söndag, oktober 15

Radio Tuff 15-29 okt. 2017

Den tuffa oberoende radion
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1451:a sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 15 oktober första gången kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till söndagen den 29 oktober, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.

Programmet i korthet:

Lena Sandin intervjuas om Nätverket mot kärnvapen, som är medlem av nobelprisbelönade ICAN, och om föreningen ”Nej till Nato”. Många som sagt eller gjort något bra får ”rosor” av Monica Schelin och Åke Sandin. Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson har lämnat en text om Las Vegas mm, som läses upp.

lördag, oktober 14

”ROSOR” från RADIO TUFF (nr 1451) 15/10 till….

….till   Tuff-aktivisterna Lisa Norgren Benedictsson och Fernando Quiroga, som håller i onsdagmötena med nyanlända afrikaner och afghaner. Om mötet i en fullsatt Tuff-lokal den 11 oktober säger Lisa:  
”Det blev ytterligare ett fint möte i går! Ju mer man får umgås med ungdomarna, desto mer fäster man sig vid dem och lär känna dem som individer. Jag hoppas verkligen att vi fortsätter och hålla kontakten med dem!”
(Foto på invandrarträffen i en fullsatt TUFF-lokal se hemsidan www.tuff.nu  )

….till   Norska Nobelkommittén, som utsåg ICAN till Nobels fredspris. (ICAN betyder Internationella Kampanjen för att Avskaffa Nukleära vapen) Det stämmer bra med Alfred Nobels testamente, där han skrev att priset skulle ges till den som ”gjort mänskligheten den största nytta” och ”som mest eller bäst verkat för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser” ICAN bildades 2007 och finns nu i över 100 länder och har ca 500 medlemsföreningar.

….till   alla som gläds över priset, bland andra Thomas Hammarberg, som varit kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter och som nu skriver:                ” Att ge Nobels fredspris till Ican en organisation som jobbat i ett decennium mot spridandet av kärnvapen var ett enastående angeläget beslut. Norska Nobelkommittén levde upp till sin uppgift att främja konstruktivt fredsarbete, utan sidoblickar på vad som är politiskt opportunt. Viktigt var också att priset belönar de verkliga fredsvännerna i ett internationellt nätverk av frivilliga organisationer. Sådana krafter behövs mer än någonsin i en värld där civilsamhällen ignoreras, motarbetas och på vissa håll förtrycks. Beslutet kom minst sagt lägligt. Konventionen om förbud mot kärnvapen har just lagts fram för ratificering av FN:s medlemsstater. Oron över den nordkoreanska regimens provokativa robotskjutningar växer. Rapporter har kommit om att de större kärnvapenländerna moderniserar sina arsenaler och även överväger nya användningar för sådana vapen. Hur kommer då detta fredspris att påverka den svenska debatten?
Nobelkommitténs beslut välkomnas knappast av dem som nu pläderar för att Sverige inte ska ratificera den nya konventionen. Talespersoner för alliansen har redan sagt att de inte kan stödja något steg som skulle äventyra svenskt militärt samarbete med USA eller NATO. Det är också den aspekten som lett till regeringens beslut om en särskild och omfattande utredning om konsekvenserna av att binda sig till konventionen. Nobelkommitténs beslut välkomnas knappast av dem som nu pläderar för att Sverige inte ska ratificera den nya konventionen.”

….till   Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som kommenterar nobelpriset  med:  Det är förstås roligt. Det är välförtjänt och det är på tiden. Det är en organisation som har arbetat hårt sedan 2007 utifrån en moralisk och humanitär synvinkel.” Men på frågan om Sverige nu skall ratificera den FN-konvention mot kärnvapen som Sverige och 121 av världens länder anslöt sig till blir hon tyvärr svävande.
….till   Birger Schlaug som i tidningen ETC skriver:                                           ”För några veckor sedan hölls en ceremoni vid FN i New York då de länder som redan godkänt avtalet formellt också undertecknade det. De var färre än 50. Sverige, som har hög svansföring i FN-sammanhang och dessutom är medlem av säkerhetsrådet, fanns inte med. Det är en signal som ljuder illa.Samma dag som USA uttryckte sitt hot borde regeringen offentliggjort att man avsåg att skriva under.  Och mycket riktigt meddelade Beatrice Fihn, som är chef för ICAN (den organisation som några veckor senare skulle få fredspriset) att hon var besviken. Hon sammanfattade sin analys så här: ”USA försöker skrämma och mobba länder att inte skriva under. Det är lätt att tränga in ett litet land som Sverige i ett hörn. Men de stora resurser USA lägger ner på att försöka stoppa länder, visar hur rädda de är att avtalet kan påverka hemmaopinionen och stigmatisera kärnvapen.” Hade Sverige stått upp hade det varit en signal. Samma dag som USA uttryckte sitt hot borde den svenska regeringen offentliggjort att man avsåg att skriva under. Det hade varit en fullt rimlig reaktion av en rödgrön regering. Om inte annat så i Olof Palmes utrikespolitiska anda.”

….till   det stora amerikanska mediebolaget NBC (National Broadcasting Company) som nyligen uppgav att Donald Trump vid ett försvarsmöte i juli ska ha sagt att han ville se en tiofaldig ökning av kärnvapenarsenalen, och hänvisar till tre uppgiftslämnare som befann sig i rummet. Trump har påstått att uppgiften är lögnaktig och hotat NBC med indraget sändningstillstånd.

….till   YLE, det finskspråkiga programmet i Sveriges Radio som meddelar att ryssarna nu enligt president Putin kommer att förstöra sina sista lager av kemiska vapen. Putin sade bland annat:   ”Det här är verkligen ett historiskt ögonblick, med tanke på att de mängder som vi ärvde från Sovjetunionen kunde ha förstört allt levande liv flera gånger om”.     Han anklagade samtidigt USA för att inte uppfylla sina internationella åtaganden eftersom amerikanerna redan tre gånger har skjutit fram tidtabellen för när lagren av kemiska vapen ska förstöras

....till    minnet av Stanislav Petrov, som avled i våras 73 år gammal. Kring midnatt den 25 september 1983 tjänstgjorde han som överstelöjtnant vid en anläggning vars funktion var att varna för en amerikansk kärnvapenattack, då han såg på en världsomfattande datorskärm, att en raket hade avfyrats från amerikanskt territorium med Sovjet som mål. Sedan såg han fyra missiler till. Startknappen, som skulle utlösa en motattack med en sky av sovjetiska missiler, blinkade ilsketMen Petrov tvekade tack och lov och så småningom visade det sig "angreppet" vara en felindikation i anläggningens jättedator, förorsakad av vissa väderfenomen som såg ut som ett raketangrepp på monitorn. Petrov har kallats för ”mannen som räddade världen”, men han dog ganska ensam och fattig.

….till   den brittiska tidningen The Guardian, som den 2/11 2013 rapporterade om ett missöde med kärnvapen i USA, som kunde kostat miljoner människor livet. Det handlade om ett amerikanskt bombplan med vätebomber som den 23 januari 1961 flög över Goldsboro i North Carolina. Flygplanet fick problem med motorerna, havererade och började snurra runt i luften. I turbulensen föll bomberna och en av dem kraschade vid ett fält nära Faro i North Carolina och var ytterst nära att detonera. Den var över 200 gånger starkare än Hiroshimabomben. Det var alltså snudd på att finalen i filmen Dr Strangelove upprepades i verkligheten.

….till   Mats Djurberg, generalsekreterare på svenska Unesco, FN:s organ för kultur och utbildning, som på tal om att USA nu lämnar organisationen säger: Vi beklagar att USA väljer att lämna organisationen. Vi ser att Unescos mandat nu är viktigare ån någonsin”.

 ….till kommande lockande evenemang:
Det börjar med ”Vi skulle ha spelat Lysistrate, på Musikvalvet Baggen kl 19 den 16,17,18 oktober. Alltså teater på Svartmangatan 27 om kvinnor, som gjort fina insatser för fred. Manus av Stina Oscarson

Tuffs styrelsemöte är kl 18 den 19 oktober i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80. Alla Tuff-medlemmar är välkomna med synpunkter. Fika, gemyt och debattglädje ingår.

Den 26 oktober har Strandskolan (Tyresö) kl 16-18 sitt årliga Öppet hus med underhållning, utställningar servering av kaffe och mat med mera. Behållningen går oavkortat till fattiga barns skolgång i Indien


Och torsdag den 26 oktober kl 19 blir det Tuff-möte i lokalen, Myggdalsvägen 80 om den föga uppmärksammade massdöden i Jemen på grund av saudiernas bomber mot civila, sjukhus och skolor. Och varje dag drabbas ca 7 000 jemeniter av kolera. Inledare är Roland Hedayat, ordförande i föreningen Jemensolidaritet.

fredag, oktober 13

Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco:

Hälsningar från trettioåttonde breddgraden

Mitt första besök i Las Vegas var strax efter finanskraschen för snart tio år sedan. Flera halvfärdiga byggen hade övergivits, och stan såg rätt deprimerande ut. Jag gick på strippen och fånglodde upp på hotellfasader och enorma reklamtavlor. Det var därför jag trampade i något kletigt på trottoaren, som visade sig vara bajs, människobajs.

Jag och sonen hade varit på biltur till Grand Canyon och den närbelägna Hooverdammen, båda längs Coloradofloden som flyter ut i Baja California-viken i Mexiko. Vi hade stannat för att äta lunch. Vi tog oss igenom ett rökigt kasino upp på andra våningen, där vi vräkte i oss en buffé av kött, fläsk, fisk, kinamat, pizza, coca-cola, efterrätt, kaffe och bakelser för elva dollar per skalle. Sedan vidare genom Death Valley och hem.
Mitt andra och senaste besök var för två år sedan. Nu var det full rulle, glitter, musik och massor med folk. Och otroligt hett. Vi hade bokat hotellrum och var på väg till New Mexico – frun och jag – och skulle se på stan och fortsätta nästa morgon. För några dollar mer kunde vi tagit in på Donald Trumps förgyllda hotell, men det låg lite för avsides.
Det var nyheten om massakern på 58 människor, som fick mig att ”återvända” till Las Vegas i morse. Steven Paddock, 64, från Mesquite, en småstad 15 mil bort på gränsen till Arizona, hade tagit in på hotell Mandalay Bay i ett rum på 22:a våningen, med ett dussintal skjutvapen, automatgevär, kikarsikten, pistoler, stativ, ammunition och en del elektroniska prylar.
Diagonalt över strippen – huvudstråket genom centrala staden – pågick en konsert, och han brassade på rakt genom fönstren med sina uppriggade automatvapen. De dödade människorna befann sig 400 meter bort. Han hade skaffat sig rejäla don.
Mr Paddock fanns inte i något brottsregister, och hans vapen tycks ha inhandlats helt legalt, bl a i butiken Guns & Guitars i hemstaden Mesquite.
Trots att jag läst många nyheter om amerikaner som dött av skottskador (några tiotusental per år), blev jag lite skakad av detta.
Å andra sidan händer det rätt ofta att 60 människor dödas av någon självmordsbombare, men det är nästan alltid i Afghanistan eller Mellanöstern och engagerar oss knappast. Både offer och förövare förblir anonyma och ses i väst som ”expendable”, oetiketterad förbrukningsvara.
Dock vill jag hävda att det finns ett samband mellan krigen mot försvarslösa länder i främmande världsdelar, militarismen på hemmaplan och hopplösheten, nihilismen, ökande överdoser och självmord och det blinda ursinnet hos så många så kallade vanliga amerikaner.
Men som vanligt begriper ingen någonting. Mannen bodde i sitt hus i sin lilla stad, och verkade helt normal. Det finns ju så många onormala typer.
En av dem, kanske också 64 år gammal, sitter nästan var dag några timmar på stentrappan upp till dörren in till mitt hus. Jag gissar att han sitter där av den enkla anledningen att jag aldrig bett honom flytta på sig. Det har förmodligen mina grannar gjort, när han testat deras trappor. Han ser otroligt lycklig ut och hälsar alltid på mig som en kär gammal vän. Jag hälsar tillbaks och kliver förbi honom uppför trappan. Han har aldrig försökt inleda en konversation, kanske talar han inte engelska. Ej heller tigger han, utan brukar mest pilla med sin mobil. Annars hänger han ofta utanför spritbutiken nere i gathörnet. Skulle han härskna till en vacker dag, har jag anledning att hoppas han går lös på grannarna och inte mig.
Vad som började som en protest av några fotbollsspelare (amerikansk ”fotboll”!) mot polisbrutalitet riktad mest mot svarta amerikaner, har spridit sig och resulterat i en diskussion om stjärnbaner och nationalsång. Bakgrunden är bland annat att militären rutinmässigt visar upp sig på fotbollsmatcher, paraderar på plan, vecklar ut (och ihop) enorma amerikanska flaggor, leder ceremonier, spelar marschmusik och nationalsång. Redan har protesterande spelare avstängts eller fått sparken från sina jobb. På de stora matcherna flyger stridsflygplan i formation över stadion. Det känns välkommet att en och annan börjat protestera.
Jag sitter alltså i vilddjurets mage, the belly of the beast, och försöker förmedla några spridda tankar om läget. Väsentligen händer inget särskilt. Ett massmord här, lite protester där, ekonomin tuffar på och vapenfabrikanternas aktier steg i morse. Efter varje ”masskjutning” sprids rykten om att kongressen ska införa hårdare vapenlagar, vilket får folk att rusa till närmaste vapenhandlare och bunkra upp medan det är fritt fram.
På veganrestaurangens uteservering intill spritbutiken nere i hörnet sitter smala damer och intar sina veganluncher, medan deras snälla hundar serveras garanterat rent källvatten. Mitt emot är yogastudion igång från tidig morgon till sen kväll. Damerna (mest) som frekventerar detta etablissemang är än smalare och medför ibland hund. Kanske deltar även hundarna i yogaövningarna. I vart fall gör de ett väldigt harmoniskt intryck. Vi måste väl trots allt leva i den bästa av världar?


Bengt Svensson. (Uppläst i Radio Tuff www.tyresoradion.se  från 15 oktober)

tisdag, oktober 10

Mediernas överdrivna tjat om ”skandaler”

RYSKT INFLYTANDE ÖVER USA-VALET ?
I radio Tuff i somras gavs en av ”rosorna” till den som kan förklara det ryska inflytandet i USA-valet. Nästan varje dag under snart ett år har en förstanyhet i västliga medier varit Trumps olika förbindelser med ryssarna, som anklagas bland annat för att ha spridit komprometterande uppgifter om Hillary Clinton.

Vad för slags uppgifter som ryssarna lär ha givit Trumps gäng får vi dock aldrig veta. Hur i all sin dar kan de veta så mycket om känsliga saker som inte amerikanerna själva känner till. USA har värdens överlägset bästa underrättelsesystem. För några år sen avslöjades till exempel att amerikanerna rentav brukade avlyssna Angela Merkels mobiltelefon.

I hur många länder har inte USA varit aktivt för att åstadkomma regimförändringar genom statskupper eller krig?

Tyvärr har ingen gjort sig förtjänt av ”rosen” från Radio Tuff genom att kunna förklara påtaglig påverkan från Ryssland i det amerikanska valet,

VILKA ”SÄKERHETSRISKER” BESTOD ”IT-SKANDALEN” AV ?  
Svenska medier har under lång tid med stora rubriker larmat om den så kallade IT-skandalen på Transportstyrelsen. Den skall ha skadat vår säkerhet på det allvarligaste genom att vissa IT-system förlagts hos utländska (tjeckiska) bolag.

Statsminister Lövén talade om ”haveri”, lät avskeda två ministrar och en generaldirektör fick sparken. Borgerliga politiker talade upprört om att det var lika allvarligt för svensk säkerhet som våra värsta spioner hade varit, Bergling och andra.

Men vid en i TV visat presskonferens den 24 juli framträdde den högst ansedde främjaren av vår säkerhet generalen Micael Bydén, som är vår försvarsmakts ÖB. Han försäkrade:

”Med de åtgärder vi vidtagit har det här inte haft någon påtaglig påverkan på försvarsmaktens samlade operativa förmåga”

Att Transportstyrelsen skulle vara så viktig för vår nationella säkerhet bör ha överraskat många. Vi som trodde att den sysslade med transporter fick en tankeställare när det avslöjades att den var så viktig för svensk säkerhet. Tyvärr har vi inte fått veta på vad sätt den har hemliga uppgifter som gör den till en säkerhetsrisk.

Jo, det enda som framkommit är att några hemliga telefonnummer kan ha avslöjats. Några människor med skyddat boende kan kanske ha fått sina telefonnummer publicerade.

Det återstår dock att bevisa vilka av Transportstyrelsens uppgifter som kan äventyra vår svenska säkerhet. Den som kan svara på det förtjänar en stor ”ros” av Radio Tuff.

EN TIDNING SOM FICK OFÖRTJÄNT PUBLICITET
Bokmässan i Göteborg väckte i år stor uppståndelse i våra medier. Inte så mycket för sina litterära insatser som för att den tillät tidskriften Fria Tider vara med. Massor av trendiga kulturpersoner bojkottade därför mässan. 

Om bojkottivrarna skrev Björn Eklund:
Dessa har varit mycket framgångsrika i sitt arbete att blåsa upp dimensionerna av en högertidning som annars knappt ingen känt till existensen av”.

Själv hade jag knappt hört talas om tidningen tills jag angreps för mina åsikter i Radio Tuff av en lokal borgerlig politiker. Han var missnöjd med mina åsikter mot militarism och för fredliga lösningar.

I sina försök att smutskasta mig drämde han också till med att jag var en sorts högerextremist. Jag hade citerat och givit ”rosor” till Fria Tider, uppgav han. Men jag hade inte läst eller knappt hört talas om den tidningen utan han hade blandat ihop den med Fria Tidningen, som anses vara en vänstertidning. Den hade någon gång fått någon av mina tusentals ”rosor”

NU VET MÅNGA VAD NMR ÄR
Inte många visste för några månader sedan, vad förkortningen NMR stod för. Nu däremot är den ganska obetydliga gruppen av våra medier den mest omtalade av våra föreningar. Det är inte därför att deras anhängare marscherar när de demonstrerar. Det gör ju också våra ack så omhuldade soldater.

Massor av bilder på taktfast marscherande NMR-are har visats men mycket färre av stenkastande motdemonstranter.

Det sägs ”att all publicitet är bra, så länge de stavar mitt namn rätt”, så nu vet vi ju att NMR betyder Nårdiska Motstånds-Röran.

-->

fredag, oktober 6

Kärnvapen

Ironi, lögn och cynism om kärnvapnen
I maj 2011 avled Eva Moberg, författare, debattör och fredsaktivist. I ett sommarpratarprogram på Sveriges Radio sa hon för flera år sedan många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon ironiskt så här:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"

Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar.

Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade flera hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.

Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.

Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju sju andra länder sen dess har gjort.

Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet.  Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:

"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"

Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:

"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."

Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.

I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"

Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-----------------------------------

ÅKE SANDIN i Radio Tuff. Lyssna på www.tyresoradion.se