Författaren Norman Mailer dog härom veckan. 1944 var han 21 år och deltog i kriget mot japanerna. Redan 1948 skrev han sedan boken ”De nakna och de döda”, ofta kallad den främsta skildringen av andra världskriget. Det var en brutal bok, för han skrev om döden, smutsen och sadismen och om hur vanliga unga män förråades till barbarer.
Det finns scener i Mailers bok, som chockerade oss unga USA-frälsta den gången. Där beskrivs till exempel hur några amerikaner tar en japansk soldat till fånga. De pratar med honom och han visar dem inställsamt foton av sina anhöriga där hemma. Sedan mördar de honom kallblodigt.
Ja, det var verkligen ”War without Mercy”, ett krig utan nåd, som historieprofessorn John D Dower skildrade i sin bok med den titeln. Ännu mera än i andra krig var rasismen extrem från båda sidor. Kriget slutade med två jättelika massmord. Flera hundra tusen civila japaner dödades av atombomber i Hiroshima och Nagasaki.
Ibland ursäktas dessa båda krigsförbrytelser med att japanerna var dödsälskande fanatiker, i varje fall att de ibland slogs till sista man -- något som i andra sammanhang brukar berömmas som heroisk tapperhet. Men kan det möjligen bero på att de visste vad som väntade dem, om de gav sig?
Professor Dower nämner i sin bok, att 81 000 japaner dog i västlig fångenskap kring krigsslutet. Och hur brutalt japanska krigsfångar behandlades finns skildrat inte bara av Mailer och Dower.
Det är nu 80 år sedan den första ensamflygningen över Atlanten genomfördes. Det var den svenskättade amerikanen Charles Lindberg (1902-74), som utförde bravaden. 1927 var han världens i särklass mest hyllade hjälte.
I början av andra världskriget var Lindberg politiskt kontroversiell. Han tillhörde den amerikanska fredsopinionen, som motsatte sig att USA skulle blanda sig i det europeiska kriget. Sedan anmälde han sig som frivillig i kriget mot japanerna och tjänstgjorde med överstes rang. 1970 publicerades hans dagböcker från kriget.
Han berättar där om hur amerikanerna satte upp avhuggna japanska huvuden på pålar längs vägarna. Allt var tillåtna mål, också infödda civila. Han skildrar, hur soldater ger en tillfångatagen japan en cigarett, men så snart han börjar röka skärs hans hals av från öra till öra. Och Lindberg hör skryt om hur man massdödar japanska fångar och menar, att det därför inte är underligt att japanerna slåss till sista man och inte låter sig fångas
Charles Lindberg äcklas också av hur hans kamrater tar japanska kroppsdelar som suvenirer och skickar hem dem. Men som en officer ursäktande framhöll brukade flera av hans pojkar i motsats till andra amerikaner döda japanska fångar, innan de sparkade ut tänderna på dem.
Lindberg upprörs över att hans krigskamrater accepterar tortyr av fångar och tycker att propagandan om att man slåss för civilisationen är hyckleri. Och japanernas hårdnackade och till synes dödsföraktande motstånd förklarar han så här:
“De vågade inte ge sig, även om de ville, för de visste mer än väl att våra soldater skulle skjuta dem -- också om de kom med händerna över huvudet”
Krig är ingen tebjudning, som Mao påpekade, inte ens om massmördandet sker för demokrati, frihet, mänskliga rättigheter, fosterlandet och andra honnörsbegrepp. Vi som läst Norman Mailer, John Dower och Charles Lindberg blev inte förvånade över Song My, Abu Ghraib och liknande förbrytelser. Bara bedrövade.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1159) 2007-11-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar