....till Alléskolan i Floda som ännu en gång gjort ett dagsverke för fattiga indiska barn i Tuff-projekten. Resultat: 47 855 kr, vilka som vanligt skickas till Indiska partners.
....till Tyresö skola, som vid sitt dagsverke den 10 juni jobbade in 37 855 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i vanlig ordning snabbt kommenterat svenska skolors fina resultat och e-postar: ”Vi är väldigt glada över de två svenska skolornas fina insatser. Pengarna motsvarar i indisk valuta över en halv miljon rupier och räcker att under ett år driva skolan i Chandvagan för 100 elever i klasserna 4-7. Pengarna från Tyresö skola och Alléskolan räcker till löner för fyra lärare, till mat under två terminer för de 100 eleverna och till undervisningsmateriel.” Bhikhu menar att stödet har hög kvalitet, eftersom pengarna inte kommer från någon stor biståndsorganisation eller från någon statlig jättepott utan från svenska elevers arbete.
....till Svenska Freds, som på självaste Midsommarafton e-postar om sina sommaraktiviteter. Deras fredsbuss, ett mobilt fredsfik, rullar runt i landet och stannar till i städer och marknadsplatser och pratar fredsfrågor. Kampanjen att samla namn mot vapenexport till diktaturer fortsätter i oförminskad skala. Se mera om kampanjen på http://www.demokratikriterium.nu/
....till förre ärkebiskopen KG Hammar, som skrivit på Svenska Freds’ upprop mot vapenexport till diktaturer och som säger: "Att sälja vapen till en diktatur är det bästa sättet att motarbeta demokrati. Men vad gör man inte för pengar!”
...till den fina Tyresökonstnären David Bracken, som skänkt sina kvarvarande kopior av sitt konstverk ”Livets träd” till Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF), som kan sälja dem till valfritt pris. Dessutom ansåg han Tyresöradion och Radio Tuff så väsentliga att han förärade programledaren ett av sina konstverk. Hjärtligt tack!
....till Succékanalen 91,4 Tyresöradion, som fram till den 7 augusti sänder hela 16 halvtimmesprogram på 91,4 och www.tyresoradion.se och lika många korta mellansnack. Ett av dessa program är Radio Tuff som först hörs med Radio Tuff 1292 till den 3 juli, då ett nytt Radio Tuff (nr 1293) läggs in på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se
....till den unge datakunnige och berömvärt hjälpsamme Theodor Lindgren, som räddade sändningen av de sexton radiohalvtimmarna och lika många mellansnack, när kortläsaren i radiostudions dörr inte funkade den 26 juni. Han la in alla dessa 32 mp3-filer från sin egen dator.
....till dem som försvarat detta års Ship to Gaza mot konstig kritik. Det är bland andra DN-skribenten Stefan Jonsson, religionshistorikern Mattias Gardell, författaren Henning Mankell och förre justitieministern Thomas Bodström. Mera om detta om en stund i vekans Radio Tuff.
torsdag, juni 30
lördag, juni 25
Sanningen, ett av krigens typiska offer
”Krigets första offer är sanningen” är ett ofta upprepat påstående. Egentligen offras sanningen hela tiden av de krigförande, som genom mer eller mindre lögnaktig propaganda vill få sina landsmän att utstå uppoffringar och med ännu mera glöd bekämpa fienden, alltid beskriven som ”det onda”. Propagandan hjälper också till att dölja den egna sidans förbrytelser och övergrepp.
”Propagandalögner är ett svårutrotat ogräs”, har Tyresöbon och historieprofessorn Jarl Torbacke påpekat. Därför är sanningen inte bara krigets första utan också sista offer. Det gäller inte minst segrarnas dominerande skildringar av andra världskriget.
Några minns väl ännu det första Gulfkriget 1990-91. Det som då inte minst påverkade amerikanska politikers beslut att anfalla Irak var ett skakande vittnesmål från en kuwaitisk tonårsflicka inför ett kongressutskott i Washington. Tårögd berättade hon om hur hon som sjukvårdsbiträde i Kuwait hade upplevt hur irakiska soldater brutalt hade slitit spädbarn ur deras kuvöser och slängt dem i golvet. Först när kriget var i full gång avslöjades det att flickan aldrig hade varit i Kuwait under den irakiska invasionen. Hon var dotter till Kuwaits ambassadör i USA och en skicklig PR-firma hade iscensatt bluffen, som starkt bidrog till USA:s beslut att anfalla Irak.
Detta krig bestod som vanligt av häftiga bombningar av Bagdad och andra irakiska mål. I propagandan meddelades att amerikanska bomber hade ödelagt en fabrik för tillverkning av biologiska vapen. Men CNN:s Peter Arnett och The Independents Patrick Cockburn var tydligen inte så “inbäddade” utan besökte det påstådda och nu sönderbombade centret för biologiska vapen. De fann att det hade varit en fabrik för framställning av barnmjölk.
Om det pågående kriget i Libyen får vi mestadels ensidiga rapporter. Vilka är ”rebellerna” och vad vill de mera än störta Gaddafi? Och hur många mer än Gaddafis tre barnbarn har dödats av de västliga bomber, som hycklande påstås rädda civila?
Av krigets alla övergrepp är det effektivt att i propagandan vädja till känslorna. Få förbrytelser väcker lika stor avsky som krigens alla våldtäkter. De begås av alla krigförande sidor men i propagandan framhålls förstås bara den andra sidans skändningar av flickor och kvinnor. I det senaste utspelet påstås nu den libyska regimen uppmana sina soldater att våldta rebellernas kvinnor. Ja, det sägs till och med att soldaterna får Viagra för att bli riktigt våldtäktsbenägna. Dessa anklagelser har rentav tagits upp av den krigsförbrytardomstol i Haag (ICC), som alltid blundat för västliga förbrytelser.
Domstolens anklagelser har föranlett Amnesty International och Human Rights Watch att engagera sig. Trots grundliga undersökningar har de inte kunna hitta några hållbara bevis för de påstådda rysligheterna.
------------------------------------
ÅKE SANDIN
-------------------------------------------
Se också Patrick Cockburns artikel “Lies, Damn Lies, and Reports of Battlefield Atrocities” på
http://www.commondreams.org/view/2011/06/19 och Sara Flounders artikel ”The Libya — Behind
the phony ICC 'rape' charges” på http://www.pacificfreepress.com/news/1/9002-libya-behind-the-phony-icc-rape-charges.html
”Propagandalögner är ett svårutrotat ogräs”, har Tyresöbon och historieprofessorn Jarl Torbacke påpekat. Därför är sanningen inte bara krigets första utan också sista offer. Det gäller inte minst segrarnas dominerande skildringar av andra världskriget.
Några minns väl ännu det första Gulfkriget 1990-91. Det som då inte minst påverkade amerikanska politikers beslut att anfalla Irak var ett skakande vittnesmål från en kuwaitisk tonårsflicka inför ett kongressutskott i Washington. Tårögd berättade hon om hur hon som sjukvårdsbiträde i Kuwait hade upplevt hur irakiska soldater brutalt hade slitit spädbarn ur deras kuvöser och slängt dem i golvet. Först när kriget var i full gång avslöjades det att flickan aldrig hade varit i Kuwait under den irakiska invasionen. Hon var dotter till Kuwaits ambassadör i USA och en skicklig PR-firma hade iscensatt bluffen, som starkt bidrog till USA:s beslut att anfalla Irak.
Detta krig bestod som vanligt av häftiga bombningar av Bagdad och andra irakiska mål. I propagandan meddelades att amerikanska bomber hade ödelagt en fabrik för tillverkning av biologiska vapen. Men CNN:s Peter Arnett och The Independents Patrick Cockburn var tydligen inte så “inbäddade” utan besökte det påstådda och nu sönderbombade centret för biologiska vapen. De fann att det hade varit en fabrik för framställning av barnmjölk.
Om det pågående kriget i Libyen får vi mestadels ensidiga rapporter. Vilka är ”rebellerna” och vad vill de mera än störta Gaddafi? Och hur många mer än Gaddafis tre barnbarn har dödats av de västliga bomber, som hycklande påstås rädda civila?
Av krigets alla övergrepp är det effektivt att i propagandan vädja till känslorna. Få förbrytelser väcker lika stor avsky som krigens alla våldtäkter. De begås av alla krigförande sidor men i propagandan framhålls förstås bara den andra sidans skändningar av flickor och kvinnor. I det senaste utspelet påstås nu den libyska regimen uppmana sina soldater att våldta rebellernas kvinnor. Ja, det sägs till och med att soldaterna får Viagra för att bli riktigt våldtäktsbenägna. Dessa anklagelser har rentav tagits upp av den krigsförbrytardomstol i Haag (ICC), som alltid blundat för västliga förbrytelser.
Domstolens anklagelser har föranlett Amnesty International och Human Rights Watch att engagera sig. Trots grundliga undersökningar har de inte kunna hitta några hållbara bevis för de påstådda rysligheterna.
------------------------------------
ÅKE SANDIN
-------------------------------------------
Se också Patrick Cockburns artikel “Lies, Damn Lies, and Reports of Battlefield Atrocities” på
http://www.commondreams.org/view/2011/06/19 och Sara Flounders artikel ”The Libya — Behind
the phony ICC 'rape' charges” på http://www.pacificfreepress.com/news/1/9002-libya-behind-the-phony-icc-rape-charges.html
1996: ”Krigspropagandan lurar oss!”
(Har just skrivit en krönika för Radio Tuff 1293, som också läggs in på denna blogg (se ovan). Kom därvid att tänka på en krönika i ett liknande ämne. Den publicerades i Svenska Freds tidning Pax nr 6/1996 och upprörde konstigt nog den dåvarande ordföranden. Han uppmanade mig att inte skiva sådant, varför jag efter 13 år som oavlönad krönikör i Pax sedan skrev min sista Pax-krönika).
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.
"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..
Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.
Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.
Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna.
Efteråt har hundratusentals irakier blivit indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport har uppåt en halv miljon barn dött, främst till följd av sanktionerna. Och som vi sett löste kriget inte värst många av de andra problemen i området. Också med anledning av en aktuell debatt i Svenska Freds kan det därför vara värt att erinra om Henrik Tikkanens ord: "Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de."
x x x
Det finns krigspropaganda som inte avslöjas lika fort som kuvösbluffen utan som lever vidare i generationer. Det är nämligen lätt att falla för propagandan, särskilt den som ständigt och unisont upprepas och samtidigt passar ens politiska eller religiösa tro. Medialt och politiskt "korrekta" lögner blir långlivade "sanningar".
I somras (31/7 1996) skrev en katolsk präst, universitetslektorn Anders Piltz, en lång artikel på DN:s kultursida. Den handlar om jungfru Maria och kvinnorna. Men Piltz kommer också in på andra världskriget och påvens vakthållning kring "den mänskliga kroppens värdighet". Han nämner dock inte de 40-50 miljoner som dödades på de grymmaste sätt: sprängdes sönder av bomber och granater, sköts, brändes ihjäl av brandbomber, våldtogs till döds, dränktes i fartygskatastrofer, avrättades, pinades ihjäl eller dog av svält och sjukdomar i koncentrations- och fångläger etc.
Detta duger tydligen inte som exempel på människoföraktet, kanske därför att inte heller Piltz' kyrka haft modet att radikalt ta avstånd från krigiskt massmördande som metod. I stället upprepar den fromme universitetslektorn --hittills oemotsagd på den punkten-- en av de smaskigaste propagandalögnerna från kriget: att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Ungefär samma skröna spreds om "hunnerna" av den skickliga brittiska propagandan under första världskriget. Den skulle dock hederligt dementeras redan 1925. Men tvål- och lampskärmshistorierna har mer än ett halvsekel berättats på tusen och åter tusen håll, inte bara av olika media utan också av våra historielärare. Till och med professorer i historia har tillhört kolportörerna och därvid ibland hänvisat till den som historisk källa överskattade Nürnbergrättegången.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10/4 96) avfärdar historiedocenten Lennart Lundmark människotvålen som en myt. Han tillägger dock, att i koncentrationslägret Buchenwald garvade man människohud och använde den till lampskärmar. Men i Buchenwald är experter som doktorerna Knigge och Stein inte så säkra längre. Förra året lät man --efter 50 år! -- äntligen analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn.
I sin bok med den vitsiga titeln "Det betvingade ordet" (1976) fastslår Jarl Torbacke, i dag historieprofessor, att "propagandalögner är ett svårutrotat ogräs". Ironiskt nog och helt oavsiktligt bevisar hans sitt påstående genom att i samma andetag tala om människotvålarna som en realitet.
----------------------
Åke Sandin i Pax nr 5/96
(PS: Även senare har lögnaktig propaganda spelat en ödesdiger roll, till exempel när USA och England 2003 anföll Irak på falska uppgifter om irakiska massförstörelsevapen)
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.
"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..
Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.
Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.
Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna.
Efteråt har hundratusentals irakier blivit indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport har uppåt en halv miljon barn dött, främst till följd av sanktionerna. Och som vi sett löste kriget inte värst många av de andra problemen i området. Också med anledning av en aktuell debatt i Svenska Freds kan det därför vara värt att erinra om Henrik Tikkanens ord: "Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de."
x x x
Det finns krigspropaganda som inte avslöjas lika fort som kuvösbluffen utan som lever vidare i generationer. Det är nämligen lätt att falla för propagandan, särskilt den som ständigt och unisont upprepas och samtidigt passar ens politiska eller religiösa tro. Medialt och politiskt "korrekta" lögner blir långlivade "sanningar".
I somras (31/7 1996) skrev en katolsk präst, universitetslektorn Anders Piltz, en lång artikel på DN:s kultursida. Den handlar om jungfru Maria och kvinnorna. Men Piltz kommer också in på andra världskriget och påvens vakthållning kring "den mänskliga kroppens värdighet". Han nämner dock inte de 40-50 miljoner som dödades på de grymmaste sätt: sprängdes sönder av bomber och granater, sköts, brändes ihjäl av brandbomber, våldtogs till döds, dränktes i fartygskatastrofer, avrättades, pinades ihjäl eller dog av svält och sjukdomar i koncentrations- och fångläger etc.
Detta duger tydligen inte som exempel på människoföraktet, kanske därför att inte heller Piltz' kyrka haft modet att radikalt ta avstånd från krigiskt massmördande som metod. I stället upprepar den fromme universitetslektorn --hittills oemotsagd på den punkten-- en av de smaskigaste propagandalögnerna från kriget: att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Ungefär samma skröna spreds om "hunnerna" av den skickliga brittiska propagandan under första världskriget. Den skulle dock hederligt dementeras redan 1925. Men tvål- och lampskärmshistorierna har mer än ett halvsekel berättats på tusen och åter tusen håll, inte bara av olika media utan också av våra historielärare. Till och med professorer i historia har tillhört kolportörerna och därvid ibland hänvisat till den som historisk källa överskattade Nürnbergrättegången.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10/4 96) avfärdar historiedocenten Lennart Lundmark människotvålen som en myt. Han tillägger dock, att i koncentrationslägret Buchenwald garvade man människohud och använde den till lampskärmar. Men i Buchenwald är experter som doktorerna Knigge och Stein inte så säkra längre. Förra året lät man --efter 50 år! -- äntligen analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn.
I sin bok med den vitsiga titeln "Det betvingade ordet" (1976) fastslår Jarl Torbacke, i dag historieprofessor, att "propagandalögner är ett svårutrotat ogräs". Ironiskt nog och helt oavsiktligt bevisar hans sitt påstående genom att i samma andetag tala om människotvålarna som en realitet.
----------------------
Åke Sandin i Pax nr 5/96
(PS: Även senare har lögnaktig propaganda spelat en ödesdiger roll, till exempel när USA och England 2003 anföll Irak på falska uppgifter om irakiska massförstörelsevapen)
onsdag, juni 22
Fullt ös på Tyresöradion också i sommar!
På söndag 26 juni lägger jag in 16 halvtimmesprogram och lika många korta mellansnack på Succékanalen 91,4 Tyresöradion. Korta sammanfattningar av programmen finns på affisch, som bifogas nedan.
Ovanligt många kommunpolitiker finns med, såsom Andreas Jonsson (m), Kaijsa Keusch (s), Nomi Lind (fp) och Inger Gemicioglu (v). Dessutom hörs kommunfullmäktiges ordförande Jan Larsson (fp) i en halvtimme.
Apropå kommunfullmäktige fortsätter två politiskt erfarna kvinnor, förra kommunalrådet Christina Melzén (fp) och Ann Sandin Lindgren (s) att kommentera och ge glimtar från kommunfullmäktiges möten.
Kulturen får sitt genom att Ebbe Björkman berättar om den märklige 1800-talsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist. Tyresöbon, flygofficeren och thrillerförfattaren Robert Karjel intervjuas. Och unge Trollbäckenkillen Seth Engström hörs om sitt VM-guld i trolleri.
Föreningslivet representeras av Christa Hauser i Tyska föreningen liksom långköraren Radio Tuff och Johan Pettersson i Bajen Fans.
Två halvtimmar med historier och limerickar finns i sommarprogrammen. Den ena är en repris, där man kan höra Roland Schütt igen, Tyresöbo och författare av bland annat succéboken Kådisbellan.
Det kan vara svårt att hitta ett visst program på 91,4, eftersom 16 halvtimmar snurrar dygnet runt till den 7 augusto. Men på webben kan man när som helst lyssna på vilket program som helst och dessutom i fliken "Arkiv" på de senaste månadernas program. Det är bara att klicka på http://www.tyresoradion.se/ Där finns också fliken "Sagt om 91,4", där många hundra lyssnare har lämnat sina omdömen.
Bilder på de medverkande finns på http://www.abcitron.net/tuffnet/sling.htm
Trevlig sommar önskar
Åke, tel 712 4463
----------------------------------------
SUCCÉKANALEN 91,4 MHz. 26/6--7/8
2011, nu på 17:e året. På http://www.slingan.info.se/ finns bilder på de medverkande
Dygnet runt hörs följande 16 halvtimmar (sommarprogrammen):
Andreas Jonsson(m),ordf i Socialnämnden. Halvön, bussförare, ta hand om barn, farfar,Columbus
Kajsa o Pål Keusch (s): Öringe, Sundsvall, banker, Asperger, Formel 1, religion, politik, skrivande.
Anders Höglin: Sjöhagsv., spärrvakt, Polen, gift 2 ggr med samma kvinna, föräldrar, Trysunda
Nina Brogärd, Peter Dicke, Terje Engh och Anders Gullberg: Historier, limerickar, gliringar o glam
Trollkarlen Seth Engström: VM-guld, kortkonster, fingerfärdighet, hårdträning, hovet, Houdini m m
Inger Gemicioglu (v): Tyresöpolitik, handikapp, Ohly, Turkiet, ”kommunism”, CH, Alva, pappan
Nomi Lind (fp): Rumänien>Israel>Krusboda, religion, liberalism, kommunism, FN, 5 språk, medier
Christina Melzén (fp) Ann Sandin-L (s): Glimtar från och kommentarer till kommunfullmäktige i maj
Författaren o flygofficeren Robert Karjel: Pirater, Diego Garcia, ”De redan döda” och andra böcker
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff med ”rosor”, krönikor, intervjuer, fred, solidaritet
Christa Hauser: Vårlöksvägen, språk, Tyska föreningen, mat, öst och väst, botad från lungcancer
Christina o Ann intervjuar Jan Larsson (fp), företagare, politisk veteran, ordf. i kommunfullmäktige
Johan Pettersson: Västerhaninge>Tyresö, Bajen, Folkets hus, vikingatiden, Danaher Motion,GME
Terje Engh och Staffan Ekestubbe: Mentalsjukdomar, psykvård, personal, chefer, problem etc
Ebbe Björkman: Carl Jonas Love Almkvist (1793-1866), författare, präst, skolman, självmord, anor
Bengt Citron, Anders Gullberg, Eva Ramirez o Roland Schütt:Historier & limerickar(Repris fr 2000)
------------------------------------------------
PROGRAMLEDARE & TEKNIKER Åke Sandin ake.sandin@tyresoradion.se, tel 712 4463
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF (på 26:e året !) söndag 3 juni kl 17
Webbradio: http://www.tyresoradion.se/ Stöd Tyresö Närradioförening! Pg 491 57 21--7.
Ovanligt många kommunpolitiker finns med, såsom Andreas Jonsson (m), Kaijsa Keusch (s), Nomi Lind (fp) och Inger Gemicioglu (v). Dessutom hörs kommunfullmäktiges ordförande Jan Larsson (fp) i en halvtimme.
Apropå kommunfullmäktige fortsätter två politiskt erfarna kvinnor, förra kommunalrådet Christina Melzén (fp) och Ann Sandin Lindgren (s) att kommentera och ge glimtar från kommunfullmäktiges möten.
Kulturen får sitt genom att Ebbe Björkman berättar om den märklige 1800-talsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist. Tyresöbon, flygofficeren och thrillerförfattaren Robert Karjel intervjuas. Och unge Trollbäckenkillen Seth Engström hörs om sitt VM-guld i trolleri.
Föreningslivet representeras av Christa Hauser i Tyska föreningen liksom långköraren Radio Tuff och Johan Pettersson i Bajen Fans.
Två halvtimmar med historier och limerickar finns i sommarprogrammen. Den ena är en repris, där man kan höra Roland Schütt igen, Tyresöbo och författare av bland annat succéboken Kådisbellan.
Det kan vara svårt att hitta ett visst program på 91,4, eftersom 16 halvtimmar snurrar dygnet runt till den 7 augusto. Men på webben kan man när som helst lyssna på vilket program som helst och dessutom i fliken "Arkiv" på de senaste månadernas program. Det är bara att klicka på http://www.tyresoradion.se/ Där finns också fliken "Sagt om 91,4", där många hundra lyssnare har lämnat sina omdömen.
Bilder på de medverkande finns på http://www.abcitron.net/tuffnet/sling.htm
Trevlig sommar önskar
Åke, tel 712 4463
----------------------------------------
SUCCÉKANALEN 91,4 MHz. 26/6--7/8
2011, nu på 17:e året. På http://www.slingan.info.se/ finns bilder på de medverkande
Dygnet runt hörs följande 16 halvtimmar (sommarprogrammen):
Andreas Jonsson(m),ordf i Socialnämnden. Halvön, bussförare, ta hand om barn, farfar,Columbus
Kajsa o Pål Keusch (s): Öringe, Sundsvall, banker, Asperger, Formel 1, religion, politik, skrivande.
Anders Höglin: Sjöhagsv., spärrvakt, Polen, gift 2 ggr med samma kvinna, föräldrar, Trysunda
Nina Brogärd, Peter Dicke, Terje Engh och Anders Gullberg: Historier, limerickar, gliringar o glam
Trollkarlen Seth Engström: VM-guld, kortkonster, fingerfärdighet, hårdträning, hovet, Houdini m m
Inger Gemicioglu (v): Tyresöpolitik, handikapp, Ohly, Turkiet, ”kommunism”, CH, Alva, pappan
Nomi Lind (fp): Rumänien>Israel>Krusboda, religion, liberalism, kommunism, FN, 5 språk, medier
Christina Melzén (fp) Ann Sandin-L (s): Glimtar från och kommentarer till kommunfullmäktige i maj
Författaren o flygofficeren Robert Karjel: Pirater, Diego Garcia, ”De redan döda” och andra böcker
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff med ”rosor”, krönikor, intervjuer, fred, solidaritet
Christa Hauser: Vårlöksvägen, språk, Tyska föreningen, mat, öst och väst, botad från lungcancer
Christina o Ann intervjuar Jan Larsson (fp), företagare, politisk veteran, ordf. i kommunfullmäktige
Johan Pettersson: Västerhaninge>Tyresö, Bajen, Folkets hus, vikingatiden, Danaher Motion,GME
Terje Engh och Staffan Ekestubbe: Mentalsjukdomar, psykvård, personal, chefer, problem etc
Ebbe Björkman: Carl Jonas Love Almkvist (1793-1866), författare, präst, skolman, självmord, anor
Bengt Citron, Anders Gullberg, Eva Ramirez o Roland Schütt:Historier & limerickar(Repris fr 2000)
------------------------------------------------
PROGRAMLEDARE & TEKNIKER Åke Sandin ake.sandin@tyresoradion.se, tel 712 4463
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF (på 26:e året !) söndag 3 juni kl 17
Webbradio: http://www.tyresoradion.se/ Stöd Tyresö Närradioförening! Pg 491 57 21--7.
lördag, juni 18
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1292) 19/6—3/7 till....
....till den brittiska tidningen The Independents blogg (7/6), där Jody McIntyre skriver kritiskt om Libyeninsatsen. Han undrar hur västliga regeringar med sin historia om brott mot de mänskliga rättigheterna kan ha någon moralisk rätt att sätta sig till doms över den libyska regeringen. Han menar: ”Det här har inget att göra med att skydda civila, allt handlar om att återskapa en nu minskande militär och ekonomisk dominans i regionen. När man betraktar listan över de få länder som saknar amerikanska militärbaser på sin mark blir det mycket klarare varför våra så kallade fiender är vad vi har fått lära oss att de är”
....till boken ”The Srebrenica Massacre – Evidence, Context, Politics” (Massakern i Srebrenica – Bevis, Sammanhang, Politik), redigerad av professor Edward S. Herman och med förord av Phillip Corwin. Den går i den tidigare bland historiker så respekterade revisionistiska traditionen. Corwin råkade vara FN-chef i Bosnien 1995 och om boken skriver han bland annat: ”Den presenterar en alternativ och väl dokumenterad bedömning av tragedin i Srebrenic och av lidandet för alla de berörda folken i före detta Jugoslavien. Det är ett ovärderligt dokument. Naturligtvis kommer det att finnas de som inte håller med om författarnas perspektiv. Men om vi ska öppna en diskussion som har varit stängd för alla utom de troende, om vi ska förhindra att liknande tragedier inträffar igen, då måste vi ta på allvar de redogörelser som lagts fram av de klarsynta och inträngande bidragsgivarna till denna bok.” Corwin, som alltså var i Bosnien vid tidpunkten för Srebrenica, ger bakgrunden till händelserna och därmed en mindre antiserbisk skildring än traska-patrullo-patraskets ensidiga skuldbeläggning. Ja, han anser rentav att det inte tillnärmelsevis var så många som 8000 som mördades i Srebrenica.
....till den tyska TV-kanalen ZDF, som (15/6) hade en intervju med historikern Heribert Schwan, som skrivit en biografi över Hannelore Kohl (1933-2001), gift med förre förbundskanslern Helmut Kohl. Schwan berättar om hur Hannelore som tolvårig tös flera gånger blev brutalt våldtagen av de hyllade segrarmakternas soldater, ett öde hon hade gemensamt med miljontals andra tyska flickor och kvinnor. Tragiskt många av dem dödades vid våldtäkterna eller blev så skändade att de valde att begå självmord. Kanske var det barndomstraumat som orsakade de smärtor och den så kallade ljusallergi Hannelore led av på gamla dar och som bidrog till hennes självmord 2001.
....till Sveriges Televison, som (13/6) intervjuar den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på besök i Sverige med anledning av publiceringen av hans bok ”Gaza, mitt älskade”. Han säger bland annat: ”De flesta israeler vill inte låtsas om Gaza. Det ligger en timmes bilväg från Tel Aviv men de blundar”. Och om denna sommars förnyade projekt Ship to Gaza säger han: ”Inom ett par veckor kommer det en ny konvoj, och jag är rädd att min regering kommer att reagera på samma dumma och våldsamma sätt. Men världen kommer att bli påmind om Gaza-problemets existens”.
....till Svenska Freds buss, som turnerar i Sverige i sommar och samlar namn mot den svenska vapenexporten till diktaturer. Den 11 juni fanns den vid Tyresö centrum och många tuff-aktivister deltog med namninsamlande. (Se bilder på http://fredsfik.blogspot.com/ ) Hör av dig om du vill skriva på dessa listor! Ett litet tillägg: Kanske borde vi samla namn mot vapenexport till alla länder. Även svenska vapen till krigiska demokratiska länder dödar ju människor lite här och var.
....till personal och elever i Kumla skola (Tyresö), som den 26 maj hade sitt sedvanliga dagsverke och fick in över 110 000 kr, ett nytt fantastiskt rekord! Summan delas mellan Tuff-projekten i Indien och projekt i Zambia.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i maj besökte Tyresö och tre Tyresöskolor och nu skriver på tal om Kumlas dagsverke: ”Please convey our congratulations to Kumla school for its wonderful performance. I was highly impressed by the group – meetings in the school, during our visit, last month. I smelt the strong motivation in the air, at that time. Over and above Lisa and concerned teachers, the principal of Kumla joined us in all the group meetings”. (Lisa som nämns är läraren vid Kumla skola, Lisa Norgren Benedictsson)..
....till alla kloka och solidariska människor som utnyttjar Tuffs mangogram och därmed bidrar till den fortsatta planteringen av mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar. För fem kronor blir det ett träd. Och mangogrammen finns av tre slag: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av.... Beställ tillexempel av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 och monica.schelin@brevet.nu
....till boken ”The Srebrenica Massacre – Evidence, Context, Politics” (Massakern i Srebrenica – Bevis, Sammanhang, Politik), redigerad av professor Edward S. Herman och med förord av Phillip Corwin. Den går i den tidigare bland historiker så respekterade revisionistiska traditionen. Corwin råkade vara FN-chef i Bosnien 1995 och om boken skriver han bland annat: ”Den presenterar en alternativ och väl dokumenterad bedömning av tragedin i Srebrenic och av lidandet för alla de berörda folken i före detta Jugoslavien. Det är ett ovärderligt dokument. Naturligtvis kommer det att finnas de som inte håller med om författarnas perspektiv. Men om vi ska öppna en diskussion som har varit stängd för alla utom de troende, om vi ska förhindra att liknande tragedier inträffar igen, då måste vi ta på allvar de redogörelser som lagts fram av de klarsynta och inträngande bidragsgivarna till denna bok.” Corwin, som alltså var i Bosnien vid tidpunkten för Srebrenica, ger bakgrunden till händelserna och därmed en mindre antiserbisk skildring än traska-patrullo-patraskets ensidiga skuldbeläggning. Ja, han anser rentav att det inte tillnärmelsevis var så många som 8000 som mördades i Srebrenica.
....till den tyska TV-kanalen ZDF, som (15/6) hade en intervju med historikern Heribert Schwan, som skrivit en biografi över Hannelore Kohl (1933-2001), gift med förre förbundskanslern Helmut Kohl. Schwan berättar om hur Hannelore som tolvårig tös flera gånger blev brutalt våldtagen av de hyllade segrarmakternas soldater, ett öde hon hade gemensamt med miljontals andra tyska flickor och kvinnor. Tragiskt många av dem dödades vid våldtäkterna eller blev så skändade att de valde att begå självmord. Kanske var det barndomstraumat som orsakade de smärtor och den så kallade ljusallergi Hannelore led av på gamla dar och som bidrog till hennes självmord 2001.
....till Sveriges Televison, som (13/6) intervjuar den israeliska journalisten och författaren Gideon Levy på besök i Sverige med anledning av publiceringen av hans bok ”Gaza, mitt älskade”. Han säger bland annat: ”De flesta israeler vill inte låtsas om Gaza. Det ligger en timmes bilväg från Tel Aviv men de blundar”. Och om denna sommars förnyade projekt Ship to Gaza säger han: ”Inom ett par veckor kommer det en ny konvoj, och jag är rädd att min regering kommer att reagera på samma dumma och våldsamma sätt. Men världen kommer att bli påmind om Gaza-problemets existens”.
....till Svenska Freds buss, som turnerar i Sverige i sommar och samlar namn mot den svenska vapenexporten till diktaturer. Den 11 juni fanns den vid Tyresö centrum och många tuff-aktivister deltog med namninsamlande. (Se bilder på http://fredsfik.blogspot.com/ ) Hör av dig om du vill skriva på dessa listor! Ett litet tillägg: Kanske borde vi samla namn mot vapenexport till alla länder. Även svenska vapen till krigiska demokratiska länder dödar ju människor lite här och var.
....till personal och elever i Kumla skola (Tyresö), som den 26 maj hade sitt sedvanliga dagsverke och fick in över 110 000 kr, ett nytt fantastiskt rekord! Summan delas mellan Tuff-projekten i Indien och projekt i Zambia.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i maj besökte Tyresö och tre Tyresöskolor och nu skriver på tal om Kumlas dagsverke: ”Please convey our congratulations to Kumla school for its wonderful performance. I was highly impressed by the group – meetings in the school, during our visit, last month. I smelt the strong motivation in the air, at that time. Over and above Lisa and concerned teachers, the principal of Kumla joined us in all the group meetings”. (Lisa som nämns är läraren vid Kumla skola, Lisa Norgren Benedictsson)..
....till alla kloka och solidariska människor som utnyttjar Tuffs mangogram och därmed bidrar till den fortsatta planteringen av mangoträd i indiska Dharampurs små fattiga byar. För fem kronor blir det ett träd. Och mangogrammen finns av tre slag: 1) För att gratulera, 2) I stället för blommor och 3) Till minne av.... Beställ tillexempel av Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 och monica.schelin@brevet.nu
onsdag, juni 15
Russell, Nietzsche och Israel
I dagarna är Gideon Levy på besök i Sverige. Han är känd (i Israel kanske ökänd?) för sina radikala krönikor i tidningen Haaretz . Nu är han aktuell för sin till svenska översatta bok med titeln ”Gaza mitt älskade”. Han är djupt oroad av den israeliska politiken mot palestinierna. Han liknar sina landsmän med de obekymrade passagerarna på Titanic före katastrofen.
För 23 år sedan skrev jag i Pax nedanstående krönika, som också finns i min bok ”Förbannad pacifist”, en dubbeltydlig titel eftersom det mera betyder att jag blir av andra förbannade än att jag är särskilt arg.
RUSSELL, NIETZSCHE OCH ISRAEL
(En krönika i Pax nr 4/88)
På flygplanet hem kom jag att tänka på Bertrand Russell. Han var en av de klokaste och märkligaste människor jag känner till. ”I decennier en centralfigur inom vetenskap, fredsrörelse, politik och –frestas man säga—erotik”, skrev jag häromåret i en recension av Gunnar Fredrikssons läsvärda bok ”Bertrand Russell – en intellektuell i politiken”
Russell hade redan i början av seklet skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. Ett halvt århundrade senare fick han nobelpriset, fast litteratur.
Under första världskriget hamnade han i brittiskt fängelse för sin agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgetalten i kampanjerna mot kärnvapen.
Russell vägleddes av förnuftet och fick ofta kämpa i motvind. Alltså är han numera lite passé bland de trendlisor av båda könen som med känsla och opportunism dominerar debatten.
x x x
Att jag började beundra Russell beror inte på att jag är särskilt filosofisk. Det var snarare hans kvickhet jag föll för. I sin ”Västerlandets filosofi” kvaddade han Friedrich Nietzsche. Denne filosof lanserade långt för Hitler läran om övermänniskan och hyllade den ”blonde besten”.
I motsats till Russell, som gifte sig fyra gånger, var Nietzsche ungkarl. Ändå trodde han sig veta, hur vi andra karlslokar skulle bete oss: ”Går du till kvinnan, glöm ej din piska!”. Russell kommenterade: ”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste detta och höll sig därför undan från dem”.
Inte heller är det filosofi som får mig att tänka på Russell, när jag flyger. Det beror på att jag bänkar mig längst bak i planet, där det gud hjälpe ännu är tillåtet att av njuta hälsocigaretten Vita Blend.
Russell blev 98 år, och det var rökningen som en gång räddade hans liv. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt längst bak och bolmade, klarade sig. Än har det ju inte hänt, att ett flygplan baklänges dammat in i en bergvägg.
x x x
Bara den skickligaste fotograf, Jukka Hallman, kan förvandla min arbetsskrubb till något av ett kontorslandskap. Men en vecka borta från denna röra gör mig olycklig. Redan på Kastrup kastade jag mig alltså över svenska tidningar.
Milda makter, en notis förkunnade att en fredsförening ifrågasatte de diplomatiska förbindelserna med det land jag just besökt. Brottsplats Tel Aviv. Där hade jag läst böcker, pratat med folk, njutit av damtennis och sovit som en snörvlande gris för att ta igen för många arbetsnätter.
Över boken ”I landet Israel” var det dock svårt att somna. Författare är Amos Oz, en kibbutzernas man, aktiv i Fred Nu. Egentligen skriver han bara av, vad hans israeliska och arabiska motståndare säger. För dessa förhårdnade är det ett förödande grepp.
x x x
Hur kan just du åka till Israel just nu, frågar man på jobbet. Men vart ska jag då åka?
Till USA, som trakasserar Nicaragua och andra små fattiga länder? Till Sovjet, som sen åtta år massmördar ännu fattigare afghaner? Till Afrika, där åtskilliga regimer plågar sina medborgare värre än kolonialisterna gjorde och de vita i Sydafrika gör nu? Till sympatiska Finland, vars flyktingpolitik är långt effektivare än apartheid? Till vänliga Österrike med gamle Hitlerofficeren Kurt Waldheim som president? Till Kina, som skjuter oppositionella i sitt sen decennier ockuperade Tibet? Till Indonesien, som våldtar Östtimor? Till Frankrike, som stoltserar med sin kultur men som genom kärnvapenprov sprider barbari i Stilla havet? Till arabländerna, där man på sina håll mördar araber flinkare än Israel?
Kanske till Indien, där man mellan våldsutbrotten hymlar om tjusiga traditioner, bland annat från Gandhi? Kan jag ens bo kvar i det land där den demokratiskt tillsatte statsministern skjuts ner på öppen gata, och där man girigt förser massmördarna med vapen, både legalt och illegalt?
Hur fan avbryter man de diplomatiska förbindelserna med Sverige? I nästa liv tänker jag bli Hasse Alfredssons pingvin uppe på Nordpolen. Nästan änglavit, i den vitaste omgivning, men utan en enda vit Blend.
x x x
TV är ett lika suggestivt som selektivt medium. Vi upprördes alla av israeliska soldaters misshandel av palestinska fångar. Dessa fick otäckt länge erfara hur det känns, när deras stenar träffar en människokropp. Ändå skulle jag känna mig lycklig att får utstå denna smärta framför att vara i ett palestinskt flyktingläger som angrips med israeliska flygets raketer, eller att tvingas marschera genom ett irakiskt minfält. Det lär finnas grader också i helvetet.
Två dagar före sin död dikterade Bertrand Russell sitt sista uttalande: ”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”. Det var adresserat till Israel men gäller nog flera länder
ÅKE SANDIN 1988
För 23 år sedan skrev jag i Pax nedanstående krönika, som också finns i min bok ”Förbannad pacifist”, en dubbeltydlig titel eftersom det mera betyder att jag blir av andra förbannade än att jag är särskilt arg.
RUSSELL, NIETZSCHE OCH ISRAEL
(En krönika i Pax nr 4/88)
På flygplanet hem kom jag att tänka på Bertrand Russell. Han var en av de klokaste och märkligaste människor jag känner till. ”I decennier en centralfigur inom vetenskap, fredsrörelse, politik och –frestas man säga—erotik”, skrev jag häromåret i en recension av Gunnar Fredrikssons läsvärda bok ”Bertrand Russell – en intellektuell i politiken”
Russell hade redan i början av seklet skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. Ett halvt århundrade senare fick han nobelpriset, fast litteratur.
Under första världskriget hamnade han i brittiskt fängelse för sin agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgetalten i kampanjerna mot kärnvapen.
Russell vägleddes av förnuftet och fick ofta kämpa i motvind. Alltså är han numera lite passé bland de trendlisor av båda könen som med känsla och opportunism dominerar debatten.
x x x
Att jag började beundra Russell beror inte på att jag är särskilt filosofisk. Det var snarare hans kvickhet jag föll för. I sin ”Västerlandets filosofi” kvaddade han Friedrich Nietzsche. Denne filosof lanserade långt för Hitler läran om övermänniskan och hyllade den ”blonde besten”.
I motsats till Russell, som gifte sig fyra gånger, var Nietzsche ungkarl. Ändå trodde han sig veta, hur vi andra karlslokar skulle bete oss: ”Går du till kvinnan, glöm ej din piska!”. Russell kommenterade: ”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste detta och höll sig därför undan från dem”.
Inte heller är det filosofi som får mig att tänka på Russell, när jag flyger. Det beror på att jag bänkar mig längst bak i planet, där det gud hjälpe ännu är tillåtet att av njuta hälsocigaretten Vita Blend.
Russell blev 98 år, och det var rökningen som en gång räddade hans liv. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt längst bak och bolmade, klarade sig. Än har det ju inte hänt, att ett flygplan baklänges dammat in i en bergvägg.
x x x
Bara den skickligaste fotograf, Jukka Hallman, kan förvandla min arbetsskrubb till något av ett kontorslandskap. Men en vecka borta från denna röra gör mig olycklig. Redan på Kastrup kastade jag mig alltså över svenska tidningar.
Milda makter, en notis förkunnade att en fredsförening ifrågasatte de diplomatiska förbindelserna med det land jag just besökt. Brottsplats Tel Aviv. Där hade jag läst böcker, pratat med folk, njutit av damtennis och sovit som en snörvlande gris för att ta igen för många arbetsnätter.
Över boken ”I landet Israel” var det dock svårt att somna. Författare är Amos Oz, en kibbutzernas man, aktiv i Fred Nu. Egentligen skriver han bara av, vad hans israeliska och arabiska motståndare säger. För dessa förhårdnade är det ett förödande grepp.
x x x
Hur kan just du åka till Israel just nu, frågar man på jobbet. Men vart ska jag då åka?
Till USA, som trakasserar Nicaragua och andra små fattiga länder? Till Sovjet, som sen åtta år massmördar ännu fattigare afghaner? Till Afrika, där åtskilliga regimer plågar sina medborgare värre än kolonialisterna gjorde och de vita i Sydafrika gör nu? Till sympatiska Finland, vars flyktingpolitik är långt effektivare än apartheid? Till vänliga Österrike med gamle Hitlerofficeren Kurt Waldheim som president? Till Kina, som skjuter oppositionella i sitt sen decennier ockuperade Tibet? Till Indonesien, som våldtar Östtimor? Till Frankrike, som stoltserar med sin kultur men som genom kärnvapenprov sprider barbari i Stilla havet? Till arabländerna, där man på sina håll mördar araber flinkare än Israel?
Kanske till Indien, där man mellan våldsutbrotten hymlar om tjusiga traditioner, bland annat från Gandhi? Kan jag ens bo kvar i det land där den demokratiskt tillsatte statsministern skjuts ner på öppen gata, och där man girigt förser massmördarna med vapen, både legalt och illegalt?
Hur fan avbryter man de diplomatiska förbindelserna med Sverige? I nästa liv tänker jag bli Hasse Alfredssons pingvin uppe på Nordpolen. Nästan änglavit, i den vitaste omgivning, men utan en enda vit Blend.
x x x
TV är ett lika suggestivt som selektivt medium. Vi upprördes alla av israeliska soldaters misshandel av palestinska fångar. Dessa fick otäckt länge erfara hur det känns, när deras stenar träffar en människokropp. Ändå skulle jag känna mig lycklig att får utstå denna smärta framför att vara i ett palestinskt flyktingläger som angrips med israeliska flygets raketer, eller att tvingas marschera genom ett irakiskt minfält. Det lär finnas grader också i helvetet.
Två dagar före sin död dikterade Bertrand Russell sitt sista uttalande: ”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”. Det var adresserat till Israel men gäller nog flera länder
ÅKE SANDIN 1988
söndag, juni 12
Tyresöradion värd att lyssna på!
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1291) sändes första gången söndag 5 juni kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 19 juni på 91,4 MHz. Sändningen kan när som helst avlyssnas på webben http://www.tyresoradion.se/ , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”. Nästa RADIO TUFF sänds första gången söndag den 19 juni kl 17.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
RADIO TUFF 1291 I KORTHET:
Veckans rosor delas ut till en lokaltidning, indiska partners, ett kommunalt informationsblad, en avslöjande artikel om ”misstänkt ubåt”, en kvinnlig doktorand, en religionshistoriker, tuff-aktivister och till solidariska människor
Gösta Wibom i ”Medborgargruppen i ubåtsfrågan” om det senaste fejkade ubåtslarmet, om tidigare pressankor i ämnet och om ubåtshysterins kostnader.
Docenten Seppo Isotalo om partiet Sannfinländarna, finsk skola, EU-inställning samt grekiskt slöseri med militärutgifter.
Från Moskva rapporterar Hampus Eckerman om tunnelbanan, souvenirer, dockor, Medvedev, Putin m m.
Åke Sandins krönika har rubriken ”I stället för atombomb”, titeln på en bok som
föreslog en radikal omrustning
ÖVRIGA PROGRAM:
22/5-12/6:
Mats Berggren var skomakare och hade jourhem för barn i Älta men bor nu i Nytorp, Tyresö, och föreläser om papparollen inte bara i Sverige utan också i Ryssland och Etiopien. Jobbar åt ABF och är nyfiken på bl a Bellman och Springsteen.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) fortsätter att ge glimtar från kommunfullmäktiges sammanträden och med sina politiska erfarenheter insiktsfullt kommentera Tyresös politik.
Ebbe Björkman om Dan Andersson (del 4): Hans jobb på tidningen Ny Tid, hans dikter i samlingen ”Svarta ballader”, såsom ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Tiggaren från Luossa” med flera och hans vän och levnadstecknare Waldemar Bernhard.
Peter Dicke samtalar med Kåge Junetoft, Börje Andersson, Ulf Stark och Björn Zetterkvist om Tyresö fiskevårdsförenings många aktiviteter, såsom kräftfiske, sportfiske, båtuthyrning m m.
29/5-19/6:
Monica Schelin frågar på Rhodos ut Åke Sandin om öns historia och sevärdheter men också om Åkes böcker, hans hundratals krönikor i fredstidningen Pax och hans uppåt tusen krönikor i Radio Tuff och varför han inte publicerar en ny bok
Annica Hagberg och Ingegerd Hammarbäck intervjuas på Rhodos om sin uppväxt i Leksand, om ishockey, skolbespisningarna och maten men Annica berättar också om sin leukemidrabbade son och sina fina insatser för Barncancerfonden.
Socionomen Marisa Santos på Bollmoravägen berättar om sin uppväxt i nunneskola i Brasilien och i städer som den gamla huvudstaden Salvador och i Rio med Copacabana men också om sitt idrottande i triatlon och sin nyfikenhet på Jesus och den förre presidenten Lula .
På restaurang Södergården underhåller Terje Engh, Peter Dicke, Anders Gullberg, Bengt Citron och Åke Öhman med historier, vitsar och limerickar.
5/6-26/6:
På Rhodos intervjuas den engelsktalande greken Michael Koutras, son till en hotellägare. Han berättar om öns många sevärdheter om olika nordiska turister som bor på hotellet men utfrågas också om Greklands ekonomiska kris, som ännu inte drabbat Rhodos så hårt.
Erland Danielsson växte upp vid Ångermanälven, där han tidigt kom i kontakt med resandefolket, som förut kallades tattare. Han berättar om deras öden och speciella språk och hur en av dem utnämnde sig till hans ”pappa”.
Tyresös indiska partners Kokila och Bhikhu Vyas berättar om de många Tyresöfinansierade projekten bland Indiens fattiga. De intervjuas om sina besök i olika systerskolor och sitt 32-åriga samarbete med Tyresö Ulands- och FredsFörening
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1291-92) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman med flera. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
12/6-26/6:
Dan Bekking bor i Trollbäcken, där han också är präst. Han berättar om kyrkans aktiviteter i sommar och om konfirmander, tjänstgöring i Aten och diskuterar olika religioner och deras inställning till ont och gott och kyrkans utnyttjande av radion. Är nyfiken på bl a Gustav Vasa.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) har kommunpolitiska erfarenheter och de har sammanställt massor av glimtar från fullmäktigemötet i april med olika ledamöter och ämnen.
Från Älta till trakten av Bansjön kom Carina Högberg för tio år sen. Hon har jobbat med neuro-rehab, mentalvård och ambulanser. Nu har hon ett företag, som lär ut första hjälpen, så hon ger nyttiga tips om hur man ska gripa in vid andningsstopp, brännskador, drunkning och andra olyckor.
Helene Sundman växte upp i Bollmora och berättar om att vara ung på 70-talet. Hon har jobbat på begravningsbyrå och som lärare både i Forellen och i tyska Aachen. Hon har tvillingar och när hon inte fick dagisplats berättar hon roligt om hur hon därför började engagera sig i politiken.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
RADIO TUFF 1291 I KORTHET:
Veckans rosor delas ut till en lokaltidning, indiska partners, ett kommunalt informationsblad, en avslöjande artikel om ”misstänkt ubåt”, en kvinnlig doktorand, en religionshistoriker, tuff-aktivister och till solidariska människor
Gösta Wibom i ”Medborgargruppen i ubåtsfrågan” om det senaste fejkade ubåtslarmet, om tidigare pressankor i ämnet och om ubåtshysterins kostnader.
Docenten Seppo Isotalo om partiet Sannfinländarna, finsk skola, EU-inställning samt grekiskt slöseri med militärutgifter.
Från Moskva rapporterar Hampus Eckerman om tunnelbanan, souvenirer, dockor, Medvedev, Putin m m.
Åke Sandins krönika har rubriken ”I stället för atombomb”, titeln på en bok som
föreslog en radikal omrustning
ÖVRIGA PROGRAM:
22/5-12/6:
Mats Berggren var skomakare och hade jourhem för barn i Älta men bor nu i Nytorp, Tyresö, och föreläser om papparollen inte bara i Sverige utan också i Ryssland och Etiopien. Jobbar åt ABF och är nyfiken på bl a Bellman och Springsteen.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) fortsätter att ge glimtar från kommunfullmäktiges sammanträden och med sina politiska erfarenheter insiktsfullt kommentera Tyresös politik.
Ebbe Björkman om Dan Andersson (del 4): Hans jobb på tidningen Ny Tid, hans dikter i samlingen ”Svarta ballader”, såsom ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Tiggaren från Luossa” med flera och hans vän och levnadstecknare Waldemar Bernhard.
Peter Dicke samtalar med Kåge Junetoft, Börje Andersson, Ulf Stark och Björn Zetterkvist om Tyresö fiskevårdsförenings många aktiviteter, såsom kräftfiske, sportfiske, båtuthyrning m m.
29/5-19/6:
Monica Schelin frågar på Rhodos ut Åke Sandin om öns historia och sevärdheter men också om Åkes böcker, hans hundratals krönikor i fredstidningen Pax och hans uppåt tusen krönikor i Radio Tuff och varför han inte publicerar en ny bok
Annica Hagberg och Ingegerd Hammarbäck intervjuas på Rhodos om sin uppväxt i Leksand, om ishockey, skolbespisningarna och maten men Annica berättar också om sin leukemidrabbade son och sina fina insatser för Barncancerfonden.
Socionomen Marisa Santos på Bollmoravägen berättar om sin uppväxt i nunneskola i Brasilien och i städer som den gamla huvudstaden Salvador och i Rio med Copacabana men också om sitt idrottande i triatlon och sin nyfikenhet på Jesus och den förre presidenten Lula .
På restaurang Södergården underhåller Terje Engh, Peter Dicke, Anders Gullberg, Bengt Citron och Åke Öhman med historier, vitsar och limerickar.
5/6-26/6:
På Rhodos intervjuas den engelsktalande greken Michael Koutras, son till en hotellägare. Han berättar om öns många sevärdheter om olika nordiska turister som bor på hotellet men utfrågas också om Greklands ekonomiska kris, som ännu inte drabbat Rhodos så hårt.
Erland Danielsson växte upp vid Ångermanälven, där han tidigt kom i kontakt med resandefolket, som förut kallades tattare. Han berättar om deras öden och speciella språk och hur en av dem utnämnde sig till hans ”pappa”.
Tyresös indiska partners Kokila och Bhikhu Vyas berättar om de många Tyresöfinansierade projekten bland Indiens fattiga. De intervjuas om sina besök i olika systerskolor och sitt 32-åriga samarbete med Tyresö Ulands- och FredsFörening
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1291-92) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman med flera. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
12/6-26/6:
Dan Bekking bor i Trollbäcken, där han också är präst. Han berättar om kyrkans aktiviteter i sommar och om konfirmander, tjänstgöring i Aten och diskuterar olika religioner och deras inställning till ont och gott och kyrkans utnyttjande av radion. Är nyfiken på bl a Gustav Vasa.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) har kommunpolitiska erfarenheter och de har sammanställt massor av glimtar från fullmäktigemötet i april med olika ledamöter och ämnen.
Från Älta till trakten av Bansjön kom Carina Högberg för tio år sen. Hon har jobbat med neuro-rehab, mentalvård och ambulanser. Nu har hon ett företag, som lär ut första hjälpen, så hon ger nyttiga tips om hur man ska gripa in vid andningsstopp, brännskador, drunkning och andra olyckor.
Helene Sundman växte upp i Bollmora och berättar om att vara ung på 70-talet. Hon har jobbat på begravningsbyrå och som lärare både i Forellen och i tyska Aachen. Hon har tvillingar och när hon inte fick dagisplats berättar hon roligt om hur hon därför började engagera sig i politiken.
lördag, juni 11
Över 100 000 mangoträd nu i Dharampur
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF),
Myggdalsvägen 80, 135 43 Tyresö
tuffmail@spray.se
www.tuff.fred.se
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finansierat massor av projekt för de fattigaste av de fattiga i Indien. Det har blivit många skolor i områden, där föräldrarna varit analfabeter. Där finns bland annat skolbyggnader som Kumla Wing och Nyboda Wing, uppkallade efter Tyresöskolor som gjort dagsverken för sina sämre lottade jämnåriga i Indien. Flera av de 180 brunnar som anlagts har uppkallats efter Tyresöbor.
De senaste åren har Tuffs biståndsinsatser koncentrerats till Dharampur, ett bergigt område bebott av tribals, som är längst ner på den indiska statusskalan. De finns i uppåt 200 små byar. De flesta föräldrar är analfabeter och tills 1990-talet var barnens skolgång bristfällig eller obefintlig. Sedan ett drygt decennium har nu för Tuff-pengar byggts sju skolor med ett sammanlagt elevantal på uppåt 1000.
Skolorna har dessutom blivit utvecklingscentra: Flera hundra små dammar har med Tuffs finansiella stöd kunnat uppföras, så att byborna på många ställen kan få två grödor per år. I sluttningarna har många små vallar uppförts, så att jorderosionen motverkas och att inte de häftiga monsunregnen skall spola bort värdefull jord. 180 brunnar har grävts, så att vattenbehovet har täckts.
Tidigare led många i Dharampur av nattblindhet, en följd av brist på A-vitamin. Det har nu motverkats tack vare de mangoplantor som Tuffs indiska partners drivit fram, inte minst i de sju Tuff-skolorna. Nyligen nådde antalet mangoträd i utfattiga Dharampurs tidigare så försummade byar till över 100 000. Starkt bidragande till denna succé har varit de mangogram, som Tuff säljer.
Mangogrammen, den perfekta presenten finns i tre varianter: 1) För att gratulera,
2) I stället för blommor och 3) Till minne av.... Beställ hos Tuff, tel 712 2581
Allt arbete i Tuff och Radio Tuff (www.tyresoradion.se ) sker oavlönat, så att varenda insamlad krona oavkortat kan skickas till indiska partners, som på ett mycket berömvärt sätt sköter alla projekten. Och skattebetalarna betungas inte heller, eftersom föreningen inte har några offentliga bidrag. Vi är helt beroende av våra medlemmar. Årsavgiften för enskild är 200 kr och för familjemedlem 80 kr. Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6.
Hjärtligt välkommen som Tuff-medlem! Du behövs!
Myggdalsvägen 80, 135 43 Tyresö
tuffmail@spray.se
www.tuff.fred.se
Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) finansierat massor av projekt för de fattigaste av de fattiga i Indien. Det har blivit många skolor i områden, där föräldrarna varit analfabeter. Där finns bland annat skolbyggnader som Kumla Wing och Nyboda Wing, uppkallade efter Tyresöskolor som gjort dagsverken för sina sämre lottade jämnåriga i Indien. Flera av de 180 brunnar som anlagts har uppkallats efter Tyresöbor.
De senaste åren har Tuffs biståndsinsatser koncentrerats till Dharampur, ett bergigt område bebott av tribals, som är längst ner på den indiska statusskalan. De finns i uppåt 200 små byar. De flesta föräldrar är analfabeter och tills 1990-talet var barnens skolgång bristfällig eller obefintlig. Sedan ett drygt decennium har nu för Tuff-pengar byggts sju skolor med ett sammanlagt elevantal på uppåt 1000.
Skolorna har dessutom blivit utvecklingscentra: Flera hundra små dammar har med Tuffs finansiella stöd kunnat uppföras, så att byborna på många ställen kan få två grödor per år. I sluttningarna har många små vallar uppförts, så att jorderosionen motverkas och att inte de häftiga monsunregnen skall spola bort värdefull jord. 180 brunnar har grävts, så att vattenbehovet har täckts.
Tidigare led många i Dharampur av nattblindhet, en följd av brist på A-vitamin. Det har nu motverkats tack vare de mangoplantor som Tuffs indiska partners drivit fram, inte minst i de sju Tuff-skolorna. Nyligen nådde antalet mangoträd i utfattiga Dharampurs tidigare så försummade byar till över 100 000. Starkt bidragande till denna succé har varit de mangogram, som Tuff säljer.
Mangogrammen, den perfekta presenten finns i tre varianter: 1) För att gratulera,
2) I stället för blommor och 3) Till minne av.... Beställ hos Tuff, tel 712 2581
Allt arbete i Tuff och Radio Tuff (www.tyresoradion.se ) sker oavlönat, så att varenda insamlad krona oavkortat kan skickas till indiska partners, som på ett mycket berömvärt sätt sköter alla projekten. Och skattebetalarna betungas inte heller, eftersom föreningen inte har några offentliga bidrag. Vi är helt beroende av våra medlemmar. Årsavgiften för enskild är 200 kr och för familjemedlem 80 kr. Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6.
Hjärtligt välkommen som Tuff-medlem! Du behövs!
söndag, juni 5
”I stället för atombomb”
”Sven Duvas fader var sergeant, avdankad arm och grå,
var med år åttiåtta re’n och var re’n gammal då”
De som ännu kommer ihåg Runeberg och hans ”Fänrik Ståls sägner” kanske minns den dikten. Själv var jag med år femtiåtta r’en och precis som Sven Duvas far också sergeant fast ännu inte avdankad och grå. Fyra år tidigare (1954) hade jag som 22-åring fört befäl över 40 man i en vintrig manöver i Norrland. Men 1958 vägrade jag min andra repmånad och dömdes till fängelse.
Just 1950-talet var det kalla krigets frostigaste decennium, då andra världskrigets hyllade segrarmakter ogenerat hotade varandra med kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. 1958 rasade i Sverige en ovanligt häftig debatt om blågula atombomber. De flesta tidningar agiterade för svensk atombeväpning. Ja, Dagens Nyheter färgstake chefredaktör Herbert Tingsten slog fast att ”ohygglighet i det här sammanhanget är effektivitet”. Och han liknande konventionellt militärt försvar med ”pilbågar”. Flera av dem som tjugo år senare skulle skaffa sig en radikal profil genom sitt motstånd mot kärnkraft för energiframställning ylade den här gången med vargarna.
En majoritet av svenska folket hade i en opinionsmätning 1957 stött planerna på svenska kärnvapen. Två år senare gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så politikerna fick skrinlägga de ganska långt framskridna planerna på svenska kärnvapen.
Det som hände på ett par år var den kanske främsta insatsen av svensk fredsrörelse under 1900-talet. Två nya organisationer tillkom. Den ena var Kampanjen mot atomvapen med Bertil Svahnström som den ledande. Han var också vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för dess tidning FREDEN, föregångaren till fredstidningen Pax. Den andra var en lös sammanslutning av 22 kända personer, som hade bildat AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb.
En av de mest aktiva medlemmarna i AMSA var Per Anders Fogelström, ordförande i Svenska Freds 1963-77. Han skrev tillsammans med Roland Morell boken ”I stället för atombomb”. Det är en tunn bok, bara 46 sidor, men en av de böcker som påverkat mig mer än de flesta andra böcker. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd.
”Ambulansen Sverige” kallades idén, som förstås betecknades som ”orealistisk” av det starka militär-industriella-mediala komplexet. Men tänk efter ett ögonblick! Skulle verkligen någon främmande makt vilja riskera den enorma politiska kostnaden att angripa ett avrustat land, vars biståndsinsatser väckt respekt och tacksamhet i massor av länder?
----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1291, en sändning som kan höras när som helst på www.tyresoradion.se
var med år åttiåtta re’n och var re’n gammal då”
De som ännu kommer ihåg Runeberg och hans ”Fänrik Ståls sägner” kanske minns den dikten. Själv var jag med år femtiåtta r’en och precis som Sven Duvas far också sergeant fast ännu inte avdankad och grå. Fyra år tidigare (1954) hade jag som 22-åring fört befäl över 40 man i en vintrig manöver i Norrland. Men 1958 vägrade jag min andra repmånad och dömdes till fängelse.
Just 1950-talet var det kalla krigets frostigaste decennium, då andra världskrigets hyllade segrarmakter ogenerat hotade varandra med kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. 1958 rasade i Sverige en ovanligt häftig debatt om blågula atombomber. De flesta tidningar agiterade för svensk atombeväpning. Ja, Dagens Nyheter färgstake chefredaktör Herbert Tingsten slog fast att ”ohygglighet i det här sammanhanget är effektivitet”. Och han liknande konventionellt militärt försvar med ”pilbågar”. Flera av dem som tjugo år senare skulle skaffa sig en radikal profil genom sitt motstånd mot kärnkraft för energiframställning ylade den här gången med vargarna.
En majoritet av svenska folket hade i en opinionsmätning 1957 stött planerna på svenska kärnvapen. Två år senare gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så politikerna fick skrinlägga de ganska långt framskridna planerna på svenska kärnvapen.
Det som hände på ett par år var den kanske främsta insatsen av svensk fredsrörelse under 1900-talet. Två nya organisationer tillkom. Den ena var Kampanjen mot atomvapen med Bertil Svahnström som den ledande. Han var också vice ordförande i Svenska Freds och redaktör för dess tidning FREDEN, föregångaren till fredstidningen Pax. Den andra var en lös sammanslutning av 22 kända personer, som hade bildat AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb.
En av de mest aktiva medlemmarna i AMSA var Per Anders Fogelström, ordförande i Svenska Freds 1963-77. Han skrev tillsammans med Roland Morell boken ”I stället för atombomb”. Det är en tunn bok, bara 46 sidor, men en av de böcker som påverkat mig mer än de flesta andra böcker. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i uländerna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd.
”Ambulansen Sverige” kallades idén, som förstås betecknades som ”orealistisk” av det starka militär-industriella-mediala komplexet. Men tänk efter ett ögonblick! Skulle verkligen någon främmande makt vilja riskera den enorma politiska kostnaden att angripa ett avrustat land, vars biståndsinsatser väckt respekt och tacksamhet i massor av länder?
----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1291, en sändning som kan höras när som helst på www.tyresoradion.se
lördag, juni 4
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1291) 5-19 juni till....
....till tidningen Tyresö Nyheter, som i nr 4/2011 har en nästan hel sida om Tyresöradion, där TUFF nämns redan i rubriken. Dessutom finns på denna sida en fin bild på Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas. Om du klickar på http://www.tyresonyheter.nu/18tn4.pdf ser du text och bilder.
....till just Bhikhu Vyas, som e-postar om bland annat familjen Sandin-Kroos på Sjöhagvägen i Tyresö. De upplät hela sin övervåning till tre indiska gäster under två veckor och Bhikhu skriver bland annat: ”Please give our love to Lena - Peter - Isa & Jakob [Jacke]. Wonderful family!” Han nämner också många andra Tuff-aktivister med tacksamhet.
....till Tyresö kommuns informationsbilaga i senaste lokaltidningen Mitt i Tyresö. Första sidan har rubriken ”Tyresö, Sverige, världen” med bilder på två av Tuffs indiska partners. I texten sägs bland annat: ”Det är Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som är spindeln i nätet och sköter kontakterna med projektledarna i Indien.” (Du ser sidan om du klickar på http://www.tyreso.se/upload/Sommarbilagan2011_webb.pdf )
....till Göteborgs-Posten, som (25/5) ärligt skriver om den ”misstänkta ubåt” i Baggensfjärden, som i mitten av april väckte uppståndelse i medierna. Nu har det framkommit att det i stället var en badflotte. Försvarsmaktens presschef Roger Magnegård bekräftar detta och säger (med medveten eller omedveten humor): ”Vi har gått till botten med det här”.
....till religionshistorikern Mattias Gardell som i Aftonbladet (31/5) påminner om att nio civila fredsaktivister i projektet Ship to Gaza för ett år sedan på internationellt vatten dödades av israeliska soldater. Han nämner, att nu är en ännu starkare biståndsflotta på gång. Gardell betonar: ”Aktionen är partipolitiskt och religiöst obunden, den riktar sig till civilsamhället, från människa till människa och bygger på ickevåld. Vi kommer utan andra vapen än medmänsklighet och solidaritet.”
....till Serbienfödda tuff-medlemmen och doktoranden Jelena Spacenic, som i SvT:s Agenda (29/5) på ett balanserat sätt kommenterade gripandet av förre bosnienserbiske generalen Ratko Mladic. (Se gärna bloggen http://www.tuffsandin.blogspot.com/ om Mladic och andra slaktare)
....till den afghanska regeringen, som nu protesterar mot västliga flyganfall, som i slutet av maj dödade ca 50 civila afghaner. Den 28 maj dödades vid flygbombningar 12 afghanska barn och två kvinnor.
....till alla de tuff-aktivister, som den 28 maj jobbade med Tuffs vårloppis. Resultatet blev en dryg månadshyra av Tuff-lokalen. Mycket välkommet, eftersom Tuff inte har några offentliga bidrag men alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till solidariska Tuff-medlemmar som i år har skänkt över 18 000 kr till Tuff, pg 16 01 37 – 6, så vi kan fortsätta att betala hyran för Tuff-lokalen och andra utgifter. Flera andra har blivit nya medlemmar genom att ha utnyttjat samma plusgiro och betalat in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Du är jättevälkommen i Tuff. Du behövs!
....till just Bhikhu Vyas, som e-postar om bland annat familjen Sandin-Kroos på Sjöhagvägen i Tyresö. De upplät hela sin övervåning till tre indiska gäster under två veckor och Bhikhu skriver bland annat: ”Please give our love to Lena - Peter - Isa & Jakob [Jacke]. Wonderful family!” Han nämner också många andra Tuff-aktivister med tacksamhet.
....till Tyresö kommuns informationsbilaga i senaste lokaltidningen Mitt i Tyresö. Första sidan har rubriken ”Tyresö, Sverige, världen” med bilder på två av Tuffs indiska partners. I texten sägs bland annat: ”Det är Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), som är spindeln i nätet och sköter kontakterna med projektledarna i Indien.” (Du ser sidan om du klickar på http://www.tyreso.se/upload/Sommarbilagan2011_webb.pdf )
....till Göteborgs-Posten, som (25/5) ärligt skriver om den ”misstänkta ubåt” i Baggensfjärden, som i mitten av april väckte uppståndelse i medierna. Nu har det framkommit att det i stället var en badflotte. Försvarsmaktens presschef Roger Magnegård bekräftar detta och säger (med medveten eller omedveten humor): ”Vi har gått till botten med det här”.
....till religionshistorikern Mattias Gardell som i Aftonbladet (31/5) påminner om att nio civila fredsaktivister i projektet Ship to Gaza för ett år sedan på internationellt vatten dödades av israeliska soldater. Han nämner, att nu är en ännu starkare biståndsflotta på gång. Gardell betonar: ”Aktionen är partipolitiskt och religiöst obunden, den riktar sig till civilsamhället, från människa till människa och bygger på ickevåld. Vi kommer utan andra vapen än medmänsklighet och solidaritet.”
....till Serbienfödda tuff-medlemmen och doktoranden Jelena Spacenic, som i SvT:s Agenda (29/5) på ett balanserat sätt kommenterade gripandet av förre bosnienserbiske generalen Ratko Mladic. (Se gärna bloggen http://www.tuffsandin.blogspot.com/ om Mladic och andra slaktare)
....till den afghanska regeringen, som nu protesterar mot västliga flyganfall, som i slutet av maj dödade ca 50 civila afghaner. Den 28 maj dödades vid flygbombningar 12 afghanska barn och två kvinnor.
....till alla de tuff-aktivister, som den 28 maj jobbade med Tuffs vårloppis. Resultatet blev en dryg månadshyra av Tuff-lokalen. Mycket välkommet, eftersom Tuff inte har några offentliga bidrag men alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till solidariska Tuff-medlemmar som i år har skänkt över 18 000 kr till Tuff, pg 16 01 37 – 6, så vi kan fortsätta att betala hyran för Tuff-lokalen och andra utgifter. Flera andra har blivit nya medlemmar genom att ha utnyttjat samma plusgiro och betalat in 200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem. Du är jättevälkommen i Tuff. Du behövs!
fredag, juni 3
HAMPUS ECKERMAN: Rapport från Moskva
Hej alla lyssnare,
Här i Moskva råder strålande sol. Inte för att ryssarna ser glada ut för det. De buttra miner som möter en på den svenska tunnelbanan konkurreras lätt ut av de ryska kollektivpassagerarna. Om det är något som man påminns om så är det de osminkade och trötta ansikten som kan möta en de få gångerna man åker tunnelbana före klockan sex på morgonen.
Tunnelbanan är annars precis så vacker som man sett på bild. Stora marmorstatyer, ibland kristallkronor. Allt i en skön socialrealism med tappra arbetare och stora ryska ledare. Ansiktena på statyerna är dock lika bistra som hos passagerarna. Visst vore det väl skönt att en gång se en bild på en storskrattande Karl Marx? Utanför min egen tunnelbanestation låg för övrigt ett skinhead på marken, orörlig med blodfläckar på hela kroppen. I den tradition som gäller för storstäder över hela världen ignorerades han av samtliga förbipasserande. Han var borta när jag passerade igen fem timmar senare. Om han vaknade själv hade han i alla fall tur, bara 10 meter bort låg närmsta apotek.
Moskva är en vacker stad. Nästa fånigt vacker på sina ställen vid Kreml och Röda Torget. Hus som ser ut som de byggts i ett oheligt samarbete mellan häxan Pomperipossa, hon med pepparkakshuset, och nazisternas Albert Speer. Allting garnerat med de karaktäristiska lökkupolerna. Till min stora glädje märker jag att souvenirbutikerna inte bara säljer de vanliga pälsmössorna och ryska dockorna utan också de figurer jag minns från barnprogrammen: Drutten och Gena. Båda två var ett inslag i ett program som jag tror hette "Sveriges Magasin". Gena var en krokodil och Drutte var en... ...en Drutt. Ja, t.o.m i det ryska orginalet står det att Drutten var ett djur av en art ingen någonsin hade sett förrut. Fast där heter förstås Drutten Tjeburasjka.
Själv minns jag Drutten som någon sorts tidig rappare, det man kallade en "human beatbox" på 80-talet. Genom att upprepa "på tisdag, på tisdag, på tisdag" i snabb takt kunde man låta ungefär som en hi-hat på ett trumsätt. Kom nu inte och säg att ni inte lär er något genom att lyssna på radio.
Moskva är annars lätt förvirrande. På kartan har gatunamnet skrivits på vårt eget alfabet, medan ryssarna själva envisas med att använda kyrilliska, så man får helt enkelt ta och chansa när man ska promenera någonstans. Själv har jag satt det där med att gå vilse i system. Fungerar mycket bra förövrigt, man hittar långt mer saker än man annars skulle ha gjort. Att det som skulle hittas missas är sådana nackdelar man får ta.
Vad som retar mig just nu är att man inte tycks ha idolporträtt över Putin med allmän tillbedjan överallt. Det är det intrycket jag fått se i svenska tidningar. Men i souvenirbutikerna är det istället presidenten, Dmitri Medvedev, som dominerar på T-shirts och Matryoshka-dockor. Ja, ni känner väl till Matryoshka-dockorna? De dockor som man kan öppna för att hitta ytterligare en docka i som man kan öppna och... ja, ni förstår vad jag menar. De säljs förstås överallt med både traditionell målning, med dockor föreställande Beatles, fotbollslag, osv. Det är väl närmast obligatoriskt att inköpa en sådan, så det får bli mitt uppdrag för morgondagen. Då ska jag iväg till marknaden vid Ismailovsky, föredömligt placerad fem minuter från mitt hotell. Mitt hotell byggdes för övrigt inför sommarolympiaden 1980. Ett gigantiskt hotellkomplex med tusentals rum. Tack och lov har de delat upp det i olika byggnader så jag slipper gå vilse. Det har jag nog av med på de vanliga gatorna.
----------------------------------------------------------
Hampus Eckerman som rapporterar till Radio Tuff nr 1291, som hörs söndagkväll den 5 juni från kl 17, inte bara på 91,4 MHz utan också på www.tyresoradion.se
Här i Moskva råder strålande sol. Inte för att ryssarna ser glada ut för det. De buttra miner som möter en på den svenska tunnelbanan konkurreras lätt ut av de ryska kollektivpassagerarna. Om det är något som man påminns om så är det de osminkade och trötta ansikten som kan möta en de få gångerna man åker tunnelbana före klockan sex på morgonen.
Tunnelbanan är annars precis så vacker som man sett på bild. Stora marmorstatyer, ibland kristallkronor. Allt i en skön socialrealism med tappra arbetare och stora ryska ledare. Ansiktena på statyerna är dock lika bistra som hos passagerarna. Visst vore det väl skönt att en gång se en bild på en storskrattande Karl Marx? Utanför min egen tunnelbanestation låg för övrigt ett skinhead på marken, orörlig med blodfläckar på hela kroppen. I den tradition som gäller för storstäder över hela världen ignorerades han av samtliga förbipasserande. Han var borta när jag passerade igen fem timmar senare. Om han vaknade själv hade han i alla fall tur, bara 10 meter bort låg närmsta apotek.
Moskva är en vacker stad. Nästa fånigt vacker på sina ställen vid Kreml och Röda Torget. Hus som ser ut som de byggts i ett oheligt samarbete mellan häxan Pomperipossa, hon med pepparkakshuset, och nazisternas Albert Speer. Allting garnerat med de karaktäristiska lökkupolerna. Till min stora glädje märker jag att souvenirbutikerna inte bara säljer de vanliga pälsmössorna och ryska dockorna utan också de figurer jag minns från barnprogrammen: Drutten och Gena. Båda två var ett inslag i ett program som jag tror hette "Sveriges Magasin". Gena var en krokodil och Drutte var en... ...en Drutt. Ja, t.o.m i det ryska orginalet står det att Drutten var ett djur av en art ingen någonsin hade sett förrut. Fast där heter förstås Drutten Tjeburasjka.
Själv minns jag Drutten som någon sorts tidig rappare, det man kallade en "human beatbox" på 80-talet. Genom att upprepa "på tisdag, på tisdag, på tisdag" i snabb takt kunde man låta ungefär som en hi-hat på ett trumsätt. Kom nu inte och säg att ni inte lär er något genom att lyssna på radio.
Moskva är annars lätt förvirrande. På kartan har gatunamnet skrivits på vårt eget alfabet, medan ryssarna själva envisas med att använda kyrilliska, så man får helt enkelt ta och chansa när man ska promenera någonstans. Själv har jag satt det där med att gå vilse i system. Fungerar mycket bra förövrigt, man hittar långt mer saker än man annars skulle ha gjort. Att det som skulle hittas missas är sådana nackdelar man får ta.
Vad som retar mig just nu är att man inte tycks ha idolporträtt över Putin med allmän tillbedjan överallt. Det är det intrycket jag fått se i svenska tidningar. Men i souvenirbutikerna är det istället presidenten, Dmitri Medvedev, som dominerar på T-shirts och Matryoshka-dockor. Ja, ni känner väl till Matryoshka-dockorna? De dockor som man kan öppna för att hitta ytterligare en docka i som man kan öppna och... ja, ni förstår vad jag menar. De säljs förstås överallt med både traditionell målning, med dockor föreställande Beatles, fotbollslag, osv. Det är väl närmast obligatoriskt att inköpa en sådan, så det får bli mitt uppdrag för morgondagen. Då ska jag iväg till marknaden vid Ismailovsky, föredömligt placerad fem minuter från mitt hotell. Mitt hotell byggdes för övrigt inför sommarolympiaden 1980. Ett gigantiskt hotellkomplex med tusentals rum. Tack och lov har de delat upp det i olika byggnader så jag slipper gå vilse. Det har jag nog av med på de vanliga gatorna.
----------------------------------------------------------
Hampus Eckerman som rapporterar till Radio Tuff nr 1291, som hörs söndagkväll den 5 juni från kl 17, inte bara på 91,4 MHz utan också på www.tyresoradion.se
onsdag, juni 1
Peter Kadhammar skriver bra men....
I Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff försöker vi också att tända ljus i stället för att bara förbanna mörkret. Alltså börjar vi varje radioprogram med att dela ut ”veckans rosor”, bland annat till folk i svensk och internationell press, som skriver något bra.
I Radio Tuff nr 1274 (10-24 okt. 2010) fick till exempel Aftonbladets Peter Kadhammar en ros med motiveringen: Han skrev (29/9 -10) under rubriken “Kunskaptill eliten – idioti till massan”. Han påpekar att den tilltagande annons- och reklamfinansieringen av medierna gör att de måste kunna skryta med många läsare/lyssnare/tittare och därför satsar på ”soffprogram, lekar där idioter, exhibitionister och kärlekstörstande inbjuds att förnedra sig”. Han erinrar om att ”samtidigt blomstrar den internationella elitens organ” och Kadhammars krönika slutar så här: ”Snart stiger vi in i helvetets första krets. Information och kunskap till eliten, underhållning utan slut för den breda massan. I den nionde kretsen väntar Idoljuryn”.
I dag skriver Kadhammar (AB 1/6) under rubriken ”Politisk idiot men en färgklick i paletten”. Den idiotförklarade färgklicken är Björn Eklund. Det var han som 2004 i den då utmärkta Ordfront Magasin vågade släppa fram den amerikanska journalisten Diana Johnstone. Hon hade i sin bok ”Dårarnas korståg” kritiskt granskat det folkrättsvidriga anfallet 1999 på Milosevics Jugoslavien liksom den västliga propagandan om att serberna var de ”onda”. Hon vågade till och med ställa frågor om Srebrenica och påpekade de bosnienmuslimska härjningarna i närbelägna serbiska byar strax före massakern i Srebrenica.
Srebrenica var en av de jugoslaviska krigens många otäcka blodbad. Men egentligen var det inte ett folkmord i egentlig mening, eftersom barn och kvinnor skonades. Nyligen dömdes två höga kroatiska militärer till 24 resp 18 års fängelse för vad som hände 1995 (samma år som Srebrenica) i Krajina, där uppåt 200 000 serber fördrevs och där också kvinnor och barn strök med.
Diana Johnstones bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) försökte nyansera den ensidiga bilden av Balkankrigen. Men den brännmärktes av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda krigförande? Johnstone verkar förstå mera av krig än traska-patrullo-patraskets firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
Jag uppfattar Kadhammar som tillräckligt klok och erfaren för att åtminstone på den här punkten hålla med henne.
I Radio Tuff nr 1274 (10-24 okt. 2010) fick till exempel Aftonbladets Peter Kadhammar en ros med motiveringen: Han skrev (29/9 -10) under rubriken “Kunskaptill eliten – idioti till massan”. Han påpekar att den tilltagande annons- och reklamfinansieringen av medierna gör att de måste kunna skryta med många läsare/lyssnare/tittare och därför satsar på ”soffprogram, lekar där idioter, exhibitionister och kärlekstörstande inbjuds att förnedra sig”. Han erinrar om att ”samtidigt blomstrar den internationella elitens organ” och Kadhammars krönika slutar så här: ”Snart stiger vi in i helvetets första krets. Information och kunskap till eliten, underhållning utan slut för den breda massan. I den nionde kretsen väntar Idoljuryn”.
I dag skriver Kadhammar (AB 1/6) under rubriken ”Politisk idiot men en färgklick i paletten”. Den idiotförklarade färgklicken är Björn Eklund. Det var han som 2004 i den då utmärkta Ordfront Magasin vågade släppa fram den amerikanska journalisten Diana Johnstone. Hon hade i sin bok ”Dårarnas korståg” kritiskt granskat det folkrättsvidriga anfallet 1999 på Milosevics Jugoslavien liksom den västliga propagandan om att serberna var de ”onda”. Hon vågade till och med ställa frågor om Srebrenica och påpekade de bosnienmuslimska härjningarna i närbelägna serbiska byar strax före massakern i Srebrenica.
Srebrenica var en av de jugoslaviska krigens många otäcka blodbad. Men egentligen var det inte ett folkmord i egentlig mening, eftersom barn och kvinnor skonades. Nyligen dömdes två höga kroatiska militärer till 24 resp 18 års fängelse för vad som hände 1995 (samma år som Srebrenica) i Krajina, där uppåt 200 000 serber fördrevs och där också kvinnor och barn strök med.
Diana Johnstones bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) försökte nyansera den ensidiga bilden av Balkankrigen. Men den brännmärktes av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda krigförande? Johnstone verkar förstå mera av krig än traska-patrullo-patraskets firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
Jag uppfattar Kadhammar som tillräckligt klok och erfaren för att åtminstone på den här punkten hålla med henne.
tisdag, maj 31
DONAUTYSKARNAS VIDRIGA ÖDEN I JUGOSLAVIEN
Alfred-Maurice de Zayas är en amerikansk jurist, tidigare gästprofessor vid DePaul-universitetet i Chigago och sedan folkrättsprofessor i Genève. När de otäcka krigen i Jugoslavien hade rasat ett par tre år kom han ut med sin bok The German Expellees. Victims in War and Peace (New York 1993). [De tyska fördrivna. Offer i krig och fred]. Den boken har blivit aktuell, nu när gripandet av den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic fått så stort medieutrymme. Denne anklagas bland annat för etnisk rensning, i dag ett brott som bidragit till att många serber, kroater och andra dömts till mångåriga fängelsestraff vid Haagdomstolen. Därför finns det nu anledning att påminna om de grova förbrytelser och etniska rensningar som försiggick i Jugoslavien vid andra världskrigets slut men som vanligen har förtigits och aldrig bestraffats.
De Zayas’ bok bok utgör en viktig men ytterst motbjudande läsning. Viktig för att det handlar om den sannolikt värsta etniska rensningen i Europas historia, alltså om de ca 15 miljoner tyskar som flydde eller etniskt rensades (och sen nekades återvända) från områden i östra och sydöstra Centraleuropa (Ostpreussen, Pommern, Schlesien, Sudetområdet, Ungern, Rumänien, Jugoslavien etc), där deras förfäder levat i sekler. Motbjudande, därför att den blev så grym: Minst två miljoner av dem strök med-- av svält, sjukdomar, usel behandling, tortyr, avrättningar, våldtäkter och självmord. Det är oerhört märkligt att vi i vår tid när vi med rätta förfasar oss över etniska rensningar och rasism så sällan har hört talas om det här.
Så här skriver de Zayas i sin bok från 1993:
"Vi hör så mycket i dag om så kallade etniska rensningar som pågår sedan 1991 i det forna Jugoslavien. För fyrtioåtta år sen utspelades ett annat folkmord i samma områden av Balkan. Hundratusentals etniska tyskar kördes iväg, och tiotusentals dödades. De fördrevs från sina hem till slavarbetsläger i Sovjetunionen. Kvinnorna våldtogs samt åldringar och barn, alltför unga för att arbeta, internerades i svältläger.”
I boken finns många otäcka berättelser från ögonvittnen, representativa för ”det monstruösa lidande den här etniska minoriteten hade att genomgå” som de Zayas kallar det.
---------------------------------------
Ej sänt i Radio Tuff
De Zayas’ bok bok utgör en viktig men ytterst motbjudande läsning. Viktig för att det handlar om den sannolikt värsta etniska rensningen i Europas historia, alltså om de ca 15 miljoner tyskar som flydde eller etniskt rensades (och sen nekades återvända) från områden i östra och sydöstra Centraleuropa (Ostpreussen, Pommern, Schlesien, Sudetområdet, Ungern, Rumänien, Jugoslavien etc), där deras förfäder levat i sekler. Motbjudande, därför att den blev så grym: Minst två miljoner av dem strök med-- av svält, sjukdomar, usel behandling, tortyr, avrättningar, våldtäkter och självmord. Det är oerhört märkligt att vi i vår tid när vi med rätta förfasar oss över etniska rensningar och rasism så sällan har hört talas om det här.
Så här skriver de Zayas i sin bok från 1993:
"Vi hör så mycket i dag om så kallade etniska rensningar som pågår sedan 1991 i det forna Jugoslavien. För fyrtioåtta år sen utspelades ett annat folkmord i samma områden av Balkan. Hundratusentals etniska tyskar kördes iväg, och tiotusentals dödades. De fördrevs från sina hem till slavarbetsläger i Sovjetunionen. Kvinnorna våldtogs samt åldringar och barn, alltför unga för att arbeta, internerades i svältläger.”
I boken finns många otäcka berättelser från ögonvittnen, representativa för ”det monstruösa lidande den här etniska minoriteten hade att genomgå” som de Zayas kallar det.
---------------------------------------
Ej sänt i Radio Tuff
söndag, maj 29
Fallet Mladic: Men krig är ju folkmord!
Den dominerande nyheten på sistone har varit gripandet av den bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladic. Han kallas för krigsförbrytare och sägs ha begått ”folkmord” i Srebrenica 1995. Visst var det flera tusen bosnienmuslimer som grymt avrättades där, men offren var vuxna män, medan kvinnor och barn skonades. Alltså var det i egentlig mening inte folkmord.
Vad som utlöste massmorden i Srebrenica finns det ingen förklaring på i medierna, vilka som vanligt är lyckliga över att få brännmärka en ”krigsförbrytare”. De gav till exempel en extremt ensidig skildring nyligen av den tyska domen på fem års fängelse mot den 91-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, han som satt oskyldig sju år bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter en skenrättegång med falska vittnesmål. (Se denna blogg 16 maj).
Det har förekommit uppgifter om att serbiska byar i Srebrenicas närhet anfölls före massakern på bosnienmuslimer och att många hundra civila serber då dödades. Kan det ha bidragit till den mordiska behandlingen av Srebrenicas manliga befolkning? Någon objektiv kännare av de eländiga jugoslaviska inbördeskrigen borde kunna ge besked.
Ja, den där termen folkmord borde diskuteras. I vår tid utgör de civila ofta en majoritet av dödsoffren. Under andra världskriget var nästan hälften av de dödade kvinnor, barn och obeväpnade män och bland detta krigs miljontals indirekta offer var de i majoritet. I Koreakriget 1950-53 var en majoritet av de dödade civila liksom i Vietnamkriget. Vad är alltså krig om inte typiska folkmord!?
Det skulle bli väldigt trångt i Haagdomstolen om man verkligen tog ”folkmord” på allvar. Varför lagförs inte de som satt i gång flera folkrättsvidriga anfallskrig bara under de senaste tolv åren, vilket lett till dödandet av massor med civila? Kanske för att de är självgoda västmakter, som dessutom dominerar vår medierapportering.
När det här skrivs rapporterar Dagens eko om att ockupationstrupperna i Afghanistan de senaste dagarna har dödat ca 50 civila. Vid en flygattack i går dödades tolv afghanska barn och två kvinnor. Det finns slaktare lite varstans.
------------------------------------------
Åke Sandin. En text som (ännu inte?) hörts på Radio Tuff
Vad som utlöste massmorden i Srebrenica finns det ingen förklaring på i medierna, vilka som vanligt är lyckliga över att få brännmärka en ”krigsförbrytare”. De gav till exempel en extremt ensidig skildring nyligen av den tyska domen på fem års fängelse mot den 91-årige ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk, han som satt oskyldig sju år bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter en skenrättegång med falska vittnesmål. (Se denna blogg 16 maj).
Det har förekommit uppgifter om att serbiska byar i Srebrenicas närhet anfölls före massakern på bosnienmuslimer och att många hundra civila serber då dödades. Kan det ha bidragit till den mordiska behandlingen av Srebrenicas manliga befolkning? Någon objektiv kännare av de eländiga jugoslaviska inbördeskrigen borde kunna ge besked.
Ja, den där termen folkmord borde diskuteras. I vår tid utgör de civila ofta en majoritet av dödsoffren. Under andra världskriget var nästan hälften av de dödade kvinnor, barn och obeväpnade män och bland detta krigs miljontals indirekta offer var de i majoritet. I Koreakriget 1950-53 var en majoritet av de dödade civila liksom i Vietnamkriget. Vad är alltså krig om inte typiska folkmord!?
Det skulle bli väldigt trångt i Haagdomstolen om man verkligen tog ”folkmord” på allvar. Varför lagförs inte de som satt i gång flera folkrättsvidriga anfallskrig bara under de senaste tolv åren, vilket lett till dödandet av massor med civila? Kanske för att de är självgoda västmakter, som dessutom dominerar vår medierapportering.
När det här skrivs rapporterar Dagens eko om att ockupationstrupperna i Afghanistan de senaste dagarna har dödat ca 50 civila. Vid en flygattack i går dödades tolv afghanska barn och två kvinnor. Det finns slaktare lite varstans.
------------------------------------------
Åke Sandin. En text som (ännu inte?) hörts på Radio Tuff
söndag, maj 22
Krigens barn då och nu
1900-talets främste skandinaviske fredsaktivist var enligt min mening Per Anders Fogelström, bland annat ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 1963-77. Har var ju också en framstående författare. En av hans böcker var ”Krigens barn” (1985), som handlade om Sveriges krig 1788-1814. Där beskrivs till exempel skeppsgossarnas hårda liv och vedermödor. Många av dem dödades eller dog och det gjorde också andra barn, inte minst genom de epidemier som alltid följer i krigens spår.
En annan mycket läsvärd krigsbok är amerikanen Kurt Vonneguts ”Slakthus 5”, som inte minst handlade om hans upplevelser som krigsfånge i det sönderbombade Dresden När han skulle skriva den blev hans krigskamrats hustru Mary förbannad och sa:
”Ni var ju barn under kriget...Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av Frank Sinatra och John Wayne eller nån av de där andra glamorösa, krigsälskande gamla skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya.”
Då lovade Vonnegut att kalla boken för ”Barnkorståget”, vilket också blev dess undertitel.
Dresden, ja, det var en av de många civila mål som terrorbombades under andra världskriget. Just flygbombningar bidrog till att andelen civila av de många tiotal miljonerna dödade i andra världskriget var uppåt hälften. Cirka 70 000 tyska barn och sannolikt ännu flera japanska dödades av de allierade ”flyghjältarnas” bomber. Men det ska vi helst tala tyst om. Här gäller den rasistiska kollektivskulden eller den märkliga gammaltestamentliga uppfattningen om arvssynden: att förfädernas ogärningar ska drabba kommande släktled.
Hur många barn som de hyllade segrarna i andra världskriget sedan tagit död på vet vi inte. Men det kan röra sig om sjusiffriga tal. Det är bara att tänka på bombningarna av Vietnam, Kambodja, Panama, Irak, Afghanistan med flera länder. Ingen kallar det här för krigsförbrytelser, eftersom sådana definitionsmässigt bara sägs begås av krigens förlorare, det vill säga västmakternas fiender. Bombkrigets främsta barnamördare brukar i stället få medaljer och hyllas i Hollywoodfilmer.
Interventionen i Libyen med Natos flygplan och bomber motiverades tjusigt med att det gällde att ”skydda civila”. Men nyligen dödades i en flygattack också överste Kadaffis tre barnbarn. I krig är det synd om ”onda” regimers barn, eftersom kollektivskuldens förbannelse också drabbar dem.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1290, som hörs också på http://www.tyresoradion.se/
En annan mycket läsvärd krigsbok är amerikanen Kurt Vonneguts ”Slakthus 5”, som inte minst handlade om hans upplevelser som krigsfånge i det sönderbombade Dresden När han skulle skriva den blev hans krigskamrats hustru Mary förbannad och sa:
”Ni var ju barn under kriget...Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av Frank Sinatra och John Wayne eller nån av de där andra glamorösa, krigsälskande gamla skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya.”
Då lovade Vonnegut att kalla boken för ”Barnkorståget”, vilket också blev dess undertitel.
Dresden, ja, det var en av de många civila mål som terrorbombades under andra världskriget. Just flygbombningar bidrog till att andelen civila av de många tiotal miljonerna dödade i andra världskriget var uppåt hälften. Cirka 70 000 tyska barn och sannolikt ännu flera japanska dödades av de allierade ”flyghjältarnas” bomber. Men det ska vi helst tala tyst om. Här gäller den rasistiska kollektivskulden eller den märkliga gammaltestamentliga uppfattningen om arvssynden: att förfädernas ogärningar ska drabba kommande släktled.
Hur många barn som de hyllade segrarna i andra världskriget sedan tagit död på vet vi inte. Men det kan röra sig om sjusiffriga tal. Det är bara att tänka på bombningarna av Vietnam, Kambodja, Panama, Irak, Afghanistan med flera länder. Ingen kallar det här för krigsförbrytelser, eftersom sådana definitionsmässigt bara sägs begås av krigens förlorare, det vill säga västmakternas fiender. Bombkrigets främsta barnamördare brukar i stället få medaljer och hyllas i Hollywoodfilmer.
Interventionen i Libyen med Natos flygplan och bomber motiverades tjusigt med att det gällde att ”skydda civila”. Men nyligen dödades i en flygattack också överste Kadaffis tre barnbarn. I krig är det synd om ”onda” regimers barn, eftersom kollektivskuldens förbannelse också drabbar dem.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1290, som hörs också på http://www.tyresoradion.se/
lördag, maj 21
Radio Tuff och Tyresöradion
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1290) sänds första gången söndag 22 maj kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 5 juni på 91,4 MHz. Sändningen kan när som helst avlyssnas på webben http://www.tyresoradion.se/ , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en DN-skribent, tre indiska partners, tre Tyresölärare, Radio Tuffs man i San Francisco, en holländsk professor, ett gymnasium, ett ordspråk och till tre viktiga arrangemang.
Amerikansk-svensken Al Burkes text har rubriken ”Nu kallas saker och ting inte vid sina rätta namn”, en kritisk genomgång av USA:s politik i arabländerna och Sveriges följsamhet.
Hampus Eckerman om Chigagos avlopp, brittiske massförstörelseexperten Kelly, domen igen mot Demjanjuk, 140 000 palestinier fråntagna sina medborgarskap och en ”mordisk” trädgårdstomte.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Krigens barn då och nu”. Den tar upp både Fogelströms och Vonneguts böcker men också det förödande bombkriget.
Monica Schelin och Åke Sandin om varför Tuff i decennier haft internationella kontakter och givit bistånd till Indien och många andra länder i tredje världen. De betonar att Tuff inte har någon avlönad, så varenda krona går oavkortat till ändamålet.
-------------------------------------------------
Radio Tuff är en av de tolv halvtimmar som hörs dygnet runt på 91,4 MHz. Programmen kan när som helst höras på www.tyresoradion.se
Här kommer korta sammanfattningar av Tyresöradions utbud de närmaste veckorna:
8/5-29/5:
KG Lindeberg, Göran Stenberg och Holger Svensson är aktiva i Trollbäcken Lions och berättar om föreningens verksamhet, stipendier och berömvärda hjälpinsatser både in- och utrikes och satsar nu på att Trollbäckendagarna den 27-29 maj på nytt ska bli en succé.
Jeanette Thunvall, som växte upp på Björkbacken, berättar om sina år i Nyboda skola och arbetar nu som personlig assistent. Hon har blivit prisbelönad för sina fina insatser för autistiska barn, som hon övar i idrott. Sjunger i Barber Shop.
Sångerskan Git Skiöld, kapellmästaren Bo Axelzon och dragspelaren Per Romin sjunger och spelar. De berättar om sin ”Franska afton” den 24 maj på Fairway Inn, Bäverbäcksvägen vid golfbanan.
David Westius bor på Musserongången och är lärare vid Tyreso gymnasium i historia och samhällskunskap. På universitet skrev han om svensk underrättelsetjänst under Berlinkrisen. Han är av prästsläkt, så han utfrågas också om religion. Han har spelat amatörteater.
15/5-5/6:
Ann Ringblom, född Törnkvist, växte upp på Sikvägen och bor nu på Farmarstigen, har jobbat med barnsjukvård och många år med ambulansjobb, så hon kan berätta om olyckor, psykfall, självmord och annat elände. Men Ann är också aktiv bland nattvandrarna och engagerad i fotboll.
Josefin Wall sjöng redan som liten flicka i Enköping. Nu bor hon i Lindalen och är på gång med sin tredje CD i samarbete med Mats B Olsson. Sjunger fyra låtar men intervjuas också om alkoholterapi, sitt textilintresse, sina släktingar m m.
Tony Johansson är en av de mest aktiva bland Tyresös många berömvärda föreningsledare. Senaste året ägnade han 80 kvällar åt Hanvikens SK:s ishockey. Intervjuas om Tyresös olika hockeylag, även om damhockey. Växte upp i “Negerbyn” i Tyresö och minns med glädje Honken Holmqvist.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1289-90) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman med flera. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
22/5-12/6:
Mats Berggren var skomakare och hade jourhem för barn i Älta men bor nu i Nytorp, Tyresö, och föreläser om papparollen inte bara i Sverige utan också i Ryssland och Etiopien. Jobbar åt ABF och är nyfiken på bl a Bellman och Springsteen.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) fortsätter att ge glimtar från kommunfullmäktiges sammanträden och med sina politiska erfarenheter insiktsfullt kommentera Tyresös politik.
Ebbe Björkman om Dan Andersson (del 4): Hans jobb på tidningen Ny Tid, hans dikter i samlingen ”Svarta ballader”, såsom ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Tiggaren från Luossa” med flera och hans vän och levnadstecknare Waldemar Bernhard.
Peter Dicke samtalar med Kåge Junetoft, Börje Andersson, Ulf Stark och Björn Zetterkvist om Tyresö fiskevårdsförenings många aktiviteter, såsom kräftfiske, sportfiske, båtuthyrning m m.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en DN-skribent, tre indiska partners, tre Tyresölärare, Radio Tuffs man i San Francisco, en holländsk professor, ett gymnasium, ett ordspråk och till tre viktiga arrangemang.
Amerikansk-svensken Al Burkes text har rubriken ”Nu kallas saker och ting inte vid sina rätta namn”, en kritisk genomgång av USA:s politik i arabländerna och Sveriges följsamhet.
Hampus Eckerman om Chigagos avlopp, brittiske massförstörelseexperten Kelly, domen igen mot Demjanjuk, 140 000 palestinier fråntagna sina medborgarskap och en ”mordisk” trädgårdstomte.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Krigens barn då och nu”. Den tar upp både Fogelströms och Vonneguts böcker men också det förödande bombkriget.
Monica Schelin och Åke Sandin om varför Tuff i decennier haft internationella kontakter och givit bistånd till Indien och många andra länder i tredje världen. De betonar att Tuff inte har någon avlönad, så varenda krona går oavkortat till ändamålet.
-------------------------------------------------
Radio Tuff är en av de tolv halvtimmar som hörs dygnet runt på 91,4 MHz. Programmen kan när som helst höras på www.tyresoradion.se
Här kommer korta sammanfattningar av Tyresöradions utbud de närmaste veckorna:
8/5-29/5:
KG Lindeberg, Göran Stenberg och Holger Svensson är aktiva i Trollbäcken Lions och berättar om föreningens verksamhet, stipendier och berömvärda hjälpinsatser både in- och utrikes och satsar nu på att Trollbäckendagarna den 27-29 maj på nytt ska bli en succé.
Jeanette Thunvall, som växte upp på Björkbacken, berättar om sina år i Nyboda skola och arbetar nu som personlig assistent. Hon har blivit prisbelönad för sina fina insatser för autistiska barn, som hon övar i idrott. Sjunger i Barber Shop.
Sångerskan Git Skiöld, kapellmästaren Bo Axelzon och dragspelaren Per Romin sjunger och spelar. De berättar om sin ”Franska afton” den 24 maj på Fairway Inn, Bäverbäcksvägen vid golfbanan.
David Westius bor på Musserongången och är lärare vid Tyreso gymnasium i historia och samhällskunskap. På universitet skrev han om svensk underrättelsetjänst under Berlinkrisen. Han är av prästsläkt, så han utfrågas också om religion. Han har spelat amatörteater.
15/5-5/6:
Ann Ringblom, född Törnkvist, växte upp på Sikvägen och bor nu på Farmarstigen, har jobbat med barnsjukvård och många år med ambulansjobb, så hon kan berätta om olyckor, psykfall, självmord och annat elände. Men Ann är också aktiv bland nattvandrarna och engagerad i fotboll.
Josefin Wall sjöng redan som liten flicka i Enköping. Nu bor hon i Lindalen och är på gång med sin tredje CD i samarbete med Mats B Olsson. Sjunger fyra låtar men intervjuas också om alkoholterapi, sitt textilintresse, sina släktingar m m.
Tony Johansson är en av de mest aktiva bland Tyresös många berömvärda föreningsledare. Senaste året ägnade han 80 kvällar åt Hanvikens SK:s ishockey. Intervjuas om Tyresös olika hockeylag, även om damhockey. Växte upp i “Negerbyn” i Tyresö och minns med glädje Honken Holmqvist.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1289-90) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman med flera. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
22/5-12/6:
Mats Berggren var skomakare och hade jourhem för barn i Älta men bor nu i Nytorp, Tyresö, och föreläser om papparollen inte bara i Sverige utan också i Ryssland och Etiopien. Jobbar åt ABF och är nyfiken på bl a Bellman och Springsteen.
Christina Melzén (fp) och Ann Sandin-Lindgren (s) fortsätter att ge glimtar från kommunfullmäktiges sammanträden och med sina politiska erfarenheter insiktsfullt kommentera Tyresös politik.
Ebbe Björkman om Dan Andersson (del 4): Hans jobb på tidningen Ny Tid, hans dikter i samlingen ”Svarta ballader”, såsom ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Tiggaren från Luossa” med flera och hans vän och levnadstecknare Waldemar Bernhard.
Peter Dicke samtalar med Kåge Junetoft, Börje Andersson, Ulf Stark och Björn Zetterkvist om Tyresö fiskevårdsförenings många aktiviteter, såsom kräftfiske, sportfiske, båtuthyrning m m.
Al Burke: Nu kallas saker och ting inte vid sina rätta namn
Wesley Clark, USA-generalen som bl.a. varit NATO:s militärchef mellan 1997 och 2000, har berättat om hur Pentagon redan år 2001 höll på med planeringar för att bli av med sju olydiga regeringar i Mellanöstern: “Vi börjar med Iraq, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan, och efter det tar vi Iran,” löd PM:et som Clark fick läsa.
Det har inte gått helt enligt planerna. Bland annat har en del besvärliga befolkningar ställt till det genom att utmana USA-stödda diktaturer i Egypten, Yemen och Bahrain m.fl. Men Iraks enorma oljeresurser är nu tills vidare under imperiets kontroll -- fast med landet i spillror och miljontals liv på olika sätt förstörda (vad detta nu har för betydelse i USA eller Sverige).
Libyen och dess ledare har nu på alla möjliga sätt varit under attack i två månader med inget slut i sikte -- detta med stöd av en FN-resolution om ett flygförbud som snabbt, och som ett brev på posten, blev till ett regelrätt krig i samordning med ett beväpnat uppror på marken vars ledare tillbringat de föregående 20 åren bosatt i skuggan av CIA:s huvudkvarter utan någon synbar självförsörjning.
Propagandakriget mot Syrien har trappats upp, ett tydligt tecken på att det landet står näst på tur. Och så vidare….
En som har iakttagit denna utveckling med avsky är Paul Craig Roberts som var statssekreterare i regeringen Reagans finansdepartement. “Det är min åsikt att det inte finns något legitimt uppror i Libyen,” säger Roberts. “Det är en CIA-operation och det handlar om ett försök av USA:s regering att tvinga Kina ut ur Libyen.”
Problemet med Syrien enligt Roberts är att där har ryssarna upprättat en stor flottbas som USA inte tål. Även om supermakten blev taget på sängen av upproren i Tunisien, Egypten och Bahrain, insåg USA snabbt att “de arabiska protesterna kunde utnyttjas som täckmantel för att driva Kina och Ryssland bort från Medelhavet” menar Roberts.
Han får medhåll från bland många andra Cynthia McKinney, förra detta kongressledamot, som konstaterar att “USA:s policy är rotad i lögner, orättvisa och krig”.
Vad får vi i Sverige veta om allt detta av våra politiska ledare och tongivande medier? Knappast någonting. I stället matas vi dagligen av en alltmer utbredd propaganda i en systematisk och långsiktig kampanj för att förvandla Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATO:s tjänst.
“Krig för fred” som det heter i SVT:s orwellska dokumentärserie om Sveriges medverkande i USA/NATO:s våldsamma ockupation av Afghanistan. Där liksom i Kosovo och nu Libyen, samt gud vet var härnäst, skall Sverige hjälpa supermakten värna om de mänskliga rättigheterna medelst “humanitärt krig”, heter det.
Struntprat säger Paul Craig Roberts. “Hur kan USA hävda ett intresse för humanitära frågor när det oavbrutet mördar folk i Pakistan, Afghanistan och var som helst? Det har ingenting med humanitärt hänsynstagande att göra. Det handlar om att driva två andra världsmakter bort från Medelhavsområdet.”
Så säger den före detta statssekreteraren i en konservativ USA-regering. Det påminner om Olof Palmes princip om att “saker och ting skall kallas vid deras rätta namn”, en hållning som när han levde fick ett brett stöd från svenska folket.
Det är dock länge sedan man hört den sortens klarspråk från en ledande politiker i Sverige. Hur har det blivit så? Det är en fråga som tål att lyfta fram och diskutera.
----------------------------------------------------------
-- Al Burke i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1290
(Al Burke flyttade på 80-talet från USA till Sverige)
Det har inte gått helt enligt planerna. Bland annat har en del besvärliga befolkningar ställt till det genom att utmana USA-stödda diktaturer i Egypten, Yemen och Bahrain m.fl. Men Iraks enorma oljeresurser är nu tills vidare under imperiets kontroll -- fast med landet i spillror och miljontals liv på olika sätt förstörda (vad detta nu har för betydelse i USA eller Sverige).
Libyen och dess ledare har nu på alla möjliga sätt varit under attack i två månader med inget slut i sikte -- detta med stöd av en FN-resolution om ett flygförbud som snabbt, och som ett brev på posten, blev till ett regelrätt krig i samordning med ett beväpnat uppror på marken vars ledare tillbringat de föregående 20 åren bosatt i skuggan av CIA:s huvudkvarter utan någon synbar självförsörjning.
Propagandakriget mot Syrien har trappats upp, ett tydligt tecken på att det landet står näst på tur. Och så vidare….
En som har iakttagit denna utveckling med avsky är Paul Craig Roberts som var statssekreterare i regeringen Reagans finansdepartement. “Det är min åsikt att det inte finns något legitimt uppror i Libyen,” säger Roberts. “Det är en CIA-operation och det handlar om ett försök av USA:s regering att tvinga Kina ut ur Libyen.”
Problemet med Syrien enligt Roberts är att där har ryssarna upprättat en stor flottbas som USA inte tål. Även om supermakten blev taget på sängen av upproren i Tunisien, Egypten och Bahrain, insåg USA snabbt att “de arabiska protesterna kunde utnyttjas som täckmantel för att driva Kina och Ryssland bort från Medelhavet” menar Roberts.
Han får medhåll från bland många andra Cynthia McKinney, förra detta kongressledamot, som konstaterar att “USA:s policy är rotad i lögner, orättvisa och krig”.
Vad får vi i Sverige veta om allt detta av våra politiska ledare och tongivande medier? Knappast någonting. I stället matas vi dagligen av en alltmer utbredd propaganda i en systematisk och långsiktig kampanj för att förvandla Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATO:s tjänst.
“Krig för fred” som det heter i SVT:s orwellska dokumentärserie om Sveriges medverkande i USA/NATO:s våldsamma ockupation av Afghanistan. Där liksom i Kosovo och nu Libyen, samt gud vet var härnäst, skall Sverige hjälpa supermakten värna om de mänskliga rättigheterna medelst “humanitärt krig”, heter det.
Struntprat säger Paul Craig Roberts. “Hur kan USA hävda ett intresse för humanitära frågor när det oavbrutet mördar folk i Pakistan, Afghanistan och var som helst? Det har ingenting med humanitärt hänsynstagande att göra. Det handlar om att driva två andra världsmakter bort från Medelhavsområdet.”
Så säger den före detta statssekreteraren i en konservativ USA-regering. Det påminner om Olof Palmes princip om att “saker och ting skall kallas vid deras rätta namn”, en hållning som när han levde fick ett brett stöd från svenska folket.
Det är dock länge sedan man hört den sortens klarspråk från en ledande politiker i Sverige. Hur har det blivit så? Det är en fråga som tål att lyfta fram och diskutera.
----------------------------------------------------------
-- Al Burke i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1290
(Al Burke flyttade på 80-talet från USA till Sverige)
fredag, maj 20
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1290) 22/5-5/6 till....
....till DN:s Clas Barkman, som (14/5) skriver under rubriken ”Närradion ska inte vara kommersiell”, ett citat från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Där skriver han bl a: ”Det var i början på veckan som Community Media Forum Europe skickade ett brev till kulturministern som kritiserade att allt fler av landets 130 närradiostationer tas över av rent kommersiella programbolag” Det framhålls att därmed urholkas den demokratiska idén med närradion som ett forum för ideella föreningar att nå ut.
....till Tuffs tre indiska gäster Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som haft svettiga dagar med framträdanden i fem svenska systerskolor, vid ett Tuff-möte, en träff med Tyresös ledande politiker med mera.
....till Lärarna vid Kumla skola (Tyresö) Lisa Norgren Benedictsson, Lena Mansfield och Katarina Persson, som 13/5 så fint ordnade en middag med indisk mat. Våra tre indier var hedersgäster men också Tuff-aktivister och lärare från flera systerskolor deltog. Glädjande många andra Tuff-aktivister ställde upp med mat, log,i transporter, guidning, mötesarrangemang med mera.
....till Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson, som e-postar: ”Vad som är mest olycksbådande med krigsäventyret mot Libyen är kanske inte, att Nato-bombningar och rebellattacker förmodligen dödat många fler libyer och afrikanska gästarbetare än vad Gadaffi lyckats med, utan med vilken fanatism Nato fortsätter att bomba ’för att rädda människoliv’. Alltså, västs fräckhet, cynism, arrogans och självgodhet, en verkligt stinkande soppa! Det är också en del av tendensen mot ökande brutalitet i konflikter mellan Natoländerna och ’avvikande’ småstater. Parallellt har vi i USA ett allt brutalare rättsväsende med miljoner i fängelse och hämnd som rättesnöre samt en allt råare och enfaldigare politisk debatt”.
....till den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter, expert på krigsförbrytelser, som på tal om den nya fängelsedomen mot ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk skriver att denne var ”the littlest of the little fishes", alltså en obetydlig liten fisk. Demjanjuk satt redan för ca 20 år sedan oskyldig bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter att ha blivit dömd på falska vittnesmål.
....till Solna gymnasium, som efter besöket av Tuffs indiska partners på sin hemsida http://www.solna.se/sv/skolor/solna-gymnasium/nyheter-solna-gymnasium/ett-spannande-besok-fran-indien-pa-solna-gymnasium/ har en text om besöket med bilder.
....till ett ryskt ordspråk: ”En mager fred är bättre än ett rejält krig” (Källa: Ryska Posten)
....till tre viktiga arrangemang: Kumla skola har dagsverke för Indien-projekten den 26 maj, Tuff har sin vårloppis på ängen nedanför rulltrapporna i Tyresö Centrum den 28 maj och Tyresö skola har dagsverke för fattiga indiska barn den 10 juni
....till Tuffs tre indiska gäster Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som haft svettiga dagar med framträdanden i fem svenska systerskolor, vid ett Tuff-möte, en träff med Tyresös ledande politiker med mera.
....till Lärarna vid Kumla skola (Tyresö) Lisa Norgren Benedictsson, Lena Mansfield och Katarina Persson, som 13/5 så fint ordnade en middag med indisk mat. Våra tre indier var hedersgäster men också Tuff-aktivister och lärare från flera systerskolor deltog. Glädjande många andra Tuff-aktivister ställde upp med mat, log,i transporter, guidning, mötesarrangemang med mera.
....till Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson, som e-postar: ”Vad som är mest olycksbådande med krigsäventyret mot Libyen är kanske inte, att Nato-bombningar och rebellattacker förmodligen dödat många fler libyer och afrikanska gästarbetare än vad Gadaffi lyckats med, utan med vilken fanatism Nato fortsätter att bomba ’för att rädda människoliv’. Alltså, västs fräckhet, cynism, arrogans och självgodhet, en verkligt stinkande soppa! Det är också en del av tendensen mot ökande brutalitet i konflikter mellan Natoländerna och ’avvikande’ småstater. Parallellt har vi i USA ett allt brutalare rättsväsende med miljoner i fängelse och hämnd som rättesnöre samt en allt råare och enfaldigare politisk debatt”.
....till den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter, expert på krigsförbrytelser, som på tal om den nya fängelsedomen mot ukrainsk-amerikanen John Demjanjuk skriver att denne var ”the littlest of the little fishes", alltså en obetydlig liten fisk. Demjanjuk satt redan för ca 20 år sedan oskyldig bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell, efter att ha blivit dömd på falska vittnesmål.
....till Solna gymnasium, som efter besöket av Tuffs indiska partners på sin hemsida http://www.solna.se/sv/skolor/solna-gymnasium/nyheter-solna-gymnasium/ett-spannande-besok-fran-indien-pa-solna-gymnasium/ har en text om besöket med bilder.
....till ett ryskt ordspråk: ”En mager fred är bättre än ett rejält krig” (Källa: Ryska Posten)
....till tre viktiga arrangemang: Kumla skola har dagsverke för Indien-projekten den 26 maj, Tuff har sin vårloppis på ängen nedanför rulltrapporna i Tyresö Centrum den 28 maj och Tyresö skola har dagsverke för fattiga indiska barn den 10 juni
måndag, maj 16
Demjanjuk --”Den lilla fisken fångar vi, men....”
I Aftonbladet finns (12/5) rubriken ”Dömdes för mord på 27 900 människor”. Dagen efter (13/5) har Dagens Nyheter rubriken ”Lägervakt dömd för 28 000 mord”. Vad handlar det om för monster som begått sådana gräsligheter? Jo, Aftonbladet skriver: ”John Demjanjuk, 91, ligger bakom morden på 27 900 judar”. Han kallas i tidningen för ”exnazist.” Men vem var han egentligen denne förmente nazist som så grymt och flinkt ska ha hunnit med att mörda så många?
Demjanjuk är en ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. För några dagar sedan dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många brändes ihjäl av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade härom året deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
(Har inte sänts i Radio Tuff)
Demjanjuk är en ukrainsk-amerikan. Som 22-åring stred han för Röda Armén i andra världskriget. Han tillfångatogs av tyskarna. I tyska fångläger för sovjetiska soldater dog fångarna som flugor liksom tyska krigsfångar i ryska läger eller i amerikanska och franska läger kring krigsslutet. Inte underligt, om den unge Demjanjuk valde att slippa fånglägren och i stället jobba för tyskarna. Att han skulle ha varit nazist förefaller obevisat.
NEDTYSTAT: FLERA ÅR OSKYLDIG I ISRAELISK DÖDSCELL
I Aftonbladet sägs faktiskt om Demjanjuk: ”Av flera överlevande har han pekats ut som ’Ivan the Terrible’ – en av Nazitysklands mest brutala fångväktare.” Det är lite magstarkt även i en vinklad artikel. Men för att få den tyska domstolens straff på 5 års fängelse för 91-åringen att verka rimligt gäller det att förtiga en tidigare rättegång.
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs Demjanjuk sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav sig inte trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen nu surrar om att Demanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
HÄXJAKTEN FORTSATTE
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
Häromåret fick beskäftiga tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. För några dagar sedan dömdes 91-åringen till fem års fängelse.
Demjanjuk ”dödade barn” står det i tidningen utan att några bevis för detta anges. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många brändes ihjäl av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade härom året deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”. Eller som Allan Edvall sjöng:
”Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri”
(Har inte sänts i Radio Tuff)
söndag, maj 8
”Öga för öga” kontra ickevåld
I USA utbröt jubel, när mordet på Usama bin Laden blev känt. Och visst var han en mordisk fanatiker, som organiserade mördandet av ca 3000 amerikaner den 11 september, för att inte tala om de många muslimska trosfränder han också lät ta livet av. Men det är nonsens, när det sägs att han är ansvarig för flera dödade än någon annan i vår samtid. Väldigt många fler har blivit dödade i ”kriget mot terrorismen”, inte bara i Afghanistan och Irak. Detta mördande har utförts av de ”goda”, ”kristna” och ”demokratiska” och dem ska vi inte förebrå, om vi vill ha det bra och lönsamt vid de trendriktiga köttgrytorna.
Det är inte ens den gamla vidriga vedergällningsregeln ”öga för öga” som gällt utan snarare massor av ögon för ett öga. Vi föreställer oss ofta att amerikaner är alltför skjutgalna i sitt hyllande av pionjärtiden med vilda västern och kampen mot underlägsna indianer. Deras religiöst dualistiska indelning av människor i onda och goda har säkert bidragit. Men lägg märke till att både i Teheran och Washington är det de självgoda som gjort denna indelning.
Framför allt bör vi inte hänge oss åt att pådyvla amerikaner kollektivskuld, rasismens verkliga hörnpelare. I stället ska vi lyssna på några av de många beundransvärda amerikanerna, till exempel Martin Luther King, som i sitt historiska tal ”Bortom Vietnam” bland annat sa:
"Vi har inte längre råd att dyrka hatets gud eller böja knä framför vedergällningens altare . Historiens oceaner kokar av hatets ständigt stigande tidvatten. Och historien är fylld med spillrorna av nationer och individer som gått under, längs hatets självdestruktiva väg."
Eller på professor Noam Chomsky:
”Den uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjen förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt”
Kemiprofessorn och nobelpristagaren Linus Pauling ansåg:
”När vi arbetar för att avskaffa krig, arbetar vi också för människors frihet och för de enskilda människornas rättigheter. Krig och nationalism samt ekonomisk exploatering har varit de enskilda människornas stora fiender..”
Henry David Thoreau (1817-62) i sin skrift ”Om civil olydnad”:
”När icke-våld lär oss hur vi ska dö, lär det också oss hur vi ska leva, och i detta ligger hoppet om framtiden”
Abraham Lincoln, USA:s president 1861-65, hävdade:
”Det bästa sättet att bli kvitt en fiende är att göra honom till sin vän”
I förra Radio Tuff hörde vi amerikanskan Joan Baez sjunga. Hon skrev i sin läsvärda bok ”Det sorgsna nöjesfältet” bland annat:
”Om det är naturligt att döda, varför måste folk då lära sig, hur det går till? Det ingår våld i den mänskliga naturen men också hygglighet, kärlek, värme. Människan organiserar, köper, säljer och tränar våld”
Javisst, vi säljer och köper våld. Så länge det finns så många miljarder eller biljoner att tjäna på vapenindustrin i världen kommer slaktandet att fortsätta och med de mest hycklande förevändningar. Och vedergällning enligt Gamla testamentet kommenterade Mahatma Gandhi ungefär så här:
”Öga för öga..., ja, då blir snart hela världen blind”
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1289, som kan höras på www.tyresoradion.se
Det är inte ens den gamla vidriga vedergällningsregeln ”öga för öga” som gällt utan snarare massor av ögon för ett öga. Vi föreställer oss ofta att amerikaner är alltför skjutgalna i sitt hyllande av pionjärtiden med vilda västern och kampen mot underlägsna indianer. Deras religiöst dualistiska indelning av människor i onda och goda har säkert bidragit. Men lägg märke till att både i Teheran och Washington är det de självgoda som gjort denna indelning.
Framför allt bör vi inte hänge oss åt att pådyvla amerikaner kollektivskuld, rasismens verkliga hörnpelare. I stället ska vi lyssna på några av de många beundransvärda amerikanerna, till exempel Martin Luther King, som i sitt historiska tal ”Bortom Vietnam” bland annat sa:
"Vi har inte längre råd att dyrka hatets gud eller böja knä framför vedergällningens altare . Historiens oceaner kokar av hatets ständigt stigande tidvatten. Och historien är fylld med spillrorna av nationer och individer som gått under, längs hatets självdestruktiva väg."
Eller på professor Noam Chomsky:
”Den uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjen förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt”
Kemiprofessorn och nobelpristagaren Linus Pauling ansåg:
”När vi arbetar för att avskaffa krig, arbetar vi också för människors frihet och för de enskilda människornas rättigheter. Krig och nationalism samt ekonomisk exploatering har varit de enskilda människornas stora fiender..”
Henry David Thoreau (1817-62) i sin skrift ”Om civil olydnad”:
”När icke-våld lär oss hur vi ska dö, lär det också oss hur vi ska leva, och i detta ligger hoppet om framtiden”
Abraham Lincoln, USA:s president 1861-65, hävdade:
”Det bästa sättet att bli kvitt en fiende är att göra honom till sin vän”
I förra Radio Tuff hörde vi amerikanskan Joan Baez sjunga. Hon skrev i sin läsvärda bok ”Det sorgsna nöjesfältet” bland annat:
”Om det är naturligt att döda, varför måste folk då lära sig, hur det går till? Det ingår våld i den mänskliga naturen men också hygglighet, kärlek, värme. Människan organiserar, köper, säljer och tränar våld”
Javisst, vi säljer och köper våld. Så länge det finns så många miljarder eller biljoner att tjäna på vapenindustrin i världen kommer slaktandet att fortsätta och med de mest hycklande förevändningar. Och vedergällning enligt Gamla testamentet kommenterade Mahatma Gandhi ungefär så här:
”Öga för öga..., ja, då blir snart hela världen blind”
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1289, som kan höras på www.tyresoradion.se
lördag, maj 7
Kort om Radio Tuff nr 1289
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1289 hörs första gången söndag den 8 maj kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor. På http://www.tyresoradion.se/ kan man höra programmet på valfri tidpunkt
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en brittisk skribent, en svensk gandhian, en fredsaktiv amerikanska, en israelisk dirigent, tre indiska partners, en svensk värdfamilj, en krönikör i Radio Tuff och till köparna av Tuffs mangogram.
Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah intervjuas vid ankomsten till Tyresö.
Från Malmö gör Marianne Stieger i sin hundrade(!) krönika en sammanfattning av tiden i Skåne, tackar och säger (tillfälligt?) adjö.
Hampus Eckerman tar upp dödandet av bin Laden, civila libyska offer för Natos bombningar, en främlingsfientlig rabbin, mordet på en amerikansk tortyrexpert och en märklig amerikan som blivit hög på badsalt.
Åke Sandins krönika har rubriken ”ÖGA FÖR ÖGA KONTRA ICKEVÅLD”, där han börjar med mordet på bin Laden och sen citerar fem amerikanska fredsaktivister.
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en brittisk skribent, en svensk gandhian, en fredsaktiv amerikanska, en israelisk dirigent, tre indiska partners, en svensk värdfamilj, en krönikör i Radio Tuff och till köparna av Tuffs mangogram.
Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah intervjuas vid ankomsten till Tyresö.
Från Malmö gör Marianne Stieger i sin hundrade(!) krönika en sammanfattning av tiden i Skåne, tackar och säger (tillfälligt?) adjö.
Hampus Eckerman tar upp dödandet av bin Laden, civila libyska offer för Natos bombningar, en främlingsfientlig rabbin, mordet på en amerikansk tortyrexpert och en märklig amerikan som blivit hög på badsalt.
Åke Sandins krönika har rubriken ”ÖGA FÖR ÖGA KONTRA ICKEVÅLD”, där han börjar med mordet på bin Laden och sen citerar fem amerikanska fredsaktivister.
ROSOR från RADIO TUFF (1289) 8-22 maj till....
...till den brittiska tidningen The Guardians Benjamin Barber som (2/5) om Libyen skriver under rubriken ”This is Nato's dirty war”. Han menar att västs insats där är självbedrägligt, hycklande och kontraproduktivt och att Nato nu häftigt har överdrivit FN-mandatet att skydda civila när de till och med bombat ihjäl överste Gadaffis son och tre barnbarn. Han tycker, ”att Nato nu är en avspegling av libyska myndigheters olaglighet och omoral, som de vill bekämpa, och när de gör det har de tagit på sig det smutsiga jobb som USA tvekar att utföra.”
....till Jan Viklund, utgivare av Gandhi TODAY, som på sin blogg http://gandhitoday.org/blog/?p=742 citerar den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly. Hon skriver på tal om mordet på Usama bin Laden, bl a om Families for Peaceful Tomorrows”, som påpekar att säkerheten inte kan grunda sig på våld och hämnd. Och Kathy Kelly frågar: ”Hur har de senaste tio åren av flygbombningar, nattliga räder, dödspatruller, mord och drönarattacker i Afghanistan gynnat det amerikanska folket? Har dessa blodbad och blodsutgjutelser fört USA närmare sanningen om var bin Laden befann sig? Har vi besegrat terrorismen eller framkallat ett djupare hat mot USA?” Om Afghanistan skriver hon att det är det värsta landet för barn, för där dör ca 850 barn varje dag. Kathy Kelly skriver också: ”7,4 miljoner afghaner lever på svältgränsen, medan miljoner fler är beroende av bistånd, och ett av fem barn dör före fem års ålder. För amerikanska skattebetalare kostar fortsatt krig i Afghanistan varje vecka 2 miljarder dollar.”
....till den israeliske dirigenten och fredsaktivisten Daniel Berenboim, som (26/4) tillsammans med framstående europeiska musiker höll historisk konsert i det isolerade Gaza, och möttes av stormande applåder. Berenboim sade till publiken bland annat: ”Det här är en unik gest från hela Europa för er i Gaza. Ni har varit avstängda här i många år, Varför vi alla kom hit i dag är inte bara för att ge er tröst och kanske njutning av lyssnandet till musiken utan för att ni ska förstå att många människor från hela världen bryr sig om er”
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som besöker Tyresö och Sverige 7-21 maj. De framträder bland annat i systerskolorna Tyresö skola den 9 maj, i Kumla skola den 10 maj och i Strandskolan 12 maj. Och alla är välkomna till Tuff-mötet med de indiska gästerna i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 måndag den 16 maj kl 19.
...till familjen Sandin-Kroos på Sjöhagsvägen som själva flyttar ner i källarvåningen för att ge de indiska gästerna bekvämt husrum i övervåningen under deras vistelse i Tyresö. Rosor också till Örjan och Greta Wiberg som tar emot dem i Vänersborg under deras sista dagar i Sverige.
....till Marianne Stieger, som i denna sändning av Radio Tuff om en stund kommer med sin hundrade (!) krönika
....till alla kloka solidariska människor, som löser sina presentproblem genom att skaffa Tuffs mangogram, som finns i tre varianter: 1)”För att gratulera”, 2) ”I stället för blommor”, 3) ”Till minne av....”. För 100 kr blir det minst 20 mangoträd, för 500 kr 100 träd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Beställ av Monica Schelin, tel 712 2581 eller på tuffmail@spray.se
(Hela Radio Tuff kan höras på http://www.tyresoradion.se/ )
....till Jan Viklund, utgivare av Gandhi TODAY, som på sin blogg http://gandhitoday.org/blog/?p=742 citerar den amerikanska fredsaktivisten Kathy Kelly. Hon skriver på tal om mordet på Usama bin Laden, bl a om Families for Peaceful Tomorrows”, som påpekar att säkerheten inte kan grunda sig på våld och hämnd. Och Kathy Kelly frågar: ”Hur har de senaste tio åren av flygbombningar, nattliga räder, dödspatruller, mord och drönarattacker i Afghanistan gynnat det amerikanska folket? Har dessa blodbad och blodsutgjutelser fört USA närmare sanningen om var bin Laden befann sig? Har vi besegrat terrorismen eller framkallat ett djupare hat mot USA?” Om Afghanistan skriver hon att det är det värsta landet för barn, för där dör ca 850 barn varje dag. Kathy Kelly skriver också: ”7,4 miljoner afghaner lever på svältgränsen, medan miljoner fler är beroende av bistånd, och ett av fem barn dör före fem års ålder. För amerikanska skattebetalare kostar fortsatt krig i Afghanistan varje vecka 2 miljarder dollar.”
....till den israeliske dirigenten och fredsaktivisten Daniel Berenboim, som (26/4) tillsammans med framstående europeiska musiker höll historisk konsert i det isolerade Gaza, och möttes av stormande applåder. Berenboim sade till publiken bland annat: ”Det här är en unik gest från hela Europa för er i Gaza. Ni har varit avstängda här i många år, Varför vi alla kom hit i dag är inte bara för att ge er tröst och kanske njutning av lyssnandet till musiken utan för att ni ska förstå att många människor från hela världen bryr sig om er”
....till Tuffs indiska partners Bhikhu och Kokila Vyas samt Rajesh Shah, som besöker Tyresö och Sverige 7-21 maj. De framträder bland annat i systerskolorna Tyresö skola den 9 maj, i Kumla skola den 10 maj och i Strandskolan 12 maj. Och alla är välkomna till Tuff-mötet med de indiska gästerna i Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 måndag den 16 maj kl 19.
...till familjen Sandin-Kroos på Sjöhagsvägen som själva flyttar ner i källarvåningen för att ge de indiska gästerna bekvämt husrum i övervåningen under deras vistelse i Tyresö. Rosor också till Örjan och Greta Wiberg som tar emot dem i Vänersborg under deras sista dagar i Sverige.
....till Marianne Stieger, som i denna sändning av Radio Tuff om en stund kommer med sin hundrade (!) krönika
....till alla kloka solidariska människor, som löser sina presentproblem genom att skaffa Tuffs mangogram, som finns i tre varianter: 1)”För att gratulera”, 2) ”I stället för blommor”, 3) ”Till minne av....”. För 100 kr blir det minst 20 mangoträd, för 500 kr 100 träd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Beställ av Monica Schelin, tel 712 2581 eller på tuffmail@spray.se
(Hela Radio Tuff kan höras på http://www.tyresoradion.se/ )
fredag, maj 6
Marianne Stieger: Tack och adjö!
Kära lyssnare!
Fyra år har gått sedan jag flyttade från Tyresö till Limhamn utanför Malmö, fyra år sedan jag tog er med på strövtåg genom min nya hemstad. Med nyfikna ögon har jag upptäckt min nya stads gator och gränder och glatt och oskuldsfullt berättat om det jag sett och upplevt. Ibland har det blivit käpprätt åt skogen. Som den gången när jag kallade Hyllie vattentorn för Fosie vattentorn och mina grannar hoppade på mig och frågade hur sjutton jag kunde ta så fel. Men Hyllie, Fosie, Oxie och Grevie – vem kan hålla reda på alla dessa nya namn?
Alla gånger jag körde fel på främmande vägar och hamnade i någon okänd by långt utanför stan, som den gången jag landade i den lilla byn Gessie söder om Malmö. Som tur var avtecknade sig Turning Torso, Malmös vridna utropstecken, vid horisonten. Då var det bara att ta sikte på tornet och hoppas på att komma hem igen. Karta, frågar ni. Ja, men så där ute på vischan finns ju inga skyltar. På det sättet lärde jag dock känna nejderna runt omkring Malmö.
Första våren härnere stannade jag i stum beundran inför alla blommande körsbärsträd och överdådigt blommande magnolior. En sådan blomprakt hade jag inte sett under alla mina år i Stockholm. Den förundran och beundran har jag behållit under åren härnere, och även denna vår har jag stått i häpnad och beundran inför blomprakten som är lika överdådig varje ny vår.
Jag flyttade till en stad med djupa bygghål och ständiga omledningar på grund av tunnelbygget tvärs under stan. I fjol invigdes tunneln och alla byggkratrar är igenskottade. Fantastiskt! Nu stiger man på ett tåg mitt i Malmö vid Triangeln och kliver av i Köpenhamn eller Helsingör. Tala om integration! I ett halvår njöt vi av den lyxen här i stan. Men så trasslar Danmark till det med sina dåliga järnvägsaffärer och tycks nu stoppa vidare integration. Detta hindrar dock inte Malmö från att växa så det knakar. Veckan före påsk uppnådde staden den magiska siffran 300 000 invånare. Nu siktar stadens fäder på 400 000, men vid den tidpunkten har jag lagt näsan i vädret.
Ibland har jag fått uppmuntra ifrån er, kära lyssnare, eller uppmaningar att ta mig an ett eller annat ämne, men ibland har jag också fått påhopp för saker jag sagt. Ibland har påhoppen varit berättigade, som när jag inte varit tillräckligt påläst. När jag skrev om skyddsänglar fick jag uppmaningen av en lyssnare att inte skoja om ett så allvarigt ämne. Jag lovar, jag skojade inte. Jag är övertygad om att jag har en skyddsängel, hur den än ser ut. Men till den lyssnare som påstod att jag var ute och cyklade när det gäller USA:s tunga hand över Haiti vill jag bara säga: det är mycket värre än så.
Mitt senaste inlägg om kärnkraften åstadkom inte en mild vårvind utan en hel storm. Det tycker jag är intressant. Det visar ju bara att frågan om kärnkraften inte är så död som jag trodde. Att ha eller inte ha kärnkraft är tydligen fortfarande en fråga som upprör känslorna.
Varför, kära lyssnare, tar jag nu upp allt detta? Jo, för nu säger jag tack och adjö. När jag började med mina inlägg i Radio TUFF hade jag aldrig för avsikt att hålla på så länge. Ja, jag vet, i den här radiokanalen är alla tidsperspektiv relativa med tanke på vår programledares otaliga år i etern. Men jag har hunnit fram till mitt etthundrade inlägg, och då är det kanske dags att låta nya röster komma fram i den här spännande kanalen. Jag har satt Limhamn på kartan och det känns roligt.
Det har varit en förmån att få vara medarbetare i Radio TUFF och behålla anknytningen till Tyresö. Nu har jag dock landat härnere och då är det dags att säga adjö. Mitt arbete för Radio TUFF – Nordens enda fredssändare - har berikat mitt liv och vidgat mina perspektiv. Må denna uppkäftiga kanal leva i många år till!
Fortsätt kämpa för fred på jorden, hälsar för sista gången från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
i Radio Tuff 1289, som också hörs på www.tyresoradion.se
Fyra år har gått sedan jag flyttade från Tyresö till Limhamn utanför Malmö, fyra år sedan jag tog er med på strövtåg genom min nya hemstad. Med nyfikna ögon har jag upptäckt min nya stads gator och gränder och glatt och oskuldsfullt berättat om det jag sett och upplevt. Ibland har det blivit käpprätt åt skogen. Som den gången när jag kallade Hyllie vattentorn för Fosie vattentorn och mina grannar hoppade på mig och frågade hur sjutton jag kunde ta så fel. Men Hyllie, Fosie, Oxie och Grevie – vem kan hålla reda på alla dessa nya namn?
Alla gånger jag körde fel på främmande vägar och hamnade i någon okänd by långt utanför stan, som den gången jag landade i den lilla byn Gessie söder om Malmö. Som tur var avtecknade sig Turning Torso, Malmös vridna utropstecken, vid horisonten. Då var det bara att ta sikte på tornet och hoppas på att komma hem igen. Karta, frågar ni. Ja, men så där ute på vischan finns ju inga skyltar. På det sättet lärde jag dock känna nejderna runt omkring Malmö.
Första våren härnere stannade jag i stum beundran inför alla blommande körsbärsträd och överdådigt blommande magnolior. En sådan blomprakt hade jag inte sett under alla mina år i Stockholm. Den förundran och beundran har jag behållit under åren härnere, och även denna vår har jag stått i häpnad och beundran inför blomprakten som är lika överdådig varje ny vår.
Jag flyttade till en stad med djupa bygghål och ständiga omledningar på grund av tunnelbygget tvärs under stan. I fjol invigdes tunneln och alla byggkratrar är igenskottade. Fantastiskt! Nu stiger man på ett tåg mitt i Malmö vid Triangeln och kliver av i Köpenhamn eller Helsingör. Tala om integration! I ett halvår njöt vi av den lyxen här i stan. Men så trasslar Danmark till det med sina dåliga järnvägsaffärer och tycks nu stoppa vidare integration. Detta hindrar dock inte Malmö från att växa så det knakar. Veckan före påsk uppnådde staden den magiska siffran 300 000 invånare. Nu siktar stadens fäder på 400 000, men vid den tidpunkten har jag lagt näsan i vädret.
Ibland har jag fått uppmuntra ifrån er, kära lyssnare, eller uppmaningar att ta mig an ett eller annat ämne, men ibland har jag också fått påhopp för saker jag sagt. Ibland har påhoppen varit berättigade, som när jag inte varit tillräckligt påläst. När jag skrev om skyddsänglar fick jag uppmaningen av en lyssnare att inte skoja om ett så allvarigt ämne. Jag lovar, jag skojade inte. Jag är övertygad om att jag har en skyddsängel, hur den än ser ut. Men till den lyssnare som påstod att jag var ute och cyklade när det gäller USA:s tunga hand över Haiti vill jag bara säga: det är mycket värre än så.
Mitt senaste inlägg om kärnkraften åstadkom inte en mild vårvind utan en hel storm. Det tycker jag är intressant. Det visar ju bara att frågan om kärnkraften inte är så död som jag trodde. Att ha eller inte ha kärnkraft är tydligen fortfarande en fråga som upprör känslorna.
Varför, kära lyssnare, tar jag nu upp allt detta? Jo, för nu säger jag tack och adjö. När jag började med mina inlägg i Radio TUFF hade jag aldrig för avsikt att hålla på så länge. Ja, jag vet, i den här radiokanalen är alla tidsperspektiv relativa med tanke på vår programledares otaliga år i etern. Men jag har hunnit fram till mitt etthundrade inlägg, och då är det kanske dags att låta nya röster komma fram i den här spännande kanalen. Jag har satt Limhamn på kartan och det känns roligt.
Det har varit en förmån att få vara medarbetare i Radio TUFF och behålla anknytningen till Tyresö. Nu har jag dock landat härnere och då är det dags att säga adjö. Mitt arbete för Radio TUFF – Nordens enda fredssändare - har berikat mitt liv och vidgat mina perspektiv. Må denna uppkäftiga kanal leva i många år till!
Fortsätt kämpa för fred på jorden, hälsar för sista gången från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
i Radio Tuff 1289, som också hörs på www.tyresoradion.se
lördag, april 23
Propagandans förskönande omskrivningar
Minns du diktatorn i George Orwells otäcka framtidsvision”1984”? Det var han som stenhårt övervakade sina undersåtar, bland annat med de ständigt upprepade parollerna ”Slaveri är frihet” och ”Okunnighet är styrka”, men också med påståendet att ”Krig är fred”.
Kom att tänka på det när Sveriges Television i ständiga jinglar påannonserar ett program om svenska militära insatser i Afghanistan. Programmet har ett orwellskt namn. Det heter faktiskt ”Krig för fred”. Är programmakarna så okunniga att de aldrig hört talas om Orwells ”1984” och därmed inte varse om ironin i programtiteln?
Man försöker ju också att få oss att tro att man bombar Libyen för att som det heter i propagandan ”skydda civila”. Herregud, bomber har under min livstid dödat miljoner civila. Att dessa uppenbara krigsförbrytelser är så nedtystade beror antagligen på att ”goda”, ”demokratiska” och ”kristna” länder såsom USA och England i särklass varit de värsta genom att låta sina ”flyghjältar” massakrera civila.
Ja, vi är fångna i den västliga krigspropagandan. Gång på gång trumpetar våra medier ut att Ghadaffi använder klusterbomber. Men vilka andra länder har inte använt sådana eller har dem i beredskap? Och när hörde vi från våra medier att de bomber och missiler som den antilibyska koalitionen använder är bemantlade med utarmat uran för att få större genomslagskraft och dödande förmåga?
Man får gå till “Stop the War Coalition” (24/3) för att hitta information. Där skriver David Wilson under rubriken ”Depleted Uranium: A Strange Way To Protect Libyan Civilians”. Han tycker att utarmat uran är ”ett konstigt sätt att skydda civila”, eftersom redan under första dygnets anfall på Libyen fälldes 45 tunga bomber från amerikanska plan, medan brittiska och franska krigsfartyg skickade iväg kryssningsmissiler. Både bomber och missiler hade stridsspetsar förstärkta med utarmat uran.
Vad sådana bomber ställer till med fick irakierna erfara när de hade “befriats” från Saddam Hussein och de massförstörelsevapen den som vanligt lögnaktiga propagandan påstod att han hade. Över Bagdad och andra mål fälldes hundratusentals ton bomber kapslade med utarmat uran. När dessa projektiler skär igenom pansar likt en kniv genom smör sprids det utarmade uranet i ett dammoln, som inte bara är giftigt utan också radioaktivt. Alltså har cancern ökat bland civila irakier. Många irakiskor har fött missbildade barn. Vi får så småningom se vad de bomber som skulle ”skydda civila” har ställt till bland libyska civila.
Det finns många andra exempel på sådana här propagandaeufemismer. När Nato folkrättsvidrigt under drygt två månader 1999 bombade Serbien kallades det för en ”humanitär intervention”. Men det var inte bara civila serber som drabbades utan också många av de kosovoalbaner man skulle rädda, ja till och med några tjänstemän på Kinas ambassad i Belgrad dödades. Krigets resultat blev ett slags självständigt Kosovo, varifrån massor av serber fick fly i något som liknar etnisk rensning, normalt så beivrat av Haagdomstolen. Och Kosovo blev ingen mönsterdemokrati utan präglas av kriminalitet och misstänks till och med för organhandel efter att serber lär ha dödats för att berövas sina organ.
Men nu ska vi alltså på TV få lära oss att blågula militärer krigar enkom för fredens skull?!
----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1288. Radio Tuff liksom andra program på Tyresöradion kan avlyssnas på http://www.tyresoradion.se/
Kom att tänka på det när Sveriges Television i ständiga jinglar påannonserar ett program om svenska militära insatser i Afghanistan. Programmet har ett orwellskt namn. Det heter faktiskt ”Krig för fred”. Är programmakarna så okunniga att de aldrig hört talas om Orwells ”1984” och därmed inte varse om ironin i programtiteln?
Man försöker ju också att få oss att tro att man bombar Libyen för att som det heter i propagandan ”skydda civila”. Herregud, bomber har under min livstid dödat miljoner civila. Att dessa uppenbara krigsförbrytelser är så nedtystade beror antagligen på att ”goda”, ”demokratiska” och ”kristna” länder såsom USA och England i särklass varit de värsta genom att låta sina ”flyghjältar” massakrera civila.
Ja, vi är fångna i den västliga krigspropagandan. Gång på gång trumpetar våra medier ut att Ghadaffi använder klusterbomber. Men vilka andra länder har inte använt sådana eller har dem i beredskap? Och när hörde vi från våra medier att de bomber och missiler som den antilibyska koalitionen använder är bemantlade med utarmat uran för att få större genomslagskraft och dödande förmåga?
Man får gå till “Stop the War Coalition” (24/3) för att hitta information. Där skriver David Wilson under rubriken ”Depleted Uranium: A Strange Way To Protect Libyan Civilians”. Han tycker att utarmat uran är ”ett konstigt sätt att skydda civila”, eftersom redan under första dygnets anfall på Libyen fälldes 45 tunga bomber från amerikanska plan, medan brittiska och franska krigsfartyg skickade iväg kryssningsmissiler. Både bomber och missiler hade stridsspetsar förstärkta med utarmat uran.
Vad sådana bomber ställer till med fick irakierna erfara när de hade “befriats” från Saddam Hussein och de massförstörelsevapen den som vanligt lögnaktiga propagandan påstod att han hade. Över Bagdad och andra mål fälldes hundratusentals ton bomber kapslade med utarmat uran. När dessa projektiler skär igenom pansar likt en kniv genom smör sprids det utarmade uranet i ett dammoln, som inte bara är giftigt utan också radioaktivt. Alltså har cancern ökat bland civila irakier. Många irakiskor har fött missbildade barn. Vi får så småningom se vad de bomber som skulle ”skydda civila” har ställt till bland libyska civila.
Det finns många andra exempel på sådana här propagandaeufemismer. När Nato folkrättsvidrigt under drygt två månader 1999 bombade Serbien kallades det för en ”humanitär intervention”. Men det var inte bara civila serber som drabbades utan också många av de kosovoalbaner man skulle rädda, ja till och med några tjänstemän på Kinas ambassad i Belgrad dödades. Krigets resultat blev ett slags självständigt Kosovo, varifrån massor av serber fick fly i något som liknar etnisk rensning, normalt så beivrat av Haagdomstolen. Och Kosovo blev ingen mönsterdemokrati utan präglas av kriminalitet och misstänks till och med för organhandel efter att serber lär ha dödats för att berövas sina organ.
Men nu ska vi alltså på TV få lära oss att blågula militärer krigar enkom för fredens skull?!
----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1288. Radio Tuff liksom andra program på Tyresöradion kan avlyssnas på http://www.tyresoradion.se/
fredag, april 22
Radio Tuff 1288
Här i bloggen finns texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF, nu nr 1288 söndag 24 april kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 8 maj på 91,4 MHz. Sändningen kan när som helst avlyssnas på webben http://www.tyresoradion.se/ , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en ung afghan, en lokaltidning, en amerikansk författare, en engelsk aforismmakare, en mördad italiensk fredskämpe och en amerikansk sångerska.
Joan Baez sjunger bl a ”Where have all the Flowers gone?” men på tyska: “Sagt mir wo die Blumen sind?”
Marianne Stieger tar i sin krönika från Malmö upp kärnkraftsolyckorna och den intensiva diskussionen i Tyskland om denna energikälla.
Hampus Eckerman berättar om USA:s fördubblade militärutgifter, Sverigedemokraternas beröm av Sannfinländarna, krigsveteraners självmord och bomber mot universitet i Libyen.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Propagandans förskönande omskrivningar” och tar bl a upp TV-serien ”Krig för fred”
Så lyssna gärna på denna radio genom att klicka på http://www.tyresoradion.se/
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till en ung afghan, en lokaltidning, en amerikansk författare, en engelsk aforismmakare, en mördad italiensk fredskämpe och en amerikansk sångerska.
Joan Baez sjunger bl a ”Where have all the Flowers gone?” men på tyska: “Sagt mir wo die Blumen sind?”
Marianne Stieger tar i sin krönika från Malmö upp kärnkraftsolyckorna och den intensiva diskussionen i Tyskland om denna energikälla.
Hampus Eckerman berättar om USA:s fördubblade militärutgifter, Sverigedemokraternas beröm av Sannfinländarna, krigsveteraners självmord och bomber mot universitet i Libyen.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Propagandans förskönande omskrivningar” och tar bl a upp TV-serien ”Krig för fred”
Så lyssna gärna på denna radio genom att klicka på http://www.tyresoradion.se/
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1288) 24/4—8/5 till....
....till Shahpoor Omidy, som torsdagen 28 april kl 19 inleder ett möte om Afghanistan i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Shahpoor är en skärpt och sympatisk 19-åring som i vintras besökte sitt gamla hemland och gjorde intervjuer med olika afghaner om deras åsikter om läget i det oroliga landet. Han hördes nyligen under en halvtimme på Succékanalen 91,4 Tyresöradion. Hjärtligt välkomna! Fika får vi också.
...till lokaltidningen Tyresö Nyheter som i sitt senaste nummer inte bara har en halv sida om Tyresöradion med bilder på fem av de intervjuade, utan också en halv sida under rubriken ”Tyresö finns också i Indien”. Där berättas om Tuffs och Tyresöskolornas mångåriga insatser för att finansiera massor av utmärkta projekt för de fattigaste av de fattiga i Indien. I tidningen finns också en bild på tre lärare från Kumla skola som tar första spadtaget till ett indiskt elevhem. Se http://www.tyresonyheter.nu/16tn3.pdf
....till Mark Twain (postum ros), som lär ha sagt: "If you don't read the newspapers every day, you will be uninformed. If you do read the newspapers every day, you will be misinformed."
....till Amerikansksvensken Al Burke, som minns Oscar Wildes kloka aforism: ”En sak är inte nödvändigtvis sann bara för att en människa dör för den”.
....till Tyresöbon Jan Nordin som på tal om penningens makt och vår beundran för elitmänniskor påpekade att i dag talar men inte längre om ”solidariska” utan snarare om ”solida” och ”ariska”
....till italienaren och fredskämpen Vittorio Arrigoni, som gav sitt liv för Gaza. Från 2009 arbetade han i International Solidarity Movement (ISM) för att medicinskt hjälpa Gazaborna under kriget. Han följde med fiskebåtar och bondefamiljer ut på de havsremsor och markplättar där de riskerade beskjutning. Han kidnappades och nyligen hittades han mördad av en extrem grupp al-Quaida-inspirerade palestinska wahhabiter. Han är den tredje i ISM som mördats. De två andra dödades av israeler.
....till Sveriges Televison, som (15/4) hade ett långt program om och med den amerikanska fredskämpen och sångerskan Joan Baez, som just varit på Sverigebesök. Hon berättade bland annat om hemska nätter i Hanoi, när hennes landsmän vräkte ner den ena bombmattan efter den andra. Nu ska vi höra henne sjunga ”Where have All the Flowers gone?” men på det efter ryska största europeiska språket, alltså ”Sagt mir wo die Blumen sind”
...till lokaltidningen Tyresö Nyheter som i sitt senaste nummer inte bara har en halv sida om Tyresöradion med bilder på fem av de intervjuade, utan också en halv sida under rubriken ”Tyresö finns också i Indien”. Där berättas om Tuffs och Tyresöskolornas mångåriga insatser för att finansiera massor av utmärkta projekt för de fattigaste av de fattiga i Indien. I tidningen finns också en bild på tre lärare från Kumla skola som tar första spadtaget till ett indiskt elevhem. Se http://www.tyresonyheter.nu/16tn3.pdf
....till Mark Twain (postum ros), som lär ha sagt: "If you don't read the newspapers every day, you will be uninformed. If you do read the newspapers every day, you will be misinformed."
....till Amerikansksvensken Al Burke, som minns Oscar Wildes kloka aforism: ”En sak är inte nödvändigtvis sann bara för att en människa dör för den”.
....till Tyresöbon Jan Nordin som på tal om penningens makt och vår beundran för elitmänniskor påpekade att i dag talar men inte längre om ”solidariska” utan snarare om ”solida” och ”ariska”
....till italienaren och fredskämpen Vittorio Arrigoni, som gav sitt liv för Gaza. Från 2009 arbetade han i International Solidarity Movement (ISM) för att medicinskt hjälpa Gazaborna under kriget. Han följde med fiskebåtar och bondefamiljer ut på de havsremsor och markplättar där de riskerade beskjutning. Han kidnappades och nyligen hittades han mördad av en extrem grupp al-Quaida-inspirerade palestinska wahhabiter. Han är den tredje i ISM som mördats. De två andra dödades av israeler.
....till Sveriges Televison, som (15/4) hade ett långt program om och med den amerikanska fredskämpen och sångerskan Joan Baez, som just varit på Sverigebesök. Hon berättade bland annat om hemska nätter i Hanoi, när hennes landsmän vräkte ner den ena bombmattan efter den andra. Nu ska vi höra henne sjunga ”Where have All the Flowers gone?” men på det efter ryska största europeiska språket, alltså ”Sagt mir wo die Blumen sind”
torsdag, april 21
Marianne Stieger: En strålande framtid
Kära lyssnare!
I kväll kom jag hem sent efter intensiva timmar av planering inför en minnesstund. Tyska kyrkan här i Malmö planerar nämligen en minnesstund med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Visserligen den 27 april, en dag efter olyckan, men bättre sent än aldrig. Vad har Tyska kyrkan i Malmö för anledning att ihågkomma en sådan dag, frågar sig säkert en och annan lyssnare. Och det med all rätt, för här i Sverige härskar en nästintill gastkramande tystnad kring både Tjernobyl och kärnkraftslyckans konsekvenser i Fukushima i Japan.
Den enorma tystnad som råder här, står i skarp kontrast mot den uppmärksamhet som minnet av Tjernobyl och, framförallt, den japanska kärnkraftsolyckan har fått i Tyskland. Dagligen äger manifestationer mot kärnkraft rum. Tidningar och TV tar varje dag upp vad politiker har sagt respektive inte sagt i ämnet. Kärnkraftens vara eller inte vara debatteras med stort engagemang av både vetenskapsmän och ingenjörer, och nya alternativa energikällor ägnas alltmer uppmärksamhet. Till och med CDU, det regerande konservativa partiet och kärnkraftens stora förespråkare i många år, tar idag avstånd från kärnkraften och vill satsa på forskning kring alternativa energikällor.
För 22 år sedan gick de tyska kyrkorna i bräschen för frihet i DDR. I dag går de i bräschen för en framtid utan kärnkraft. Den här frågan överskuggar hela den offentliga debatten i Tyskland. Att vi inte har någon framtid med kärnkraft har olyckan i Japan visat med all tydlighet. Därför har Tyska kyrkan i Malmö beslutat att manifestera 25-årsdagen av Tjernobyl-olyckan med en minnesandakt i solidaritet med kyrkorna i Tyskland.
Var står Svenska Freds i Lund och Malmö, TUFF:s motsvarigheter härnere i Skåne, i den här frågan? Tystnaden från dem är slående. Därför jag är stolt över att få vara med om att planera den här manifestationen i Malmö. En framtid utan kärnkraft är enda möjligheten att skapa en fredlig värld!
Utan uran - ingen kärnkraft och, framförallt, inget atomavfall i de vapen som USA använder i Afghanistan och på andra platser idag. Alla naturtillgångar är ändliga. Uran är en naturtillgång. Vem garanterar oss att de sista urantillgångarna inte blir en fråga om krig? Det kriget får våra barn och barnbarn utkämpa, kära lyssnare. Inte vi som idag njuter av de fördelar som kärnkraften ger oss. Det blir också våra barn och barnbarn som får ta hand om kärnkraftsavfallet efter oss. Kan vi med gott samvete leva i överflöd i västvärlden idag, för att lämna efter oss ett avfall som generationer i tusentals år måste frukta? Nej, det räcker nu! Vi kan inte låta det fortgå som idag. Inte minst olyckan i Fukushima har visat oss att vi människor aldrig kan förutse vilka naturkatastrofer som kommer att drabba oss. Så säkra förvaringsmöjligheter kan vi aldrig skapa att de i många tusen år kan skydda oss från den farliga uranstrålningen.
Nej, låt oss ta vårt förnuft till fånga! Låt oss satsa på alternativa energikällor! De finns, bara våra politiker beslutar att satsa på forskning kring dem. Den forskningen kan inte bli dyrare än det blir att ta hand om konsekvenserna av nästa stora kärnkraftsolycka. Förresten, vadå nästa olycka? Den pågående i Japan kommer redan att ha så stora konsekvenser i fråga om ekonomiska resurser och människors hälsa att ingen vetenskapsman vill sia om vår framtid.
En strålande framtid önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1288. Hela Radio Tuff kan man lyssna på genom att klicka på http://www.tyresoradion.se
I kväll kom jag hem sent efter intensiva timmar av planering inför en minnesstund. Tyska kyrkan här i Malmö planerar nämligen en minnesstund med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Visserligen den 27 april, en dag efter olyckan, men bättre sent än aldrig. Vad har Tyska kyrkan i Malmö för anledning att ihågkomma en sådan dag, frågar sig säkert en och annan lyssnare. Och det med all rätt, för här i Sverige härskar en nästintill gastkramande tystnad kring både Tjernobyl och kärnkraftslyckans konsekvenser i Fukushima i Japan.
Den enorma tystnad som råder här, står i skarp kontrast mot den uppmärksamhet som minnet av Tjernobyl och, framförallt, den japanska kärnkraftsolyckan har fått i Tyskland. Dagligen äger manifestationer mot kärnkraft rum. Tidningar och TV tar varje dag upp vad politiker har sagt respektive inte sagt i ämnet. Kärnkraftens vara eller inte vara debatteras med stort engagemang av både vetenskapsmän och ingenjörer, och nya alternativa energikällor ägnas alltmer uppmärksamhet. Till och med CDU, det regerande konservativa partiet och kärnkraftens stora förespråkare i många år, tar idag avstånd från kärnkraften och vill satsa på forskning kring alternativa energikällor.
För 22 år sedan gick de tyska kyrkorna i bräschen för frihet i DDR. I dag går de i bräschen för en framtid utan kärnkraft. Den här frågan överskuggar hela den offentliga debatten i Tyskland. Att vi inte har någon framtid med kärnkraft har olyckan i Japan visat med all tydlighet. Därför har Tyska kyrkan i Malmö beslutat att manifestera 25-årsdagen av Tjernobyl-olyckan med en minnesandakt i solidaritet med kyrkorna i Tyskland.
Var står Svenska Freds i Lund och Malmö, TUFF:s motsvarigheter härnere i Skåne, i den här frågan? Tystnaden från dem är slående. Därför jag är stolt över att få vara med om att planera den här manifestationen i Malmö. En framtid utan kärnkraft är enda möjligheten att skapa en fredlig värld!
Utan uran - ingen kärnkraft och, framförallt, inget atomavfall i de vapen som USA använder i Afghanistan och på andra platser idag. Alla naturtillgångar är ändliga. Uran är en naturtillgång. Vem garanterar oss att de sista urantillgångarna inte blir en fråga om krig? Det kriget får våra barn och barnbarn utkämpa, kära lyssnare. Inte vi som idag njuter av de fördelar som kärnkraften ger oss. Det blir också våra barn och barnbarn som får ta hand om kärnkraftsavfallet efter oss. Kan vi med gott samvete leva i överflöd i västvärlden idag, för att lämna efter oss ett avfall som generationer i tusentals år måste frukta? Nej, det räcker nu! Vi kan inte låta det fortgå som idag. Inte minst olyckan i Fukushima har visat oss att vi människor aldrig kan förutse vilka naturkatastrofer som kommer att drabba oss. Så säkra förvaringsmöjligheter kan vi aldrig skapa att de i många tusen år kan skydda oss från den farliga uranstrålningen.
Nej, låt oss ta vårt förnuft till fånga! Låt oss satsa på alternativa energikällor! De finns, bara våra politiker beslutar att satsa på forskning kring dem. Den forskningen kan inte bli dyrare än det blir att ta hand om konsekvenserna av nästa stora kärnkraftsolycka. Förresten, vadå nästa olycka? Den pågående i Japan kommer redan att ha så stora konsekvenser i fråga om ekonomiska resurser och människors hälsa att ingen vetenskapsman vill sia om vår framtid.
En strålande framtid önskar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1288. Hela Radio Tuff kan man lyssna på genom att klicka på http://www.tyresoradion.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)