I Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff försöker vi också att tända ljus i stället för att bara förbanna mörkret. Alltså börjar vi varje radioprogram med att dela ut ”veckans rosor”, bland annat till folk i svensk och internationell press, som skriver något bra.
I Radio Tuff nr 1274 (10-24 okt. 2010) fick till exempel Aftonbladets Peter Kadhammar en ros med motiveringen: Han skrev (29/9 -10) under rubriken “Kunskaptill eliten – idioti till massan”. Han påpekar att den tilltagande annons- och reklamfinansieringen av medierna gör att de måste kunna skryta med många läsare/lyssnare/tittare och därför satsar på ”soffprogram, lekar där idioter, exhibitionister och kärlekstörstande inbjuds att förnedra sig”. Han erinrar om att ”samtidigt blomstrar den internationella elitens organ” och Kadhammars krönika slutar så här: ”Snart stiger vi in i helvetets första krets. Information och kunskap till eliten, underhållning utan slut för den breda massan. I den nionde kretsen väntar Idoljuryn”.
I dag skriver Kadhammar (AB 1/6) under rubriken ”Politisk idiot men en färgklick i paletten”. Den idiotförklarade färgklicken är Björn Eklund. Det var han som 2004 i den då utmärkta Ordfront Magasin vågade släppa fram den amerikanska journalisten Diana Johnstone. Hon hade i sin bok ”Dårarnas korståg” kritiskt granskat det folkrättsvidriga anfallet 1999 på Milosevics Jugoslavien liksom den västliga propagandan om att serberna var de ”onda”. Hon vågade till och med ställa frågor om Srebrenica och påpekade de bosnienmuslimska härjningarna i närbelägna serbiska byar strax före massakern i Srebrenica.
Srebrenica var en av de jugoslaviska krigens många otäcka blodbad. Men egentligen var det inte ett folkmord i egentlig mening, eftersom barn och kvinnor skonades. Nyligen dömdes två höga kroatiska militärer till 24 resp 18 års fängelse för vad som hände 1995 (samma år som Srebrenica) i Krajina, där uppåt 200 000 serber fördrevs och där också kvinnor och barn strök med.
Diana Johnstones bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) försökte nyansera den ensidiga bilden av Balkankrigen. Men den brännmärktes av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda krigförande? Johnstone verkar förstå mera av krig än traska-patrullo-patraskets firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
Jag uppfattar Kadhammar som tillräckligt klok och erfaren för att åtminstone på den här punkten hålla med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar