När tennisstjärnan skämdes

Lena Sandin var redan 1982 som 21-åring etablerad som tennisspelare. Hon hade denna sommar vunnit bland annat damsingeln i Båstads Grand Prix efter att tre år tidigare ha vunnit juniortiteln i Franska Öppna. I DN den 17/10 1982 skrev hon följande:

:

Då skämdes jag som idrottsutövare

Det är inte ofta jag behövt skämmas för att vara idrottsmänniska. Snacket om att vi idrottsutövare är mera blåsta och mindre samhällstillvända än andra har jag alltid uppfattat som snorkigt och okunnigt,

Men förra veckan skämdes ja desto mer. Det var när jag såg massor av affischer om den viktiga matchen Djurgården – AIK i fotboll. Liksom hos många här söder om Söder är Hammarby närmast hjärtat. Men jag tycker att AIK och Djurgården är två fina lag., många av mina bästa vänner och idrottskamrater är djurgårdare eller AIK-are. Matchen i söndags lär har varit spännande och jag unnar arrangörerna alla möjlig publik.

Det var alltså inte affischerna i sig som fick mig att känna skam och ilska, Tvärtom!

Det var i stället det sätt, som många av dem hade satts upp på. Några överambitiösa eller korkade affischuppsättare hade tejpat över affischerna om demonstrationen nedrustningssöndagen den 24 oktober. Den demonstrationen går i två riktningar, dela till den amerikanska ambassaden, dels till den sovjetiska

Den finurliga tanken är, att deltagarna allteftersom skall stanna och ta varann i hand, så att en milslång kedja av människohänder förenar den amerikanska ambassaden med den sovjetiska.

”Bygga en bro för fred” kallar Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen manifestationen för. Den kommer att TV-sändas ut till Europa.

Jag råkar veta, vilket mödosamt jobb fredsaktivisterna har haft att på lediga stunder sätta upp masonitskivor att klistra sina affischer på. Tillsammans med andra ungdomar i  Svenska Freds var jag med en söndag att sätta upp en del av dem. Desto tristare var det alltså att några dar senare se våra affischer  översatta med den reklam för den verksamhet, idrott, som jag också känner varmt för. Av folk som inte behövde bekväma sig att fixa masonitskivor eller tråckla fast dem vid staket och lyktstolpar.

Så tarvligt och osportsligt kan alltså några – säkert bara enstaka--  inom idrottsrörelsen behandla en annan folkrörelse. Jämfört med fredsrörelsen är idrottsrörelsen nerlusad med pengar. Det är de militära stödorganisationerna som politikerna brukar bevilja miljonerna till, tusenfalt mer än till fredsrörelsen. Det är också osportsligt men på ett annat plan.

Det särklass mest osportsliga är ända de ständigt växande vapenarsenalerna, som hotar att utplåna oss alla. Jag är övertygad om att de allra flesta idrottsvänner också inser det och den ställer upp den 24 oktober kl 11 på Norra Bantorget.

Med det bästa iudrotts- och fredshälsningar

Lena Sandin