Skit flyter ovanpå

Nyligen var jag i min gamla hembygd Höga kusten. Det var sannolikt mitt sista besök där och det var bara på tre dagar. Ändå hann jag att göra sex halvtimmesprogram för http://www.tyresoradion.se/ , som vanligt med så kallade "vanliga människor" -- helt unika när man sätter sig ned och frågar ut dem.

När jag kom hem fick jag veta att Lennart Ivarsson hade avlidit, 96 år gammal. Då mindes jag att jag redan 1988 hade skrivit en Pax-krönika med rubriken "Lennart Ivarsson i hierarkin". Den återges i min bok "Förbannad pacifist" och börjar faktiskt med några rader om Höga kusten:

"Invíksån var mitt Mississippi. Den rinner ut i Ullångersfjärden vid Ångermanlands höga kust. Vi småpojkar badade i ån, vilket dagens hälsovårdsnämnder skulle ha chockerats av. Med liv och lust simmade vi slalom mellan bajskorvarna. De kom från hotellet och villorna uppströms. Det var Inviksån som första gången lärde mig, att skit flyter ovanpå"!

Det var alltså längesen jag började tvivla på kändisars och segrares berättelser, som vi vanliga matas med och indoktrineras av. När aggressiva och mediestarka västmakter startar krig och kallar sina massmord för "humanitära interventioner" är det fråga om propaganda, alltså skit som flyter ovanpå.

I krönikan för 24 år sedan framhöll jag Lennart Ivarssons arbete nere på golvet som ett föredöme. Skrev bland annat:
"Han var tidvis fredsrörelsens enda heltidsanställde, motvikten till många tusen officerare, försvarsbyråkrater, vapeningenjörer, FOA-experter, lottachefer etc, så nerlusade med skattemiljarder."

Och Lennart själv skrev bland annat:

"Det kan tyckas att vår strävan och vår kampanj mot militarismen bara är som en liten droppe i ett stort hav, men havet består av droppar."


I min krönika 1988 hette det också:

"Subjektivt är Lennart en av de mest suveräna människor jag har haft förmånen att känna och samarbeta med. Hans enda svagheter är hans vänlighet och hjälpsamhet. Det är lyten som dock är lätta att stå ut med. Mer än de flesta hade han ofta anledning att be oss andra att dra åt helvete. Objektivt hade Lennart ett hästjobb. Pappersluntorna växte meterhöga på hans skrivbord, medan vi ringde telefonerna heta för att kräva hans tjänster. Ändå var han generande lågavlönad. Och det hände, att han fick sin lön månader i efterhand. Det berodde inte på snålhet utan på fredsrörelsens kroniska fattigdom."

Minns Heidenstams ord vid Gustaf Frödings jordafärd:
"Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld".
-------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 1320 den 29/7 2012