Kära lyssnare!
Nog är ni också trötta på alla återblickar på det gamla året, eller hur? Vi vet ju hur det har gått. Och vi är rätt så besvikna på mycket som har hänt – eller kanske inte hänt.
Nej, låt oss skåda framåt! I rollen av Kassandra, den antika sierskan, åtar jag mig här att redan nu tala om hur året 2010 kommer att bli.
Januari:
Politikerna gör sina första valutfästelser inför höstens val.
Nytt snökaos i Skåne.
Börsen rusar uppåt och pensionärernas humör går neråt när den sänkta pensionen utbetalas för första gången.
Februari:
Tidningarna rapporterar de första vårtecknen.
Alla nyblivna bantare lägger nyårslöftet på hyllan.
Mars:
Rapporter om hur farligt det är att äta påskägg.
Kaos i fjällen när stockholmarna har sportlov.
TUFF får Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.
April:
Miljoner svenskar sliter håret i förtvivlan över årets deklaration.
Valborgseldarna slocknar på grund av allt regn.
Bönderna gläder sig åt regnet.
Maj:
Rusning till brevlådorna med deklarationerna i högsta hugg.
Bönderna klagar över torka.
TUFF har sålt sina första femtusen mangoträd för året.
Juni:
Bönderna klagar över regn. Potatisen ruttnar bort.
De båda politiska blocken råkar i luven på varandra inför valet.
Saab säljes för femtioelfte gången – nu till Saudi-Arabien.
Juli:
Bönderna klagar över torkan.
Israel passar på att kungöra nya bosättningar i östra Jerusalem i semesterstiltjen.
Sverige avslutar sin vapenhandel med Israel.
Tre miljoner svenska firar sin semester vid badstränderna runt om världen. Fyra miljoner klagar över vädret.
Augusti:
Tiotusen sålda mangoträd. TUFF:s ordförande får stort spaltutrymme i DN.
Iran meddelar att landet avvecklar all atomkraft. Ryssland svarar med att det beslutar sammalunda.
September:
51% av svenskarna jublar över valutgången, 49% är besvikna.
Barack Obama står med skägget i brevlådan – ingen kärnkraftsavveckling där inte.
Oktober:
Bönderna klagar över regn inför potatisskörden.
Halva befolkningen sliter håret inför skatteinbetalningen.
November:
Bristen på gäss inför Mårten gås är katastrofal. Skåningarna funderar på att jaga de vilda gässen
på Sibbarpsängarna.
December:
Alla skåningar har satt på vinterdäcken i god tid. Snöröjningen blir en succé!
TUFF har sålt femtontusen mangoträd.
Tyresöradions programledare lovar att jobba på i ytterligare tio år.
Gott nytt år, kära lyssnare, önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1254) 3-17 januari 2010
torsdag, december 31
torsdag, december 24
Brev från Jelena Spasenic
Här nedan finns ett brev från serbiskfödda Jelena Spasenic, antropolog vid Uppsala universitet. Tillsammans med Neven Milivojevic besökte hon för någon månad sedan Tuff-projekten i Indien, främst i det tidigare så gudsförgätna och bergiga Dharampur med ett par hundra små fattiga byar bebodda av tribals, alltså stambefolkningen. Där har för Tuff-pengar bland annat sex skolor anlagts. Hon träffade också Tuffs indiska partners sedan 30 år tillbaka, Bhikhu och Kokila Vyas.
------------------------------------------------
Hej Åke!
Jag är tillbaka från Indien och vill gärna tala om vilken otroligt fin och givande resa vi haft. Höjdpunkten var naturligtvis att träffa Bhikhu och Koki och åka runt i Dharampur och Valod. Både Neven och jag är helt överens om hur unik denna upplevelse varit för oss och hur privilegierade vi är då vi fått ta del av denna miljö.
Vi träffade så många barn, lärare, bybor och var oerhört välbemötta överallt, med glädje, respekt, generositet och fascination som jag för egen del inte upplevt maken till. Jag tyckte så mycket om att vara på de skolor som vi besökte.Det vi såg är väldigt imponerande.
Jag har hittills inte haft mycket med bistånd att göra, förutom på det teoretiska planet i min antropologiska utbildning, så det här blev en bra introduktion. Och jag saknar egentligen ord med vilka jag skulle kunna visa min beundran för Bhikhu. Hans autentiska engagemang, tänkande och handlande inspirerar oerhört mycket. För mig personligen var detta möte av mycket stor vikt.Jag känner mig överväldigad av honom och Koki, av barnen, av skolorna, av Indien som helhet. På många sätt kände jag mig hemma där och skulle gärna vilja återvända.
Jag tror också att denna resa kan väcka idéer hos mig för nya och intressanta forskningsprojekt. Och att jag därmed kan byta fokus från Balkan till Indien, vilket jag sen flera år tillbaka velat göra. Vi får se om jag lyckas genomföra det.Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta för att du gjort den här resan möjlig för oss. Den har betytt mycket för mig, professionellt såväl som privat.
Tanken är att Neven och jag ska skriva om Dharampur, om det unika arbete som TUFF gör och de otroligt fina människor som vi träffade och lärde oss så mycket av. Jag hoppas att jag kommer att kunna författa något som gör allt detta rättvisa och att jag lyckas publicera det på en större tidning eller tidskrift. Men framför allt hoppas jag att jag i framtiden kan göra något för att detta fantastiska arbete ska fortsätta.
När Neven återvänder, kommer vi att göra en liten presentation med bilder och berätta om vårt resande.Jag hoppas att du mår väl och önskar dig en riktigt god jul och gott nytt år!
Många varma hälsningar,
Jelena
------------------------------------------------
Hej Åke!
Jag är tillbaka från Indien och vill gärna tala om vilken otroligt fin och givande resa vi haft. Höjdpunkten var naturligtvis att träffa Bhikhu och Koki och åka runt i Dharampur och Valod. Både Neven och jag är helt överens om hur unik denna upplevelse varit för oss och hur privilegierade vi är då vi fått ta del av denna miljö.
Vi träffade så många barn, lärare, bybor och var oerhört välbemötta överallt, med glädje, respekt, generositet och fascination som jag för egen del inte upplevt maken till. Jag tyckte så mycket om att vara på de skolor som vi besökte.Det vi såg är väldigt imponerande.
Jag har hittills inte haft mycket med bistånd att göra, förutom på det teoretiska planet i min antropologiska utbildning, så det här blev en bra introduktion. Och jag saknar egentligen ord med vilka jag skulle kunna visa min beundran för Bhikhu. Hans autentiska engagemang, tänkande och handlande inspirerar oerhört mycket. För mig personligen var detta möte av mycket stor vikt.Jag känner mig överväldigad av honom och Koki, av barnen, av skolorna, av Indien som helhet. På många sätt kände jag mig hemma där och skulle gärna vilja återvända.
Jag tror också att denna resa kan väcka idéer hos mig för nya och intressanta forskningsprojekt. Och att jag därmed kan byta fokus från Balkan till Indien, vilket jag sen flera år tillbaka velat göra. Vi får se om jag lyckas genomföra det.Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta för att du gjort den här resan möjlig för oss. Den har betytt mycket för mig, professionellt såväl som privat.
Tanken är att Neven och jag ska skriva om Dharampur, om det unika arbete som TUFF gör och de otroligt fina människor som vi träffade och lärde oss så mycket av. Jag hoppas att jag kommer att kunna författa något som gör allt detta rättvisa och att jag lyckas publicera det på en större tidning eller tidskrift. Men framför allt hoppas jag att jag i framtiden kan göra något för att detta fantastiska arbete ska fortsätta.
När Neven återvänder, kommer vi att göra en liten presentation med bilder och berätta om vårt resande.Jag hoppas att du mår väl och önskar dig en riktigt god jul och gott nytt år!
Många varma hälsningar,
Jelena
söndag, december 20
GOSSEN FRÅN BETLEHEM OCH HANS BYRÅKRATER
December är mörk och kall -- och allt halare blir det på vägar och stigar. Visst är jag norrlänning, sedan länge en slags ”fusklapp”, men det var många år sedan jag bekände: ”Vintern är jättetrevlig för barn och turister – men jag är ingetdera”.
Inte heller julen är riktigt inspirerande. Det är en högtid till minne av en gosse som lär ha fötts för drygt 2000 år sedan i Betlehem. Men hur det är där nu och på den omgivande Västbanken, som Palestina i dag kallas, har Bitte Isacsson berättat om i detta Radio Tuff. Bitte har varit solidarisk följeslagare i den palestinska byn Yanon.
Palestinierna har bott där i tusentals år. Men från den i väst så mediestarka Israellobbyn kommer påpekanden om att judarna minsann bosatte sig där redan för 3200 år sedan. Fanns det verkligen inga andra människor där då, till exempel filisteer, kananéer och andra?
Nu breder beväpnade israeliska bosättare ut sig på palestiniernas marker. Räckte det inte med att 700 000 palestinier --de dödade oräknade-- fördrevs 1948, vilket den israeliska professorn Ilan Pappe har skildrat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”?
Många av dessa inkräktare, som kallas bosättare, kommer från Ryssland och USA. En del av dem hävdar rentav, att självaste Gud har reserverat området just för dem, och att de tillhör det av Gud utvalda folket. Det är faktiskt svårt att avgöra, vad som är mest förmätet och löjligt självöverskattande: Att inbilla sig att man tillhör en ”högre ras” eller att tro att man är utvald av en högre makt. I båda fallen brukar det tyvärr leda till svåra övergrepp mot dem som inte tillhör den självutnämnda eliten.
Kanske har jag helt fel, för flera gånger har jag erkänt att jag är religiöst obegåvad. Det märkliga är att min gode vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, lider av samma brist på trosvisshet, och han är ändå en Vyas, tillhör den högsta bramin- eller prästkasten. Men så är han också tillräckligt gammal för att ha upplevt, hur hinduer och muslimer massmördade varandra miljontals vid Indiens frigörelse 1947, och för några år sedan hur hinduer i hans hemstat Gujarat mördade ett tusental muslimer efter ett mordiskt muslimskt attentat mot ett tåg med hinduiska pilgrimer. Bhikhu brukar hävda att religiösa riter, böner och testuggande är nonsens jämfört med plikten att hjälpa sämre lottade medmänniskor och att absolut inte utsätta dem för våld och död.
Det är sådant jag gärna läser in i Nya Testamentet, den medmänsklighet, solidaritet och det icke-våld som den i Betlehem födde gossen sedan predikade. Massor av gånger har jag låtit kyrkoherdar, präster, diakoner, ja till och med en biskop höras på Tyresöradion. Samarbetet har dock varit märkligt ensidigt. Det är alltid jag som fått ta kontakt och initiativ.
Härom veckan skrev jag brev till ett dussintal präster och diakoner här i Tyresö liksom till några aktiva kyrkopolitiker. Tipsade dem hur de för en ytterst billig avgift till närradioföreningen skulle kunna föra ut sitt budskap till massor av människor. Tyvärr fick jag inget svar. Kanske är den kyrkliga byråkratin lika fantasilöst stelbent som den kommunala. Men de kyrkligas tystnad är i alla fall inte lika beklämmande som den kommunala informationsenhetens reaktion på mina förslag om kommunal radio. Dessa byråkrater tycktes vara helt nöjda med sina invanda rutiner och sin mångmiljonbudget. De fick mig att känna mig som något katten släpat in.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1253) 20/12-3/1 09-10
Inte heller julen är riktigt inspirerande. Det är en högtid till minne av en gosse som lär ha fötts för drygt 2000 år sedan i Betlehem. Men hur det är där nu och på den omgivande Västbanken, som Palestina i dag kallas, har Bitte Isacsson berättat om i detta Radio Tuff. Bitte har varit solidarisk följeslagare i den palestinska byn Yanon.
Palestinierna har bott där i tusentals år. Men från den i väst så mediestarka Israellobbyn kommer påpekanden om att judarna minsann bosatte sig där redan för 3200 år sedan. Fanns det verkligen inga andra människor där då, till exempel filisteer, kananéer och andra?
Nu breder beväpnade israeliska bosättare ut sig på palestiniernas marker. Räckte det inte med att 700 000 palestinier --de dödade oräknade-- fördrevs 1948, vilket den israeliska professorn Ilan Pappe har skildrat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”?
Många av dessa inkräktare, som kallas bosättare, kommer från Ryssland och USA. En del av dem hävdar rentav, att självaste Gud har reserverat området just för dem, och att de tillhör det av Gud utvalda folket. Det är faktiskt svårt att avgöra, vad som är mest förmätet och löjligt självöverskattande: Att inbilla sig att man tillhör en ”högre ras” eller att tro att man är utvald av en högre makt. I båda fallen brukar det tyvärr leda till svåra övergrepp mot dem som inte tillhör den självutnämnda eliten.
Kanske har jag helt fel, för flera gånger har jag erkänt att jag är religiöst obegåvad. Det märkliga är att min gode vän, Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, lider av samma brist på trosvisshet, och han är ändå en Vyas, tillhör den högsta bramin- eller prästkasten. Men så är han också tillräckligt gammal för att ha upplevt, hur hinduer och muslimer massmördade varandra miljontals vid Indiens frigörelse 1947, och för några år sedan hur hinduer i hans hemstat Gujarat mördade ett tusental muslimer efter ett mordiskt muslimskt attentat mot ett tåg med hinduiska pilgrimer. Bhikhu brukar hävda att religiösa riter, böner och testuggande är nonsens jämfört med plikten att hjälpa sämre lottade medmänniskor och att absolut inte utsätta dem för våld och död.
Det är sådant jag gärna läser in i Nya Testamentet, den medmänsklighet, solidaritet och det icke-våld som den i Betlehem födde gossen sedan predikade. Massor av gånger har jag låtit kyrkoherdar, präster, diakoner, ja till och med en biskop höras på Tyresöradion. Samarbetet har dock varit märkligt ensidigt. Det är alltid jag som fått ta kontakt och initiativ.
Härom veckan skrev jag brev till ett dussintal präster och diakoner här i Tyresö liksom till några aktiva kyrkopolitiker. Tipsade dem hur de för en ytterst billig avgift till närradioföreningen skulle kunna föra ut sitt budskap till massor av människor. Tyvärr fick jag inget svar. Kanske är den kyrkliga byråkratin lika fantasilöst stelbent som den kommunala. Men de kyrkligas tystnad är i alla fall inte lika beklämmande som den kommunala informationsenhetens reaktion på mina förslag om kommunal radio. Dessa byråkrater tycktes vara helt nöjda med sina invanda rutiner och sin mångmiljonbudget. De fick mig att känna mig som något katten släpat in.
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1253) 20/12-3/1 09-10
lördag, december 19
MARIANNE STIEGER: Kontrasterna Limhamn och Indien
Kära lyssnare!
Lagom till jul har vi fått snö här i Limhamn. Naturligtvis blev det kaos, men det har sina rutiga orsaker och randiga skäl. Här blåser det – och inte lite! Och denna blåst sopar snön fram över gator och vägar så de blir ishala. Dessutom sätter sig snön i alla springor på bilarna och fryser till is. Ingen bil här inte, när jag skulle ut och köra i torsdags. Inte heller några bussar som kom i tid. Men i fredags kom snöröjningen igång – dock inte min bil. Den väntar på våren.
Under tiden ägnar jag mig åt infiltration härnere. Utan att Limhamnsborna riktigt har förstått hur det har gått till, har de fått höra talas om TUFF och våra projekt i Indien i alla möjliga sammanhang. Det ledde till en inbjudan till Limhamns BioCentrum, den gamla, återuppstådda biografen på Järnvägsgatan, dit filmaren Jan Troell sprang i sin barndom. Han bodde nämligen i huset tvärs över gatan.
Den nuvarande ägaren, Alexander Olin, entusiastisk och engagerad, har där startat sin verksamhet med huvudsakligen indisk film på programmet – Bollywoodfilmer. Och vad passade bättre än att jag fick komma dit och tala om TUFF:s projekt i Dharampur, om våra skolor och om planteringen av mangoträd?
Tyvärr fick jag inte alls den tid jag skulle velat ha för att berätta om allt. Huvudtalare var Indiens turistchef från Holland och en resebyråman från Malmö. Det är klart att de visade upp allt det otroligt vackra och mäktiga som Indien kan visa upp. Efter att ha ätit en magnifik indisk måltid, uppträdde en sagolikt vacker dansgrupp och dansade så medryckande att det fullständigt spratt i mina gamla ben.
När jag själv mot slutet skulle tala för oss och våra projekt i fattigdomens Dharampur och jag stod där i mina gråa vinterkläder, var kontrasten mot den tidigare visade skönheten stor. Men skam den som ger sig. Jag måtte ändå ha talat så inträngande om våra projekt: brunnar, ”mangogram” och de sex skolorna, att tittarna blev engagerade. Resultatet av min infiltration: 190 sålda mangoplantor som våra elever i Dharampur får ta mig sig hem efter terminens slut. Tack alla givmilda köpare! Och tack Alexander som bjöd in mig!
God jul och gott nytt år, kära lyssnare, och se till att köpa många mangogram även nästa år. Det kan aldrig bli för många mangoträd uppe i de fattigas bergsområde i Dharampur, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1253 den 20/12-3/1 2009-10
----------------------------------------
Kommentar: Sedan 1971 har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finansierat massor av utmärkta projekt bland de fattigaste av de fattiga i den indiska delstaten Gujarat. Det har främst varit skolor och andra insatser på utbildningsområdet. Men i det tidigare så gudsförgätna Dharampurs många små fattiga byar har också hundratals brunnar anlagts. Dessutom har nästan 100 000 mangoträd planterats. Delvis har detta åstadkommits genom de mangogram som Tuff säljer. De är av tre olika sorter: 1) ”För att gratulera...”, ”I stället för blommor” 3) ”Till minne av....” Kan beställas av ake.sandin@tyresoradion.se
Lagom till jul har vi fått snö här i Limhamn. Naturligtvis blev det kaos, men det har sina rutiga orsaker och randiga skäl. Här blåser det – och inte lite! Och denna blåst sopar snön fram över gator och vägar så de blir ishala. Dessutom sätter sig snön i alla springor på bilarna och fryser till is. Ingen bil här inte, när jag skulle ut och köra i torsdags. Inte heller några bussar som kom i tid. Men i fredags kom snöröjningen igång – dock inte min bil. Den väntar på våren.
Under tiden ägnar jag mig åt infiltration härnere. Utan att Limhamnsborna riktigt har förstått hur det har gått till, har de fått höra talas om TUFF och våra projekt i Indien i alla möjliga sammanhang. Det ledde till en inbjudan till Limhamns BioCentrum, den gamla, återuppstådda biografen på Järnvägsgatan, dit filmaren Jan Troell sprang i sin barndom. Han bodde nämligen i huset tvärs över gatan.
Den nuvarande ägaren, Alexander Olin, entusiastisk och engagerad, har där startat sin verksamhet med huvudsakligen indisk film på programmet – Bollywoodfilmer. Och vad passade bättre än att jag fick komma dit och tala om TUFF:s projekt i Dharampur, om våra skolor och om planteringen av mangoträd?
Tyvärr fick jag inte alls den tid jag skulle velat ha för att berätta om allt. Huvudtalare var Indiens turistchef från Holland och en resebyråman från Malmö. Det är klart att de visade upp allt det otroligt vackra och mäktiga som Indien kan visa upp. Efter att ha ätit en magnifik indisk måltid, uppträdde en sagolikt vacker dansgrupp och dansade så medryckande att det fullständigt spratt i mina gamla ben.
När jag själv mot slutet skulle tala för oss och våra projekt i fattigdomens Dharampur och jag stod där i mina gråa vinterkläder, var kontrasten mot den tidigare visade skönheten stor. Men skam den som ger sig. Jag måtte ändå ha talat så inträngande om våra projekt: brunnar, ”mangogram” och de sex skolorna, att tittarna blev engagerade. Resultatet av min infiltration: 190 sålda mangoplantor som våra elever i Dharampur får ta mig sig hem efter terminens slut. Tack alla givmilda köpare! Och tack Alexander som bjöd in mig!
God jul och gott nytt år, kära lyssnare, och se till att köpa många mangogram även nästa år. Det kan aldrig bli för många mangoträd uppe i de fattigas bergsområde i Dharampur, hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1253 den 20/12-3/1 2009-10
----------------------------------------
Kommentar: Sedan 1971 har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finansierat massor av utmärkta projekt bland de fattigaste av de fattiga i den indiska delstaten Gujarat. Det har främst varit skolor och andra insatser på utbildningsområdet. Men i det tidigare så gudsförgätna Dharampurs många små fattiga byar har också hundratals brunnar anlagts. Dessutom har nästan 100 000 mangoträd planterats. Delvis har detta åstadkommits genom de mangogram som Tuff säljer. De är av tre olika sorter: 1) ”För att gratulera...”, ”I stället för blommor” 3) ”Till minne av....” Kan beställas av ake.sandin@tyresoradion.se
fredag, december 18
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1253) 20/12-3/1 till....
....till Tuffs partner i Belgrad Lina Vuskovic, som nu tackar för de 7000 kronor, som Tuff nyligen skickade för att hennes fattiga ofta krigsdrabbade gamla skall få julklappar och annan hjälp under den kalla vintern
....till finländarna Thomas Wallgren och Ilkka Korhonen, som tagit initiativet att till svenska översätta Gandhis skrift Hind Swaraj (indiskt självstyre). Den skrevs för exakt 100 år sedan. Översättningen har lagts ut på lika många som sidorna i boken
....till Svenska Freds ordförande Anna Ek, som tillsammans med tre andra skriver i Sydsvenskan (10/12) under rubriken ”Majoritet vill stoppa vapenexporten”. Där heter det bland annat: ”Svensk vapenexportpolitik beskrivs ofta som ansvarsfull och restriktiv. Det är helt fel. Sverige tillhör världens största vapenexportörer och svenska vapen säljs till länder i krig och länder som kränker mänskliga rättigheter. En ny opinionsundersökning visar nu att politiken saknar stöd hos svenska folket. En klar majoritet vill avskaffa vapenexporten helt och hållet.” Intressant är att en av artikelförfattarna är förre Tyresökillen och tuff-aktivisten Håkan Mårtensson, som nu är tf generalsekreterare i Kristna Freds. Anna och Håkan tillhör också undertecknarna av en artikel i Sydsvenskan (13/11), som kräver en snabbare svensk ratificering av konventionen mot klustervapen, dessa små djävulska tingestar som skördar civila dödsoffer långt efter krigens upphörande.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har tre artiklar med Tuff-anknytning. Förutom en omfattande presentation av Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, också en artikel om Tuffs Afghanistanbistånd med den häftiga rubriken ”I moskén ber man för Tuff” och en annan om Tuffs Indienprojekt under rubriken ”Kumla skola imponerar igen”
....till Tyresös avgående kommunalråd Berit Assarsson (m), som när hon avtackades uttryckte särskild glädje över de mangogram hon fått. I tidningen ”Vi i Tyresö” säger hon bland annat: ”146 mangoträd har skänkts till ett fattigt område i Indien i mitt namn” Det kan tilläggas att glädjande många under julmånaden använt sig av Tuffs mangogram.
....till Gabor Steingart, som i SPIEGEL ONLINE skriver under rubriken “Fel pris i fel tid”. Det gäller förstås nobelpriset till Obama. Steingart skriver: ”Andra förtjänar priset mera, först och främst den osannolika trion Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Vladimir Putin. Den socialdemokratiske tyske kanslern, den konservative franske presidenten och den nye ryske tsaren avhånades starkt för sitt motstånd mot invasionen av Irak 2003. De grundade sitt motstånd på bristen av bevis på att Irak hade massförstörelsevapen. Inget krig utan skäl, hävdade de.” Steingart påpekar också att ryssarna hade bättre underrättelser om Irak än CIA och Bush, så Putin kunde med rätta påstå att Irak inte var terroristernas hemort.
....till Radio Tuffs kvinna i Malmö, Marianne Stieger, som vid en Indienträff informerade om Tuffs Indienprojekt och sålde mangogram och Indienkort för 685 kr
....till de allt flera som solidariskt löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram och till dem som på det nya året gör slag i saken och ansluter sig till Tuff, Tyresö Ulands- och FredsFörening genom att på Tuffs pg 16 01 37 – 6 sätta in 200 kr. familjemedlem 80 kr.
....till finländarna Thomas Wallgren och Ilkka Korhonen, som tagit initiativet att till svenska översätta Gandhis skrift Hind Swaraj (indiskt självstyre). Den skrevs för exakt 100 år sedan. Översättningen har lagts ut på lika många som sidorna i boken
....till Svenska Freds ordförande Anna Ek, som tillsammans med tre andra skriver i Sydsvenskan (10/12) under rubriken ”Majoritet vill stoppa vapenexporten”. Där heter det bland annat: ”Svensk vapenexportpolitik beskrivs ofta som ansvarsfull och restriktiv. Det är helt fel. Sverige tillhör världens största vapenexportörer och svenska vapen säljs till länder i krig och länder som kränker mänskliga rättigheter. En ny opinionsundersökning visar nu att politiken saknar stöd hos svenska folket. En klar majoritet vill avskaffa vapenexporten helt och hållet.” Intressant är att en av artikelförfattarna är förre Tyresökillen och tuff-aktivisten Håkan Mårtensson, som nu är tf generalsekreterare i Kristna Freds. Anna och Håkan tillhör också undertecknarna av en artikel i Sydsvenskan (13/11), som kräver en snabbare svensk ratificering av konventionen mot klustervapen, dessa små djävulska tingestar som skördar civila dödsoffer långt efter krigens upphörande.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har tre artiklar med Tuff-anknytning. Förutom en omfattande presentation av Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, också en artikel om Tuffs Afghanistanbistånd med den häftiga rubriken ”I moskén ber man för Tuff” och en annan om Tuffs Indienprojekt under rubriken ”Kumla skola imponerar igen”
....till Tyresös avgående kommunalråd Berit Assarsson (m), som när hon avtackades uttryckte särskild glädje över de mangogram hon fått. I tidningen ”Vi i Tyresö” säger hon bland annat: ”146 mangoträd har skänkts till ett fattigt område i Indien i mitt namn” Det kan tilläggas att glädjande många under julmånaden använt sig av Tuffs mangogram.
....till Gabor Steingart, som i SPIEGEL ONLINE skriver under rubriken “Fel pris i fel tid”. Det gäller förstås nobelpriset till Obama. Steingart skriver: ”Andra förtjänar priset mera, först och främst den osannolika trion Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Vladimir Putin. Den socialdemokratiske tyske kanslern, den konservative franske presidenten och den nye ryske tsaren avhånades starkt för sitt motstånd mot invasionen av Irak 2003. De grundade sitt motstånd på bristen av bevis på att Irak hade massförstörelsevapen. Inget krig utan skäl, hävdade de.” Steingart påpekar också att ryssarna hade bättre underrättelser om Irak än CIA och Bush, så Putin kunde med rätta påstå att Irak inte var terroristernas hemort.
....till Radio Tuffs kvinna i Malmö, Marianne Stieger, som vid en Indienträff informerade om Tuffs Indienprojekt och sålde mangogram och Indienkort för 685 kr
....till de allt flera som solidariskt löser sina presentproblem genom att använda Tuffs mangogram och till dem som på det nya året gör slag i saken och ansluter sig till Tuff, Tyresö Ulands- och FredsFörening genom att på Tuffs pg 16 01 37 – 6 sätta in 200 kr. familjemedlem 80 kr.
torsdag, december 17
BENGT SVENSSON: Barack Obama och Tiger Woods
BENGT SVENSSON: Barack Obama och Tiger Woods
Hej alla lyssnare !
Det händer att jag läser en tidning ibland. Senast lärde jag att 54% av amerikanerna anser att tortyr är berättigad "ibland". Å andra sidan är det bara en tredjedel som tror att president Obama är muslim, ungefär lika många som tror på flygande tefat.
Till slut har jag också kommit mig för att läsa Obamas nobelpristal i Oslo. Det var långt, vindlande, nationalistiskt och slirigt. En person som Obama tog upp som ett gott exempel var hans föregångare, Richard Nixon; en annan Ronald Reagan, som han associerade med perestroika. Fredspristagaren Gorbatjov nämndes däremot inte.
Obama nämnde också att "in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause", alltså, att i många länder idag finns det en djup tveksamhet mot militära ingripanden, oavsett avsikten. Det borde ju ses som en positiv utveckling, men för Obama är det ett problem, att folk ogärna går i krig. Följaktligen argumenterar han sedan engagerat för så kallade rättfärdiga krig (just wars), vilket han uppenbarligen tolkar som de krig hans eget land startar.
Martin Luther King fick fredspriset för precis 45 år sedan. Hans tal var betydligt kortare och rakt på sak. Våld och civilisation är oförenliga, påstod han till exempel.Jämför det med Obamas "the instruments of war do have a role to play in preserving the peace", alltså, krigets verktyg har verkligen en roll att spela för att bevara freden.Men jag vill ge Obama en eloge för hans engagemang i fredliga verksamheter också, tex att spela golf.
Tiger Woods är väl annars den mest kände golfspelaren. Nyligen fick jag veta att hans hustru var svensk. Hon hade visat sig vara nästan lika duktig som maken på att svinga golfklubbor fast utanför golfbanan. Skämt åsido så undrar jag varför stenrika människor så ofta verkar ha det så långtråkigt. Paret Woods hade alltså köpt en dyr kåk i ett så kallat gated community, dvs stängselomgärdat villaområde, i Florida.
Florida är en rätt hopplös plats, som utmärks av sina orkaner, korrumperade politiker, colombianska knarklangare, ryska mafiosos och exilkubanska terrorister. Finge jag välja mellan en tvårummare i Rågsved och en villa i ett gated community i Florida, så tog jag tvåan i Rågsved obesett.
Tristessen hade alltså drabbat herr Woods så illa, att han måste dra iväg till närmsta köpcentrum och kopulera med en servitris på parkeringsplatsen om kvällarna.Jag önskar hans hustru lycka till men påminner henne om Martin Luther Kings ord om våld och civilisation. Och herr Woods borde nog vara lite mindre träaktig samt förvara sina golfklubbor på ett säkrare ställe i fortsättningen.
God jul och fred på jorden önskar Bengt Svensson Radio Tuffs man i San Francisco
Hej alla lyssnare !
Det händer att jag läser en tidning ibland. Senast lärde jag att 54% av amerikanerna anser att tortyr är berättigad "ibland". Å andra sidan är det bara en tredjedel som tror att president Obama är muslim, ungefär lika många som tror på flygande tefat.
Till slut har jag också kommit mig för att läsa Obamas nobelpristal i Oslo. Det var långt, vindlande, nationalistiskt och slirigt. En person som Obama tog upp som ett gott exempel var hans föregångare, Richard Nixon; en annan Ronald Reagan, som han associerade med perestroika. Fredspristagaren Gorbatjov nämndes däremot inte.
Obama nämnde också att "in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause", alltså, att i många länder idag finns det en djup tveksamhet mot militära ingripanden, oavsett avsikten. Det borde ju ses som en positiv utveckling, men för Obama är det ett problem, att folk ogärna går i krig. Följaktligen argumenterar han sedan engagerat för så kallade rättfärdiga krig (just wars), vilket han uppenbarligen tolkar som de krig hans eget land startar.
Martin Luther King fick fredspriset för precis 45 år sedan. Hans tal var betydligt kortare och rakt på sak. Våld och civilisation är oförenliga, påstod han till exempel.Jämför det med Obamas "the instruments of war do have a role to play in preserving the peace", alltså, krigets verktyg har verkligen en roll att spela för att bevara freden.Men jag vill ge Obama en eloge för hans engagemang i fredliga verksamheter också, tex att spela golf.
Tiger Woods är väl annars den mest kände golfspelaren. Nyligen fick jag veta att hans hustru var svensk. Hon hade visat sig vara nästan lika duktig som maken på att svinga golfklubbor fast utanför golfbanan. Skämt åsido så undrar jag varför stenrika människor så ofta verkar ha det så långtråkigt. Paret Woods hade alltså köpt en dyr kåk i ett så kallat gated community, dvs stängselomgärdat villaområde, i Florida.
Florida är en rätt hopplös plats, som utmärks av sina orkaner, korrumperade politiker, colombianska knarklangare, ryska mafiosos och exilkubanska terrorister. Finge jag välja mellan en tvårummare i Rågsved och en villa i ett gated community i Florida, så tog jag tvåan i Rågsved obesett.
Tristessen hade alltså drabbat herr Woods så illa, att han måste dra iväg till närmsta köpcentrum och kopulera med en servitris på parkeringsplatsen om kvällarna.Jag önskar hans hustru lycka till men påminner henne om Martin Luther Kings ord om våld och civilisation. Och herr Woods borde nog vara lite mindre träaktig samt förvara sina golfklubbor på ett säkrare ställe i fortsättningen.
God jul och fred på jorden önskar Bengt Svensson Radio Tuffs man i San Francisco
lördag, december 5
”DEN LILLA FISKEN FÅNGAR VI MEN....”
Minns du än vad ”tautologi” betyder? Jo, våra svensklärare liknade det vid ”tårta på tårta”, det vill säga att man efter varandra använder två ord som betyder samma sak.
Ordet ”krigsförbrytelse” är en förskönande tautologi, påhittad av de militaristiskt troende. Vadå krigsförbrytelse? Krig är ju i sig självt den största förbrytelsen av alla, eftersom massor av människor då mördas, i de moderna krigen främst barn, kvinnor och obeväpnade män.
”Krigsförbrytarrättegångar” är ett liknande dubiöst ord. De består ju nästan alltid av att segrarna dömer och hänger förlorarnas ledare och ger deras underhuggare mångåriga fängelsestraff. När segrarna inte bara som åklagare utan också som domare och bödlar i Nürnberg 1946 hängde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop gavs dock en tänkvärd motivering: Han ansågs skyldig till anfallskrig, som enligt domarna var den värsta förbrytelsen av alla, eftersom de leder till allt annat dödande och alla andra mordiska övergrepp.
Under det senaste decenniet har vi upplevt tre anfallskrig: mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 De två senaste krigen har ju knappast upphört ännu och offren räknas i sjusiffriga tal. Ingen av dessa aggressioner har haft något klockrent berättigande i den internationella folkrätten, men har ens en enda av de ansvariga dömts ens till dagsböter?
Hur många miljoner civila har segrarna i andra världskriget dödat de senaste 65 åren? Fransmännen i Algeriet och Indokina. Engelsmännen i Malaysia, Kenya, Argentina och nu i Irak och Afghanistan. Amerikanerna i Vietnam, Kambodja, Panama, Grenada och nu på andra håll. Ryssarna i Ungern, Tjeckoslovakien och Tjetjenien. Känner mig okunnig, kan inte erinra mig att någon enda av dessa gärningsmän fått något straff att tala om.
På sistone har Israel ilsket fördömt Richard Goldstone, själv jude och sionist. Han har ju i sin FN-rapport påpekat att israeliska soldater under Gazakriget i vintras förintade massor av civila byggnader och institutioner och dödade ca 1400 palestinier, de flesta civila, däribland omkring 400 barn. Det är för all del en bagatell jämfört de miljontals japanska och tyska civila som allierade terrorbombningar dödade i andra världskriget, därav 70 000 tyska barn och ännu flera japanska. För detta har barnamördarna blivit hyllade och fått medaljer.
Så opportunt ändå –och så ironiskt—att våra medier nu ger stort och ensidigt utrymme åt rättegången i München mot John Demjanjuk. Han kallas för ”nazivakt” men var knappast nazist. Han var en ung ukrainsk kille, som slogs i Röda armén mot tyskarna. Han blev tillfångatagen och valde för att slippa krigsfångenskap att bli lägervakt, tillhörde alltså lägerpersonalens nedersta skikt.
1986 utvisades Demjanjuk på lösa boliner från USA till Israel, där han satt i sju år bakom galler, därav fem år i dödscell. Han dömdes till döden för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Det intygades under ed av flera överlevande från lägret. Men de misstog sig eller ljög politiskt korrekt, vilseledda av den rådande hatstämningen. Dessa menedare åtalades aldrig.
Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. Den ene dog i ett fall (?) från femtonde våningen och vid begravningen fick den andre, Yoram Sheftel, syra kastad i ansiktet. Hans bok om rättegången har undertiteln ”The Rise and Fall of A show trial” och Demjanjuk, som aldrig varit i Treblinka, frikändes.
Men nu är han en sjuk 89-åring, som beskäftiga tyskar den här gången ställt inför rätta. Det räckte inte med att han som oskyldigt dömd fick sitta sju år i israeliskt fängelse. Herregud, det finns ju många människor av mycket högre rang, som är ansvariga för massmördande långt efter det att underhuggaren Demjanjuk för 65 år sedan begick sina förmenta brott.
Men som Allan Edwall sjöng: ”Den lilla fisken fångar vi -- men hajen får gå fri”.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1252) 6-22 dec -09
Ordet ”krigsförbrytelse” är en förskönande tautologi, påhittad av de militaristiskt troende. Vadå krigsförbrytelse? Krig är ju i sig självt den största förbrytelsen av alla, eftersom massor av människor då mördas, i de moderna krigen främst barn, kvinnor och obeväpnade män.
”Krigsförbrytarrättegångar” är ett liknande dubiöst ord. De består ju nästan alltid av att segrarna dömer och hänger förlorarnas ledare och ger deras underhuggare mångåriga fängelsestraff. När segrarna inte bara som åklagare utan också som domare och bödlar i Nürnberg 1946 hängde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop gavs dock en tänkvärd motivering: Han ansågs skyldig till anfallskrig, som enligt domarna var den värsta förbrytelsen av alla, eftersom de leder till allt annat dödande och alla andra mordiska övergrepp.
Under det senaste decenniet har vi upplevt tre anfallskrig: mot Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 De två senaste krigen har ju knappast upphört ännu och offren räknas i sjusiffriga tal. Ingen av dessa aggressioner har haft något klockrent berättigande i den internationella folkrätten, men har ens en enda av de ansvariga dömts ens till dagsböter?
Hur många miljoner civila har segrarna i andra världskriget dödat de senaste 65 åren? Fransmännen i Algeriet och Indokina. Engelsmännen i Malaysia, Kenya, Argentina och nu i Irak och Afghanistan. Amerikanerna i Vietnam, Kambodja, Panama, Grenada och nu på andra håll. Ryssarna i Ungern, Tjeckoslovakien och Tjetjenien. Känner mig okunnig, kan inte erinra mig att någon enda av dessa gärningsmän fått något straff att tala om.
På sistone har Israel ilsket fördömt Richard Goldstone, själv jude och sionist. Han har ju i sin FN-rapport påpekat att israeliska soldater under Gazakriget i vintras förintade massor av civila byggnader och institutioner och dödade ca 1400 palestinier, de flesta civila, däribland omkring 400 barn. Det är för all del en bagatell jämfört de miljontals japanska och tyska civila som allierade terrorbombningar dödade i andra världskriget, därav 70 000 tyska barn och ännu flera japanska. För detta har barnamördarna blivit hyllade och fått medaljer.
Så opportunt ändå –och så ironiskt—att våra medier nu ger stort och ensidigt utrymme åt rättegången i München mot John Demjanjuk. Han kallas för ”nazivakt” men var knappast nazist. Han var en ung ukrainsk kille, som slogs i Röda armén mot tyskarna. Han blev tillfångatagen och valde för att slippa krigsfångenskap att bli lägervakt, tillhörde alltså lägerpersonalens nedersta skikt.
1986 utvisades Demjanjuk på lösa boliner från USA till Israel, där han satt i sju år bakom galler, därav fem år i dödscell. Han dömdes till döden för att ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Det intygades under ed av flera överlevande från lägret. Men de misstog sig eller ljög politiskt korrekt, vilseledda av den rådande hatstämningen. Dessa menedare åtalades aldrig.
Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. Den ene dog i ett fall (?) från femtonde våningen och vid begravningen fick den andre, Yoram Sheftel, syra kastad i ansiktet. Hans bok om rättegången har undertiteln ”The Rise and Fall of A show trial” och Demjanjuk, som aldrig varit i Treblinka, frikändes.
Men nu är han en sjuk 89-åring, som beskäftiga tyskar den här gången ställt inför rätta. Det räckte inte med att han som oskyldigt dömd fick sitta sju år i israeliskt fängelse. Herregud, det finns ju många människor av mycket högre rang, som är ansvariga för massmördande långt efter det att underhuggaren Demjanjuk för 65 år sedan begick sina förmenta brott.
Men som Allan Edwall sjöng: ”Den lilla fisken fångar vi -- men hajen får gå fri”.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1252) 6-22 dec -09
fredag, december 4
MARIANNE STIEGER: – Nu är jag arg!
Kära lyssnare!
Ordet förbannad är en svordom och hör som sådan inte hemma i ett radioprogram som Radio TUFF. Men lått mig komparera ordet arg i stället – arg, argare, argast – då förstår ni, hur jag känner mig.
I veckan avslutades en process här i Malmö, i vilken det gick om skadestånd till en hustru och hennes två pojkar. Mannen i familjen omkom för två år sedan vid en olycka på en kyrkogård i Malmö. Han skulle häva ut en grav, varvid jordmassorna begravde honom levande. Kyrkoherden i församlingen och kyrkorådets dåvarande ordförande åtalades för arbetsmiljöbrott och vållande till annans död.
I torsdags höll jag dock på att sätta kvällsfikat i halsen, när jag hörde tv-reportern berätta att de båda åtalade genom sina försvarare hade hävdat att sönerna, båda förståndshandikappade, inte kan känna tillräcklig sorg och saknad efter en förlorad förälder för att kunna göra anspråk på skadestånd för psykiskt lidande, vilket är förutsättningen vid större belopp. I det här fallet 50 000 kronor vardera till hustrun och sönerna. Kära lyssnare, detta sägs av representanter för den Svenska kyrkan!
Här finns två pojkar, redan präglade av ett oblitt öde, som vaknar vare morgon till ett liv utan far. De somnar varje kväll utan att ha fått känna sin fars omsorg och omvårdnad. De har ingen far att spela fotboll med, ingen far att meka med cykeln eller mopeden med när de blir större. De har bara en mor som sörjer en död make. Skulle de inte känna sorg och saknad? Och då häver representanter för den Svenska kyrkan ur sig sådana grodor. Kan man bli annat än arg, argare argast?
En annan sak som har gjort mig arg är den svenska inställningen till vapenexport. Här vill vår regering alltid framstå som Europas goda samvete, och vad gör de? I torsdags för ett år sedan undertecknade regeringen, efter lång tvekan, konventionen mot klustervapen. Hurra! utropade vi inom fredsrörelsen. Men ännu ett år senare har regeringen inte ratificerat konventionen, och därmed är den inte juridiskt bindande. Skam över en sådan underlåtenhet! Men vad handlar det om? Jo, som vanligt pengar – även här. Sveriges vapenexport har nått nya oanade höjder, och det ger klirr i kassan. Då får moralen stryka på foten.
Vad händer då i våra västliga och södra grannländer? Jo, i Danmark rustar man inför det internationella miljömötet. Enbart president Obamas besök kommer att kosta 40 miljoner kronor. Tänk er – 40 miljoner kronor som kunde gått till den över en miljon svältande i världen! Jag blir arg inför ett sådant resursslöseri. Den här konferensen hade lika så gott kunnat hållas per telefon. Då hade vi sparat både pengar och miljön. Fy sjutton, så arg jag blir!
Inte blir jag gladare av att mina forna landsmän, tyskarna, pinsamt nog har ställt en gammal, nästan döende 89-åring inför rätta för ett brott som han skall ha begått för 65 år sedan. Det är ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, men hans märkliga öde tar Åke Sandin upp i sin krönika i detta Radio TUFF.
Men trots allt, en trevlig Lucia och en besinnlig adventstid på er, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger. i Tyresö Ulands- och FredsFörening Radio Tuff (nr 1252)
Ordet förbannad är en svordom och hör som sådan inte hemma i ett radioprogram som Radio TUFF. Men lått mig komparera ordet arg i stället – arg, argare, argast – då förstår ni, hur jag känner mig.
I veckan avslutades en process här i Malmö, i vilken det gick om skadestånd till en hustru och hennes två pojkar. Mannen i familjen omkom för två år sedan vid en olycka på en kyrkogård i Malmö. Han skulle häva ut en grav, varvid jordmassorna begravde honom levande. Kyrkoherden i församlingen och kyrkorådets dåvarande ordförande åtalades för arbetsmiljöbrott och vållande till annans död.
I torsdags höll jag dock på att sätta kvällsfikat i halsen, när jag hörde tv-reportern berätta att de båda åtalade genom sina försvarare hade hävdat att sönerna, båda förståndshandikappade, inte kan känna tillräcklig sorg och saknad efter en förlorad förälder för att kunna göra anspråk på skadestånd för psykiskt lidande, vilket är förutsättningen vid större belopp. I det här fallet 50 000 kronor vardera till hustrun och sönerna. Kära lyssnare, detta sägs av representanter för den Svenska kyrkan!
Här finns två pojkar, redan präglade av ett oblitt öde, som vaknar vare morgon till ett liv utan far. De somnar varje kväll utan att ha fått känna sin fars omsorg och omvårdnad. De har ingen far att spela fotboll med, ingen far att meka med cykeln eller mopeden med när de blir större. De har bara en mor som sörjer en död make. Skulle de inte känna sorg och saknad? Och då häver representanter för den Svenska kyrkan ur sig sådana grodor. Kan man bli annat än arg, argare argast?
En annan sak som har gjort mig arg är den svenska inställningen till vapenexport. Här vill vår regering alltid framstå som Europas goda samvete, och vad gör de? I torsdags för ett år sedan undertecknade regeringen, efter lång tvekan, konventionen mot klustervapen. Hurra! utropade vi inom fredsrörelsen. Men ännu ett år senare har regeringen inte ratificerat konventionen, och därmed är den inte juridiskt bindande. Skam över en sådan underlåtenhet! Men vad handlar det om? Jo, som vanligt pengar – även här. Sveriges vapenexport har nått nya oanade höjder, och det ger klirr i kassan. Då får moralen stryka på foten.
Vad händer då i våra västliga och södra grannländer? Jo, i Danmark rustar man inför det internationella miljömötet. Enbart president Obamas besök kommer att kosta 40 miljoner kronor. Tänk er – 40 miljoner kronor som kunde gått till den över en miljon svältande i världen! Jag blir arg inför ett sådant resursslöseri. Den här konferensen hade lika så gott kunnat hållas per telefon. Då hade vi sparat både pengar och miljön. Fy sjutton, så arg jag blir!
Inte blir jag gladare av att mina forna landsmän, tyskarna, pinsamt nog har ställt en gammal, nästan döende 89-åring inför rätta för ett brott som han skall ha begått för 65 år sedan. Det är ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, men hans märkliga öde tar Åke Sandin upp i sin krönika i detta Radio TUFF.
Men trots allt, en trevlig Lucia och en besinnlig adventstid på er, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger. i Tyresö Ulands- och FredsFörening Radio Tuff (nr 1252)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1252) 6—20 dec till....
....till den indiska journalisten Satya Sagar, som i Clarté (nr 3/09) raljerar med dem i New Delhi som går med munskydd i rädsla för svininfluensan: ”Under pandemins första fyra månader har 396 indier dött i influensan. Samtidigt dör ca en miljon indiska spädbarn av undernäring varje år. Drygt 900 000 dör i malaria, över 500 000 av luftföroreningar och 400 000 av tuberkulos.”
....till Sune Vallgren i Krusboda (Tyresö), som lyssnade på Radio Tuff krönika ”Undergångsmyternas goda och onda” och minns vad han lärde sig som skolpojke i Norrland: ”Världens människor är indelade i goda och onda-- och det är de goda som gjort indelningen”
....till ett land som sällan får positiv uppmärksamhet i svenska och västerländska medier, nämligen Ryssland. Där har man nu -- i förtid rentav-- tillintetgjort 45 procent av sina kemiska vapen, meddelar utrikesministeriet. Det rör sig om cirka 18 tusen ton ammunition, som likviderats. Ryssland har alltså i förtid uppfyllt sina skyldigheter enligt en internationell konvention om att förstöra kemiska vapen. (Källa: Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”)
....till tre framstående jurister, Mark Ellis, Anne Ramberg och Christian Åhlund, som i Svenska Dagbladet (3/12) skriver under rubriken ”Gazarapport måste tas på allvar”. Det gäller Richard Goldstones FN-rapport om Gazakriget i vintras. De framhåller hans ”osedvanliga personliga mod i försvaret av grundläggande folkrättsliga principer”. Den ampra kritiken från Israel var väntad, menar de men beklagar att varken USA eller EU står upp för granskningen. De skriver: ”Israeliska ledares grova personliga angrepp på Richard Goldstone är naturligtvis att skjuta budbäraren och att avleda uppmärksamheten från de allvarliga anklagelser som framkommer i rapporten.”
....till en av dem som besökt och imponerats av Tuffs många indiska projekt. Det är unga Malin Castenfors, som nu framställt Tuffs mangogram i färg och som julkort. Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl har låtit trycka upp ett antal sådana julmangogram. De finns att köpa för 25 kr/st. Det innebär, att det för varje sådant julkort blir det minst fem nya mangoträd i Dharampurs många små fattiga byar. Kan beställas av Monica Schelin, tel 08-712 2581
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer förutom intressanta artiklar och insändare har två notiser om Tuff, dels om Radio Tuff, dels om Tuff-kampanjen för krigsdrabbade barn i Afghanistan och Irak. Pax ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till de vackra kort, ritade av elever vi de sex indiska skolorna, som grundats med Tuff-pengar och fortfarande stöds med 300 000 kr per år av Tuff. Tre kort inklusive kuvert kostar 20 kr, tio kort för 50 kr. Beställ av Åke Sandin, tel 08-712 4463 eller ake.sandin@tyresoradion.se
....till Martin Smedjeback, som påminner om ickevåldets möjligheter genom att erinra om den färgade amerikanskan Rosa Parks som 1955 vägrade att lämna sin plats i bussen för en vit man, en ickevåldslig protest som inspirerat honom och andra. Det ledde sedan till att dessa diskriminerande lagar i sydstaterna upphävdes.
....till Sune Vallgren i Krusboda (Tyresö), som lyssnade på Radio Tuff krönika ”Undergångsmyternas goda och onda” och minns vad han lärde sig som skolpojke i Norrland: ”Världens människor är indelade i goda och onda-- och det är de goda som gjort indelningen”
....till ett land som sällan får positiv uppmärksamhet i svenska och västerländska medier, nämligen Ryssland. Där har man nu -- i förtid rentav-- tillintetgjort 45 procent av sina kemiska vapen, meddelar utrikesministeriet. Det rör sig om cirka 18 tusen ton ammunition, som likviderats. Ryssland har alltså i förtid uppfyllt sina skyldigheter enligt en internationell konvention om att förstöra kemiska vapen. (Källa: Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”)
....till tre framstående jurister, Mark Ellis, Anne Ramberg och Christian Åhlund, som i Svenska Dagbladet (3/12) skriver under rubriken ”Gazarapport måste tas på allvar”. Det gäller Richard Goldstones FN-rapport om Gazakriget i vintras. De framhåller hans ”osedvanliga personliga mod i försvaret av grundläggande folkrättsliga principer”. Den ampra kritiken från Israel var väntad, menar de men beklagar att varken USA eller EU står upp för granskningen. De skriver: ”Israeliska ledares grova personliga angrepp på Richard Goldstone är naturligtvis att skjuta budbäraren och att avleda uppmärksamheten från de allvarliga anklagelser som framkommer i rapporten.”
....till en av dem som besökt och imponerats av Tuffs många indiska projekt. Det är unga Malin Castenfors, som nu framställt Tuffs mangogram i färg och som julkort. Tuff-ordföranden Sylvia Ljungdahl har låtit trycka upp ett antal sådana julmangogram. De finns att köpa för 25 kr/st. Det innebär, att det för varje sådant julkort blir det minst fem nya mangoträd i Dharampurs många små fattiga byar. Kan beställas av Monica Schelin, tel 08-712 2581
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer förutom intressanta artiklar och insändare har två notiser om Tuff, dels om Radio Tuff, dels om Tuff-kampanjen för krigsdrabbade barn i Afghanistan och Irak. Pax ingår i medlemsavgiften till Tuff.
....till de vackra kort, ritade av elever vi de sex indiska skolorna, som grundats med Tuff-pengar och fortfarande stöds med 300 000 kr per år av Tuff. Tre kort inklusive kuvert kostar 20 kr, tio kort för 50 kr. Beställ av Åke Sandin, tel 08-712 4463 eller ake.sandin@tyresoradion.se
....till Martin Smedjeback, som påminner om ickevåldets möjligheter genom att erinra om den färgade amerikanskan Rosa Parks som 1955 vägrade att lämna sin plats i bussen för en vit man, en ickevåldslig protest som inspirerat honom och andra. Det ledde sedan till att dessa diskriminerande lagar i sydstaterna upphävdes.
söndag, november 29
VARFÖR DENNA HÄXJAKT PÅ ÅLDRINGAR?
(Nu, i slutet av november 2009, börjar rättegången i München mot ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk. Han var en ung krigsfånge hos tyskarna i andra världskriget men nu anklagas han för krigsförbrytelser, vilka var otaliga också bland den segrande sidans soldater. Krigsförbrytarrättegångar har oftast varit propagandistiska skenrättegångar, eftersom bara den förlorande sidans soldater har dömts, medan den segrande sidan inte bara varit åklagare utan också domare och bödlar. I april 2009 fanns följande krönika i Radio Tuff):
Ser den 14 april i Dagens Nyheter att i Afghanistan har Nato dödat sex civila, därav två barn. Det är en pytteliten notis. Den behöver inte vara större med tanke på att anfallskrigen mot Afghanistan och Irak har orsakat någon miljon civila dödsoffer.
Mycket större utrymme ges på samma sida åt en artikel under rubriken ”Tyskland vill ställa nazivakt inför rätta”. Det gäller John Demjanjuk, som inte fått särskilt rättvis publicitet i västerländska medier. Här kallas han alltså nazist och då brukar all kritisk granskning upphöra.
Vet inte om Demjanjuk var nazist. Det man vet med säkerhet är att han var ukrainare som slogs mot tyskarna i Röda armén. Han blev tillfångatagen och liksom många ukrainare lät han sig värvas att bli lägervakt åt tyskarna för att slippa krigsfångenskap. Efter kriget utvandrade han till USA, där han i många år var bilarbetare. För 30 år sedan började mäktiga organisationer i USA att peka ut honom som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs han sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i hatets tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen. Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat fångarna.. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade.
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var förfalskat, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Men det skulle inte räcka med att han suttit sju år bakom galler i Israel, de sista fem åren isolerad i dödscell. Ganska snart återupptogs häxjakten mot honom. Det senaste är att en tysk domstol vill ha honom utlämnad för att döma honom, vilket accepterades av USA, som dock i sista stund stoppade deporteringen, kanske för att bilderna på honom visar en närmast livlös 89-åring med halvöppen mun. Men nu skall han skickas till Tyskland. Där får denne sjuke gamling i alla fall förmånen att bekvämt få föras på bår från flygplatsen till fängelse och rättssal.
Det här är långt ifrån det enda fall, när Israellobbyn med Simon Wiesenthal-institutet i spetsen och med indoktrinerade journalisters hjälp har velat sätta dit oskyldiga, kanske för att avleda uppmärksamheten från israelisk behandling av palestinier. I slutet av 1970-talet anklagades Frank Walus, en i Chicago boende polack, för att under kriget ha varit Gestapoagent. Elva polska judar flögs från Israel till USA och de vittnade inför domstolen att Walus i Polen begått grymheter mot judar och polacker. Domaren Julius Hoffman, av samma etnicitet som vittnena, dömde Walus skyldig. Men sedan visade det sig att denne under kriget hade varit tvångsarbetare i det tyska jordbruket och hade ett vattentätt alibi. Efter fyra års helvete och efter stora ekonomiska uppoffringar kunde Walus andas ut. Menedarna i rättegångarna mot Demjanjuk och Walus och i flera andra liknande rättsfall tycks stå över lagen och har aldrig riskerat åtal.
Paul Craig Roberts, som tillhörde Reagans administration, nämnde i somras 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade. Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Krigsförbrytare ja, det ordet är larvigt, en tautologi, tårta på tårta. Krig är ju i sig självt en enorm förbrytelse, inte minst därför att de flesta dödade brukar vara civila. Man visste bättre 1946, när segrarna som både åklagare och domare dömde förlorarna. Då hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig, vilket enligt domsskälen orsakade alla de andra brotten.
Detta har nu glömts bort, för under de senaste tio åren har det skett tre anfallskrig: 1999 mot Jugoslavien, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak. Men i dag gäller Allan Edvalls ord när han sjunger: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1233) 19-26 april 2009
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
Ser den 14 april i Dagens Nyheter att i Afghanistan har Nato dödat sex civila, därav två barn. Det är en pytteliten notis. Den behöver inte vara större med tanke på att anfallskrigen mot Afghanistan och Irak har orsakat någon miljon civila dödsoffer.
Mycket större utrymme ges på samma sida åt en artikel under rubriken ”Tyskland vill ställa nazivakt inför rätta”. Det gäller John Demjanjuk, som inte fått särskilt rättvis publicitet i västerländska medier. Här kallas han alltså nazist och då brukar all kritisk granskning upphöra.
Vet inte om Demjanjuk var nazist. Det man vet med säkerhet är att han var ukrainare som slogs mot tyskarna i Röda armén. Han blev tillfångatagen och liksom många ukrainare lät han sig värvas att bli lägervakt åt tyskarna för att slippa krigsfångenskap. Efter kriget utvandrade han till USA, där han i många år var bilarbetare. För 30 år sedan började mäktiga organisationer i USA att peka ut honom som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs han sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i hatets tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen. Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat fångarna.. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade.
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var förfalskat, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Men det skulle inte räcka med att han suttit sju år bakom galler i Israel, de sista fem åren isolerad i dödscell. Ganska snart återupptogs häxjakten mot honom. Det senaste är att en tysk domstol vill ha honom utlämnad för att döma honom, vilket accepterades av USA, som dock i sista stund stoppade deporteringen, kanske för att bilderna på honom visar en närmast livlös 89-åring med halvöppen mun. Men nu skall han skickas till Tyskland. Där får denne sjuke gamling i alla fall förmånen att bekvämt få föras på bår från flygplatsen till fängelse och rättssal.
Det här är långt ifrån det enda fall, när Israellobbyn med Simon Wiesenthal-institutet i spetsen och med indoktrinerade journalisters hjälp har velat sätta dit oskyldiga, kanske för att avleda uppmärksamheten från israelisk behandling av palestinier. I slutet av 1970-talet anklagades Frank Walus, en i Chicago boende polack, för att under kriget ha varit Gestapoagent. Elva polska judar flögs från Israel till USA och de vittnade inför domstolen att Walus i Polen begått grymheter mot judar och polacker. Domaren Julius Hoffman, av samma etnicitet som vittnena, dömde Walus skyldig. Men sedan visade det sig att denne under kriget hade varit tvångsarbetare i det tyska jordbruket och hade ett vattentätt alibi. Efter fyra års helvete och efter stora ekonomiska uppoffringar kunde Walus andas ut. Menedarna i rättegångarna mot Demjanjuk och Walus och i flera andra liknande rättsfall tycks stå över lagen och har aldrig riskerat åtal.
Paul Craig Roberts, som tillhörde Reagans administration, nämnde i somras 85-årige Paul Henss’ öde. Han har i 53 år bott i USA men nu utpekats som ”krigsförbrytare” av ”nazijägaren” Eli Rosenbaums mäktiga och statsunderstödda byråkrati. Han kommer därför att utvisas ur USA. Brottet är att han som yngling tillhörde de tyskar som tränade vakthundar. Han var 22 år när kriget slutade. Roberts’ kommentar är inte nådig:
”En pojke som tränade hundar blir utvisad som krigsförbrytare. Är det ingen som inser paradoxen med att deportera honom medan krigsförbrytaren i Vita huset sitter kvar?”
Krigsförbrytare ja, det ordet är larvigt, en tautologi, tårta på tårta. Krig är ju i sig självt en enorm förbrytelse, inte minst därför att de flesta dödade brukar vara civila. Man visste bättre 1946, när segrarna som både åklagare och domare dömde förlorarna. Då hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för ”brott mot freden”, det vill säga anfallskrig, vilket enligt domsskälen orsakade alla de andra brotten.
Detta har nu glömts bort, för under de senaste tio åren har det skett tre anfallskrig: 1999 mot Jugoslavien, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak. Men i dag gäller Allan Edvalls ord när han sjunger: ”Den lilla fisken fångar vi men hajen får gå fri”.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1233) 19-26 april 2009
Texten på Allan Edwalls sista strof lyder:
”I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.
För ingenting, för kärleks skull
av motgång är ju världen full.
Den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri,
För ingenting, för kärleks skull......” osv
söndag, november 22
UNDERGÅNGSMYTERNAS ”GODA” OCH ”ONDA”
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar udda veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
---------------------------------------------------
”Apokalypsens gosiga mörker” är den häftiga titeln på en bok av journalisten Anders Bolling. Den presenterades intresseväckande av Siv Källstigen vid samtalscaféet Filosofikas senaste träff. Bolling tar upp en massa pessimistiska förutsägelser om framtida katastrofer och visar att de oftast inte slagit in. Han menar, att hans egen bransch, medierna, mycket hellre skildrar problem, elände och hot än allt det positiva som händer. Hälsan tiger still.
Han polemiserar med vederhäftig statistik mot uppfattningen att det blivit allt sämre i vår värld. Och han har säkert rätt i att vi lever i den hittills bästa –eller minst dåliga-- av världar, låt vara att den långtifrån är den optimala. Aldrig förut har så många människor fått sina basbehov tillgodosedda. Aldrig förut lever vi så länge som nu. Aldrig tidigare har så många fått skolundervisning och grundläggande sjukvård osv osv. Till och med krigen är trots allt färre och inte fullt så förödande som under första hälften av 1900-talet.
Som andra medaljer har också denna sin baksida. När världen i början av 1930-talet hade ca 3000 miljoner invånare levde en majoritet i okunskap, fattigdom och nöd. Nu är ett överväldigande flertal ovan fattigdomsstrecket. Antalet och andelen som lever i välstånd har alltså ökat drastiskt. En mycket mindre andel i procent än förut lever nu i misär. Men det där med procent kan ibland dölja mer än upplysa. När jag var mattelärare testade jag tonåringarna genom att fråga: ”Vad väljer ni att få: en procent av familjen Wallenbergs tillgångar eller nittionio procent av mina”? Klokt nog föredrog de den enda procenten framför de nittionio.
Det är ju så här att i dag lever över 7000 miljoner på den här planeten. Trots den snabbt sjunkande procenten av fattiga innebär det, att antalet undernärda ännu är stort, ja på sistone har FN rapporterat om att antalet svältande medmänniskor har ökat till över 1000 miljoner.
Fortfarande krigas det på många håll i världen och människor dödas som flugor. Aldrig tidigare har så enorma summor i världen förslösats på militära rustningar, alltså på förberedelser av massmord. Det är en galen felprioritering med pengar som kunde ha hjälpt den dryga miljard som lever i misär. Och världen är nerlusad med kärnvapen med förmåga att utrota allt mänskligt liv på planeten. Det finns ingen gosighet i det hotet.
Det har inte saknats förutsägelser om världens undergång, mestadels religiöst inspirerade. Laestadianer i Norrland gav för ett sekel sedan bort allt de ägde i förvissningen om att de snart skulle få komma till himlen. När den förfärliga tsunamin drabbade ett par hundra tusen i Sydostasien hördes många mumla om världens ände. Det var historielöst, för sådana naturkatastrofer har hänt med jämna mellanrum genom tiderna. Just nu görs i USA en film om jordens undergång, som enligt gamla mayamyter kommer att äga rum 2012. Exemplen kan mångfaldigas.
Det förefaller som om domedagsprofetior har en märklig lockelse. För några år sedan berättade Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff om den amerikanska kioskvältaren ”Left Behind”. Det var en bokserie som såldes i hela 40 miljoner ex. Ramen var Bibelns uppenbarelsebok, vilken enligt Bengt i våld får Blixt Gordon att framstå som ett blygt kontorsbiträde. Och böckerna hade en typiskt högerkristen tendens. Den som i slutet avslöjas som äckelpäcklet Antikrist var självaste generalsekreteraren i FN, här kallad Nicolae Carpathia. Hur mångas dödande har FN gjort sig skyldig till i jämförelse med ”new-born Christian” George W Bush?
I olika religioner har det i tusentals år förekommit myter om en våldsam slutkamp mellan de ”goda” och de ”onda”. De ”goda” segrar och kommer då till olika slags paradis, medan de ”onda” välförtjänt och i evighet får utstå helvetiska kval. Denna dualism har ödesdigert påverkat oss. Den har fått rättfärdiga krigiskt massmördande i stor skala av de ”onda” och delat in oss i rasismens vi och dom.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1251) 22/11-6/12
---------------------------------------------------
”Apokalypsens gosiga mörker” är den häftiga titeln på en bok av journalisten Anders Bolling. Den presenterades intresseväckande av Siv Källstigen vid samtalscaféet Filosofikas senaste träff. Bolling tar upp en massa pessimistiska förutsägelser om framtida katastrofer och visar att de oftast inte slagit in. Han menar, att hans egen bransch, medierna, mycket hellre skildrar problem, elände och hot än allt det positiva som händer. Hälsan tiger still.
Han polemiserar med vederhäftig statistik mot uppfattningen att det blivit allt sämre i vår värld. Och han har säkert rätt i att vi lever i den hittills bästa –eller minst dåliga-- av världar, låt vara att den långtifrån är den optimala. Aldrig förut har så många människor fått sina basbehov tillgodosedda. Aldrig förut lever vi så länge som nu. Aldrig tidigare har så många fått skolundervisning och grundläggande sjukvård osv osv. Till och med krigen är trots allt färre och inte fullt så förödande som under första hälften av 1900-talet.
Som andra medaljer har också denna sin baksida. När världen i början av 1930-talet hade ca 3000 miljoner invånare levde en majoritet i okunskap, fattigdom och nöd. Nu är ett överväldigande flertal ovan fattigdomsstrecket. Antalet och andelen som lever i välstånd har alltså ökat drastiskt. En mycket mindre andel i procent än förut lever nu i misär. Men det där med procent kan ibland dölja mer än upplysa. När jag var mattelärare testade jag tonåringarna genom att fråga: ”Vad väljer ni att få: en procent av familjen Wallenbergs tillgångar eller nittionio procent av mina”? Klokt nog föredrog de den enda procenten framför de nittionio.
Det är ju så här att i dag lever över 7000 miljoner på den här planeten. Trots den snabbt sjunkande procenten av fattiga innebär det, att antalet undernärda ännu är stort, ja på sistone har FN rapporterat om att antalet svältande medmänniskor har ökat till över 1000 miljoner.
Fortfarande krigas det på många håll i världen och människor dödas som flugor. Aldrig tidigare har så enorma summor i världen förslösats på militära rustningar, alltså på förberedelser av massmord. Det är en galen felprioritering med pengar som kunde ha hjälpt den dryga miljard som lever i misär. Och världen är nerlusad med kärnvapen med förmåga att utrota allt mänskligt liv på planeten. Det finns ingen gosighet i det hotet.
Det har inte saknats förutsägelser om världens undergång, mestadels religiöst inspirerade. Laestadianer i Norrland gav för ett sekel sedan bort allt de ägde i förvissningen om att de snart skulle få komma till himlen. När den förfärliga tsunamin drabbade ett par hundra tusen i Sydostasien hördes många mumla om världens ände. Det var historielöst, för sådana naturkatastrofer har hänt med jämna mellanrum genom tiderna. Just nu görs i USA en film om jordens undergång, som enligt gamla mayamyter kommer att äga rum 2012. Exemplen kan mångfaldigas.
Det förefaller som om domedagsprofetior har en märklig lockelse. För några år sedan berättade Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff om den amerikanska kioskvältaren ”Left Behind”. Det var en bokserie som såldes i hela 40 miljoner ex. Ramen var Bibelns uppenbarelsebok, vilken enligt Bengt i våld får Blixt Gordon att framstå som ett blygt kontorsbiträde. Och böckerna hade en typiskt högerkristen tendens. Den som i slutet avslöjas som äckelpäcklet Antikrist var självaste generalsekreteraren i FN, här kallad Nicolae Carpathia. Hur mångas dödande har FN gjort sig skyldig till i jämförelse med ”new-born Christian” George W Bush?
I olika religioner har det i tusentals år förekommit myter om en våldsam slutkamp mellan de ”goda” och de ”onda”. De ”goda” segrar och kommer då till olika slags paradis, medan de ”onda” välförtjänt och i evighet får utstå helvetiska kval. Denna dualism har ödesdigert påverkat oss. Den har fått rättfärdiga krigiskt massmördande i stor skala av de ”onda” och delat in oss i rasismens vi och dom.
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1251) 22/11-6/12
lördag, november 21
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1251) 22/11-6/12 09 till....
....till Siv Källstigen, som på ett mycket stimulerande sätt inledde senaste träffen i Tuffs samtalscafé Filosofika. Ämnet var ”Apokalypsens gosiga mörker”, titeln på Anders Bollings bok. Mera i samma ämne i Åke Sandins krönika om en stund
....till bespisningsbiträdet vid Kumla skola (Tyresö) Yim Fun, som inför tre Kumlalärares resa till Tuffs Indienprojekt skänkt 5000 kr. Pengarna ska nu användes till en brunn vid en av Tuff-skolorna i fattiga Dharampur, meddelar Bhikhu Vyas, som är rörd över denna kinafödda Tyresökvinnas solidaritet. Han kallar det för en Quality Contribution.
....till Samuel Strandberg, som bland annat är författare av utmärkta böcker om Indien. Han meddelar nu att seminaristerna vid den indiska skolan Sarvodaya Ashram tack vare 10 000 kr från Tuff fått hyllor och andra förbättringar i sitt elevhem.
....till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt veckobrev bland annat skriver: ”Få är medvetna om att varje dag, på varje kontinent pågår ickevåldskampen. Bara de senaste tio åren har ickevåldskampanjer lett till stora politiska omvälvningar ibland annat i Serbien, Georgien, Ukraina och Libanon. Även om det är de militära insatserna och våldet som ofta får de största rubrikerna och mediala uppmärksamhet, är det ickevåldskampen som skördar de största segrarna. Ett vanligt missförstånd när det gäller ickevåld är att våld ger snabba förändringar medan ickevåld kräver oändligt tålamod. Det finns otaliga exempel på väpnade gerillagrupper som har kämpat i årtionden utan att uppnå sina mål, t.ex. Farc i Colombia, ETA i Spanien och olika grupper i Burma. Jämför med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen som tio år efter dess födelse styrde landet, eller för People power-rörelsen på Filippinerna som på 30 månader vann över diktatorn Marcos. Berlinmurens fall är bara en av många ickerevolutioner som bevittnats och följts av media under de senaste 25 åren. Den är en av många storskaliga ickevålsliga demonstrationer. Strategiskt ickevåld fungerar”
....till före detta Reaganrådgivaren Paul Craig Roberts, som skriver om amerikanska representanthusets omröstning om Goldstonerapporten, som uppmanar både Israel och Hamas att göra upp med sina krigsförbrytelser under Gazakriget i vintras. De amerikanska kongressmännen avfärdade rapporten med röstsiffrorna 344 mot 36. Roberts skräder inte orden utan tycker att ”representanthuset inte är något annat än Israellobbyns marionett”. Om den ansvarige för FN-rapporten skriver han: ”Goldstone är inte bara en framstående judisk jurist, som har ägnat sitt liv åt att låta personer svara för sina brott mot mänskligheten, utan också sionist. Men nu har israelerna demoniserat honom som en ’självhatande jude’, eftersom han skrev sanningen i stället för israelisk propaganda”
....till Sveriges Radios program Konflikt som (14/11) handlade om kvinnornas kamp för likaberättigande till exempel i fundamentalistiskt religiösa områden. Bland annat berättade Widad Zaki om läget i Irak, som hon just besökt. På tisdag den 24 november finns Widad i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 från kl 19. Då ska hon rapportera om de två barnbibliotek i Bagdad, vilka Tuff ekonomiskt stöder. Alla hjärtligt välkomna. Fika och god stämning ingår som vanligt.
....till bespisningsbiträdet vid Kumla skola (Tyresö) Yim Fun, som inför tre Kumlalärares resa till Tuffs Indienprojekt skänkt 5000 kr. Pengarna ska nu användes till en brunn vid en av Tuff-skolorna i fattiga Dharampur, meddelar Bhikhu Vyas, som är rörd över denna kinafödda Tyresökvinnas solidaritet. Han kallar det för en Quality Contribution.
....till Samuel Strandberg, som bland annat är författare av utmärkta böcker om Indien. Han meddelar nu att seminaristerna vid den indiska skolan Sarvodaya Ashram tack vare 10 000 kr från Tuff fått hyllor och andra förbättringar i sitt elevhem.
....till Kristna Fredsrörelsen, som i sitt veckobrev bland annat skriver: ”Få är medvetna om att varje dag, på varje kontinent pågår ickevåldskampen. Bara de senaste tio åren har ickevåldskampanjer lett till stora politiska omvälvningar ibland annat i Serbien, Georgien, Ukraina och Libanon. Även om det är de militära insatserna och våldet som ofta får de största rubrikerna och mediala uppmärksamhet, är det ickevåldskampen som skördar de största segrarna. Ett vanligt missförstånd när det gäller ickevåld är att våld ger snabba förändringar medan ickevåld kräver oändligt tålamod. Det finns otaliga exempel på väpnade gerillagrupper som har kämpat i årtionden utan att uppnå sina mål, t.ex. Farc i Colombia, ETA i Spanien och olika grupper i Burma. Jämför med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen som tio år efter dess födelse styrde landet, eller för People power-rörelsen på Filippinerna som på 30 månader vann över diktatorn Marcos. Berlinmurens fall är bara en av många ickerevolutioner som bevittnats och följts av media under de senaste 25 åren. Den är en av många storskaliga ickevålsliga demonstrationer. Strategiskt ickevåld fungerar”
....till före detta Reaganrådgivaren Paul Craig Roberts, som skriver om amerikanska representanthusets omröstning om Goldstonerapporten, som uppmanar både Israel och Hamas att göra upp med sina krigsförbrytelser under Gazakriget i vintras. De amerikanska kongressmännen avfärdade rapporten med röstsiffrorna 344 mot 36. Roberts skräder inte orden utan tycker att ”representanthuset inte är något annat än Israellobbyns marionett”. Om den ansvarige för FN-rapporten skriver han: ”Goldstone är inte bara en framstående judisk jurist, som har ägnat sitt liv åt att låta personer svara för sina brott mot mänskligheten, utan också sionist. Men nu har israelerna demoniserat honom som en ’självhatande jude’, eftersom han skrev sanningen i stället för israelisk propaganda”
....till Sveriges Radios program Konflikt som (14/11) handlade om kvinnornas kamp för likaberättigande till exempel i fundamentalistiskt religiösa områden. Bland annat berättade Widad Zaki om läget i Irak, som hon just besökt. På tisdag den 24 november finns Widad i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 från kl 19. Då ska hon rapportera om de två barnbibliotek i Bagdad, vilka Tuff ekonomiskt stöder. Alla hjärtligt välkomna. Fika och god stämning ingår som vanligt.
fredag, november 20
Tuff hjälper krigsdrabbade barn
(Manus till fredstidningen Pax)
Tyresö Ulands- och FredsFörening är väl mest känd för sitt Radio Tuff och sin mångåriga finansiering av många utmärkta projekt i Indien. Där finns det byggnader, som fått Tyresönamn, till exempel skolorna Nyboda Wing och Kumla Wing, byggnaderna Tyresö Kommun Teachers’ House och Tuff Friendship House.
Under flera år orkade de frivilligt arbetande Tuff-aktivisterna ansöka om projektbidrag från Sida och då skickades varje år ca 1,5 miljoner kronor till gandhianska partners i Indien. Dessa förvaltade pengarna extremt väl och det blev bland annat många skolor, hundratals brunnar och uppåt 100 000 mangoträd. Under de senaste åren har Tuff utan några offentliga bidrag ändå kunnat skicka 300 000 kr varje år till Indien. Det är främst tack vare solidariska skolors insatser, vilka blivit engagerade genom Tuffs intensiva informationsverksamhet, bland annat på radion.
I somras bedrev Tuff en ”tiggarkampanj”. Den gällde fattiga krigsdrabbade afghanska barn och två barnbibliotek i oroliga Bagdad, vilka blivit en oas för irakiska barn av olika etniciteter. Biståndet till Afghanistan går via Nasira Omidy och hennes släktingar i Afghanistan. Nasira är en omtyckt undersköterska på äldreboendet i Tyresö. På sin semester i somras besökte hon sitt gamla hemland och kunde sedan i Radio Tuff rapportera om självmordsbombare och djup fattigdom. Med fredsveteranen Åke Sandin som programledare hörs hon på www.tyresoradion.se under en halvtimme med start 29 november fyra gånger per dygn under tre veckor.
-- Vi är stolta över att alla i Tuff jobbar oavlönat, så att varenda krona går oavkortat till de behjärtansvärda ändamålen, säger föreningens vice ordförande Monica Schelin. ”Tiggarkampanjen” för krigsdrabbade afghanska och irakiska barn gav över 24 000 kr. Och inte nog med det: Tuff har nu förbundit sig att från inte öronmärkta medel i sin insamlingsfond fördubbla dessa solidariska människors gåvor. Så våra bidrag till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2, blir dubbelt så mycket värda.
Tyresö Ulands- och FredsFörening är väl mest känd för sitt Radio Tuff och sin mångåriga finansiering av många utmärkta projekt i Indien. Där finns det byggnader, som fått Tyresönamn, till exempel skolorna Nyboda Wing och Kumla Wing, byggnaderna Tyresö Kommun Teachers’ House och Tuff Friendship House.
Under flera år orkade de frivilligt arbetande Tuff-aktivisterna ansöka om projektbidrag från Sida och då skickades varje år ca 1,5 miljoner kronor till gandhianska partners i Indien. Dessa förvaltade pengarna extremt väl och det blev bland annat många skolor, hundratals brunnar och uppåt 100 000 mangoträd. Under de senaste åren har Tuff utan några offentliga bidrag ändå kunnat skicka 300 000 kr varje år till Indien. Det är främst tack vare solidariska skolors insatser, vilka blivit engagerade genom Tuffs intensiva informationsverksamhet, bland annat på radion.
I somras bedrev Tuff en ”tiggarkampanj”. Den gällde fattiga krigsdrabbade afghanska barn och två barnbibliotek i oroliga Bagdad, vilka blivit en oas för irakiska barn av olika etniciteter. Biståndet till Afghanistan går via Nasira Omidy och hennes släktingar i Afghanistan. Nasira är en omtyckt undersköterska på äldreboendet i Tyresö. På sin semester i somras besökte hon sitt gamla hemland och kunde sedan i Radio Tuff rapportera om självmordsbombare och djup fattigdom. Med fredsveteranen Åke Sandin som programledare hörs hon på www.tyresoradion.se under en halvtimme med start 29 november fyra gånger per dygn under tre veckor.
-- Vi är stolta över att alla i Tuff jobbar oavlönat, så att varenda krona går oavkortat till de behjärtansvärda ändamålen, säger föreningens vice ordförande Monica Schelin. ”Tiggarkampanjen” för krigsdrabbade afghanska och irakiska barn gav över 24 000 kr. Och inte nog med det: Tuff har nu förbundit sig att från inte öronmärkta medel i sin insamlingsfond fördubbla dessa solidariska människors gåvor. Så våra bidrag till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2, blir dubbelt så mycket värda.
torsdag, november 19
MARIANNE STIEGER: Hem för flyktingbarn och hemresa för soldater
Kära lyssnare!
Novembermörkret lägger sig som en tung, mörk duk kring själen, och tidningarnas svarta rubriker gör inte tillvaron ljusare. Jag säger som Jan Malmsjö sjöng på 70-talet: ”Stoppa världen, jag vill hoppa av.” Ibland blir rubrikerna bara för stora och för svarta.
Den senaste veckan har Vellinge kommun söder om Malmö valsat runt i pressen. Röster har förfasat sig över den rika kommunen som inte vill ta emot ensamkommande flyktingbarn. Nu har det ju visat sig att det inte var kommuninvånarna som ställde sig på tvären utan kommunpolitikern Ljungman. Han å sin sida gömde sig bakom sina väljare. En statistisk undersökning har nu visat att 58% av invånarna i kommunen inte har något emot att flyktingbarnen kommer.
Som vanligt har man fokuserat helt fel. Kommer ni ihåg, kära lyssnare, vilket ramaskri det blev i Tyresö, när Stockholms stad fick för sig att placera hemlösa på den övergivna tomten efter Trollbäckens Trä, den där tomten alldeles i utkanten av Stockholms kommungräns? Det var en övergiven tomt utan varken vatten eller avlopp och med förgiftad mark efter all verksamhet som hade ägt rum där. Dit körde man de hemlösa från Stockholm och lät dem bo där i husvagnar. Kommunalt övervåld kallar jag sådant.
Kommer ni också ihåg hur Berit Assarsson, Tyresös förra moderata kommunalråd, gick i taket, när hon fick reda på det? Hon åkte in till Stockholm och förde ett herrans liv, varpå de hemlösa flyttades till den ordinarie campingplatsen vid sjön Flaten. Där hade de åtminstone tillgång till vatten och toaletter. I det fallet hade Stockholms politiker klantat sig ordentligt.
På precis samma klantiga vis har ärendet med de ensamma flyktingbarnen skötts. Hade man först kontaktat Vellinge kommun, hade måhända hela den här cirkusen, som naturligtvis skadar flyktingbarnen allra mest, de som egentligen borde värnas mest, aldrig behövt äga rum. Nu sitter Vellinge där med en skam som är helt onödig. Återigen efterlyser jag öppen debatt om saker och ting. Vilka som satt och myglade med varandra här, kan man bara spekulera i. Invånarna i Vellinge var det hur som helst inte.
När jag ändå sitter här och kverulerar, vill jag återkomma till min förra krönika, där jag krävde att regeringen tar hem våra soldater från Afghanistan. Nu har det inträffat som jag varnade för. Nya soldater har sårats i strid. Det sägs visserligen inte i tidningarna och i radio och tv. Där talar man om ”skadade” soldater, som om de hade spelat fotboll eller liknande och råkat ramla och bryta handleden..
Nej, i krig såras soldater, det vill säga om de överlever ett anfall. Ofta såras de så svårt att de kommer att lida av det livet ut. Vill vi det? Själv säger jag nej och håller fast vid mitt krav: Ta hem våra soldater!
Finns det då inga ljuspunkter alls så här års? Jodå! Oxlarna i parken nedanför lyser illrött av alla bär. Där kommer sidensvansarna att ha ett kalas utan like framåt nyår när kylan slår till. Och hantverkarna tycks äntligen ha tätat taket på min balkong, så jag slipper vada i en ocean varje gång det regnar. Alltid något att glädja sig åt.
Låt oss se fram mot ljusare tider, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1251) 22/11--6/12 2009
Novembermörkret lägger sig som en tung, mörk duk kring själen, och tidningarnas svarta rubriker gör inte tillvaron ljusare. Jag säger som Jan Malmsjö sjöng på 70-talet: ”Stoppa världen, jag vill hoppa av.” Ibland blir rubrikerna bara för stora och för svarta.
Den senaste veckan har Vellinge kommun söder om Malmö valsat runt i pressen. Röster har förfasat sig över den rika kommunen som inte vill ta emot ensamkommande flyktingbarn. Nu har det ju visat sig att det inte var kommuninvånarna som ställde sig på tvären utan kommunpolitikern Ljungman. Han å sin sida gömde sig bakom sina väljare. En statistisk undersökning har nu visat att 58% av invånarna i kommunen inte har något emot att flyktingbarnen kommer.
Som vanligt har man fokuserat helt fel. Kommer ni ihåg, kära lyssnare, vilket ramaskri det blev i Tyresö, när Stockholms stad fick för sig att placera hemlösa på den övergivna tomten efter Trollbäckens Trä, den där tomten alldeles i utkanten av Stockholms kommungräns? Det var en övergiven tomt utan varken vatten eller avlopp och med förgiftad mark efter all verksamhet som hade ägt rum där. Dit körde man de hemlösa från Stockholm och lät dem bo där i husvagnar. Kommunalt övervåld kallar jag sådant.
Kommer ni också ihåg hur Berit Assarsson, Tyresös förra moderata kommunalråd, gick i taket, när hon fick reda på det? Hon åkte in till Stockholm och förde ett herrans liv, varpå de hemlösa flyttades till den ordinarie campingplatsen vid sjön Flaten. Där hade de åtminstone tillgång till vatten och toaletter. I det fallet hade Stockholms politiker klantat sig ordentligt.
På precis samma klantiga vis har ärendet med de ensamma flyktingbarnen skötts. Hade man först kontaktat Vellinge kommun, hade måhända hela den här cirkusen, som naturligtvis skadar flyktingbarnen allra mest, de som egentligen borde värnas mest, aldrig behövt äga rum. Nu sitter Vellinge där med en skam som är helt onödig. Återigen efterlyser jag öppen debatt om saker och ting. Vilka som satt och myglade med varandra här, kan man bara spekulera i. Invånarna i Vellinge var det hur som helst inte.
När jag ändå sitter här och kverulerar, vill jag återkomma till min förra krönika, där jag krävde att regeringen tar hem våra soldater från Afghanistan. Nu har det inträffat som jag varnade för. Nya soldater har sårats i strid. Det sägs visserligen inte i tidningarna och i radio och tv. Där talar man om ”skadade” soldater, som om de hade spelat fotboll eller liknande och råkat ramla och bryta handleden..
Nej, i krig såras soldater, det vill säga om de överlever ett anfall. Ofta såras de så svårt att de kommer att lida av det livet ut. Vill vi det? Själv säger jag nej och håller fast vid mitt krav: Ta hem våra soldater!
Finns det då inga ljuspunkter alls så här års? Jodå! Oxlarna i parken nedanför lyser illrött av alla bär. Där kommer sidensvansarna att ha ett kalas utan like framåt nyår när kylan slår till. Och hantverkarna tycks äntligen ha tätat taket på min balkong, så jag slipper vada i en ocean varje gång det regnar. Alltid något att glädja sig åt.
Låt oss se fram mot ljusare tider, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1251) 22/11--6/12 2009
BENGT SVENSSON: Ohälsosam luft i Texas?
Hej alla lyssnare!
Vi hade val för ett par veckor sedan. I San Francisco valdes stadsåklagare och kassör. De fick 96,74% och 96.95% procent av rösterna respektive. Det fanns nämligen bara en person som ställde upp i båda fallen. Av stans 650000 registrerade väljare röstade ca 14%. Dessutom ett antal kommunala folkomröstningar, där valdeltagandet var 18-19%. Själv tillhörde jag den stora, lata och oengagerade majoriteten, som struntade i valet.
Mitt i Texas ligger världens största militärbas, Fort Hood, med upp till 65000 militärer och familjer på 878 kvadrat-km. En major sköt ihjäl 13 soldater där nyligen. Han hade värvat sig direkt efter gymnasiet och tillbragt hela sitt vuxna liv i armén och till sist blivit armépsykiatriker, vilket väl är en viss ironi i eländet.
Men den riktigt heta potatisen i fallet är att hans föräldrar är invandrare från Palestina, och att han således är muslim. De senaste amerikanska krigen i Asien startades i en atmosfär av korståg och religiös retorik. Att regeringen gång på gång förklarat att krigen inte riktar sig mot den muslimska tron verkar inte ha minskat den religiösa extremismen på någon sida. Den här majoren är heller inte den förste amerikanske muslimske soldaten, som riktat sitt vapen mot de egna. Det bådar inte gott för USA:s krigsansträngningar, men framför allt, inte för harmonin i det civila amerikanska samhället.
Precis utanför militärbasen, i Killeen, körde en lastbil in i en pizzeria 1991, och dess förare sköt ihjäl 23 restauranggäster. En bit längre bort ligger Waco, där federal polis gick till attack på en religiös sekt några år senare, varvid dussintals sektmedlemmar dog. På årsdagen av denna händelse i Waco sprängde sedan en ung man somhette Timothy McVey en federal byggnad i Oklahoma City i luften med några 100 döda som följd.
Kanske är luften ohälsosam i Texas.
Man har nyligen firat 20-årsminnet av berlinmurens fall. Det är också 20 bortkastade år vad gäller fred och hållbar utveckling. Medan biljoner i skattepengar gått till militära äventyr, har klimathotet blivit akut. Det är svårt att vara optimistisk.
------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1251) 22 nov--6 dec 2009
Vi hade val för ett par veckor sedan. I San Francisco valdes stadsåklagare och kassör. De fick 96,74% och 96.95% procent av rösterna respektive. Det fanns nämligen bara en person som ställde upp i båda fallen. Av stans 650000 registrerade väljare röstade ca 14%. Dessutom ett antal kommunala folkomröstningar, där valdeltagandet var 18-19%. Själv tillhörde jag den stora, lata och oengagerade majoriteten, som struntade i valet.
Mitt i Texas ligger världens största militärbas, Fort Hood, med upp till 65000 militärer och familjer på 878 kvadrat-km. En major sköt ihjäl 13 soldater där nyligen. Han hade värvat sig direkt efter gymnasiet och tillbragt hela sitt vuxna liv i armén och till sist blivit armépsykiatriker, vilket väl är en viss ironi i eländet.
Men den riktigt heta potatisen i fallet är att hans föräldrar är invandrare från Palestina, och att han således är muslim. De senaste amerikanska krigen i Asien startades i en atmosfär av korståg och religiös retorik. Att regeringen gång på gång förklarat att krigen inte riktar sig mot den muslimska tron verkar inte ha minskat den religiösa extremismen på någon sida. Den här majoren är heller inte den förste amerikanske muslimske soldaten, som riktat sitt vapen mot de egna. Det bådar inte gott för USA:s krigsansträngningar, men framför allt, inte för harmonin i det civila amerikanska samhället.
Precis utanför militärbasen, i Killeen, körde en lastbil in i en pizzeria 1991, och dess förare sköt ihjäl 23 restauranggäster. En bit längre bort ligger Waco, där federal polis gick till attack på en religiös sekt några år senare, varvid dussintals sektmedlemmar dog. På årsdagen av denna händelse i Waco sprängde sedan en ung man somhette Timothy McVey en federal byggnad i Oklahoma City i luften med några 100 döda som följd.
Kanske är luften ohälsosam i Texas.
Man har nyligen firat 20-årsminnet av berlinmurens fall. Det är också 20 bortkastade år vad gäller fred och hållbar utveckling. Medan biljoner i skattepengar gått till militära äventyr, har klimathotet blivit akut. Det är svårt att vara optimistisk.
------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1251) 22 nov--6 dec 2009
ÄR NOG NÅT SOM KATTEN SLÄPAT IN?
Frivilligt arbete i föreningar utgör grundbulten i vår demokrati. Många av våra beundrade opinionsbildare liksom tjänstemän i den offentliga sektorn kan nästan tungomålstala om sin hängivenhet för demokratin. Mycket snack men hur mycket verkstad?
Efter att ha gjort över 1250 st Radio Tuff och nästan 3000 halvtimmesprogram på Tyresöradion brukar jag kalla mig för radiot. Men jobbet har skett oavlönat, så i den galopperande girighetens tid är det ingalunda statushöjande. De många som hjärntvättats av den dominerande marknadsekonomin tycker säkert att jag är en ekonomisk idiot –och visst kan jag delvis hålla med dem.
Under några år har jag ibland högt undrat, varför till exempel kyrkan och kommunen aldrig har bekvämat sig att göra radio. Tyresö kyrka har 70 anställda och har väl ännu ett budskap att föra ut till oss människor – eller är jag hopplöst naiv och gammalmodig nu?
Tyresö kommun har fyra heltidsanställda politiker. Det är tre borgerliga kommunalråd och ett socialdemokratiskt oppositionsråd. I kommunhuset finns också flera hundra tjänstemän. De är inte lottlösa. Åtminstone kommundirektören och kanske också chefstjänstemännen har mera betalt än kommunalråden, precis som generaldirektörerna för de statliga ämbetsverken har mycket mera i lön än statsråden.
Ändå är det politikerna vi medborgare skäller på och vilkas förmåner vi granskar med lupp. Det grasserande politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i sämsta fall närmast fascistiskt. Jag har intervjuat många hundra politiker. På riksnivå har det varit statsråd, riksdagsmän och partiledare från Adelsohn till Werner. Politiker ställer alltid upp. De är luttrade, vana vid kritik och försöker hålla med så gott det går. Annars blir de i demokratisk ordning bortröstade vid nästa val.
Har också många gånger intervjuat präster, kyrkoherdar, ja till och med en biskop. Och massor av gånger kommuntjänstemän av olika sorter. Bland andra har jag under ett par halvtimmar, som sänts 80 gånger på tre veckor, låtit fem av kommunens informatörer höras. Men det är alltid jag som fått ta initiativet till att kommuninvånarna ska få höra litegrann om vad våra uppåt 2000 kommunala skattemiljoner används till.
Då och då genom åren har jag alltså undrat, varför kyrkan och kommunen inte velat utnyttja Tyresöradion, alltså underlåtit att öppna sig för stekta sparvar. Enligt en undersökning för något år sedan lyssnade ca 10 000 Tyresöbor på den. Många i grannkommunerna gör det bevisligen också och på webben www.tyresöradion.se finns chans att lyssna världsvida.
Nyligen gjorde jag en ny framstöt till de fyra duktiga tjänstemännen på kommunens informationsenhet om att de borde utnyttja Tyresöradion. Men tjänstemän behöver inte riskera att röstas bort vart fjärde år, så i början av brevväxlingen var svaren av en sort, som fick mig att förstå, att jag i byråkratiska kretsar nog ansågs som något katten släpat in. Så småningom hörde dock informationschefen själv av sig och anslog en mera samarbetsvänlig ton.
Vi får se, hur det går. Om professionella kommuninformatörer i praktiken uppskattar kommuninformation, låt vara oavlönad.
Åke Sandin (Denna text har inte sänts på radion)
Efter att ha gjort över 1250 st Radio Tuff och nästan 3000 halvtimmesprogram på Tyresöradion brukar jag kalla mig för radiot. Men jobbet har skett oavlönat, så i den galopperande girighetens tid är det ingalunda statushöjande. De många som hjärntvättats av den dominerande marknadsekonomin tycker säkert att jag är en ekonomisk idiot –och visst kan jag delvis hålla med dem.
Under några år har jag ibland högt undrat, varför till exempel kyrkan och kommunen aldrig har bekvämat sig att göra radio. Tyresö kyrka har 70 anställda och har väl ännu ett budskap att föra ut till oss människor – eller är jag hopplöst naiv och gammalmodig nu?
Tyresö kommun har fyra heltidsanställda politiker. Det är tre borgerliga kommunalråd och ett socialdemokratiskt oppositionsråd. I kommunhuset finns också flera hundra tjänstemän. De är inte lottlösa. Åtminstone kommundirektören och kanske också chefstjänstemännen har mera betalt än kommunalråden, precis som generaldirektörerna för de statliga ämbetsverken har mycket mera i lön än statsråden.
Ändå är det politikerna vi medborgare skäller på och vilkas förmåner vi granskar med lupp. Det grasserande politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i sämsta fall närmast fascistiskt. Jag har intervjuat många hundra politiker. På riksnivå har det varit statsråd, riksdagsmän och partiledare från Adelsohn till Werner. Politiker ställer alltid upp. De är luttrade, vana vid kritik och försöker hålla med så gott det går. Annars blir de i demokratisk ordning bortröstade vid nästa val.
Har också många gånger intervjuat präster, kyrkoherdar, ja till och med en biskop. Och massor av gånger kommuntjänstemän av olika sorter. Bland andra har jag under ett par halvtimmar, som sänts 80 gånger på tre veckor, låtit fem av kommunens informatörer höras. Men det är alltid jag som fått ta initiativet till att kommuninvånarna ska få höra litegrann om vad våra uppåt 2000 kommunala skattemiljoner används till.
Då och då genom åren har jag alltså undrat, varför kyrkan och kommunen inte velat utnyttja Tyresöradion, alltså underlåtit att öppna sig för stekta sparvar. Enligt en undersökning för något år sedan lyssnade ca 10 000 Tyresöbor på den. Många i grannkommunerna gör det bevisligen också och på webben www.tyresöradion.se finns chans att lyssna världsvida.
Nyligen gjorde jag en ny framstöt till de fyra duktiga tjänstemännen på kommunens informationsenhet om att de borde utnyttja Tyresöradion. Men tjänstemän behöver inte riskera att röstas bort vart fjärde år, så i början av brevväxlingen var svaren av en sort, som fick mig att förstå, att jag i byråkratiska kretsar nog ansågs som något katten släpat in. Så småningom hörde dock informationschefen själv av sig och anslog en mera samarbetsvänlig ton.
Vi får se, hur det går. Om professionella kommuninformatörer i praktiken uppskattar kommuninformation, låt vara oavlönad.
Åke Sandin (Denna text har inte sänts på radion)
lördag, november 7
SEGRARNA KRYMPTE OCH DELADE TYSKLAND
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar udda veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-------------------------
På Brevikshalvön i Tyresö har Viola Sparrenborg bott under många somrar. Hon hörs under en halvtimme på Tyresöradion fram till den 15 november. Viola berättar bland annat om sin barndom i nordtyska Scharbeutz, en badort vid Lübeckbukten. Sommaren 1945 var det badförbud där. Alltför många lik flöt omkring i vattnet. De kom från Neustadt, ett par mil därifrån. Den 3 maj, fyra dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet bombade brittiskt flyg båtarna Cap Arcona och Thielbeck på Neustadts redd bara några timmar innan britterna intog staden. Ungefär 7000 fångar, evakuerade till båtarna från koncentrationslägret Neuengamme, dödades, alltså tragiskt nog bara några dagar innan frihet och ett drägligt liv hägrade.
Åren efteråt påstod segrarnas propaganda, som var just propaganda, att det var tyskarna själva som sänkt sina båtar. Så sent som 50 år efter tragedin vid Neustadt såg jag på ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar ett monument till minne av de tusentals dödade. I sten var inhugget att de ”mördats av fascisterna”.
Det här skrivs precis 20 år efter Berlinmurens fall. Det har därför nu talats mycket i våra medier om Stasi och andra otäcka DDR-inslag. Men att västmakterna också bestämde fredsvillkoren 1945, och vad de innebar har det varit tyst om. Inte nog med att Tyskland liksom efter första världskriget förlorade betydande delar av sitt territorium utan i Potsdam --märk väl efter kriget-- bestämde bland andra Churchill och Stalin, att tyskar vilkas förfäder i många århundraden hade bott i de avträdda områdena skulle fördrivas, ”a clean sweep”, som Churchill sade i parlamentet redan 1944.
Det blev en etnisk rensning av 14 miljoner tyska civila, av vilka över två miljoner strök med, för att inte tala om alla flickor och kvinnor som våldtogs, ofta till döds. Eftersom segrarnas historiebild i decennier varit den helt dominerande är det få som känner till denna krigsförbrytelse – eller snarare ”fredsförbrytelse”. Vi har nästan varje dag sedan 1945 matats med tyskarnas alla förbrytelser, alltför många faktiska men också överdrifter och rena propagandalögner. Nazisternas rasism under kriget känner vi alla till men att segrarna efter kriget rasistiskt använde etnisk rensning i stor skala är nästan nedtystat.
I dag kritiserar många att 79-åriga Biljana Plavsic nyligen släpptes ur kvinnofängelset Hinseberg. Hon blev 2001 dömd till elva år, bland annat för just etnisk rensning. Hon var bosnienserbisk president 1996-98, alltså efter massmorden i Srebrenica. Vore tacksam om jag fick veta namnen på kroater, dömda för den etniska rensningen av serber i Krajina, eller kosovoalbaner dömda för etnisk rensning av serber i Kosovo. Utsågs serberna till syndabockar bara för att de bjöd motstånd mot det folkrättsvidriga angreppet på Jugoslavien 1999?
Var freden 1945 så mycket bättre än den olycksaliga Versaillesfreden 1919? Efter andra världskriget delades Tyskland mellan segermakterna och förblev otroligt nog delat i hela 45 år. Många minns väl ännu 1980-talet. Då förekom enorma fredsdemonstrationer i Sverige och andra länder i Europa, inte minst i Tyskland. Där hade Nato placerat ut kärnvapenladdade Pershing II-robotar. I den östra delen av Tyskland placerade Sovjet ut kärnvapenladdade SS-20-missiler. Det påstås att sedan Kubakrisen hade ett kärnvapenkrig inte varit så nära som i Europa 1983 och de första som hade förintats i radioaktiv aska hade då varit tyskarna på ömse sidor.
Ännu finns amerikanska kärnvapen i Tyskland. Till och med i den amerikanske presidentens vältaliga retorik finns drömmen om en kärnvapenfri värld. En bra början vore att avlägsna helvetesvapnen från Tyskland.
-----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1250) 8-22 nov -09
-------------------------
På Brevikshalvön i Tyresö har Viola Sparrenborg bott under många somrar. Hon hörs under en halvtimme på Tyresöradion fram till den 15 november. Viola berättar bland annat om sin barndom i nordtyska Scharbeutz, en badort vid Lübeckbukten. Sommaren 1945 var det badförbud där. Alltför många lik flöt omkring i vattnet. De kom från Neustadt, ett par mil därifrån. Den 3 maj, fyra dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet bombade brittiskt flyg båtarna Cap Arcona och Thielbeck på Neustadts redd bara några timmar innan britterna intog staden. Ungefär 7000 fångar, evakuerade till båtarna från koncentrationslägret Neuengamme, dödades, alltså tragiskt nog bara några dagar innan frihet och ett drägligt liv hägrade.
Åren efteråt påstod segrarnas propaganda, som var just propaganda, att det var tyskarna själva som sänkt sina båtar. Så sent som 50 år efter tragedin vid Neustadt såg jag på ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar ett monument till minne av de tusentals dödade. I sten var inhugget att de ”mördats av fascisterna”.
Det här skrivs precis 20 år efter Berlinmurens fall. Det har därför nu talats mycket i våra medier om Stasi och andra otäcka DDR-inslag. Men att västmakterna också bestämde fredsvillkoren 1945, och vad de innebar har det varit tyst om. Inte nog med att Tyskland liksom efter första världskriget förlorade betydande delar av sitt territorium utan i Potsdam --märk väl efter kriget-- bestämde bland andra Churchill och Stalin, att tyskar vilkas förfäder i många århundraden hade bott i de avträdda områdena skulle fördrivas, ”a clean sweep”, som Churchill sade i parlamentet redan 1944.
Det blev en etnisk rensning av 14 miljoner tyska civila, av vilka över två miljoner strök med, för att inte tala om alla flickor och kvinnor som våldtogs, ofta till döds. Eftersom segrarnas historiebild i decennier varit den helt dominerande är det få som känner till denna krigsförbrytelse – eller snarare ”fredsförbrytelse”. Vi har nästan varje dag sedan 1945 matats med tyskarnas alla förbrytelser, alltför många faktiska men också överdrifter och rena propagandalögner. Nazisternas rasism under kriget känner vi alla till men att segrarna efter kriget rasistiskt använde etnisk rensning i stor skala är nästan nedtystat.
I dag kritiserar många att 79-åriga Biljana Plavsic nyligen släpptes ur kvinnofängelset Hinseberg. Hon blev 2001 dömd till elva år, bland annat för just etnisk rensning. Hon var bosnienserbisk president 1996-98, alltså efter massmorden i Srebrenica. Vore tacksam om jag fick veta namnen på kroater, dömda för den etniska rensningen av serber i Krajina, eller kosovoalbaner dömda för etnisk rensning av serber i Kosovo. Utsågs serberna till syndabockar bara för att de bjöd motstånd mot det folkrättsvidriga angreppet på Jugoslavien 1999?
Var freden 1945 så mycket bättre än den olycksaliga Versaillesfreden 1919? Efter andra världskriget delades Tyskland mellan segermakterna och förblev otroligt nog delat i hela 45 år. Många minns väl ännu 1980-talet. Då förekom enorma fredsdemonstrationer i Sverige och andra länder i Europa, inte minst i Tyskland. Där hade Nato placerat ut kärnvapenladdade Pershing II-robotar. I den östra delen av Tyskland placerade Sovjet ut kärnvapenladdade SS-20-missiler. Det påstås att sedan Kubakrisen hade ett kärnvapenkrig inte varit så nära som i Europa 1983 och de första som hade förintats i radioaktiv aska hade då varit tyskarna på ömse sidor.
Ännu finns amerikanska kärnvapen i Tyskland. Till och med i den amerikanske presidentens vältaliga retorik finns drömmen om en kärnvapenfri värld. En bra början vore att avlägsna helvetesvapnen från Tyskland.
-----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1250) 8-22 nov -09
fredag, november 6
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1250) 8-22 nov till...
....till serbiskan Dragica Spajic, som bodde i ett flyktingläger men som 1997 gästfritt tog hand om Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Ulf Smedberg och därför fick ett kylskåp och en TV av Sylvia och Uffe. Nu har Dragica skrivit ett tackbrev, som Sylvia kommer att berätta om i detta Radio Tuff.
....till Dagens Nyheters kulturskribent Mårten Blomkvist, som (30/10) skriver under rubriken ”Dumma alla! Nätkommentarer tar fram det sämsta hos läsarna”. Han berättar bland annat om signaturen ”Zlatantillblåvitt” jämställer Mona Sahlin med Hitlers kvinna Eva Braun utan att ens kunna stava Sahlins namn korrekt. Det värsta är att en majoritet av tyckarna på nätet är så fega, att de inte ens vågar uppge sina namn, när de publicerar sina uppstötningar.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu bekräftar att Tuffs 300 000 kr kommit fram och blivit nästan två miljoner indiska rupier. Han ber oss ”att tacka våra systerskolor som gjort det så bra med sitt jobb i dagsverken. Ett tack också till Tuff-styrelsen för deras djupa omtanke och engagemang”, skriver Bhikhu
....till den finländske pacifisten Arndt Pekurinen, som på 1930-talet med stöd av världskändisar som Albert Einstein och författaren H G Wells lyckades i sin kamp för att slippa göra värnplikt. Men det gällde inte i krigstid. Under vinterkriget 1939-1940 slängs Pekurinen i fängelse men under fortsättningskriget från 1941 blir det ännu värre. Pekurinen vägrar en order att ta geväret. Hans befäl är en kapten, sedermera belönad med Mannerheimkorset, beordrar en sergeant att skjuta Pekurinen. Men sergeanten vägrar liksom en menig soldat. Den tredje, en korpral, lyder och dödar pacifisten Pekurinen. Det här berättar Henrik Arnstad om i sin bok ”Skyldig till skuld”
....till en av de främsta satirikerna i världslitteraturen, irländaren Jonathan Swift (1667-1745), som bland annat skrev ”Gullivers resor” men också: ”As people are not eaten, butchering of them is of no use” (Eftersom man inte äter människor, finns ingen anledning att slakta dem”)
....till Tuffs Indienmöte den 4 november om de många indiska projekten. Tuff-lokalen var knökfull och där fanns bland andra flera som redan varit i Indien och blivit imponerade av allt vad Tuff-pengar där har åstadkommit. Där fanns också fem personer, som snart åker till Indien, bland annat tre kvinnliga lärare från Kumla (Tyresö), en skola som i snart 40 år har jobbat in massor av pengar till förmån för många tusen fattiga indiska barn.
....till den budkavle för en kärnvapenfri värld som från Haparanda gått igenom alla nordliga kommuner och den 6 november anlände till Sergels torg. Där talade bland andra Maj Britt Theorin, Anna Ek och den beundransvärda initiativtagaren Inger Holmlund. På FN-dagen 24 oktober fanns budkavlen i Tyresö, där Tuff samlat 573 namnunderskrifter
....till nästa möte i det populära samtalscaféet Filosofika. Ämne ”Apokalypsens gosiga mörker”. Inledare Siv Källstigen. Onsdag 16 nov kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv.80. Alla hjärtligt välkomna!
....till Dagens Nyheters kulturskribent Mårten Blomkvist, som (30/10) skriver under rubriken ”Dumma alla! Nätkommentarer tar fram det sämsta hos läsarna”. Han berättar bland annat om signaturen ”Zlatantillblåvitt” jämställer Mona Sahlin med Hitlers kvinna Eva Braun utan att ens kunna stava Sahlins namn korrekt. Det värsta är att en majoritet av tyckarna på nätet är så fega, att de inte ens vågar uppge sina namn, när de publicerar sina uppstötningar.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu bekräftar att Tuffs 300 000 kr kommit fram och blivit nästan två miljoner indiska rupier. Han ber oss ”att tacka våra systerskolor som gjort det så bra med sitt jobb i dagsverken. Ett tack också till Tuff-styrelsen för deras djupa omtanke och engagemang”, skriver Bhikhu
....till den finländske pacifisten Arndt Pekurinen, som på 1930-talet med stöd av världskändisar som Albert Einstein och författaren H G Wells lyckades i sin kamp för att slippa göra värnplikt. Men det gällde inte i krigstid. Under vinterkriget 1939-1940 slängs Pekurinen i fängelse men under fortsättningskriget från 1941 blir det ännu värre. Pekurinen vägrar en order att ta geväret. Hans befäl är en kapten, sedermera belönad med Mannerheimkorset, beordrar en sergeant att skjuta Pekurinen. Men sergeanten vägrar liksom en menig soldat. Den tredje, en korpral, lyder och dödar pacifisten Pekurinen. Det här berättar Henrik Arnstad om i sin bok ”Skyldig till skuld”
....till en av de främsta satirikerna i världslitteraturen, irländaren Jonathan Swift (1667-1745), som bland annat skrev ”Gullivers resor” men också: ”As people are not eaten, butchering of them is of no use” (Eftersom man inte äter människor, finns ingen anledning att slakta dem”)
....till Tuffs Indienmöte den 4 november om de många indiska projekten. Tuff-lokalen var knökfull och där fanns bland andra flera som redan varit i Indien och blivit imponerade av allt vad Tuff-pengar där har åstadkommit. Där fanns också fem personer, som snart åker till Indien, bland annat tre kvinnliga lärare från Kumla (Tyresö), en skola som i snart 40 år har jobbat in massor av pengar till förmån för många tusen fattiga indiska barn.
....till den budkavle för en kärnvapenfri värld som från Haparanda gått igenom alla nordliga kommuner och den 6 november anlände till Sergels torg. Där talade bland andra Maj Britt Theorin, Anna Ek och den beundransvärda initiativtagaren Inger Holmlund. På FN-dagen 24 oktober fanns budkavlen i Tyresö, där Tuff samlat 573 namnunderskrifter
....till nästa möte i det populära samtalscaféet Filosofika. Ämne ”Apokalypsens gosiga mörker”. Inledare Siv Källstigen. Onsdag 16 nov kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv.80. Alla hjärtligt välkomna!
tisdag, november 3
Bengt Svensson: ”Flugor lockas till koskit”
Hej alla lyssnare!
Jag ser att en av de värsta krigshökarna på New York Times, Tomas Friedman, avråder president Obama från att skicka fler soldater till Afghanistan. Han anser nu att det skulle ta 20 år att vinna kriget. Han anser inte att det skulle vara moraliskt fel att ägna ytterligare 20 år åt att bomba ett av världens fattigaste länder, utan problemet är, menar han, att det är för dyrt. USA skulle tvingas ruinera sig föratt vinna kriget.
Landet har haft budgetunderskott och negativ handelsbalans sedan Bush blev president. Budgetunderskott har nu ökat från 100-tals miljarder dollar till biljoner dollar pga stimulanspaketen som ska sätta fart på ekonomin. Att det skulle finnas ett samband mellan statens dåliga finanser och statens utgifter för de militära kampanjerna, som pågått under samma period har tills nu varit en tabu tanke som aldrig ventilerades i fint sällskap.
Kalifornien sägs vara världens åttonde största ekonomi. Men delstaten har knappt pengar att betala löner till sina anställda. Många offentliganställda har sparkats eller fått sänkt lön eller kortare arbetsvecka. Här gäller den originella regeln att skattehöjningar kräver 2 tredjedels majoritet bland de folkvalda, medan skattesänkningar bara kräver majoritet. En minoritet har därför i åratal lagt in sitt veto mot alla skattehöjningar, samtidigt som utgifterna ökat. Dessutom krävs två tredjedels majoritet för att godkänna statsbudgeten. Ett resultat är att staten saknar möjligheter till långsiktig planering. Infrastruktur, utbildning mm har blivit lidande. Häromdagen ramlade några stålbalkar ner på vägbanan på den tiofiliga tvåvåningsbron mellan San Francisco och Oakland med trafikkaos som följd. Föreställ er att Essingeleden stängs av på obestämd tid utan förvarning.
Minns någon "Den gyllene triangeln"? Det var ett triangelformat område i Indokina, varifrån en stor del av narkotikan i Europa och USA kom under Vietnamkriget. Nu har Afghanistan övertagit den rollen. Vad de båda områdena har gemensamt är hundratusentals ockupationssoldater, huvudsakligen från USA. Colombia i Sydamerika har också gott om amerikanska militärbaser och är som väntat den största narkotikakällan i området.
Narkotikan tycks onekligen vara knuten till västs militära inblandning, ungefär som flugorna lockas till en koskit.
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1250.
Jag ser att en av de värsta krigshökarna på New York Times, Tomas Friedman, avråder president Obama från att skicka fler soldater till Afghanistan. Han anser nu att det skulle ta 20 år att vinna kriget. Han anser inte att det skulle vara moraliskt fel att ägna ytterligare 20 år åt att bomba ett av världens fattigaste länder, utan problemet är, menar han, att det är för dyrt. USA skulle tvingas ruinera sig föratt vinna kriget.
Landet har haft budgetunderskott och negativ handelsbalans sedan Bush blev president. Budgetunderskott har nu ökat från 100-tals miljarder dollar till biljoner dollar pga stimulanspaketen som ska sätta fart på ekonomin. Att det skulle finnas ett samband mellan statens dåliga finanser och statens utgifter för de militära kampanjerna, som pågått under samma period har tills nu varit en tabu tanke som aldrig ventilerades i fint sällskap.
Kalifornien sägs vara världens åttonde största ekonomi. Men delstaten har knappt pengar att betala löner till sina anställda. Många offentliganställda har sparkats eller fått sänkt lön eller kortare arbetsvecka. Här gäller den originella regeln att skattehöjningar kräver 2 tredjedels majoritet bland de folkvalda, medan skattesänkningar bara kräver majoritet. En minoritet har därför i åratal lagt in sitt veto mot alla skattehöjningar, samtidigt som utgifterna ökat. Dessutom krävs två tredjedels majoritet för att godkänna statsbudgeten. Ett resultat är att staten saknar möjligheter till långsiktig planering. Infrastruktur, utbildning mm har blivit lidande. Häromdagen ramlade några stålbalkar ner på vägbanan på den tiofiliga tvåvåningsbron mellan San Francisco och Oakland med trafikkaos som följd. Föreställ er att Essingeleden stängs av på obestämd tid utan förvarning.
Minns någon "Den gyllene triangeln"? Det var ett triangelformat område i Indokina, varifrån en stor del av narkotikan i Europa och USA kom under Vietnamkriget. Nu har Afghanistan övertagit den rollen. Vad de båda områdena har gemensamt är hundratusentals ockupationssoldater, huvudsakligen från USA. Colombia i Sydamerika har också gott om amerikanska militärbaser och är som väntat den största narkotikakällan i området.
Narkotikan tycks onekligen vara knuten till västs militära inblandning, ungefär som flugorna lockas till en koskit.
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1250.
söndag, oktober 25
GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR!
På Tyresöradion har jag några tusen gånger varit frivillig programledare och minst hundra gånger för halvtimmar, där glada men elaka människor berättat de vildaste historier. Många har varit fräckisar, andra limerickar och dessa ska ju enligt den engelska –eller irländska?—definitionen innehålla ”virgins, masculine urgings and vulgar erotic effects”. Det är ett populärt radioinslag, men några protesterar förstås upprört. Ändå använder vi ytterst sällan de folkliga ord som tidigare kallades ”runda”. Under en halvtimme av komiker på svensk TV på bästa sändningstid kunde jag däremot räkna till tjugofem sådana ord.
Vi berättar också bland annat barnhistorier, ålderdomshistorier, killar-i-garderoben-historier, ja gud hjälpe också nunnehistorier, som jag själv gärna berättar, eftersom nunnor för en gubbe som jag inte ger mig någon prestationsångest. Men vi berättar också massor av blondinhistorier. Första gången sådana förekom på Tyresöradion var när en av mina unga släktingar, just hemkommen från ett franskt universitet, gladde lyssnarna med dem. Ni vet, blondiner är ju så korkade och lättlurade, att deras bristande intelligens blir roande.
Några kritiska röster har hörts också om blondinhistorierna. Men alla dessa har bara påpekat hur otrevliga vi är för att vi driver med just kvinnor. Detta är lätt att bemöta med att vi också har berättat tusentals historier om riktigt korkade killar och gubbar. Men ingen enda har faktiskt förebrått oss för att vi trakasserat människor av blond hårfärg. Så skönt det alltså känns för mig att få tillhöra den stora majoriteten, de politiskt korrekta ”rasisterna”!
Norrmän har vi förstås också drivit hejdlöst med, men en av Tyresöradions roligaste historieberättare är norrman och han ger igen med besked. Och i Norge är man lika ”rasistiska” som vi, för där berättar man en massa riktigt elaka Sverigehistorier.
Känsligare blir det med historier om andra folk. Judarna är beundrade för sin självironi, men skulle en icke-jude, en sketen goj som jag, drista mig till att driva med dem skulle jag väl hamna i fängelse. Antisemitism är nog det mest missbrukade av politiska glåpord. Men förstaplatsen hotas nu av de många beskyllningarna för islamofobi. När jag kritiskt skildrat amerikanska högerkristna eller släppt fram alltför sekulära röster har jag fått ilskna förebråelser av fundamentalistiska kristna. Men än har ordet kristofob inte börjat användas som skällsord.
”Rasistiskt” klämmer en ung svenska till med när hon nu uppmanas att i sitt jobb sluta med att bära heltäckande slöja. Kanske är min förtröstan på religioner alltför stor, när jag förväntar mig att anhängarna inte ska fastna för ytliga skitsaker. Minns min intervju i fjol med den unga modiga egyptiskan Sabina som blev bespottad och kallad hora för att hon inte bar slöja. ”Jag bryr mig inte”, sa hon, ”är övertygad om att min muslimska gud inte fäster sig vid hur jag är utanpå utan ser till mitt inre”.
Faktum är att Tuffs kvinnor, som besöker våra projekt i Indien inte propsar på att demonstrera sin kulturella särart genom att knalla omkrig barbenta i soliga men fattiga byar. De tar snällt på sig långkjol eller långbyxor, tar seden dit de kommer.
Radio är ansiktslöst och därför skonsamt mot oss gubbar. Någon estet borde kräva:
GÖR SVERIGE VACKRARE! GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR
-----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1249) 25/10-8/11 -09
Vi berättar också bland annat barnhistorier, ålderdomshistorier, killar-i-garderoben-historier, ja gud hjälpe också nunnehistorier, som jag själv gärna berättar, eftersom nunnor för en gubbe som jag inte ger mig någon prestationsångest. Men vi berättar också massor av blondinhistorier. Första gången sådana förekom på Tyresöradion var när en av mina unga släktingar, just hemkommen från ett franskt universitet, gladde lyssnarna med dem. Ni vet, blondiner är ju så korkade och lättlurade, att deras bristande intelligens blir roande.
Några kritiska röster har hörts också om blondinhistorierna. Men alla dessa har bara påpekat hur otrevliga vi är för att vi driver med just kvinnor. Detta är lätt att bemöta med att vi också har berättat tusentals historier om riktigt korkade killar och gubbar. Men ingen enda har faktiskt förebrått oss för att vi trakasserat människor av blond hårfärg. Så skönt det alltså känns för mig att få tillhöra den stora majoriteten, de politiskt korrekta ”rasisterna”!
Norrmän har vi förstås också drivit hejdlöst med, men en av Tyresöradions roligaste historieberättare är norrman och han ger igen med besked. Och i Norge är man lika ”rasistiska” som vi, för där berättar man en massa riktigt elaka Sverigehistorier.
Känsligare blir det med historier om andra folk. Judarna är beundrade för sin självironi, men skulle en icke-jude, en sketen goj som jag, drista mig till att driva med dem skulle jag väl hamna i fängelse. Antisemitism är nog det mest missbrukade av politiska glåpord. Men förstaplatsen hotas nu av de många beskyllningarna för islamofobi. När jag kritiskt skildrat amerikanska högerkristna eller släppt fram alltför sekulära röster har jag fått ilskna förebråelser av fundamentalistiska kristna. Men än har ordet kristofob inte börjat användas som skällsord.
”Rasistiskt” klämmer en ung svenska till med när hon nu uppmanas att i sitt jobb sluta med att bära heltäckande slöja. Kanske är min förtröstan på religioner alltför stor, när jag förväntar mig att anhängarna inte ska fastna för ytliga skitsaker. Minns min intervju i fjol med den unga modiga egyptiskan Sabina som blev bespottad och kallad hora för att hon inte bar slöja. ”Jag bryr mig inte”, sa hon, ”är övertygad om att min muslimska gud inte fäster sig vid hur jag är utanpå utan ser till mitt inre”.
Faktum är att Tuffs kvinnor, som besöker våra projekt i Indien inte propsar på att demonstrera sin kulturella särart genom att knalla omkrig barbenta i soliga men fattiga byar. De tar snällt på sig långkjol eller långbyxor, tar seden dit de kommer.
Radio är ansiktslöst och därför skonsamt mot oss gubbar. Någon estet borde kräva:
GÖR SVERIGE VACKRARE! GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR
-----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1249) 25/10-8/11 -09
lördag, oktober 24
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1249) 25/10-8/11 -09 till....
....till den amerikanska organisationen Million Mom March, amerikanska mödrar som vill se tuffare vapenlagar. De påpekar att väpnat våld skördar dödsoffer över hela världen. Enbart i USA har de senaste åren i genomsnitt 29 569 dödats varje år till följd av väpnat våld. Det blir 81 personer per dag, eller en var 18 minut. Redan för tio år sedan marscherade en miljon amerikanska mödrar genom USA för att kräva strängare vapenlagar. På deras hemsida http://www.mothersdayproject2010.org/ finns många gripande skildringar och personliga historier av anhöriga som förlorat nära och kära genom vapenanvändning.
....till Tuffs samarbete med gandhianska indiska partners, som nu pågått i 38 år. Nyligen skickades liksom i fjol 300 000 kr till Indien, där de i utfattiga och bergiga Dharampur används många gånger bättre än om de stannat i Sverige. Sex skolor, ett par hundra brunnar, 95 000 mangoträd, många dammar och terrasseringar har anlagts de senaste åren och andra förbättringar är på gång. Tuffs främste partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: ”Framför våra tack till alla i Tuff för denna generösa hjälp och omtanke!” Det kan tilläggas att Tuff sedan flera år inte har ett öre i offentliga anslag.
....till de duktiga lärarna och eleverna vid Strandskolan, som på ett par tre timmar under sitt Öppet hus den 15 oktober jobbade in ca 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till det offentliga mötet om de många Indien-projekten. Flera tidigare besökare och några som åker till Indien till vintern medverkar. Kort inledning av Åke Sandin i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdagen den 4 november kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till projektet ”barfota barnmorskor” i Guatemala. Till det har Tuff tidigare bidragit med 9 000 kr. Nyligen skickades ytterligare 10 000 kr. LUCA (Lokal Utveckling i CentralAmerika) har redan skrivit: ”Stort tack och massor med kramar till solidariska TUFF som beslutat stödja vårt projekt med ytterligare hela 10 000 kronor. Det betyder oerhört mycket för nu kan vi sätta igång med etapp två av projektet och den är redan förberedd av alla parter.” En rapport om projektet med bilder finns redan på www.tuff.fred.se
....till den tiggarkampanj som under sommaren inbringade 12 815 kr till barnbibliotek i Bagdad och 10 950 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Kampanjen är nu avslutad men Tuff håller sitt löfte att fördubbla solidariska människors insättningar. Redan har 5 000 kr skickats till Afghanistan. Om en stund hör vi Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén berätta om barnbiblioteken i Bagdad.
....till världens största bokmässa, Die Frankfurter Buchmesse, där Kina var årets hedersgäst. Men där tog man även förtjänstfullt upp de brott mot yttrande- och tryckfrihet som kinesiska myndigheter begår. Fast en tysk deltagare vågade också nämna att i förbundsrepubliken Tyskland har 50 000 boktitlar stoppats och en brittisk dam påpekade att tyska historiker som vågat nyansera bilden av andra världskriget ibland dömts till fängelse.
....till den ironiker som tyckte att uttrycket ”fredsbevarande militära styrkor” borde bytas ut mot ”krigsbevarande styrkor”.
....till Tuffs samarbete med gandhianska indiska partners, som nu pågått i 38 år. Nyligen skickades liksom i fjol 300 000 kr till Indien, där de i utfattiga och bergiga Dharampur används många gånger bättre än om de stannat i Sverige. Sex skolor, ett par hundra brunnar, 95 000 mangoträd, många dammar och terrasseringar har anlagts de senaste åren och andra förbättringar är på gång. Tuffs främste partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: ”Framför våra tack till alla i Tuff för denna generösa hjälp och omtanke!” Det kan tilläggas att Tuff sedan flera år inte har ett öre i offentliga anslag.
....till de duktiga lärarna och eleverna vid Strandskolan, som på ett par tre timmar under sitt Öppet hus den 15 oktober jobbade in ca 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till det offentliga mötet om de många Indien-projekten. Flera tidigare besökare och några som åker till Indien till vintern medverkar. Kort inledning av Åke Sandin i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdagen den 4 november kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till projektet ”barfota barnmorskor” i Guatemala. Till det har Tuff tidigare bidragit med 9 000 kr. Nyligen skickades ytterligare 10 000 kr. LUCA (Lokal Utveckling i CentralAmerika) har redan skrivit: ”Stort tack och massor med kramar till solidariska TUFF som beslutat stödja vårt projekt med ytterligare hela 10 000 kronor. Det betyder oerhört mycket för nu kan vi sätta igång med etapp två av projektet och den är redan förberedd av alla parter.” En rapport om projektet med bilder finns redan på www.tuff.fred.se
....till den tiggarkampanj som under sommaren inbringade 12 815 kr till barnbibliotek i Bagdad och 10 950 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Kampanjen är nu avslutad men Tuff håller sitt löfte att fördubbla solidariska människors insättningar. Redan har 5 000 kr skickats till Afghanistan. Om en stund hör vi Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén berätta om barnbiblioteken i Bagdad.
....till världens största bokmässa, Die Frankfurter Buchmesse, där Kina var årets hedersgäst. Men där tog man även förtjänstfullt upp de brott mot yttrande- och tryckfrihet som kinesiska myndigheter begår. Fast en tysk deltagare vågade också nämna att i förbundsrepubliken Tyskland har 50 000 boktitlar stoppats och en brittisk dam påpekade att tyska historiker som vågat nyansera bilden av andra världskriget ibland dömts till fängelse.
....till den ironiker som tyckte att uttrycket ”fredsbevarande militära styrkor” borde bytas ut mot ”krigsbevarande styrkor”.
Marianne Stiger: Trafikförsyndelser och krigsförbrytelser
Kära lyssnare!
Malmöiter, påstås det, är ena riktiga småförbrytare i trafiken. Och nog har jag rynkat pannan en och annan gång, när jag blir omkörd i hundra knyck, där det är femtio kilometer i timmen. Ibland har jag också tyckt att bilisterna nog borde blinka, när jag står i en korsning och väntar, och bilen jag väntar på plötsligt svänger in på gatan där jag snällt har väntat. Men jag har inte förfasat mig särskilt mycket, helst med tanke på att jag själv säkert begår en eller annan försyndelse i trafiken.
Men under den gångna veckan har malmöiternas envishet när det gäller deras körsätt verkligen visat sig från den fränaste sidan. I Malmös gamla stad har en gata plötsligt enkelriktats så att bussar och yrkestrafiken lättare ska komma fram. Vad gör privatbilisterna? Jo, de fortsätter oförtrutet att köra på den numera med stora skyltar enkelriktat markerade gatan. En annan gata, som har varit avstängd på grund av byggnadsarbete för den nya tunneln under Malmö, har nu äntligen öppnats för trafik igen. Men vad gör malmöiterna då? Jo, de fortsätter troget att köra den gamla omvägen och låter gatan ligga öde och tom. Ingen trafik där inte! Tala om skånsk tjurskallighet! Fast det är också en del av charmen
med skåningarna.
Några som verkligen är tjurskalliga, eller kanske hellre korkade, är våra svenska beslutsfattare. När jag 1958 blev svensk medborgare var jag verkligen stolt över att ha blivit medborgare i ett land, där det inte hade härskat krig på nästan 150 år. Jag kom från ett land, där det ett drygt årtionde tidigare hade rasat ett förödande krig. Att nu leva i ett land, där det inte fanns några ruiner, där det inte fanns några lemlästade och där det inte fanns mer än 15 miljoner fördrivna, det var för mig en oändlig lycka. Sveriges neutralitet var min stolthet.
Och nu är det slut med det. Sverige är inte längre neutralt. Vi lever i krig! Ja, kära lyssnare, det är vad vi gör. Här råder fortfarande lugn och ro, men i Afghanistan har vi soldater som dödar och dödas. Dagligen hör vi på tv och läser i tidningarna om nya förödande anslag. Och nu frågar jag er och mig: Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Försvara vi folket eller försvarar vi amerikanska intressen? Det är dags för en ordentlig debatt i Afghanistan-frågan! Har svenska folket verkligen gett regeringen sitt mandat att kriga i ett annat land? Gör våra ministrar sig inte skyldiga till krigsförbrytelser? Åtminstone förbryter de sig mot gällande grundlag!
En krigsförbrytare som har tagit sitt ansvar och ställt sig själv till svars är den före detta bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. Hon var en drivande kraft bakom den organiserade etniska rensningen av muslimer och kroater under det förhärjande kriget på Balkan 1990-talet. År 2003 dömdes hon av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. I torsdags tog regeringen beslutet att frisläppa henne efter att hon avtjänat två tredjedelar av sitt brott.
Tyvärr, kära lyssnare, har alltför många krigsförbrytare sluppit undan rättvisan. Och varför slapp de undan rättvisan? Jo, för att de hade besegrat en av de största av alla krigsförbrytare, nämligen Hitler. Därför slapp de undan straff för sina egna illgärningar. En av de största krigsförbrytarna har dessutom senare belönats med Nobelpriset i litteratur. Det var nog för magstarkt att ge honom fredspriset. Vill vi ha ministrar som senare kommer att ställas till svars för sina krigsförbrytelser i Afghanistan? Nej och åter nej! Så därför gäller det för vår regering att ta hem våra svenska soldater så fort som möjligt. Helst före jul! Låt oss arbeta på det, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1249
Malmöiter, påstås det, är ena riktiga småförbrytare i trafiken. Och nog har jag rynkat pannan en och annan gång, när jag blir omkörd i hundra knyck, där det är femtio kilometer i timmen. Ibland har jag också tyckt att bilisterna nog borde blinka, när jag står i en korsning och väntar, och bilen jag väntar på plötsligt svänger in på gatan där jag snällt har väntat. Men jag har inte förfasat mig särskilt mycket, helst med tanke på att jag själv säkert begår en eller annan försyndelse i trafiken.
Men under den gångna veckan har malmöiternas envishet när det gäller deras körsätt verkligen visat sig från den fränaste sidan. I Malmös gamla stad har en gata plötsligt enkelriktats så att bussar och yrkestrafiken lättare ska komma fram. Vad gör privatbilisterna? Jo, de fortsätter oförtrutet att köra på den numera med stora skyltar enkelriktat markerade gatan. En annan gata, som har varit avstängd på grund av byggnadsarbete för den nya tunneln under Malmö, har nu äntligen öppnats för trafik igen. Men vad gör malmöiterna då? Jo, de fortsätter troget att köra den gamla omvägen och låter gatan ligga öde och tom. Ingen trafik där inte! Tala om skånsk tjurskallighet! Fast det är också en del av charmen
med skåningarna.
Några som verkligen är tjurskalliga, eller kanske hellre korkade, är våra svenska beslutsfattare. När jag 1958 blev svensk medborgare var jag verkligen stolt över att ha blivit medborgare i ett land, där det inte hade härskat krig på nästan 150 år. Jag kom från ett land, där det ett drygt årtionde tidigare hade rasat ett förödande krig. Att nu leva i ett land, där det inte fanns några ruiner, där det inte fanns några lemlästade och där det inte fanns mer än 15 miljoner fördrivna, det var för mig en oändlig lycka. Sveriges neutralitet var min stolthet.
Och nu är det slut med det. Sverige är inte längre neutralt. Vi lever i krig! Ja, kära lyssnare, det är vad vi gör. Här råder fortfarande lugn och ro, men i Afghanistan har vi soldater som dödar och dödas. Dagligen hör vi på tv och läser i tidningarna om nya förödande anslag. Och nu frågar jag er och mig: Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Försvara vi folket eller försvarar vi amerikanska intressen? Det är dags för en ordentlig debatt i Afghanistan-frågan! Har svenska folket verkligen gett regeringen sitt mandat att kriga i ett annat land? Gör våra ministrar sig inte skyldiga till krigsförbrytelser? Åtminstone förbryter de sig mot gällande grundlag!
En krigsförbrytare som har tagit sitt ansvar och ställt sig själv till svars är den före detta bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. Hon var en drivande kraft bakom den organiserade etniska rensningen av muslimer och kroater under det förhärjande kriget på Balkan 1990-talet. År 2003 dömdes hon av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. I torsdags tog regeringen beslutet att frisläppa henne efter att hon avtjänat två tredjedelar av sitt brott.
Tyvärr, kära lyssnare, har alltför många krigsförbrytare sluppit undan rättvisan. Och varför slapp de undan rättvisan? Jo, för att de hade besegrat en av de största av alla krigsförbrytare, nämligen Hitler. Därför slapp de undan straff för sina egna illgärningar. En av de största krigsförbrytarna har dessutom senare belönats med Nobelpriset i litteratur. Det var nog för magstarkt att ge honom fredspriset. Vill vi ha ministrar som senare kommer att ställas till svars för sina krigsförbrytelser i Afghanistan? Nej och åter nej! Så därför gäller det för vår regering att ta hem våra svenska soldater så fort som möjligt. Helst före jul! Låt oss arbeta på det, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1249
onsdag, oktober 21
Ännu en fegt anonym tyckare.
Så här skriver en ny sådan där ”anonym”, som i likhet med AFA-terrorister (läs: fascistliknande ”antifascister”) bankrånare och alltför många besserwissrar på Internet maskerar sig i anonymitet:
”Du beskyller andra för att vara fegisar men själv vågar du inte publicera de kommentarer du får. Det är lite svårt att förstå! Hur ska samhället utformas? Varför vill du inte ha en diskussion? Vad vill du dölja? Papua har 800 språk och en befolkning stor som Sveriges - vad är hållbart? Ett språk? Människan är sju miljoner år, jordrukssamhället 10 000 år, naturvetenskapen - industrisamhället 400 år.Hur ska samhället utformas? Vilka har skapat vårt nuvarade samhälle? Vilka äger media som styr oss - skapar politisk korrekthet? Vilka äger pengarna som styr media? Det går att försöka hitta svar men de flesta bryr sig inte! Låter sig styras av pengarnas media.Det är helt ekelt för stort för de flesta - att se sitt vardagsliv i världsperspektiv och media tiger - gör de flesta okunniga.”
Detta är inte speciellt lättfattligt. Sedan anger ”anonym” en massa länkar som jag sett förut men sällan orkat läsa. Länkarna går till sidor om att 11 september var en bluff, kanske iscensatt av israeliska agenter.
Det intressanta vore om ”anonym” själv ville besvara sina frågor, så man vet vad han tycker i stället för att använda mig som någon slags torped för hans många länkar. Min blogg är inget fågelbo, där fegt anonyma gökar kan placera sina åsiktsägg.
Åke Sandin
”Du beskyller andra för att vara fegisar men själv vågar du inte publicera de kommentarer du får. Det är lite svårt att förstå! Hur ska samhället utformas? Varför vill du inte ha en diskussion? Vad vill du dölja? Papua har 800 språk och en befolkning stor som Sveriges - vad är hållbart? Ett språk? Människan är sju miljoner år, jordrukssamhället 10 000 år, naturvetenskapen - industrisamhället 400 år.Hur ska samhället utformas? Vilka har skapat vårt nuvarade samhälle? Vilka äger media som styr oss - skapar politisk korrekthet? Vilka äger pengarna som styr media? Det går att försöka hitta svar men de flesta bryr sig inte! Låter sig styras av pengarnas media.Det är helt ekelt för stort för de flesta - att se sitt vardagsliv i världsperspektiv och media tiger - gör de flesta okunniga.”
Detta är inte speciellt lättfattligt. Sedan anger ”anonym” en massa länkar som jag sett förut men sällan orkat läsa. Länkarna går till sidor om att 11 september var en bluff, kanske iscensatt av israeliska agenter.
Det intressanta vore om ”anonym” själv ville besvara sina frågor, så man vet vad han tycker i stället för att använda mig som någon slags torped för hans många länkar. Min blogg är inget fågelbo, där fegt anonyma gökar kan placera sina åsiktsägg.
Åke Sandin
söndag, oktober 18
Det vimlar av fega stollar på Internet
På Internet vimlar det av varelser som krälar under sina stenar och maskerade sticker upp sina käftar, inte för att argumentera utan för att skälla till. Civilkurage saknas hos dessa anonyma fegisar. Det går inte att komma i kontakt med dem och därmed inleda en diskussion. Flera gånger har jag svarat på Internet att de skall höra av sig, så kan de få framföra sina synpunkter i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff eller på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion. Men nej, de väljer alltid att hålla till i sitt gosiga mörker. Tål väl inte dagsljuset, i varje fall gör inte deras synpunkter det.
Kanske är många av dem så packade eller förvirrade att de inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till en krönika av en sån där ”anonym”, som skrev (här citerat utan ändringar av stavfel):
”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag sedan befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när det svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen --snacka om förintelse!-- så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn.
Namnet på denna blogg är ”Förbannad pacifist”. Det är dubbeltydigt för det syftar också på att pacifister ofta förbannas av de självgoda och hjärntvättade.
Åke Sandin
Kanske är många av dem så packade eller förvirrade att de inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till en krönika av en sån där ”anonym”, som skrev (här citerat utan ändringar av stavfel):
”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag sedan befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när det svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen --snacka om förintelse!-- så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn.
Namnet på denna blogg är ”Förbannad pacifist”. Det är dubbeltydigt för det syftar också på att pacifister ofta förbannas av de självgoda och hjärntvättade.
Åke Sandin
söndag, oktober 11
FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
------------------------------------------------
Här hemma hos mig hänger en tavla av Helga Henschen (1917-2002). Många minns nog denna poet och konstnär och hennes tecknade figur Rebella, en hippieliknande tjej med raka, kluriga budskap. På en affisch syns nu Rebella igen. Hon står på en låda och i handen har hon ett plakat med texten: ”Tillsammans kan vi stoppa bomben”. Hon talar till en folksamling och säger: ”För att kärnvapenkriget ska bryta ut behövs det bara att du och jag och alla dom andra tiger och samtycker”.
Affischen har rubriken ”BUDKAVLE FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD”. Det är ett lika glädjande som märkligt projekt. Initiativtagare är norrländskan Inger Holmlund, som hördes i somras under en många gånger repriserad halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Budkavlen startade i november 2008 i Haparanda och har sedan passerat alla kommuner i Norrland och Dalarna. Den har fått stor uppmärksamhet i lokalpressen men också på flera håll från kommunerna och kyrkorna. I budkavlen ingår en namninsamling ”för en kärnvapenfri värld”, som redan samlat uppåt 30 000 namn att skickas till svenska UD. Sedan en tid har också vi i Tuff varit aktiva att samla namn på dessa listor. Kontakta mig om du vill ha en lista för att samla namn bland vänner och bekanta!
