Russell, Nietzsche och Israel

I dagarna är Gideon Levy på besök i Sverige. Han är känd (i Israel kanske ökänd?) för sina radikala krönikor i tidningen Haaretz . Nu är han aktuell för sin till svenska översatta bok med titeln ”Gaza mitt älskade”. Han är djupt oroad av den israeliska politiken mot palestinierna. Han liknar sina landsmän med de obekymrade passagerarna på Titanic före katastrofen.


För 23 år sedan skrev jag i Pax nedanstående krönika, som också finns i min bok ”Förbannad pacifist”, en dubbeltydlig titel eftersom det mera betyder att jag blir av andra förbannade än att jag är särskilt arg.

RUSSELL, NIETZSCHE OCH ISRAEL
(En krönika i Pax nr 4/88)

På flygplanet hem kom jag att tänka på Bertrand Russell. Han var en av de klokaste och märkligaste människor jag känner till. ”I decennier en centralfigur inom vetenskap, fredsrörelse, politik och –frestas man säga—erotik”, skrev jag häromåret i en recension av Gunnar Fredrikssons läsvärda bok ”Bertrand Russell – en intellektuell i politiken”

Russell hade redan i början av seklet skaffat sig ett världsrykte som matematiker och filosof. Ett halvt århundrade senare fick han nobelpriset, fast litteratur.

Under första världskriget hamnade han i brittiskt fängelse för sin agitation mot kriget. Efter det andra världskriget blev han den internationella förgrundsgetalten i kampanjerna mot kärnvapen.

Russell vägleddes av förnuftet och fick ofta kämpa i motvind. Alltså är han numera lite passé bland de trendlisor av båda könen som med känsla och opportunism dominerar debatten.
                                                                x x x
Att jag började beundra Russell beror inte på att jag är särskilt filosofisk. Det var snarare hans kvickhet jag föll för. I sin ”Västerlandets filosofi” kvaddade han Friedrich Nietzsche. Denne filosof lanserade långt för Hitler läran om övermänniskan och hyllade den ”blonde besten”.

I motsats till Russell, som gifte sig fyra gånger, var Nietzsche ungkarl. Ändå trodde han sig veta, hur vi andra karlslokar skulle bete oss: ”Går du till kvinnan, glöm ej din piska!”. Russell kommenterade: ”Nio kvinnor av tio skulle ha lurat av Nietzsche hans piska. Han visste detta och höll sig därför undan från dem”.

Inte heller är det filosofi som får mig att tänka på Russell, när jag flyger. Det beror på att jag bänkar mig längst bak i planet, där det gud hjälpe ännu är tillåtet att av njuta hälsocigaretten Vita Blend.

Russell blev 98 år, och det var rökningen som en gång räddade hans liv. I en flygkrasch strök nästan alla passagerare med. Russell, som satt längst bak och bolmade, klarade sig. Än har det ju inte hänt, att ett flygplan baklänges dammat in i en bergvägg.
                                                           x x x
Bara den skickligaste fotograf, Jukka Hallman, kan förvandla min arbetsskrubb till något av ett kontorslandskap. Men en vecka borta från denna röra gör mig olycklig. Redan på Kastrup kastade jag mig alltså över svenska tidningar.

Milda makter, en notis förkunnade att en fredsförening ifrågasatte de diplomatiska förbindelserna med det land jag just besökt. Brottsplats Tel Aviv. Där hade jag läst böcker, pratat med folk, njutit av damtennis och sovit som en snörvlande gris för att ta igen för många arbetsnätter.

Över boken ”I landet Israel” var det dock svårt att somna. Författare är Amos Oz, en kibbutzernas man, aktiv i Fred Nu. Egentligen skriver han bara av, vad hans israeliska och arabiska motståndare säger. För dessa förhårdnade är det ett förödande grepp.
                                                                   x x x
Hur kan just du åka till Israel just nu, frågar man på jobbet. Men vart ska jag då åka?

Till USA, som trakasserar Nicaragua och andra små fattiga länder? Till Sovjet, som sen åtta år massmördar ännu fattigare afghaner? Till Afrika, där åtskilliga regimer plågar sina medborgare värre än kolonialisterna gjorde och de vita i Sydafrika gör nu? Till sympatiska Finland, vars flyktingpolitik är långt effektivare än apartheid? Till vänliga Österrike med gamle Hitlerofficeren Kurt Waldheim som president? Till Kina, som skjuter oppositionella i sitt sen decennier ockuperade Tibet? Till Indonesien, som våldtar Östtimor? Till Frankrike, som stoltserar med sin kultur men som genom kärnvapenprov sprider barbari i Stilla havet? Till arabländerna, där man på sina håll mördar araber flinkare än Israel?

Kanske till Indien, där man mellan våldsutbrotten hymlar om tjusiga traditioner, bland annat från Gandhi? Kan jag ens bo kvar i det land där den demokratiskt tillsatte statsministern skjuts ner på öppen gata, och där man girigt förser massmördarna med vapen, både legalt och illegalt?

Hur fan avbryter man de diplomatiska förbindelserna med Sverige? I nästa liv tänker jag bli Hasse Alfredssons pingvin uppe på Nordpolen. Nästan änglavit, i den vitaste omgivning, men utan en enda vit Blend.
                                                                     x x x
TV är ett lika suggestivt som selektivt medium. Vi upprördes alla av israeliska soldaters misshandel av palestinska fångar. Dessa fick otäckt länge erfara hur det känns, när deras stenar träffar en människokropp. Ändå skulle jag känna mig lycklig att får utstå denna smärta framför att vara i ett palestinskt flyktingläger som angrips med israeliska flygets raketer, eller att tvingas marschera genom ett irakiskt minfält. Det lär finnas grader också i helvetet.

Två dagar före sin död dikterade Bertrand Russell sitt sista uttalande: ”Att anföra grymheter i det förflutna för att rättfärdiga sådana i dag är grovt hyckleri”. Det var adresserat till Israel men gäller nog flera länder

ÅKE SANDIN 1988