1900-talets främste skandinaviske fredsaktivist var enligt min mening Per Anders Fogelström, bland annat ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 1963-77. Har var ju också en framstående författare. En av hans böcker var ”Krigens barn” (1985), som handlade om Sveriges krig 1788-1814. Där beskrivs till exempel skeppsgossarnas hårda liv och vedermödor. Många av dem dödades eller dog och det gjorde också andra barn, inte minst genom de epidemier som alltid följer i krigens spår.
En annan mycket läsvärd krigsbok är amerikanen Kurt Vonneguts ”Slakthus 5”, som inte minst handlade om hans upplevelser som krigsfånge i det sönderbombade Dresden När han skulle skriva den blev hans krigskamrats hustru Mary förbannad och sa:
”Ni var ju barn under kriget...Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av Frank Sinatra och John Wayne eller nån av de där andra glamorösa, krigsälskande gamla skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya.”
Då lovade Vonnegut att kalla boken för ”Barnkorståget”, vilket också blev dess undertitel.
Dresden, ja, det var en av de många civila mål som terrorbombades under andra världskriget. Just flygbombningar bidrog till att andelen civila av de många tiotal miljonerna dödade i andra världskriget var uppåt hälften. Cirka 70 000 tyska barn och sannolikt ännu flera japanska dödades av de allierade ”flyghjältarnas” bomber. Men det ska vi helst tala tyst om. Här gäller den rasistiska kollektivskulden eller den märkliga gammaltestamentliga uppfattningen om arvssynden: att förfädernas ogärningar ska drabba kommande släktled.
Hur många barn som de hyllade segrarna i andra världskriget sedan tagit död på vet vi inte. Men det kan röra sig om sjusiffriga tal. Det är bara att tänka på bombningarna av Vietnam, Kambodja, Panama, Irak, Afghanistan med flera länder. Ingen kallar det här för krigsförbrytelser, eftersom sådana definitionsmässigt bara sägs begås av krigens förlorare, det vill säga västmakternas fiender. Bombkrigets främsta barnamördare brukar i stället få medaljer och hyllas i Hollywoodfilmer.
Interventionen i Libyen med Natos flygplan och bomber motiverades tjusigt med att det gällde att ”skydda civila”. Men nyligen dödades i en flygattack också överste Kadaffis tre barnbarn. I krig är det synd om ”onda” regimers barn, eftersom kollektivskuldens förbannelse också drabbar dem.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1290, som hörs också på http://www.tyresoradion.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar