Kära lyssnare!
Fyra år har gått sedan jag flyttade från Tyresö till Limhamn utanför Malmö, fyra år sedan jag tog er med på strövtåg genom min nya hemstad. Med nyfikna ögon har jag upptäckt min nya stads gator och gränder och glatt och oskuldsfullt berättat om det jag sett och upplevt. Ibland har det blivit käpprätt åt skogen. Som den gången när jag kallade Hyllie vattentorn för Fosie vattentorn och mina grannar hoppade på mig och frågade hur sjutton jag kunde ta så fel. Men Hyllie, Fosie, Oxie och Grevie – vem kan hålla reda på alla dessa nya namn?
Alla gånger jag körde fel på främmande vägar och hamnade i någon okänd by långt utanför stan, som den gången jag landade i den lilla byn Gessie söder om Malmö. Som tur var avtecknade sig Turning Torso, Malmös vridna utropstecken, vid horisonten. Då var det bara att ta sikte på tornet och hoppas på att komma hem igen. Karta, frågar ni. Ja, men så där ute på vischan finns ju inga skyltar. På det sättet lärde jag dock känna nejderna runt omkring Malmö.
Första våren härnere stannade jag i stum beundran inför alla blommande körsbärsträd och överdådigt blommande magnolior. En sådan blomprakt hade jag inte sett under alla mina år i Stockholm. Den förundran och beundran har jag behållit under åren härnere, och även denna vår har jag stått i häpnad och beundran inför blomprakten som är lika överdådig varje ny vår.
Jag flyttade till en stad med djupa bygghål och ständiga omledningar på grund av tunnelbygget tvärs under stan. I fjol invigdes tunneln och alla byggkratrar är igenskottade. Fantastiskt! Nu stiger man på ett tåg mitt i Malmö vid Triangeln och kliver av i Köpenhamn eller Helsingör. Tala om integration! I ett halvår njöt vi av den lyxen här i stan. Men så trasslar Danmark till det med sina dåliga järnvägsaffärer och tycks nu stoppa vidare integration. Detta hindrar dock inte Malmö från att växa så det knakar. Veckan före påsk uppnådde staden den magiska siffran 300 000 invånare. Nu siktar stadens fäder på 400 000, men vid den tidpunkten har jag lagt näsan i vädret.
Ibland har jag fått uppmuntra ifrån er, kära lyssnare, eller uppmaningar att ta mig an ett eller annat ämne, men ibland har jag också fått påhopp för saker jag sagt. Ibland har påhoppen varit berättigade, som när jag inte varit tillräckligt påläst. När jag skrev om skyddsänglar fick jag uppmaningen av en lyssnare att inte skoja om ett så allvarigt ämne. Jag lovar, jag skojade inte. Jag är övertygad om att jag har en skyddsängel, hur den än ser ut. Men till den lyssnare som påstod att jag var ute och cyklade när det gäller USA:s tunga hand över Haiti vill jag bara säga: det är mycket värre än så.
Mitt senaste inlägg om kärnkraften åstadkom inte en mild vårvind utan en hel storm. Det tycker jag är intressant. Det visar ju bara att frågan om kärnkraften inte är så död som jag trodde. Att ha eller inte ha kärnkraft är tydligen fortfarande en fråga som upprör känslorna.
Varför, kära lyssnare, tar jag nu upp allt detta? Jo, för nu säger jag tack och adjö. När jag började med mina inlägg i Radio TUFF hade jag aldrig för avsikt att hålla på så länge. Ja, jag vet, i den här radiokanalen är alla tidsperspektiv relativa med tanke på vår programledares otaliga år i etern. Men jag har hunnit fram till mitt etthundrade inlägg, och då är det kanske dags att låta nya röster komma fram i den här spännande kanalen. Jag har satt Limhamn på kartan och det känns roligt.
Det har varit en förmån att få vara medarbetare i Radio TUFF och behålla anknytningen till Tyresö. Nu har jag dock landat härnere och då är det dags att säga adjö. Mitt arbete för Radio TUFF – Nordens enda fredssändare - har berikat mitt liv och vidgat mina perspektiv. Må denna uppkäftiga kanal leva i många år till!
Fortsätt kämpa för fred på jorden, hälsar för sista gången från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
i Radio Tuff 1289, som också hörs på www.tyresoradion.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar