Wesley Clark, USA-generalen som bl.a. varit NATO:s militärchef mellan 1997 och 2000, har berättat om hur Pentagon redan år 2001 höll på med planeringar för att bli av med sju olydiga regeringar i Mellanöstern: “Vi börjar med Iraq, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan, och efter det tar vi Iran,” löd PM:et som Clark fick läsa.
Det har inte gått helt enligt planerna. Bland annat har en del besvärliga befolkningar ställt till det genom att utmana USA-stödda diktaturer i Egypten, Yemen och Bahrain m.fl. Men Iraks enorma oljeresurser är nu tills vidare under imperiets kontroll -- fast med landet i spillror och miljontals liv på olika sätt förstörda (vad detta nu har för betydelse i USA eller Sverige).
Libyen och dess ledare har nu på alla möjliga sätt varit under attack i två månader med inget slut i sikte -- detta med stöd av en FN-resolution om ett flygförbud som snabbt, och som ett brev på posten, blev till ett regelrätt krig i samordning med ett beväpnat uppror på marken vars ledare tillbringat de föregående 20 åren bosatt i skuggan av CIA:s huvudkvarter utan någon synbar självförsörjning.
Propagandakriget mot Syrien har trappats upp, ett tydligt tecken på att det landet står näst på tur. Och så vidare….
En som har iakttagit denna utveckling med avsky är Paul Craig Roberts som var statssekreterare i regeringen Reagans finansdepartement. “Det är min åsikt att det inte finns något legitimt uppror i Libyen,” säger Roberts. “Det är en CIA-operation och det handlar om ett försök av USA:s regering att tvinga Kina ut ur Libyen.”
Problemet med Syrien enligt Roberts är att där har ryssarna upprättat en stor flottbas som USA inte tål. Även om supermakten blev taget på sängen av upproren i Tunisien, Egypten och Bahrain, insåg USA snabbt att “de arabiska protesterna kunde utnyttjas som täckmantel för att driva Kina och Ryssland bort från Medelhavet” menar Roberts.
Han får medhåll från bland många andra Cynthia McKinney, förra detta kongressledamot, som konstaterar att “USA:s policy är rotad i lögner, orättvisa och krig”.
Vad får vi i Sverige veta om allt detta av våra politiska ledare och tongivande medier? Knappast någonting. I stället matas vi dagligen av en alltmer utbredd propaganda i en systematisk och långsiktig kampanj för att förvandla Sverige till ett krigarsamhälle i USA/NATO:s tjänst.
“Krig för fred” som det heter i SVT:s orwellska dokumentärserie om Sveriges medverkande i USA/NATO:s våldsamma ockupation av Afghanistan. Där liksom i Kosovo och nu Libyen, samt gud vet var härnäst, skall Sverige hjälpa supermakten värna om de mänskliga rättigheterna medelst “humanitärt krig”, heter det.
Struntprat säger Paul Craig Roberts. “Hur kan USA hävda ett intresse för humanitära frågor när det oavbrutet mördar folk i Pakistan, Afghanistan och var som helst? Det har ingenting med humanitärt hänsynstagande att göra. Det handlar om att driva två andra världsmakter bort från Medelhavsområdet.”
Så säger den före detta statssekreteraren i en konservativ USA-regering. Det påminner om Olof Palmes princip om att “saker och ting skall kallas vid deras rätta namn”, en hållning som när han levde fick ett brett stöd från svenska folket.
Det är dock länge sedan man hört den sortens klarspråk från en ledande politiker i Sverige. Hur har det blivit så? Det är en fråga som tål att lyfta fram och diskutera.
----------------------------------------------------------
-- Al Burke i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff nr 1290
(Al Burke flyttade på 80-talet från USA till Sverige)
En intressant kommentar - om den stämmer - är http://www.voltairenet.org/article170005.html. Enligt den är Saudi den drivande kraften bakom krigen i mellanöstern. Syftet är förstås att hålla sig kvar vid makten till varje pris. Och USA och Västeuropa ställer upp för att Saudi kontrollerar oljan och säljer billigt, till skillnad från en del andra.
SvaraRaderaKommentera gärna.