"Gamla goda tiden" vid Höga kusten?

Visst talar folk i min ålder om "den gamla goda tiden". Det är egentligen ett mycket tveksamt uttryck. Jo, bara i ett avseende var det bättre förr: Vi var yngre och friskare då, och knappast någon av våra jämnåriga vänner hade hunnit "emigrera vertikalt" som vi säger på http://www.tyresoradion.se/  . En av otrevligheterna vid stigande ålder är ju att så många kamrater redan försvunnit eller är plågsamt sjuka.

Vid ett tre dagars besök nyligen i min barndoms Höga kust gjorde jag sex radiointervjuer men fick också en påminnelse om verkligheten bakom "den gamla goda tiden". Min kusin Arne visade mig papper som hans far, min morbror John (född 1904), hade efterlämnat om sin uppväxt i Ullånger.

Johns pappa, alltså min morfar som jag aldrig hann träffa, då han dog samma år som jag föddes, hette Per Lundgren. Han var en reslig man och kallades därför i dåtidens dialekt för "Langpelle Hall", eftersom han bodde i byn Håll i södra delen av Ullånger, i "sörbögda" som man sa. Han var från början välbärgad hemmansägare men det gick utför så han blev torpare.

Vid 40 års ålder gjorde han sin 16-åriga piga Hulda Boman med barn. Hon födde sedan åtta till. Tre av dem dog i sin barn- eller ungdom. Det var inte konstigt i Sverige för hundra år sedan. Min farmor Anna Sandin som åtminstone tillhörde medelklassen och vars bror kallades för grosshandlare och sågverkspatron, födde tretton barn. Fyra av dem dog i den barnadödlighet som härjade överallt i Sverige. Hennes tre söner som uppnådde mogen ålder dog också tidigt, två vid 36 års ålder och den tredje, min pappa, innan han fyllde 50. Man frestas travestera Johannes Edfelts ord om att "döden strök som en grå hyena kring många boningar" i dikten Purgatorium, en av de vackraste men också mest kvalfyllda i svensk poesi. Själv dog min farmor före 50 års ålder av sprucken blindtarm i en släde på väg till Härnösands lasarett, sex mil från hemmet.

Min farmor dog 20 år innan jag föddes, men min mormor Hulda levde tills jag blev 13. Jag minns henne som en snäll gumma, som bjöd mig på kornmjölsgröt med sirap, en höjdare på den tiden. Men långt innan jag hade dagens inspelningsmöjligheter intervjuade jag tre av hennes barn. De avslöjade att det fanns mycken bitterhet hos min mormor. När de äldsta barnen var tonåringar och ville ut och dansa fick de veta av henne att de var "horungar". Kanske var hon avundsjuk, som själv inte hade haft någon ungdom.

Och så gluttar jag i min morbror Johns papper. Han skriver att han och andra syskon redan som små barn blev åthutade av en bitter mamma och kallade just för "horungar".

En av min mormors barn var alltså min mamma Rosa Sandin, född Lundgren (1901-1983). Det finns en romangenre som jag ogillar. Det är när kändisar efter sina föräldrars död skriver kritiska och självömkande böcker om dem. Hade de bara inte haft så dumma föräldrar hade de blivit ännu mera berömda är den outtalade men grovt ohistoriska poängen. Själv måste jag erkänna att jag inte blev mera framgångsrik, trots mina fina föräldrar.

Min mamma Rosa till exempel var en av de människor jag beundrar mycket. Det var inte bara att hon liksom sina efterkommande var bolltokig och som 22-åring spelade fotboll i ett damlag, verkligen banbrytande redan 1923. Året efter blev hon med barn. Fästmannen som tillhörde en av Ångermanlands mest berömda släkter, schappade då iväg till Amerika.

Att vara gravid som ogift var på den tiden ett helvete. När det började synas att Rosa var med barn blev hon nästan inspärrad i sitt föräldrahem där uppe i torpet i byn Håll. Elaka tungor skulle inte få chansen att beskärma sig alltför mycket. Hon födde sitt barn Elisabet, min halvsyster, som adopterades av släktingar till den flyktade barnafadern.

Jag frågade min mamma en gång, om hon inte tyckte det var hemskt att skiljas från sin lilla baby. Då svarade hon: "Nej, det var en befrielse för hur skulle jag ha klarat mig annars. Jag var ju tvungen att arbeta". Det här verkar kanske alltför kallhamrat för nutidens människor, vilkas ogifta döttrar stolt visar upp sina svällande magar och till och med ibland gör andra flickor avundsjuka. Men 1925 under "den gamla goda tiden" fanns det inte dagis eller barnbidrag.

Härom veckan hade jag i Radio Tuff en krönika om Bertolt Brecht. Bland annat citerade jag slutraderna i hans dikt "Till kommande släkten". De lyder:

Men ni, när tiden har kommit då
människan hjälper sin medmänniska.
tänk på oss
med överseende

---------------------------------------

Åke Sandin 2012-07-08

PS: Medan jag skrev texten ovan gluttade jag då och då på Wimbledonfinalen i tennis mellan schweizaren Roger Federer och britten Andrew Murray. Den vanns av Federer. Jag har två kommentarer:

1. De spelade fantastiskt bra. Tennisen var på långt när inte så bra under "den gamla goda tiden". Det säger jag, trots att jag stolt minns att en av mina närmaste för 30 år sen dominerade skandinavisk damtennis.

2. Klyschan "engelsmännen är så sportsliga" bekräftades inte. De engelska åskådarna jublade och applåderade till och med när Federer gjorde dubbelfel. Men så har ju ingen engelsman vunnit Wimbledon sedan 1934.