MARIANNE STIEGER: Leve grannsämjan!
Kära lyssnare.
Inget går väl upp mot en god grannsämja, eller hur? Jag, som sedan ett halvår tillbaka bor i ett hus med 51 grannfamiljer, har börjat förstå hur viktigt detta är. Inte ens med de få grannar jag hade i Öringe var det alltid så lätt att tycka och tänka lika. Hur skulle det då gå med 52 familjer? Visst, några ville ha gemensam vattenmätare, andra ville ha enskilda. Några tyckte att den nya parkeringsplatsen skulle asfalteras, andra tyckte det blev för dyrt. Men på det stora hela verkar allting fungera, och redan planeras den andra gemensamma festen, denna gång dock inomhus, även om jag så sent som den 1 november satt ute på Lilla Torg, detta vackra torg med sin medeltida atmosfär, och drack en café latte, medan jag njöt av den sista lilla solglimten.
Värre är det med grannsämjan tvärs över Sundet. Det talas vitt och brett om hur Malmö och Köpenhamn integreras. Visst flyttas det och man gifter sig i tusentals tvärs över Sundet. Danskarna köper sina hus här till lägre pris och svenska ungdomar jublar över de välbetalda jobb de får i Danmark. Så allting borde vara frid och fröjd och på ytan ser det också ut så.
Men skrapar man lite på ytan, upptäcker man en hel del problem som detta utbyte för med sig, och man märker också att det gror rätt mycket ilska i folkdjupet. Till exempel tar de danska familjer som bor här del av hela vår kommunala infrastruktur, med allt från förskola och skola till hemtjänst. Men – och detta väcker en viss ilska – de betalar ingen skatt här i Sverige. Den kammar den danska staten hem, om de jobbar i Danmark. Inte heller betalar de i Danmark så hög inkomstskatt som vi i Sverige. Deras skatt är betydligt lägre. Och eftersom den danska staten tar igen det på höga skatter på bilar, kommer danskarna hit och köper sina lyxbilar till svenska betydligt lägre priser. Danskar kommer hit och köper sommarstugor, svenskar får inte äga hus i Danmark. Allt detta väcker ont blod.
Sådana skillnader borde våra politiker med det snaraste rätta till om vi verkligen vill ha den Öresund-integration som alla talar om, och om vi vill behålla den goda grannsämjan tvärs över Sundet.
Går vi lite längre söderut, har grannsämjan suttit tämligen löst. Förhållandet mellan Tyskland och Polen har under den s.k. “tvillingregeringen“, det vill säga under tvillingarna Kaczynskis tid, varit kyligt, för att inte säga iskallt. Åtskilliga faktorer har bidragit till detta. En av orsakerna har varit att tyska „Bund der Vertriebenen“, de Fördrivnas förbund, under ledning av den starka och karismatiska Erika Steinbach under många år har krävt ett minnesmärke över de många miljoner från sina hembygder fördrivna tyskarnas lidande och död. Detta har Polens regering motsatt sig å det bestämdaste, och den tyska regeringen har vridit sig i konvulsioner för att slippa ta ett beslut som riskerar den bräckliga grannsämjan.
Nu bar det sig inte bättre än att den polska tvillingregeringen föll i ett val samma dag som Bund der Vertriebenen firade sitt femtioårsjubileum. Och se, Angela Merkel, den tyska förbundskanslern, kunde utan att riskera något sälla sig till skaran av gratulanter och lova, inte att det skulle bli ett minnesmärke, men att hon skulle tillsätta en kommitté som skall utarbeta ett förslag till minnesmärke. Alltid något! Grannsämjan är räddad för de närmaste tio åren medan kommitténs arbete pågår, och under tiden kanske den driftiga Erika Steinbach har avgått från ordförandeposten och minnesmärket fallit i lika stor glömska som den märkliga polska tvillingregeringen.
Men Zlatan då, min närapå nya nästgranne? Har jag glömt honom? Nej då, varken jag eller danskarna.
„Hvorfor har vi ingen Zlatan“? undrar den rödgröna Enhedslisten inför valet i Danmark, och låter honom i sin reklamfilm göra den berömda klacksparken för att slå ett slag för integrationen i Danmark.
Var rädda om er och era grannar hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1158 veckan 11-18 nov. 2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar