(Häromdagen betecknade Paulina Neuding i Svenska Dagbladet Noam Chomsky som en vänsterextremist. Han hade skrivit på ett upprop om att Julian Assange skulle få asyl i Ecuador. Därför denna text från 2000)
------------------------------------------
Noam Chomsky är professor vid det prestigetyngda MIT, Massachusetts Institute of Technology, och egentligen en av världens mest skarpsinniga språkforskare. Men han är sen länge mycket mera känd som politisk debattör på vänsterkanten, en slav på den väldiga amerikanska triumfvagnen
Chomsky har ofta gått motvinds, vilket ju krävder civilkurage. Han har inte tvekat att säga obekväma sanningar. När man hissat pestflaggor över västliga dissidenter och krävt förbud mot deras skrifter har Chomsky konsekvent stått på yttrande- och tryckfrihetens sida, för rätten att uttrycka också förhatliga åsikter. Alltså har han förtalats av mäktiga opinionsgrupper.
Produktiv är denna 72-åring också. Hans senaste bok har titeln The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO, alltså lärdomar av Kosovo med den ironiska överrubriken "Den nya militära humanismen".
Redan på sidan fem erinrar han om George Orwells teser om att
"impopulära åsikter kan tystas och obekväma fakta mörkläggas utan att det alls behövs något officiellt förbud. Var och en som utmanar den rådande renlärigheten finner sig tystad med överraskande effektivitet"
Chomsky ger exempel på hur USA och dess bundsförvanter, som han inte utan ironi kallar "upplysta stater", delar in världens förtryckta i "värdefulla och ovärdiga offer". Han förringar inte kosovoalbanernas lidanden, som ökade när UCK-gerillan började mörda serber och accelererade under Nato-bombningarna. Men han jämför dessa övergrepp med Nato-landet Turkiets mångåriga förtryck av kurderna, som krävt mångfalt flera offer, flyktingar och ödelagda byar än de serbiska övergreppen i Kosovo. Men massmorden på kurder skedde med USA:s goda minne och med USA-tillverkade flygplan och vapen.
Kurderna i Turkiet har i de storpolitiska sammanhangen varit just "ovärdiga offer" och ingalunda påtänkta för någon så kallad humanitär intervention från Natos sida. Det var först efter Gulfkriget som kurderna i Irak blev USA:s skyddslingar. Men så länge Saddam Hussein var västs spjutspets mot Iran kunde han utan repressalier till och med massdöda kurder med giftgas.
Andra i västs ögon "ovärdiga offer", som Chomsky nämner, är de många hundratusen palestinier, som 1948 flydde eller fördrevs. För att belysa dubbelmoralen använder han där artikel 13 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den handlar om rätten att få flytta från hemlandet. Med rätta användes den mot kommunistiska öststaters vägran att låta medborgare emigrera. Men trots allt engagerat tal om vikten av mänskliga rättigheter för ryska och andra hugade emigranter lät man med tanke på palestinierna bli att påminna om artikelns andra sats, den om rätten att få flytta tillbaka till sitt land.
Men kosovoalbanerna betraktades däremot som värdefulla offer, eftersom de till och med var värda ett anfallskrig från världens mest välrustade nitton länder mot ett litet fattigt europeiskt land, Jugoslavien. Chomskys förklaring är att Milosevic hade visat den dåliga smaken att inte helt dansa efter Washingtons pipa. Han var alltså ett litet irritationsmoment som behövde kväsas för att likriktningen inom den nya USA-ledda världsordningen skulle bli ännu större.
Chomsky skildrar hur amerikanska medier i början beskrev Milosevic som diktator av Hitlers och Stalins typ. Men efterhand började man ändå nämna att han hade ett inte obetydligt folkligt stöd, att han faktiskt var framröstad i konkurrens med andra partier. Det skedde när allt flera civila mål i Serbien ödelades av Natos humanitära bomber. Poängen, menar Chomsky, var att man därigenom kunde antyda att serbiska civila hade sig själva att skylla, som hade röstat på fel man.
Författaren excellerar i att citera alla tjusiga fraser om människovärdet som ledande västpolitiker och ledarskribenter undslapp sig under de 78 dygnens bombregn. Han kontrasterar detta mot vad samma länder gjort i liknande fall under 1900-talet och drar slutsatsen att det ingalunda är fråga någon ny och människovänligare internationalism utan samma gamla västliga arrogans som från 1900-talets första decennier, då västmakterna terrorbombade uppstudsiga så kallade infödingar i sina kolonier. Och han påminner om USA:s massiva och skoningslösa bombningar av Indokina, i dag ett bortglömt krig.
Hur resultaten stämde med alla fraserna om Natos humanitära avsikter illustreras bland annat av ett citat från Robert Hayden vid Pittsburgs universitet:
"Antalet dödsoffer bland serbiska civila under de första tre veckorna av kriget är större än alla dödsoffer på båda sidor under de tre månader som ledde fram till kriget, och ändå ansågs dessa tre månader vara en humanitär katastrof"
Därtill skall förstås läggas alla kosovoalbanska dödsoffer och den enorma mängden flyktingar.
Av de europeiska Nato-länderna är Chomskys kritik mest bitande mot Storbritannien, vars självständighet gentemot Washington han spydigt liknar vid den socialistiska sovjetrepubliken Ukrainas gentemot Moskva under kommunisttiden.
Skonsam är han inte heller mot den nya världshumanismens åsidosättande av gällande folkrätt genom att utan FN-beslut inleda ett anfallskrig, ett brott som man hängde tyska och japanska ledare för efter andra världskriget. Han påminner om hur USA, när det passat deras intressen, fördömt sådana aggressioner, till exempel när Vietnam, då avhånat som "Asiens Preussen", gick in i Pol Pots Kampuchea eller när Indien --med sovjetiska vapen-- 1971 invaderade Östpakistan (nuvarande Bangla Desh) och gjorde slut på krig och enorma flyktingtragedier.
Den 19 mars 1999 --fem dagar före Nato-anfallet-- lämnade OSSE:s observatörer Kosovo. Under juni i år har Sveriges Televisions "Dokument utifrån" sänt två program med titeln "Kriget om Kosovo". Där hävdas att serberna före Nato-bombningarna "ingenting hellre ville" än att ha iväg observatörerna från Kosovo". Men Chomsky citerar ett uttalande från den serbiska nationalförsamlingen dagen före bomboffensivens början:
"Vi fördömer tillbakadragandet av OSSE:s Kosovo-observatörer. Det finns inte ett enda skäl för detta annat än att använda tillbakadragandet som utpressning och hot mot vårt land"
Förhandlingarna i Rambouillet, som föregick kriget, har i västerländska media skildrats med betoning på hårdnackad serbisk omedgörlighet. Men efter kriget har till exempel Uppsala universitets Balkan-expert Kjell Magnusson avslöjat de drakoniska krav som Nato ställde på Jugoslavien. Milosevic uppmanades att låta inte bara Kosovo utan också resten av Jugoslavien ockuperas av Nato. Chomsky är inte främmande för att villkoren var så orimliga just för att framkalla ett jugoslaviskt nej och därmed ge en förevändning för bombningar
Noam Chomskys bok The New Military Humanism. LESSONS FROM KOSOVO skrevs alltså i fjol. Med intresse väntar man nu på hans omdömen om den etniska rensning och det flyktingelände som i den humanitära interventionens spår drabbat serberna.
Radio Tuff 25/6 (repris 27/6) 2000. (www.tyresoradion.se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar