Ljuva småflickor luras bli magra
Kära lyssnare!
Det lackar mot jul. I det stora bostadshuset på baksidan tindrar ljusstakarna i varje fönster och lyser upp det eländiga decembermörkret. I villorna på andra sidan gatan lyser hiskeliga slingor på taken och kring alla knutar. Undrar just, hur stora de elräkningarna blir när de kommer?
Själv håller jag mig med handstöpta ljus i år. Den goda grannsämjan jag vid ett tidigare tillfälle talade om manifesterade sig i en grandios gemensam ljusstöpning. Det tioåriga barnbarnet fick vara med och invigdes i denna ålderdomliga sysselsättning som faktiskt inte bara utfördes av kvinnor. Nejdå, det fanns några män med också, men de rörde mest i stearingrytorna.
Och så kom luciadagen även i år. I vintermörkret infann sig en stolt mormor på förskolan för att se det lilla barnbarnet tåga i rad med lucior, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar och –gummor. Att se dessa små tre- till femåringar med iver framföra sina noggrant instuderade sånger framkallar varje år en eller annan tår. Ungarna var precis så runda om kinder och magar som ungar den åldern ska, ögonen glänste av iver och ben och armar spratt åt alla håll. Härligt! Härligt!
På luciadagens eftermiddag deltog jag i Tyska kyrkans julfest för seniorer. Jag njöt av alla de tyska julkakorna och min barndoms julsånger. Samtidigt påmindes jag dock om att Andra världskriget, som för många människor tycks ha ägt rum i ett annat liv, fast för många av dessa gamlingar fortfarande är levande nutid. Jag satt bredvid en gammal herre som omedelbart, när jag berättade för honom att jag just flyttat från Tyresö och en av Sveriges största fredsföreningar, började prata om sina hemska upplevelser efter kriget i de beryktade amerikanska krigsfångelägren på Rhenängarna, där fångarna dog som flugor. Värst av allt tyckte han det var att alla de unga männen som likt honom hade kämpat vid fronten ända från första krigsdagen, efteråt behandlades som förbrytare, trots att de ju inte hade bett om att få offra hela sin ungdom i ett meningslöst krig. Detta förakt hade fått honom att flytta till Sverige efter sina studier, men så mycket bättre blev det ju inte här heller. Nej, kriget är inte över för honom. Det tär på honom dagligen.
På luciadagens kväll hörde jag på tv talas om en konferens som samma dag hade ägt rum i Tyskland. Socialministern Schmidt och familjeministern von der Leyen hade sammankallat modeskapare och mannekänger för att tala om den tyska, nästan folksjukdomen bland unga flickor – nämligen det som där kallas ”Magersucht” , det vill säga anorexi. Ministrarna vill få modevärlden att ta sitt ansvar för att skapa en människovärdigare kvinnobild än dessa magra mannekänger förmedlar.
Lyxproblem? Nej och åter nej! Titta hur våra tonårsflickor påverkas av medieflodens magra kvinnofixering! Allt för många av våra runda, mjuka tre-, fyra och femåringar med glada och glänsande ögon blir efter hand magra, trötta och vid falska ideal fixerade tonårsflickor. Så nog gör ministrarna rätt som vill ta itu med en modebransch som anser att en kvinnas idealmått är 90-60-90. Det kanske är dags för en konferens även här i Sverige, så att modebranschen äntligen tillverkar kläder som alla vi glada, runda flickor och kvinnor kan bära med högburet huvud. Inget vansinnigt bantande, kära tonåringar, utan njut av den goda julmaten – men ta er en lång och skön julpromenad runt Öringesjön efteråt!
Undrar just om Zlatan äter lussebullar nere i Italien? Själv tänker jag sätta tänderna i en just nu, medan jag tänder mitt tredje adventsljus och tänker på er däruppe i Tyresö hälsar från Limhamn
-------------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1163) 2007-12-16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar