ETT PÅKOSTAT SPEKTAKEL
Medger att jag är musikalisk idiot. Min underbara mamma var
musikalisk, men hennes söta ansikte förvreds i en grimasch, när hon hörde sin
lille son försöka sjunga.
Ändå satt jag uppe och kollade Eurovisionsfinalen i lördags.
Själva tävlingsmomentet lockade mig nog mera än musiken. Begrep dock inte
varför bakgrundsarrangemang och kläder verkade så viktiga och påkostade. Är
däremot nog nationalistisk för att glädja mig åt den svenska segern.
GAGARINA DRABBAD AV KOLLEKTIVSKULDEN?
Medger också att jag är tillräckligt gammalmodig (?) för att
hellre flukta på en söt tjej än en snygg kille. Jag syftar förstås på de två
främsta i tävlingen, Måns Zelmerlöw och ryskan Polina Gagarina.
Det verkade rättvist att de besatta de två främsta
platserna. Är bara lite förvånad att Israels fina bidrag inte kom högre upp på
prislistan. Kanske berodde det på att Israel inte har så många europeiska
grannländer. Det var faktiskt lite komiskt hur olika länders jurygrupper
favoriserade grannländerna.
Sverige hade nog
fördelen att ha trogna grannar och vara tillräckligt oförargligt för att inte
skrämma bort andra röstande. Polina Gagarina hade inte samma fördel. Tvärtom
det fanns länder i hennes lands närhet som inte gav henne ett enda poäng.
Det mest upprörande var att den högröstade publiken rentav
buade, när Ryssland fick en hög poäng i den tävling som utgav sig för att bygga
broar mellan folken. Tron på den förbannade kollektivskulden hade tydligen
drabbat publiken som inte kunde se till sångprestationen utan att förfalla till
vad västliga mediers ensidiga propaganda ställt till med.
RASISMENS HÖRNPELARE
Ingenting förutom krig uppammar rasistiska fördomar så
ödesdigert som den enfaldiga kollektivskulden. Har tidigare illustrerat den med
följande feltänkande:
”Jag känner en inuit
som är en jäkla skitstövel. Alltså är alla inuiter likadana och ska därför
behandlas som de förtjänar”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar