MASSMORD PÅ KOREANER OCH JAPANER

(Kanske borde jag, som man gör på TV ibland, varna för att vissa delar av kommande inslag kan uppröra känsliga sinnen)

När man kort ska belysa krigens ökande barbarisering under 1900-talet, brukar man nämna tre siffror: Under första världskriget var andelen döda civila knappt fem procent, under andra världskriget 48 procent och under Koreakriget 1950-53 hela 84 procent. I Vietnam och Kambodja lär andelen civila "förluster" ha varit ännu högre. Hur det är i Afghanistan vet vi ännu inte.

Under årets första dagar får jag i min hand tre texter från källor, som i dagens opinionsläge har den fördelen att de inte utan vidare kan kallas antiamerikanska. Den första är en artikel i Svenska Dagbladet, den andra en lång uppsats i The New York Review of Books och den tredje är ett brev från en pensionerad Natogeneral.


KOREAKRIGETS "DÖDA DALAR"

Artikeln i Svenska Dagbladet (2002-01-03) är skriven av Monica Braw, fil doktor i historia med Japan som forskningsområde. Bland annat har hon --som hon själv skriver-- undersökt "den amerikanska censuren av atombombsmaterial från det ockuperade Japan efter andra världskriget". Nu recenserar hon utförligt en amerikansk bok om massdödandet av civila under Koreakriget. Den har titeln "The Bridge at No Gun Ri. A Hidden Nightmare from the Korean War" och är skriven av tre journalister, två amerikaner och en sydkorean.

Koreakriget böljade fram och tillbaka mellan 1950 och 1953, innan man efter tre års slaktande var tillbaka på ruta ett, den nuvarande stilleståndslinjen mellan Nord- och Sydkorea. Det innebar att miljoner civila flyktingar rörde sig fram och tillbaka under kriget. Ofta hann de inte få med sig annat än de vita kläder de hade på sig. Dessa kläder gjorde, att de var väl synliga mot det gröna landskapet, till exempel från luften. Redan den 25 juli 1950 fick överste Edward Timberlake följande besked:

"Armén har begärt att vi från luften beskjuter alla civila flyktinggrupper som observeras på väg mot våra positioner".

Och i augusti kom ordern, att amerikanerna inte skulle ta flera fångar utan helt sonika döda dem.

Tidigare hemligstämplade rapporter från Pentagon rekommenderade befälhavarna att inte nämna bombade byar utan alltid kalla dem för militära mål. Journalisterna tvangs till självcensur.

Byn No Gun Ri, som finns i bokens titel, är en av dessa koreanska byar som brändes ned. Amerikanska soldater satte sina cigarettändare mot halmtaken, medan invånarna tog sin tillflykt till området kring en järnvägsviadukt. Där utsattes de för anfall från luften och för beskjutning från de amerikanska trupper som bränt ned deras by. "Det var som om himlen föll ned över oss", berättar en överlevande. Omkring 200 barn, kvinnor och män beräknas ha dödats bara av den här byns befolkning. En del av förklaringen till alla de här massmorden på koreanska civila är att amerikanerna befarade, att nordkoreanska infiltratörer hade nästlat sig in bland byborna.

Under ett halvsekel har de här krigsförbrytelserna varit nedtystade. Det hedrar det amerikanska samhällets vakthållning kring öppenhet och yttrandefrihet, att de nu äntligen har kommit i dagen. Ja, bokens författare belönades år 2000 rentav med det prestigetyngda Pulitzerpriset.

"KRIG UTAN NÅD"

The Hardest War är rubriken på en artikel av John Gregory Dunne i The New York Review of Books av den 20 december 2001. Den är på hela elva sidor, men så handlar den också om tre amerikanska böcker om det obarmhärtiga dödandet på Stilla havets öar under andra världskriget.

Redan för sex år sedan tog jag i Pax-krönikor och här på Radio Tuff upp den ohämmat rasistiska jargongen mellan japanerna och deras västallierade motståndare. Som källa använde jag California-professorn John D. Dowers bok "War without Mercy", en passande titel, för det var verkligen ett krig utan nåd som från ögrupp till ögrupp utkämpades i Stilla havet. Inte minst chockerande är att läsa om hur amerikanerna skändade döda --eller ibland bara halvdöda-- japaner. De skickade som suvenirer hem dödskallar, tänder, torkade japanska öron och andra kroppsdelar från sina motståndare. Ja, president Roosevelt fick som gåva en pennkniv, utkarvad ur lårbenet på en japan. Det hedrar honom att han vägrade att ta emot den.

Fångar sköts eller slängdes ut från flygplan. Till och med efter kriget följde behandlingen av japanska krigsfångar ingalunda Genèvekonventionen. Enligt professor Dower dog i fredstid 81000 japaner i västallierade läger.

Dunne tar i sin artikel upp liknande makabra episoder. Han berättar om en sergeant som i sina fickor hade två testiklar. Dessa "maskotar" hade han skurit bort från en dödad japansk soldat. En löjtnant brukade visa sitt mannamod genom att pissa i munnen på fiendelik.

Dessa makabra inslag i kriget utan nåd orsakades inte bara av den propaganda, som betecknade japanerna som råttor, löss, dvärgar, gula apor eller dödsälskande fanatiker utan också av japanska illdåd. E.B. Sledge, sedermera professor i mikrobiologi, skrev en bok om sin hemska tid som ung marinkårssoldat. Han berättar hur hans förband hittade amerikanska soldater grymt lemlästade, en med avhuggna händer och med genitalierna i munnen. Men han redogör också för hur hans egna behandlade ännu levande japaner: En amerikan såg att det fanns guldtänder i munnen på en sårad japan och började karva loss dem med sin kniv. Innan japanen fick ett nådaskott av en annan amerikan hade den förste i sin iver efter guld hunnit skära upp hela ansiktet på den sårade.

Man förstår Sledge's omdöme: Vår enda religion var överlevnad. Striderna på dessa tropiska öar var så förbittrade och mordiska, ja hatiska, att de enda som tjänade på dem var spyflugorna. De kalasade på exkrementer och obegravda lik, så att de enligt Sledge blev "så stora, skinande och lata att de knappt kunde flyga"

Kampen om ön Okinawa i krigets slutskede skildras i en av de i New York Review of Books recenserade böckerna. Dödandet var enormt: 70 000 japanska soldater strök med liksom 12 000 amerikaner. Amerikanerna släppte på några vekor 14 miljoner ton bomber över ön och i sin bok om det moderna kriget skriver Samuel Hynes om Okinawa efter striden: "Där fanns inga levande varelser, ingen mänsklig bebyggelse, inga odlade åkrar, inte ett träd eller en väg". Det innebar att civila japaner drabbades oerhört hårt. Av öns 460 000 invånare dödades mellan 62 000 och 150 000. Häromåret upptäcktes i en by på Okinawa liken efter tre amerikanska soldater. Det framkom att de dödats av byborna efter att ha våldtagit och dödat japanska flickor.

Den stora variationen i antalet dödade civila på Okinawa finner jag sympatisk. Min tumregel i sådana fall är att sätta mera tilltro till den lägre siffran, inte bara för att det här är fråga om att kanske förringa förlorarnas lidanden. Då blir det ju berömvärt att vara revisionist.

Tyvärr är jag också benägen att revidera andra siffror i den här artikeln. Den citerar flyggeneralen Curtis LeMays ord om att Tokyos invånare blev "svedda, styckade och stekta till döds". Det gällde flygraiden natten mellan den 9 och 10 mars 1945. Visst brann Tokyo som fnöske den natten och visst bröt det ut väldiga eldstormar, men att 197 000 människor blev lågornas rov har jag aldrig hört förut. Den vanliga siffran på dödade civila, 83 000 under en enda natt, är tillräckligt gräslig.

Artikeln i New York Review of Books kommenterar också helsidesbilden i den största amerikanska veckotidningen, LIFE, av den 20 maj 1944. Denna "Picture of the Week" föreställer en vacker, stilfull blondin, 20-åriga Natalie Nickerson från Phoenix Arizona. Hon sitter vid sitt skrivbord med penna i handen. Men på bordet finns också en dödskalle och bildtexten uppger att den är "en bra japan, en död en", som skickats från hennes marinlöjtnant någonstans i Stilla havet.

Det är begripligt att man tvivlar på det här. Själv var jag nästan säker på att det var en propagandabluff. Okej, tänkte jag, att killar, som snabbt förråas i detta grymma skitkrig, skickar hem sådant, men att en så stor tidning publicerar en så komprometterande bild verkar osannolikt. Men så bad jag Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, kolla upp det. Han skickade mig sedan sidan ur LIFE och nu sitter vackra Natalie med dödskalle på väggen i mitt arbetsrum.

(Jag skrev om det här i Pax, nr 6-1995, och det blev början till slutet för mina tretton år som gratiskrönikör. )

BARA DIKTATURER BEGÅR KRIGSFÖRBRYTELSER?

I brevet från Nato-generalen, som också är fil doktor och verkar mera intellektuell ån militär, berörs just frågan om krigens barbarisering. Han menar, att det är en myt att demokratier inte kan begå krigsförbrytelser. Om människor i demokratier blir tillräckligt upphetsade är de fullt kapabla att begå grymheter och förbrytelser. Och han citerar fransmannen Antoine Rivarol (1753-1801):

"De mest civiliserade folken har lika nära till barbariet som det blanka järnet har till rosten. Folk är som metaller: De glänser bara på ytan"
--------------------------------------------------------------------

Åke Sandin, Radio Tuff 2002-01-06