DIALEKT FÖRVIRRAR, SPRÅK FÖRVANSKAR

"DEMENSEN BÖRJAR MED ATT MAN GLÖMMER NAMN"

Med stigande ålder får man allt svårare att hitta ord. Särskilt namn som man har känt till i decennier faller ibland bort ur minnet, låt vara att de återkommer i min gamla skalle någon timme eller dag senare. Vid mina många intervjuer på Tyresöradion händer det att också att medelålders och yngre glömmer bort namn. Då säger jag föga finkänsligt att "vet du om att demensen lär börja med att man glömmer namn". Flera har då förskräckt sagt något i stil med:
--Herregud, då har jag varit dement sen 15-årsåldern.


Det sägs av vårdpersonal vid äldreboenden att deras utomlandsfödda brukare (hemska ord!) brukar återfalla till sitt gamla hemlands språk. Det förstår jag. När jag häromdagen inte kom på ordet "fumlig" mindes jag i alla fall en synonym från min ångermanländska barndom och drämde till med:

--Jag har blivit så klomrig med fingrarna på vänsterhanden!

ATT "RABBE" OCH ATT "BÄGES"
Förra veckan var jag tre dagar i min barndomsbygd vid Höga kusten (tidigare "röda Ådalen"). Det gamla stora sandinska huset kallades nu "Solbacken" och hade blivit ett slags dagis för gamla människor. Ute på den stora gårdsplanen satt ett gäng i min ålder och pratade och solade sig. Jag pratade med dom och ställde i vanlig ordning nyfikna frågor. Jag frågade en gubbe, var han bodde nånstans i Ullånger, men han svarade:

- Jag är från Nordingrå.

Då mindes jag vårt öknamn på grannsocknens människor och utbrast:

-Oj, du är alltså "toknoling"!

Han protesterade men då sa en gammal tant:

- Du ska int bäges me'en Åke!


Det var väldigt länge sen jag hörde ordet "bäges", som betyder ungefär "argumentera mot" eller "gräla" .

Vilken rik ordskatt finns det inte vid Höga kusten!

När jag vill demonstrera ångermanländsk livsvisdom, ja rentav filosofisk insikt, till exempel om tidens obönhörliga gång citerar jag gärna en strof ur Birger Normans diktsamling "Utanikring". Men då måste jag till och med för de flesta norrlänningar förklara ordet "rabbe". Det gör man när man på vintern sätter ner foten från kälken eller sparken för att bromsa. Då "rabbe" man.

Ti'n e en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka.
Löne int å rabbe.

SUPERMAKTSSPRÅKET
Det händer att vi vid intervjuerna på www.tyresoradion.se kommer in på språkfrågor. Ibland frågar jag då vilka som är de två största språken i Europa. Alla svarar engelska och spanska. Ja, säger jag då uppmuntrande, de två språken är de klart största i Nord- och Sydamerika men inte i Europa. Då ser de svarande mycket förvånade ut och blir ännu mera snopna när jag påpekar att i Europa är ryska och tyska de största, modersmål för över 300 miljoner. Unga människor råder jag att lära sig kinesiska.

Förr i världen larmade man ofta om kulturimperialism men engelskans ännu större dominans i dag i våra medier har fått varningarna att tystna. Diskret --eller fjäskande?-- låter man bli att förklara engelskans utbredning, alltså det faktum att England genom krigiska erövringar, som kostade tiotals miljoner asiaters och afrikaners liv, lade under sig över en fjärdedel av jordens folk och länder.

"VI ÄR JU GRANNAR!"

I tisdags intervjuade jag två tyska turister, som bor i ett hus på Sjöhagsvägen i Tyresö. De är från Greifswald vid Östersjökusten. För elva år sedan gjorde jag där åtskilliga radiointervjuer. Staden låg i forna DDR och var från 1648 i 167 år svensk, tillhåll för både Thomas Thorild och Lasse Lucidor. Där finns ett gammalt universitet och tame sjutton är det inte ett par hundra studenter som pluggar det "stora världsspråket" svenska.

Jag frågade mina tyska intervjuoffer om det inte var ganska bortkastat att lära sig ett sådant litet språk. Då protesterade de:

-- Vi är ju nära grannar. Det tar bara fyra timmar med färja att komma till Sverige, som dessutom behärskade norra Tyskland i många år.

I västligt fixerade Sverige har vi knappast någon motsvarande känsla för våra östersjögrannar Finland, Ryssland, Baltikum, Polen och Tyskland.

BENGT GÖRANSSON: "SPRÅKETS FÖRÄNDRING ALLVARLIG!"
Ett anförande av förre kulturministern Bengt Göransson utgör ett av de sexton sommarprogrammen på http://www.tyresoradion.se/  Han påpekar att nu har kommunikation blivit viktigare än eftertanke, och han ger många dråpliga exempel på klyschor i självaste regeringsförklaringen. Men också fackförbunden får sin släng av sleven: En helsidesannons talar om "VISION", och man tror att det handlar om kontorsmateriel. Men det är Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet som bytt namn. Och VISITA är faktiskt det nya namnet på Hotell- och Restaurangförbundet. Göransson frågar sig hur man ska veta att det betyder fackförbund.

Göransson tar också upp ordet "entreprenör", som nu i marknadsekonomins guldålder blivit ett så populärt honnörsord. Han antyder Strindbergs föga positiva användning av ordet. Men bara för 40 år sedan var "entreprenör" inte så viktigt. I stället talade man om innovatörer, som uppfann nya saker, medan entreprenörerna bara exploaterade dem.

Även den offentliga sektorn missbrukar nya ord. Göransson nämner en annons där en chef för en "resultatenhet" sökes. Det är fråga om en rektor och Göransson menar att det nu handlar om att skolan ska leverera produkter och att eleverna nu reducerats från att vara levande människor till just produkter.

VADDÅ "HUMANITÄRT"?
När världens största militärpakt Nato 1999 anföll och bombade Jugoslavien kallades det för något så tjusigt som "humanitär intervention", trots att många serber dödades, ja till och med en del kosovoalbaner och kinesiska ambassadtjänstemän. När Nato i fjol påstods skapa en "flygfri zon" över Libyen bombades det friskt (läs: sjukt), trots att det i den hycklande propagandan minsann utgavs för "att skydda civila". Knappast någon krigsform har dödat så många civila som flygbombningar.

Krigspropagandans förskönande omskrivningar är många. Det sägs ofta att "krigets första offer är sanningen". Ett av de senaste exemplen på det är USA:s och Englands angrepp på Irak i mars 2003, enligt den nyligen bortgångne diplomaten Sverker Åström "det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan efter andra världskriget". Trots väldiga folkliga demonstrationer världen över, i Stockholm var vi uppåt 50 000, skedde aggressionen. Den motiverades med att den otäcke Saddam Hussein hade kärnvapen, som minsann på någon timme skulle kunna förinta London. Men det fanns inga kärnvapen i Irak, där i aggressionens spår under drygt nio år hundratusentals irakier har dödats och uppåt två miljoner tvingats på flykt.

Egentligen är nog sanningen också krigets sista offer. I decennier lärde jag som historielärare i god tro och antinazistiskt nit ut flera av segrarnas myter. Men det gjorde så många andra och dessutom medierna varje vecka, och det var också så politiskt korrekt, att ingen av oss har blivit förebrådd för historieförfalskning. Tvärtom, när jag har vågat påpeka våra fel har jag råkat illa ut. Mediernas tempeltjänare slår vakt om lögnerna.

"FOLKMORD" ELLER "MASSAKER" I SREBENICA?
Onsdagen den 11 juli var det på dagen 17 år sedan massmorden i bosniska Srebenica begicks av serbiska soldater. Det uppmärksammades stort av våra medier. I Dagens Nyheter tar Jasenko Selimovic på en helsida till de djupaste brösttoner. Han rasar mot vad han kallar "okunniga journalister" i allmänhet och SvT-chefen Eva Hamilton i synnerhet. Hon lät ju i höstas att i svensk television visa den norska dokumentären "Staden som offrades", som handlar om Srebrenica och omständigheterna kring tragedin. Den berättade också att tidigare hade serbiska byar i trakten attackerats och delvis bränts ner och människor dödats, låt vara i mycket mindre omfattning än sedan i Srebrenica.

Men de som i någon mån vill nyansera och komplettera bilden kallas av Selimovic för "folkmordsförnekare". Han påminner i sin ensidighet om forna tiders inkvisitorer. Man kunde vara hur from som helst men om man bara i någon detalj avvek från den "enda rätta läran" levde man farligt och betecknades som "förnekare".

Han är upprörd över att flera har kallat massmorden i Srebrenica för "massakrer", fastän både Hamilton och filmen också använder beteckningen "folkmord". Juridiska pedanter må förlåta mig, men nog är "massakrer" ett nästan lika läskigt ord som "folkmord". Tidigare trodde jag det var "folkmord", när alla i en etnisk grupp dödades. I Srebrenica skonades både kvinnor och barn, men västliga jurister betecknar det nu som "folkmord".

Egentligen borde krig kallas för folkmord, för det är ju just det är. Under bombkriget i andra världskriget dödade allierade "flyghjältar" ungefär hundra gånger så många japanska och tyska barn och kvinnor än antalet män som dödades i Srebrenica.

Det är nästan pikant att Selimovic är statssekreterare (fp). Det tar docenten och Balkankännaren Kjell Magnusson fasta på, när han skriver:

”Bortsett från det anmärkningsvärda i att en statssekreterare på detta sätt blandar sig i den statliga televisionens programutbud är Selimovic själv vårdslös med sanningen” … ”I sina artiklar använder sig Selimovic, försåtligt och demagogiskt, av begrepp som revisionister och folkmordsförnekare…."Vad det handlar om är själva beteckningen folkmord och det är nedslående att en liberal politiker hänvisar till myndigheter och åsiktskontroll."

(Bara tre veckor efter folkmordet/massakern/tragedin i Srebrenica inleddes "Operation Storm" mot serberna i Krajina.150000-200 000 serber tvingades fly. Hur många som dödades brukar inte anges i denna snabbt nedtystade tragedi. Under Srebrenica-året 1995 genomförde Nato uppemot 3 400 flygangrepp mot serbiska mål i Bosnien. Inte heller om detta hittar jag några dödssiffror )

TYVÄRR MÅNGA FÖRINTELSER I ANDRA VÄRLDSKRIGET
Judarnas i sanning hemska öde under andra världskriget brukar internationellt kallas för Holocaust. Beteckningen användes först ett par decennier efter kriget och lär på hebreiska betyda "brännoffer". Det är tveksamt om otäcka nazister dödade judar genom att bränna upp dem levande, låt vara att Elie Wiesel påstod det i sin bok Natten, tyvärr delvis fiktiv. De som i hundratusentals dock kremerades levande var japanska och tyska civila, inte bara i Hiroshima och Nagasaki utan också i Tokyo, Dresden, Hamburg och andra städer, över vilka de beundrade segrarna vräkte miljoner brandbomber och skapade eldstormar.

På svenska kallas de många judarnas grymma öde för "Förintelsen", skildrad nästan varje vecka av våra medier. Den stavas med stor bokstav liksom Moses, Jesus, Buddha och andra religiösa storheter. Men den stavas också i bestämd form, som om den var den enda av andra världskrigets många förintelser. Att våra historiker accepterat detta tyder på att de är påverkade av medierna och innetrenderna och inte vågar opponera, kanske rädda för att äventyra sina forskningsanslag. De vet mycket väl att flera gånger så många ryssar än judar grymt dödades i det krig, där uppåt 50 miljoner dräptes, de indirekta offren oräknade. Även kineser, japaner, tyskar och andra folk dödades i en utsträckning som våra medier har tystat ner.

Den amerikanske historikern och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas har påpekat: "Inget folk kan ta monopol på lidandet i andra världskriget".

Åke Sandin 2012-07-19

Läsvärda insändare

ENORMA PENGAR STYR IDROTTEN
För någon vecka sedan intervjuade jag för http://www.tyresoradion.se/  Jan Wallin i Ullånger. Han är bland annat pappa till skidskyttedrottningen Magdalena Forsberg, För länge sedan spelade han och jag fotboll i samma lag. Vi mindes att vi var tacksamma om vi fick gratis resor till bortamatcherna och en sockerdricka i halvtid.

Men nu är det enorma pengar i idrotten. Zlatan som förekommer väldigt ofta i våra mediet lär få 120 miljoner kr per år i sin nya klubb. Det tycker insändarskribenten Rolf Hägglund (DN 16/7) är absurt:

"Vad gör denna högavlönade svensk för dessa pengar? Uppfinner han bot mot cancer eller alzheimer? Medlar han fred i och mellan alla världens länder? Får han den svenska välfärden att fungera till hundra procent? Nej -- han sparkar på en boll."

LÖJLIGT ATT KRONPRINSESSAN FIRAS PÅ ENGELSKA
Vår hårt mediebevakade kronprinsessa har nyligen fyllt år. Stora festligheter också på TV. Men Nils Eriksson (DN 17/7) tycker att fjäsket för engelskan är löjligt och skriver:

Det är förunderligt att svensk TV vid firandet av Sveriges tronföljare med svenska artister på en svensk ö inte kan åstadkomma ett svenskt program på svenska språket utan måste bjuda på engelska texter. Det är rent löjligt. Vi har alldeles tillräckligt med engelska i all annan underhållning.

Han skriver vidare:

Om det är så att man vill vara internationell --och det vore alls inte fel-- då borde man bjuda in artister som sjunger på ryska, mandarin, japanska, tyska, arabiska, spanska, serbiska, hindi med flera språk.

ÅTERUPPBYGGNADEN AV GAZA
Signaturan "Pedro" (DN 17/7) ironiserar över försöken att återuppbygga det delvis av krig förstörda Gaza:

"Israel har ett fantastiskt affärsupplägg. Först bombar man Gaza, sen vill man vara med och konkurrera om återuppbyggnadskontrakt. Strålande!

Radio Tuff nr 1319

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1319:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 15 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 29 juli, när ett nytt Radio Tuff sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på http://www.tyresoradion.se/  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”. Du är själv jättevälkommen med ditt omdöme.

PÅANNONS:

Veckans rosor delas ut till en indisk partner, en hemsida, en fredsordförande, en antiimperialistisk kommitté, en amerikansk debattör, en avliden diplomat, och en finlandssvensk professor.

Stefan Lindgren kommenterar rysk upprustning och jämför den med andra länders.

Lars-Gunnar Liljestrand om varför svenska soldater skall tas hem från Afghanistan och varför en oberoende utredning av insatsen bör göras.

Hampus Eckerman om amerikanska sjöjungfrur, kritiskt tänkande, rapporteringen om Syrien, afghanska flickskolor med mera.

Åke Sandin och Monica Schelin hedrar minnet av fredsaktivisten Per Anders Fogelström och flera citat från en hyllningsbok läses.

Citat om krig och fred till minne av Fogelström

Per Anders Fogelström (signaturen PAF) skulle i år ha fyllt 95. Han är med rätta berömd och ihågkommen för sitt författarskap. Mindre känt är han i många år var en portalfigur i svensk och nordisk fredrörelse. I slutet av 50-talet var han en av initiativtagarna till AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Den bidrog till att de ganska långt framskridna planerna på svenska kärnvapen stoppades. I tretton år var han från 1964 en jättebra och hårt arbetande ordförande i Svenska Freds, dessutom redaktör för tidningen Pax.

När Per Anders skulle fylla 70 utgav vi för att hedra honom boken "Från PLATON till PAF, "363 citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet". De första citaten är från religionsgrundare, alltifrån Jesu gyllene regel till Buddha och Lao-tse. Men hur man följt dessa principer avslöjades redan på 1700-talet av den franske upplysningsmannen Voltaire:

"Kriget är ett djävulskt företag, vars besynnerligaste egendomlighet ligger däri att vilken banditchef som helst högtidligt ber till Gud, innan han går ut för att döda sin nästa."

Och en anonym skribent påpekade:

"Gud måste gilla oss militärer. Vi är ju de enda som fått dispens från något av hans bud."


Den finländske författaren och krigsveteranen Henrik Tikkanen påstod:

"Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de"

Och Per Anders Fogelström själv var inne på samma linje:

"Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den"

Den amerikanska sångerskan Joan Baez påpekar:

"En general sätter en nål i en karta. En vecka senare står en skock unga pojkar och svettas i en djungel någonstans, skjuter armar och ben av varandra, gråter och ber och gör i byxorna. Tycker ni inte att det verkar enfaldigt?"

Den brittiske filosofen och nobelpristagaren Bertrand Russell varnade:

"Att förbruka dagens kärnvapenlager skulle innebära ett utlösande av samma explosiva kraft som användes i hela andra världskriget varje dag under 146 år i följd"


Och den legendariska författaren och kvinnorättskämpen Elin Wägner skrev:

"Mänskligheten måste utrota kriget, innan kriget utrotar mänskligheten"


Men professorn och vapenvägraren Gunnar Adler-Karlsson tror på folkrörelserna:

"Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd".

---------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1319) 15-29 juli 2012. Hörs på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1319) 15-29/7 2012 till….

….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu skickat en omfattande News Bulletin om de Tuff-stödda projekten i Indien. Där tackar han inte bara Tuff för stödet utan nämner med stor beundran de fina insatserna av Tyresö Skola, Kumla skola (Tyresö) och Alléskolan i Lerum.

….till Bengt Citron, vilken som vanligt med berömvärd snabbhet lagt in Bhikhus rapport på hemsidan http://www.tuff.fred.se/  Där hittar man för övrigt massor av information om Tuff.

….till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som nu fixat tillstånd för att Tuff får plats i Tyresö centrum måndagen den 6 augusti kl 15-18 för att på årsdagen av Hiroshimas förintelse påminna om hotet från kärnvapen och behovet av folkligt motstånd mot världens många militarister.

….till Anti-imperialistiska 4 juli-kommittén, som bland annat hävdar: "USAs självständighetsförklaring 1776 var en milstolpe för mänskligheten på väg till FN:deklarationen om mänskliga rättigheter till försvar för jordens utsugna, för nationernas rätt till kontroll över egna resurser, till en rättvis ekonomisk världsordning, till frihet och demokrati. Vi firar den 4 juli som en frihetsdag riktad mot USAs världsomfattande brott mot de mänskliga rättigheterna, mot folkens självbestämmande och mänsklighetens överlevnad."


....till Jonathan Cook i Information Clearing House (26/6), som ironiserar över alla de så kallade "humanitära krig" som västliga aggressioner alltmer ofta kallas. Han påpekar att George Bush, Tony Blair och Barack Obama nog har mera blod på händerna än de flesta arabiska diktatorer. Medan man överser med till exempel Saudiarabiens brott mot de mänskliga rättigheterna utser man som syndabockar arabländer som spjärnar emot amerikanska och israeliska intressen.

….till minnet av den nyligen avlidne diplomatveteranen Sverker Åström. Föreningen IrakSolidaritet påminner om hans syn på anfallet mot Irak 2003: "Irakkriget, det utan tvekan allvarligaste brottet mot folkrätten och FN-stadgan efter andra världskriget". Det påminns också om att världen och Sverige upplevde de kanske största protesterna mot ett krig någonsin då miljoner människor strömmade ut på gator och torg den 15 februari 2003 för att visa sin avsky för det hotande kriget mot Irak.

….till Sydsvenskan som (6/7) publicerar en artikel av den finlandssvenska professorn Merete Mazzarella. Den har rubriken "Barn kan aldrig vara fiender" och nämner ett svart men föga uppmärksammat kapitel i dansk historia. Det var när danska läkare efter kriget vägrade att behandla tyska flyktingbarn, som led av sjukdomar som tarminfektioner, uttorkning, undernäring och scharlakansfeber. Omkring 7000 av dem dog. Krig tycks alltså också i schyssta demokratiska länder uppamma en rasism som förstör den mest elementära läkaretik.

Skojarnas Internet också klotterplank

Det var länge sen "Nigeriabreven" florerade och lyckades lura även förståndiga människor på pengar. Och de ständiga erbjudandena om Viagra och penisförlängning, som även kvinnor fick, har försvunnit, antagligen tack vare något bra spamfilter. Bara historierna om det finns kvar, till exempel den här som vi drog på www.tyresoradion.se när tunnelbanans gröna linje krånglade:

Vet du varför gröna linjen kallas för Viagraexpressen? Jo, därför att den står ju jämt!

Hade jag varit enfaldig nog att köpa alla erbjudanden om penisförlängning och det mot all förmodan hade funkat, skulle jag nu ha några meter slang ut genom gylfen.

Nu kommer i stället med enorm tjatighet affärserbjudanden, ofta på dålig svenska, ibland också på bristfällig engelska. Kollade i går (10 juli), då hela fjorton sådana meddelanden inkom till min e-postbrevlåda. Här rubriker och klockslag:

kl 1.15 We offer you a personal decision as to earn more without investment
kl 1.20 You do not have money? We offer a solution.....
kl 3.55 Looking for remote assistant paid 100 eoro per hour
kl 3.55 We invite you to a remote job 100 euro per hour helping sick people.
kl 6,45 En Cristopher Johnson om en affärsidé "till enorm fördel för oss båda"
kl 7.22 We invite you to earn 100 euro per hour…
kl 9.39 (Samma som kl 1.20)
kl 10.10 We will advise you for free how to increase your income
kl 13.29 Turn your 2 spare hours in a week to 230 euro helping others
kl 14.51 We are looking for assistants in your town on a well paid remote job
kl 17.31 (Samma som kl 7.22)
kl 18.09 "First Action Financial Group" erbjuder "företagslån med prisvärd ränta"
kl 18.34 (Samma som kl 1.15)
kl 21.14 Your monthly income can be increased

Under ett enda dygn alltså. Tack och lov kan man snabbt radera bort skräpet -- eller på nysvenska deleta. Lustigt att som avsändare är min e-post-adress, tydligen för att försvåra att skojarna kan spåras.

Facebook lär ha varit viktigt för att snabbt sammankalla människor under den arabiska våren, Det lilla jag sett av svensk facebook är att det saknas politiska och andra seriösa meddelanden. En enorm massa egotrippat pladder om maträtter, musikidoler, favoritlag i fotboll, semesterresor och annat tyvärr av föga intresse för utomstående. Har det med vårt alltmer individualiserade samhälle att göra??

"Face to face", alltså att träffas eller åtminstone tala med varandra på telefon verkar helt överlägset det klotterplank som facebook tycks vara.

Åke Sandin 2012-07-11

"Gamla goda tiden" vid Höga kusten?

Visst talar folk i min ålder om "den gamla goda tiden". Det är egentligen ett mycket tveksamt uttryck. Jo, bara i ett avseende var det bättre förr: Vi var yngre och friskare då, och knappast någon av våra jämnåriga vänner hade hunnit "emigrera vertikalt" som vi säger på http://www.tyresoradion.se/  . En av otrevligheterna vid stigande ålder är ju att så många kamrater redan försvunnit eller är plågsamt sjuka.

Vid ett tre dagars besök nyligen i min barndoms Höga kust gjorde jag sex radiointervjuer men fick också en påminnelse om verkligheten bakom "den gamla goda tiden". Min kusin Arne visade mig papper som hans far, min morbror John (född 1904), hade efterlämnat om sin uppväxt i Ullånger.

Johns pappa, alltså min morfar som jag aldrig hann träffa, då han dog samma år som jag föddes, hette Per Lundgren. Han var en reslig man och kallades därför i dåtidens dialekt för "Langpelle Hall", eftersom han bodde i byn Håll i södra delen av Ullånger, i "sörbögda" som man sa. Han var från början välbärgad hemmansägare men det gick utför så han blev torpare.

Vid 40 års ålder gjorde han sin 16-åriga piga Hulda Boman med barn. Hon födde sedan åtta till. Tre av dem dog i sin barn- eller ungdom. Det var inte konstigt i Sverige för hundra år sedan. Min farmor Anna Sandin som åtminstone tillhörde medelklassen och vars bror kallades för grosshandlare och sågverkspatron, födde tretton barn. Fyra av dem dog i den barnadödlighet som härjade överallt i Sverige. Hennes tre söner som uppnådde mogen ålder dog också tidigt, två vid 36 års ålder och den tredje, min pappa, innan han fyllde 50. Man frestas travestera Johannes Edfelts ord om att "döden strök som en grå hyena kring många boningar" i dikten Purgatorium, en av de vackraste men också mest kvalfyllda i svensk poesi. Själv dog min farmor före 50 års ålder av sprucken blindtarm i en släde på väg till Härnösands lasarett, sex mil från hemmet.

Min farmor dog 20 år innan jag föddes, men min mormor Hulda levde tills jag blev 13. Jag minns henne som en snäll gumma, som bjöd mig på kornmjölsgröt med sirap, en höjdare på den tiden. Men långt innan jag hade dagens inspelningsmöjligheter intervjuade jag tre av hennes barn. De avslöjade att det fanns mycken bitterhet hos min mormor. När de äldsta barnen var tonåringar och ville ut och dansa fick de veta av henne att de var "horungar". Kanske var hon avundsjuk, som själv inte hade haft någon ungdom.

Och så gluttar jag i min morbror Johns papper. Han skriver att han och andra syskon redan som små barn blev åthutade av en bitter mamma och kallade just för "horungar".

En av min mormors barn var alltså min mamma Rosa Sandin, född Lundgren (1901-1983). Det finns en romangenre som jag ogillar. Det är när kändisar efter sina föräldrars död skriver kritiska och självömkande böcker om dem. Hade de bara inte haft så dumma föräldrar hade de blivit ännu mera berömda är den outtalade men grovt ohistoriska poängen. Själv måste jag erkänna att jag inte blev mera framgångsrik, trots mina fina föräldrar.

Min mamma Rosa till exempel var en av de människor jag beundrar mycket. Det var inte bara att hon liksom sina efterkommande var bolltokig och som 22-åring spelade fotboll i ett damlag, verkligen banbrytande redan 1923. Året efter blev hon med barn. Fästmannen som tillhörde en av Ångermanlands mest berömda släkter, schappade då iväg till Amerika.

Att vara gravid som ogift var på den tiden ett helvete. När det började synas att Rosa var med barn blev hon nästan inspärrad i sitt föräldrahem där uppe i torpet i byn Håll. Elaka tungor skulle inte få chansen att beskärma sig alltför mycket. Hon födde sitt barn Elisabet, min halvsyster, som adopterades av släktingar till den flyktade barnafadern.

Jag frågade min mamma en gång, om hon inte tyckte det var hemskt att skiljas från sin lilla baby. Då svarade hon: "Nej, det var en befrielse för hur skulle jag ha klarat mig annars. Jag var ju tvungen att arbeta". Det här verkar kanske alltför kallhamrat för nutidens människor, vilkas ogifta döttrar stolt visar upp sina svällande magar och till och med ibland gör andra flickor avundsjuka. Men 1925 under "den gamla goda tiden" fanns det inte dagis eller barnbidrag.

Härom veckan hade jag i Radio Tuff en krönika om Bertolt Brecht. Bland annat citerade jag slutraderna i hans dikt "Till kommande släkten". De lyder:

Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska.
tänk på oss
med överseende

---------------------------------------

Åke Sandin 2012-07-08

PS: Medan jag skrev texten ovan gluttade jag då och då på Wimbledonfinalen i tennis mellan schweizaren Roger Federer och britten Andrew Murray. Den vanns av Federer. Jag har två kommentarer:

1. De spelade fantastiskt bra. Tennisen var på långt när inte så bra under "den gamla goda tiden". Det säger jag, trots att jag stolt minns att en av mina närmaste för 30 år sen dominerade skandinavisk damtennis.

2. Klyschan "engelsmännen är så sportsliga" bekräftades inte. De engelska åskådarna jublade och applåderade till och med när Federer gjorde dubbelfel. Men så har ju ingen engelsman vunnit Wimbledon sedan 1934.

MASSMORD PÅ KOREANER OCH JAPANER

(Kanske borde jag, som man gör på TV ibland, varna för att vissa delar av kommande inslag kan uppröra känsliga sinnen)

När man kort ska belysa krigens ökande barbarisering under 1900-talet, brukar man nämna tre siffror: Under första världskriget var andelen döda civila knappt fem procent, under andra världskriget 48 procent och under Koreakriget 1950-53 hela 84 procent. I Vietnam och Kambodja lär andelen civila "förluster" ha varit ännu högre. Hur det är i Afghanistan vet vi ännu inte.

Under årets första dagar får jag i min hand tre texter från källor, som i dagens opinionsläge har den fördelen att de inte utan vidare kan kallas antiamerikanska. Den första är en artikel i Svenska Dagbladet, den andra en lång uppsats i The New York Review of Books och den tredje är ett brev från en pensionerad Natogeneral.


KOREAKRIGETS "DÖDA DALAR"

Artikeln i Svenska Dagbladet (2002-01-03) är skriven av Monica Braw, fil doktor i historia med Japan som forskningsområde. Bland annat har hon --som hon själv skriver-- undersökt "den amerikanska censuren av atombombsmaterial från det ockuperade Japan efter andra världskriget". Nu recenserar hon utförligt en amerikansk bok om massdödandet av civila under Koreakriget. Den har titeln "The Bridge at No Gun Ri. A Hidden Nightmare from the Korean War" och är skriven av tre journalister, två amerikaner och en sydkorean.

Koreakriget böljade fram och tillbaka mellan 1950 och 1953, innan man efter tre års slaktande var tillbaka på ruta ett, den nuvarande stilleståndslinjen mellan Nord- och Sydkorea. Det innebar att miljoner civila flyktingar rörde sig fram och tillbaka under kriget. Ofta hann de inte få med sig annat än de vita kläder de hade på sig. Dessa kläder gjorde, att de var väl synliga mot det gröna landskapet, till exempel från luften. Redan den 25 juli 1950 fick överste Edward Timberlake följande besked:

"Armén har begärt att vi från luften beskjuter alla civila flyktinggrupper som observeras på väg mot våra positioner".

Och i augusti kom ordern, att amerikanerna inte skulle ta flera fångar utan helt sonika döda dem.

Tidigare hemligstämplade rapporter från Pentagon rekommenderade befälhavarna att inte nämna bombade byar utan alltid kalla dem för militära mål. Journalisterna tvangs till självcensur.

Byn No Gun Ri, som finns i bokens titel, är en av dessa koreanska byar som brändes ned. Amerikanska soldater satte sina cigarettändare mot halmtaken, medan invånarna tog sin tillflykt till området kring en järnvägsviadukt. Där utsattes de för anfall från luften och för beskjutning från de amerikanska trupper som bränt ned deras by. "Det var som om himlen föll ned över oss", berättar en överlevande. Omkring 200 barn, kvinnor och män beräknas ha dödats bara av den här byns befolkning. En del av förklaringen till alla de här massmorden på koreanska civila är att amerikanerna befarade, att nordkoreanska infiltratörer hade nästlat sig in bland byborna.

Under ett halvsekel har de här krigsförbrytelserna varit nedtystade. Det hedrar det amerikanska samhällets vakthållning kring öppenhet och yttrandefrihet, att de nu äntligen har kommit i dagen. Ja, bokens författare belönades år 2000 rentav med det prestigetyngda Pulitzerpriset.

"KRIG UTAN NÅD"

The Hardest War är rubriken på en artikel av John Gregory Dunne i The New York Review of Books av den 20 december 2001. Den är på hela elva sidor, men så handlar den också om tre amerikanska böcker om det obarmhärtiga dödandet på Stilla havets öar under andra världskriget.

Redan för sex år sedan tog jag i Pax-krönikor och här på Radio Tuff upp den ohämmat rasistiska jargongen mellan japanerna och deras västallierade motståndare. Som källa använde jag California-professorn John D. Dowers bok "War without Mercy", en passande titel, för det var verkligen ett krig utan nåd som från ögrupp till ögrupp utkämpades i Stilla havet. Inte minst chockerande är att läsa om hur amerikanerna skändade döda --eller ibland bara halvdöda-- japaner. De skickade som suvenirer hem dödskallar, tänder, torkade japanska öron och andra kroppsdelar från sina motståndare. Ja, president Roosevelt fick som gåva en pennkniv, utkarvad ur lårbenet på en japan. Det hedrar honom att han vägrade att ta emot den.

Fångar sköts eller slängdes ut från flygplan. Till och med efter kriget följde behandlingen av japanska krigsfångar ingalunda Genèvekonventionen. Enligt professor Dower dog i fredstid 81000 japaner i västallierade läger.

Dunne tar i sin artikel upp liknande makabra episoder. Han berättar om en sergeant som i sina fickor hade två testiklar. Dessa "maskotar" hade han skurit bort från en dödad japansk soldat. En löjtnant brukade visa sitt mannamod genom att pissa i munnen på fiendelik.

Dessa makabra inslag i kriget utan nåd orsakades inte bara av den propaganda, som betecknade japanerna som råttor, löss, dvärgar, gula apor eller dödsälskande fanatiker utan också av japanska illdåd. E.B. Sledge, sedermera professor i mikrobiologi, skrev en bok om sin hemska tid som ung marinkårssoldat. Han berättar hur hans förband hittade amerikanska soldater grymt lemlästade, en med avhuggna händer och med genitalierna i munnen. Men han redogör också för hur hans egna behandlade ännu levande japaner: En amerikan såg att det fanns guldtänder i munnen på en sårad japan och började karva loss dem med sin kniv. Innan japanen fick ett nådaskott av en annan amerikan hade den förste i sin iver efter guld hunnit skära upp hela ansiktet på den sårade.

Man förstår Sledge's omdöme: Vår enda religion var överlevnad. Striderna på dessa tropiska öar var så förbittrade och mordiska, ja hatiska, att de enda som tjänade på dem var spyflugorna. De kalasade på exkrementer och obegravda lik, så att de enligt Sledge blev "så stora, skinande och lata att de knappt kunde flyga"

Kampen om ön Okinawa i krigets slutskede skildras i en av de i New York Review of Books recenserade böckerna. Dödandet var enormt: 70 000 japanska soldater strök med liksom 12 000 amerikaner. Amerikanerna släppte på några vekor 14 miljoner ton bomber över ön och i sin bok om det moderna kriget skriver Samuel Hynes om Okinawa efter striden: "Där fanns inga levande varelser, ingen mänsklig bebyggelse, inga odlade åkrar, inte ett träd eller en väg". Det innebar att civila japaner drabbades oerhört hårt. Av öns 460 000 invånare dödades mellan 62 000 och 150 000. Häromåret upptäcktes i en by på Okinawa liken efter tre amerikanska soldater. Det framkom att de dödats av byborna efter att ha våldtagit och dödat japanska flickor.

Den stora variationen i antalet dödade civila på Okinawa finner jag sympatisk. Min tumregel i sådana fall är att sätta mera tilltro till den lägre siffran, inte bara för att det här är fråga om att kanske förringa förlorarnas lidanden. Då blir det ju berömvärt att vara revisionist.

Tyvärr är jag också benägen att revidera andra siffror i den här artikeln. Den citerar flyggeneralen Curtis LeMays ord om att Tokyos invånare blev "svedda, styckade och stekta till döds". Det gällde flygraiden natten mellan den 9 och 10 mars 1945. Visst brann Tokyo som fnöske den natten och visst bröt det ut väldiga eldstormar, men att 197 000 människor blev lågornas rov har jag aldrig hört förut. Den vanliga siffran på dödade civila, 83 000 under en enda natt, är tillräckligt gräslig.

Artikeln i New York Review of Books kommenterar också helsidesbilden i den största amerikanska veckotidningen, LIFE, av den 20 maj 1944. Denna "Picture of the Week" föreställer en vacker, stilfull blondin, 20-åriga Natalie Nickerson från Phoenix Arizona. Hon sitter vid sitt skrivbord med penna i handen. Men på bordet finns också en dödskalle och bildtexten uppger att den är "en bra japan, en död en", som skickats från hennes marinlöjtnant någonstans i Stilla havet.

Det är begripligt att man tvivlar på det här. Själv var jag nästan säker på att det var en propagandabluff. Okej, tänkte jag, att killar, som snabbt förråas i detta grymma skitkrig, skickar hem sådant, men att en så stor tidning publicerar en så komprometterande bild verkar osannolikt. Men så bad jag Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, kolla upp det. Han skickade mig sedan sidan ur LIFE och nu sitter vackra Natalie med dödskalle på väggen i mitt arbetsrum.

(Jag skrev om det här i Pax, nr 6-1995, och det blev början till slutet för mina tretton år som gratiskrönikör. )

BARA DIKTATURER BEGÅR KRIGSFÖRBRYTELSER?

I brevet från Nato-generalen, som också är fil doktor och verkar mera intellektuell ån militär, berörs just frågan om krigens barbarisering. Han menar, att det är en myt att demokratier inte kan begå krigsförbrytelser. Om människor i demokratier blir tillräckligt upphetsade är de fullt kapabla att begå grymheter och förbrytelser. Och han citerar fransmannen Antoine Rivarol (1753-1801):

"De mest civiliserade folken har lika nära till barbariet som det blanka järnet har till rosten. Folk är som metaller: De glänser bara på ytan"
--------------------------------------------------------------------

Åke Sandin, Radio Tuff 2002-01-06

CHOMSKYS ironi: "The New Military Humanism."

(Häromdagen betecknade Paulina Neuding i Svenska Dagbladet Noam Chomsky som en vänsterextremist. Han hade skrivit på ett upprop om att Julian Assange skulle få asyl i Ecuador. Därför denna text från 2000)
------------------------------------------
Noam Chomsky är professor vid det prestigetyngda MIT, Massachusetts Institute of Technology, och egentligen en av världens mest skarpsinniga språkforskare. Men han är sen länge mycket mera känd som politisk debattör på vänsterkanten, en slav på den väldiga amerikanska triumfvagnen

Chomsky har ofta gått motvinds, vilket ju krävder civilkurage. Han har inte tvekat att säga obekväma sanningar. När man hissat pestflaggor över västliga dissidenter och krävt förbud mot deras skrifter har Chomsky konsekvent stått på yttrande- och tryckfrihetens sida, för rätten att uttrycka också förhatliga åsikter. Alltså har han förtalats av mäktiga opinionsgrupper.

Produktiv är denna 72-åring också. Hans senaste bok har titeln The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO, alltså lärdomar av Kosovo med den ironiska överrubriken "Den nya militära humanismen".

Redan på sidan fem erinrar han om George Orwells teser om att

"impopulära åsikter kan tystas och obekväma fakta mörkläggas utan att det alls behövs något officiellt förbud. Var och en som utmanar den rådande renlärigheten finner sig tystad med överraskande effektivitet"


Chomsky ger exempel på hur USA och dess bundsförvanter, som han inte utan ironi kallar "upplysta stater", delar in världens förtryckta i "värdefulla och ovärdiga offer". Han förringar inte kosovoalbanernas lidanden, som ökade när UCK-gerillan började mörda serber och accelererade under Nato-bombningarna. Men han jämför dessa övergrepp med Nato-landet Turkiets mångåriga förtryck av kurderna, som krävt mångfalt flera offer, flyktingar och ödelagda byar än de serbiska övergreppen i Kosovo. Men massmorden på kurder skedde med USA:s goda minne och med USA-tillverkade flygplan och vapen.

Kurderna i Turkiet har i de storpolitiska sammanhangen varit just "ovärdiga offer" och ingalunda påtänkta för någon så kallad humanitär intervention från Natos sida. Det var först efter Gulfkriget som kurderna i Irak blev USA:s skyddslingar. Men så länge Saddam Hussein var västs spjutspets mot Iran kunde han utan repressalier till och med massdöda kurder med giftgas.

Andra i västs ögon "ovärdiga offer", som Chomsky nämner, är de många hundratusen palestinier, som 1948 flydde eller fördrevs. För att belysa dubbelmoralen använder han där artikel 13 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den handlar om rätten att få flytta från hemlandet. Med rätta användes den mot kommunistiska öststaters vägran att låta medborgare emigrera. Men trots allt engagerat tal om vikten av mänskliga rättigheter för ryska och andra hugade emigranter lät man med tanke på palestinierna bli att påminna om artikelns andra sats, den om rätten att få flytta tillbaka till sitt land.

Men kosovoalbanerna betraktades däremot som värdefulla offer, eftersom de till och med var värda ett anfallskrig från världens mest välrustade nitton länder mot ett litet fattigt europeiskt land, Jugoslavien. Chomskys förklaring är att Milosevic hade visat den dåliga smaken att inte helt dansa efter Washingtons pipa. Han var alltså ett litet irritationsmoment som behövde kväsas för att likriktningen inom den nya USA-ledda världsordningen skulle bli ännu större.

Chomsky skildrar hur amerikanska medier i början beskrev Milosevic som diktator av Hitlers och Stalins typ. Men efterhand började man ändå nämna att han hade ett inte obetydligt folkligt stöd, att han faktiskt var framröstad i konkurrens med andra partier. Det skedde när allt flera civila mål i Serbien ödelades av Natos humanitära bomber. Poängen, menar Chomsky, var att man därigenom kunde antyda att serbiska civila hade sig själva att skylla, som hade röstat på fel man.

Författaren excellerar i att citera alla tjusiga fraser om människovärdet som ledande västpolitiker och ledarskribenter undslapp sig under de 78 dygnens bombregn. Han kontrasterar detta mot vad samma länder gjort i liknande fall under 1900-talet och drar slutsatsen att det ingalunda är fråga någon ny och människovänligare internationalism utan samma gamla västliga arrogans som från 1900-talets första decennier, då västmakterna terrorbombade uppstudsiga så kallade infödingar i sina kolonier. Och han påminner om USA:s massiva och skoningslösa bombningar av Indokina, i dag ett bortglömt krig.

Hur resultaten stämde med alla fraserna om Natos humanitära avsikter illustreras bland annat av ett citat från Robert Hayden vid Pittsburgs universitet:

"Antalet dödsoffer bland serbiska civila under de första tre veckorna av kriget är större än alla dödsoffer på båda sidor under de tre månader som ledde fram till kriget, och ändå ansågs dessa tre månader vara en humanitär katastrof"

Därtill skall förstås läggas alla kosovoalbanska dödsoffer och den enorma mängden flyktingar.

Av de europeiska Nato-länderna är Chomskys kritik mest bitande mot Storbritannien, vars självständighet gentemot Washington han spydigt liknar vid den socialistiska sovjetrepubliken Ukrainas gentemot Moskva under kommunisttiden.

Skonsam är han inte heller mot den nya världshumanismens åsidosättande av gällande folkrätt genom att utan FN-beslut inleda ett anfallskrig, ett brott som man hängde tyska och japanska ledare för efter andra världskriget. Han påminner om hur USA, när det passat deras intressen, fördömt sådana aggressioner, till exempel när Vietnam, då avhånat som "Asiens Preussen", gick in i Pol Pots Kampuchea eller när Indien --med sovjetiska vapen-- 1971 invaderade Östpakistan (nuvarande Bangla Desh) och gjorde slut på krig och enorma flyktingtragedier.

Den 19 mars 1999 --fem dagar före Nato-anfallet-- lämnade OSSE:s observatörer Kosovo. Under juni i år har Sveriges Televisions "Dokument utifrån" sänt två program med titeln "Kriget om Kosovo". Där hävdas att serberna före Nato-bombningarna "ingenting hellre ville" än att ha iväg observatörerna från Kosovo". Men Chomsky citerar ett uttalande från den serbiska nationalförsamlingen dagen före bomboffensivens början:

"Vi fördömer tillbakadragandet av OSSE:s Kosovo-observatörer. Det finns inte ett enda skäl för detta annat än att använda tillbakadragandet som utpressning och hot mot vårt land"

Förhandlingarna i Rambouillet, som föregick kriget, har i västerländska media skildrats med betoning på hårdnackad serbisk omedgörlighet. Men efter kriget har till exempel Uppsala universitets Balkan-expert Kjell Magnusson avslöjat de drakoniska krav som Nato ställde på Jugoslavien. Milosevic uppmanades att låta inte bara Kosovo utan också resten av Jugoslavien ockuperas av Nato. Chomsky är inte främmande för att villkoren var så orimliga just för att framkalla ett jugoslaviskt nej och därmed ge en förevändning för bombningar

Noam Chomskys bok The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO skrevs alltså i fjol. Med intresse väntar man nu på hans omdömen om den etniska rensning och det flyktingelände som i den humanitära interventionens spår drabbat serberna.

Radio Tuff 25/6 (repris 27/6) 2000. (www.tyresoradion.se)

Att gräva där man bor (1): Finländare

"Gräv där du står" var titeln 1978 på en bok av Sven Lindqvist. Tänker på den ibland, när jag jobbar med www.tyresoradion.se  Den har jag ägnat mig åt på frivilligbasis varje vecka sedan 1985. Då började jag med Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff. Sedan 1995 har jag gjort 200 halvtimmesprogram per år på Succékanalen 91,4, så med Radio Tuff har det blivit så där en 5000 program.

Det har varit en ganska lokalpatriotisk radio. Visst har jag gjort reportageresor till flera andra länder, en gång för att dokumentera de många Tuff-projekten i Indien. Och både i Skåne och Ångermanland har jag varit med min mikrofon. Men merparten av intervjuerna har varit med Tyresöbor av alla möjliga sorter och åldrar.

FINLÄNDARNA I MITT HJÄRTA

Tyresö har faktiskt en spännande och mångsidig befolkningsstruktur. För 60 år sedan hade kommunen 5000 invånare men nu över 44 000. Det är alltså ett nybyggarsamhälle. Har därför haft förmånen att intervjua människor uppvuxna i alla olika svenska landskap och minst 500 utomlandsfödda från uppåt hundra olika länder i olika delar av världen.

Finländarna är den största invandrargruppen i trakten. Dom känner jag mig som norrlänning hemma med. Mitt livs första utomlandsvistelse upplevde jag som 18-åring när jag som höjd- och längdhoppare fick följa med ett idrottslag över den korta biten av Bottenviken till finländska Österbotten. Av de hundratals intervjuerna med finländare minns jag bland andra tre:

1. När jag intervjuade min tuffa granne Tauno Ahtila tårades han ögon en gång. Det var när han berättade att bara åtta man i den pluton han som 20-årig fänrik förde befäl över hade klarat sig när den sovjetiska storoffensiven i Karelen satte i gång.

2. En annan gammal finländare som i ungdomen fick lämna Karelen var Antti Parkkalis. När han hördes på Tyresöradion berättade han att nyligen varit till läkare, som konstaterat att han plötsligt fått diabetes. Läkaren frågade om han Antti på sistone hade drabbats av någon sorg eller på annat sätt upplevt något otäckt trauma. Han berättade då att han varit hemma i Karelen och letat efter sitt barndomshem vid Ladogas strand. Det enda han hittade var den genomrostiga saunan i ett busksnär. Ja, sade läkaren, det kan ha varit denna besvikelse som triggat i gång sjukdomen.

3. På tal om Karelen minns jag min intervju med gamle Pentti Sipiläinen. Han var en av de hundratusentals som tvangs att lämna Karelen när det övertogs av Sovjetunionen. Han spelade fiol framför min mikrofon, bland annat Karjalan kunnialla om den förlorade hembygdens vackra kullar och natur. Då rann tårar utför hans fårade kinder.

(För att minnas de många som genom det förbannade kriget förlorade sin hembygd ska vi nu höra Kikka Laitinen sjunga Karjalan kunnialla)
--------------------------------
Radio Tuff nr 1318 juli 2012

Radio Tuff 1318

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1318:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 1 juli kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 15 juli, när ett nytt Radio Tuff sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på  http://www.tyresoradion.se/  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”. Du är själv jättevälkommen med ditt omdöme.

PÅANNONS:

Bland Veckans rosor finns bland annat en taggig ros till en supermakt, rosor till ett fredsindex, en artikel om etnisk rensning, ubåtsdissidenter, duktiga fotbollsspelare med flera.

Hampus Eckermans annorlunda rapporter handlar om allt från misstänkta citronförsedda (!) terrorister och israeliska rabbiner till hotet från rymdvarelser och svensk kärnkraftssäkerhet.

Från de tusentals programmen på www.tyresoradion.se nämns tre korta inslag med finländare och om Karelens öde, varpå Kikka Laitinen sjunger Karjalan kunnialla.

Åke Sandin minns Bertolt Brecht (1898-1956) och Monica Schelin läser strofer ur Brechts radikala diktarskatt.

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1318) 1 juli 2012 till….

….till USA, som den 4 juli firar sin nationaldag. Det var den 4 juli 1776 som självständighetsförklaringen antogs och det var början på amerikanernas befrielse från den tidens supermakt, Storbritannien. Där slås det fast att alla människor har skapats lika och med vissa okränkbara rättigheter, såsom rätten till liv. En tagg i denna ros är att USA numera visar föga respekt för andra folks rätt till liv. I Counterpunch den 8 juni skriver professorn vid Louisiana State University M. Reza Pirbhai om antalet dödsoffer för USA:s "krig mot terrorn". Om Irak är uppgifterna mycket skiftande: från 115 000 civila dödade 2003-2011 till över en halv miljon dödsoffer. Dessutom har enligt FN:s flyktingorgan två miljoner irakier tvingats fly utomlands och lika många inom landet.

….till Anti-imperialistiska 4 juli-kommittén, som inbjuder till ett möte på Stortorget kl 16-18 onsdagen den 4 juli.

….till Global Peace Index, som rangordnat världens länder efter deras fredlighet. Listan toppas av Island och Danmark. USA är på 88:e plats, medan Somalia och Afghanistan anses minst fridfulla och hamnar på jumboplatserna 157 och 158. Det beräknas att om alla länder vore helt fredliga skulle den årliga vinsten uppgå till svindlande 60 000 miljarder kr.

….till The Chronicle of higher education, som den 11 juni har en artikel med rubriken "The European Atrocity You Never Heard About” Den handlar om den största etniska rensningen i europeisk historia, den av 12-13 miljoner tyskar 1945-1948, och är skriven av den amerikanske professorn R.M. Douglas. Hans bok i ämnet behandlades i Radio Tuff redan den 3 juni under rubriken "Etnisk rensning av tyskar okej?" (Se http://www.tuffsandin.blogspot.com/

….till Medborgargruppen i ubåtsfrågan som nu anser sig ha utfört sitt arbete med att avslöja alla falska larmrapporter om främmande ubåtar i svenska vatten. Att inte bara medier utan också ansvariga politiker under många somrar rycktes med av ubåtshysterin betecknas av Gunnar Fredriksson som ”den största inrikespolitiska skandalen efter andra världskriget:”

….till duktiga fotbollsspelare i EM, särskilt till fotbollen i länderna på europeiska fastlandet. Till slutspel i EM (semifinaler och finaler gick Spanien, Italien, Tyskland och Portugal. Det kommer säkert inte att hindra våra anglofila medier att även i fortsättningen fokusera på den engelska fotbollen.

….till till de schyssta människor som blir medlemmar i Tyresö Ulands- och FredsFörening genom att på Tuffs plusgiro 160137-6 betala 200 kr för enskild och bara 80 kr för annan på samma adress. Det ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendarier och TUFF-bladet samt dessutom tidningen Pax. Välkommen till Tuff! Du behövs!

Ironi, lögn och cynism om Hiroshimas förintelse

I maj 2011 avled Eva Moberg, författare, debattör och fredsaktivist. I ett sommarpratarprogram på Sveriges Radio sa hon för flera år sedan många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon ironiskt så här:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt".

Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar.

Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.

Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.

Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju sju andra länder sen dess har gjort.

Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare".


Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:

"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"

Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:

"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."

Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.

I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"

Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:

BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-----------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1317, juni 2012

Fotbolls-EM. Mediernas anglofila ensidighet.

I många år harvade jag omkring på diverse fotbollsplaner. Först i S-UIF (Salsåker-Ullångers Idrottsförening) och sedan i Rågsveds IF. Minns också när vi "fångjävlar" på Bogesund mötte Täbypolisen i en match. Mina medspelare var rattfyllon och ungdomsbrottslingar och jag vapenvägrare. Men den gången var jag en riktig stridis som härjade vilt på hela planen.

Å andra sidan var jag med en gång i Stockholms högskolas lag när vi på Hall mötte ett lag bestående av ganska grova brottslingar.

Ibland intervjuar jag på www.tyresoradion.se duktiga idrottsmänniskor. När de blir alltför kaxiga händer det att jag säger:
"För många år sedan utsågs jag till Rågsveds bäste fotbollsspelare och det blev faktiskt en artikel om det i lokalpressen!"

Då ser de väldigt förvånade ut, men en och annan näsvis typ frågar, vilken division Rågsved spelade i på den tiden. Då byter jag snabbt samtalsämne.

I går såg jag på TV EM-matchen mellan Italien och England. Italienarena dominerade och hade sedan turen att vinna på straffar. Nu är det alltså Tyskland, Spanien, Portugal och Italien som gör upp om EM-segern.

England är avhängt. Statistiskt sett är det ingen överraskning. Det är inte England som utmärkt sig mest i EM och VM utan lagen på det europeiska fastlandet. Ändå är det engelsk fotboll som medierna ständigt skildrar, medan den ofta bättre fotbollen i Tyskland med flera länder knappast ens får notiser. Arsenal, Chelsea, Manchester, Liverpool h och andra lag i Premier League känner vi väl till, som om de vore de världsbästa.

Journalisternas löjliga fjäsk för det anglosaxiska finns också i bevakningen av ishockeyn. Transatlantiska lag höjs till skyarna. New York Rangers, Los Angeles Kings, Vancouver Canucks, Montreal Canadiens med flera får nästan lika stor uppmärksamhet i våra medier som svenska elitserielag.

Ändå gick det ju inte så bra för transatlantisk hockey i senaste VM. USA, Kanada och det med NHL-spelare stjärnspäckade Tre kronor hade redan åkt ut när Ryssland, Finland, Tjeckien och Slovakien gick till semifinaler och sedan gjorde upp om slutsegern. Vet ens våra hockeyfans var Slovakien ligger och vad dess huvudstad heter? Att Finland, Ryssland och Tyskland faktiskt ligger vid samma Östersjö som Sverige (och Tyresö) glömmer vi gärna bort.

Delvis beror den här ensidigheten inom sporten på att Sverige också politiskt och militärt är en slags liten satellit till USA och England. Säkert är det också en fråga om att engelskan --supermaktsspråket-- har fått en sådan utbredning. Vid mina radiointervjuer frågar jag ibland, vilka som är de två största språken i Europa. Alla svarar engelska och spanska. Då säger jag uppmuntrande att de språken är väldigt stora i Amerika men att ryska och tyska är de största i Europa och talas av över 300 miljoner européer. Då ser de mycket förvånade ut.
-------------------------------------
Åke Sandin 2012-06-25

Sommarprogrammen på www.tyresoradion.se

Från söndagkväll den 24 juni hörs 16 halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4 MHz tre gånger per dygn under se veckor. På webben hörs de på www.tyresoradion.se . På www.slingan.info.se kan man se bilder på de medverkande. Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) kommer med ett nytt Radio Tuff varannan söndag kl 17, det vill säga den 1, 15 och 29 juli kl 17.

Programmen i största korthet:
24/6-5/8: (sommar-programmen) Dygnet runt hörs följande sexton halvtimmar:

Maja Thorngren: Skolor, äldrevård, barnsjukvård, Geocaching, kolonilott, cykling, föräldrarollerna

Bertil Åkerstedt: Rossön>Gärdesvägen, barnarbete, skidor, lärlingsskola, Bo Nyman, LM-ingenjör

Bertil Åkerstedt:Wennergren, LM-Bollmora, telefoner, jobbarkompisar, tennis, hjärtattack, Porsche

Karl-Gustav Luttu: Övertorneå>Sollefteå>Lyckogången, olika jobb, fritidschef, avfolkning, turistmål

8 st som gick i Kumla skolas avgångsklass 1952 träffas och minns skoltid, lärare och sin ungdom

Herman Möller,16:Kumla skola, SO-ämnen, Värmdö gy., politik,SSU,pollen, dataspel,Marx,Palme

Arnold Barton: Trollbäcken, Svensk-Amerika, förfäder, historia, Bishophill, Erik Jansson, am.politik
Bengt Göransson: Folkbildning, språk, metaforer, "valfrihet", medborgare, skattebetalare, konsten

Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1317-19):”Rosor”, krönikor, intervjuer, fred,solidaritet

Ebbe Björkman: Edith Södergrans sista diktböcker "Rosenaltaret","Framtidens skugga". Död 1923

Anders Gullberg, Terje Engh.Åke Mattsson dokumenterar folkhumorn med historier o limerickar

Terje Engh: Jättebåt på Medelhavet, Marseilles, Pompeji, Tunis, mat, barn, rena gator, service

Mette Kjörstad,Lisa Månsson,Robert Nyqvist:Hållbar utvecklig, "ekopiloter" för miljön, mindre CO2

Stig Humlin berättar om torpederingen av Gotlandsbåten Hansa 1944. Alla 86 utom två drunknade

Våra musikklasser har varit ett hett ämne i år. Vi hör en halvtimme av deras bejublade vårkonsert

Björn Malmberg och Börje Eriksson: PRO:s sång, musik, klubbaftnar, möten, snickeri, boulespel
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Programledare: Åke Sandin

Bra att minnas: Bertolt Brecht!

"Nu är den förbannade sommaren här igen". Ja, i morgon är det midsommarafton och då ska vi svennar tame sjutton fira riktigt ordentligt. Fast själv ska jag på söndag lägga in 32 mp3-filer på www.tyresoradion.se , därav sexton halvtimmesprogram. Har alltså annat för mig.

Hinner ändå att glutta i Ylva Herholz' bok "Tysklands bleka barn", som är värd en egen krönika snart. Det jag bland annat fäst mig vid är uttrycket "Deutshland, bleiche Mutter". Har hittills trott att det bara var titeln på en sevärd film från 1980. Men nu skriver Herholz, att det faktiskt var Bertolt Brecht som använde uttrycket i en dikt från 1933

O Deutschland, bleiche Mutter!
Wie haben Deine Söhne dich zugerichtet…
(O Tyskland, bleka moder!
hur har dina söner ställt till dig....)

Jag letar fram ur mina bokhyllor en liten sliten bok med Brechts dikter. Som avsked till flera av mina avgångsklasser läste jag hans dikt "Till kommande släkten", översatt av Erwin Leiser. Tror att det tyska originalet var "An kommenden Geschlechtern".

Några omkväden i dikten lyder "I sanning jag lever i dystra tider" och "Så gick min tid som givits mig på jorden", Sista strofen är värd att citera:

Likväl vet vi ju:
Även hatet mot låghet
förvrider ansiktsdragen.
Även vreden över orätt
gör rösten hes. Ack vi
som ville jämna marken för vänlighet,
kunde själva inte vara vänliga.
Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska,
tänk på oss
med överseende!

Minns att flera tonåringar satt där med tårade ögon. Det var nu länge sedan jag i Radio Tuff läste några av Brechts korta dikter, typ:

ARBETARNA SKRIKER EFTER BRÖD
Köpmännen skriker efter marknader.
Händerna som vila i skötet rör sig igen.
De gör granater,


PÅ VÄGGEN STOD DET MED KRITA:
De vill ha krig.
Den som skrivit det
har redan stupat

GENERAL, DIN TANK ÄR EN STARK VAGN
Den bryter ned skogar och smular sönder människor.
Men den har ett fel:
Den behöver en chaufför.


General, ditt flygplan är starkt.
Det flyger snabbare än stormen och bär mera än elefanten.
Men det har ett fel:
Det behöver en montör.


General, människan är mycket användbar.
Hon kan flyga, och hon kan döda.
Men hon har ett fel:
Hon kan tänka.

Brecht lämnade sitt Tyskland det ödesdigra året 1933. I sin exil hamnade han i Danmark, Sverige, Finland och 1941 kom han till USA. Där förhördes han misstänkt för oamerikansk verksamhet på grund av sin socialistiska inställning. Efter kriget bosatte han sig i Östberlin. Värst regimtrogen var han inte. Under det folkuppror i juni 1953, som slogs ner av sovjetiska stridsvagnar skrev han med lysande ironi:

Efter upproret 17 juni
lät författarförbundets sekreterare
sprida flygblad i Stalinallé
där man kunde läsa att folket
hade mist sin regerings förtroende
och endast kunde vinna tillbaka det
genom dubbel arbetsinsats. Vore det
inte enklare då att regeringen
löste upp folket och
valde ett nytt?

----------------------------------------

Åke Sandin 2012-06-21

Tuff i dag och för 20 år sen

Ofta tycker vi aktiva i Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff), att vi åtar oss för mycket. Ständiga möten i den gamla folkrörelsetraditionen, bokbord i Tyrtesö centrum, loppmarknader och bistånd till Indien, men också i mindre skala till Afghanistan, Bagdad och Belgrad.

Och Radio Tuff fortsätter att sända varje vecka precis som denna tuffa kanal gjort ända sedan 1985, nu inte bara på 91,4 MHz utan också på www.tyresoradion.se Men även nya medier utnyttjas. Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se uppdateras varje vecka av Bengt Citron. Och nyligen har Shahpoor Omidy lanserat Tuff på facebook. (Se http://www.facebook.com/tuffsajt ), Över 1000 texter finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com, de flesta från Radio Tuff men också många andra. Det är en blogg som bara den senaste veckan hade ca 1000 besök.

Men så ögnar jag Tuffs verksamhetsberättelse för 1992. Då känner jag mig nästan trött bara av att läsa om alla aktiviteterna på den tiden. Ser att i styrelsen fanns över 30 ledamöter. Inte mindre än 32 gånger uppmärksammades Tuff i medierna. Dessutom utkom TUFF-Bulletinen två gånger under året. Och vi samlade in främst med ett dussintal skolors hjälp nästan en halv miljon kronor till biståndsprojekt i u-land. På 90-talet orkade vi ännu söka projektbidrag från SIDA, så vi kunde 1992 skicka till olika partners sammanlagt hela 1 907 142 kr. De fördelades på 1 347 230 kr till Indien, 318 382 kr till Bolivia, 190 200 kr till Eritrea och 51 330 kr till Ecuador.

I Indien finansierade Tuff-pengar på 90-talet enkel skolundervisning för 3000 barn till säsongarbetande sockerrörshuggare (koytas) och viktiga investeringar i flera andra skolor. Dessutom bidrog vi med en femtedel till byggandet av en medicinfabrik (Locost) i staden Baroda. Faktum är att på 90-talet kunde Tuff till indiska partners skicka mellan en och två miljoner kr per år. I Bolivia bidrog Tuffs insatser 1992 med hjälp till svårt översvämmade byar på låglandet och till återköp av skogsmark för indianfolket sirionó. Till Eritreas skolor kunde Tuff skicka 100 000 skolböcker på det inhemska språket tigrigna och i Ecuador stöddes ett hem för gatubarn i huvudstaden Quito.

Ja, det där var bara några glimtar från den intensiva Tuff-verksamheten 1992. Vi kan med fog säga att vi inte bara ägnar åt oss snack utan också en väldig massa verkstad. Och 1992 kunde Tuff också fira sitt 25-årsjubileum. Då erinrades om hur Tuffs första möte år 1967 fyllde Bollmora bibliotek till bristningsgränsen. Där deltog inte bara Per Anders Fogelström och Monica Nielsen utan också en av Tuffs grundare, dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson, som några veckor innan hade väckt en enorm uppmärksamhet, för att inte tala om folkstorm, när han strippade i Hylands hörna på TV.

Under rubriken "Medlemmar" finns i verksamhetsberättelsen för 1992 upplysningen att Tuff hade minskat med 85 medlemmar. Det verkar mycket men ändå var antalet betalande medlemmar hela 645, en väldigt hög siffra för en lokalförening. I dag är vi stolta och tacksamma att på sistone har Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) ökat till över 400 medlemmar.

Och här kommer en vädjan ur djupet av mitt gamla hjärta: Om du inte ännu har gjort slag i saken och blivit Tuff-medlem, fundera på om inte den föreningen är värd medlemsavgiften 200 kr (och för familjemedlem bara 80 kr) att sättas in på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Regelbundna utskick av Tuff-kalendarier och TUFF-bladet ingår liksom fredstidningen Pax. Du behövs i Tuff. Tillsammans är vi en viktig kraft för icke-våld och solidaritet.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff nr 1317 (17/6 2012)

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1317) 17/6 2012 till ....

....till Kumla skola (Tyresö), som nu redovisat resultatet från sitt dagsverke den 9 maj. Skolan gör än en gång skäl för epitetet "svensk skolmästare i internationell solidaritet". Dess duktiga personal och elever jobbade in över 100 000 kr. Hälften går oavkortat till Tuffs många projekt i Indien, den andra hälften till hjälp åt gatubarn i Zambia.

….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i brev till Alléskolan i Floda tackar och uttrycker sin beundran för de nästan 39 000 kr personal och elever jobbade in vid sitt dagsverke nyligen för Tuff-projekten. Bhikhu framhåller bland annat: "Summan från Alléskolan blir ungefär 300 000 indiska rupier. Varupriserna här är nästan 20 gånger lägre och lönerna är också mycket mindre, så beloppet har många gånger så stort värde här." Bhikhu nämner konkret vad pengarna kommer att räcka till: "Under läsåret 2012-13 kommer stödet från Alléskolan att användas på skolan Virekshetra, som har 92 elever i 4-6 klass. Pengarna räcker till 40 procent av lönerna för två lärare samt till datorer, bibliotek, undervisningsmateriel och elevhem med mat kläder och dagliga behov" Han tillägger att skolan ligger bland fattiga byar i Dharampur, där de flesta föräldrar är analfabeter. Det bör observeras att Tuff inte har någon avlönad, så varje insamlad krona går oavkortat till ändamålen.


,,,,till Tyresö skola, som räknat in minst 38 000 kr från sitt dagsverke den 8 juni för projekten för fattiga barn i Indien

....till de många som använder Tuffs mangogram för att gratulera eller kondolera. Hittills i år har mangogrammen inbringat 11 215 kr och det blir tusentals nya mangoträd bland indiska Dharampurs fattiga byar, där Tuffs partners redan planterat över 100 000 träd.

….till Tidskrift för Folkets Rättigheter, vars många värdefulla texter man kan läsa på nätet genom att klicka på www.tffr.org Där finns bland annat en artikel av amerikanen Ron Paul, republikansk kongressledamot och tidigare till och med presidentkandidat. Den har rubriken "Krigstrummor mot Syrien?". Han skriver bland annat: "Nu slår man på krigstrumman igen i Washington. Den här gången är det Syrien som syns i hårkorset efter en massaker där förra veckan med över 100 döda. Det är vad man kan vänta sig av en regering som kungjort en politik av 'regimförändring' i Syrien, att reaktionen skulle vara att lägga skulden för tragedin på enbart den syriska regeringen, att utvisa syriska diplomater från Washington och att kungöra att USA kan komma att anfalla Syrien även utan FN:s godkännande" Ron Paul fortsätter: "Det kan hända att den syriska militären var ansvarig för vad som skedde förra veckan men bombangrepp och anfall har genomförts av väpnade rebeller som enligt rapporter har al-Qaida-anknytning. När så mycket står på spel vore det förnuftigt att vänta på en fullständig utredning - såvida inte sanningen är mindre viktig än att röra upp känslorna till förmån för ett anfall från USA." I resultatvärderingen av den militära insatsen i Libyen är Ron Paul inte nådig: "Det var inte länge sedan som vi fick höra att Gaddafi planerade folkmord mot folket i Libyen och att enda sättet att förhindra det var ett anfall från USA. Det som då hävdades visade sig vara felaktigt, men vid det laget hade USA och Nato redan bombat Libyen, förstört landets infrastruktur, dödat outsägligt många civila och överlåtit makten till ett gäng ligister." Han tar också upp propagandalögnerna om Saddams kärnvapen, vilket motiverade anfallet på Irak 2003. Han skriver: "De som förordade krig förstod inte det irakiska samhällets komplicerade sammansättning, bland annat dess klansystem och religiösa skiljaktigheter. Följden blev att det irakiska samhället i dag är en kaotisk sörja, med sin gamla kristna befolkning eliminerad och ekonomisk tillbakagång med flera årtionden. Ett onödigt krig som åstadkommits med lögner och manipulationer slutar aldrig väl."

….till unge Shahpoor Omidy, som nu introducerar Tuff på facebook och länken är http://www.facebook.com/tuffsajt så det är bara för oss att klicka på "Gilla".

"Segrarmakterna upprepade Hitlers misstag"

I Radio Tuff på www.tyresoradion.se hörs sedan den 3 juni en krönika med rubriken "Etnisk rensning av tyskar okej?". Den nämner amerikanen R M Douglas nyutkomna bok om den jättelika fördrivningen av många miljoner tyskar kring andra världskrigets slut, enligt Douglas den största nedtystade tragedin i andra världskriget.

I går (2012-06-14) fanns i Svenska Dagbladet en "understreckare" med rubriken "Segermakterna upprepade Hitlers misstag". Den är skriven av Jesus Alcalá, som bland annat nämner de tre miljoner sudettyskar som på ett år utvisades från Tjeckoslovakien. Också tjeckoslovaker vilkas tyska anfäder bosatt sig i Tjeckoslovakien på 1100-talet betraktades som ”tyskar” och skulle deporteras. Behandlingen av tyskarna i Polen och Tjeckoslovakien liknade faktiskt nazisternas raslagar. Alcalá ger exempel:

"Tvånget för alla tjeckoslovaker av tyskt ursprung att från och med fyllda sex år bära ett särskilt kännemärke – ett 2 cm stort svart N (nemec = tysk) inom ett 15 cm brett vitt runt tyg – fastsytt på vänstra bröstsidan, samt för alla polacker av tyskt ursprung att från och med fyllda tolv år bära en minst 10 centimeter bred vit armbindel med bokstaven N (niemiec). Vidare: förbud för tjeckoslovaker och polacker av tyskt ursprung att resa med allmänna kommunikationsmedel, att vistas på vissa allmänna platser, att gå på allmänna tillställningar, att ordna egna tyska tillställningar, att inneha radio… Påbud för tjeckoslovaker och polacker av tyskt ursprung att tvångsarbeta på anvisad arbetsplats, att inte vara ute mellan vissa klockslag, att gå på vissa gator, att göra sina inköp i vissa affärer och på vissa bestämda tider, att hälsa ryska och tjeckoslovakiska/polska militärer genom att 'lyfta hatten på behörigt avstånd (män) eller genom att niga på behörigt avstånd (kvinnor)'….Före fördrivningen blev de av med allt de ägde: hem, gårdar, affärer, företag med mera. Allt konfiskerades utan ersättning. Allt förutom ett par väskor med kläder och personliga föremål och mat, ett par väskor som inte fick väga mer än någonstans mellan 30 och 50 kilo. I väntan på transporterna eller inför de långa marscherna till tyska/österrikiska gränsen tvingades de som skulle fördrivas oftast vistas lång tid i koncentrationsläger. Man använde läger som nyss övergivits av nazisterna: Theresienstadt, Potulice Zgoda… "

Nedtystade är de många otäcka koncentrationslägren för tyskar som inte minst fanns i Polen. Enligt beräkningar från förbundsarkivet i Koblenz dog/dödades mellan 1945 och 1948 i dessa läger 60-80 000 människor, de flesta oskyldiga civila. Även tidigare tyska koncentrationsläger användes. Alcalá nämner Theresienstadt och citerar HG Adler, vilken själv som antinazist varit lägerfånge där:

"De flesta hade inte gjort något. De, och många var barn, hade tagits till fånga i Theresienstadt enbart för att de var tyskar. Ändå målade man hakkorset på de trasor de var klädda i. Ändå blev de, som bara fick eländigt små portioner mat, ständigt förödmjukade och misshandlade och över huvud taget lika illa behandlade som fångarna i ett nazistiskt koncentrationsläger.”.

Krigstrummor mot Syrien?

(Under många års Radio Tuff har tiotusentals "veckans rosor" delats ut. Men det är nog första gången på söndag som vi ger en framträdande republikansk ledamot av USA:s kongress en ros. Han heter Ron Paul och har till och med tidigare försökt att bli presidentkandidat. Hans artikel nedan är tidigare publicerad av Tidskrift gör Folkets Rättigheter på www.tffr.org )

Historierna om de syriska massakerna förändras hela tiden, vilket borde väcka misstänksamhet. Vi fick höra att Gaddafi planerade folkmord i Libyen och att Irak hade massförstörelsevapen och vi fick höra lögner om folkmord och massakrer i Kosovo.

Nu slår man på krigstrumman igen i Washington. Den här gången är det Syrien som syns i hårkorset efter en massaker där förra veckan med över 100 döda. Det är vad man kan vänta sig av en regering som kungjort en politik av ”regimförändring” i Syrien, att reaktionen skulle vara att lägga skulden för tragedin på enbart den syriska regeringen, att utvisa syriska diplomater från Washington och att kungöra att USA kan komma att anfalla Syrien även utan FN:s godkännande. Tanken att regeringen skulle följa författningen och begära en krigsförklaring från kongressen tycks förstås ännu mer anakronistisk nu än under den föregående regeringen.

Det kan hända att den syriska militären var ansvarig för vad som skedde förra veckan men bombangrepp och anfall har genomförts av väpnade rebeller som enligt rapporter har al-Qaida-anknytning. När så mycket står på spel vore det förnuftigt att vänta på en fullständig utredning - såvida inte sanningen är mindre viktig än att röra upp känslorna till förmån för ett anfall från USA.

Det finns gott om anledningar att ställa sig skeptisk till USA - vad regeringen hävdar och som förstärks av vad som förs fram genom de stora massmedierna. Hur många gånger på senaste tid har lögner och överdrifter använts för att driva fram bruk av våld utanför USA? Det var inte länge sedan som vi fick höra att Gaddafi planerade folkmord mot folket i Libyen och att enda sättet att förhindra det var ett anfall från USA. Det som då hävdades visade sig vara felaktigt, men vid det laget hade USA och Nato redan bombat Libyen, förstört landets infrastruktur, dödat outsägligt många civila och överlåtit makten till ett gäng ligister.

På liknande sätt fick vi höra en lång rad falska uppgifter som skulle öka det folkliga stödet för 2003 års krig mot Irak, bland annat saftiga historier om massförstörelsevapen och drönarflygplan som kunde gå över Atlanten. De som förordade krig förstod inte det irakiska samhällets komplicerade sammansättning, bland annat dess klansystem och religiösa skiljaktigheter. Följden blev att det irakiska samhället i dag är en kaotisk sörja, med sina gamla kristna befolkning eliminerad och ekonomisk tillbakagång med flera årtionden. Ett onödigt krig som åstadkommits med lögner och manipulationer slutar aldrig väl.

Ännu tidigare fick vi höra lögner om folkmord och massakrer i Kosovo som skulle bana väg för president Clintons bombkrig mot Jugoslavien. Över tolv år senare är denna region på alla sätt lika instabil och farlig som före USA:s intervention - och amerikanska trupper är fortfarande där.

Historierna om den syriska massakerna förändras hela tiden, vilket borde väcka misstänksamhet. Först fick vi höra att dödandet orsakades av regeringens artilleribombardemang, men sedan upptäckte man att de flesta hade dödats från nära håll med handeldvapen och knivar. Ingen har förklarat varför regeringsstyrkorna skulle ha tagit sig tid att gå från hus till hus och binda offrens händer innan de sköt dem och sedan dra sig tillbaka för att låta rebellerna dokumentera de gräsliga detaljerna. Ingen vill fråga eller besvara de besvärande frågorna, men det vora klokt om vi ställde oss frågan vem som drar nytta av dessa historier.

Vi har fått se medierapporter under ett antal veckor den senaste tiden att Obama-administrationen lämnar direkt ”icke-dödande” bistånd till rebellerna i Syrien och samtidigt underlättar införande av vapen från andra Gulf-stater. Detta till häften dolda bistånd till rebellerna som vi inte vet så mycket om hotar att bli öppen intervention. I förra veckan sade general Martin Dempsey, USA:s försvarschef, om Syrien: ”Jag tror att man ska överväga militära åtgärder.” Och jag som hela tiden har trott att det var kongressens sak att besluta när vi ska börja krig, inte generalernas.

Vi befinner oss på ett snabbspår till krig mot Syrien. Det är dags att dra i bromsarna.
-----------------------------------------------------------------------------

Ron Paul är ledamot från Texas av USA:s Representanthus och tidigare presidentkandidat för Republikanerna.


5 juni 2012

Två citat om kärnvapen

EVA MOBERGS IRONI

Eva Moberg påpekade som sommarpratare i riksradion att homo sapiens, alltså vi människor, tänker ungefär så här:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Om världen får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt."

GENERAL BUTLERS KLARSPRÅK.

George Lee Butler, tidigare befälhavare för USAs strategiska kärnvapen:

"Varför får en sådan oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde står darrande vid anblicken av vår dårskap och förenande i vår hängivenhet att avskaffa dess mest dödliga uttryck?"

Det människofientligaste som finns: KÄRNVAPEN.

I min ålder är det minst sagt opassande att bli pubertetsmässigt uppkäftig och förbannad. Men det blir jag varje gång jag tänker på de kärnvapen vår annars förnuftiga värld är nerlusad av. Det finns nu ca 20 000 av dessa förintelsevapen och uppåt 2000 av dem är redo att avlossas inom några få minuter. Och de flesta av dem är mycket mera destruktiva än de atombomber som dödade ca 200 000 civila japaner i Hirorshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945.

Det ironiska är att de fem främsta kärnvapenstaterna är andra världskrigets hyllade segrare: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. De har ju sedan ett par mansåldrar också en gräddfil i FN:s säkerhetsråd, där de med sin vetorätt kan förhindra för dem obekväma nedrustningsförslag.

Nu talas bara om Irans högst eventuella kärnvapen. I många år har det sagts att Iran "snart har egna kärnvapen" och dessa misstankar har nu accelererat åtminstone bland mera militanta västliga bedömare. I våras var Pierre Schori i Tyresö och han berättade, att arabstaterna tyckte att larmen om framtida iranska kärnvapen var hyckleri, så länge man inte också varnade för Israels redan befintliga kärnvapen.

Schori tyckte att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och har fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men aldrig gått till nästa steg, säkerhetsrådet, därför att USA har lagt in sitt veto.

Under 80-talet var det stora demonstrationer och tusentals människor på Sergels torg i protestmanifestationer på Hiroshimadagen den 6 augusti. Sedan dess tycks vi dock nästan som doktor Strangelove i Stanley Kubricks lysande film "ha slutat att ängslas och lärt oss att oss att älska bomben"

Men sedan något år finns det en antikärnvapengrupp i Svenska Freds med deltagare från flera lokalföreningar, bland annat Tuff i Tyresö. I Nässjö, som har en lång tradition av oavbrutet fredsarbete, finns bland annat 16-årige Daniel Ardabili-Farshi. Han har skrivit brev till president Obama, som i retoriken men inte i praktiken är kärnvapenmotståndare.

I mars ordnade Tuff ett seminarium med den hoppfulla rubriken "För en kärnvapenfri värld". Där framträdde Leonore Wide och Meit Krakau från Svenska läkare mot kärnvapen och som inledare fanns också norskan Anne Marte Skaland. Hon är aktiva i organisationen med det vitsiga namnet ICAN, som betyder International Campaign to Abolish Nuclear Weapons.

Mera om detta kommer från söndagkväll (17/6) på Tyresöradion - Succékanalen 91,4 och på webben www.tyresoradion.se

Vi behöver vara många i kampen mot kärnvapen, det mest människofientliga som finns. Bli alltså medlem i Tuff (Tyresö Ulands- och Fredsförning) genom att betala in 200 kr (för familjemedlem bara 80 kr) på Tuffs plusgiro 160137-6 !

"Svenska drycken"..."då ärat ditt namn ...."

Det var ju Sveriges nationaldag i går. Nationalsången ekade på många håll i vårt avlånga land. Jag är tillräckligt gammalmodig för att tycka om "Du gamla du fria….", åtminstone första versen om "din sol, din himmel, dina ängder gröna". Och Sverige nämns inte ens i nationalsången. Tycker ibland att svenska idrottslag är lite konstiga, när de inte sjunger med i nationalsången. Det gör andra lag, men kanske svenska elitspelare inte kan texten. Intervjuade för www.tyresoradion.se för ett par veckor sedan några som nu tar studenten och de hade inte ens lärt sig studentsången.

Fast nationalsångens andra vers verkar lite nationalistiskt insnöad. Det talas om att "ärat ditt namn flög över jorden". Versmakaren Dybeck tänkte väl då på våra anfallskrig, när vi förutom Finland till och med lade beslag på besittningar i Baltikum och norra Tyskland. Där i Pommern dog eller dödades varannan människa under det Trettioåriga kriget, som vi svenskar brukar vara så stolta över. Men det var förstås också tyskar, österrikare och fransmän som spred död och elände över krigsskådeplatsens arma människor.

Det konstiga är att Sverige ännu har så gott rykte hos samtida nordtyskar. De citerar gärna: "Unter den drei Kronen war es gut zu wohnen" (Under tre kronor var det bra att bo). Men ett ögonvittne i trettioåriga kriget Hans von Grimmelhausen skildrade i "Den äventyrlige Simplicissimus" (1668) svenskarna så här:

"Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet. Hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken. …Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan in i bakugnen och tände eld efter honom".

Nej, sjung gärna första versen av nationalsången och låt oss vara stolta över den svenska välfärden, den känsla av solidaritet som ännu finns kvar och trots Afghanistaninsatser vår annars ganska fredliga politik. I kväll visades på TV hur vi trots militaristers krav på att "ge norrbaggarna en läxa" lät Norge 1905 lämna unionen med Sverige. Det lär ha varit första gången en stat fredligt avstått från en av sina delar. Och det lär bara vara två gånger till som det hänt: när Singapore fick lämna Malaysia 1959 och Slovakien skildes från Tjeckoslovakien 1993.

Det som sker och det som synes ske i Syrien?

Lyssnade på Sveriges Radios Studio Ett i dag. Där fanns ett reportage från Nordkorea, som vanligt fullt av kritiska skildringar om devota hyllningar av den kommunistiska härskarfamiljen. Lustigt nog följdes inslaget av en okritisk rapport från London om de enorma hyllningarna av drottning Elisabeth II.

Några minns väl ännu, när Elisabeth kom till Sverige 1956, ung, vacker och tämligen ny som drottning. Hon presenterades för ledande svenska politiker. Statsrådet Ulla Lindström bugade artigt, men det blev ett hiskligt liv. Hjärntvättade rojalister rasade över att Lindström, då mer än dubbelt så gammal som Elisabeth, inte hade nigit. Minns att jag hann intervjua Ulla Lindström för Radio Tuff, innan hon 1999 avled, och hon berättade då om alla läskiga skällebrev hon fick från upprörda anglofiler.

Huvudnyheten i afton var annars att Syrien utvisat ett antal västliga diplomater. Det är ett svar på att dessa länder för några dagar sedan utvisade syriska ambassadtjänstemän. Anledningen till detta var händelserna i syriska Houla den 25 maj, då 108 människor dödades. Den syriska regimen gavs som vanligt skulden. När nästan lika många människor i Damaskus dödades den 10 maj skylldes det också på regimen, trots att självmordsbombaren förutom massakern också ramponerade en byggnad för regimens säkerhetstjänst . (Se nedan mitt blogginlägg den 10 maj med rubriken "Blodbadet i Damaskus i dag")

I förrgår berättade Hampus Eckerman i Radio Tuff om de otäcka bilderna från massakern i Houla men också att självaste BBC hade visat en fejkat bild, som i verkligheten föreställde offer för västliga bombningar av Irak 2003. Han påstod också att de flesta offren var dödade av handeldvapen från nära håll och inte av artillerield från regimen.

Det där bekräftas i senaste numret av Stefan Lindgrens "Ryska posten". Där citeras den ryske journalisten Marat Musin som intervjuat människor i Houla. Han påstår att det var wahhabistiska sunnifundamentalister, alltså rebeller, som utförde massmorden, som inte minst tycks ha drabbat alawiter, som tillhör samma muslimska riktning som president Assad. Och Rysslands vice ambassadör Alexandr Pankin utesluter varken en provokation från regimmotståndare eller att utländska specialstyrkor är inblandade.

I går meddelade faktiskt våra medier för första gången att även många av regimens soldater hade dödats. Kanske är den bästa sammanfattningen av läget det som Cecilia Uddén gjorde i Dagens Eko den 28 maj:

"Syrien är en spelplats för en cynisk maktkamp mellan Iran och Ryssland å ena sidan och de konservativa sunnimuslimska gulfstaterna och västmakterna å den andra. Ryssland förser regimen med vapen, gulfstaterna beväpnar rebellerna och beskylls också för att finansiera Al Qaida-allierade jihadister. Vem som i omvärlden värnar om de syriska barnen är oklart."

Intressanta program på www.tyresoradion.se

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1316:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 3 juni och sedan 4 ggr per dygn till den 17 juni, när ett nytt Radio Tuff första gången sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på tidigare Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1316:

Veckans rosor delas ut till en årskongress, en expert på vapenexport, en solidarisk skola, The Nuclear Abolition Day, en duktig radiokorrespondent, en amerikansk kongressman, en f d FN-ambassadör, ett TV-program, plusgiro 160137-6 och till ett Gandhicitaat.

Hampus Eckerman kommenterar 40-årsminnet av Vietnamkriget mest upprörande, fejkade foton om grymheterna i Syrien, våldtäkter i amerikanska fängelser och censur av en film om andra världskrigets "hjältar".

Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl, Monica Schelin och Lena Sandin Kroos berättar om Svenska Freds' 129:e årskongress, om häftiga aktioner på 90-talet och nätverket mot kärnvapen.

Åke Sandins krönika har rubriken "Etnisk rensning av tyskar okej?" och jämför nutidens syn på etnisk rensning med Churchills och dåtidens.

PÅANNONS av RADIO TUFF 1315

(Lyssna i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se )

Veckans rosor delas ut till en skola, världens äldsta fredsrörelse, en människorättsorganisation, en indisk Syrienartikel, en kristen biståndsorganisation, judiska dissidenter, Albert Einstein och till lockande Tuff-arrangemang.

Tidigare bodde Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö men nu bor hon i Malmö och får frågor om det är så otäckt i den staden som det sägs i våra medier.

Tuff-aktivisten Lena Sandin Kroos är med i Svenska Freds' antikärnvapengrupp och berättar om dess senaste sammanträde i Nässjö.

Hampus Eckerman om massaker i Sydkorea 1950, amerikanskt förslag om fred i mellanöstern, Pentagon om muslimer, tyskt jobb att söka krigsoffer och Kennedys avsked från AP 1945.

Åkes Sandins krönika har rubriken "Barnsoldater och demokratins grundbultar", nämner Vonneguts bok "Slakthus 5"och diskuterar lokalföreningarnas behov av uppmuntran och beröm
----------------------------------------------

På 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se Nu hörs:

27/5-17/6:

Margareta Sundberg äger "Maggies Farm" i Älta. Hon har tävlat med hästar i "körning" och driver ett hunddagis, beundrar bland annat Bob Dylan och berättar om resor bl a till Sydafrika.

Gymnasisterna Ivar Källhed, Sofia Quiroga, Lisa Pontén, Clara Alenius och Simon Nissling berättar om besök i afrikanska Malawi, dess folk, religioner och jordbruk. Även aktuella studentfester blir ett ämne.

Anders Nystedt har varit lärare på Nyboda och sedan för barn med särskilda behov, såsom Asperger. Nu undervisar han i saxofonspel, är nämndeman i asylärenden, har en blogg och skriver på en bok. I unga år satt han i fängelse för vapenvägran.

På Njupkärrsvägen bor Bengt och Inger Lundqvist, som tillbringar somrarna på Öland. De har bott i Kalmaroch berättar om Blå Jungfrun. Bengt har ägnat sig åt ishockey och målar tavlor, Onger har jobbat på TYDA och blev svårt skadad i en trefikoclycka.

Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1315-16) nu på 27:e året: ”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman

3/6-24/6:

Indiens Stockholmsambassadör Ashok Sajjanhar intervjuas om Indiens befolkning, religion, Gandhis icke-våld, kärnvapen mm. Bisittare under intervjun är riksdagsledamoten Anna Steele.

Konstnären Miguel Escribano med spansk pappa och engelsk mamma berättar om hemstaden Wolverhampton och dess fotboll men också om språk och sin beundran för Salvador Dali. I f d "Musikens hus" på Granängsvägen har han konstcentrumet "Konstverket".

Gunilla Paijkull vet mera om fotboll än vi andra Tyresöbor. Hon har varit elitpelare i Hammarby, förbundskapten för damlandslaget m m. Hon ger sin syn på dagens duktiga damlag i Tyresö, berättar fotbollsminnen och intervjuas om sitt estniska påbrå.

Inför Hemsöborna, som spelas på Notholmen 9-30 juni intervjuas skådespelarna Anton Hertzberg (=Karlsson), Cathrin Bäckström (=Madame Flood), Rikard Norén (=Gusten), Magnus Eriksson (=Norman) och projektledaren Conny Nordberg.

10/6-24/6:

Arne Söderbom berättar om sin uppväxt i USA, där han som baby blev omskuren och om Kellogs reklam för corn flakes som sades förhindra onani. Han berättar om bot för tbc, och sina jobb inom telegrafverket, bl a på flygplatser.

Veteranjournalisten Björn Elmbrant på besök i Tyresö centrum där han analyserar "Europas stålbad", namnet på hans bok. Försöker förklara eurokrisens orsaker och bankernas roll i den.

PROs "Teaterglädjen" med många medverkande ägnar en halvtimme åt Gustaf Frödings dikter med sånger och uppläsningar.

Ebbe Björkman i del 6 i sin serie om Edith Södergran, om "Septemberlyra" ,övermod, både hånfulla och berömmande recensioner och författarinnan Hagar Olssons stöd.

ETNISK RENSNING AV TYSKAR OKEJ?

Nu ställs den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic inför rätta i Haag. Bland åtalspunkterna finns etnisk rensning. Den förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic dömdes av denna domstol till elva års fängelse, bland annat för etnisk rensning. Strax före sin 80-årsdag släpptes hon ur det svenska kvinnofängelset Hinseberg.

Även serber blev under de jugoslaviska krigen på 90-talet etniskt rensade, till exempel från Krajina och Kosovo. Detta är i området en otäck tradition från slutet av andra världskriget. Då blev massor av tysktalande så kallade Donauschwaben etniskt rensade och deporterade, många från vidriga koncentrationsläger, där ca 60 000 dog/dödades.

I år har amerikanen R M Douglas bok "Orderly and Humane. The expulsion of the Germans after the Second World War" (Yale University Press) utkommit. Titeln anspelar på ett tal av Churchill ett halvår före krigets slut, där han lovade att den etniska rensningen av tyskar från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetenland och andra områden, där deras förfäder hade bott i sekler, skulle bli "orderly and humane", ordnad och human. Han var tydligen ingen vän av multikulturella samhällen utan framhöll:

"Fördrivning är metoden, som såvitt vi kan se, kommer att bli högst tillfredsställande och varaktig. Inte längre kommer det att vara någon folkblandning som kan orsaka ändlösa svårigheter".


Som Douglas visar blev den etniska rensningen av tyskar varken ordnad eller human. Av de uppåt 14 miljoner tyskar som fördrevs, av vilka de flesta var kvinnor och barn, dog/dödades tragiskt många. Två miljoner brukar dödstalet beräknas till men Douglas är försiktigare, vilket är klokt, eftersom de flesta dödstalen i krig är propagandistiskt överdrivna. Han talar om "minst en halv miljon" dödsoffer och tillägger att många dessutom dog i de otäcka koncentrationsläger, där många tyskar hamnade. De miljontals våldtäkterna gjorde deras öde ännu grymmare.

Douglas framhåller, att dessa miljontals tyska fördrivna är den största nedtystade tragedin från andra världskriget. Våra ensidiga medier har nästan aldrig nämnt den. Det var 20 år sedan Dagens Nyheters Ruth Halldén skrev sin krönika "Tyskhatet går an" om vår legitima rasism. Alla uppmaningar om att vi inte får glömma förbrytelser i andra världskriget har beträffande tyska offer ingen bäring. Vi kan ju inte glömma något vi aldrig har brytt oss om att komma ihåg. Tyskarna är ju varken utvalda av medierna eller Gud.
-------------------------------------

Åke Sandin i Radio Tuff nr 1316 (3-17 juni 2012

(R.M. Douglas bok finns också på tyska med titeln: Ordnungsgemässe Überführung, Die Vetrtreibung der Deutschen nach dem Zweiten Weltkrieg)

ROSOR från RADIO TUFF (1316) 3-17/6 2012 till….

….till Svenska Freds' årskongress 26-27 maj. Det var faktiskt den 129:e i ordningen, ty den svenska fredsorganisationen är världens äldsta ännu existerande. Och må den leva i många år till! Som ordförande omvaldes Anna Ek och bland pristagarna fanns ståuppkomikern Özz Nujen, som mottog Eldh-Ekblads pris. För "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete" prisbelönades Börje Andersson, Ulricehamn, Bo Wallin, Örebro, och Monica Schelin, Tyresö. Dessa tre finns på bild på Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som uppdateras varje vecka av Bengt Citron.

….till Rolf Lindahl, Svenska Freds, som den 22 maj mycket kunnigt och engagerat inledde ett Tuff-möte mot den starkt ökande svenska vapenexporten. Mera om detta finns på www.tuffsandin.blogspot.com den 27 maj.

….till Alléskolan i Floda, som nu skickat 38 815 kr till Tuffs insamlingskonto för vidare befordran till de många Tuff-projekten i Indien. Ett stort tack till skolans duktiga personal och elever, som jobbat in denna summa!

....till The Nuclear Abolition Day, dvs "dagen för "avskaffande av kärnvapen", som inträffade lördagen den 2 juni. I Stockholm samlades den dagen aktivister i Vintervikens Trädgårdscafé, där de bland annat bjöds på underhållning som musik och stå-uppframträdanden. Arrangör var ICAN, som är den vitsiga förkortningen för International Campaign to Abolish Nuclear Weapons. Den påpekar att det finns 20 000 kärnvapen i världen, varav nästan 2 000 är redo att avfyras inom några minuter.

….till Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén som i Dagens eko (28/5) avvek en smula från den ensidiga rapporteringen om Syrien genom följande ord: "Syrien är en spelplats för en cynisk maktkamp mellan Iran och Ryssland å ena sidan och de konservativa sunnimuslimska gulfstaterna och västmakterna å den andra. Ryssland förser regimen med vapen, gulfstaterna beväpnar rebellerna och beskylls också för att finansiera Al Qaida-allierade jihadister. Vem som i omvärlden värnar om de syriska barnen är oklart."

....till den demokratiska amerikanske kongressledamoten Dennis Kucinich som (17 maj) varnar för att kongressen försöker underminera en diplomatisk lösning av konflikten med Iran och i stället skapar förutsättningar för ett militärt angrepp. Han påpekar att inte bara det internationella atomenergiorganet IAEA utan också USA och Israel offentligt har erkänt att Iran inte har något kärnvapenprogram. Den amerikanske försvarsministern Leon Panetta har till exempel otvetydigt hävdat att Iran inte försöker framställa kärnvapen.

….till förre FN-ambassadören Pierre Schori, som nu kritiskt undrar, om Sverige ska ersätta soldater som Nato-länder drar tillbaka? Han påpekar: "Frankrike överger nu sitt tidigare löfte att stanna kvar militärt i Afghanistan till 2014. Samma sak har redan Nato-länderna Australien, Nederländerna och Kanada gjort….. I februari 2012 avslöjade New York Times att försvarsminister Leon Panetta siktade på att USA redan sommaren 2013 skulle upphöra med sin stridande roll ". Och Schori skriver vidare: "För varje utländsk militär skulle vi kunna få 25 skolor i Afghanistan. Det är just så Svenska Afghanistankommittén arbetar: de bygger, trots talibaners tidvisa motstånd, sedan årtionden hundratals skolor och hälsokliniker. Det borde vara Sveriges roll i Afghanistan, inte att riskera människoliv och kasta bort resurser på ett meningslöst krig."

….till Sveriges Televisions program "Världens händelser", som den 23 maj hade ett reportage om den demokratiska Sandinistrevolutionen i Nicaragua, där USA:s stöd till contras brännmärktes.

….till de allt flera som betalar medlemsavgiften till Tuff genom att sätta in 200 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. För familjemedlem räcker det med 80 kr. Välkommen du också till Tuff.

….till Indiens Stockholmsambassadör Ashok Sajjanhar, som nu hörs på Tyresöradion (www.tyresoradion.se ). När han fick frågan varför indierna varit så överseende med engelsmännens mångåriga förtryck, bland annat mångmiljonsvälten i Bengalen 1943, svarade han med citat från Mahatma Gandhi: "Det är synderna man ska hata, inte syndarna".