Det här är det sista programmet i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff för 2007. Faktiskt nr 1165. Dags att göra en tillbakablick.
För att vara en lokalförening som inte främst tillvaratar svenska gruppers intressen har Tuff ännu ovanligt många betalande medlemmar, uppåt 400. Men antalet minskar långsamt, bland annat genom ”naturlig avgång”. Nästan alla aktivister från många olika föreningar som jag flitigt intervjuar på radion klagar över att ”yngre människor” är svåra att engagera i det frivilliga föreningsarbetet, demokratins grundbult. Ibland berättar de hur förundrade tonåringar betraktar dem som idioter: ”Jobba utan att få betalt? Va’ knäppt!” Jo, de yngre blir lättare offer för ledande trender, till exempel kommersialism, marknadsekonomi och girighet.
Visst pratar vi mycket. I Radio Tuff förstås, där det är svårt att undvika. Och Tuff har fortsatt att anordna offentliga möten i en strid ström. Att få folk att lämna sina datorer och många TV-kanaler blir allt svårare. Ibland går jag hem från Tuff-möten och tänker: ”Vilket bra möte, så synd att så få kom!”
Det är lätt att prata och att lansera idéer, vilka alltför många vill att andra ska förverkliga. Men Tuff har en lång tradition av högst påtagliga insatser. Hundratals utmärkta projekt har finansierats i Indien och på andra håll i tredje världen. Under 2007 skickade vi 300 000 kr till indiska partners, som gör beundransvärda insatser inte minst på skolområdet för ”de fattigaste av de fattiga”. För krigsdrabbade afghaner har vi lämnat 11 150 kr. Och nyligen skickades 5000 kr till vår partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som ger julklappar till fattiga gamla, som många gånger under sin levnad drabbats av krig.
Varenda insamlad krona från Tuff går oavkortat till mottagarna. Med en viss häpnad kunde jag läsa att många insamlingsorganisationer behåller uppåt 50 procent av insamlade pengar till egna löner med mera. Då förstod jag att Tuff tillhörde bronsåldern. Ännu mer förvånad blev jag över att till ”seriösa insamlingsföreningar” räknades dem som behöll ”bara” 25 procent av pengarna. Då insåg jag att Tuff tillhör järnåldern. Och när uppgifter om miljonlöner till chefer för Röda korset och andra stora hjälporganisationer avslöjades framstod tuff-aktivisterna som kvarlevor från stenåldern.
Men också under 2008 får vi väl tro på en vers från en kinesisk fabel om ”mannen som kunde flytta berg”. För många år sedan skickades den till oss av indiska partners:
Many little things
done in many little places
by many little people
will change
the face of the world
----------------------------------------------------
Gott nytt år önskar Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1165) 30 dec-6 jan 2007-08
fredag, december 28
MARIANNE STIEGER: Livet bland prinsar,cement- och fotbollskungar
Kära lyssnare:
Det är årsskifte och det är dags att göra en summering av 2007. Frågan man alltid ställer sig mot slutet av ett år lyder: Har året varit gott? Hur det har varit för er, kan bara ni själva svara på, men jag hoppas ni är nöjda. Som fredsår betraktat kan vi bocka av det här året som ytterligare ett förlorat år.
För mig har året som gått varit en berg- och dalbana. Att slita upp rötterna och omplantera ett gammalt träd är alltid ett vågspel, och ännu gungar jag på vågorna, ännu har mina rötter inte fastnat riktigt. Fortfarande känns Tyresö mera som mitt hem än Limhamn, men jag arbetar på att bli bofast här. När rosenträdet på balkongen knoppas på nytt i sin nya hemmiljö kanske även jag har slagit rot.
I Limhamn finns mycket som påminner om Tyresö. Inte bara den långa kusten påminner om mina gamla hemtrakter, utan också de många villorna. Bristen på den skog som jag så gärna vandrade i på Tyresö är dock besvärande. En liten park får ersätta de milsvida vandringsvägarna.
Däruppe har ni er R. Bergh. Han ligger på Gamla kyrkogården vid Tyresö slott. Härnere har jag en egen R. Berg. Er Bergh heter Richard, min heter Rudolf, Rudolf Fredrik, om jag skall vara noga. Min Berg står som monument i parken strax nedanför mitt köksfönster och kallas för ”Limhamnskungen”. Er Bergh däremot var vän till målarprinsen i Tyresö, prins Eugen,
som finns som en av två figurer i en berömd tavla av Bergh. Er prins har fått en gata uppkallat efter sig i Tyresö, min kung har fått ett torg uppkallat efter sig i Limhamn. Både er Bergh och er prins har målat vackra tavlor som beundras i hela Sverige, men min kung har åstadkommit ett monument som beundras i hela världen.
Nu blir ni nyfikna, eller hur? Jo, så här är det: Rudolf Fredrik Berg, som i unga år tog befälet över den lilla cementfabriken här i Limhamn som överingenjör, lyckades på kort tid skapa en stor fabrik som gav liv och näring åt hela det lilla samhället. R. F. Berg var, förutom att han var en skicklig och driftig företagare, också mycket socialt engagerad. Han såg till att hans arbetare fick möjlighet att bygga de små villorna och parhusen som här går under beteckningen ”gathus” och som präglar stadsbilden i Limhamn. Då var det billiga , rätt så små, men för dåtiden bekväma bostäder åt cementarbetarna. Idag betingar dessa gathus skyhöga priser. Idag heter resterna av det industriimperium Berg skapade Skanska, men vem tänker på att företagets namn en gång i tiden var ”Skånska cementaktiebolaget”?
Varför tänker jag då på detta i dessa dagar? Jo, hela julhelgen har ju präglats av berättelserna om Jesusbarnet i dess krubba. Det är ju för att Jesusbarnet skulle bringa fred till oss människor på jorden som vi firar julhelgen. Men Jesusbarnet blev vuxen, offrade sitt liv för världen och fortfarande väntar vi på fred.
För att påminna om löftet till människorna står denne vuxne Jesus som monument på ett berg utanför Rio de Janeiro! Nog har ni alla sett den bilden? Och vad är den gjord av? Gissa tre gånger! Jo, av cement, levererad från cementfabriken i Limhamn. Tala om en kung som bygger monument över sig!
En annan kung har orsakat rabalder härnere, nämligen fotbollskungen Zlatan. Han ville dölja sin vackra, nyinköpta villa för omvärldens blickar och ville bygga en hög mur omkring den. Måhända en Törnrosamur? Men han har ju redan sin Törnrosa, modern till hans son. Därför fick han inte som han ville, utan fick nöja sig med ynka 36 centimeter. Men vad gör han då? Jo, han gräver bort jorden i sin trädgård och sänker marken så att han inte syns över muren, vilket inte är så lätt för en lång karl som han.
Jag kommer att fortsätta gräva härnere i Limhamn. Och med detta önskar jag alla mina lyssnare ett riktigt gott nytt år. Må allas vår innerliga önskan om fred på jorden infrias kommande år hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1165) 30 dec – 6 jan 2007-2008
Det är årsskifte och det är dags att göra en summering av 2007. Frågan man alltid ställer sig mot slutet av ett år lyder: Har året varit gott? Hur det har varit för er, kan bara ni själva svara på, men jag hoppas ni är nöjda. Som fredsår betraktat kan vi bocka av det här året som ytterligare ett förlorat år.
För mig har året som gått varit en berg- och dalbana. Att slita upp rötterna och omplantera ett gammalt träd är alltid ett vågspel, och ännu gungar jag på vågorna, ännu har mina rötter inte fastnat riktigt. Fortfarande känns Tyresö mera som mitt hem än Limhamn, men jag arbetar på att bli bofast här. När rosenträdet på balkongen knoppas på nytt i sin nya hemmiljö kanske även jag har slagit rot.
I Limhamn finns mycket som påminner om Tyresö. Inte bara den långa kusten påminner om mina gamla hemtrakter, utan också de många villorna. Bristen på den skog som jag så gärna vandrade i på Tyresö är dock besvärande. En liten park får ersätta de milsvida vandringsvägarna.
Däruppe har ni er R. Bergh. Han ligger på Gamla kyrkogården vid Tyresö slott. Härnere har jag en egen R. Berg. Er Bergh heter Richard, min heter Rudolf, Rudolf Fredrik, om jag skall vara noga. Min Berg står som monument i parken strax nedanför mitt köksfönster och kallas för ”Limhamnskungen”. Er Bergh däremot var vän till målarprinsen i Tyresö, prins Eugen,
som finns som en av två figurer i en berömd tavla av Bergh. Er prins har fått en gata uppkallat efter sig i Tyresö, min kung har fått ett torg uppkallat efter sig i Limhamn. Både er Bergh och er prins har målat vackra tavlor som beundras i hela Sverige, men min kung har åstadkommit ett monument som beundras i hela världen.
Nu blir ni nyfikna, eller hur? Jo, så här är det: Rudolf Fredrik Berg, som i unga år tog befälet över den lilla cementfabriken här i Limhamn som överingenjör, lyckades på kort tid skapa en stor fabrik som gav liv och näring åt hela det lilla samhället. R. F. Berg var, förutom att han var en skicklig och driftig företagare, också mycket socialt engagerad. Han såg till att hans arbetare fick möjlighet att bygga de små villorna och parhusen som här går under beteckningen ”gathus” och som präglar stadsbilden i Limhamn. Då var det billiga , rätt så små, men för dåtiden bekväma bostäder åt cementarbetarna. Idag betingar dessa gathus skyhöga priser. Idag heter resterna av det industriimperium Berg skapade Skanska, men vem tänker på att företagets namn en gång i tiden var ”Skånska cementaktiebolaget”?
Varför tänker jag då på detta i dessa dagar? Jo, hela julhelgen har ju präglats av berättelserna om Jesusbarnet i dess krubba. Det är ju för att Jesusbarnet skulle bringa fred till oss människor på jorden som vi firar julhelgen. Men Jesusbarnet blev vuxen, offrade sitt liv för världen och fortfarande väntar vi på fred.
För att påminna om löftet till människorna står denne vuxne Jesus som monument på ett berg utanför Rio de Janeiro! Nog har ni alla sett den bilden? Och vad är den gjord av? Gissa tre gånger! Jo, av cement, levererad från cementfabriken i Limhamn. Tala om en kung som bygger monument över sig!
En annan kung har orsakat rabalder härnere, nämligen fotbollskungen Zlatan. Han ville dölja sin vackra, nyinköpta villa för omvärldens blickar och ville bygga en hög mur omkring den. Måhända en Törnrosamur? Men han har ju redan sin Törnrosa, modern till hans son. Därför fick han inte som han ville, utan fick nöja sig med ynka 36 centimeter. Men vad gör han då? Jo, han gräver bort jorden i sin trädgård och sänker marken så att han inte syns över muren, vilket inte är så lätt för en lång karl som han.
Jag kommer att fortsätta gräva härnere i Limhamn. Och med detta önskar jag alla mina lyssnare ett riktigt gott nytt år. Må allas vår innerliga önskan om fred på jorden infrias kommande år hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger, Radio Tuff (nr 1165) 30 dec – 6 jan 2007-2008
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1165) 07-12-30 till....
....till Tuffs partner i Belgrad, Lina Vuskovic, som via Neven Milivojevic skickat oss några rader med anledning av vi före jul skickade 5000 kr till henne för julklappar till fattiga och ofta krigsdrabbade gamla. Lina skriver:
"Tack vare Tuffs stöd kommer våra äldre kunna fröjdas även denna jul. Med små resurser kan man skapa stor glädje och med lite omtanke kan man skapa mycket värme. Tack alla ni som valt att skänka lite livsljus i vinterns mörker."
....till en trio skribenter i Svenska Dagbladet (23/12) som varnar för att Sverige dras allt djupare in i Nato. Det är ambassadören Lars Bergquist, generallöjtnanten Carl Björeman och författaren Karl Erik Lagerlöf. De påpekar att vi redan står under Natobefäl i Afghanistan, där 330 svenska soldater verkar och att vi nu erbjuds att vara med på andra håll. Och de menar att det är en fara för vårt internationella anseende att vi förknippas med USA:s krigspolitik. De ställer frågorna:
”Är det en inrotad falsk föreställning att USA accepterat att Israel skaffat sig atomvapen tvärtemot spridningsavtalet? Eller att president Bush nonchalerade FN:s invändningar när frågan om ett anfall mot Saddam Husseins Irak var på tapeten? Eller att USA i Afghanistan bombat ihjäl många civila vid luftangreppen på föregivet talibanska byar? Eller att Washington i samarbetet med regeringen i Kabul stöder sig på krigsherrar som befolkningen i det svårt härjade landet ej sällan ser som en värre plåga än talibanerna? Eller att Bushadministrationen vid behandlingen av fängslade misstänkta terrorister visar tydlig brist på respekt för Genèvekonventionen?”
....till den amerikanska kongressen som den 19 december röstade igenom ett förbud mot klustervapen, som USA exporterat till 28 länder. I ett pressmeddelande dagen efter uttrycker Svenska Freds sin glädje över detta och uppmanar Sverige att följa USA:s exempel. Det skulle innebära ett stopp för det svenska klustervapnet Bombkapsel 90
....till TCO-tidningens Sverker Tirén, som på vers skriver att Radio Tuff gör att ”man blev optimist för en stund / tillplattad jord än mera värd”
....till Tuff-aktivisten Lena Sandin, som via Tuff skänker 3 352 kr till krigsdrabbade afghaner. Det är pengar som hennes arbetskamrater samlat in när hon efter 15 år slutade på Danaher Motion. Varför hon av fredspolitiska skäl slutade berättar hon själv om en stund.
....till En ledare i Aftonbladet (23/12) under rubriken ”Kalla kriget är slut men vapnen finns kvar”. Där varnas för att allt flera länder tycks vilja skaffa sig kärnvapen och att Sveriges, FN:s och världens röst i frågan har tystnat? Sverige uppmanas att på nytt höja sin röst som vi gjorde på Olof Palmes tid. Artikeln slutar med:
”Världens samlade kostnader för att underhålla, bevaka och modernisera de nukleära massförstörelsevapnen uppgår till minst en biljon kronor varje år. Vad skulle inte kunna göras mot världsfattigdomen eller klimatförstöringen för dessa enorma pengar? Kärnvapnen måste på sikt förbjudas och avvecklas. Inga segrar vinns i ett kärnvapenkrig. Bara ömsesidig förintelse.”
PS: Vi har blivit snällare med åren i Radio Tuff. Förr i världen delade vi också ut ”veckans snytingar”: ”Bondlurk, läbbiga skurk, skitstövel och bandit....” Den här veckan skulle vi gärna vilja dela ut en snyting till de antidemokratiska fanatiker som mördade den pakistanska oppositionspolitikern Benazir Butto. Religiösa fundamentalister verkar obegripliga. Några kristna och judiska extremister tycks läsa Bibeln, extrema muslimer Koranen och nationalistiska hinduer sina heliga skrifter som Fan läser de heliga skrifterna.
"Tack vare Tuffs stöd kommer våra äldre kunna fröjdas även denna jul. Med små resurser kan man skapa stor glädje och med lite omtanke kan man skapa mycket värme. Tack alla ni som valt att skänka lite livsljus i vinterns mörker."
....till en trio skribenter i Svenska Dagbladet (23/12) som varnar för att Sverige dras allt djupare in i Nato. Det är ambassadören Lars Bergquist, generallöjtnanten Carl Björeman och författaren Karl Erik Lagerlöf. De påpekar att vi redan står under Natobefäl i Afghanistan, där 330 svenska soldater verkar och att vi nu erbjuds att vara med på andra håll. Och de menar att det är en fara för vårt internationella anseende att vi förknippas med USA:s krigspolitik. De ställer frågorna:
”Är det en inrotad falsk föreställning att USA accepterat att Israel skaffat sig atomvapen tvärtemot spridningsavtalet? Eller att president Bush nonchalerade FN:s invändningar när frågan om ett anfall mot Saddam Husseins Irak var på tapeten? Eller att USA i Afghanistan bombat ihjäl många civila vid luftangreppen på föregivet talibanska byar? Eller att Washington i samarbetet med regeringen i Kabul stöder sig på krigsherrar som befolkningen i det svårt härjade landet ej sällan ser som en värre plåga än talibanerna? Eller att Bushadministrationen vid behandlingen av fängslade misstänkta terrorister visar tydlig brist på respekt för Genèvekonventionen?”
....till den amerikanska kongressen som den 19 december röstade igenom ett förbud mot klustervapen, som USA exporterat till 28 länder. I ett pressmeddelande dagen efter uttrycker Svenska Freds sin glädje över detta och uppmanar Sverige att följa USA:s exempel. Det skulle innebära ett stopp för det svenska klustervapnet Bombkapsel 90
....till TCO-tidningens Sverker Tirén, som på vers skriver att Radio Tuff gör att ”man blev optimist för en stund / tillplattad jord än mera värd”
....till Tuff-aktivisten Lena Sandin, som via Tuff skänker 3 352 kr till krigsdrabbade afghaner. Det är pengar som hennes arbetskamrater samlat in när hon efter 15 år slutade på Danaher Motion. Varför hon av fredspolitiska skäl slutade berättar hon själv om en stund.
....till En ledare i Aftonbladet (23/12) under rubriken ”Kalla kriget är slut men vapnen finns kvar”. Där varnas för att allt flera länder tycks vilja skaffa sig kärnvapen och att Sveriges, FN:s och världens röst i frågan har tystnat? Sverige uppmanas att på nytt höja sin röst som vi gjorde på Olof Palmes tid. Artikeln slutar med:
”Världens samlade kostnader för att underhålla, bevaka och modernisera de nukleära massförstörelsevapnen uppgår till minst en biljon kronor varje år. Vad skulle inte kunna göras mot världsfattigdomen eller klimatförstöringen för dessa enorma pengar? Kärnvapnen måste på sikt förbjudas och avvecklas. Inga segrar vinns i ett kärnvapenkrig. Bara ömsesidig förintelse.”
PS: Vi har blivit snällare med åren i Radio Tuff. Förr i världen delade vi också ut ”veckans snytingar”: ”Bondlurk, läbbiga skurk, skitstövel och bandit....” Den här veckan skulle vi gärna vilja dela ut en snyting till de antidemokratiska fanatiker som mördade den pakistanska oppositionspolitikern Benazir Butto. Religiösa fundamentalister verkar obegripliga. Några kristna och judiska extremister tycks läsa Bibeln, extrema muslimer Koranen och nationalistiska hinduer sina heliga skrifter som Fan läser de heliga skrifterna.
lördag, december 22
Två dissidenter: Bertrand Russell och Klaus Rainer Röhl
------------------------------------------------------------------------------------
Radio Tuff har sänts varenda vecka sedan 1985, sannolikt ett rekord för frivilligt producerad radio. Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan på olika tider 4 ggr per dygn under en vecka. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
------------------------------------------------------------------------------------
För 20 år sedan skrev jag i Pax en krönika som också kom med i min bok ”Förbannad pacifist”. Den handlade bland annat om Bertrand Russell, en av 1900-talets klokaste och märkligaste människor. Redan i början av seklet hade han skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. 1950 fick han nobelpriset, fast i litteratur.
Under första världskriget hamnade Russell i brittiskt fängelse på grund av sin pacifistiska agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgestalten i kampanjerna mot kärnvapen. 1966 skrev han ”War Crimes in Vietnam” och året efter grundade han tillsammans Jean Paul Sartre Russelltribunalen som ägde rum i Stockholm 1967, i dag ett föga uppmärksammat 40-årsminne. Den granskade kritiskt USA:s grymma krig långt borta från Frihetsgudinnan.
Bertrand Russell var antifascist och antimilitarist, han vägleddes av förnuftet och fick därför ofta kämpa i motvind. Inte heller var han hälsofascist. Han ägnade sig regelbundet åt röken och kröken men dog först 1970 vid 98 års ålder. Hans sista uttalande lär ha varit:
”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”.
Det var adresserat till Israel men gäller säkert många fler länder
Han hade tur som levde så länge. Det var faktiskt rökningen som en gång räddade honom. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt i planets rökavdelning längst bak och bolmade, överlevde. Ännu har det inte inträffat att ett flygplan baklänges dammar in i en bergvägg.
Russell var slagfärdig och kvick till och med i filosofiska sammanhang. Hans filosofkollega Friedrich Nietzsche lär ha påstått att man borde ta med sig sin piska, när man umgicks med kvinnor. Nietzsche var hela sitt liv ungkarl men Russell, som också skrev om äktenskap och sex och var gift fyra gånger, kommenterade:
”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste det och höll sig därför undan från dem”
Bertrand träffade som liten pojke sin farfar John Russell, född 1792. Denne var med redan under Napoleonskrigen och blev sedan en framstående brittisk politiker: utrikesminister, premiärminister med mera.
Medan Bertrand Russell var lord och tillhörde de mest blåblodiga brittiska familjerna föddes Klaus Rainer Röhl 1928 i en vanlig familj i Danzig, en tusenårig stad som ända fram till andra världskrigets slut nästan bara var bebodd av tyskar. De fördrevs i den största och grymmaste etniska rensningen i Europas historia och hans äldre kvinnliga släktingar våldtogs liksom så många andra. Sedan dess är staden polsk under namnet Gdansk, varifrån jag för ett år sen gjorde flera intervjuer för Tyresöradion.
Röhl startade sin politiska verksamhet som kommunist och hans tidning Studentenkurier fick finansiellt stöd från DDR. 1957 bytte tidningen namn till ”konkret” och stödet från öst upphörde, men det ledde bara till en stor ökning av upplagan. En av medarbetarna var Ulrike Meinhof, som Röhl 1961 gifte sig med. Redan 1968 blev det skilsmässa och Ulrike gick under jorden som en välkänd –eller snarare ökänd- aktivist i terrorgruppen Baader-Meinhof. Röhl tog starkt avstånd från sina forna vänners odemokratiska kampformer.
Sedan 1990-talet har Klaus Rainer Röhl skrivit kritiskt om sitt förflutna. En av hans böcker har titeln ”Verbotene Trauer” (Förbjuden sorg). Han påpekar att tyskarna varje vecka sedan krigsslutet med frenesi har framhållit sina egna krigsförbrytelser. Andra krigförande har bara betonat sina hjältedåd och tystat ned sina egna förbrytelser, vilket förstås lett till nya krig. För tyskarna däremot har varit tabu att nämna de förbrytelser som självgoda segermakter begick mot dem, menar Röhl. Han nämner massvåldtäkterna mot tyska kvinnor och flickor, terrorbombningarna mot civila tyska städer, där 70 000 tyska barn brändes ihjäl, sänkningen av tyska flyktingfartyg i Östersjön med 30 000 offer, den rasistiska propagandans tal om att tyskarna genetiskt var krigiska och otäcka.
När Röhl tar upp den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, citerar han just Bertrand Russell från The Times (1945-10-23):
”Är deportationer av människor en förbrytelse, när de under kriget av våra fiender begås och rättfärdiga åtgärder när de av våra allierade i fredstid genomförs?”
Russell undrade om det var mera humant att låta åldringar, kvinnor och barn förvisas och fjärran från sina hem dö än de krigsförbrytelser tyskarna begick.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1164) 2007-12-23
Radio Tuff har sänts varenda vecka sedan 1985, sannolikt ett rekord för frivilligt producerad radio. Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan på olika tider 4 ggr per dygn under en vecka. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
------------------------------------------------------------------------------------
För 20 år sedan skrev jag i Pax en krönika som också kom med i min bok ”Förbannad pacifist”. Den handlade bland annat om Bertrand Russell, en av 1900-talets klokaste och märkligaste människor. Redan i början av seklet hade han skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. 1950 fick han nobelpriset, fast i litteratur.
Under första världskriget hamnade Russell i brittiskt fängelse på grund av sin pacifistiska agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgestalten i kampanjerna mot kärnvapen. 1966 skrev han ”War Crimes in Vietnam” och året efter grundade han tillsammans Jean Paul Sartre Russelltribunalen som ägde rum i Stockholm 1967, i dag ett föga uppmärksammat 40-årsminne. Den granskade kritiskt USA:s grymma krig långt borta från Frihetsgudinnan.
Bertrand Russell var antifascist och antimilitarist, han vägleddes av förnuftet och fick därför ofta kämpa i motvind. Inte heller var han hälsofascist. Han ägnade sig regelbundet åt röken och kröken men dog först 1970 vid 98 års ålder. Hans sista uttalande lär ha varit:
”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”.
Det var adresserat till Israel men gäller säkert många fler länder
Han hade tur som levde så länge. Det var faktiskt rökningen som en gång räddade honom. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt i planets rökavdelning längst bak och bolmade, överlevde. Ännu har det inte inträffat att ett flygplan baklänges dammar in i en bergvägg.
Russell var slagfärdig och kvick till och med i filosofiska sammanhang. Hans filosofkollega Friedrich Nietzsche lär ha påstått att man borde ta med sig sin piska, när man umgicks med kvinnor. Nietzsche var hela sitt liv ungkarl men Russell, som också skrev om äktenskap och sex och var gift fyra gånger, kommenterade:
”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste det och höll sig därför undan från dem”
Bertrand träffade som liten pojke sin farfar John Russell, född 1792. Denne var med redan under Napoleonskrigen och blev sedan en framstående brittisk politiker: utrikesminister, premiärminister med mera.
Medan Bertrand Russell var lord och tillhörde de mest blåblodiga brittiska familjerna föddes Klaus Rainer Röhl 1928 i en vanlig familj i Danzig, en tusenårig stad som ända fram till andra världskrigets slut nästan bara var bebodd av tyskar. De fördrevs i den största och grymmaste etniska rensningen i Europas historia och hans äldre kvinnliga släktingar våldtogs liksom så många andra. Sedan dess är staden polsk under namnet Gdansk, varifrån jag för ett år sen gjorde flera intervjuer för Tyresöradion.
Röhl startade sin politiska verksamhet som kommunist och hans tidning Studentenkurier fick finansiellt stöd från DDR. 1957 bytte tidningen namn till ”konkret” och stödet från öst upphörde, men det ledde bara till en stor ökning av upplagan. En av medarbetarna var Ulrike Meinhof, som Röhl 1961 gifte sig med. Redan 1968 blev det skilsmässa och Ulrike gick under jorden som en välkänd –eller snarare ökänd- aktivist i terrorgruppen Baader-Meinhof. Röhl tog starkt avstånd från sina forna vänners odemokratiska kampformer.
Sedan 1990-talet har Klaus Rainer Röhl skrivit kritiskt om sitt förflutna. En av hans böcker har titeln ”Verbotene Trauer” (Förbjuden sorg). Han påpekar att tyskarna varje vecka sedan krigsslutet med frenesi har framhållit sina egna krigsförbrytelser. Andra krigförande har bara betonat sina hjältedåd och tystat ned sina egna förbrytelser, vilket förstås lett till nya krig. För tyskarna däremot har varit tabu att nämna de förbrytelser som självgoda segermakter begick mot dem, menar Röhl. Han nämner massvåldtäkterna mot tyska kvinnor och flickor, terrorbombningarna mot civila tyska städer, där 70 000 tyska barn brändes ihjäl, sänkningen av tyska flyktingfartyg i Östersjön med 30 000 offer, den rasistiska propagandans tal om att tyskarna genetiskt var krigiska och otäcka.
När Röhl tar upp den etniska rensningen av 14 miljoner tyskar, av vilka två miljoner dog/dödades, citerar han just Bertrand Russell från The Times (1945-10-23):
”Är deportationer av människor en förbrytelse, när de under kriget av våra fiender begås och rättfärdiga åtgärder när de av våra allierade i fredstid genomförs?”
Russell undrade om det var mera humant att låta åldringar, kvinnor och barn förvisas och fjärran från sina hem dö än de krigsförbrytelser tyskarna begick.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1164) 2007-12-23
fredag, december 21
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1164) 23-30/12 till ....
....till Agneta Liljeqvist, som i Aftonbladet (15/12) skriver om egyptiskan Nawal El Saadawi, som hon kallar de arabiska feministernas moder. Hon skriver bland annat:
”Som en av de första att prata öppet om könsstympning, sex, religiöst hyckleri och kvinnoförtryck har El Saadawi lyft på locket till det mest förbjudna och samtidigt förändrat livet för åtskilliga kvinnor och män världen över. För det har hon fått betala ett högt pris; dödshot, fängelse och exil.”
El Saadawi undrar varför vi i väst är så etnocentriska. När vi talar om Mellanöstern och Fjärran östern kunde man ju lika gärna säga att England ligger i Mellanvästern och USA i Fjärranvästern. Hon kritiserar lika mycket nakenhet och djupa urringningar och att arabiska kvinnor bär slöja. För henne är bägge företeelserna tecken på samma förtryck. Och hon menar, att kriget i Irak drabbar kvinnorna dubbelt. I Irak lever nu kvinnorna i ett fängelse som de aldrig upplevt tidigare, påpekar hon.
....till den av mittfåran så förkättrade amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. I CounterPunch (12/12) skriver hon att
”USA, följt av sina ansvarslösa europeiska allierade, har från början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten och behandlat Serbien som en ”skurkstat” som inte förtjänar folkrättens normala skydd. Washington har arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar”, vilkas resultat de redan från början dikterade, på sina albanska skyddslingars vägnar”
Johnstone menar att Nato efter kommunismens fall var tvungen att skaffa sig ett existensberättigande och det var ”humanitär intervention” genom bombningar. Hon skriver:
”Från och med nu skulle Nato existera för att rädda förtryckta minoriteter i främmande länder – särskilt de med geostrategisk eller ekonomisk betydelse, naturligtvis. Den djupt rotade Kosovokonflikten mellan den serbiska staten och en albansk utbrytarrörelse, markerad genom utbrott av våld på båda sidor, utgjorde experimentområdet för denna nya politik. Kosovoproblemet förklarades vara en kris som krävde internationell intervention bara några veckor före Natos 50-årsmöte, då denna av USA utformade politik officiellt antogs.”
....till tidningen Expressen som i flera debattartiklar tagit upp frågan, om det verkligen förekom främmande ubåtar i svenska vatten för 15-25 år sedan. Måndag den 17 december skrev professor Klas Åmark och havsexperten Gustaf Wibom på en hel sida under rubriken ”Det förekom aldrig några kränkningar”. De påpekar bland annat, att inte en enda periskopobservation har foto- eller videodokumenterats under 15 års ubåtsjakt i skärgården. (Radio Tuffs krönika den 25 november i år ägnades åt de sp kallade ubåtsincidenterna och hade rubriken ”På 1600-talet skådade folk djävlar”.Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till tidningen Sydsvenskan som hade en artikel om Maj Britt Theorin, som fyllde 75 den 22 december och som välförtjänt hyllades på en helsida
....till de många tuff-medlemmar, som gav bostad åt unga amerikaner som hade deserterat från Vietnamkriget. Den här veckan är det precis 40 år sedan de fyra första anlände. De transporterades inte i något dollargrin utan klämdes in i en Renault 4L (”den vaggande celluloidankan”) från Arlanda till Bollmora. På Succékanalen 91,4 –Tyresöradion hörs från den här veckan TV-producenten Johan Romin berätta om sina möten med en av desertörerna, Terry Whitmore, och om den bok han håller på att skriva om Vietnamkriget och de unga amerikanerna.
....till Anita Liburn i ARK (Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring), som skrivit ett brev till utrikesminister Carl Bildt. Det handlar om användningen av utarmat uran i vapen, till exempel i Irak. Sådana vapen är giftiga och radioaktiva. I brevet frågas, varför Sverige i FN:s generalförsamling den 5 december inte var bland de 136 länder som kräver att vapen med utarmat uran skall föras upp generalförsamlingens agenda. Belgien har i lag förbjudit vapen med utarmat uran och EU-parlamentet har också röstat för förbud.
”Som en av de första att prata öppet om könsstympning, sex, religiöst hyckleri och kvinnoförtryck har El Saadawi lyft på locket till det mest förbjudna och samtidigt förändrat livet för åtskilliga kvinnor och män världen över. För det har hon fått betala ett högt pris; dödshot, fängelse och exil.”
El Saadawi undrar varför vi i väst är så etnocentriska. När vi talar om Mellanöstern och Fjärran östern kunde man ju lika gärna säga att England ligger i Mellanvästern och USA i Fjärranvästern. Hon kritiserar lika mycket nakenhet och djupa urringningar och att arabiska kvinnor bär slöja. För henne är bägge företeelserna tecken på samma förtryck. Och hon menar, att kriget i Irak drabbar kvinnorna dubbelt. I Irak lever nu kvinnorna i ett fängelse som de aldrig upplevt tidigare, påpekar hon.
....till den av mittfåran så förkättrade amerikanska journalisten Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. I CounterPunch (12/12) skriver hon att
”USA, följt av sina ansvarslösa europeiska allierade, har från början stött den extrema albanska nationalistiska ståndpunkten och behandlat Serbien som en ”skurkstat” som inte förtjänar folkrättens normala skydd. Washington har arrangerat två omgångar av fullständigt fejkade ”förhandlingar”, vilkas resultat de redan från början dikterade, på sina albanska skyddslingars vägnar”
Johnstone menar att Nato efter kommunismens fall var tvungen att skaffa sig ett existensberättigande och det var ”humanitär intervention” genom bombningar. Hon skriver:
”Från och med nu skulle Nato existera för att rädda förtryckta minoriteter i främmande länder – särskilt de med geostrategisk eller ekonomisk betydelse, naturligtvis. Den djupt rotade Kosovokonflikten mellan den serbiska staten och en albansk utbrytarrörelse, markerad genom utbrott av våld på båda sidor, utgjorde experimentområdet för denna nya politik. Kosovoproblemet förklarades vara en kris som krävde internationell intervention bara några veckor före Natos 50-årsmöte, då denna av USA utformade politik officiellt antogs.”
....till tidningen Expressen som i flera debattartiklar tagit upp frågan, om det verkligen förekom främmande ubåtar i svenska vatten för 15-25 år sedan. Måndag den 17 december skrev professor Klas Åmark och havsexperten Gustaf Wibom på en hel sida under rubriken ”Det förekom aldrig några kränkningar”. De påpekar bland annat, att inte en enda periskopobservation har foto- eller videodokumenterats under 15 års ubåtsjakt i skärgården. (Radio Tuffs krönika den 25 november i år ägnades åt de sp kallade ubåtsincidenterna och hade rubriken ”På 1600-talet skådade folk djävlar”.Finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till tidningen Sydsvenskan som hade en artikel om Maj Britt Theorin, som fyllde 75 den 22 december och som välförtjänt hyllades på en helsida
....till de många tuff-medlemmar, som gav bostad åt unga amerikaner som hade deserterat från Vietnamkriget. Den här veckan är det precis 40 år sedan de fyra första anlände. De transporterades inte i något dollargrin utan klämdes in i en Renault 4L (”den vaggande celluloidankan”) från Arlanda till Bollmora. På Succékanalen 91,4 –Tyresöradion hörs från den här veckan TV-producenten Johan Romin berätta om sina möten med en av desertörerna, Terry Whitmore, och om den bok han håller på att skriva om Vietnamkriget och de unga amerikanerna.
....till Anita Liburn i ARK (Aktionsgruppen mot Radioaktiv Krigföring), som skrivit ett brev till utrikesminister Carl Bildt. Det handlar om användningen av utarmat uran i vapen, till exempel i Irak. Sådana vapen är giftiga och radioaktiva. I brevet frågas, varför Sverige i FN:s generalförsamling den 5 december inte var bland de 136 länder som kräver att vapen med utarmat uran skall föras upp generalförsamlingens agenda. Belgien har i lag förbjudit vapen med utarmat uran och EU-parlamentet har också röstat för förbud.
Bengt Svensson i San Francisco:KRIG ÄR INTE BRA FÖR HÄLSAN.
Hej alla lyssnare på Radio Tuff!
Rubriken att krig är dåligt för hälsan kan te sig meningslös i sin självklarhet. Krig dödar och skadar ju miljoner människor varje år, nästan alla civila offer. Vad jag faktiskt syftar på är, att soldatyrket är synnerligen ohälsosamt.
Medan ca 17 amerikanska soldater dör varje vecka i Afghanistan och Irak, så tar lika många krigsveteraner livet av sig varje dag. Många av dem som tillsynes oskadda lyckas återvända till hemlandets trygghet klarar inte av att leva vidare med minnena av hemskheter de tvingats bevittna eller själva delta i. Ett exempel: En militärkolonn drar fram i hög fart genom ett samhälle. Några barn dyker upp på vägen. Den naturliga reaktionen är att bromsa in så barnen hinner undan, men då stoppar man upp militärkolonnen och ökar risken för attacker. Ordern blir att inte sakta in. 20-åringen som körde det första fordonet kan nog aldrig glömma en sådan händelse.
Över 1,5 miljoner amerikanska soldater och nationalgardister har nu tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Nästan 4000 har stupat och 60000 sårats. Siffran på sårade varierar beroende på hur man definierar "sårad". Förbättrad akutvård på slagfälten gör att alltfler överlever sina skador.
Vad som syns mindre och är mer oklart är de mentala skadorna. Det talas om TBI, Traumatic brain injury, och PTSD, Post traumatic stress disorder. Siffrorna är enorma om än osäkra och kommer mest från frivillig- och nyhetsorganisationer.
Men till och med Pentagon rapporterade tidigare i år att 38% av återvändande arméveteraner från Irak och Afghanistan har diagnosticerats med mental sjukdom. För nationalgardister var siffran än högre. Landets veteransjukhus räknar med att behandla 300000 Irak- och Afghanistanveteraner under 2008.
USA har ont om soldater. Det går inte att rekrytera proffssoldater till ändlösa krig. Man får sänka kraven. Bland annat rekryteras nu ungdomar, som straffats för brott eller som fått behandling för mentala problem. Det andra är att det blir allt svårare för dessa proffssoldater att säga upp sig. I stället skickas de tillbaks till krigszonerna igen och igen.
Ett speciellt problem för militären är att det är mycket svårt att få en mentalt frisk människa att döda eller skada en medmänniska. Undersökningar från 1900-talets storkrig visar att förvånansvärt många soldater aldrig avlossade ett skott, och ännu fler siktade aldrig på en så kallad fiende.
I den militära utbildningen ingår alltså att bryta ner soldatens naturliga aversion mot att skada och döda en medmänniska. Här har man lyckats bra i de senaste krigen. Dagens soldater är betydligt effektivare än vietnamkrigets värnpliktiga. De deltar i krigshandlingarna på ett mycket aktivare sätt. Men priset är högt och betalas med mental ohälsa, depression, hemlöshet, brottslighet, fängelsevistelse etc. Krigsveteraner mellan 20 och 24 år begår självmord upp till 4 gånger så ofta som åldersgruppen som helhet.En Penny Coleman, författare till "Flashback: Posttraumatic Stress Disorder, Suicide, and the Lessons of War", beskriver militärutbildningen som syftande till att avskärma rekryten från hans tidigare civila identitet. Detta sker bland annat genom att han eller hon utsätts för grymhet, förödmjukelse och kognitiv desorientering. Resultatet blir att rekryten omprogrammeras med en ny uppsättning inlärda responser. ---------------------------------------------
God jul och Gott nytt år önskar Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco
Rubriken att krig är dåligt för hälsan kan te sig meningslös i sin självklarhet. Krig dödar och skadar ju miljoner människor varje år, nästan alla civila offer. Vad jag faktiskt syftar på är, att soldatyrket är synnerligen ohälsosamt.
Medan ca 17 amerikanska soldater dör varje vecka i Afghanistan och Irak, så tar lika många krigsveteraner livet av sig varje dag. Många av dem som tillsynes oskadda lyckas återvända till hemlandets trygghet klarar inte av att leva vidare med minnena av hemskheter de tvingats bevittna eller själva delta i. Ett exempel: En militärkolonn drar fram i hög fart genom ett samhälle. Några barn dyker upp på vägen. Den naturliga reaktionen är att bromsa in så barnen hinner undan, men då stoppar man upp militärkolonnen och ökar risken för attacker. Ordern blir att inte sakta in. 20-åringen som körde det första fordonet kan nog aldrig glömma en sådan händelse.
Över 1,5 miljoner amerikanska soldater och nationalgardister har nu tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Nästan 4000 har stupat och 60000 sårats. Siffran på sårade varierar beroende på hur man definierar "sårad". Förbättrad akutvård på slagfälten gör att alltfler överlever sina skador.
Vad som syns mindre och är mer oklart är de mentala skadorna. Det talas om TBI, Traumatic brain injury, och PTSD, Post traumatic stress disorder. Siffrorna är enorma om än osäkra och kommer mest från frivillig- och nyhetsorganisationer.
Men till och med Pentagon rapporterade tidigare i år att 38% av återvändande arméveteraner från Irak och Afghanistan har diagnosticerats med mental sjukdom. För nationalgardister var siffran än högre. Landets veteransjukhus räknar med att behandla 300000 Irak- och Afghanistanveteraner under 2008.
USA har ont om soldater. Det går inte att rekrytera proffssoldater till ändlösa krig. Man får sänka kraven. Bland annat rekryteras nu ungdomar, som straffats för brott eller som fått behandling för mentala problem. Det andra är att det blir allt svårare för dessa proffssoldater att säga upp sig. I stället skickas de tillbaks till krigszonerna igen och igen.
Ett speciellt problem för militären är att det är mycket svårt att få en mentalt frisk människa att döda eller skada en medmänniska. Undersökningar från 1900-talets storkrig visar att förvånansvärt många soldater aldrig avlossade ett skott, och ännu fler siktade aldrig på en så kallad fiende.
I den militära utbildningen ingår alltså att bryta ner soldatens naturliga aversion mot att skada och döda en medmänniska. Här har man lyckats bra i de senaste krigen. Dagens soldater är betydligt effektivare än vietnamkrigets värnpliktiga. De deltar i krigshandlingarna på ett mycket aktivare sätt. Men priset är högt och betalas med mental ohälsa, depression, hemlöshet, brottslighet, fängelsevistelse etc. Krigsveteraner mellan 20 och 24 år begår självmord upp till 4 gånger så ofta som åldersgruppen som helhet.En Penny Coleman, författare till "Flashback: Posttraumatic Stress Disorder, Suicide, and the Lessons of War", beskriver militärutbildningen som syftande till att avskärma rekryten från hans tidigare civila identitet. Detta sker bland annat genom att han eller hon utsätts för grymhet, förödmjukelse och kognitiv desorientering. Resultatet blir att rekryten omprogrammeras med en ny uppsättning inlärda responser. ---------------------------------------------
God jul och Gott nytt år önskar Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco
fredag, december 14
STORT TACK TILL SOLIDARISKA SKOLOR
Här nedan kommer ett brev som på begäran skickats till Tyresö skola. Tacken och de positiva omdömena gäller i hög grad också andra skolor som genom dagsverken eller ”öppet hus” bidragit till att det på Tuffs insamlingskonto i år kommit in uppåt 300 000 kr. Dessa skolor är Strandskolan och Kumla skola i Tyresö, Södertörns friskola, Bergtorpsskolan i Täby och Alléskolan i Floda.
JÄTTEBRA JOBBAT, TYRESÖ SKOLA !
Vi är mycket imponerade av Tyresö skolas personal, elever och föräldrar. Och väldigt tacksamma. I våras hade skolan ett dagsverke, som inbringade 28 436 kr till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) projekt i Indien. Det var också mycket trevligt att i somras på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion-- höra läraren Irja Österholm och hennes elever Vendela, Pernilla, Amanda och Jonathan berätta om dagsverket.
MASSOR AV TYRESÖPROJEKT I INDIEN
Tuff har i 35 år finansierat flera hundra olika projekt i Indien: Många klassrum, elevhem, skollaboratorier, skolmatsalar, skolbibliotek, toalett- och tvättenheter, brunnar och till och med en medicinfabrik. Flera av skolbyggnaderna har fått namn efter svenska skolor som bidragit, till exempel Nyboda Wing, Kumla Wing och Stenhammar Higher Secondary School. Andra byggnader har fått namnen Tyresö Kommun Teachers’ House, Tuff Friendship House, Sweden Shanti Bhavan etc.
”DE FATTIGASTE AV DE FATTIGA”
Under de senaste åren har arbetet koncentrerats på Dharampur, ett bergigt område i delstaten Gujarat, cirka 25 mil norr om Bombay. Där finns ett par hundra små byar, bebodda av ca 200 000 människor, som indiska partners betecknar som ”de fattigaste av de fattiga”. Där har sedan flera år sex Tuff-skolor med ca 800 elever varit i gång, 150 brunnar har med lokalbefolkningens deltagande tillkommit och dessutom många dammar och vallar i sluttningarna för att förhindra att jorden spolas bort under de häftiga regnen.
75 000 MANGOTRÄD PLANTERADE
I Dharampur har också 75 000 mangoträd planterats. Delvis är det en följd av Tuffs mangogram, ofta kallade ”den perfekta presenten”. Mangogram finns i tre varianter: ”För att gratulera”, ”I stället för blommor” och till ”Till minne av....” De finns avbildade på http://www.tuff.fred.se/
EN BOKBUSS TACK VARE TYRESÖ SKOLA
En fördel med de här projekten är att de är begränsade och konkreta och att man får reda på hur pengarna används. Alltså har det för pengarna från Tyresö skola blivit en bokbuss. Den ska förse de andra skolorna i Dharampur med böcker, kartor och planscher.
VARJE KRONA OAVKORTAT TILL INDIEN
Ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad och därför går varenda insamlad krona oavkortat till projekten. Där gör pengarna minst tio gånger så stor nytta som i Sverige. I augusti skickades från Tuff 300 000 kr till indiska partners.
”TACK AV HELA MITT HJÄRTA TILL TYRESÖ SKOLA”
Vår indiske partner, den gamle gandhianen Bhikhu Vyas, skriver: ”Det är fantastiskt, att svenska skolor gör insatser för elever så långt borta, för dem som har det väldigt mycket besvärligare än svenska ungdomar. Denna solidaritet ger mig hopp om en bättre framtid för vår värld, nu så uppdelad mellan rika och fattiga. Att Tyresö skola tillkommit som bidragsgivare är helt underbart och jag vill av hela mitt hjärta tacka elever och personal för deras fina insatser” Det är bara för oss att instämma och önska elever, föräldrar och personal
EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR
Sylvia Ljungdahl, tel 742 1442 Monica Schelin, tel 712 2581
(ordf. i Tuff) (vice ordf. i Tuff)
--------------------------------------------------------------------------------
Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1163) 16-23 dec. 2007
JÄTTEBRA JOBBAT, TYRESÖ SKOLA !
Vi är mycket imponerade av Tyresö skolas personal, elever och föräldrar. Och väldigt tacksamma. I våras hade skolan ett dagsverke, som inbringade 28 436 kr till Tyresö Ulands- och FredsFörenings (TUFF) projekt i Indien. Det var också mycket trevligt att i somras på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion-- höra läraren Irja Österholm och hennes elever Vendela, Pernilla, Amanda och Jonathan berätta om dagsverket.
MASSOR AV TYRESÖPROJEKT I INDIEN
Tuff har i 35 år finansierat flera hundra olika projekt i Indien: Många klassrum, elevhem, skollaboratorier, skolmatsalar, skolbibliotek, toalett- och tvättenheter, brunnar och till och med en medicinfabrik. Flera av skolbyggnaderna har fått namn efter svenska skolor som bidragit, till exempel Nyboda Wing, Kumla Wing och Stenhammar Higher Secondary School. Andra byggnader har fått namnen Tyresö Kommun Teachers’ House, Tuff Friendship House, Sweden Shanti Bhavan etc.
”DE FATTIGASTE AV DE FATTIGA”
Under de senaste åren har arbetet koncentrerats på Dharampur, ett bergigt område i delstaten Gujarat, cirka 25 mil norr om Bombay. Där finns ett par hundra små byar, bebodda av ca 200 000 människor, som indiska partners betecknar som ”de fattigaste av de fattiga”. Där har sedan flera år sex Tuff-skolor med ca 800 elever varit i gång, 150 brunnar har med lokalbefolkningens deltagande tillkommit och dessutom många dammar och vallar i sluttningarna för att förhindra att jorden spolas bort under de häftiga regnen.
75 000 MANGOTRÄD PLANTERADE
I Dharampur har också 75 000 mangoträd planterats. Delvis är det en följd av Tuffs mangogram, ofta kallade ”den perfekta presenten”. Mangogram finns i tre varianter: ”För att gratulera”, ”I stället för blommor” och till ”Till minne av....” De finns avbildade på http://www.tuff.fred.se/
EN BOKBUSS TACK VARE TYRESÖ SKOLA
En fördel med de här projekten är att de är begränsade och konkreta och att man får reda på hur pengarna används. Alltså har det för pengarna från Tyresö skola blivit en bokbuss. Den ska förse de andra skolorna i Dharampur med böcker, kartor och planscher.
VARJE KRONA OAVKORTAT TILL INDIEN
Ingen i Tuff eller Radio Tuff är avlönad och därför går varenda insamlad krona oavkortat till projekten. Där gör pengarna minst tio gånger så stor nytta som i Sverige. I augusti skickades från Tuff 300 000 kr till indiska partners.
”TACK AV HELA MITT HJÄRTA TILL TYRESÖ SKOLA”
Vår indiske partner, den gamle gandhianen Bhikhu Vyas, skriver: ”Det är fantastiskt, att svenska skolor gör insatser för elever så långt borta, för dem som har det väldigt mycket besvärligare än svenska ungdomar. Denna solidaritet ger mig hopp om en bättre framtid för vår värld, nu så uppdelad mellan rika och fattiga. Att Tyresö skola tillkommit som bidragsgivare är helt underbart och jag vill av hela mitt hjärta tacka elever och personal för deras fina insatser” Det är bara för oss att instämma och önska elever, föräldrar och personal
EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR
Sylvia Ljungdahl, tel 742 1442 Monica Schelin, tel 712 2581
(ordf. i Tuff) (vice ordf. i Tuff)
--------------------------------------------------------------------------------
Uppläst i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1163) 16-23 dec. 2007
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1163) 07-12-16 till ...
....till Lars i Timrå som positivt kommenterar krönikan i Radio Tuff förra veckan, den med rubriken ”Den förbannade månaden december” och påminner oss om en krönika i DN (07-03 25) av Nina Björk. Där skrev hon bland annat:
”En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan......Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.”
....till kulturskribenten Ola Larsmo som i DN (11/12) skriver under rubriken ”Salemstriderna. Antirasister ger nazismen gratispoäng”. Det handlar förstås om demonstrationerna i Salem på årsdagen av ett ovanligt brutalt mord på en 17-årig skinnskalle. Larsmo vill veta av motdemonstranterna hur mycket tankemöda, som läggs ner på att man inte gör nazisterna en jättetjänst och avslutar med:
”Är det adrenalin eller rättvisa man är ute efter? Jag menar att de som i likhet med undertecknad ser nynazismen som ett samhällshot ska ta avstånd från adrenalinmissbrukare i rånarluvor”
I Radio Tuff har vi tidigare påpekat att om människor som skryter med att de är antifascister gång på gång uppför sig odemokratiskt kan historielösa få för sig att fascisterna var prydliga demokrater.
....till den systematiske och teknikkunnige Sven A Svennberg, som nu lägger ned ett berömvärt –och oavlönat—arbete för att få studion att fungera för hugade radiomakare. Det har varit ett tragiskt faktum att Tyresöradion trots alla frikostiga investeringar i teknik under nästan två år inte haft en riktigt fungerande studio, ett bottenrekord i radions över 22 år långa historia. Sedan våren 2006 har alltså Radio Tuff och Succékanalen 91,4 gjorts hemma på Björkbacken.
....till TV 2:s program Go’kväll med Anja Kontor som programledare, som i tisdags (11/12) Intervjuade Jens Orback och hans mamma Katja. Jens har kommit ut med boken ”Medan segern firades”, som handlar om hans mamma Katjas otäcka öde som tonårig tyska i det sovjetockuperade Hinterpommern, ett av de tyska områden som tillföll Polen efter andra världskriget och varifrån miljoner tyskar under vidriga omstänndigheter och stort manfall etniskt rensades. Under de flera hundra intervjuer som gjorts med utomlandsfödda Tyresöbor på Tyresöradion har också flera tyskfödda kvinnor kunnat berätta om liknande gräsligheter som drabbade dem som tonåringar. Som det antyddes i TV-programmet förekommer i krig grymma övergrepp från alla sidor.
....till Aftonbladets Kristina Edblom som (11/12) skriver under rubriken ”Jag trodde aldrig jag skulle prata om övergreppen”. Det är ett citat från Jens Orbacks mamma Katja, i dag 80 år. I artikeln nämns att i krigsslutet våldtogs nästan två miljoner tyska kvinnor och flickor, många av dem upprepade gånger. Katja som då var 17 var med om att spikas in i slutna rum för att sedan utsättas för övergrepp. I en scen får Katja en pistol riktad mot sin hals för att inte göra motstånd”
....till Doktor Gormander som i Aftonbladet (9/12) skriver om två böcker, som skildrar krigets vidrighet, hur vanliga killar utsätts för grymheter och själva blir omänskliga. Den ena är skriven av den från armén avhoppade amerikanen Joshua Key och har titeln ”En desertörs bekännelse”. Han berättar bland annat om hur hans kompisar sparkade fotboll med avhuggna irakiska huvuden. Den andra boken heter ”Krigets färger” och är skriven av Arkadij Babtjenko. Han skildrar sin tid som rysk soldat i Tjetjenien och ger en ny beskrivning av den tidigare omvittnade pennalismen i ryska armén. I jämförelse blir tidigare böcker om krig, till exempel Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten inte nytt”, rena idyllen, menar Gormander och ironiserar över krigsfilmerna:
”I kriget ser vi orakade killar som räddar menige Ryan. Vi möter soldater med hjärtan av guld. Man blir liksom motiverad att gå ut till fronten och kanske måste man romantisera kriget om man vill att publiken ska stå ut.”
....till Indienkännaren Samuel Strandberg, som nu kommit hem från Indien, där han också besökte Sarvoday Ashram, den första indiska skola Tuff samarbetade med och där sedan 1970-talet bland annat skolbyggnaderna Kumla Wing och Nyboda Wing finns. Samuel kunde överlämna 10 000 kr från Tuff. De skall användas till att efter den svåra översvämningen i höstas sätta upp hyllor i elevhemmen på tillräcklig höjd för att en ny översvämning inte skall nå upp till elevernas böcker och andra ägodelar.
....till dem som använder Tuffs mangogram som julklappar, nu senast Bertil i Lund som med sina fem mangogram à 100 kr ser till att ytterligare 100 mangoträd planteras bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
”En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan......Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd. Mot inredningsprogrammen på tv, mot söndagsbilagorna, mot hemma hos-reportagen. Mot mister Överideologi, som med vän röst säger: Det du har duger inte. Jag säger: Det gör det visst. Det duger finfint.”
....till kulturskribenten Ola Larsmo som i DN (11/12) skriver under rubriken ”Salemstriderna. Antirasister ger nazismen gratispoäng”. Det handlar förstås om demonstrationerna i Salem på årsdagen av ett ovanligt brutalt mord på en 17-årig skinnskalle. Larsmo vill veta av motdemonstranterna hur mycket tankemöda, som läggs ner på att man inte gör nazisterna en jättetjänst och avslutar med:
”Är det adrenalin eller rättvisa man är ute efter? Jag menar att de som i likhet med undertecknad ser nynazismen som ett samhällshot ska ta avstånd från adrenalinmissbrukare i rånarluvor”
I Radio Tuff har vi tidigare påpekat att om människor som skryter med att de är antifascister gång på gång uppför sig odemokratiskt kan historielösa få för sig att fascisterna var prydliga demokrater.
....till den systematiske och teknikkunnige Sven A Svennberg, som nu lägger ned ett berömvärt –och oavlönat—arbete för att få studion att fungera för hugade radiomakare. Det har varit ett tragiskt faktum att Tyresöradion trots alla frikostiga investeringar i teknik under nästan två år inte haft en riktigt fungerande studio, ett bottenrekord i radions över 22 år långa historia. Sedan våren 2006 har alltså Radio Tuff och Succékanalen 91,4 gjorts hemma på Björkbacken.
....till TV 2:s program Go’kväll med Anja Kontor som programledare, som i tisdags (11/12) Intervjuade Jens Orback och hans mamma Katja. Jens har kommit ut med boken ”Medan segern firades”, som handlar om hans mamma Katjas otäcka öde som tonårig tyska i det sovjetockuperade Hinterpommern, ett av de tyska områden som tillföll Polen efter andra världskriget och varifrån miljoner tyskar under vidriga omstänndigheter och stort manfall etniskt rensades. Under de flera hundra intervjuer som gjorts med utomlandsfödda Tyresöbor på Tyresöradion har också flera tyskfödda kvinnor kunnat berätta om liknande gräsligheter som drabbade dem som tonåringar. Som det antyddes i TV-programmet förekommer i krig grymma övergrepp från alla sidor.
....till Aftonbladets Kristina Edblom som (11/12) skriver under rubriken ”Jag trodde aldrig jag skulle prata om övergreppen”. Det är ett citat från Jens Orbacks mamma Katja, i dag 80 år. I artikeln nämns att i krigsslutet våldtogs nästan två miljoner tyska kvinnor och flickor, många av dem upprepade gånger. Katja som då var 17 var med om att spikas in i slutna rum för att sedan utsättas för övergrepp. I en scen får Katja en pistol riktad mot sin hals för att inte göra motstånd”
....till Doktor Gormander som i Aftonbladet (9/12) skriver om två böcker, som skildrar krigets vidrighet, hur vanliga killar utsätts för grymheter och själva blir omänskliga. Den ena är skriven av den från armén avhoppade amerikanen Joshua Key och har titeln ”En desertörs bekännelse”. Han berättar bland annat om hur hans kompisar sparkade fotboll med avhuggna irakiska huvuden. Den andra boken heter ”Krigets färger” och är skriven av Arkadij Babtjenko. Han skildrar sin tid som rysk soldat i Tjetjenien och ger en ny beskrivning av den tidigare omvittnade pennalismen i ryska armén. I jämförelse blir tidigare böcker om krig, till exempel Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten inte nytt”, rena idyllen, menar Gormander och ironiserar över krigsfilmerna:
”I kriget ser vi orakade killar som räddar menige Ryan. Vi möter soldater med hjärtan av guld. Man blir liksom motiverad att gå ut till fronten och kanske måste man romantisera kriget om man vill att publiken ska stå ut.”
....till Indienkännaren Samuel Strandberg, som nu kommit hem från Indien, där han också besökte Sarvoday Ashram, den första indiska skola Tuff samarbetade med och där sedan 1970-talet bland annat skolbyggnaderna Kumla Wing och Nyboda Wing finns. Samuel kunde överlämna 10 000 kr från Tuff. De skall användas till att efter den svåra översvämningen i höstas sätta upp hyllor i elevhemmen på tillräcklig höjd för att en ny översvämning inte skall nå upp till elevernas böcker och andra ägodelar.
....till dem som använder Tuffs mangogram som julklappar, nu senast Bertil i Lund som med sina fem mangogram à 100 kr ser till att ytterligare 100 mangoträd planteras bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
MARIANNE STALBOHM-STIEGER, Malmö:
Ljuva småflickor luras bli magra
Kära lyssnare!
Det lackar mot jul. I det stora bostadshuset på baksidan tindrar ljusstakarna i varje fönster och lyser upp det eländiga decembermörkret. I villorna på andra sidan gatan lyser hiskeliga slingor på taken och kring alla knutar. Undrar just, hur stora de elräkningarna blir när de kommer?
Själv håller jag mig med handstöpta ljus i år. Den goda grannsämjan jag vid ett tidigare tillfälle talade om manifesterade sig i en grandios gemensam ljusstöpning. Det tioåriga barnbarnet fick vara med och invigdes i denna ålderdomliga sysselsättning som faktiskt inte bara utfördes av kvinnor. Nejdå, det fanns några män med också, men de rörde mest i stearingrytorna.
Och så kom luciadagen även i år. I vintermörkret infann sig en stolt mormor på förskolan för att se det lilla barnbarnet tåga i rad med lucior, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar och –gummor. Att se dessa små tre- till femåringar med iver framföra sina noggrant instuderade sånger framkallar varje år en eller annan tår. Ungarna var precis så runda om kinder och magar som ungar den åldern ska, ögonen glänste av iver och ben och armar spratt åt alla håll. Härligt! Härligt!
På luciadagens eftermiddag deltog jag i Tyska kyrkans julfest för seniorer. Jag njöt av alla de tyska julkakorna och min barndoms julsånger. Samtidigt påmindes jag dock om att Andra världskriget, som för många människor tycks ha ägt rum i ett annat liv, fast för många av dessa gamlingar fortfarande är levande nutid. Jag satt bredvid en gammal herre som omedelbart, när jag berättade för honom att jag just flyttat från Tyresö och en av Sveriges största fredsföreningar, började prata om sina hemska upplevelser efter kriget i de beryktade amerikanska krigsfångelägren på Rhenängarna, där fångarna dog som flugor. Värst av allt tyckte han det var att alla de unga männen som likt honom hade kämpat vid fronten ända från första krigsdagen, efteråt behandlades som förbrytare, trots att de ju inte hade bett om att få offra hela sin ungdom i ett meningslöst krig. Detta förakt hade fått honom att flytta till Sverige efter sina studier, men så mycket bättre blev det ju inte här heller. Nej, kriget är inte över för honom. Det tär på honom dagligen.
På luciadagens kväll hörde jag på tv talas om en konferens som samma dag hade ägt rum i Tyskland. Socialministern Schmidt och familjeministern von der Leyen hade sammankallat modeskapare och mannekänger för att tala om den tyska, nästan folksjukdomen bland unga flickor – nämligen det som där kallas ”Magersucht” , det vill säga anorexi. Ministrarna vill få modevärlden att ta sitt ansvar för att skapa en människovärdigare kvinnobild än dessa magra mannekänger förmedlar.
Lyxproblem? Nej och åter nej! Titta hur våra tonårsflickor påverkas av medieflodens magra kvinnofixering! Allt för många av våra runda, mjuka tre-, fyra och femåringar med glada och glänsande ögon blir efter hand magra, trötta och vid falska ideal fixerade tonårsflickor. Så nog gör ministrarna rätt som vill ta itu med en modebransch som anser att en kvinnas idealmått är 90-60-90. Det kanske är dags för en konferens även här i Sverige, så att modebranschen äntligen tillverkar kläder som alla vi glada, runda flickor och kvinnor kan bära med högburet huvud. Inget vansinnigt bantande, kära tonåringar, utan njut av den goda julmaten – men ta er en lång och skön julpromenad runt Öringesjön efteråt!
Undrar just om Zlatan äter lussebullar nere i Italien? Själv tänker jag sätta tänderna i en just nu, medan jag tänder mitt tredje adventsljus och tänker på er däruppe i Tyresö hälsar från Limhamn
-------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1163) 2007-12-16
Kära lyssnare!
Det lackar mot jul. I det stora bostadshuset på baksidan tindrar ljusstakarna i varje fönster och lyser upp det eländiga decembermörkret. I villorna på andra sidan gatan lyser hiskeliga slingor på taken och kring alla knutar. Undrar just, hur stora de elräkningarna blir när de kommer?
Själv håller jag mig med handstöpta ljus i år. Den goda grannsämjan jag vid ett tidigare tillfälle talade om manifesterade sig i en grandios gemensam ljusstöpning. Det tioåriga barnbarnet fick vara med och invigdes i denna ålderdomliga sysselsättning som faktiskt inte bara utfördes av kvinnor. Nejdå, det fanns några män med också, men de rörde mest i stearingrytorna.
Och så kom luciadagen även i år. I vintermörkret infann sig en stolt mormor på förskolan för att se det lilla barnbarnet tåga i rad med lucior, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar och –gummor. Att se dessa små tre- till femåringar med iver framföra sina noggrant instuderade sånger framkallar varje år en eller annan tår. Ungarna var precis så runda om kinder och magar som ungar den åldern ska, ögonen glänste av iver och ben och armar spratt åt alla håll. Härligt! Härligt!
På luciadagens eftermiddag deltog jag i Tyska kyrkans julfest för seniorer. Jag njöt av alla de tyska julkakorna och min barndoms julsånger. Samtidigt påmindes jag dock om att Andra världskriget, som för många människor tycks ha ägt rum i ett annat liv, fast för många av dessa gamlingar fortfarande är levande nutid. Jag satt bredvid en gammal herre som omedelbart, när jag berättade för honom att jag just flyttat från Tyresö och en av Sveriges största fredsföreningar, började prata om sina hemska upplevelser efter kriget i de beryktade amerikanska krigsfångelägren på Rhenängarna, där fångarna dog som flugor. Värst av allt tyckte han det var att alla de unga männen som likt honom hade kämpat vid fronten ända från första krigsdagen, efteråt behandlades som förbrytare, trots att de ju inte hade bett om att få offra hela sin ungdom i ett meningslöst krig. Detta förakt hade fått honom att flytta till Sverige efter sina studier, men så mycket bättre blev det ju inte här heller. Nej, kriget är inte över för honom. Det tär på honom dagligen.
På luciadagens kväll hörde jag på tv talas om en konferens som samma dag hade ägt rum i Tyskland. Socialministern Schmidt och familjeministern von der Leyen hade sammankallat modeskapare och mannekänger för att tala om den tyska, nästan folksjukdomen bland unga flickor – nämligen det som där kallas ”Magersucht” , det vill säga anorexi. Ministrarna vill få modevärlden att ta sitt ansvar för att skapa en människovärdigare kvinnobild än dessa magra mannekänger förmedlar.
Lyxproblem? Nej och åter nej! Titta hur våra tonårsflickor påverkas av medieflodens magra kvinnofixering! Allt för många av våra runda, mjuka tre-, fyra och femåringar med glada och glänsande ögon blir efter hand magra, trötta och vid falska ideal fixerade tonårsflickor. Så nog gör ministrarna rätt som vill ta itu med en modebransch som anser att en kvinnas idealmått är 90-60-90. Det kanske är dags för en konferens även här i Sverige, så att modebranschen äntligen tillverkar kläder som alla vi glada, runda flickor och kvinnor kan bära med högburet huvud. Inget vansinnigt bantande, kära tonåringar, utan njut av den goda julmaten – men ta er en lång och skön julpromenad runt Öringesjön efteråt!
Undrar just om Zlatan äter lussebullar nere i Italien? Själv tänker jag sätta tänderna i en just nu, medan jag tänder mitt tredje adventsljus och tänker på er däruppe i Tyresö hälsar från Limhamn
-------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1163) 2007-12-16
lördag, december 8
DEN FÖRBANNADE MÅNADEN DECEMBER
Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjunde timme tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
-------------------------------------------------------------------------------
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa
I yngre dagar kände jag för vemodet i Bo Bergmans dikt ”Stadsbarn”. Och för all del, november går väl ännu an. Men fy fan för december!
Det är den mörkaste månaden. Också den stressigaste. Och det är nu vi drabbas av den vildaste köpgalenskap, fast konsumismen har ju länge varit en våra verkliga folksjukdomar. Är det så viktigt att tillskansa sig saker, att äga en massa prylar? Undersökningar visar att vi inte blir lyckligare, hur mycket vi än satsar på flådig inredning av våra hem eller ännu större bilar än grannarnas. En del korkade optimister lär tro på att de kan rädda sina äktenskap genom att skaffa en ny jättefin soffgrupp. Nog är det väl ändå viktigare vad vi är och vad vi gör, än vad vi äger.
Nu säger beteendevetarna, att vår grunkfrälsthet och hagalenskap bottnar i vår osäkerhet, det där att vi vill synas, bli bekräftade och kanske beundrade. Men i vår syn på andra människor är det ju inte skrytmånsarna vi gillar, de som vill glänsa utåt med alla sina dyrbara prylar. Dem vi högaktar är tvärtom människor vi tycker är schyssta, vänliga och trevliga, de som gör någonting bra, är solidariska och medmänskliga utan att få dollartecken i ögonen.
Men är jag rätte mannen att påpeka detta? Kanske gör jag bara en dygd av nödvändigheten med min pension på 9 400 kr i månaden och ett oavlönat jobb med 250 radioprogram per år. Hade jag haft högre inkomster hade jag kanske inte nöjt mig med att bo i lägenhet och köra en liten Opel Corsa, som jag för övrigt inte använder värst ofta.
Nja, det befarar jag ändå inte. Som pojke i Norrland fick jag nog av att bo i ett stort hus, vars jättetomt det gällde att sköta med gräsklippning, ogräsrensning och snöskottning till förbannelse. Samtidigt fick vi hålla till godo med utedass och kallvatten, som ofta frös under vintern. Inte ser mitt duschrum här i Bollmora mycket ut i trendnissarnas ögon men för mig är det en lyx, som jag njuter av. Vad spelar ramarna för roll jämfört med innehållet försöker jag förgäves hävda också i radiosammanhang. Eller för att citera poesi igen – den här gången av Fröding:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Över hela världen varnas nu för klimatförsämringen och dess måhända förfärliga konsekvenser i framtiden. Stora hus och bilar liksom produktionen av en massa onödiga prylar har förstås starkt bidragit till utsläppen av koldioxid. Två företeelser tycks dock ha glömts bort:
Den ena är produktionen av en massa vapen, vilkas kostnader belöper sig till tusentals miljarder kronor per år. Och hur mycket koldioxid släpps ut när massor av avancerade militärflygplan och stridsfordon dundrar fram? Till och med den svenska försvarsberedningen har just slagit fast att de militära hoten mot Sverige inte existerar, medan klimathotet är akut.
Det andra nedtystade hotet mot klimatet är folkökningen. Bara under min livstid har världens befolkning tredubblats och det är självklart att det tär på resurser och framkallar en enorm mängd koldioxid, särskilt som 2500 miljoner kineser och indier nu i snabb takt skaffar allt flera motorfordon. Nu är världens folkmängd uppå 7000 miljoner och innan mina barnbarn pensioneras beräknas de ha cirka 10 000 miljoner kamrater på vår planet.
En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten. Ett trist faktum är att ungefär 20 000 barn ännu dör i vår värld varje dag, en enorm förintelse. Det paradoxala är att om vi kunde minska barnadödligheten skulle också folkökningen avstanna. Det har hänt till exempel i Europa inklusive Ryssland, där befolkningen, om vi bortser från invandringen, numera minskar. Om föräldrar vet att deras barn inte dör skaffar de inte så många.
Tuffs mångåriga, ihärdiga och frivilliga jobb för att finansiera massor av utmärkta projekt i Indiens fattiga byar är alltså indirekt ett arbete mot klimatförsämringen.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1162) 2007-12-09
Folkökningen har flera gånger diskuterats i Radio Tuff, bland annat i krönikan ”Ju fler vi är tillsammans, ju....” den 18 februari 2007
-------------------------------------------------------------------------------
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa
I yngre dagar kände jag för vemodet i Bo Bergmans dikt ”Stadsbarn”. Och för all del, november går väl ännu an. Men fy fan för december!
Det är den mörkaste månaden. Också den stressigaste. Och det är nu vi drabbas av den vildaste köpgalenskap, fast konsumismen har ju länge varit en våra verkliga folksjukdomar. Är det så viktigt att tillskansa sig saker, att äga en massa prylar? Undersökningar visar att vi inte blir lyckligare, hur mycket vi än satsar på flådig inredning av våra hem eller ännu större bilar än grannarnas. En del korkade optimister lär tro på att de kan rädda sina äktenskap genom att skaffa en ny jättefin soffgrupp. Nog är det väl ändå viktigare vad vi är och vad vi gör, än vad vi äger.
Nu säger beteendevetarna, att vår grunkfrälsthet och hagalenskap bottnar i vår osäkerhet, det där att vi vill synas, bli bekräftade och kanske beundrade. Men i vår syn på andra människor är det ju inte skrytmånsarna vi gillar, de som vill glänsa utåt med alla sina dyrbara prylar. Dem vi högaktar är tvärtom människor vi tycker är schyssta, vänliga och trevliga, de som gör någonting bra, är solidariska och medmänskliga utan att få dollartecken i ögonen.
Men är jag rätte mannen att påpeka detta? Kanske gör jag bara en dygd av nödvändigheten med min pension på 9 400 kr i månaden och ett oavlönat jobb med 250 radioprogram per år. Hade jag haft högre inkomster hade jag kanske inte nöjt mig med att bo i lägenhet och köra en liten Opel Corsa, som jag för övrigt inte använder värst ofta.
Nja, det befarar jag ändå inte. Som pojke i Norrland fick jag nog av att bo i ett stort hus, vars jättetomt det gällde att sköta med gräsklippning, ogräsrensning och snöskottning till förbannelse. Samtidigt fick vi hålla till godo med utedass och kallvatten, som ofta frös under vintern. Inte ser mitt duschrum här i Bollmora mycket ut i trendnissarnas ögon men för mig är det en lyx, som jag njuter av. Vad spelar ramarna för roll jämfört med innehållet försöker jag förgäves hävda också i radiosammanhang. Eller för att citera poesi igen – den här gången av Fröding:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Över hela världen varnas nu för klimatförsämringen och dess måhända förfärliga konsekvenser i framtiden. Stora hus och bilar liksom produktionen av en massa onödiga prylar har förstås starkt bidragit till utsläppen av koldioxid. Två företeelser tycks dock ha glömts bort:
Den ena är produktionen av en massa vapen, vilkas kostnader belöper sig till tusentals miljarder kronor per år. Och hur mycket koldioxid släpps ut när massor av avancerade militärflygplan och stridsfordon dundrar fram? Till och med den svenska försvarsberedningen har just slagit fast att de militära hoten mot Sverige inte existerar, medan klimathotet är akut.
Det andra nedtystade hotet mot klimatet är folkökningen. Bara under min livstid har världens befolkning tredubblats och det är självklart att det tär på resurser och framkallar en enorm mängd koldioxid, särskilt som 2500 miljoner kineser och indier nu i snabb takt skaffar allt flera motorfordon. Nu är världens folkmängd uppå 7000 miljoner och innan mina barnbarn pensioneras beräknas de ha cirka 10 000 miljoner kamrater på vår planet.
En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten. Ett trist faktum är att ungefär 20 000 barn ännu dör i vår värld varje dag, en enorm förintelse. Det paradoxala är att om vi kunde minska barnadödligheten skulle också folkökningen avstanna. Det har hänt till exempel i Europa inklusive Ryssland, där befolkningen, om vi bortser från invandringen, numera minskar. Om föräldrar vet att deras barn inte dör skaffar de inte så många.
Tuffs mångåriga, ihärdiga och frivilliga jobb för att finansiera massor av utmärkta projekt i Indiens fattiga byar är alltså indirekt ett arbete mot klimatförsämringen.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1162) 2007-12-09
Folkökningen har flera gånger diskuterats i Radio Tuff, bland annat i krönikan ”Ju fler vi är tillsammans, ju....” den 18 februari 2007
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1162) 07-12-09 till....
....till Österrike, vars riksdag för några dagar sedan antog en lag som förbjuder klustervapen. Belgien har tidigare gjort detsamma. Nu väntar vi på Sverige
....till fredstidningen PAX som har en rubrik med texten ”Radio Tuff –Nordens enda fredsradio”. Det uppges bland annat att sändningen kan höras över hela världen på http://www.tyresoradion.se/ och att Radio Tuffs texter finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till Svenska Freds som nu kräver att regeringen stoppar försäljning av Jas Gripen till Indien, som betecknas som en icke erkänd kärnvapenmakt
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som (AB 3/12) recenserar en bok om Al-Qaida och inleder med en sammanfattning om vad som hänt efter den 11 september 2001:
”Sex år har gått sedan den samordnade attacken mot symbolerna för Förenta staternas globala ekonomiska och militära makt. Bushadministrationen har under samma tid bedrivit sitt krig mot terrorn, som enligt konservativa bedömare skördat uppemot två miljoner liv och brutit mot de flesta av krigets lagar. Kriget kostar amerikanska skattebetalare 720 miljoner dollar om dagen, eller 500 000 dollar i minuten, enligt en färsk uträkning av Joseph E Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi. Ändå har man inte lyckats med Bushs föresats att gripa ”världens mest efterlyste man”, Usama bin Ladin, ”död eller levande”.
....till försvarsminister Sten Tolgfors (m), som vill införa frivillig militärtjänst. Före 2010 skall pliktlagen ändras så att ingen sätts i fängelse för totalvägran. På 1970-talet dömdes ca 1000 svenska killar per år till fängelse för sin vägran att lära sig massdöda. Hälften av dem hade ansökt om vapenfri tjänst men fick ändå fängelse.
....till vänsterledaren Lars Ohly, som (AB ?/12) skriver om Sveriges tystnad om palestiniernas situation:
”Tänk dig att du lever i ett land som ockuperas av en stark militärmakt. Tänk dig att ockupationsmakten bygger nya bostäder och flyttar in 460 000 medborgare till ditt land. Tänk dig att dessa bosättare försvaras av militär och att du inte får beträda de vägar som leder till deras områden. Tänk dig att ockupationsmakten bygger en mur som skär av dig från den mark du alltid haft tillgång till samtidigt som muren skiljer dig från flera av dina vänner och släktingar. Tänk dig att ockupanterna öppnar vägspärrar som har öppet tre timmar per dag och i vilka du måste visa pass och tillstånd för att passera. Tänk dig att du bor i Palestina.”
Ohly avslutar sin artikel så här:
”Tystnaden från regeringen och EU är pinsam. Sverige måste återuppta arbetet för en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Vi måste tydligt ta avstånd från alla former av terrorism oavsett om det handlar om palestinska självmordsbombare eller terroraktiviteter från staten Israels sida. Vi måste ställa dem till svars som bryter mot internationell lag. Vi måste bry oss.”
....till Kanadafödda författaren Naomi Klein, vars far emigrerade från USA under Vietnamkriget. Hon skriver (AB 4/12) på tal om klimatdebatten och citerar ett företag som analyserar trender i riskkapitalbranschen. Klein fastslår ironiskt:
”Om ni letar efter en säker investering på en ny tillväxtmarknad, sälj era solenergiaktier och köp aktier i övervakningsföretag; glöm vindkraft, köp vapen.”
....till den brittiske miljödebattören George Monbiot, som skriver i tidningen The Guardian:
”När du varnar folk för farorna med klimatförsämringarna, kallar de dig för helgon. Men när du förklarar vad som måste göras för att stoppa försämringen, kallar de dig för kommunist”
....till Pax-redaktören Eva Kellström Froste, som träffat den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly, som bland annat säger:
”Det här är en spännande tid, en avgörande tid. Vi står inför vapenspridning, krympande resurser och hot mot miljön.”
Rapporter om Kathy Kelly kommer regelbundet från Jan Viklund i Gandhitoday.
....till alla som bidrar till att det nu planterats 75 000 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar. Det gör man genom att skaffa Tuffs mangogram. En sort har rubriken ”I stället för blommor”, en alldeles utmärkt julklapp alltså, För 200 kr blir det 40 träd planterade.
....till fredstidningen PAX som har en rubrik med texten ”Radio Tuff –Nordens enda fredsradio”. Det uppges bland annat att sändningen kan höras över hela världen på http://www.tyresoradion.se/ och att Radio Tuffs texter finns att läsa på http://www.tuffsandin.blogspot.com/
....till Svenska Freds som nu kräver att regeringen stoppar försäljning av Jas Gripen till Indien, som betecknas som en icke erkänd kärnvapenmakt
....till religionshistorikern Mattias Gardell, som (AB 3/12) recenserar en bok om Al-Qaida och inleder med en sammanfattning om vad som hänt efter den 11 september 2001:
”Sex år har gått sedan den samordnade attacken mot symbolerna för Förenta staternas globala ekonomiska och militära makt. Bushadministrationen har under samma tid bedrivit sitt krig mot terrorn, som enligt konservativa bedömare skördat uppemot två miljoner liv och brutit mot de flesta av krigets lagar. Kriget kostar amerikanska skattebetalare 720 miljoner dollar om dagen, eller 500 000 dollar i minuten, enligt en färsk uträkning av Joseph E Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi. Ändå har man inte lyckats med Bushs föresats att gripa ”världens mest efterlyste man”, Usama bin Ladin, ”död eller levande”.
....till försvarsminister Sten Tolgfors (m), som vill införa frivillig militärtjänst. Före 2010 skall pliktlagen ändras så att ingen sätts i fängelse för totalvägran. På 1970-talet dömdes ca 1000 svenska killar per år till fängelse för sin vägran att lära sig massdöda. Hälften av dem hade ansökt om vapenfri tjänst men fick ändå fängelse.
....till vänsterledaren Lars Ohly, som (AB ?/12) skriver om Sveriges tystnad om palestiniernas situation:
”Tänk dig att du lever i ett land som ockuperas av en stark militärmakt. Tänk dig att ockupationsmakten bygger nya bostäder och flyttar in 460 000 medborgare till ditt land. Tänk dig att dessa bosättare försvaras av militär och att du inte får beträda de vägar som leder till deras områden. Tänk dig att ockupationsmakten bygger en mur som skär av dig från den mark du alltid haft tillgång till samtidigt som muren skiljer dig från flera av dina vänner och släktingar. Tänk dig att ockupanterna öppnar vägspärrar som har öppet tre timmar per dag och i vilka du måste visa pass och tillstånd för att passera. Tänk dig att du bor i Palestina.”
Ohly avslutar sin artikel så här:
”Tystnaden från regeringen och EU är pinsam. Sverige måste återuppta arbetet för en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. Vi måste tydligt ta avstånd från alla former av terrorism oavsett om det handlar om palestinska självmordsbombare eller terroraktiviteter från staten Israels sida. Vi måste ställa dem till svars som bryter mot internationell lag. Vi måste bry oss.”
....till Kanadafödda författaren Naomi Klein, vars far emigrerade från USA under Vietnamkriget. Hon skriver (AB 4/12) på tal om klimatdebatten och citerar ett företag som analyserar trender i riskkapitalbranschen. Klein fastslår ironiskt:
”Om ni letar efter en säker investering på en ny tillväxtmarknad, sälj era solenergiaktier och köp aktier i övervakningsföretag; glöm vindkraft, köp vapen.”
....till den brittiske miljödebattören George Monbiot, som skriver i tidningen The Guardian:
”När du varnar folk för farorna med klimatförsämringarna, kallar de dig för helgon. Men när du förklarar vad som måste göras för att stoppa försämringen, kallar de dig för kommunist”
....till Pax-redaktören Eva Kellström Froste, som träffat den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly, som bland annat säger:
”Det här är en spännande tid, en avgörande tid. Vi står inför vapenspridning, krympande resurser och hot mot miljön.”
Rapporter om Kathy Kelly kommer regelbundet från Jan Viklund i Gandhitoday.
....till alla som bidrar till att det nu planterats 75 000 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar. Det gör man genom att skaffa Tuffs mangogram. En sort har rubriken ”I stället för blommor”, en alldeles utmärkt julklapp alltså, För 200 kr blir det 40 träd planterade.
MARIANNE STIEGER: Livet bland zlatanister och sandinister
Kära lyssnare,
Nu har det gått några veckor sedan jag senast hördes i Radio TUFF. Men det beror inte på att jag har tröttnat på att berätta om livet härnere i Skåne, utan på att jag personligen har varit i Tyresö och så att säga kollat läget.
Bland annat var jag på TUFF:s 40-årsträff i Föreningsgården, dit AU (arbetsutskottet) hade bjudit in för att låta oss lyssna till Göran Flodman och Åke Sandin, när de berättade om Per Anders Fogelström, som en gång i världen var med när TUFF grundades. Tänk om det fanns flera av den sortens människor: aktiva, generösa och oerhört engagerade i fredsfrågor! Då skulle världen se så mycket bättre ut. Jag vill här passa på att tacka alla som hjälpte till att ordna denna kväll.
Här vill jag också ta tillfället i akt att gratulera paret Petersen i Krusboda, dessa båda ankare i TUFF:s vrksamhet, som i december månad båda fyller runda födelsedagar. Hur skulle TUFF ha klarat alla sina stora engagemang i Indien om inte dessa båda eldsjälar hade satsat så mycket kraft och tid, Margaretha genom sina besök i Indien på projekten, och Gunnar genom sina otaliga skolbesök, vid vilka han visade diabilder från projekten och talade sig varm för dem. Utan deras stora insats skulle inte alla dessa pengar från Operation Dagsverke ha kommit projekten till godo.
Grattis till er båda, Margaretha och Gunnar.
Väl tillbaka i Malmö och Limhamn förfärades jag över den storbrand som hade gjort 80 familjer bostadslösa i det relativt nybyggda kvarteret Potatisåkern mellan Limhamn och Malmö. Det såg ut som om en bomb hade slagit ner i huset. Men i stället var det en braskamin som hade överhettats och på nolltid stod huset i ljusan låga. En gasledning som av misstag inte kopplades ifrån gjorde inte saken bättre. Elden fick rejält fäste och flera våningsplan totalförstördes. Och detta endast kort tid efter att en villa i Limhamn hade exploderat av utströmmande gas. Nu går alla här och håller andan i väntan på nästa storbrand. Mina tankar går med sorg i hjärtat till alla de familjer som nu inför julen står hemlösa och utan alla sina ägodelar. Malmö stad har dock lovat alla familjer tak över huvudet senast kommande vecka.
Zlatan, han fotbollsspelaren, fick säkert stora skälvan, för hans nyinköpta mångmiljonvilla ligger endast ett stenkast från det eldhärjade huset på Potatisåkern. Men även om han nu får en både skrämmande och skämmande utsikt från sitt hus kan han glädja sig åt en fortsatt, närmast kultdyrkan här i vår stad. Häromdagen läste jag en insändare i mitt nya husorgan och där skrev signaturen ”Proud” som svar på en tidigare insändare: ”Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg om Zlatan. Jag älskar honom också … Zlatan är ändå bäst. Han är liksom KUNGEN av alla.” Ordet kungen stod skrivet med stora bokstäver.
Detta var alltså svaret på en tidigare insändare. Vill ni veta hur den skribenten undertecknade sitt inlägg? Jo, han kallade sig med ett nyskapande ord för zlatanist. Ja, kära lyssnare, då återstår ingenting annat för mig än att kalla mig ”sandinist”. Nej, nej, tro inte att jag tillhör den sydamerikanska vänsterrörelsen. Jag kallar mig ”sandinist” i djup beundran för en känd programledare. Vem? Ja, det gissar ni säkert alldeles själva.
Nu tänder jag mitt andra ljus i adventstid och tänker på er däruppe i norr.
Tag väl hand om er och era brinnande ljus säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1162
Nu har det gått några veckor sedan jag senast hördes i Radio TUFF. Men det beror inte på att jag har tröttnat på att berätta om livet härnere i Skåne, utan på att jag personligen har varit i Tyresö och så att säga kollat läget.
Bland annat var jag på TUFF:s 40-årsträff i Föreningsgården, dit AU (arbetsutskottet) hade bjudit in för att låta oss lyssna till Göran Flodman och Åke Sandin, när de berättade om Per Anders Fogelström, som en gång i världen var med när TUFF grundades. Tänk om det fanns flera av den sortens människor: aktiva, generösa och oerhört engagerade i fredsfrågor! Då skulle världen se så mycket bättre ut. Jag vill här passa på att tacka alla som hjälpte till att ordna denna kväll.
Här vill jag också ta tillfället i akt att gratulera paret Petersen i Krusboda, dessa båda ankare i TUFF:s vrksamhet, som i december månad båda fyller runda födelsedagar. Hur skulle TUFF ha klarat alla sina stora engagemang i Indien om inte dessa båda eldsjälar hade satsat så mycket kraft och tid, Margaretha genom sina besök i Indien på projekten, och Gunnar genom sina otaliga skolbesök, vid vilka han visade diabilder från projekten och talade sig varm för dem. Utan deras stora insats skulle inte alla dessa pengar från Operation Dagsverke ha kommit projekten till godo.
Grattis till er båda, Margaretha och Gunnar.
Väl tillbaka i Malmö och Limhamn förfärades jag över den storbrand som hade gjort 80 familjer bostadslösa i det relativt nybyggda kvarteret Potatisåkern mellan Limhamn och Malmö. Det såg ut som om en bomb hade slagit ner i huset. Men i stället var det en braskamin som hade överhettats och på nolltid stod huset i ljusan låga. En gasledning som av misstag inte kopplades ifrån gjorde inte saken bättre. Elden fick rejält fäste och flera våningsplan totalförstördes. Och detta endast kort tid efter att en villa i Limhamn hade exploderat av utströmmande gas. Nu går alla här och håller andan i väntan på nästa storbrand. Mina tankar går med sorg i hjärtat till alla de familjer som nu inför julen står hemlösa och utan alla sina ägodelar. Malmö stad har dock lovat alla familjer tak över huvudet senast kommande vecka.
Zlatan, han fotbollsspelaren, fick säkert stora skälvan, för hans nyinköpta mångmiljonvilla ligger endast ett stenkast från det eldhärjade huset på Potatisåkern. Men även om han nu får en både skrämmande och skämmande utsikt från sitt hus kan han glädja sig åt en fortsatt, närmast kultdyrkan här i vår stad. Häromdagen läste jag en insändare i mitt nya husorgan och där skrev signaturen ”Proud” som svar på en tidigare insändare: ”Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg om Zlatan. Jag älskar honom också … Zlatan är ändå bäst. Han är liksom KUNGEN av alla.” Ordet kungen stod skrivet med stora bokstäver.
Detta var alltså svaret på en tidigare insändare. Vill ni veta hur den skribenten undertecknade sitt inlägg? Jo, han kallade sig med ett nyskapande ord för zlatanist. Ja, kära lyssnare, då återstår ingenting annat för mig än att kalla mig ”sandinist”. Nej, nej, tro inte att jag tillhör den sydamerikanska vänsterrörelsen. Jag kallar mig ”sandinist” i djup beundran för en känd programledare. Vem? Ja, det gissar ni säkert alldeles själva.
Nu tänder jag mitt andra ljus i adventstid och tänker på er däruppe i norr.
Tag väl hand om er och era brinnande ljus säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1162
lördag, december 1
EN REPORTER MED CIVILKURAGE
Vem tror ni det var som skrev det här om sitt besök på barnbyn Skå-Edeby:
”Det är ingen svårighet att hitta dit för jag får sällskap på vägen av en som bor där. Han är åtta år, har hela huvudet fullt av vitkrulliga lockar och är som en liten ängel. Ängeln stannar på skogsstigen, kikar upp på mig med glittrande blå ögon och säger:
--Vad heter du, kärringjävel?”
Jo, det var förstås Barbro Alving, signaturen Bang eller ”Käringen mot strömmen”, som hon också kallade sig. ”En av de mest briljanta reportrar som detta land har skådat”, som Bertil Mollberger i onsdags kallade henne i Dagens Nyheter (28/11).
Bang skildrade bland annat det spanska inbördeskriget (1936-39), som var precis så grymt som inbördeskrig brukar vara. Hon väjde inte för att realistiskt beskriva bombterrorn mot Madrid: Barn och kvinnor dränkta i blod med bortsprängda lemmar och huvuden.
Också på andra krigsskådeplatser fanns hon och hennes erfarenheter från krig gjorde henne till radikalpacifist. Hon väckte uppmärksamhet när hon 1955 vägrade civilförsvar och sattes i fängelse, en vistelse som hon självfallet skildrade.
Hon var Dagens Nyheters mest omtyckta journalist. När tidningen på 1950-talet började agitera ivrigt för svenska kärnvapen, fann Bang sin ställning som dess stjärnreporter alltmer ohållbar. Hon hade besökt Hiroshima och visste bättre än ledarskribenterna hur ohyggliga dessa vapen var. På ledarsidan medgav man visserligen att kärnvapen var ohyggliga men tillade käckt: ”Ohygglighet är i det här fallet effektivitet”.
Dagens Nyheters färgstarke chefredaktör Herbert Tingsten var så heltänd på kärnvapen att han skrev att ett svenskt militärt försvar utan egna atombomber var som att försvara sig med pilbågar. Detta och liknande ledde till att Barbro Alving valde att lämna Dagens Nyheter.
I tisdags (27/11) hade Göran Flodman och jag förmånen att i Bollmoras Kulturcafé berätta om Per Anders Fogelström. Det var han och Bang som 1958 formulerade de två programpunkterna för AMSA, Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb. Den ena var ett nej till svenska kärnvapen, den andra mera resonerande och talade om ”fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser som nu går till militära ändamål för uppbyggande syften”.
1957 visade en opinionsundersökning att 40 procent av svenskarna önskade blågula atombomber, medan 36 procent var emot. Men redan 1959 sade hela 51 procent nej. Bara 29 procent var nu anhängare till svenska atombomber. Det var en märkligt kraftig och snabb svängning i opinionen. Vad hade då hänt under ett par år?
Säkert bidrog Per Anders Fogelström, Barbro Alving, Bertil Svahnström och andra AMSA-medlemmar till denna omsvängning. De genomförde en intensiv debattperiod, framträdde på olika platser i landet, oftast för fulla hus. På 1960-talet blev det sedan politiskt och opinionsmässigt omöjligt att förse det militära försvaret med kärnvapen. Militären fick hålla till godo med Tingstens ”pilbågar”, låt vara alltmer sofistikerade och för skattebetalarna allt kostsammare sådana.
Barbro Alving levde mellan 1909 och 1987, var kedjerökande och bisexuell katolik och tillhörde i hög grad dem som lyckades med fredsrörelsens kanske främsta bedrift under 1900-talet: Att förhindra anskaffandet av svenska kärnvapen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161) 2007-12-02
”Det är ingen svårighet att hitta dit för jag får sällskap på vägen av en som bor där. Han är åtta år, har hela huvudet fullt av vitkrulliga lockar och är som en liten ängel. Ängeln stannar på skogsstigen, kikar upp på mig med glittrande blå ögon och säger:
--Vad heter du, kärringjävel?”
Jo, det var förstås Barbro Alving, signaturen Bang eller ”Käringen mot strömmen”, som hon också kallade sig. ”En av de mest briljanta reportrar som detta land har skådat”, som Bertil Mollberger i onsdags kallade henne i Dagens Nyheter (28/11).
Bang skildrade bland annat det spanska inbördeskriget (1936-39), som var precis så grymt som inbördeskrig brukar vara. Hon väjde inte för att realistiskt beskriva bombterrorn mot Madrid: Barn och kvinnor dränkta i blod med bortsprängda lemmar och huvuden.
Också på andra krigsskådeplatser fanns hon och hennes erfarenheter från krig gjorde henne till radikalpacifist. Hon väckte uppmärksamhet när hon 1955 vägrade civilförsvar och sattes i fängelse, en vistelse som hon självfallet skildrade.
Hon var Dagens Nyheters mest omtyckta journalist. När tidningen på 1950-talet började agitera ivrigt för svenska kärnvapen, fann Bang sin ställning som dess stjärnreporter alltmer ohållbar. Hon hade besökt Hiroshima och visste bättre än ledarskribenterna hur ohyggliga dessa vapen var. På ledarsidan medgav man visserligen att kärnvapen var ohyggliga men tillade käckt: ”Ohygglighet är i det här fallet effektivitet”.
Dagens Nyheters färgstarke chefredaktör Herbert Tingsten var så heltänd på kärnvapen att han skrev att ett svenskt militärt försvar utan egna atombomber var som att försvara sig med pilbågar. Detta och liknande ledde till att Barbro Alving valde att lämna Dagens Nyheter.
I tisdags (27/11) hade Göran Flodman och jag förmånen att i Bollmoras Kulturcafé berätta om Per Anders Fogelström. Det var han och Bang som 1958 formulerade de två programpunkterna för AMSA, Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb. Den ena var ett nej till svenska kärnvapen, den andra mera resonerande och talade om ”fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser som nu går till militära ändamål för uppbyggande syften”.
1957 visade en opinionsundersökning att 40 procent av svenskarna önskade blågula atombomber, medan 36 procent var emot. Men redan 1959 sade hela 51 procent nej. Bara 29 procent var nu anhängare till svenska atombomber. Det var en märkligt kraftig och snabb svängning i opinionen. Vad hade då hänt under ett par år?
Säkert bidrog Per Anders Fogelström, Barbro Alving, Bertil Svahnström och andra AMSA-medlemmar till denna omsvängning. De genomförde en intensiv debattperiod, framträdde på olika platser i landet, oftast för fulla hus. På 1960-talet blev det sedan politiskt och opinionsmässigt omöjligt att förse det militära försvaret med kärnvapen. Militären fick hålla till godo med Tingstens ”pilbågar”, låt vara alltmer sofistikerade och för skattebetalarna allt kostsammare sådana.
Barbro Alving levde mellan 1909 och 1987, var kedjerökande och bisexuell katolik och tillhörde i hög grad dem som lyckades med fredsrörelsens kanske främsta bedrift under 1900-talet: Att förhindra anskaffandet av svenska kärnvapen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161) 2007-12-02
Rosor från Radio Tuff (nr 1161) 07-12-02 till....
....till Erik Gustafsson som i Sveriges Radios Studio Ett (29/11) berättade om den unge amerikanen Chris Capps, som tog värvning 2004, lockad av 5000 dollar i bonus och collegestipendium. Han tillbringade tio månader i Irak, reagerade mot våldsamheterna och skillnaden mellan amerikanerna i sitt skyddade område med alla bekvämligheter och irakiernas eländiga situation. När han placerades i Tyskland hoppade han av, hjälpt av tyska mennoniter, som förklarade:
”Jesus var fredsmäklare och det är vår skyldighet som kristna att vara det också”
Ganska bra adventsbudskap, eller hur? Antalet amerikanska desertörer uppgavs ha fördubblats under de senaste tre åren
....till Gustav Wibom i Hägersten, som i Sveriges Radios Ring P1 (27/11) tog upp samma ämne som Radio Tuffs krönika förra veckan handlade om, alltså överdrifterna och propagandalögnerna om de ryska ubåtarna, som påstods vimla i våra vatten, något som allt flera experter har slutat att sätta sin tilltro till.
....till många muslimska intellektuella, som tar skarpt avstånd från behandlingen av författarinnan och feministen Taslima Nasrin. Genom sin kritik av muslimsk fundamentalism blev hon 1993 i Bangladesh dödshotad och tvangs att fly. Hon bodde tidvis i Sverige. På sistone har hon haft en fristad i den indiska delstaten Västbengalen. Härom veckan utbröt i Calcutta oroligheter och muslimska demonstranter hotade att mörda henne. Hon fick på nytt fly och efter att ha utvisats från delstaten Rajasthan bor hon nu på hemlig adress i New Delhi. Hon avvisar beskyllningarna för att vara antimuslim utan hävdar att hon är ateist.
....till debattören Bernt Jonsson, bland annat före detta ordförande i Kristna Freds, som i Sveriges Radios Obs (26/11) diskuterar vad som kommer först, rätten eller freden? Han sade bland annat:
”Bland förespråkare för fredsbyggande och försoning är man rädd att den juridiska jakten på de tidigare förövarna, att en rättvisa i hämndens tecken ska leda till en kollaps i närmandet mellan politiska motståndare och till ett stopp för en nödvändig fredsprocess.”
....till TFF:s Jan Öberg, som på tal om Kosovos planer på att utropa sig självständigt, skriver (22/11) om landet:
"Fast självständighet väntas bli förklarad inom några veckor var det bara 45 procent som röstade och serberna bojkottade valet nyligen. Det bådar illa för demokrati och mänskliga rättigheter. Ännu värre är att valets segrare Hachim Thaci är en tidigare krigsherre i KLA (Kosovos befrielsearmé), som nu troligen ersätter den nuvarande krigspremiärministern och KLA-arkitekten Agim Ceku, som också var en ledande general i den kroatiska armén, när den 1995 etniskt rensade 250 000 kroatiska serber från Kroatien med stöd från USA och Europa. Kort sagt: Han är våran krigsherre och alltså okej.
Dessutom är Kosovo ett område med extremt liten produktion och desto mer av svart ekonomi och handel och en kriminell struktur som når från Afghanistan djupt in i Schweiz, Bryssel och USA:s storstäder. Arbetslösheten är omkring 70 procent och området är en rad segregerade samhällen, där den serbiska minoriteten liksom andra lever i getton”
....till Gunnar och Margaretha Petersen som båda i december fyller jämt. Mer än någon annan har de under många år arbetat för de omfattande Tuff-projekten i Indien. Nu planerar våra partners att i en av Tuff-skolorna inrätta ett ”Petersens’ Reading Room”. Många av Gunnars och Margarethas vänner har redan satt in bidrag till detta projekt på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Välkommen du också att på det viset hylla två beundransvärda människor.
”Jesus var fredsmäklare och det är vår skyldighet som kristna att vara det också”
Ganska bra adventsbudskap, eller hur? Antalet amerikanska desertörer uppgavs ha fördubblats under de senaste tre åren
....till Gustav Wibom i Hägersten, som i Sveriges Radios Ring P1 (27/11) tog upp samma ämne som Radio Tuffs krönika förra veckan handlade om, alltså överdrifterna och propagandalögnerna om de ryska ubåtarna, som påstods vimla i våra vatten, något som allt flera experter har slutat att sätta sin tilltro till.
....till många muslimska intellektuella, som tar skarpt avstånd från behandlingen av författarinnan och feministen Taslima Nasrin. Genom sin kritik av muslimsk fundamentalism blev hon 1993 i Bangladesh dödshotad och tvangs att fly. Hon bodde tidvis i Sverige. På sistone har hon haft en fristad i den indiska delstaten Västbengalen. Härom veckan utbröt i Calcutta oroligheter och muslimska demonstranter hotade att mörda henne. Hon fick på nytt fly och efter att ha utvisats från delstaten Rajasthan bor hon nu på hemlig adress i New Delhi. Hon avvisar beskyllningarna för att vara antimuslim utan hävdar att hon är ateist.
....till debattören Bernt Jonsson, bland annat före detta ordförande i Kristna Freds, som i Sveriges Radios Obs (26/11) diskuterar vad som kommer först, rätten eller freden? Han sade bland annat:
”Bland förespråkare för fredsbyggande och försoning är man rädd att den juridiska jakten på de tidigare förövarna, att en rättvisa i hämndens tecken ska leda till en kollaps i närmandet mellan politiska motståndare och till ett stopp för en nödvändig fredsprocess.”
....till TFF:s Jan Öberg, som på tal om Kosovos planer på att utropa sig självständigt, skriver (22/11) om landet:
"Fast självständighet väntas bli förklarad inom några veckor var det bara 45 procent som röstade och serberna bojkottade valet nyligen. Det bådar illa för demokrati och mänskliga rättigheter. Ännu värre är att valets segrare Hachim Thaci är en tidigare krigsherre i KLA (Kosovos befrielsearmé), som nu troligen ersätter den nuvarande krigspremiärministern och KLA-arkitekten Agim Ceku, som också var en ledande general i den kroatiska armén, när den 1995 etniskt rensade 250 000 kroatiska serber från Kroatien med stöd från USA och Europa. Kort sagt: Han är våran krigsherre och alltså okej.
Dessutom är Kosovo ett område med extremt liten produktion och desto mer av svart ekonomi och handel och en kriminell struktur som når från Afghanistan djupt in i Schweiz, Bryssel och USA:s storstäder. Arbetslösheten är omkring 70 procent och området är en rad segregerade samhällen, där den serbiska minoriteten liksom andra lever i getton”
....till Gunnar och Margaretha Petersen som båda i december fyller jämt. Mer än någon annan har de under många år arbetat för de omfattande Tuff-projekten i Indien. Nu planerar våra partners att i en av Tuff-skolorna inrätta ett ”Petersens’ Reading Room”. Många av Gunnars och Margarethas vänner har redan satt in bidrag till detta projekt på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Välkommen du också att på det viset hylla två beundransvärda människor.
Bengt Svensson: MED KALKONER OCH POTTSTOL I DRÖMSTADEN
Bengt Svensson från San Francisco:
MED KALKONER OCH POTTSTOL I DRÖMSTADEN.
Hej alla lyssnare!Vi har firat Thanksgiving här i USA. Hemma hos oss var vi elva personer, kvinnor, barn och andra, som krängde i oss större delen av en 15-punds kalkon. Thanksgiving är en rätt mysig torsdagskväll, som påminner lite grand om julafton hemma i Harvaremåla. För många är det en långhelg.
För kalkonerna är det förstås inte lika mysigt, men eftersom Gud har satt oss att härska över naturen, så är det väl bara att svinga yxan med gott samvete.Det senaste kalkonätarrekordet innehas annars av en man som lyckades sätta i sig en tio punds kalkon på 15 minuter. På fredagen och lördagen åt vi kalkonsmörgås, och på söndagen slutade festen med kalkonsoppa. Katten deltog också efter förmåga.Senare gick jag till svärmors garage för att ta hand om den där pottstolen, som ingen vet varifrån den kom. Jag promenerar med den och ett gammalt jätteaskfat till andrahandsbutiken, som drivs av en välgörenhetsorganisation, som drivs av en välavlönad direktör åtta kvarter ner längs Clement Street. Det är gott om helglediga människor ute på denna restaurang- och butiksgata, och en och annan uteliggare som somnat på trottoaren.
Det är snart midnatt, jag lämnar pottstolen och går in på The Donut Cafe tvärsöver gatan och sätter mig med en kaffe och en chokladdoppad jättedoughnut att läsa sexrådgivningsspalten i ett av stans annonsblad. Den handlar om "three-somes" (1), vad det nu heter på svenska. Enligt Mr Savage är en "threesome" den mest populära fantasin i USA. Sedan tillägger han, att utanför USA, of course, så är den mest populära fantasin "at least one engine falling off Air Force One", vilket alltså är namnet på presidentens tjänsteplan.
Sedan får en man med problem som knappast lämpar sig för publicering innanför Tyresös kommungräns rådet att slänga sig i väggen. Vad damen som blir heltänd på tomtekostymer ska ta sig till får jag aldrig veta, eftersom två äldre kinesiska herrar, förmodligen bröder, just då kommer in och sätter sig i var sin ände av lokalen och börjar gräla högljutt med varandra. Jag drar hemåt. Pottstolen står fortfarande kvar utanför butiken, men askfatet är borta. Jag lägger märke till en stor frottéhandduk dekorerad med en stor bild av Musse Piggs hund, Pluto. Under handduken sover en ovanligt småvuxen person. På sjätte avenyn står en polisbil med blåljus på och spärrar av gatan. I andra änden av kvarteret står en annan polisbil och spärrar samt ett antal likaledes blinkande utryckningsfordon.
Jag fortsätter hemåt, eftersom jag är alltför kissnödig för att stanna och fråga vad som står på.
Ännu en dag är till ända i San Francisco.
-----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff, nr 1161
(1) ”Three-somes” lär vara ett slags gruppsex, tre stycken i samma säng
MED KALKONER OCH POTTSTOL I DRÖMSTADEN.
Hej alla lyssnare!Vi har firat Thanksgiving här i USA. Hemma hos oss var vi elva personer, kvinnor, barn och andra, som krängde i oss större delen av en 15-punds kalkon. Thanksgiving är en rätt mysig torsdagskväll, som påminner lite grand om julafton hemma i Harvaremåla. För många är det en långhelg.
För kalkonerna är det förstås inte lika mysigt, men eftersom Gud har satt oss att härska över naturen, så är det väl bara att svinga yxan med gott samvete.Det senaste kalkonätarrekordet innehas annars av en man som lyckades sätta i sig en tio punds kalkon på 15 minuter. På fredagen och lördagen åt vi kalkonsmörgås, och på söndagen slutade festen med kalkonsoppa. Katten deltog också efter förmåga.Senare gick jag till svärmors garage för att ta hand om den där pottstolen, som ingen vet varifrån den kom. Jag promenerar med den och ett gammalt jätteaskfat till andrahandsbutiken, som drivs av en välgörenhetsorganisation, som drivs av en välavlönad direktör åtta kvarter ner längs Clement Street. Det är gott om helglediga människor ute på denna restaurang- och butiksgata, och en och annan uteliggare som somnat på trottoaren.
Det är snart midnatt, jag lämnar pottstolen och går in på The Donut Cafe tvärsöver gatan och sätter mig med en kaffe och en chokladdoppad jättedoughnut att läsa sexrådgivningsspalten i ett av stans annonsblad. Den handlar om "three-somes" (1), vad det nu heter på svenska. Enligt Mr Savage är en "threesome" den mest populära fantasin i USA. Sedan tillägger han, att utanför USA, of course, så är den mest populära fantasin "at least one engine falling off Air Force One", vilket alltså är namnet på presidentens tjänsteplan.
Sedan får en man med problem som knappast lämpar sig för publicering innanför Tyresös kommungräns rådet att slänga sig i väggen. Vad damen som blir heltänd på tomtekostymer ska ta sig till får jag aldrig veta, eftersom två äldre kinesiska herrar, förmodligen bröder, just då kommer in och sätter sig i var sin ände av lokalen och börjar gräla högljutt med varandra. Jag drar hemåt. Pottstolen står fortfarande kvar utanför butiken, men askfatet är borta. Jag lägger märke till en stor frottéhandduk dekorerad med en stor bild av Musse Piggs hund, Pluto. Under handduken sover en ovanligt småvuxen person. På sjätte avenyn står en polisbil med blåljus på och spärrar av gatan. I andra änden av kvarteret står en annan polisbil och spärrar samt ett antal likaledes blinkande utryckningsfordon.
Jag fortsätter hemåt, eftersom jag är alltför kissnödig för att stanna och fråga vad som står på.
Ännu en dag är till ända i San Francisco.
-----------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff, nr 1161
(1) ”Three-somes” lär vara ett slags gruppsex, tre stycken i samma säng
Eivor Sydberg: "DET ALLRA VIKTIGASTE FÖR VARJE MÄNNISKA..."
Vapenindustrins komplex är ett stort problem för hela vårt jordklot, för alla levande varelser, djur som människor. De tjänar miljarder. Ingenting kommer folket till del utan allt hamnar i miljardärernas fickor.
Det finns dock ett lika stort hot mot enskilda individer. Det är pengar. Vi måste tyvärr ha pengar för vår överlevnad: mat för dagen, hus att bo i och kläder med mera. Man har på ett skickligt sätt strypt friheten genom att bankerna lånar pengar utan säkerhet, så skulderna växer över huvudet.
Du måste ha ett arbete, kanske flera jobb. Du har hus och barn och skulderna skall betalas. Bördan blir stor. Orken räcker inte till annat.
Det kommersiella samhällssystemet pådyvlar människorna prylar, som vi inte behöver alla gånger. I medierna talas det dagligen och stundligen till dig och mig: KONSUMERA MERA, då börjar hjulen att rulla. Vem tjänar på det? Inte du.
Pengar får människan att göra ohyggliga saker. Jag tänker på människohandel, prostitution, rån och det värsta av allt: mord.
Det är bara du lilla människa, som kan stoppa allt elände med ditt förnuft och din kärlek till livet och din nästa.
Det allra viktigaste för varje människa i dag är att arbeta för fred och nedrustning i världen. Ingenting, absolut ingenting, är viktigare i ditt liv, om du vill fortsätta att leva och verka i vår underbara värld.
-----------------------------------------------------
Eivor Sydberg i Härjedalen för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161)
Det finns dock ett lika stort hot mot enskilda individer. Det är pengar. Vi måste tyvärr ha pengar för vår överlevnad: mat för dagen, hus att bo i och kläder med mera. Man har på ett skickligt sätt strypt friheten genom att bankerna lånar pengar utan säkerhet, så skulderna växer över huvudet.
Du måste ha ett arbete, kanske flera jobb. Du har hus och barn och skulderna skall betalas. Bördan blir stor. Orken räcker inte till annat.
Det kommersiella samhällssystemet pådyvlar människorna prylar, som vi inte behöver alla gånger. I medierna talas det dagligen och stundligen till dig och mig: KONSUMERA MERA, då börjar hjulen att rulla. Vem tjänar på det? Inte du.
Pengar får människan att göra ohyggliga saker. Jag tänker på människohandel, prostitution, rån och det värsta av allt: mord.
Det är bara du lilla människa, som kan stoppa allt elände med ditt förnuft och din kärlek till livet och din nästa.
Det allra viktigaste för varje människa i dag är att arbeta för fred och nedrustning i världen. Ingenting, absolut ingenting, är viktigare i ditt liv, om du vill fortsätta att leva och verka i vår underbara värld.
-----------------------------------------------------
Eivor Sydberg i Härjedalen för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161)
söndag, november 25
”PÅ 1600-TALET SKÅDADE FOLK DJÄVLAR...”
I förra veckans Radio Tuff berättade vi om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Hanssons, Kvimans och Thomssons nuvarande åsikter om den av världspressen stort uppmärksammade ubåtsjakten i Hårsfjärden för 25 år sedan. Alla fyra tvivlar på att det rörde sig om sovjetiska ubåtar, tre av dem lutar åt att de kom från Nato. Ja, överste Thomson menade att det knappast hade funnits någon ubåt alls.
1982 var de allra flesta säkra på att det var fråga om ett fräckt intrång av en eller flera sovjetiska ubåtar, vilket året efter bekräftades av ubåtskommissionens utlåtande Men det fanns redan då tvivlare. I Radio Tuff granskade vi gång på gång de förmenta bevisen och blev inte imponerade. Fast den svenska ubåtshysterin skulle pågå länge. Sverige hade drabbats av periskopsjuka som den brittiske vice-amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch påpekade.
Ett av Radio Tuffs allra första program var en lång intervju hösten 1985 med journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken med den betecknande titeln ”Ubåtsvalsen”, den första kritiska genomgången av U 137:s grundstötning i Blekinge 1981, Hårsfjärdenkalabaliken 1982 och andra incidenter som kallades avsiktliga ubåtskränkningar. Myhrberg förklarade det ständiga larmandet så här:
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Den norske kontraamiralen Ola Thomesen var 1993 i SvT:s Striptease inne på samma linje:
”När man sitter i skogen en mörk natt och väntar på älgen, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster”
Det fanns dock en rysk ubåt på svenskt vatten, ja nästan på land. Det var den som kallades U 137 och som i övervattensläge och med dånande dieselmotorer rände upp på grund i Blekinge en höstnatt 1981. Den brittiske viceamiralen Ian McGeoch igen:
”Allt tyder på att U 137 gjorde sig skyldig till ett grovt navigeringsfel. Och jag kan gladeligen slå vad om en miljon kronor att ingen sovjetisk ubåt varit i svenska farvatten sedan dess. Det finns inga motiv för ryssarna att göra det. Man spionerar bättre från en reguljär färja än från en ubåt”
1986 skrev jag i Göteborgs-Posten (3/9) en artikel under rubriken ”Sanningen kränks mera än gränserna”. Där frågade jag också om underligheterna med den grundstötta U 137:
”Om nu alla andra ryska ubåtar varit så mirakulöst skickliga, att de gjort de största svenska marinpådrag till åtlöje, varför uppförde sig U137 så extremt töntigt? Om den visste var den befann sig, varför dundrade den i mörkret med 8-10 knops fart upp på land i farvatten som bara tillåter den varsammaste krypkörning? Varför skickar ryssarna en gammal och omvittnat risig ubåt –därtill försedd med kärnvapen? – att spionera i farvatten så grunda att den inte kunde gömma sig? Är ryssarna så dumdristiga att de efter den världsberyktade fadäsen med U 137 fortsätter att visa periskopen, till och med utanför självaste Musköbasen? Vill verkligen den sovjetiska marinen driva oss ännu närmare Nato eller hjälpa sina svenska kollegor med rejäla anslagshöjningar?”
Jo, visst gav våra politiker, skärrade av medierna, många miljarder extra i skattepengar till svenska marinen. Och Nato gynnades av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan kallade ”ondskans imperium”. Fredsforskaren Ola Tunander anför detta som ett skäl för att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige att rusta upp mot Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Om revisionister lever tillräckligt länge kan de uppleva att de faktiskt får rätt. Men de rätt- och godtrogna som en gång häcklade oss för våra ”skumma” åsikter brukar inte låtsas om det.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1160) 2007-11-25
1982 var de allra flesta säkra på att det var fråga om ett fräckt intrång av en eller flera sovjetiska ubåtar, vilket året efter bekräftades av ubåtskommissionens utlåtande Men det fanns redan då tvivlare. I Radio Tuff granskade vi gång på gång de förmenta bevisen och blev inte imponerade. Fast den svenska ubåtshysterin skulle pågå länge. Sverige hade drabbats av periskopsjuka som den brittiske vice-amiralen och ubåtsexperten Ian McGeoch påpekade.
Ett av Radio Tuffs allra första program var en lång intervju hösten 1985 med journalisten Ingemar Myhrberg. Han hade skrivit boken med den betecknande titeln ”Ubåtsvalsen”, den första kritiska genomgången av U 137:s grundstötning i Blekinge 1981, Hårsfjärdenkalabaliken 1982 och andra incidenter som kallades avsiktliga ubåtskränkningar. Myhrberg förklarade det ständiga larmandet så här:
”På 1600-talet skådade folk djävlar i varje mörkt hörn. I dag ser vi ryska ubåtar. Då trodde vi på prästerna och deras himmelska bevis för häxor och allsköns underverk och mystifikationer. I dag tror vi på militären och deras, om inte himmelska så åtminstone hemliga bevis för lika mystiska och oförklarliga fenomen”
Den norske kontraamiralen Ola Thomesen var 1993 i SvT:s Striptease inne på samma linje:
”När man sitter i skogen en mörk natt och väntar på älgen, vill man tro att varje ljud man då hör är en älg. Vi i Norden har ju alltid trott på tomtar och troll, och när vi nu slutat att tro på det, vill vi ha något annat som ersättning, så varför inte okända undervattensfarkoster”
Det fanns dock en rysk ubåt på svenskt vatten, ja nästan på land. Det var den som kallades U 137 och som i övervattensläge och med dånande dieselmotorer rände upp på grund i Blekinge en höstnatt 1981. Den brittiske viceamiralen Ian McGeoch igen:
”Allt tyder på att U 137 gjorde sig skyldig till ett grovt navigeringsfel. Och jag kan gladeligen slå vad om en miljon kronor att ingen sovjetisk ubåt varit i svenska farvatten sedan dess. Det finns inga motiv för ryssarna att göra det. Man spionerar bättre från en reguljär färja än från en ubåt”
1986 skrev jag i Göteborgs-Posten (3/9) en artikel under rubriken ”Sanningen kränks mera än gränserna”. Där frågade jag också om underligheterna med den grundstötta U 137:
”Om nu alla andra ryska ubåtar varit så mirakulöst skickliga, att de gjort de största svenska marinpådrag till åtlöje, varför uppförde sig U137 så extremt töntigt? Om den visste var den befann sig, varför dundrade den i mörkret med 8-10 knops fart upp på land i farvatten som bara tillåter den varsammaste krypkörning? Varför skickar ryssarna en gammal och omvittnat risig ubåt –därtill försedd med kärnvapen? – att spionera i farvatten så grunda att den inte kunde gömma sig? Är ryssarna så dumdristiga att de efter den världsberyktade fadäsen med U 137 fortsätter att visa periskopen, till och med utanför självaste Musköbasen? Vill verkligen den sovjetiska marinen driva oss ännu närmare Nato eller hjälpa sina svenska kollegor med rejäla anslagshöjningar?”
Jo, visst gav våra politiker, skärrade av medierna, många miljarder extra i skattepengar till svenska marinen. Och Nato gynnades av att opinionen i Sverige blev ytterst fientlig till den stormakt, som president Reagan kallade ”ondskans imperium”. Fredsforskaren Ola Tunander anför detta som ett skäl för att Nato skickade in ubåtar för att skrämma Sverige att rusta upp mot Sovjet. Han skriver:
”Den svenska befolkningen och sannolikt också regeringen var fullständigt lurade. Det var ett genidrag från amerikansk sida. Statsminister Palmes öst-väst-dialog och stora projekt om gemensam säkerhet försvann i djupet med ubåtarna. Hans självständiga utrikespolitik förlorade varje trovärdighet när sovjetiska ubåtar närmast dagligen antogs kränka svenskt territorium. Det är klart att Palme misstänkte att det var något märkligt med ubåtarnas agerande. Men vad skulle han göra?”
Andra, såsom överste Sune Thomsson och pionjären för den kritiska granskningen av ”ubåtsincidenterna”, Ingemar Myhrberg, menar dock att det inte heller fanns några ubåtar från Nato i svenska vatten.
Om revisionister lever tillräckligt länge kan de uppleva att de faktiskt får rätt. Men de rätt- och godtrogna som en gång häcklade oss för våra ”skumma” åsikter brukar inte låtsas om det.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1160) 2007-11-25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1160) 07-11-25 till....
....till insändarskribenterna Siw och Bertil Arnstråk (DN 22/11) som skriver:
”Årets julklapp spås att bli en gps eller någon annan vansinnig elektronisk pryl, när det för alla sunt tänkande människor borde bli att investera i träd och få dem planterade, på ett eller annat sätt. Det kan man kalla julklapp som heter duga. Vi lever i en tid då alla insatser för miljön måste och borde prioriteras. Träd är dessutom vackra och skapar harmoni”
Det är bara att påminna om Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att 75 000 mangoträd planterats bland indiska Dharampurs fattiga byar.
....till biologen och miljödebattören Stefan Edman, som vid ett besök på Grönland chockerats av isens snabba avsmältning. I Dagens Nyheter (22/11) skriver han bland annat:
”Det är hög tid att politiken dämpar den nästan hysteriska shoppingkultur som nu breder ut sig över hela världen. Marknaden, tillväxten, måste tuktas. Djupast måste vi motverka tröstkonsumtionen genom att skapa ett varmare samhälle, en generösare gemenskap där varje människa är delaktig och slipper konsumera sig till bekräftelse och värdighet”
....till 138 religiösa ledare inom islam, vilka i ett brev till världens kristna ledare gör ett utspel för dialog och fred. De framhäver likheterna mellan islam och kristendom och skriver:
“Allas våra eviga själar är i fara om vi underlåter att på stort allvar träget arbeta för fred”.
Mera om brevet, se http://www.newsweek.com/id/42707
....till Sveriges Radios Obs (23/11), som släppte fram broderskaparen och förre riksdagsmannen Evert Svensson, som talade om Israel/Palestina och möjliga lösningar på den konflikt som nu firar ett dystert 60-årsminne. Han använde flera raka puckar inte minst om händelserna 1947-48, om vilka han använde den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes nyutkomna bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, vars titel är betecknande för den omvärdering av historiebilden som också börjat ske i Israel.
....till Gunnar Öqwist på Vitlöksgränd i Tyresö, som påminde oss om president Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet i ett tal han höll i april 1953. Där sa den forne generalen bland annat:
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje missil som avfyras betyder en stöld från dem som hungrar och inte har mat, från dem som fryser i brist på kläder. En värld i vapen kostar inte bara pengar utan också de arbetandes svett, vetenskapsmännens genialitet, barnens förhoppningar”
....till de traditionella manifestationerna på ”Fredsfångars dag”. Inte många vet att den är den 1 december och att man då kommer ihåg alla dem som i olika länder sitter i fängelse för sitt motstånd mot krig och militarism. Lördag den 1 december finns aktiva från Tuff i Tyresö centrum och delar ut adresser till fångar, inte till sådana som begått våld utan till dem som vägrar att misshandla och döda andra människor. Och dessförinnan, på tisdag den 27 november är alla välkomna till ett möte i Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård kl 19. Ämnet är ”Vi minns Per Anders Fogelström” och det är Göran Flodman och Åke Sandin som inleder.
....till alla som gör slag i saken och går med som medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF. I medlemsavgiften ingår regelbundna utskick av kalendarier och TUFF-bladet samt fredstidningen Pax, som kommer ungefär varje månad. Kontakta oss för mera information eller titta på hemsidan http://www.tuff.fred.se/ som uppdateras varje vecka av Bengt Citron och där det finns mycket information om Tuff, till exempel om de omfattande projekten i Indien. Nya medlemmar kan redan nu betala medlemsavgift för nästa år. 200 kr för enskild och 80 för övrig familjemedlem. Att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Välkomna till Tuff, även om du inte har tid att vara aktiv. Flera medlemmar håller de aktiva i gång ännu mer.
”Årets julklapp spås att bli en gps eller någon annan vansinnig elektronisk pryl, när det för alla sunt tänkande människor borde bli att investera i träd och få dem planterade, på ett eller annat sätt. Det kan man kalla julklapp som heter duga. Vi lever i en tid då alla insatser för miljön måste och borde prioriteras. Träd är dessutom vackra och skapar harmoni”
Det är bara att påminna om Tuffs mangogram, den perfekta presenten, som bidragit till att 75 000 mangoträd planterats bland indiska Dharampurs fattiga byar.
....till biologen och miljödebattören Stefan Edman, som vid ett besök på Grönland chockerats av isens snabba avsmältning. I Dagens Nyheter (22/11) skriver han bland annat:
”Det är hög tid att politiken dämpar den nästan hysteriska shoppingkultur som nu breder ut sig över hela världen. Marknaden, tillväxten, måste tuktas. Djupast måste vi motverka tröstkonsumtionen genom att skapa ett varmare samhälle, en generösare gemenskap där varje människa är delaktig och slipper konsumera sig till bekräftelse och värdighet”
....till 138 religiösa ledare inom islam, vilka i ett brev till världens kristna ledare gör ett utspel för dialog och fred. De framhäver likheterna mellan islam och kristendom och skriver:
“Allas våra eviga själar är i fara om vi underlåter att på stort allvar träget arbeta för fred”.
Mera om brevet, se http://www.newsweek.com/id/42707
....till Sveriges Radios Obs (23/11), som släppte fram broderskaparen och förre riksdagsmannen Evert Svensson, som talade om Israel/Palestina och möjliga lösningar på den konflikt som nu firar ett dystert 60-årsminne. Han använde flera raka puckar inte minst om händelserna 1947-48, om vilka han använde den israeliske historieprofessorn Ilan Pappes nyutkomna bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, vars titel är betecknande för den omvärdering av historiebilden som också börjat ske i Israel.
....till Gunnar Öqwist på Vitlöksgränd i Tyresö, som påminde oss om president Eisenhowers varning för det militär-industriella komplexet i ett tal han höll i april 1953. Där sa den forne generalen bland annat:
”Varje gevär som tillverkas, varje krigsfartyg som sjösätts, varje missil som avfyras betyder en stöld från dem som hungrar och inte har mat, från dem som fryser i brist på kläder. En värld i vapen kostar inte bara pengar utan också de arbetandes svett, vetenskapsmännens genialitet, barnens förhoppningar”
....till de traditionella manifestationerna på ”Fredsfångars dag”. Inte många vet att den är den 1 december och att man då kommer ihåg alla dem som i olika länder sitter i fängelse för sitt motstånd mot krig och militarism. Lördag den 1 december finns aktiva från Tuff i Tyresö centrum och delar ut adresser till fångar, inte till sådana som begått våld utan till dem som vägrar att misshandla och döda andra människor. Och dessförinnan, på tisdag den 27 november är alla välkomna till ett möte i Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård kl 19. Ämnet är ”Vi minns Per Anders Fogelström” och det är Göran Flodman och Åke Sandin som inleder.
....till alla som gör slag i saken och går med som medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening, TUFF. I medlemsavgiften ingår regelbundna utskick av kalendarier och TUFF-bladet samt fredstidningen Pax, som kommer ungefär varje månad. Kontakta oss för mera information eller titta på hemsidan http://www.tuff.fred.se/ som uppdateras varje vecka av Bengt Citron och där det finns mycket information om Tuff, till exempel om de omfattande projekten i Indien. Nya medlemmar kan redan nu betala medlemsavgift för nästa år. 200 kr för enskild och 80 för övrig familjemedlem. Att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Välkomna till Tuff, även om du inte har tid att vara aktiv. Flera medlemmar håller de aktiva i gång ännu mer.
fredag, november 23
MONICA SCHELIN FRÅGAR ÅKE SANDIN OM P A FOGELSTRÖM
Det här är Monica Schelin i Radio Tuff. Nästa lockande Tuff-möte är tisdagen den 27 november på Kulturcaféet i Bollmora föreningsgård. Det har fått rubriken ”Vi minns Per Anders Fogelström” och det är Göran Flodman och du Åke Sandin som är inledare. Ska vi minnas Fogelström?
Ja, det ska vi verkligen. Jag blir varm om hjärtat varje gång jag tänker på honom. Inte nog med att han skrev ett 40-tal böcker och blev en mycket folkkär författare, han var också otroligt beundransvärd som människa. Jag är ingen idoldyrkare, men om jag skulle nämna de fem finaste människor (det där med finaste låter kanske lite löjligt) som jag haft förmånen att känna och jobba ihop med så vore Fogelström given på en topplats.
En ”fin människa”, vad menar du med det?
Per Anders var i bästa mening människovänlig, en verklig humanist. Flera har kallat honom from, trots att han var med och grundade Förbundet för religionsfrihet och föredrog borgerliga vigslar och begravningar. En tolerant och diplomatisk människa, som försökte se det bästa också hos meningsmotståndare. Dessutom hade han en enorm arbetskapacitet, inte bara som författare utan också som oavlönad ordförande i Svenska Freds under 13 år.
Var det i Svenska Freds du lärde känna honom?
Ja, jag var med i styrelsen från slutet av 60-talet och då var Fogelström ordförande, under vars tid jag i flera år var vice ordförande.
Och sen efterträdde du honom som ordförande 1977-1979. Hur var det?
Fogelström och jag var de sista amatörerna som ordföranden. Jag jobbade ju heltid på Nyboda skola och många timmar i Tuff, så jag fick sticka in till Svenska Freds för att dra stenciler på kvällarna och fick inte ens bensinpengar och parkeringsböter betalda. Det är väl den vanan som gör att jag fortsätter att göra oavlönad radio i den gamla folkrörelsetraditionen. Och Fogelström han satsade ibland egna pengar på att avlöna Svenska Freds’ ende anställde, en annan fantastisk människa, Lennart Ivarsson. Sedan dess har Svenska Freds flera avlönade, nu till exempel ordförande, generalsekreterare och politisk sekreterare. Det gör föreningen effektivare men samtidigt mindre fri på grund av beroendet av statsanslag, till exempel från UD.
Har Fogelström till och med påverkat valet av namn på Tuff, alltså en ulands- och fredsförening.
Det stämmer. 1958 skrev han tillsammans med Roland Morell sin kanske tunnaste bok, som dock blev en enorm inspiration för oss som då var ganska unga. Den hette ”I stället för atombomb”, och där föreslogs att Sverige militärt avrusta och använda alla miljarderna för att bekämpa hunger, analfabetism och förtryck bland världens fattiga i tredje världen.
Göran Flodman är jämte dig inledare i mötet tisdag den 17 november på Kultucaféet. Hur minns han Per Anders Fogelström?
Jo, Göran var i många år med i Svenska Freds styrelse, bland annat en tid som ekonomiansvarig. Han påminner lite om Fogelström, till exempel i sin förnuftstro och vidsynthet. Det kan många deltagare i det populära diskussionscaféet Filosofika intyga, där Göran i många år varit en briljant samtalsledare.
Det har nämnts att det här mötet den 27:e ska var ett dubbeljubileum. Hur då?
Jo, i år skulle Per Anders ha fyllt 90 och Tuff har nu funnits i 40 år . Och på Tuffs första möte 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek var Fogelström med.
När han fyllde 70 gav Tomas Magnusson och du Åke ut en citatbok för att hedra honom. Kan du läsa någon av era Fogelströmcitat:
”I dag godkänner vi en dubbelmoral, enligt vilken våra barn lärs alla kristna och allmänt humanistiska motiveringar för att älska sin nästa – och bästa sättet att avliva denna nästa”....
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
----------------------------------------
Monica Schelin och Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1159
Ja, det ska vi verkligen. Jag blir varm om hjärtat varje gång jag tänker på honom. Inte nog med att han skrev ett 40-tal böcker och blev en mycket folkkär författare, han var också otroligt beundransvärd som människa. Jag är ingen idoldyrkare, men om jag skulle nämna de fem finaste människor (det där med finaste låter kanske lite löjligt) som jag haft förmånen att känna och jobba ihop med så vore Fogelström given på en topplats.
En ”fin människa”, vad menar du med det?
Per Anders var i bästa mening människovänlig, en verklig humanist. Flera har kallat honom from, trots att han var med och grundade Förbundet för religionsfrihet och föredrog borgerliga vigslar och begravningar. En tolerant och diplomatisk människa, som försökte se det bästa också hos meningsmotståndare. Dessutom hade han en enorm arbetskapacitet, inte bara som författare utan också som oavlönad ordförande i Svenska Freds under 13 år.
Var det i Svenska Freds du lärde känna honom?
Ja, jag var med i styrelsen från slutet av 60-talet och då var Fogelström ordförande, under vars tid jag i flera år var vice ordförande.
Och sen efterträdde du honom som ordförande 1977-1979. Hur var det?
Fogelström och jag var de sista amatörerna som ordföranden. Jag jobbade ju heltid på Nyboda skola och många timmar i Tuff, så jag fick sticka in till Svenska Freds för att dra stenciler på kvällarna och fick inte ens bensinpengar och parkeringsböter betalda. Det är väl den vanan som gör att jag fortsätter att göra oavlönad radio i den gamla folkrörelsetraditionen. Och Fogelström han satsade ibland egna pengar på att avlöna Svenska Freds’ ende anställde, en annan fantastisk människa, Lennart Ivarsson. Sedan dess har Svenska Freds flera avlönade, nu till exempel ordförande, generalsekreterare och politisk sekreterare. Det gör föreningen effektivare men samtidigt mindre fri på grund av beroendet av statsanslag, till exempel från UD.
Har Fogelström till och med påverkat valet av namn på Tuff, alltså en ulands- och fredsförening.
Det stämmer. 1958 skrev han tillsammans med Roland Morell sin kanske tunnaste bok, som dock blev en enorm inspiration för oss som då var ganska unga. Den hette ”I stället för atombomb”, och där föreslogs att Sverige militärt avrusta och använda alla miljarderna för att bekämpa hunger, analfabetism och förtryck bland världens fattiga i tredje världen.
Göran Flodman är jämte dig inledare i mötet tisdag den 17 november på Kultucaféet. Hur minns han Per Anders Fogelström?
Jo, Göran var i många år med i Svenska Freds styrelse, bland annat en tid som ekonomiansvarig. Han påminner lite om Fogelström, till exempel i sin förnuftstro och vidsynthet. Det kan många deltagare i det populära diskussionscaféet Filosofika intyga, där Göran i många år varit en briljant samtalsledare.
Det har nämnts att det här mötet den 27:e ska var ett dubbeljubileum. Hur då?
Jo, i år skulle Per Anders ha fyllt 90 och Tuff har nu funnits i 40 år . Och på Tuffs första möte 1967 i ett fullpackat Bollmora bibliotek var Fogelström med.
När han fyllde 70 gav Tomas Magnusson och du Åke ut en citatbok för att hedra honom. Kan du läsa någon av era Fogelströmcitat:
”I dag godkänner vi en dubbelmoral, enligt vilken våra barn lärs alla kristna och allmänt humanistiska motiveringar för att älska sin nästa – och bästa sättet att avliva denna nästa”....
”Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång – varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld”
----------------------------------------
Monica Schelin och Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1159
fredag, november 16
MAILER OCH LINDBERG OM STILLAHAVSKRIGET
Författaren Norman Mailer dog härom veckan. 1944 var han 21 år och deltog i kriget mot japanerna. Redan 1948 skrev han sedan boken ”De nakna och de döda”, ofta kallad den främsta skildringen av andra världskriget. Det var en brutal bok, för han skrev om döden, smutsen och sadismen och om hur vanliga unga män förråades till barbarer.
Det finns scener i Mailers bok, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, det var verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas dessa båda krigsförbrytelser med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det möjligen bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig?
Professor Dower nämner i sin bok, att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet. Och hur brutalt japanska krigsfångar behandlades finns skildrat inte bara av Mailer och Dower.
Det är nu 80 år sedan den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes. Det var den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74), som utförde bravaden. 1927 var han världens i särklass mest hyllade hjälte.
I början av andra världskriget var Lindberg politiskt kontroversiell. Han tillhörde den amerikanska fredsopinionen, som motsatte sig att USA skulle blanda sig i det europeiska kriget. Sedan anmälde han sig som frivillig i kriget mot japanerna och tjänstgjorde med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som suvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Lindberg upprörs över att hans krigskamrater accepterar tortyr av fångar och tycker att propagandan om att man slåss för civilisationen är hyckleri. Och japanernas hårdnackade och till synes dödsföraktande motstånd förklarar han så här:
“De vågade inte ge sig, även om de ville, för de visste mer än väl att våra soldater skulle skjuta dem -- också om de kom med händerna över huvudet”
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1159) 2007-11-18
Det finns scener i Mailers bok, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, det var verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas dessa båda krigsförbrytelser med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det möjligen bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig?
Professor Dower nämner i sin bok, att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet. Och hur brutalt japanska krigsfångar behandlades finns skildrat inte bara av Mailer och Dower.
Det är nu 80 år sedan den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes. Det var den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74), som utförde bravaden. 1927 var han världens i särklass mest hyllade hjälte.
I början av andra världskriget var Lindberg politiskt kontroversiell. Han tillhörde den amerikanska fredsopinionen, som motsatte sig att USA skulle blanda sig i det europeiska kriget. Sedan anmälde han sig som frivillig i kriget mot japanerna och tjänstgjorde med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som suvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Lindberg upprörs över att hans krigskamrater accepterar tortyr av fångar och tycker att propagandan om att man slåss för civilisationen är hyckleri. Och japanernas hårdnackade och till synes dödsföraktande motstånd förklarar han så här:
“De vågade inte ge sig, även om de ville, för de visste mer än väl att våra soldater skulle skjuta dem -- också om de kom med händerna över huvudet”
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1159) 2007-11-18
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1159) 07-11-18 till....
....till den japanska fredsrörelsen Beheiren som kontaktat Tuff med anledning av att de tänker ha ett symposium om att det nu är 40 år sedan fyra unga amerikaner deserterade från hangarfartyget the Intrepid under Vietnamkriget och sedan via Japan och Sovjet kom att bo hos olika Tuff-familjer i Tyresö. Två av dem, Richard Bailey och Michael Lindner, är kvar i Sverige, nu som knegare i 60-årsäldern
....till en professor och tre militärer som deltagit i en debattserie i Expressen om de förmenta ryska ubåtarna i svenska vatten. Det är nu 25 år sedan den dramatiska ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden förekom med världspressen på läktarplats.
Professor Ola Tunander menar att det mesta nu pekar på amerikanska ubåtar. Beskrivningar av ubåtstorn, ubåtars beteende och vissa svenska officerares beteende tyder på en västlig operation. Dessutom hade Nato mera än Sovjet ett motiv att skrämma svenskarna. Nato ville stärka svenskarnas beredskap mot ryska ubåtar. Tunander menar, att det var en amerikansk ubåt som släpptes ut vid Mälsten, när elduppehåll några timmar märkligt nog hade kommenderats.
Överste Lars Hansson var 1982 chef för Stockholms kustartilleri. Han medger att han då trodde på ubåtskommissionens utpekande av Warszawapakten för intrånget. Men nu håller han med Ola Tunander om att det troligen var en Natoubåt. Han påpekar bland annat det den aktuella kvällen kom uppgifter om ett samtal från en Nato-ambassad till försvarsstaben: och skriver:
”Sådana samtal antecknas alltid i den krigsdagbok som kontinuerligt fördes i operationsledningen. De aktuella sidorna i krigsdagboken har avlägsnats och inte återfunnits. Alla andra sidor finns kvar. Ljudband med hydrofoninspelningar i området den aktuella tiden lär ha försvunnit eller förvanskats.”
Överstelöjtnant Sven Olof Kviman var befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Han skriver att vid Hårsfjärden den 12 oktober 1982 gjordes den säkraste inspelningen av ubåt under hela 80-talet. Inspelningen är 3,47 minuter lång och sekvensen har bland annat visats för Ryssland. Men i Sverige är den fortfarande hemlig. Allt annat är öppet. Om regeringen släpper inspelningen blir det ett slut på spekulationerna om ubåten kom från Nato eller Sovjet, menar Kviman
Förre överstelöjtnanten Sune Thomsson var aktiv i ubåtsskyddsverksamheten. Han tvivlar nu på att det överhuvud taget fanns någon ubåt i Hårsfjärden 1982. Han påpekar att den ljudinspelning som gjordes och som påstods vara en ubåt, inte av norska experter och Försvarets Forskningsanstalt anses vara ljudet från en ubåt.
....till den oförtröttlige gandhianen Jan Viklund, som i sin ”Gandhi Today” på Internet sammanfattar situationen i norra Irak:
”Kurder och araber konkurrerar om den sköra tryggheten i norr. Infrastrukturen klarar inte påfrestningarna om ännu fler anländer. Med Saddam-tiden som öppet sår förvägras araberna att köpa mark och hem i Kurdistan. Medan storkrig hotar hela området; Turkiet hotar kurderna. USA hotar Iran. Syrien stöttar Turkiet. Turkiet stöttar Iran. USA stöttar Israel.”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat ett e-brev om vattenförsörjning och jordbevarande i Dharampur, det bergiga och fattiga område som sedan många år är platsen för olika Tuff-projekt, bland annat sex skolor. Han uppger att 315 små dammar och 150 brunnar byggts med lokalbefolkningens hjälp. Genom små jordvallar i sluttningarna har massor av jord räddats under de häftiga monsunregnen. 1700 hektar åkerjord har på det viset återvunnits. 75 000 mangoträd har planterats.
....till de allt flera som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram och därmed bidrar till ännu flera mangoträd i indiska Dharampur.
....till minnet av Per Anders Fogelström, som skulle ha fyllt 90 i år. Alla är hjärtligt välkomna till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård tisdag den 27 november, kl 19. Göran Flodman och Åke Sandin som samarbetade med Fogelström i fredsrörelsen inleder då en träff som har rubriken VI MINNS PER ANDERS FOGELSTRÖM
....till en professor och tre militärer som deltagit i en debattserie i Expressen om de förmenta ryska ubåtarna i svenska vatten. Det är nu 25 år sedan den dramatiska ”ubåtsjakten” i Hårsfjärden förekom med världspressen på läktarplats.
Professor Ola Tunander menar att det mesta nu pekar på amerikanska ubåtar. Beskrivningar av ubåtstorn, ubåtars beteende och vissa svenska officerares beteende tyder på en västlig operation. Dessutom hade Nato mera än Sovjet ett motiv att skrämma svenskarna. Nato ville stärka svenskarnas beredskap mot ryska ubåtar. Tunander menar, att det var en amerikansk ubåt som släpptes ut vid Mälsten, när elduppehåll några timmar märkligt nog hade kommenderats.
Överste Lars Hansson var 1982 chef för Stockholms kustartilleri. Han medger att han då trodde på ubåtskommissionens utpekande av Warszawapakten för intrånget. Men nu håller han med Ola Tunander om att det troligen var en Natoubåt. Han påpekar bland annat det den aktuella kvällen kom uppgifter om ett samtal från en Nato-ambassad till försvarsstaben: och skriver:
”Sådana samtal antecknas alltid i den krigsdagbok som kontinuerligt fördes i operationsledningen. De aktuella sidorna i krigsdagboken har avlägsnats och inte återfunnits. Alla andra sidor finns kvar. Ljudband med hydrofoninspelningar i området den aktuella tiden lär ha försvunnit eller förvanskats.”
Överstelöjtnant Sven Olof Kviman var befälhavare för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Han skriver att vid Hårsfjärden den 12 oktober 1982 gjordes den säkraste inspelningen av ubåt under hela 80-talet. Inspelningen är 3,47 minuter lång och sekvensen har bland annat visats för Ryssland. Men i Sverige är den fortfarande hemlig. Allt annat är öppet. Om regeringen släpper inspelningen blir det ett slut på spekulationerna om ubåten kom från Nato eller Sovjet, menar Kviman
Förre överstelöjtnanten Sune Thomsson var aktiv i ubåtsskyddsverksamheten. Han tvivlar nu på att det överhuvud taget fanns någon ubåt i Hårsfjärden 1982. Han påpekar att den ljudinspelning som gjordes och som påstods vara en ubåt, inte av norska experter och Försvarets Forskningsanstalt anses vara ljudet från en ubåt.
....till den oförtröttlige gandhianen Jan Viklund, som i sin ”Gandhi Today” på Internet sammanfattar situationen i norra Irak:
”Kurder och araber konkurrerar om den sköra tryggheten i norr. Infrastrukturen klarar inte påfrestningarna om ännu fler anländer. Med Saddam-tiden som öppet sår förvägras araberna att köpa mark och hem i Kurdistan. Medan storkrig hotar hela området; Turkiet hotar kurderna. USA hotar Iran. Syrien stöttar Turkiet. Turkiet stöttar Iran. USA stöttar Israel.”
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som skickat ett e-brev om vattenförsörjning och jordbevarande i Dharampur, det bergiga och fattiga område som sedan många år är platsen för olika Tuff-projekt, bland annat sex skolor. Han uppger att 315 små dammar och 150 brunnar byggts med lokalbefolkningens hjälp. Genom små jordvallar i sluttningarna har massor av jord räddats under de häftiga monsunregnen. 1700 hektar åkerjord har på det viset återvunnits. 75 000 mangoträd har planterats.
....till de allt flera som löser sina presentproblem genom att köpa Tuffs mangogram och därmed bidrar till ännu flera mangoträd i indiska Dharampur.
....till minnet av Per Anders Fogelström, som skulle ha fyllt 90 i år. Alla är hjärtligt välkomna till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård tisdag den 27 november, kl 19. Göran Flodman och Åke Sandin som samarbetade med Fogelström i fredsrörelsen inleder då en träff som har rubriken VI MINNS PER ANDERS FOGELSTRÖM
måndag, november 12
ALBERT SZENT GYÖRGYI OM ”DEN GALNA APAN”
För några veckor sedan gav Tomas Magnusson en telefonrapport till Radio Tuff från Somalia, ett av Afrikas mest konfliktdrabbade områden. Han vet mycket om Somalia, som han under flera år arbetat med för Göteborgsinitiativet.
Tomas var 1979-85 ordförande i Svenska Freds, i dag är han president i IPB (Internationella Fredsbyrån). Det är en anrik organisation, som grundades 1891 och redan 1910 fick Nobels fredspris. Härom veckan påminde Tomas mig om Albert Szent-Györgyis bok ”The Crazy Ape”, som utkom 1970 mitt under Vietnamkriget. När Tomas och jag till Per Anders Fogelströms (PAF) 70-årsdag 1987 sammanställde boken ”Från Platon till PAF” använde vi många citat från ”The Crazy Ape”.
Egentligen var Szent-Györgyi inte statsvetare eller historiker utan en framstående biokemist. Han var född 1893 i Ungern, sårades under första världskriget, verkade först i Cambridge och sedan i USA. 1937 fick han Nobelpris för sina forskningar om C-vitaminet. Redan då var han medveten om det militär-industriella komplexet, för så här skriver han:
”När jag fick nobelpriset, den enda klumpsumma pengar jag någonsin sett, måste jag göra något med det. Jag visste, att andra världskriget var nära och var rädd att om jag hade aktier som steg vid krig, skulle jag önska krig. Alltså bad jag min mäklare att köpa aktier som gick ned vid krig. Det gjorde han. Jag förlorade mina pengar och räddade min själ”
Och varför detta militär-industriella komplex är så framgångsrikt och vinstgivande förklarar Szent-Györgyi så här:
”Vårt militär-industriella komplex som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst”
Om militarismen skrev han:
”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”
och
”Ett av de främsta biologiska dragen hos en armé är att den liksom cancercellen måste växa och växa, även om tillväxt inte är behövlig”
Hur förhindrar man då att denna samhällscancer ständigt växer och slukar astronomiska summor av de arbetande människornas skattepengar? Professor Albert Szent-Györgyi föreslår:
”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den försvarsmakt som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mera pengar av oss”
Trots sin bakgrund i naturvetenskapen anser han att historia är det viktigaste ämnet att studera, men det skall vara verklig historia och inte fokuserat på de nationella hjältar, vilkas statyers höjd är proportionell mot antalet människor de dödat: Han skriver:
”Det falska intrycket att bara fienden dödas i krig förstärks i praktiken genom att det bara är de överlevande som återvänder med sina romantiska historier. Om bara en enda gång de som dog nesligt i smutsen kunde komma hem, så skulle historien ta en annan kurs. Den historia jag lärde mig i skolan var ett förhärligande av massmord , ett förhärligande som var proportionellt mot antalet dödade människor och förstörda städer”
Västmakternas kanske främsta krigsmetod, urskillningslösa bombardemang från luften, finner ingen nåd hos Albert Szent-Györgyi:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1158) 11-18 nov.
Tomas var 1979-85 ordförande i Svenska Freds, i dag är han president i IPB (Internationella Fredsbyrån). Det är en anrik organisation, som grundades 1891 och redan 1910 fick Nobels fredspris. Härom veckan påminde Tomas mig om Albert Szent-Györgyis bok ”The Crazy Ape”, som utkom 1970 mitt under Vietnamkriget. När Tomas och jag till Per Anders Fogelströms (PAF) 70-årsdag 1987 sammanställde boken ”Från Platon till PAF” använde vi många citat från ”The Crazy Ape”.
Egentligen var Szent-Györgyi inte statsvetare eller historiker utan en framstående biokemist. Han var född 1893 i Ungern, sårades under första världskriget, verkade först i Cambridge och sedan i USA. 1937 fick han Nobelpris för sina forskningar om C-vitaminet. Redan då var han medveten om det militär-industriella komplexet, för så här skriver han:
”När jag fick nobelpriset, den enda klumpsumma pengar jag någonsin sett, måste jag göra något med det. Jag visste, att andra världskriget var nära och var rädd att om jag hade aktier som steg vid krig, skulle jag önska krig. Alltså bad jag min mäklare att köpa aktier som gick ned vid krig. Det gjorde han. Jag förlorade mina pengar och räddade min själ”
Och varför detta militär-industriella komplex är så framgångsrikt och vinstgivande förklarar Szent-Györgyi så här:
”Vårt militär-industriella komplex som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst”
Om militarismen skrev han:
”Arméer är definitionsmässigt det organiserade mördandets instrument”
och
”Ett av de främsta biologiska dragen hos en armé är att den liksom cancercellen måste växa och växa, även om tillväxt inte är behövlig”
Hur förhindrar man då att denna samhällscancer ständigt växer och slukar astronomiska summor av de arbetande människornas skattepengar? Professor Albert Szent-Györgyi föreslår:
”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den försvarsmakt som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mera pengar av oss”
Trots sin bakgrund i naturvetenskapen anser han att historia är det viktigaste ämnet att studera, men det skall vara verklig historia och inte fokuserat på de nationella hjältar, vilkas statyers höjd är proportionell mot antalet människor de dödat: Han skriver:
”Det falska intrycket att bara fienden dödas i krig förstärks i praktiken genom att det bara är de överlevande som återvänder med sina romantiska historier. Om bara en enda gång de som dog nesligt i smutsen kunde komma hem, så skulle historien ta en annan kurs. Den historia jag lärde mig i skolan var ett förhärligande av massmord , ett förhärligande som var proportionellt mot antalet dödade människor och förstörda städer”
Västmakternas kanske främsta krigsmetod, urskillningslösa bombardemang från luften, finner ingen nåd hos Albert Szent-Györgyi:
”Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten, som släpper bomberna, inte ser sina offer?”
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1158) 11-18 nov.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1158) 07-11-11 till ....
....till den globala kampanjdagen (5/11) mot klustervapen. I 40 länder gjordes manifestationer. Tuff var aktivt i Tyresö centrum och samlade många namn på ett upprop mot klustervapen. Det blev sju fulltecknade listor.
....till Svenska Freds, som i en artikel i Folk och Försvars tidskrift ”Perspektiv” (5/11)
uppmanar försvarsminister Sten Tolgfors att låta Sverige gå i spetsen för ett långtgående förbud mot klustervapen. Det kommer att sprida fred, säkerhet och rädda liv, hävdas det. Artikeln i sin helhet finns på:
http://www.svenskafreds.se/klusterbomber/0711-Perpektiv-Tolgfors.shtml
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i e-post till Strandskolans rektor, personal och elever framfört sitt hjärtliga tack för skolans fina insats den 17 oktober. Då hade skolan ett Öppet hus, som inbringade 31 512 kr. Bhikhu framhåller att denna summa i den indiska ekonomin ger stor effekt, motsvarar 180 000 indiska rupier, som räcker till att täcka hälften av kostnaderna för lärarlöner och mat vid skolan Virekshetra i Dharampur. Där finns 118 elever i klasserna 3-7, vilka också bor på skolan.
....till tidskriften ”Deutscher Ostdienst” (10/2007), organ för de 14 miljoner tyskar som kring krigsslutet 1945 etniskt rensades från områden, där deras förfäder bott i sekler. Drygt två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen. I tidskriften berättas om den gamla svenskön Usedom vid Östersjön. Där fanns den tyska staden Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie. Om vad som hände där den 12 mars 1945, exakt en månad efter bombmassakern på flera tiotusen Dresdenbor heter det så här:
”Hamnen var full av flyktingsfartyg från Hinterpommern, Väst- och Ostpreussen. På järnvägsstationen stod överfulla lasarettståg beredda för avfart, när 671 amerikanska bombflygplan förvandlade staden till ett brinnande inferno. Över 23 000 människor dödades och begravdes på den närbelägna kullen Golm”
Efter ett besök vid massgraven Golm förekom 1999 på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion en halvtimme under rubriken ”Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse”. Underrubriken löd: ”Vem fan vet något om Swinemünde?” Det är en befogad fråga, för här handlade det om 23 000 dödade civila flyktingar och sårade soldar och Swinemünde låg nära Skåne. Hela denna radiohalvtimme finns att läsa på http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ juli 1999.
....till alla kloka och solidariska människor som använder Tuffs gåvobrev mangogrammen för att gratulera vid födelsedagar eller till minne av någon avliden. Det har bidragit till att 75 000 mangoträd nu har planterats bland indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till Annika Nicolau, född Atterlo, uppvuxen i Fårdala, Tyresö, men sedan många år boende på Cypern. Hon var mycket hjälpsam genom att tipsa oss om Cypernsvenskar, så att flera intervjuer kunde göras för Succékanalen 91,4 –Tyresöradion vid besöket där för en vecka sedan
....till det populära samtalscaféet Filosofika, vars nästa träff redan är måndag den 12 november. Ämne: Brott och straff. Plats och tid: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, kl 19-21. Nästa Tuff-arrangemang har rubriken ”Vi minns Per Anders Fogelström”, då Göran Flodman och Åke Sandin berättar om Fogelströms stora insatser i svensk fredsrörelse. Det sker i Föreningsgårdens Kulturcafé tisdag den 27 november, kl 19
....till Svenska Freds, som i en artikel i Folk och Försvars tidskrift ”Perspektiv” (5/11)
uppmanar försvarsminister Sten Tolgfors att låta Sverige gå i spetsen för ett långtgående förbud mot klustervapen. Det kommer att sprida fred, säkerhet och rädda liv, hävdas det. Artikeln i sin helhet finns på:
http://www.svenskafreds.se/klusterbomber/0711-Perpektiv-Tolgfors.shtml
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i e-post till Strandskolans rektor, personal och elever framfört sitt hjärtliga tack för skolans fina insats den 17 oktober. Då hade skolan ett Öppet hus, som inbringade 31 512 kr. Bhikhu framhåller att denna summa i den indiska ekonomin ger stor effekt, motsvarar 180 000 indiska rupier, som räcker till att täcka hälften av kostnaderna för lärarlöner och mat vid skolan Virekshetra i Dharampur. Där finns 118 elever i klasserna 3-7, vilka också bor på skolan.
