40 ÅR SEDAN FREDEN I VIETNAM
Nu haglar minnesdagarna. Först var det 40 år sedan det
amerikanska kriget i Vietnam slutade. Det finns i Washington en mur där alla
stupade amerikanska soldaters namn finns inristade.
De är hela 58 300 stycken och jag känner för dem. Det var
mestadels unga killar och jag har inget behov av att tillgripa den eländiga
kollektivskulden mot dem eller de många som överlevde. Det var militärer och
politiker långt över deras egen nivå som var ansvariga för dödandet.
Ännu mera känner jag för de uppåt två miljoner vietnameser
som dödades i detta krig. Medan det fanns bara åtta kvinnor bland de dödade
amerikanerna var det över hälften av de många dödade vietnameserna som var
kvinnor, barn och andra civila. På Sveriges Radio erinrade man till exempel
nyligen om massakern i byn Song My.
Hyser beundran för de amerikaner som deserterade från detta
krig. Minns med stolthet att vi i TUFF (Tyresö Ulands- och Fredsförening) tog
hand om många av dem. De första kom från Japan via Moskva i slutet av 1967. Det
var Rick, Mike, Craig och John och de blev mina vänner för livet.
70 ÅR SEDAN FREDEN I EUROPA
Den 8 maj är det 70 år sedan det blev fred i Europa. (I
Asien skulle det ta några månader till. Krigets final där blev folkmordet med
atombomber i Hiroshima och Nagasaki).
Eftersom det är jämna 70 år sedan massdödandet i Europa
slutade, kommer det bli ännu mera av militärparader, pansarkolonner,
flaggviftande och nationalistiska högtidstal den här gången. Sådant är av
glädje för det starka militär-industriella-mediala komplexet och bäddar
egentligen för nya krig och konflikter.
Kan Islamiska staten rentav genom otäcka grymheter locka
rekryter till och med från Europa så vad kan inte statsmäns beröm av krigiska
”hjältedåd” åstadkomma?
Härom året kommenterade jag hur årsdagen av freden i Europa
firades. Uttryckte min ”vämjelse” över hur Putin nationalistiskt, ja
militaristiskt utnyttjade den, även om västliga segrares ledare knappast var
mindre högtravande. Tyckte att man i stället borde ha påmint om krigets offer.
Det var faktiskt uppåt 25 miljoner sovjetmedborgare som dödades. (Sedan dess
har jag av annars kloka människor blivit förebrådd för att inte nog ha
kritiserat Putin. Har inte velat delta i den trendiga men extremt ensidiga
skildringen av Ukrainakrisen)
FINALEN PÅ ÖSTERSJÖNS MÅNGA TRAGEDIER 3 MAJ 1945
Segrarna skriver ju historien och har då möjlighet att
undvika att skildra sina egna krigsförbrytelser.
Inga medier kommer alltså att erinra om att det den 3 maj är
årsdagen av en helt onödig sjökatastrof. I krigets slutmånader var Östersjön
ett ”dödens hav”. Ca 30 000 tyska flyktingar och sårade soldater var då ombord
på båtar som sänktes.
Den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och fem dagar
före krigsslutet, sänktes på Neustadts redd i södra Östersjön de båda fartygen
Cap Arcona och Thielbeck. Ca 7000 människor följde fartygen i djupet. De var
evakuerade fångar från koncentrationslägret Neuengamme.
Trots att läkaren Hans Arnoldsson i Bernadotte-expeditionen
hade upplyst britterna om passagerarna blev båtarna sänkta av de
hjälteförklarade brittiska flygarna i Royal Air Force. Offren hade överlevt
lägrens fasor men i samma stund som fred, frihet och ett drägligt liv var
snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar