DEN FÖRBANNADE MÅNADEN DECEMBER

Ett nytt Radio Tuff hörs söndagar kl 17 på 91,4 MHz och sedan var sjunde timme tills nästa Radio Tuff. Hörs också på nätet www.tyresoradion.se Tycker du att Tuffs insatser är bra är du välkommen som medlem i Tyresö Ulands- och FredsFörening. Att många människor blir medlemmar är det som håller de frivilligt arbetande aktivisterna i gång. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem (annan på samma adress). Välkommen som medlem genom att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Mer om Tuff på www.tuff.fred.se
-------------------------------------------------------------------------------
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.

Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa

I yngre dagar kände jag för vemodet i Bo Bergmans dikt ”Stadsbarn”. Och för all del, november går väl ännu an. Men fy fan för december!

Det är den mörkaste månaden. Också den stressigaste. Och det är nu vi drabbas av den vildaste köpgalenskap, fast konsumismen har ju länge varit en våra verkliga folksjukdomar. Är det så viktigt att tillskansa sig saker, att äga en massa prylar? Undersökningar visar att vi inte blir lyckligare, hur mycket vi än satsar på flådig inredning av våra hem eller ännu större bilar än grannarnas. En del korkade optimister lär tro på att de kan rädda sina äktenskap genom att skaffa en ny jättefin soffgrupp. Nog är det väl ändå viktigare vad vi är och vad vi gör, än vad vi äger.

Nu säger beteendevetarna, att vår grunkfrälsthet och hagalenskap bottnar i vår osäkerhet, det där att vi vill synas, bli bekräftade och kanske beundrade. Men i vår syn på andra människor är det ju inte skrytmånsarna vi gillar, de som vill glänsa utåt med alla sina dyrbara prylar. Dem vi högaktar är tvärtom människor vi tycker är schyssta, vänliga och trevliga, de som gör någonting bra, är solidariska och medmänskliga utan att få dollartecken i ögonen.

Men är jag rätte mannen att påpeka detta? Kanske gör jag bara en dygd av nödvändigheten med min pension på 9 400 kr i månaden och ett oavlönat jobb med 250 radioprogram per år. Hade jag haft högre inkomster hade jag kanske inte nöjt mig med att bo i lägenhet och köra en liten Opel Corsa, som jag för övrigt inte använder värst ofta.

Nja, det befarar jag ändå inte. Som pojke i Norrland fick jag nog av att bo i ett stort hus, vars jättetomt det gällde att sköta med gräsklippning, ogräsrensning och snöskottning till förbannelse. Samtidigt fick vi hålla till godo med utedass och kallvatten, som ofta frös under vintern. Inte ser mitt duschrum här i Bollmora mycket ut i trendnissarnas ögon men för mig är det en lyx, som jag njuter av. Vad spelar ramarna för roll jämfört med innehållet försöker jag förgäves hävda också i radiosammanhang. Eller för att citera poesi igen – den här gången av Fröding:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Över hela världen varnas nu för klimatförsämringen och dess måhända förfärliga konsekvenser i framtiden. Stora hus och bilar liksom produktionen av en massa onödiga prylar har förstås starkt bidragit till utsläppen av koldioxid. Två företeelser tycks dock ha glömts bort:

Den ena är produktionen av en massa vapen, vilkas kostnader belöper sig till tusentals miljarder kronor per år. Och hur mycket koldioxid släpps ut när massor av avancerade militärflygplan och stridsfordon dundrar fram? Till och med den svenska försvarsberedningen har just slagit fast att de militära hoten mot Sverige inte existerar, medan klimathotet är akut.

Det andra nedtystade hotet mot klimatet är folkökningen. Bara under min livstid har världens befolkning tredubblats och det är självklart att det tär på resurser och framkallar en enorm mängd koldioxid, särskilt som 2500 miljoner kineser och indier nu i snabb takt skaffar allt flera motorfordon. Nu är världens folkmängd uppå 7000 miljoner och innan mina barnbarn pensioneras beräknas de ha cirka 10 000 miljoner kamrater på vår planet.

En utställning som Tuff gjorde om Indien för över 25 år sedan tog bland annat upp frågan: ”Varför skaffar dom sig så många barn?” Svaret var att i brist på tryggad ålderdom behövdes barn på gamla dagar och dessutom ville man garantera sig mot den höga barnadödligheten. Ett trist faktum är att ungefär 20 000 barn ännu dör i vår värld varje dag, en enorm förintelse. Det paradoxala är att om vi kunde minska barnadödligheten skulle också folkökningen avstanna. Det har hänt till exempel i Europa inklusive Ryssland, där befolkningen, om vi bortser från invandringen, numera minskar. Om föräldrar vet att deras barn inte dör skaffar de inte så många.

Tuffs mångåriga, ihärdiga och frivilliga jobb för att finansiera massor av utmärkta projekt i Indiens fattiga byar är alltså indirekt ett arbete mot klimatförsämringen.
------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1162) 2007-12-09

Folkökningen har flera gånger diskuterats i Radio Tuff, bland annat i krönikan ”Ju fler vi är tillsammans, ju....” den 18 februari 2007