EN REPORTER MED CIVILKURAGE

Vem tror ni det var som skrev det här om sitt besök på barnbyn Skå-Edeby:

”Det är ingen svårighet att hitta dit för jag får sällskap på vägen av en som bor där. Han är åtta år, har hela huvudet fullt av vitkrulliga lockar och är som en liten ängel. Ängeln stannar på skogsstigen, kikar upp på mig med glittrande blå ögon och säger:
--Vad heter du, kärringjävel?”

Jo, det var förstås Barbro Alving, signaturen Bang eller ”Käringen mot strömmen”, som hon också kallade sig. ”En av de mest briljanta reportrar som detta land har skådat”, som Bertil Mollberger i onsdags kallade henne i Dagens Nyheter (28/11).

Bang skildrade bland annat det spanska inbördeskriget (1936-39), som var precis så grymt som inbördeskrig brukar vara. Hon väjde inte för att realistiskt beskriva bombterrorn mot Madrid: Barn och kvinnor dränkta i blod med bortsprängda lemmar och huvuden.

Också på andra krigsskådeplatser fanns hon och hennes erfarenheter från krig gjorde henne till radikalpacifist. Hon väckte uppmärksamhet när hon 1955 vägrade civilförsvar och sattes i fängelse, en vistelse som hon självfallet skildrade.

Hon var Dagens Nyheters mest omtyckta journalist. När tidningen på 1950-talet började agitera ivrigt för svenska kärnvapen, fann Bang sin ställning som dess stjärnreporter alltmer ohållbar. Hon hade besökt Hiroshima och visste bättre än ledarskribenterna hur ohyggliga dessa vapen var. På ledarsidan medgav man visserligen att kärnvapen var ohyggliga men tillade käckt: ”Ohygglighet är i det här fallet effektivitet”.

Dagens Nyheters färgstarke chefredaktör Herbert Tingsten var så heltänd på kärnvapen att han skrev att ett svenskt militärt försvar utan egna atombomber var som att försvara sig med pilbågar. Detta och liknande ledde till att Barbro Alving valde att lämna Dagens Nyheter.

I tisdags (27/11) hade Göran Flodman och jag förmånen att i Bollmoras Kulturcafé berätta om Per Anders Fogelström. Det var han och Bang som 1958 formulerade de två programpunkterna för AMSA, Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb. Den ena var ett nej till svenska kärnvapen, den andra mera resonerande och talade om ”fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser som nu går till militära ändamål för uppbyggande syften”.

1957 visade en opinionsundersökning att 40 procent av svenskarna önskade blågula atombomber, medan 36 procent var emot. Men redan 1959 sade hela 51 procent nej. Bara 29 procent var nu anhängare till svenska atombomber. Det var en märkligt kraftig och snabb svängning i opinionen. Vad hade då hänt under ett par år?

Säkert bidrog Per Anders Fogelström, Barbro Alving, Bertil Svahnström och andra AMSA-medlemmar till denna omsvängning. De genomförde en intensiv debattperiod, framträdde på olika platser i landet, oftast för fulla hus. På 1960-talet blev det sedan politiskt och opinionsmässigt omöjligt att förse det militära försvaret med kärnvapen. Militären fick hålla till godo med Tingstens ”pilbågar”, låt vara alltmer sofistikerade och för skattebetalarna allt kostsammare sådana.

Barbro Alving levde mellan 1909 och 1987, var kedjerökande och bisexuell katolik och tillhörde i hög grad dem som lyckades med fredsrörelsens kanske främsta bedrift under 1900-talet: Att förhindra anskaffandet av svenska kärnvapen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1161) 2007-12-02