....till tidskriften ”Deutscher Ostdienst” (10/2007), organ för de 14 miljoner tyskar som kring krigsslutet 1945 etniskt rensades från områden, där deras förfäder bott i sekler. Drygt två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen. I tidskriften berättas om den gamla svenskön Usedom vid Östersjön. Där fanns den tyska staden Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie. Om vad som hände där den 12 mars 1945, exakt en månad efter bombmassakern på flera tiotusen Dresdenbor heter det så här:
”Hamnen var full av flyktingsfartyg från Hinterpommern, Väst- och Ostpreussen. På järnvägsstationen stod överfulla lasarettståg beredda för avfart, när 671 amerikanska bombflygplan förvandlade staden till ett brinnande inferno. Över 23 000 människor dödades och begravdes på den närbelägna kullen Golm”
Efter ett besök vid massgraven Golm förekom 1999 på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion en halvtimme under rubriken ”Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse”. Underrubriken löd: ”Vem fan vet något om Swinemünde?” Det är en befogad fråga, för här handlade det om 23 000 dödade civila flyktingar och sårade soldar och Swinemünde låg nära Skåne. Hela denna radiohalvtimme finns att läsa på http://www.vedebesegrade.blogspot.com/ juli 1999.
....till alla kloka och solidariska människor som använder Tuffs gåvobrev mangogrammen för att gratulera vid födelsedagar eller till minne av någon avliden. Det har bidragit till att 75 000 mangoträd nu har planterats bland indiska Dharampurs många små fattiga byar
....till Annika Nicolau, född Atterlo, uppvuxen i Fårdala, Tyresö, men sedan många år boende på Cypern. Hon var mycket hjälpsam genom att tipsa oss om Cypernsvenskar, så att flera intervjuer kunde göras för Succékanalen 91,4 –Tyresöradion vid besöket där för en vecka sedan
....till det populära samtalscaféet Filosofika, vars nästa träff redan är måndag den 12 november. Ämne: Brott och straff. Plats och tid: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, kl 19-21. Nästa Tuff-arrangemang har rubriken ”Vi minns Per Anders Fogelström”, då Göran Flodman och Åke Sandin berättar om Fogelströms stora insatser i svensk fredsrörelse. Det sker i Föreningsgårdens Kulturcafé tisdag den 27 november, kl 19
MARIANNE STIEGER: Leve grannsämjan!
MARIANNE STIEGER: Leve grannsämjan!
Kära lyssnare.
Inget går väl upp mot en god grannsämja, eller hur? Jag, som sedan ett halvår tillbaka bor i ett hus med 51 grannfamiljer, har börjat förstå hur viktigt detta är. Inte ens med de få grannar jag hade i Öringe var det alltid så lätt att tycka och tänka lika. Hur skulle det då gå med 52 familjer? Visst, några ville ha gemensam vattenmätare, andra ville ha enskilda. Några tyckte att den nya parkeringsplatsen skulle asfalteras, andra tyckte det blev för dyrt. Men på det stora hela verkar allting fungera, och redan planeras den andra gemensamma festen, denna gång dock inomhus, även om jag så sent som den 1 november satt ute på Lilla Torg, detta vackra torg med sin medeltida atmosfär, och drack en café latte, medan jag njöt av den sista lilla solglimten.
Värre är det med grannsämjan tvärs över Sundet. Det talas vitt och brett om hur Malmö och Köpenhamn integreras. Visst flyttas det och man gifter sig i tusentals tvärs över Sundet. Danskarna köper sina hus här till lägre pris och svenska ungdomar jublar över de välbetalda jobb de får i Danmark. Så allting borde vara frid och fröjd och på ytan ser det också ut så.
Men skrapar man lite på ytan, upptäcker man en hel del problem som detta utbyte för med sig, och man märker också att det gror rätt mycket ilska i folkdjupet. Till exempel tar de danska familjer som bor här del av hela vår kommunala infrastruktur, med allt från förskola och skola till hemtjänst. Men – och detta väcker en viss ilska – de betalar ingen skatt här i Sverige. Den kammar den danska staten hem, om de jobbar i Danmark. Inte heller betalar de i Danmark så hög inkomstskatt som vi i Sverige. Deras skatt är betydligt lägre. Och eftersom den danska staten tar igen det på höga skatter på bilar, kommer danskarna hit och köper sina lyxbilar till svenska betydligt lägre priser. Danskar kommer hit och köper sommarstugor, svenskar får inte äga hus i Danmark. Allt detta väcker ont blod.
Sådana skillnader borde våra politiker med det snaraste rätta till om vi verkligen vill ha den Öresund-integration som alla talar om, och om vi vill behålla den goda grannsämjan tvärs över Sundet.
Går vi lite längre söderut, har grannsämjan suttit tämligen löst. Förhållandet mellan Tyskland och Polen har under den s.k. “tvillingregeringen“, det vill säga under tvillingarna Kaczynskis tid, varit kyligt, för att inte säga iskallt. Åtskilliga faktorer har bidragit till detta. En av orsakerna har varit att tyska „Bund der Vertriebenen“, de Fördrivnas förbund, under ledning av den starka och karismatiska Erika Steinbach under många år har krävt ett minnesmärke över de många miljoner från sina hembygder fördrivna tyskarnas lidande och död. Detta har Polens regering motsatt sig å det bestämdaste, och den tyska regeringen har vridit sig i konvulsioner för att slippa ta ett beslut som riskerar den bräckliga grannsämjan.
Nu bar det sig inte bättre än att den polska tvillingregeringen föll i ett val samma dag som Bund der Vertriebenen firade sitt femtioårsjubileum. Och se, Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, kunde utan att riskera något sälla sig till skaran av gratulanter och lova, inte att det skulle bli ett minnesmärke, men att hon skulle tillsätta en kommitté som skall utarbeta ett förslag till minnesmärke. Alltid något! Grannsämjan är räddad för de närmaste tio åren medan kommitténs arbete pågår, och under tiden kanske den driftiga Erika Steinbach har avgått från ordförandeposten och minnesmärket fallit i lika stor glömska som den märkliga polska tvillingregeringen.
Men Zlatan då, min närapå nya nästgranne? Har jag glömt honom? Nej då, varken jag eller danskarna.
„Hvorfor har vi ingen Zlatan“? undrar den rödgröna Enhedslisten inför valet i Danmark, och låter honom i sin reklamfilm göra den berömda klacksparken för att slå ett slag för integrationen i Danmark.
Var rädda om er och era grannar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1158 veckan 11-18 nov. 2007)
Kära lyssnare.
Inget går väl upp mot en god grannsämja, eller hur? Jag, som sedan ett halvår tillbaka bor i ett hus med 51 grannfamiljer, har börjat förstå hur viktigt detta är. Inte ens med de få grannar jag hade i Öringe var det alltid så lätt att tycka och tänka lika. Hur skulle det då gå med 52 familjer? Visst, några ville ha gemensam vattenmätare, andra ville ha enskilda. Några tyckte att den nya parkeringsplatsen skulle asfalteras, andra tyckte det blev för dyrt. Men på det stora hela verkar allting fungera, och redan planeras den andra gemensamma festen, denna gång dock inomhus, även om jag så sent som den 1 november satt ute på Lilla Torg, detta vackra torg med sin medeltida atmosfär, och drack en café latte, medan jag njöt av den sista lilla solglimten.
Värre är det med grannsämjan tvärs över Sundet. Det talas vitt och brett om hur Malmö och Köpenhamn integreras. Visst flyttas det och man gifter sig i tusentals tvärs över Sundet. Danskarna köper sina hus här till lägre pris och svenska ungdomar jublar över de välbetalda jobb de får i Danmark. Så allting borde vara frid och fröjd och på ytan ser det också ut så.
Men skrapar man lite på ytan, upptäcker man en hel del problem som detta utbyte för med sig, och man märker också att det gror rätt mycket ilska i folkdjupet. Till exempel tar de danska familjer som bor här del av hela vår kommunala infrastruktur, med allt från förskola och skola till hemtjänst. Men – och detta väcker en viss ilska – de betalar ingen skatt här i Sverige. Den kammar den danska staten hem, om de jobbar i Danmark. Inte heller betalar de i Danmark så hög inkomstskatt som vi i Sverige. Deras skatt är betydligt lägre. Och eftersom den danska staten tar igen det på höga skatter på bilar, kommer danskarna hit och köper sina lyxbilar till svenska betydligt lägre priser. Danskar kommer hit och köper sommarstugor, svenskar får inte äga hus i Danmark. Allt detta väcker ont blod.
Sådana skillnader borde våra politiker med det snaraste rätta till om vi verkligen vill ha den Öresund-integration som alla talar om, och om vi vill behålla den goda grannsämjan tvärs över Sundet.
Går vi lite längre söderut, har grannsämjan suttit tämligen löst. Förhållandet mellan Tyskland och Polen har under den s.k. “tvillingregeringen“, det vill säga under tvillingarna Kaczynskis tid, varit kyligt, för att inte säga iskallt. Åtskilliga faktorer har bidragit till detta. En av orsakerna har varit att tyska „Bund der Vertriebenen“, de Fördrivnas förbund, under ledning av den starka och karismatiska Erika Steinbach under många år har krävt ett minnesmärke över de många miljoner från sina hembygder fördrivna tyskarnas lidande och död. Detta har Polens regering motsatt sig å det bestämdaste, och den tyska regeringen har vridit sig i konvulsioner för att slippa ta ett beslut som riskerar den bräckliga grannsämjan.
Nu bar det sig inte bättre än att den polska tvillingregeringen föll i ett val samma dag som Bund der Vertriebenen firade sitt femtioårsjubileum. Och se, Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, kunde utan att riskera något sälla sig till skaran av gratulanter och lova, inte att det skulle bli ett minnesmärke, men att hon skulle tillsätta en kommitté som skall utarbeta ett förslag till minnesmärke. Alltid något! Grannsämjan är räddad för de närmaste tio åren medan kommitténs arbete pågår, och under tiden kanske den driftiga Erika Steinbach har avgått från ordförandeposten och minnesmärket fallit i lika stor glömska som den märkliga polska tvillingregeringen.
Men Zlatan då, min närapå nya nästgranne? Har jag glömt honom? Nej då, varken jag eller danskarna.
„Hvorfor har vi ingen Zlatan“? undrar den rödgröna Enhedslisten inför valet i Danmark, och låter honom i sin reklamfilm göra den berömda klacksparken för att slå ett slag för integrationen i Danmark.
Var rädda om er och era grannar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1158 veckan 11-18 nov. 2007)
EIVORS UPPROP MOT KRIGSINDUSTRIERNA
Eivor Sydberg är norrbottniska i Härjedalen. Härom veckan hördes hon på telefon i Radio Tuff och nu hörs hon på det återupplivade Klarspråk, som Tyresöradion sänder och som andra närradiostationer hakar på.
Hon skriver att hon 1994 hörde läkaren Christina Doctare berätta om hur unga flickor under det grymma inbördeskriget i forna Jugoslavien rövades bort för att hamna i våldtäktsläger. Det berörde henne så djupt att hon inte kunde sova, så i stället skrev hon följande upprop:
----------------------------------------------------------
Jag är en mor, som har tre barn och två barnbarn. Jag är förtvivlad över vår värld, som brinner av krig och elände. Det hjälper föga på lång sikt med enbart medicin, mat och vatten, det är en droppe i havet. Människorna måste få utbildning och hjälp till självhjälp, oavsett var vi bor på jorden
Det måste också bildas en världsorganisation mot krigsindustrierna. Mödrar och läkare ska stå bakom denna organisation. Vi mödrar sätter liv till världen, och läkarna bevarar liv.
Vi mödrar föder underbara liv till denna vackra värld. Alla önskar vi barnen det bästa i livet. I krig blir våra döttrar våldförda och våra söner blir mördade eller lemlästade fysiskt och psykiskt. Alla våra söner vill leva, de är inte fiender till varandra.
Ingen har mig veterligt krävt med kraft, att krigsindustrierna skall ställa om produktionen och att deras forskare skall arbeta för liv, inte för död. Ingen regering har ställt detta krav, ej heller Förenta Nationerna. Så länge detta inte sker fortsätter mördandet och förödelsen av vår jord.
Talet om dålig ekonomi är inte sant. Det är fördelningen som är absurd. Det finns obegränsade pengar i omlopp, även i Sverige. Vi skulle kunna göra underverk i hela den fattiga delen av världen med bara en bråkdel av krigsindustrins vinster.
Jag beundrar alla människor som i olika organisationer arbetar för fred. De är värda allt beröm. Men jag är orolig för mina och andra mödrars barn och barnbarn. Vilken framtid går de till mötes?
MÖDRAR OCH LÄKARE! LÅT OSS BILDA EN ORGANISATION MED NAMNET ”MÖDRAR OCH LÄKARE MOT KRIGSINDUSTRIERNA”! LÅT OSS SPRIDA DESS BUDSKAP ÖVER HELA VÄRLDEN!
--------------------------------------------------
Eivor Sydberg, Sveg, i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 11-18 nov 2007
Hon skriver att hon 1994 hörde läkaren Christina Doctare berätta om hur unga flickor under det grymma inbördeskriget i forna Jugoslavien rövades bort för att hamna i våldtäktsläger. Det berörde henne så djupt att hon inte kunde sova, så i stället skrev hon följande upprop:
----------------------------------------------------------
Jag är en mor, som har tre barn och två barnbarn. Jag är förtvivlad över vår värld, som brinner av krig och elände. Det hjälper föga på lång sikt med enbart medicin, mat och vatten, det är en droppe i havet. Människorna måste få utbildning och hjälp till självhjälp, oavsett var vi bor på jorden
Det måste också bildas en världsorganisation mot krigsindustrierna. Mödrar och läkare ska stå bakom denna organisation. Vi mödrar sätter liv till världen, och läkarna bevarar liv.
Vi mödrar föder underbara liv till denna vackra värld. Alla önskar vi barnen det bästa i livet. I krig blir våra döttrar våldförda och våra söner blir mördade eller lemlästade fysiskt och psykiskt. Alla våra söner vill leva, de är inte fiender till varandra.
Ingen har mig veterligt krävt med kraft, att krigsindustrierna skall ställa om produktionen och att deras forskare skall arbeta för liv, inte för död. Ingen regering har ställt detta krav, ej heller Förenta Nationerna. Så länge detta inte sker fortsätter mördandet och förödelsen av vår jord.
Talet om dålig ekonomi är inte sant. Det är fördelningen som är absurd. Det finns obegränsade pengar i omlopp, även i Sverige. Vi skulle kunna göra underverk i hela den fattiga delen av världen med bara en bråkdel av krigsindustrins vinster.
Jag beundrar alla människor som i olika organisationer arbetar för fred. De är värda allt beröm. Men jag är orolig för mina och andra mödrars barn och barnbarn. Vilken framtid går de till mötes?
MÖDRAR OCH LÄKARE! LÅT OSS BILDA EN ORGANISATION MED NAMNET ”MÖDRAR OCH LÄKARE MOT KRIGSINDUSTRIERNA”! LÅT OSS SPRIDA DESS BUDSKAP ÖVER HELA VÄRLDEN!
--------------------------------------------------
Eivor Sydberg, Sveg, i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 11-18 nov 2007
onsdag, november 7
FOLKE BERNADOTTES DÖD OCH EFTERMÄLE
För en månad sedan berättade Radio Tuffs kvinna i Skåne, Marianne Stieger, att ett nytt monument till minne av Folke Bernadottes vita bussar hade invigts i Malmö. På grund av utlandsvistelse blev det från 2007-11-04 ett annorlunda Radio Tuff, som först hördes på Succékanalen 91,4 i december 1998
Hade någon för femton år sen sagt att jag skulle komma att intressera mig för Folke Bernadotte, hade jag blivit mycket förvånad, kanske protesterat. Men mitt intresse väcktes via underliga bakvägar. Estonias tragiska förlisning var faktiskt inledningen. Jag började då att kolla upp andra fartygskatastrofer i Östersjön, främst i slutet av andra världskriget. Jag fann bara alltför mycket av mänskligt elände, sådant som kom både Estonia och till och med Titanics 1523 offer att förblekna en aning.
För här var det bland annat frågan om ca 10 000 tyska offer för torpederingen av Wilhelm Gustloff i januari 1945, den värsta fartygskatastrofen i alla hav genom tiderna och 7000 dränkta tyska flyktingar vid torpederingen av Goya i april 1945. Och den kanske märkligaste tragedin inträffade, när brittiskt flyg sänkte passagerarfartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. Dels skedde det den 3 maj 1945, bara fem dagar före krigsslutet, dels var det 7000 fångar, evakuerade från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades. Och framförallt: den svenske läkaren Hans Arnoldssson var snubblande nära att förhindra tragedin. Han underrättade britterna på förmiddagen den 3 maj om dessa fartygs mänskliga last. Men som britterna sedan förklarade förekom "failure in communications" och "the message went astray". Arnoldsson tillhörde den skandinaviska Röda korsexpeditionen. På det viset blev jag intresserad också av expeditionens ledare, Folke Bernadotte.
Jag är inte vidskeplig men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. För 37 år sen, den 17 september 1961, omkom Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika och den 17 september 1948 hände det här i den heliga staden Jerusalem:
Tre bilar kommer i uppförsbacke på den smala grusvägen. I den första, som körs av den belgiske majoren Massart, sitter tre svenskar. Den andra har den schweiziske rödakorsläkaren Facel vid ratten. Den tredje, en glänsande Chrysler, körs av den amerikanske översten Frank Begley och har två svenskar, en amerikan och en fransman som passagerare.
En arméjeep glider fram och tvingar de tre bilarna att stanna. Tre män i israeliska militärmössor hoppar ur och närmar sig bilarna. Två av dem skjuter sönder däcken. En annan sticker in sin k-pist genom fönstret i den tredje bilens baksäte. Han avfyrar sex skott mot den närmaste passageraren, som träffas i halsen, bröstet och armen. Offret slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. En annan passagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar.
Det första mordoffret var FN-medlaren Folke Bernadotte, det andra den franske FN-observatören, överste André Sérot.
Samma kväll fick nyhetsbyråerna ett meddelande från förövarna. Där hävdades, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Tre dagar senare beklagade de dock, att de av misstag dödat André Sérot. Det var den svenske generalen Åge Lundström de hade varit ute efter. Honom betecknade de som "brittisk agent och antisemit". Misstaget berodde på att Sérot hade bytt plats med Lundström. Och här möter vi en av de många ironierna i detta drama: Sérot ville sitta bredvid Bernadotte för att få tillfälle att tacka denne för att hans fru, Madame Sérot, 1945 hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar under ledning av Bernadotte.
Terroristerna tillhörde en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar, känd under förkortningen Lehi . Den var inriktad på att bilda en judisk stat, långt större än den nyblivna staten Israel. De ville som det står i Bibeln ha ett Eretz Israel från Nilen till Eufrat, alltså väldigt mycket större än det lilla område Förenta Nationerna hade tillerkänt den nya staten.
Den 9 april 1948, ett halvår före mordet på Bernadotte och fem veckor innan staten Israel bildades hade Lehi deltagit i massakern i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. Denna slakt på palestinska barn, kvinnor och män och andra övergrepp mot andra palestinska byar bidrog starkt till att hundratusentals skärrade palestinier flydde. På kort sikt ledde den till att araberna hämnades genom att angripa en pansarkolonn med judiska läkare och forskare, varvid många människor brändes inne i pansarfordonen.
Annars hade dessa israeliska ultras främst haft britterna som sina måltavlor. Sedan början av 1920-talet var Palestina ett brittiskt mandatområde. I London var man inte helt lycklig över den sionistiska agitationen och den judiska inflyttningen till området, som kom att tillta starkt efter andra världskriget. Britterna hade kvoterat antalet judiska invandrare per år och stoppade åtskilliga emigrantfartyg, ibland med otäcka skeppsbrott och tragedier som följd. Det berodde inte på att Churchill och Attlee var antijudiska utan på rädsla för att provocera arabvärlden med all dess olja. Nu när britternas stora imperium upplöstes i allt snabbare takt var de måna om att försöka behålla arabländerna som sin intressesfär.
Medan 30 000 palestinska judar slogs på den allierade sidan i kriget och den judiska ledningen med David Ben Gurion och Chaim Weizmann i spetsen försökte skapa en stat främst med hjälp av förhandlingar och andra fredliga medel, var extremgrupperna Irgun och Lehi otåligare. För dem var britterna förtryckare och outhärdliga ockupanter av deras land och mord på britter hade varit på dagordningen under flera år. Mellan maj 1945 och oktober 1947 dödades genom judisk terrorism 127 britter. Den värsta smällen kom den 26 juli 1946, då det brittiska militärhögkvarteret i Jerusalem, Hotell King David, sprängdes med 80 dödsoffer som följd, däribland också många araber och judar.
Och det mest spektakulära mordet inträffade redan under kriget. Den 6 november 1944 glider en svart bil av märket Humber med Union Jack i flagghållarna fram genom Kairo och bromsar in framför ingången till residenset hos den brittiska chefen för mellanöstern, Walter Edward Guiness (Guiness--irländsk porter), alias lord Moyne. När chauffören skall öppna bilens bakdörr för lord Moyne springer två mycket unga män fram. Den ene skjuter lorden med tre skott och den andre dödar chauffören också med tre skott och sen kastar de sig upp på cyklar och trampar iväg. Men de har otur. Dom stoppas av en egyptisk mc-polis.
Fem månader senare hängdes de. Lehi hade fått två martyrer till.
Men i London hade lord Moynes vän, Winston Churchill, inte skrätt orden. Först var han, seklets kanske främste vältalare, så upprörd att han inte ville ta till orda i underhuset. Efter någon vecka brännmärkte han dådet som ett "skamligt brott", varnade för att hans "drömmar om sionismen skulle gå upp i rök från lönnmördares pistoler", som i stället skulle kunna producera "gangsters värdiga Nazityskland".
Ja, så antibrittiska var de här militanta judiska högergrupperna, att de 1941, mitt under andra världskriget, via Beirut kontaktade den tyska ambassaden i Ankara, vars chef var den inte okände före detta politikern Franz von Papen. De ställde då i utsikt att i samarbete med Hitlers Tyskland bekämpa den gemensamma huvudfienden, England!
Vilka var de här nationalistiska grupperna? Den ena var Irgun Zwei Leumi, bildad redan under 1930-talet. Den begick till exempel en rad mord på araber under sommaren 1939. Några år senare skulle en immigrant från Warszawa, Menachem Begin, bli dess ledare. 1977 skulle han bli Israels premiärminister och året därpå tillsammans med Egyptens Anwar Sadat få Nobels fredspris. Men det var för andra bedrifter än dem i Irgun.
Ur denna grupp, Irgun, bröt sig ett ännu mera beslutsamt gäng ut. De kallade sig Israels frihetskämpar, förkortat Lehi, och det var de som sedan skulle mörda bland andra lord Moyne, Bernadotte och Sérot. Av engelsmännen kallades de the Stern Gang, Sternligan. Dess grundare var nämligen Avraham Stern, en märklig man, mycket begåvad, både klädsnobb och fruntimmerskarl, dessutom poet och fullständigt hängiven tanken på ett Storisrael. Det finns israeliska historiker som menar att Sterns idéer hade sitt upphov i europeisk fascism. Han var faktiskt också i Italien på ett stipendium till Bologna under en tid på 1930-talet och skall då ha blivit en beundrare av Mussolinis fasta ledarskap. Hans poesi var bloddrypande: "Vi skall be för frihet --vi ska be med revolvern, maskingeväret och minan", skrev han.
Den här gruppen organiserade en serie attentat mot brittiska soldater och poliser och därför anställde britterna en klappjakt på dem. Så småningom klämtade klockan också för Avraham Stern. I februari 1942 trängde sju britter under ledning av kapten Geoffrey Morton in i hans gömställe i Tel Aviv. Stern gömde sig i ett skåp men hittades snabbt och sköts, enligt britterna när han försökte undkomma genom fönstret.
"Det kändes som min värld rasade samman" sade en annan medlem av Lehi-Sterngruppen, när han hörde talas om Sterns död. Hans täcknamn var Michael, hette egentligen Yitshak Yezernitsky, bördig från Polen, men skulle bli väldigt känd under namnet Yitshak Shamir. Den då 27-årige Shamir satt 1942 i brittiskt fängelse. Han tillhörde de verkliga hårdingarna i Lehi, han var "av den typen som antagligen bara läst en enda bok i sitt liv, en som handlade om bomber och sabotage", som en israelisk officer och medfånge uttryckte det. Han hade nog läst många flera, men hade redan hemma i Polen vant sig med vapen.
Den här tuffingen, han rymde förstås genom all brittisk taggtråd och blev nu Lehis, Sternligans, ledare. Han lät skägget växa och klarade sig i fyra år men 1946 blev han till sist igenkänd av den brittiske sergeanten T.G. Martin, som hade specialiserat sig på att identifiera efterlysta terrorister.
Den här gången tog britterna inga risker utan skickade iväg Shamir till ett fängelse i Eritrea. Men innan han försvann, hann han instruera sina ligamedlemmar att hämnas. När sergeant Martin kom till tennisbanan i Haifa för sin sedvanliga tennistimme hann han lägga märke till två egendomliga figurer på banan intill. Innan han fick upp revolvern, träffades han av en skur av kulor, och hans blod färgade en-tout-cas-banan ännu rödare.
Så där gick det till mellan britter och judiska terrorister. Det var inte evangeliernas kärlekslära som gällde i den heliga staden utan Gamla testamentets öga för öga och tand för tand. När britterna 1947 hängde fem Irgun-terrorister svarade Irgun med att kidnappa engelska officerare och hänga dom som vedergällning. Inte att undra på att britterna överlämnade den här heta potatisen till FN och bad den nyblivna organisationen att ordna upp det. Bernadotte fick en enormt svår uppgift med en observatörskår som trots hans envetna propåer förblev alldeles för fåtalig.
Shamir var alltså oskadliggjord, förvisad till Afrika. Men våren 1948 genomförde han en mycket äventyrlig rymning också ur detta fängelse och tog sig tillbaka till Israel. Det var han som var hjärnan bakom morden på Bernadotte och Sérot den 17 september 1948.
Kati Marton, gift med förre Balkanmedlaren Holbrooke, skrev 1994 boken "A Death in Jerusalem", som kom på svenska året efter med titeln "Döden i Jerusalem". Hon menar, att mordet på Bernadotte för Israel, Sverige och USA var något som måste glömmas fortast möjligt. Delvis har man lyckats med detta, för jag har träffat flera välutbildade svenskar i åldern 20-40, som inte haft en aning om det här. Letar man i Stockholm efter Folke Bernadottes gata får man leta länge. Den finns ute på Ladugårdsgärde men är så obetydlig att den inte är utsatt på telefonkatalogernas omfattande kartblad.
Det finns flera omständigheter som gör tystnaden förklarlig. Yitshak Shamir skulle på 1980-talet efterträda den andre gamle terroristledaren, Menachem Begin, som Israels ledande politiker. Han blev utrikesminister, premiärminister och inrikesminister. Det ser inte bra ut i ett demokratiskt land att en tidigare medlem av en organisation, som ville hjälpa Hitler mot britterna och genomförde mordet på två höga FN-tjänstemän får en så ledande position. I Sverige och många andra västländer skulle en person med sådana meriter inte ens anförtros att vara suppleant i en liten kommunal nämnd.
Visserligen bekämpade det officiella Israel med landsfadern Ben Gurion i spetsen sina extremgrupper och med förnyad styrka efter mordet på Bernadotte. De flesta judar var lika förfärade som alla andra över dådet, så vi ska inte hemfalla åt den korkat rasistiska tron på kollektivskuld, som tidigare drabbat judar så grymt och under efterkrigstiden också till exempel tyskar, serber och araber. Men ingen har någonsin ställts inför rätta för morden, trots att förövarna sedan länge varit kända. Han som pumpade 24 skott i Bernadotte och Sérot hette Yehoshua Cohen. Han blev sedermera vän och livvakt åt ingen mindre än David Ben Gurion.
En olustig stämningsbild får man av en israelisk TV-sändning från 1991, delvis återgiven på sen kvällstid i svensk TV. Här berättar veteranerna från Lehi om sitt mord på Bernadotte, som förlöjligas under studiopublikens skratt. Det är alltså ostraffade brottslingar som raljerar och hånar mordoffret till publikens förnöjelse.
En annan olustig omständighet kom fram i en norsk TV-dokumentär -- om man nu skall tro på media, vilket man ofta ska akta sig för. Hur som helst, den handlade om FNs förste generalsekreterare, norrmannen Tryggve Lie. Han påstods ha haft hemliga kontakter med Israels utrikes- och säkerhetstjänst. Stackars Folke Bernadotte, som hade en nästan hopplös uppgift -- Clinton brottades med den 50 år senare--, om han dessutom hade sin högste chef som tjallare bakom ryggen på sig!
Lika olustiga är angreppen på Bernadotte de senaste 50 åren. När jag nu tänker avslöja ett par av dessa historieförfalskningar måste jag bli lite personlig och påpeka att jag inte gör det för att greve Bernadotte var av kunglig börd, Gustav V:s brorson. Själv är jag är republikan och jag har varit i Indien åtta gånger och har därför inget till övers för kastväsendet, inte heller den rest vi har i Sverige i form av kungafjäsk, låt vara att jag tycker Silvia är en söt och begåvad invandrarflicka.
Det är inte heller för att Bernadotte var kavalleriofficer, själv var jag landsstormspojke och sedan sergeant, men i infanteriet, innan jag blev pacifist och hamnade i fängelse för att jag vägrade tillhöra en organisation som då planerade svenska kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. Han tillhörde en tidigare generation än jag och sannolikt var många av hans värderingar helt andra än mina nuvarande. Och kanske var det bara hans förnamn som hade något folkligt i sig hos honom.
Men hur lite jag än kan identifiera mig med greve Folke Bernadotte tycker jag illa om när man av någon anledning och i demagogisk iver gång på gång försöker beljuga en skändligen mördad fredsmedlare och Rödakors-ledare.
Den första stora svartmålningen kom bara några år efter mordet. Då presenterades ett brev, daterat den 10 mars 1945, till Gestapo- och SS-chefen Heinrich Himmler. Det var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte". Det innehöll verkligen politisk dynamit, för i brevet till Himmler står bland annat:
"Judarna är lika lite önskvärda i Sverige som de är i Tyskland. Därför förstår jag fullständigt er inställning i judefrågan. Jag hör av medicinaren Kersten, att Ni har frigivit 5000 judar som får fara till Sverige. Jag uppskattar inte detta, eftersom jag inte önskar ta med några judar."
Och lite längre ner i brevet ger han till och med Himmler råd om hur man effektivare ska bomba London:
"Era V-vapen träffar inte så bra i London. Jag bilägger en skiss med engelska militära mål"
Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Brevet hade "hittats" av Felix Kersten, Himmlers massör under kriget. Himmler led av nervösa magbesvär och den lettisk-finske Kersten blev oumbärlig för denne toppnazist, hans "magiska Buddha", "mannen med mirakelhänderna". I Lena Einhorns dokumentärfilm om Gilel Storch på svensk TV framställs Kersten närmast som en hjälte och otvivelaktigt spelade han en viktig roll för att förmå Himmler att släppa fångar från koncentrationslägren till Sverige genom Bernadottes Rödakors-expedition.
Men efter kriget var det ingen merit att ha varit Himmlers välgörare, belönad med stor gård i Tyskland och våning i Stockholm. Den brittiske ambassadören i Stockholm hade telegraferat till London: "Jag känner Kersten som nazist". Kersten fruktade att bli utlämnad till sitt sovjetockuperade hemland, Lettland. Han försökte att mot gällande regler snabbt få svenskt pass men den formelle Bernadotte tycks inte ha hjälpt honom.
Det var holländarna som blev Kerstens räddning och tacksamt gav honom medborgarskap och höga ärebetygelser, till och med nominerade honom till Nobels fredspris. Kersten förevisade nämligen "bevis" i form av sina egna dagboksanteckningar från kriget om att han hade lyckats rädda hela tre miljoner holländare. Han hade övertalat sin vän Himmler att låta bli att deportera holländarna till Polen.
Det skulle dröja i över tjugo år innan den för Bernadotte så komprometterande bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att Kerstens förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin. Som Kati Marton i sin bok uttrycker det var det här brevet "ett uppenbart falsarium med absurda plumpheter".
En efterklang av den här smutskastningen presterade svenska media i våren 1998. De påstod att Bernadotte och hans räddningsexpedition i Tyskland 1945 skulle ha avvisat judar. Som källa använde de uppgifter från en enda man, en norsk medborgare av polsk-judiskt ursprung. Det påstods rentav att Bernadotte själv skulle ha varit med när judar kastades ut ur de vita bussarna. Men som Röda korsets Christina Magnusson och Peter Örn påpekade i en DN-artikel var Bernadotte vid tidpunkten för denna påstådda händelse i Danmark.
I media påstods att bara 3 500 judar hade räddats hit av de vita bussarna. Men i Nationalencyklopedin liksom i Lena Einhorns TV-dokumentär anges antalet till Sverige räddade judar till 11 000. [1]
Från Norge kom det i april 1998 ett intressant uttalande, som inte fick mycket utrymme i svenska medier, om något alls. Det kom via den norska nyhetsbyrån NTB och kunde i alla fall läsas på Internet. Det var en protest från de norska krigsveteranorganisationerna och inleds så här:
"Ett program i Sveriges Radio förra veckan hävdade att Bernadotte förbisåg judiska fångar i de tyska koncentrationslägren och inriktade sig på att hämta hem danskar och norrmän. Radioprogrammet gav upphov till många artiklar på temat 'Bernadotte lurade oss, hans gloria har ramlat av'"
I det här uttalandet som samtliga norska veteranorganisationer står bakom heter det:
"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"
De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Slutmeningen lyder:
"Vi är övertygade om att en objektiv historieskrivning kommer att bekräfta vår inställning"
Så säger alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger.
Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1157) 4-11 okt.2007
Hade någon för femton år sen sagt att jag skulle komma att intressera mig för Folke Bernadotte, hade jag blivit mycket förvånad, kanske protesterat. Men mitt intresse väcktes via underliga bakvägar. Estonias tragiska förlisning var faktiskt inledningen. Jag började då att kolla upp andra fartygskatastrofer i Östersjön, främst i slutet av andra världskriget. Jag fann bara alltför mycket av mänskligt elände, sådant som kom både Estonia och till och med Titanics 1523 offer att förblekna en aning.
För här var det bland annat frågan om ca 10 000 tyska offer för torpederingen av Wilhelm Gustloff i januari 1945, den värsta fartygskatastrofen i alla hav genom tiderna och 7000 dränkta tyska flyktingar vid torpederingen av Goya i april 1945. Och den kanske märkligaste tragedin inträffade, när brittiskt flyg sänkte passagerarfartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. Dels skedde det den 3 maj 1945, bara fem dagar före krigsslutet, dels var det 7000 fångar, evakuerade från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades. Och framförallt: den svenske läkaren Hans Arnoldssson var snubblande nära att förhindra tragedin. Han underrättade britterna på förmiddagen den 3 maj om dessa fartygs mänskliga last. Men som britterna sedan förklarade förekom "failure in communications" och "the message went astray". Arnoldsson tillhörde den skandinaviska Röda korsexpeditionen. På det viset blev jag intresserad också av expeditionens ledare, Folke Bernadotte.
Jag är inte vidskeplig men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. För 37 år sen, den 17 september 1961, omkom Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika och den 17 september 1948 hände det här i den heliga staden Jerusalem:
Tre bilar kommer i uppförsbacke på den smala grusvägen. I den första, som körs av den belgiske majoren Massart, sitter tre svenskar. Den andra har den schweiziske rödakorsläkaren Facel vid ratten. Den tredje, en glänsande Chrysler, körs av den amerikanske översten Frank Begley och har två svenskar, en amerikan och en fransman som passagerare.
En arméjeep glider fram och tvingar de tre bilarna att stanna. Tre män i israeliska militärmössor hoppar ur och närmar sig bilarna. Två av dem skjuter sönder däcken. En annan sticker in sin k-pist genom fönstret i den tredje bilens baksäte. Han avfyrar sex skott mot den närmaste passageraren, som träffas i halsen, bröstet och armen. Offret slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. En annan passagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar.
Det första mordoffret var FN-medlaren Folke Bernadotte, det andra den franske FN-observatören, överste André Sérot.
Samma kväll fick nyhetsbyråerna ett meddelande från förövarna. Där hävdades, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Tre dagar senare beklagade de dock, att de av misstag dödat André Sérot. Det var den svenske generalen Åge Lundström de hade varit ute efter. Honom betecknade de som "brittisk agent och antisemit". Misstaget berodde på att Sérot hade bytt plats med Lundström. Och här möter vi en av de många ironierna i detta drama: Sérot ville sitta bredvid Bernadotte för att få tillfälle att tacka denne för att hans fru, Madame Sérot, 1945 hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar under ledning av Bernadotte.
Terroristerna tillhörde en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar, känd under förkortningen Lehi . Den var inriktad på att bilda en judisk stat, långt större än den nyblivna staten Israel. De ville som det står i Bibeln ha ett Eretz Israel från Nilen till Eufrat, alltså väldigt mycket större än det lilla område Förenta Nationerna hade tillerkänt den nya staten.
Den 9 april 1948, ett halvår före mordet på Bernadotte och fem veckor innan staten Israel bildades hade Lehi deltagit i massakern i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. Denna slakt på palestinska barn, kvinnor och män och andra övergrepp mot andra palestinska byar bidrog starkt till att hundratusentals skärrade palestinier flydde. På kort sikt ledde den till att araberna hämnades genom att angripa en pansarkolonn med judiska läkare och forskare, varvid många människor brändes inne i pansarfordonen.
Annars hade dessa israeliska ultras främst haft britterna som sina måltavlor. Sedan början av 1920-talet var Palestina ett brittiskt mandatområde. I London var man inte helt lycklig över den sionistiska agitationen och den judiska inflyttningen till området, som kom att tillta starkt efter andra världskriget. Britterna hade kvoterat antalet judiska invandrare per år och stoppade åtskilliga emigrantfartyg, ibland med otäcka skeppsbrott och tragedier som följd. Det berodde inte på att Churchill och Attlee var antijudiska utan på rädsla för att provocera arabvärlden med all dess olja. Nu när britternas stora imperium upplöstes i allt snabbare takt var de måna om att försöka behålla arabländerna som sin intressesfär.
Medan 30 000 palestinska judar slogs på den allierade sidan i kriget och den judiska ledningen med David Ben Gurion och Chaim Weizmann i spetsen försökte skapa en stat främst med hjälp av förhandlingar och andra fredliga medel, var extremgrupperna Irgun och Lehi otåligare. För dem var britterna förtryckare och outhärdliga ockupanter av deras land och mord på britter hade varit på dagordningen under flera år. Mellan maj 1945 och oktober 1947 dödades genom judisk terrorism 127 britter. Den värsta smällen kom den 26 juli 1946, då det brittiska militärhögkvarteret i Jerusalem, Hotell King David, sprängdes med 80 dödsoffer som följd, däribland också många araber och judar.
Och det mest spektakulära mordet inträffade redan under kriget. Den 6 november 1944 glider en svart bil av märket Humber med Union Jack i flagghållarna fram genom Kairo och bromsar in framför ingången till residenset hos den brittiska chefen för mellanöstern, Walter Edward Guiness (Guiness--irländsk porter), alias lord Moyne. När chauffören skall öppna bilens bakdörr för lord Moyne springer två mycket unga män fram. Den ene skjuter lorden med tre skott och den andre dödar chauffören också med tre skott och sen kastar de sig upp på cyklar och trampar iväg. Men de har otur. Dom stoppas av en egyptisk mc-polis.
Fem månader senare hängdes de. Lehi hade fått två martyrer till.
Men i London hade lord Moynes vän, Winston Churchill, inte skrätt orden. Först var han, seklets kanske främste vältalare, så upprörd att han inte ville ta till orda i underhuset. Efter någon vecka brännmärkte han dådet som ett "skamligt brott", varnade för att hans "drömmar om sionismen skulle gå upp i rök från lönnmördares pistoler", som i stället skulle kunna producera "gangsters värdiga Nazityskland".
Ja, så antibrittiska var de här militanta judiska högergrupperna, att de 1941, mitt under andra världskriget, via Beirut kontaktade den tyska ambassaden i Ankara, vars chef var den inte okände före detta politikern Franz von Papen. De ställde då i utsikt att i samarbete med Hitlers Tyskland bekämpa den gemensamma huvudfienden, England!
Vilka var de här nationalistiska grupperna? Den ena var Irgun Zwei Leumi, bildad redan under 1930-talet. Den begick till exempel en rad mord på araber under sommaren 1939. Några år senare skulle en immigrant från Warszawa, Menachem Begin, bli dess ledare. 1977 skulle han bli Israels premiärminister och året därpå tillsammans med Egyptens Anwar Sadat få Nobels fredspris. Men det var för andra bedrifter än dem i Irgun.
Ur denna grupp, Irgun, bröt sig ett ännu mera beslutsamt gäng ut. De kallade sig Israels frihetskämpar, förkortat Lehi, och det var de som sedan skulle mörda bland andra lord Moyne, Bernadotte och Sérot. Av engelsmännen kallades de the Stern Gang, Sternligan. Dess grundare var nämligen Avraham Stern, en märklig man, mycket begåvad, både klädsnobb och fruntimmerskarl, dessutom poet och fullständigt hängiven tanken på ett Storisrael. Det finns israeliska historiker som menar att Sterns idéer hade sitt upphov i europeisk fascism. Han var faktiskt också i Italien på ett stipendium till Bologna under en tid på 1930-talet och skall då ha blivit en beundrare av Mussolinis fasta ledarskap. Hans poesi var bloddrypande: "Vi skall be för frihet --vi ska be med revolvern, maskingeväret och minan", skrev han.
Den här gruppen organiserade en serie attentat mot brittiska soldater och poliser och därför anställde britterna en klappjakt på dem. Så småningom klämtade klockan också för Avraham Stern. I februari 1942 trängde sju britter under ledning av kapten Geoffrey Morton in i hans gömställe i Tel Aviv. Stern gömde sig i ett skåp men hittades snabbt och sköts, enligt britterna när han försökte undkomma genom fönstret.
"Det kändes som min värld rasade samman" sade en annan medlem av Lehi-Sterngruppen, när han hörde talas om Sterns död. Hans täcknamn var Michael, hette egentligen Yitshak Yezernitsky, bördig från Polen, men skulle bli väldigt känd under namnet Yitshak Shamir. Den då 27-årige Shamir satt 1942 i brittiskt fängelse. Han tillhörde de verkliga hårdingarna i Lehi, han var "av den typen som antagligen bara läst en enda bok i sitt liv, en som handlade om bomber och sabotage", som en israelisk officer och medfånge uttryckte det. Han hade nog läst många flera, men hade redan hemma i Polen vant sig med vapen.
Den här tuffingen, han rymde förstås genom all brittisk taggtråd och blev nu Lehis, Sternligans, ledare. Han lät skägget växa och klarade sig i fyra år men 1946 blev han till sist igenkänd av den brittiske sergeanten T.G. Martin, som hade specialiserat sig på att identifiera efterlysta terrorister.
Den här gången tog britterna inga risker utan skickade iväg Shamir till ett fängelse i Eritrea. Men innan han försvann, hann han instruera sina ligamedlemmar att hämnas. När sergeant Martin kom till tennisbanan i Haifa för sin sedvanliga tennistimme hann han lägga märke till två egendomliga figurer på banan intill. Innan han fick upp revolvern, träffades han av en skur av kulor, och hans blod färgade en-tout-cas-banan ännu rödare.
Så där gick det till mellan britter och judiska terrorister. Det var inte evangeliernas kärlekslära som gällde i den heliga staden utan Gamla testamentets öga för öga och tand för tand. När britterna 1947 hängde fem Irgun-terrorister svarade Irgun med att kidnappa engelska officerare och hänga dom som vedergällning. Inte att undra på att britterna överlämnade den här heta potatisen till FN och bad den nyblivna organisationen att ordna upp det. Bernadotte fick en enormt svår uppgift med en observatörskår som trots hans envetna propåer förblev alldeles för fåtalig.
Shamir var alltså oskadliggjord, förvisad till Afrika. Men våren 1948 genomförde han en mycket äventyrlig rymning också ur detta fängelse och tog sig tillbaka till Israel. Det var han som var hjärnan bakom morden på Bernadotte och Sérot den 17 september 1948.
Kati Marton, gift med förre Balkanmedlaren Holbrooke, skrev 1994 boken "A Death in Jerusalem", som kom på svenska året efter med titeln "Döden i Jerusalem". Hon menar, att mordet på Bernadotte för Israel, Sverige och USA var något som måste glömmas fortast möjligt. Delvis har man lyckats med detta, för jag har träffat flera välutbildade svenskar i åldern 20-40, som inte haft en aning om det här. Letar man i Stockholm efter Folke Bernadottes gata får man leta länge. Den finns ute på Ladugårdsgärde men är så obetydlig att den inte är utsatt på telefonkatalogernas omfattande kartblad.
Det finns flera omständigheter som gör tystnaden förklarlig. Yitshak Shamir skulle på 1980-talet efterträda den andre gamle terroristledaren, Menachem Begin, som Israels ledande politiker. Han blev utrikesminister, premiärminister och inrikesminister. Det ser inte bra ut i ett demokratiskt land att en tidigare medlem av en organisation, som ville hjälpa Hitler mot britterna och genomförde mordet på två höga FN-tjänstemän får en så ledande position. I Sverige och många andra västländer skulle en person med sådana meriter inte ens anförtros att vara suppleant i en liten kommunal nämnd.
Visserligen bekämpade det officiella Israel med landsfadern Ben Gurion i spetsen sina extremgrupper och med förnyad styrka efter mordet på Bernadotte. De flesta judar var lika förfärade som alla andra över dådet, så vi ska inte hemfalla åt den korkat rasistiska tron på kollektivskuld, som tidigare drabbat judar så grymt och under efterkrigstiden också till exempel tyskar, serber och araber. Men ingen har någonsin ställts inför rätta för morden, trots att förövarna sedan länge varit kända. Han som pumpade 24 skott i Bernadotte och Sérot hette Yehoshua Cohen. Han blev sedermera vän och livvakt åt ingen mindre än David Ben Gurion.
En olustig stämningsbild får man av en israelisk TV-sändning från 1991, delvis återgiven på sen kvällstid i svensk TV. Här berättar veteranerna från Lehi om sitt mord på Bernadotte, som förlöjligas under studiopublikens skratt. Det är alltså ostraffade brottslingar som raljerar och hånar mordoffret till publikens förnöjelse.
En annan olustig omständighet kom fram i en norsk TV-dokumentär -- om man nu skall tro på media, vilket man ofta ska akta sig för. Hur som helst, den handlade om FNs förste generalsekreterare, norrmannen Tryggve Lie. Han påstods ha haft hemliga kontakter med Israels utrikes- och säkerhetstjänst. Stackars Folke Bernadotte, som hade en nästan hopplös uppgift -- Clinton brottades med den 50 år senare--, om han dessutom hade sin högste chef som tjallare bakom ryggen på sig!
Lika olustiga är angreppen på Bernadotte de senaste 50 åren. När jag nu tänker avslöja ett par av dessa historieförfalskningar måste jag bli lite personlig och påpeka att jag inte gör det för att greve Bernadotte var av kunglig börd, Gustav V:s brorson. Själv är jag är republikan och jag har varit i Indien åtta gånger och har därför inget till övers för kastväsendet, inte heller den rest vi har i Sverige i form av kungafjäsk, låt vara att jag tycker Silvia är en söt och begåvad invandrarflicka.
Det är inte heller för att Bernadotte var kavalleriofficer, själv var jag landsstormspojke och sedan sergeant, men i infanteriet, innan jag blev pacifist och hamnade i fängelse för att jag vägrade tillhöra en organisation som då planerade svenska kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. Han tillhörde en tidigare generation än jag och sannolikt var många av hans värderingar helt andra än mina nuvarande. Och kanske var det bara hans förnamn som hade något folkligt i sig hos honom.
Men hur lite jag än kan identifiera mig med greve Folke Bernadotte tycker jag illa om när man av någon anledning och i demagogisk iver gång på gång försöker beljuga en skändligen mördad fredsmedlare och Rödakors-ledare.
Den första stora svartmålningen kom bara några år efter mordet. Då presenterades ett brev, daterat den 10 mars 1945, till Gestapo- och SS-chefen Heinrich Himmler. Det var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte". Det innehöll verkligen politisk dynamit, för i brevet till Himmler står bland annat:
"Judarna är lika lite önskvärda i Sverige som de är i Tyskland. Därför förstår jag fullständigt er inställning i judefrågan. Jag hör av medicinaren Kersten, att Ni har frigivit 5000 judar som får fara till Sverige. Jag uppskattar inte detta, eftersom jag inte önskar ta med några judar."
Och lite längre ner i brevet ger han till och med Himmler råd om hur man effektivare ska bomba London:
"Era V-vapen träffar inte så bra i London. Jag bilägger en skiss med engelska militära mål"
Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Brevet hade "hittats" av Felix Kersten, Himmlers massör under kriget. Himmler led av nervösa magbesvär och den lettisk-finske Kersten blev oumbärlig för denne toppnazist, hans "magiska Buddha", "mannen med mirakelhänderna". I Lena Einhorns dokumentärfilm om Gilel Storch på svensk TV framställs Kersten närmast som en hjälte och otvivelaktigt spelade han en viktig roll för att förmå Himmler att släppa fångar från koncentrationslägren till Sverige genom Bernadottes Rödakors-expedition.
Men efter kriget var det ingen merit att ha varit Himmlers välgörare, belönad med stor gård i Tyskland och våning i Stockholm. Den brittiske ambassadören i Stockholm hade telegraferat till London: "Jag känner Kersten som nazist". Kersten fruktade att bli utlämnad till sitt sovjetockuperade hemland, Lettland. Han försökte att mot gällande regler snabbt få svenskt pass men den formelle Bernadotte tycks inte ha hjälpt honom.
Det var holländarna som blev Kerstens räddning och tacksamt gav honom medborgarskap och höga ärebetygelser, till och med nominerade honom till Nobels fredspris. Kersten förevisade nämligen "bevis" i form av sina egna dagboksanteckningar från kriget om att han hade lyckats rädda hela tre miljoner holländare. Han hade övertalat sin vän Himmler att låta bli att deportera holländarna till Polen.
Det skulle dröja i över tjugo år innan den för Bernadotte så komprometterande bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att Kerstens förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin. Som Kati Marton i sin bok uttrycker det var det här brevet "ett uppenbart falsarium med absurda plumpheter".
En efterklang av den här smutskastningen presterade svenska media i våren 1998. De påstod att Bernadotte och hans räddningsexpedition i Tyskland 1945 skulle ha avvisat judar. Som källa använde de uppgifter från en enda man, en norsk medborgare av polsk-judiskt ursprung. Det påstods rentav att Bernadotte själv skulle ha varit med när judar kastades ut ur de vita bussarna. Men som Röda korsets Christina Magnusson och Peter Örn påpekade i en DN-artikel var Bernadotte vid tidpunkten för denna påstådda händelse i Danmark.
I media påstods att bara 3 500 judar hade räddats hit av de vita bussarna. Men i Nationalencyklopedin liksom i Lena Einhorns TV-dokumentär anges antalet till Sverige räddade judar till 11 000. [1]
Från Norge kom det i april 1998 ett intressant uttalande, som inte fick mycket utrymme i svenska medier, om något alls. Det kom via den norska nyhetsbyrån NTB och kunde i alla fall läsas på Internet. Det var en protest från de norska krigsveteranorganisationerna och inleds så här:
"Ett program i Sveriges Radio förra veckan hävdade att Bernadotte förbisåg judiska fångar i de tyska koncentrationslägren och inriktade sig på att hämta hem danskar och norrmän. Radioprogrammet gav upphov till många artiklar på temat 'Bernadotte lurade oss, hans gloria har ramlat av'"
I det här uttalandet som samtliga norska veteranorganisationer står bakom heter det:
"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"
De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Slutmeningen lyder:
"Vi är övertygade om att en objektiv historieskrivning kommer att bekräfta vår inställning"
Så säger alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger.
Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1157) 4-11 okt.2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)