Inger Holmlund talar med rätta om ”en ödesdiger tystnad om kärnvapenhotet”. Hon påpekar att bara en ynka bråkdel av världens väte- och atombomber skulle kunna utrota allt liv på vår planet. Ryssland och USA har 2 200 bomber -50 gånger starkare än Hiroshimabomben- vilka är osäkrade och redo att avfyras inom två minuter. De har också 5 330 kärnvapen förberedda för avfyrning inom en timme. Indien och Pakistan har långt färre kärnvapen men de räcker för att vid ett lokalt krig blockera tio procent av solvärmen och omöjliggöra skördar under flera år, samtidigt som ozonskiktet förstörs och släpper fram en massa cancerogen strålning.
Förbluffande mycket i kärnvapenfrågan är grymt ironiskt och fullt av dubbelmoral. De fem självgoda segrarna (USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina) i andra världskriget var de första som rustade upp med dessa helvetiska vapen. Många av deras företrädare kan nästan tungomålstala om mänskliga rättigheter, trots att en elementär sådan rättighet borde vara att få leva i en värld utan hotet mot alla våra livsbetingelser. Ickevåldsmannen Gandhi måtte rotera i sin grav över att hans hemland Indien i dag är en kärnvapenmakt. Det är väldigt tyst om att ett land i Mellanöstern, Israel, sedan länge haft kärnvapen, medan det högljutt larmas om att Iran kanske förbereder framställning av dem.
På FN-dagen den 24 oktober kommer budkavlen till Tyresö centrum, där i många år kommunen och föreningarna firat denna dag. I år säger centrumägaren Rodamco nej. De ska ha ett ”event” inne i centrum. På frågan vad detta ord på supermaktspråket innebär har vi bara fått svaret att det ska bli ett ”event”, alltså goddag yxskaft. Här är det kommersialismen som styr över förnuftet och omsorgen om människorna.
Egentligen borde vi ha en demonstration mot en sådan vulgär felprioritering. Men Tuff kommer att vara där på FN-dagen. Dels vid ett bokbord utanför Coop och vid ett stort tält vid ingången till centrum. Välkomna då att skriva på namnlistorna! Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon! Fast radioaktiv på ett helt annat sätt kommer jag själv att vara, så länge jag kan. Eller som Bertrand Russell uttryckte det:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat”
-------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
------------------------------------------------
Här hemma hos mig hänger en tavla av Helga Henschen (1917-2002). Många minns nog denna poet och konstnär och hennes tecknade figur Rebella, en hippieliknande tjej med raka, kluriga budskap. På en affisch syns nu Rebella igen. Hon står på en låda och i handen har hon ett plakat med texten: ”Tillsammans kan vi stoppa bomben”. Hon talar till en folksamling och säger: ”För att kärnvapenkriget ska bryta ut behövs det bara att du och jag och alla dom andra tiger och samtycker”.
Affischen har rubriken ”BUDKAVLE FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD”. Det är ett lika glädjande som märkligt projekt. Initiativtagare är norrländskan Inger Holmlund, som hördes i somras under en många gånger repriserad halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Budkavlen startade i november 2008 i Haparanda och har sedan passerat alla kommuner i Norrland och Dalarna. Den har fått stor uppmärksamhet i lokalpressen men också på flera håll från kommunerna och kyrkorna. I budkavlen ingår en namninsamling ”för en kärnvapenfri värld”, som redan samlat uppåt 30 000 namn att skickas till svenska UD. Sedan en tid har också vi i Tuff varit aktiva att samla namn på dessa listor. Kontakta mig om du vill ha en lista för att samla namn bland vänner och bekanta!
Inger Holmlund talar med rätta om ”en ödesdiger tystnad om kärnvapenhotet”. Hon påpekar att bara en ynka bråkdel av världens väte- och atombomber skulle kunna utrota allt liv på vår planet. Ryssland och USA har 2 200 bomber -50 gånger starkare än Hiroshimabomben- vilka är osäkrade och redo att avfyras inom två minuter. De har också 5 330 kärnvapen förberedda för avfyrning inom en timme. Indien och Pakistan har långt färre kärnvapen men de räcker för att vid ett lokalt krig blockera tio procent av solvärmen och omöjliggöra skördar under flera år, samtidigt som ozonskiktet förstörs och släpper fram en massa cancerogen strålning.
Förbluffande mycket i kärnvapenfrågan är grymt ironiskt och fullt av dubbelmoral. De fem självgoda segrarna (USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina) i andra världskriget var de första som rustade upp med dessa helvetiska vapen. Många av deras företrädare kan nästan tungomålstala om mänskliga rättigheter, trots att en elementär sådan rättighet borde vara att få leva i en värld utan hotet mot alla våra livsbetingelser. Ickevåldsmannen Gandhi måtte rotera i sin grav över att hans hemland Indien i dag är en kärnvapenmakt. Det är väldigt tyst om att ett land i Mellanöstern, Israel, sedan länge haft kärnvapen, medan det högljutt larmas om att Iran kanske förbereder framställning av dem.
På FN-dagen den 24 oktober kommer budkavlen till Tyresö centrum, där i många år kommunen och föreningarna firat denna dag. I år säger centrumägaren Rodamco nej. De ska ha ett ”event” inne i centrum. På frågan vad detta ord på supermaktspråket innebär har vi bara fått svaret att det ska bli ett ”event”, alltså goddag yxskaft. Här är det kommersialismen som styr över förnuftet och omsorgen om människorna.
Egentligen borde vi ha en demonstration mot en sådan vulgär felprioritering. Men Tuff kommer att vara där på FN-dagen. Dels vid ett bokbord utanför Coop och vid ett stort tält vid ingången till centrum. Välkomna då att skriva på namnlistorna! Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon! Fast radioaktiv på ett helt annat sätt kommer jag själv att vara, så länge jag kan. Eller som Bertrand Russell uttryckte det:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat”
-------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
lördag, oktober 10
Pol Pot som EU-president och fredspriset till Richard Nixon?
(Det här är en text av Hampus Eckerman, som varit medarbetare i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, en radio som på frivilligbasis har hörts varenda vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-------------------------
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.Dagen efter att Spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barak Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta för krigsförbrytelser kom nyheten från den norska nobelkommittén att Barack Obama skulle få Nobels Fredspris.
Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv. 1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av "privata säkerhetsfirmor" - legosoldater med andra ord.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte för krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med Sultanen. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Han är en rackare på att skaka hand.
* * *
Nästa chock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att "ödesdigra misstag gällande Irak" gör honom "problematisk", men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon "Ja varför inte?". Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historia "Forum för Levande historia" en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla.
Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medan de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv. Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kanbodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper, detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef.
Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men det var med säkert färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner. * * *
Barack "Nixon" Obama och Tony "Pol Pot" Blair. Krigförande med blod på sina händer, ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan påverka människor till folkmördare har de två utmärkta studieobjekt. En av dem som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak, är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Bushs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
-----------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
-------------------------
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.Dagen efter att Spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barak Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta för krigsförbrytelser kom nyheten från den norska nobelkommittén att Barack Obama skulle få Nobels Fredspris.
Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv. 1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av "privata säkerhetsfirmor" - legosoldater med andra ord.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte för krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med Sultanen. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Han är en rackare på att skaka hand.
* * *
Nästa chock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att "ödesdigra misstag gällande Irak" gör honom "problematisk", men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon "Ja varför inte?". Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historia "Forum för Levande historia" en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla.
Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medan de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv. Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kanbodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper, detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef.
Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men det var med säkert färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner. * * *
Barack "Nixon" Obama och Tony "Pol Pot" Blair. Krigförande med blod på sina händer, ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan påverka människor till folkmördare har de två utmärkta studieobjekt. En av dem som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak, är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Bushs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
-----------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
fredag, oktober 9
MARIANNE STIEGER: Nedtystade krigsförbrytelser
Kära lyssnare!
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.
Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”
Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.
”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”
Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.
Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!
Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.
Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”
Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.
”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”
Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.
Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!
Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009
torsdag, oktober 8
ROSOR från RADIO TUFF (nr1248) 11-25 okt -09 till....
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-----------------------------------------------------
....till Strandskolan i Tyresö, som 15 oktober från kl 16 anordnar Öppet hus för Tuff-projekten i Indien och som har den prisbelönta skoltidningen Strandaren. Där berättar läraren Mia Tranehed med många fina bilder från indiska Dharampur om sitt besök bland projekten 2005 och skriver bland annat: ”Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer.” Se http://webnews.textalk.com/strandaren/ eller Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som varje vecka uppdateras av Bengt Citron och som läses av bland andra Bhikhu Vyas i Indien. Han skriver: “Please thank Bengt for his wonderful and efficient job”
....till två inspirerande fredshändelser som sker i oktober. I november 2008 startade en ”Budkavle för en kärnvapenfri värld” i Haparanda. Den har redan passerat alla Norrlandskommuner och på FN-dagen 24 oktober anländer den till Tyresö. Mer om detta hörs i detta Radio Tuffs krönika. Den andra mera internationella fredskampanjen är ”Världsmarschen för fred och icke-våld”, som i år startade på Nya Zeeland den 2 oktober, Gandhis födelsedag. Den anländer till Stockholm den 29-30 oktober och dess paroller är: ”Global kärnvapenavrustning. Omedelbart tillbakadragande av militära styrkor från ockuperade områden. Fortskridande proportionell nedrustning av konventionella vapen. Undertecknande av icke-aggressionsavtal mellan länder. Regeringars avsägande av krig som en lösning på konflikter”
....till före detta ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk mot Sveriges dubbelmoral: "På sikt måste vi se på vapenproduktion på samma sätt som koldioxidutsläpp. Vi bara öser in nya vapen, samtidigt som alla gamla finns kvar. Det kan inte sluta i något annat än en våldskatastrof. Men jag tycker att det är väldigt tyst, och få vågar problematisera att stater lägger så mycket pengar på vapenkapacitet när de behövs till så mycket annat. Det är väldigt lite prat och ingen vågar tro på en vapenfri värld."
....till Tyresöbon Inger Gemicioglu, som meddelar att LUCA (Lokal utveckling i Centralamerika) nu är nära att nå målet att utbilda ett antal ”barfota” barnmorskor i Guatemala. Hon skriver: ”Det är tack vare TUFF och andra bidragsgivare, som det blivit möjligt att genomföra projektet och det är vi oerhört tacksamma för”. Tuff har det senaste året bidragit med 9000 kr.
....till tidskriften Deutscher Ostdienst, som påminner om katoliken och antifascisten Don Luigi Sturzo som tidigt flydde från Mussolinis Italien men som redan i december 1944 från sin asyl i USA skarpt kritiserade Churchills planer på att etniskt rensa många miljoner tyskar. Han kallade det för ”historielöst, barbariskt och rasistiskt”. Och barbariskt blev det. Av de 14 miljoner tyskar som fördrevs till det krympta ruinlandet Tyskland dog eller dödades över två miljoner. Eller som den brittisk-judiske socialisten och bokförläggaren Victor Gollanz skrev på tal om detta: ”Kollektivskuld är en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke”.
....till Tuff-aktivisten Erika Husberg, som städat Tuff-lokalen. Sådana insatser i en frivilligt arbetande förening är väldigt viktiga men tyvärr ofta underskattade.
....till veckans citat, som kommer från Bengt Svensson i San Francisco: ”Krig är terrorism – med en större budget”
-----------------------------------------------------
....till Strandskolan i Tyresö, som 15 oktober från kl 16 anordnar Öppet hus för Tuff-projekten i Indien och som har den prisbelönta skoltidningen Strandaren. Där berättar läraren Mia Tranehed med många fina bilder från indiska Dharampur om sitt besök bland projekten 2005 och skriver bland annat: ”Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer.” Se http://webnews.textalk.com/strandaren/ eller Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som varje vecka uppdateras av Bengt Citron och som läses av bland andra Bhikhu Vyas i Indien. Han skriver: “Please thank Bengt for his wonderful and efficient job”
....till två inspirerande fredshändelser som sker i oktober. I november 2008 startade en ”Budkavle för en kärnvapenfri värld” i Haparanda. Den har redan passerat alla Norrlandskommuner och på FN-dagen 24 oktober anländer den till Tyresö. Mer om detta hörs i detta Radio Tuffs krönika. Den andra mera internationella fredskampanjen är ”Världsmarschen för fred och icke-våld”, som i år startade på Nya Zeeland den 2 oktober, Gandhis födelsedag. Den anländer till Stockholm den 29-30 oktober och dess paroller är: ”Global kärnvapenavrustning. Omedelbart tillbakadragande av militära styrkor från ockuperade områden. Fortskridande proportionell nedrustning av konventionella vapen. Undertecknande av icke-aggressionsavtal mellan länder. Regeringars avsägande av krig som en lösning på konflikter”
....till före detta ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk mot Sveriges dubbelmoral: "På sikt måste vi se på vapenproduktion på samma sätt som koldioxidutsläpp. Vi bara öser in nya vapen, samtidigt som alla gamla finns kvar. Det kan inte sluta i något annat än en våldskatastrof. Men jag tycker att det är väldigt tyst, och få vågar problematisera att stater lägger så mycket pengar på vapenkapacitet när de behövs till så mycket annat. Det är väldigt lite prat och ingen vågar tro på en vapenfri värld."
....till Tyresöbon Inger Gemicioglu, som meddelar att LUCA (Lokal utveckling i Centralamerika) nu är nära att nå målet att utbilda ett antal ”barfota” barnmorskor i Guatemala. Hon skriver: ”Det är tack vare TUFF och andra bidragsgivare, som det blivit möjligt att genomföra projektet och det är vi oerhört tacksamma för”. Tuff har det senaste året bidragit med 9000 kr.
....till tidskriften Deutscher Ostdienst, som påminner om katoliken och antifascisten Don Luigi Sturzo som tidigt flydde från Mussolinis Italien men som redan i december 1944 från sin asyl i USA skarpt kritiserade Churchills planer på att etniskt rensa många miljoner tyskar. Han kallade det för ”historielöst, barbariskt och rasistiskt”. Och barbariskt blev det. Av de 14 miljoner tyskar som fördrevs till det krympta ruinlandet Tyskland dog eller dödades över två miljoner. Eller som den brittisk-judiske socialisten och bokförläggaren Victor Gollanz skrev på tal om detta: ”Kollektivskuld är en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke”.
....till Tuff-aktivisten Erika Husberg, som städat Tuff-lokalen. Sådana insatser i en frivilligt arbetande förening är väldigt viktiga men tyvärr ofta underskattade.
....till veckans citat, som kommer från Bengt Svensson i San Francisco: ”Krig är terrorism – med en större budget”
tisdag, oktober 6
Bengt Svensson: KÄRNVAPEN, IRAN, HÄLSOVÅRDSREFORM
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö närradio.
Empire State Building i New York har blivit belyst i rött och gult för att fira Mao Tse Tungs utropande av folkrepubliken Kina för precis 60 år sedan. Det är tur att Mao är död. Annars skulle han nog ha skrattat ihjäl sig.
Åtta makter samlades för att diskutera kärnvapenbegränsning och provstoppsavtalets följande. Sju av dem är kärnvapenmakter, om man räknar in Tyskland, som har hundratals amerikanska massförstörelsevapen på sitt territorium. Den åttonde, Iran, saknar både kärnvapen och teknologin för att tillverka dem och säger sig dessutom inte ha några planer på att skaffa några. Till skillnad från de sju kärnvapenmakterna har Iran heller inte brutit mot provstoppsavtalet.
Bara USA:s årsbudget för kärnvapenutveckling överstiger de flesta länders totala försvarsbudget. I provstoppsavtalet står det tvärtom att kärnvapenmakterna ska avskaffa sina kärnvapen. Men får man tro våra vanligaste massmedier, så är det Iran som hotar freden med sina icke-existerande kärnvapen. I själva verket liknar den här propagandaoffensiven motsvarande kampanj mot Irak, som banade väg för anfallet för över sex år sedan. Då som nu tillhörde de stora amerikanska tidningarna som The New York Times och Wall Street Journal de värsta krigshetsarna.Snart har ett år gått sedan Barak Obama valdes till president. Som väntat har inte särskilt mycket hänt. Jag hade dock väntat mig att hans inrikespolitiska reformer skulle vara både djärvare och kraftfullare med tanke på den demokratiska majoriteten i både senat och representanthus. Obama står nu inför valet att trappa upp kriget i Afghanistan. På sista tiden har man jämfört honom med Lyndon Johnson, som valde att trappa upp Vietnamkriget och tvingades överge sina sociala reformer, som han kallade för The Great Society. Ja, Vietnamkriget blev undergången för hans presidentskap. Han ställde inte upp för omval. Hans vicepresident Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon efter att både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats samma år, 1968.
Johnson hade mycket mer politisk erfarenhet än Obama och var betydligt brutalare och effektivare när det gällde att driva igenom sin lagstiftning, särskilt medborgarrättslagarna, vilka mötte bittert motstånd från hans egna partikamrater i sydstaterna.Obamas hälsovårdsreform går trögt minst sagt. Det är osäkert om det blir något mer än en obetydlig försäkringsreform. Men den demokratiske representanten från Florida, Alan Grayson, presenterade motståndarnas alternativ så här:
”The Republican health care plan for America: 'don't get sick.' If you have insurance don't get sick, if you don't have insurance, don't get sick; if you're sick, don't get sick. ... If you do get sick America, the Republican health care plan is this: 'die quickly’."
Bli inte sjuk, och om du ändå blir sjuk, dö snabbt. Bakgrunden är, att tusentals människor med eller utan försäkring gör personlig konkurs varje år på grund av obetalda sjukhusräkningar.
--------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 11-25 oktober 2009
Empire State Building i New York har blivit belyst i rött och gult för att fira Mao Tse Tungs utropande av folkrepubliken Kina för precis 60 år sedan. Det är tur att Mao är död. Annars skulle han nog ha skrattat ihjäl sig.
Åtta makter samlades för att diskutera kärnvapenbegränsning och provstoppsavtalets följande. Sju av dem är kärnvapenmakter, om man räknar in Tyskland, som har hundratals amerikanska massförstörelsevapen på sitt territorium. Den åttonde, Iran, saknar både kärnvapen och teknologin för att tillverka dem och säger sig dessutom inte ha några planer på att skaffa några. Till skillnad från de sju kärnvapenmakterna har Iran heller inte brutit mot provstoppsavtalet.
Bara USA:s årsbudget för kärnvapenutveckling överstiger de flesta länders totala försvarsbudget. I provstoppsavtalet står det tvärtom att kärnvapenmakterna ska avskaffa sina kärnvapen. Men får man tro våra vanligaste massmedier, så är det Iran som hotar freden med sina icke-existerande kärnvapen. I själva verket liknar den här propagandaoffensiven motsvarande kampanj mot Irak, som banade väg för anfallet för över sex år sedan. Då som nu tillhörde de stora amerikanska tidningarna som The New York Times och Wall Street Journal de värsta krigshetsarna.Snart har ett år gått sedan Barak Obama valdes till president. Som väntat har inte särskilt mycket hänt. Jag hade dock väntat mig att hans inrikespolitiska reformer skulle vara både djärvare och kraftfullare med tanke på den demokratiska majoriteten i både senat och representanthus. Obama står nu inför valet att trappa upp kriget i Afghanistan. På sista tiden har man jämfört honom med Lyndon Johnson, som valde att trappa upp Vietnamkriget och tvingades överge sina sociala reformer, som han kallade för The Great Society. Ja, Vietnamkriget blev undergången för hans presidentskap. Han ställde inte upp för omval. Hans vicepresident Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon efter att både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats samma år, 1968.
Johnson hade mycket mer politisk erfarenhet än Obama och var betydligt brutalare och effektivare när det gällde att driva igenom sin lagstiftning, särskilt medborgarrättslagarna, vilka mötte bittert motstånd från hans egna partikamrater i sydstaterna.Obamas hälsovårdsreform går trögt minst sagt. Det är osäkert om det blir något mer än en obetydlig försäkringsreform. Men den demokratiske representanten från Florida, Alan Grayson, presenterade motståndarnas alternativ så här:
”The Republican health care plan for America: 'don't get sick.' If you have insurance don't get sick, if you don't have insurance, don't get sick; if you're sick, don't get sick. ... If you do get sick America, the Republican health care plan is this: 'die quickly’."
Bli inte sjuk, och om du ändå blir sjuk, dö snabbt. Bakgrunden är, att tusentals människor med eller utan försäkring gör personlig konkurs varje år på grund av obetalda sjukhusräkningar.
--------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 11-25 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)