fredag, oktober 9

MARIANNE STIEGER: Nedtystade krigsförbrytelser

Kära lyssnare!
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.

Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”

Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.

”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”

Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.

Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!

Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar