INTE ROLIGT ATT
RESULTATVÄRDERA KRIG
Brukar resultatvärdera krig genom att jämföra de fina
krigsmålen med de inte lika fina resultaten. Börjar med första världskriget. Då
slaktades ca 10 miljoner mestadels unga soldater men inte alls så många barn,
kvinnor och andra civila som i senare krig, när flygbombningar hört till
rutinen.
Segrarna 1914-1918 eldade sin kanonmat med att det här
kriget minsann skulle göra världen trygg åt demokratin (make the world safe for
democracy) och göra slut på alla krig (the war to end all wars).
I stället blev det på 20-och 30-talen en epidemi av
diktaturer: Kommunism, fascism och nazism. Och det krig som skulle göra slut på
alla krig ledde till andra världskrigets masslakt.
ARABISKA ”VÅREN” I
LIBYEN
2011 jublade västliga medier och politiker över den
begynnande arabiska våren. Nato anföll
Libyen, förklarade att man ville skapa en flygförbudszon för att som det hette
”skydda civila”. Det ingick i dess numera hycklande beteckning på sina
anfallskrig som ”humanitära interventioner”.
I stället för att skydda civila dödades tusentals kvinnor
och barn av Natos bombardemang. Huvudmålet uppnåddes dock, att avsätta Libyens
diktator Moammar Khadaffi. (Att han mördades så brutalt som den världsberömde
journalisten John Pilger uppger vill jag helst inte tro på: Enligt honom skall
han våldtagits analt med en bajonett)
Våra medier har sedan anfallet på Libyen inte tyckt det vara
trevligt att berätta om Libyen. Jo, vi fick förstår veta att ”rebellerna”
tackade USA för hjälpen genom att 2012 mörda den amerikanska ambassadören Cristopher Stevens
under triumfartade hyllningar till al Qaida.
Sedan dess är landet ett laglöst kaos, där IS också fått insteg. Senast
blev 21 fattiga egyptiska gästarbetare mördade och andra mord och våldsamheter
är tyvärr vanliga. De av oss så uppmärksammade flyktingtragedierna med
tusentals offer på Medelhavet är en följd av detta kaotiska
efterkrigstillstånd, som gett skrupelfria människosmugglare fria händer.
I Sverige var militarister stolta över att vi med några JAS-plan fick
vara med de stora Natograbbarna på ett hörn i Libyenkriget. Det enda positiva
med det var kanske att våra vapenfabrikanter fick lite reklam för sina
exportansträngningar.
EGYPTENS FÖRSTE
FOLKVALDE PRESIDENT
Mest uppmärksamhet och sympati för några år sedan i våra medier fick de
folkliga protesterna i Egypten mot president Mubarak. Åtskilliga demonstranter
dödades men Mubarak tvingades i alla fall avgå.
Dessutom anordnades någorlunda fria och demokratiska val. Där segrade
Muslimska brödraskapets ledare Muhammad Mursi, som sedan faktiskt blev den
förste folkvalde presidenten i landet. Snart började dock allt flera egyptier
att vantrivas under hans styre. Demonstrationer förekom, som ledde till att människor
dödades. Till sist tog militären under kuppliknande former makten och avsatte
Mursi.
Sedan dess har många ur Muslimska broderskapet dömts till döden, nyligen
också expresidenten Mursi. Många undrar nu om Egypten är tillbaka på ruta ett.
I motsats till Libyen har dock dödstalen kunnat begränsas, vilket nog beror på
att Egypten slapp bli anfallet av västmakterna.
TUNISIEN UNDANTAGET
Många minns väl inte längre att den omskrivna arabiska ”våren” faktiskt
började i Tunisien, ett land välkänt för många svenska semesterfirare. Där
förekom nyligen ett terrorattentat, som dödade 21 turister och landet förser IS
med många proselyter,
I övrigt fungerar den tunisiska demokratin under den 88-årige landsfadern,
president Essebsi. Min tunisiske kompis Karim har berättat att förut jobbade
många tunisier i grannlandet Libyen, som inte minst tack vare sin olja var
Nordafrikas ledande välfärdsland..
Numera går folkströmmarna i motsatt riktning. Libyer flyr från eländet i
sitt land till Tunisien.
------------------------------------------
PS: Karim är ingen
akademiker men en schysst, händig och pålitlig kille, som är väl förtjänt att
få ett jobb i Sverige. Det skulle han sköta jättebra. Kontakta mig gärna om du
har något bra tips: Åke, tel 08 – 712 4463
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar