(Har just skrivit en krönika för Radio Tuff 1293, som också läggs in på denna blogg (se ovan). Kom därvid att tänka på en krönika i ett liknande ämne. Den publicerades i Svenska Freds tidning Pax nr 6/1996 och upprörde konstigt nog den dåvarande ordföranden. Han uppmanade mig att inte skiva sådant, varför jag efter 13 år som oavlönad krönikör i Pax sedan skrev min sista Pax-krönika).
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.
"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..
Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.
Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.
Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna.
Efteråt har hundratusentals irakier blivit indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport har uppåt en halv miljon barn dött, främst till följd av sanktionerna. Och som vi sett löste kriget inte värst många av de andra problemen i området. Också med anledning av en aktuell debatt i Svenska Freds kan det därför vara värt att erinra om Henrik Tikkanens ord: "Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de."
x x x
Det finns krigspropaganda som inte avslöjas lika fort som kuvösbluffen utan som lever vidare i generationer. Det är nämligen lätt att falla för propagandan, särskilt den som ständigt och unisont upprepas och samtidigt passar ens politiska eller religiösa tro. Medialt och politiskt "korrekta" lögner blir långlivade "sanningar".
I somras (31/7 1996) skrev en katolsk präst, universitetslektorn Anders Piltz, en lång artikel på DN:s kultursida. Den handlar om jungfru Maria och kvinnorna. Men Piltz kommer också in på andra världskriget och påvens vakthållning kring "den mänskliga kroppens värdighet". Han nämner dock inte de 40-50 miljoner som dödades på de grymmaste sätt: sprängdes sönder av bomber och granater, sköts, brändes ihjäl av brandbomber, våldtogs till döds, dränktes i fartygskatastrofer, avrättades, pinades ihjäl eller dog av svält och sjukdomar i koncentrations- och fångläger etc.
Detta duger tydligen inte som exempel på människoföraktet, kanske därför att inte heller Piltz' kyrka haft modet att radikalt ta avstånd från krigiskt massmördande som metod. I stället upprepar den fromme universitetslektorn --hittills oemotsagd på den punkten-- en av de smaskigaste propagandalögnerna från kriget: att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Ungefär samma skröna spreds om "hunnerna" av den skickliga brittiska propagandan under första världskriget. Den skulle dock hederligt dementeras redan 1925. Men tvål- och lampskärmshistorierna har mer än ett halvsekel berättats på tusen och åter tusen håll, inte bara av olika media utan också av våra historielärare. Till och med professorer i historia har tillhört kolportörerna och därvid ibland hänvisat till den som historisk källa överskattade Nürnbergrättegången.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10/4 96) avfärdar historiedocenten Lennart Lundmark människotvålen som en myt. Han tillägger dock, att i koncentrationslägret Buchenwald garvade man människohud och använde den till lampskärmar. Men i Buchenwald är experter som doktorerna Knigge och Stein inte så säkra längre. Förra året lät man --efter 50 år! -- äntligen analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn.
I sin bok med den vitsiga titeln "Det betvingade ordet" (1976) fastslår Jarl Torbacke, i dag historieprofessor, att "propagandalögner är ett svårutrotat ogräs". Ironiskt nog och helt oavsiktligt bevisar hans sitt påstående genom att i samma andetag tala om människotvålarna som en realitet.
----------------------
Åke Sandin i Pax nr 5/96
(PS: Även senare har lögnaktig propaganda spelat en ödesdiger roll, till exempel när USA och England 2003 anföll Irak på falska uppgifter om irakiska massförstörelsevapen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar