Hej alla lyssnare!
Vi hade val för ett par veckor sedan. I San Francisco valdes stadsåklagare och kassör. De fick 96,74% och 96.95% procent av rösterna respektive. Det fanns nämligen bara en person som ställde upp i båda fallen. Av stans 650000 registrerade väljare röstade ca 14%. Dessutom ett antal kommunala folkomröstningar, där valdeltagandet var 18-19%. Själv tillhörde jag den stora, lata och oengagerade majoriteten, som struntade i valet.
Mitt i Texas ligger världens största militärbas, Fort Hood, med upp till 65000 militärer och familjer på 878 kvadrat-km. En major sköt ihjäl 13 soldater där nyligen. Han hade värvat sig direkt efter gymnasiet och tillbragt hela sitt vuxna liv i armén och till sist blivit armépsykiatriker, vilket väl är en viss ironi i eländet.
Men den riktigt heta potatisen i fallet är att hans föräldrar är invandrare från Palestina, och att han således är muslim. De senaste amerikanska krigen i Asien startades i en atmosfär av korståg och religiös retorik. Att regeringen gång på gång förklarat att krigen inte riktar sig mot den muslimska tron verkar inte ha minskat den religiösa extremismen på någon sida. Den här majoren är heller inte den förste amerikanske muslimske soldaten, som riktat sitt vapen mot de egna. Det bådar inte gott för USA:s krigsansträngningar, men framför allt, inte för harmonin i det civila amerikanska samhället.
Precis utanför militärbasen, i Killeen, körde en lastbil in i en pizzeria 1991, och dess förare sköt ihjäl 23 restauranggäster. En bit längre bort ligger Waco, där federal polis gick till attack på en religiös sekt några år senare, varvid dussintals sektmedlemmar dog. På årsdagen av denna händelse i Waco sprängde sedan en ung man somhette Timothy McVey en federal byggnad i Oklahoma City i luften med några 100 döda som följd.
Kanske är luften ohälsosam i Texas.
Man har nyligen firat 20-årsminnet av berlinmurens fall. Det är också 20 bortkastade år vad gäller fred och hållbar utveckling. Medan biljoner i skattepengar gått till militära äventyr, har klimathotet blivit akut. Det är svårt att vara optimistisk.
------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1251) 22 nov--6 dec 2009
torsdag, november 19
ÄR NOG NÅT SOM KATTEN SLÄPAT IN?
Frivilligt arbete i föreningar utgör grundbulten i vår demokrati. Många av våra beundrade opinionsbildare liksom tjänstemän i den offentliga sektorn kan nästan tungomålstala om sin hängivenhet för demokratin. Mycket snack men hur mycket verkstad?
Efter att ha gjort över 1250 st Radio Tuff och nästan 3000 halvtimmesprogram på Tyresöradion brukar jag kalla mig för radiot. Men jobbet har skett oavlönat, så i den galopperande girighetens tid är det ingalunda statushöjande. De många som hjärntvättats av den dominerande marknadsekonomin tycker säkert att jag är en ekonomisk idiot –och visst kan jag delvis hålla med dem.
Under några år har jag ibland högt undrat, varför till exempel kyrkan och kommunen aldrig har bekvämat sig att göra radio. Tyresö kyrka har 70 anställda och har väl ännu ett budskap att föra ut till oss människor – eller är jag hopplöst naiv och gammalmodig nu?
Tyresö kommun har fyra heltidsanställda politiker. Det är tre borgerliga kommunalråd och ett socialdemokratiskt oppositionsråd. I kommunhuset finns också flera hundra tjänstemän. De är inte lottlösa. Åtminstone kommundirektören och kanske också chefstjänstemännen har mera betalt än kommunalråden, precis som generaldirektörerna för de statliga ämbetsverken har mycket mera i lön än statsråden.
Ändå är det politikerna vi medborgare skäller på och vilkas förmåner vi granskar med lupp. Det grasserande politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i sämsta fall närmast fascistiskt. Jag har intervjuat många hundra politiker. På riksnivå har det varit statsråd, riksdagsmän och partiledare från Adelsohn till Werner. Politiker ställer alltid upp. De är luttrade, vana vid kritik och försöker hålla med så gott det går. Annars blir de i demokratisk ordning bortröstade vid nästa val.
Har också många gånger intervjuat präster, kyrkoherdar, ja till och med en biskop. Och massor av gånger kommuntjänstemän av olika sorter. Bland andra har jag under ett par halvtimmar, som sänts 80 gånger på tre veckor, låtit fem av kommunens informatörer höras. Men det är alltid jag som fått ta initiativet till att kommuninvånarna ska få höra litegrann om vad våra uppåt 2000 kommunala skattemiljoner används till.
Då och då genom åren har jag alltså undrat, varför kyrkan och kommunen inte velat utnyttja Tyresöradion, alltså underlåtit att öppna sig för stekta sparvar. Enligt en undersökning för något år sedan lyssnade ca 10 000 Tyresöbor på den. Många i grannkommunerna gör det bevisligen också och på webben www.tyresöradion.se finns chans att lyssna världsvida.
Nyligen gjorde jag en ny framstöt till de fyra duktiga tjänstemännen på kommunens informationsenhet om att de borde utnyttja Tyresöradion. Men tjänstemän behöver inte riskera att röstas bort vart fjärde år, så i början av brevväxlingen var svaren av en sort, som fick mig att förstå, att jag i byråkratiska kretsar nog ansågs som något katten släpat in. Så småningom hörde dock informationschefen själv av sig och anslog en mera samarbetsvänlig ton.
Vi får se, hur det går. Om professionella kommuninformatörer i praktiken uppskattar kommuninformation, låt vara oavlönad.
Åke Sandin (Denna text har inte sänts på radion)
Efter att ha gjort över 1250 st Radio Tuff och nästan 3000 halvtimmesprogram på Tyresöradion brukar jag kalla mig för radiot. Men jobbet har skett oavlönat, så i den galopperande girighetens tid är det ingalunda statushöjande. De många som hjärntvättats av den dominerande marknadsekonomin tycker säkert att jag är en ekonomisk idiot –och visst kan jag delvis hålla med dem.
Under några år har jag ibland högt undrat, varför till exempel kyrkan och kommunen aldrig har bekvämat sig att göra radio. Tyresö kyrka har 70 anställda och har väl ännu ett budskap att föra ut till oss människor – eller är jag hopplöst naiv och gammalmodig nu?
Tyresö kommun har fyra heltidsanställda politiker. Det är tre borgerliga kommunalråd och ett socialdemokratiskt oppositionsråd. I kommunhuset finns också flera hundra tjänstemän. De är inte lottlösa. Åtminstone kommundirektören och kanske också chefstjänstemännen har mera betalt än kommunalråden, precis som generaldirektörerna för de statliga ämbetsverken har mycket mera i lön än statsråden.
Ändå är det politikerna vi medborgare skäller på och vilkas förmåner vi granskar med lupp. Det grasserande politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i sämsta fall närmast fascistiskt. Jag har intervjuat många hundra politiker. På riksnivå har det varit statsråd, riksdagsmän och partiledare från Adelsohn till Werner. Politiker ställer alltid upp. De är luttrade, vana vid kritik och försöker hålla med så gott det går. Annars blir de i demokratisk ordning bortröstade vid nästa val.
Har också många gånger intervjuat präster, kyrkoherdar, ja till och med en biskop. Och massor av gånger kommuntjänstemän av olika sorter. Bland andra har jag under ett par halvtimmar, som sänts 80 gånger på tre veckor, låtit fem av kommunens informatörer höras. Men det är alltid jag som fått ta initiativet till att kommuninvånarna ska få höra litegrann om vad våra uppåt 2000 kommunala skattemiljoner används till.
Då och då genom åren har jag alltså undrat, varför kyrkan och kommunen inte velat utnyttja Tyresöradion, alltså underlåtit att öppna sig för stekta sparvar. Enligt en undersökning för något år sedan lyssnade ca 10 000 Tyresöbor på den. Många i grannkommunerna gör det bevisligen också och på webben www.tyresöradion.se finns chans att lyssna världsvida.
Nyligen gjorde jag en ny framstöt till de fyra duktiga tjänstemännen på kommunens informationsenhet om att de borde utnyttja Tyresöradion. Men tjänstemän behöver inte riskera att röstas bort vart fjärde år, så i början av brevväxlingen var svaren av en sort, som fick mig att förstå, att jag i byråkratiska kretsar nog ansågs som något katten släpat in. Så småningom hörde dock informationschefen själv av sig och anslog en mera samarbetsvänlig ton.
Vi får se, hur det går. Om professionella kommuninformatörer i praktiken uppskattar kommuninformation, låt vara oavlönad.
Åke Sandin (Denna text har inte sänts på radion)
lördag, november 7
SEGRARNA KRYMPTE OCH DELADE TYSKLAND
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds söndagar udda veckor kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-------------------------
På Brevikshalvön i Tyresö har Viola Sparrenborg bott under många somrar. Hon hörs under en halvtimme på Tyresöradion fram till den 15 november. Viola berättar bland annat om sin barndom i nordtyska Scharbeutz, en badort vid Lübeckbukten. Sommaren 1945 var det badförbud där. Alltför många lik flöt omkring i vattnet. De kom från Neustadt, ett par mil därifrån. Den 3 maj, fyra dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet bombade brittiskt flyg båtarna Cap Arcona och Thielbeck på Neustadts redd bara några timmar innan britterna intog staden. Ungefär 7000 fångar, evakuerade till båtarna från koncentrationslägret Neuengamme, dödades, alltså tragiskt nog bara några dagar innan frihet och ett drägligt liv hägrade.
Åren efteråt påstod segrarnas propaganda, som var just propaganda, att det var tyskarna själva som sänkt sina båtar. Så sent som 50 år efter tragedin vid Neustadt såg jag på ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar ett monument till minne av de tusentals dödade. I sten var inhugget att de ”mördats av fascisterna”.
Det här skrivs precis 20 år efter Berlinmurens fall. Det har därför nu talats mycket i våra medier om Stasi och andra otäcka DDR-inslag. Men att västmakterna också bestämde fredsvillkoren 1945, och vad de innebar har det varit tyst om. Inte nog med att Tyskland liksom efter första världskriget förlorade betydande delar av sitt territorium utan i Potsdam --märk väl efter kriget-- bestämde bland andra Churchill och Stalin, att tyskar vilkas förfäder i många århundraden hade bott i de avträdda områdena skulle fördrivas, ”a clean sweep”, som Churchill sade i parlamentet redan 1944.
Det blev en etnisk rensning av 14 miljoner tyska civila, av vilka över två miljoner strök med, för att inte tala om alla flickor och kvinnor som våldtogs, ofta till döds. Eftersom segrarnas historiebild i decennier varit den helt dominerande är det få som känner till denna krigsförbrytelse – eller snarare ”fredsförbrytelse”. Vi har nästan varje dag sedan 1945 matats med tyskarnas alla förbrytelser, alltför många faktiska men också överdrifter och rena propagandalögner. Nazisternas rasism under kriget känner vi alla till men att segrarna efter kriget rasistiskt använde etnisk rensning i stor skala är nästan nedtystat.
I dag kritiserar många att 79-åriga Biljana Plavsic nyligen släpptes ur kvinnofängelset Hinseberg. Hon blev 2001 dömd till elva år, bland annat för just etnisk rensning. Hon var bosnienserbisk president 1996-98, alltså efter massmorden i Srebrenica. Vore tacksam om jag fick veta namnen på kroater, dömda för den etniska rensningen av serber i Krajina, eller kosovoalbaner dömda för etnisk rensning av serber i Kosovo. Utsågs serberna till syndabockar bara för att de bjöd motstånd mot det folkrättsvidriga angreppet på Jugoslavien 1999?
Var freden 1945 så mycket bättre än den olycksaliga Versaillesfreden 1919? Efter andra världskriget delades Tyskland mellan segermakterna och förblev otroligt nog delat i hela 45 år. Många minns väl ännu 1980-talet. Då förekom enorma fredsdemonstrationer i Sverige och andra länder i Europa, inte minst i Tyskland. Där hade Nato placerat ut kärnvapenladdade Pershing II-robotar. I den östra delen av Tyskland placerade Sovjet ut kärnvapenladdade SS-20-missiler. Det påstås att sedan Kubakrisen hade ett kärnvapenkrig inte varit så nära som i Europa 1983 och de första som hade förintats i radioaktiv aska hade då varit tyskarna på ömse sidor.
Ännu finns amerikanska kärnvapen i Tyskland. Till och med i den amerikanske presidentens vältaliga retorik finns drömmen om en kärnvapenfri värld. En bra början vore att avlägsna helvetesvapnen från Tyskland.
-----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1250) 8-22 nov -09
-------------------------
På Brevikshalvön i Tyresö har Viola Sparrenborg bott under många somrar. Hon hörs under en halvtimme på Tyresöradion fram till den 15 november. Viola berättar bland annat om sin barndom i nordtyska Scharbeutz, en badort vid Lübeckbukten. Sommaren 1945 var det badförbud där. Alltför många lik flöt omkring i vattnet. De kom från Neustadt, ett par mil därifrån. Den 3 maj, fyra dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet bombade brittiskt flyg båtarna Cap Arcona och Thielbeck på Neustadts redd bara några timmar innan britterna intog staden. Ungefär 7000 fångar, evakuerade till båtarna från koncentrationslägret Neuengamme, dödades, alltså tragiskt nog bara några dagar innan frihet och ett drägligt liv hägrade.
Åren efteråt påstod segrarnas propaganda, som var just propaganda, att det var tyskarna själva som sänkt sina båtar. Så sent som 50 år efter tragedin vid Neustadt såg jag på ön Poel utanför den gamla svenskstaden Wismar ett monument till minne av de tusentals dödade. I sten var inhugget att de ”mördats av fascisterna”.
Det här skrivs precis 20 år efter Berlinmurens fall. Det har därför nu talats mycket i våra medier om Stasi och andra otäcka DDR-inslag. Men att västmakterna också bestämde fredsvillkoren 1945, och vad de innebar har det varit tyst om. Inte nog med att Tyskland liksom efter första världskriget förlorade betydande delar av sitt territorium utan i Potsdam --märk väl efter kriget-- bestämde bland andra Churchill och Stalin, att tyskar vilkas förfäder i många århundraden hade bott i de avträdda områdena skulle fördrivas, ”a clean sweep”, som Churchill sade i parlamentet redan 1944.
Det blev en etnisk rensning av 14 miljoner tyska civila, av vilka över två miljoner strök med, för att inte tala om alla flickor och kvinnor som våldtogs, ofta till döds. Eftersom segrarnas historiebild i decennier varit den helt dominerande är det få som känner till denna krigsförbrytelse – eller snarare ”fredsförbrytelse”. Vi har nästan varje dag sedan 1945 matats med tyskarnas alla förbrytelser, alltför många faktiska men också överdrifter och rena propagandalögner. Nazisternas rasism under kriget känner vi alla till men att segrarna efter kriget rasistiskt använde etnisk rensning i stor skala är nästan nedtystat.
I dag kritiserar många att 79-åriga Biljana Plavsic nyligen släpptes ur kvinnofängelset Hinseberg. Hon blev 2001 dömd till elva år, bland annat för just etnisk rensning. Hon var bosnienserbisk president 1996-98, alltså efter massmorden i Srebrenica. Vore tacksam om jag fick veta namnen på kroater, dömda för den etniska rensningen av serber i Krajina, eller kosovoalbaner dömda för etnisk rensning av serber i Kosovo. Utsågs serberna till syndabockar bara för att de bjöd motstånd mot det folkrättsvidriga angreppet på Jugoslavien 1999?
Var freden 1945 så mycket bättre än den olycksaliga Versaillesfreden 1919? Efter andra världskriget delades Tyskland mellan segermakterna och förblev otroligt nog delat i hela 45 år. Många minns väl ännu 1980-talet. Då förekom enorma fredsdemonstrationer i Sverige och andra länder i Europa, inte minst i Tyskland. Där hade Nato placerat ut kärnvapenladdade Pershing II-robotar. I den östra delen av Tyskland placerade Sovjet ut kärnvapenladdade SS-20-missiler. Det påstås att sedan Kubakrisen hade ett kärnvapenkrig inte varit så nära som i Europa 1983 och de första som hade förintats i radioaktiv aska hade då varit tyskarna på ömse sidor.
Ännu finns amerikanska kärnvapen i Tyskland. Till och med i den amerikanske presidentens vältaliga retorik finns drömmen om en kärnvapenfri värld. En bra början vore att avlägsna helvetesvapnen från Tyskland.
-----------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1250) 8-22 nov -09
fredag, november 6
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1250) 8-22 nov till...
....till serbiskan Dragica Spajic, som bodde i ett flyktingläger men som 1997 gästfritt tog hand om Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Ulf Smedberg och därför fick ett kylskåp och en TV av Sylvia och Uffe. Nu har Dragica skrivit ett tackbrev, som Sylvia kommer att berätta om i detta Radio Tuff.
....till Dagens Nyheters kulturskribent Mårten Blomkvist, som (30/10) skriver under rubriken ”Dumma alla! Nätkommentarer tar fram det sämsta hos läsarna”. Han berättar bland annat om signaturen ”Zlatantillblåvitt” jämställer Mona Sahlin med Hitlers kvinna Eva Braun utan att ens kunna stava Sahlins namn korrekt. Det värsta är att en majoritet av tyckarna på nätet är så fega, att de inte ens vågar uppge sina namn, när de publicerar sina uppstötningar.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu bekräftar att Tuffs 300 000 kr kommit fram och blivit nästan två miljoner indiska rupier. Han ber oss ”att tacka våra systerskolor som gjort det så bra med sitt jobb i dagsverken. Ett tack också till Tuff-styrelsen för deras djupa omtanke och engagemang”, skriver Bhikhu
....till den finländske pacifisten Arndt Pekurinen, som på 1930-talet med stöd av världskändisar som Albert Einstein och författaren H G Wells lyckades i sin kamp för att slippa göra värnplikt. Men det gällde inte i krigstid. Under vinterkriget 1939-1940 slängs Pekurinen i fängelse men under fortsättningskriget från 1941 blir det ännu värre. Pekurinen vägrar en order att ta geväret. Hans befäl är en kapten, sedermera belönad med Mannerheimkorset, beordrar en sergeant att skjuta Pekurinen. Men sergeanten vägrar liksom en menig soldat. Den tredje, en korpral, lyder och dödar pacifisten Pekurinen. Det här berättar Henrik Arnstad om i sin bok ”Skyldig till skuld”
....till en av de främsta satirikerna i världslitteraturen, irländaren Jonathan Swift (1667-1745), som bland annat skrev ”Gullivers resor” men också: ”As people are not eaten, butchering of them is of no use” (Eftersom man inte äter människor, finns ingen anledning att slakta dem”)
....till Tuffs Indienmöte den 4 november om de många indiska projekten. Tuff-lokalen var knökfull och där fanns bland andra flera som redan varit i Indien och blivit imponerade av allt vad Tuff-pengar där har åstadkommit. Där fanns också fem personer, som snart åker till Indien, bland annat tre kvinnliga lärare från Kumla (Tyresö), en skola som i snart 40 år har jobbat in massor av pengar till förmån för många tusen fattiga indiska barn.
....till den budkavle för en kärnvapenfri värld som från Haparanda gått igenom alla nordliga kommuner och den 6 november anlände till Sergels torg. Där talade bland andra Maj Britt Theorin, Anna Ek och den beundransvärda initiativtagaren Inger Holmlund. På FN-dagen 24 oktober fanns budkavlen i Tyresö, där Tuff samlat 573 namnunderskrifter
....till nästa möte i det populära samtalscaféet Filosofika. Ämne ”Apokalypsens gosiga mörker”. Inledare Siv Källstigen. Onsdag 16 nov kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv.80. Alla hjärtligt välkomna!
....till Dagens Nyheters kulturskribent Mårten Blomkvist, som (30/10) skriver under rubriken ”Dumma alla! Nätkommentarer tar fram det sämsta hos läsarna”. Han berättar bland annat om signaturen ”Zlatantillblåvitt” jämställer Mona Sahlin med Hitlers kvinna Eva Braun utan att ens kunna stava Sahlins namn korrekt. Det värsta är att en majoritet av tyckarna på nätet är så fega, att de inte ens vågar uppge sina namn, när de publicerar sina uppstötningar.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu bekräftar att Tuffs 300 000 kr kommit fram och blivit nästan två miljoner indiska rupier. Han ber oss ”att tacka våra systerskolor som gjort det så bra med sitt jobb i dagsverken. Ett tack också till Tuff-styrelsen för deras djupa omtanke och engagemang”, skriver Bhikhu
....till den finländske pacifisten Arndt Pekurinen, som på 1930-talet med stöd av världskändisar som Albert Einstein och författaren H G Wells lyckades i sin kamp för att slippa göra värnplikt. Men det gällde inte i krigstid. Under vinterkriget 1939-1940 slängs Pekurinen i fängelse men under fortsättningskriget från 1941 blir det ännu värre. Pekurinen vägrar en order att ta geväret. Hans befäl är en kapten, sedermera belönad med Mannerheimkorset, beordrar en sergeant att skjuta Pekurinen. Men sergeanten vägrar liksom en menig soldat. Den tredje, en korpral, lyder och dödar pacifisten Pekurinen. Det här berättar Henrik Arnstad om i sin bok ”Skyldig till skuld”
....till en av de främsta satirikerna i världslitteraturen, irländaren Jonathan Swift (1667-1745), som bland annat skrev ”Gullivers resor” men också: ”As people are not eaten, butchering of them is of no use” (Eftersom man inte äter människor, finns ingen anledning att slakta dem”)
....till Tuffs Indienmöte den 4 november om de många indiska projekten. Tuff-lokalen var knökfull och där fanns bland andra flera som redan varit i Indien och blivit imponerade av allt vad Tuff-pengar där har åstadkommit. Där fanns också fem personer, som snart åker till Indien, bland annat tre kvinnliga lärare från Kumla (Tyresö), en skola som i snart 40 år har jobbat in massor av pengar till förmån för många tusen fattiga indiska barn.
....till den budkavle för en kärnvapenfri värld som från Haparanda gått igenom alla nordliga kommuner och den 6 november anlände till Sergels torg. Där talade bland andra Maj Britt Theorin, Anna Ek och den beundransvärda initiativtagaren Inger Holmlund. På FN-dagen 24 oktober fanns budkavlen i Tyresö, där Tuff samlat 573 namnunderskrifter
....till nästa möte i det populära samtalscaféet Filosofika. Ämne ”Apokalypsens gosiga mörker”. Inledare Siv Källstigen. Onsdag 16 nov kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv.80. Alla hjärtligt välkomna!
tisdag, november 3
Bengt Svensson: ”Flugor lockas till koskit”
Hej alla lyssnare!
Jag ser att en av de värsta krigshökarna på New York Times, Tomas Friedman, avråder president Obama från att skicka fler soldater till Afghanistan. Han anser nu att det skulle ta 20 år att vinna kriget. Han anser inte att det skulle vara moraliskt fel att ägna ytterligare 20 år åt att bomba ett av världens fattigaste länder, utan problemet är, menar han, att det är för dyrt. USA skulle tvingas ruinera sig föratt vinna kriget.
Landet har haft budgetunderskott och negativ handelsbalans sedan Bush blev president. Budgetunderskott har nu ökat från 100-tals miljarder dollar till biljoner dollar pga stimulanspaketen som ska sätta fart på ekonomin. Att det skulle finnas ett samband mellan statens dåliga finanser och statens utgifter för de militära kampanjerna, som pågått under samma period har tills nu varit en tabu tanke som aldrig ventilerades i fint sällskap.
Kalifornien sägs vara världens åttonde största ekonomi. Men delstaten har knappt pengar att betala löner till sina anställda. Många offentliganställda har sparkats eller fått sänkt lön eller kortare arbetsvecka. Här gäller den originella regeln att skattehöjningar kräver 2 tredjedels majoritet bland de folkvalda, medan skattesänkningar bara kräver majoritet. En minoritet har därför i åratal lagt in sitt veto mot alla skattehöjningar, samtidigt som utgifterna ökat. Dessutom krävs två tredjedels majoritet för att godkänna statsbudgeten. Ett resultat är att staten saknar möjligheter till långsiktig planering. Infrastruktur, utbildning mm har blivit lidande. Häromdagen ramlade några stålbalkar ner på vägbanan på den tiofiliga tvåvåningsbron mellan San Francisco och Oakland med trafikkaos som följd. Föreställ er att Essingeleden stängs av på obestämd tid utan förvarning.
Minns någon "Den gyllene triangeln"? Det var ett triangelformat område i Indokina, varifrån en stor del av narkotikan i Europa och USA kom under Vietnamkriget. Nu har Afghanistan övertagit den rollen. Vad de båda områdena har gemensamt är hundratusentals ockupationssoldater, huvudsakligen från USA. Colombia i Sydamerika har också gott om amerikanska militärbaser och är som väntat den största narkotikakällan i området.
Narkotikan tycks onekligen vara knuten till västs militära inblandning, ungefär som flugorna lockas till en koskit.
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1250.
Jag ser att en av de värsta krigshökarna på New York Times, Tomas Friedman, avråder president Obama från att skicka fler soldater till Afghanistan. Han anser nu att det skulle ta 20 år att vinna kriget. Han anser inte att det skulle vara moraliskt fel att ägna ytterligare 20 år åt att bomba ett av världens fattigaste länder, utan problemet är, menar han, att det är för dyrt. USA skulle tvingas ruinera sig föratt vinna kriget.
Landet har haft budgetunderskott och negativ handelsbalans sedan Bush blev president. Budgetunderskott har nu ökat från 100-tals miljarder dollar till biljoner dollar pga stimulanspaketen som ska sätta fart på ekonomin. Att det skulle finnas ett samband mellan statens dåliga finanser och statens utgifter för de militära kampanjerna, som pågått under samma period har tills nu varit en tabu tanke som aldrig ventilerades i fint sällskap.
Kalifornien sägs vara världens åttonde största ekonomi. Men delstaten har knappt pengar att betala löner till sina anställda. Många offentliganställda har sparkats eller fått sänkt lön eller kortare arbetsvecka. Här gäller den originella regeln att skattehöjningar kräver 2 tredjedels majoritet bland de folkvalda, medan skattesänkningar bara kräver majoritet. En minoritet har därför i åratal lagt in sitt veto mot alla skattehöjningar, samtidigt som utgifterna ökat. Dessutom krävs två tredjedels majoritet för att godkänna statsbudgeten. Ett resultat är att staten saknar möjligheter till långsiktig planering. Infrastruktur, utbildning mm har blivit lidande. Häromdagen ramlade några stålbalkar ner på vägbanan på den tiofiliga tvåvåningsbron mellan San Francisco och Oakland med trafikkaos som följd. Föreställ er att Essingeleden stängs av på obestämd tid utan förvarning.
Minns någon "Den gyllene triangeln"? Det var ett triangelformat område i Indokina, varifrån en stor del av narkotikan i Europa och USA kom under Vietnamkriget. Nu har Afghanistan övertagit den rollen. Vad de båda områdena har gemensamt är hundratusentals ockupationssoldater, huvudsakligen från USA. Colombia i Sydamerika har också gott om amerikanska militärbaser och är som väntat den största narkotikakällan i området.
Narkotikan tycks onekligen vara knuten till västs militära inblandning, ungefär som flugorna lockas till en koskit.
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1250.
söndag, oktober 25
GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR!
På Tyresöradion har jag några tusen gånger varit frivillig programledare och minst hundra gånger för halvtimmar, där glada men elaka människor berättat de vildaste historier. Många har varit fräckisar, andra limerickar och dessa ska ju enligt den engelska –eller irländska?—definitionen innehålla ”virgins, masculine urgings and vulgar erotic effects”. Det är ett populärt radioinslag, men några protesterar förstås upprört. Ändå använder vi ytterst sällan de folkliga ord som tidigare kallades ”runda”. Under en halvtimme av komiker på svensk TV på bästa sändningstid kunde jag däremot räkna till tjugofem sådana ord.
Vi berättar också bland annat barnhistorier, ålderdomshistorier, killar-i-garderoben-historier, ja gud hjälpe också nunnehistorier, som jag själv gärna berättar, eftersom nunnor för en gubbe som jag inte ger mig någon prestationsångest. Men vi berättar också massor av blondinhistorier. Första gången sådana förekom på Tyresöradion var när en av mina unga släktingar, just hemkommen från ett franskt universitet, gladde lyssnarna med dem. Ni vet, blondiner är ju så korkade och lättlurade, att deras bristande intelligens blir roande.
Några kritiska röster har hörts också om blondinhistorierna. Men alla dessa har bara påpekat hur otrevliga vi är för att vi driver med just kvinnor. Detta är lätt att bemöta med att vi också har berättat tusentals historier om riktigt korkade killar och gubbar. Men ingen enda har faktiskt förebrått oss för att vi trakasserat människor av blond hårfärg. Så skönt det alltså känns för mig att få tillhöra den stora majoriteten, de politiskt korrekta ”rasisterna”!
Norrmän har vi förstås också drivit hejdlöst med, men en av Tyresöradions roligaste historieberättare är norrman och han ger igen med besked. Och i Norge är man lika ”rasistiska” som vi, för där berättar man en massa riktigt elaka Sverigehistorier.
Känsligare blir det med historier om andra folk. Judarna är beundrade för sin självironi, men skulle en icke-jude, en sketen goj som jag, drista mig till att driva med dem skulle jag väl hamna i fängelse. Antisemitism är nog det mest missbrukade av politiska glåpord. Men förstaplatsen hotas nu av de många beskyllningarna för islamofobi. När jag kritiskt skildrat amerikanska högerkristna eller släppt fram alltför sekulära röster har jag fått ilskna förebråelser av fundamentalistiska kristna. Men än har ordet kristofob inte börjat användas som skällsord.
”Rasistiskt” klämmer en ung svenska till med när hon nu uppmanas att i sitt jobb sluta med att bära heltäckande slöja. Kanske är min förtröstan på religioner alltför stor, när jag förväntar mig att anhängarna inte ska fastna för ytliga skitsaker. Minns min intervju i fjol med den unga modiga egyptiskan Sabina som blev bespottad och kallad hora för att hon inte bar slöja. ”Jag bryr mig inte”, sa hon, ”är övertygad om att min muslimska gud inte fäster sig vid hur jag är utanpå utan ser till mitt inre”.
Faktum är att Tuffs kvinnor, som besöker våra projekt i Indien inte propsar på att demonstrera sin kulturella särart genom att knalla omkrig barbenta i soliga men fattiga byar. De tar snällt på sig långkjol eller långbyxor, tar seden dit de kommer.
Radio är ansiktslöst och därför skonsamt mot oss gubbar. Någon estet borde kräva:
GÖR SVERIGE VACKRARE! GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR
-----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1249) 25/10-8/11 -09
Vi berättar också bland annat barnhistorier, ålderdomshistorier, killar-i-garderoben-historier, ja gud hjälpe också nunnehistorier, som jag själv gärna berättar, eftersom nunnor för en gubbe som jag inte ger mig någon prestationsångest. Men vi berättar också massor av blondinhistorier. Första gången sådana förekom på Tyresöradion var när en av mina unga släktingar, just hemkommen från ett franskt universitet, gladde lyssnarna med dem. Ni vet, blondiner är ju så korkade och lättlurade, att deras bristande intelligens blir roande.
Några kritiska röster har hörts också om blondinhistorierna. Men alla dessa har bara påpekat hur otrevliga vi är för att vi driver med just kvinnor. Detta är lätt att bemöta med att vi också har berättat tusentals historier om riktigt korkade killar och gubbar. Men ingen enda har faktiskt förebrått oss för att vi trakasserat människor av blond hårfärg. Så skönt det alltså känns för mig att få tillhöra den stora majoriteten, de politiskt korrekta ”rasisterna”!
Norrmän har vi förstås också drivit hejdlöst med, men en av Tyresöradions roligaste historieberättare är norrman och han ger igen med besked. Och i Norge är man lika ”rasistiska” som vi, för där berättar man en massa riktigt elaka Sverigehistorier.
Känsligare blir det med historier om andra folk. Judarna är beundrade för sin självironi, men skulle en icke-jude, en sketen goj som jag, drista mig till att driva med dem skulle jag väl hamna i fängelse. Antisemitism är nog det mest missbrukade av politiska glåpord. Men förstaplatsen hotas nu av de många beskyllningarna för islamofobi. När jag kritiskt skildrat amerikanska högerkristna eller släppt fram alltför sekulära röster har jag fått ilskna förebråelser av fundamentalistiska kristna. Men än har ordet kristofob inte börjat användas som skällsord.
”Rasistiskt” klämmer en ung svenska till med när hon nu uppmanas att i sitt jobb sluta med att bära heltäckande slöja. Kanske är min förtröstan på religioner alltför stor, när jag förväntar mig att anhängarna inte ska fastna för ytliga skitsaker. Minns min intervju i fjol med den unga modiga egyptiskan Sabina som blev bespottad och kallad hora för att hon inte bar slöja. ”Jag bryr mig inte”, sa hon, ”är övertygad om att min muslimska gud inte fäster sig vid hur jag är utanpå utan ser till mitt inre”.
Faktum är att Tuffs kvinnor, som besöker våra projekt i Indien inte propsar på att demonstrera sin kulturella särart genom att knalla omkrig barbenta i soliga men fattiga byar. De tar snällt på sig långkjol eller långbyxor, tar seden dit de kommer.
Radio är ansiktslöst och därför skonsamt mot oss gubbar. Någon estet borde kräva:
GÖR SVERIGE VACKRARE! GRATIS BURKOR TILL ALLA GUBBAR
-----------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr1249) 25/10-8/11 -09
lördag, oktober 24
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1249) 25/10-8/11 -09 till....
....till den amerikanska organisationen Million Mom March, amerikanska mödrar som vill se tuffare vapenlagar. De påpekar att väpnat våld skördar dödsoffer över hela världen. Enbart i USA har de senaste åren i genomsnitt 29 569 dödats varje år till följd av väpnat våld. Det blir 81 personer per dag, eller en var 18 minut. Redan för tio år sedan marscherade en miljon amerikanska mödrar genom USA för att kräva strängare vapenlagar. På deras hemsida http://www.mothersdayproject2010.org/ finns många gripande skildringar och personliga historier av anhöriga som förlorat nära och kära genom vapenanvändning.
....till Tuffs samarbete med gandhianska indiska partners, som nu pågått i 38 år. Nyligen skickades liksom i fjol 300 000 kr till Indien, där de i utfattiga och bergiga Dharampur används många gånger bättre än om de stannat i Sverige. Sex skolor, ett par hundra brunnar, 95 000 mangoträd, många dammar och terrasseringar har anlagts de senaste åren och andra förbättringar är på gång. Tuffs främste partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: ”Framför våra tack till alla i Tuff för denna generösa hjälp och omtanke!” Det kan tilläggas att Tuff sedan flera år inte har ett öre i offentliga anslag.
....till de duktiga lärarna och eleverna vid Strandskolan, som på ett par tre timmar under sitt Öppet hus den 15 oktober jobbade in ca 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till det offentliga mötet om de många Indien-projekten. Flera tidigare besökare och några som åker till Indien till vintern medverkar. Kort inledning av Åke Sandin i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdagen den 4 november kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till projektet ”barfota barnmorskor” i Guatemala. Till det har Tuff tidigare bidragit med 9 000 kr. Nyligen skickades ytterligare 10 000 kr. LUCA (Lokal Utveckling i CentralAmerika) har redan skrivit: ”Stort tack och massor med kramar till solidariska TUFF som beslutat stödja vårt projekt med ytterligare hela 10 000 kronor. Det betyder oerhört mycket för nu kan vi sätta igång med etapp två av projektet och den är redan förberedd av alla parter.” En rapport om projektet med bilder finns redan på www.tuff.fred.se
....till den tiggarkampanj som under sommaren inbringade 12 815 kr till barnbibliotek i Bagdad och 10 950 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Kampanjen är nu avslutad men Tuff håller sitt löfte att fördubbla solidariska människors insättningar. Redan har 5 000 kr skickats till Afghanistan. Om en stund hör vi Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén berätta om barnbiblioteken i Bagdad.
....till världens största bokmässa, Die Frankfurter Buchmesse, där Kina var årets hedersgäst. Men där tog man även förtjänstfullt upp de brott mot yttrande- och tryckfrihet som kinesiska myndigheter begår. Fast en tysk deltagare vågade också nämna att i förbundsrepubliken Tyskland har 50 000 boktitlar stoppats och en brittisk dam påpekade att tyska historiker som vågat nyansera bilden av andra världskriget ibland dömts till fängelse.
....till den ironiker som tyckte att uttrycket ”fredsbevarande militära styrkor” borde bytas ut mot ”krigsbevarande styrkor”.
....till Tuffs samarbete med gandhianska indiska partners, som nu pågått i 38 år. Nyligen skickades liksom i fjol 300 000 kr till Indien, där de i utfattiga och bergiga Dharampur används många gånger bättre än om de stannat i Sverige. Sex skolor, ett par hundra brunnar, 95 000 mangoträd, många dammar och terrasseringar har anlagts de senaste åren och andra förbättringar är på gång. Tuffs främste partner Bhikhu Vyas har redan e-postat: ”Framför våra tack till alla i Tuff för denna generösa hjälp och omtanke!” Det kan tilläggas att Tuff sedan flera år inte har ett öre i offentliga anslag.
....till de duktiga lärarna och eleverna vid Strandskolan, som på ett par tre timmar under sitt Öppet hus den 15 oktober jobbade in ca 30 000 kr till Tuff-projekten i Indien.
....till det offentliga mötet om de många Indien-projekten. Flera tidigare besökare och några som åker till Indien till vintern medverkar. Kort inledning av Åke Sandin i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, onsdagen den 4 november kl 19. Alla hjärtligt välkomna!
....till projektet ”barfota barnmorskor” i Guatemala. Till det har Tuff tidigare bidragit med 9 000 kr. Nyligen skickades ytterligare 10 000 kr. LUCA (Lokal Utveckling i CentralAmerika) har redan skrivit: ”Stort tack och massor med kramar till solidariska TUFF som beslutat stödja vårt projekt med ytterligare hela 10 000 kronor. Det betyder oerhört mycket för nu kan vi sätta igång med etapp två av projektet och den är redan förberedd av alla parter.” En rapport om projektet med bilder finns redan på www.tuff.fred.se
....till den tiggarkampanj som under sommaren inbringade 12 815 kr till barnbibliotek i Bagdad och 10 950 kr till fattiga krigsdrabbade i Afghanistan. Kampanjen är nu avslutad men Tuff håller sitt löfte att fördubbla solidariska människors insättningar. Redan har 5 000 kr skickats till Afghanistan. Om en stund hör vi Anita Lilburn, ordförande i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén berätta om barnbiblioteken i Bagdad.
....till världens största bokmässa, Die Frankfurter Buchmesse, där Kina var årets hedersgäst. Men där tog man även förtjänstfullt upp de brott mot yttrande- och tryckfrihet som kinesiska myndigheter begår. Fast en tysk deltagare vågade också nämna att i förbundsrepubliken Tyskland har 50 000 boktitlar stoppats och en brittisk dam påpekade att tyska historiker som vågat nyansera bilden av andra världskriget ibland dömts till fängelse.
....till den ironiker som tyckte att uttrycket ”fredsbevarande militära styrkor” borde bytas ut mot ”krigsbevarande styrkor”.
Marianne Stiger: Trafikförsyndelser och krigsförbrytelser
Kära lyssnare!
Malmöiter, påstås det, är ena riktiga småförbrytare i trafiken. Och nog har jag rynkat pannan en och annan gång, när jag blir omkörd i hundra knyck, där det är femtio kilometer i timmen. Ibland har jag också tyckt att bilisterna nog borde blinka, när jag står i en korsning och väntar, och bilen jag väntar på plötsligt svänger in på gatan där jag snällt har väntat. Men jag har inte förfasat mig särskilt mycket, helst med tanke på att jag själv säkert begår en eller annan försyndelse i trafiken.
Men under den gångna veckan har malmöiternas envishet när det gäller deras körsätt verkligen visat sig från den fränaste sidan. I Malmös gamla stad har en gata plötsligt enkelriktats så att bussar och yrkestrafiken lättare ska komma fram. Vad gör privatbilisterna? Jo, de fortsätter oförtrutet att köra på den numera med stora skyltar enkelriktat markerade gatan. En annan gata, som har varit avstängd på grund av byggnadsarbete för den nya tunneln under Malmö, har nu äntligen öppnats för trafik igen. Men vad gör malmöiterna då? Jo, de fortsätter troget att köra den gamla omvägen och låter gatan ligga öde och tom. Ingen trafik där inte! Tala om skånsk tjurskallighet! Fast det är också en del av charmen
med skåningarna.
Några som verkligen är tjurskalliga, eller kanske hellre korkade, är våra svenska beslutsfattare. När jag 1958 blev svensk medborgare var jag verkligen stolt över att ha blivit medborgare i ett land, där det inte hade härskat krig på nästan 150 år. Jag kom från ett land, där det ett drygt årtionde tidigare hade rasat ett förödande krig. Att nu leva i ett land, där det inte fanns några ruiner, där det inte fanns några lemlästade och där det inte fanns mer än 15 miljoner fördrivna, det var för mig en oändlig lycka. Sveriges neutralitet var min stolthet.
Och nu är det slut med det. Sverige är inte längre neutralt. Vi lever i krig! Ja, kära lyssnare, det är vad vi gör. Här råder fortfarande lugn och ro, men i Afghanistan har vi soldater som dödar och dödas. Dagligen hör vi på tv och läser i tidningarna om nya förödande anslag. Och nu frågar jag er och mig: Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Försvara vi folket eller försvarar vi amerikanska intressen? Det är dags för en ordentlig debatt i Afghanistan-frågan! Har svenska folket verkligen gett regeringen sitt mandat att kriga i ett annat land? Gör våra ministrar sig inte skyldiga till krigsförbrytelser? Åtminstone förbryter de sig mot gällande grundlag!
En krigsförbrytare som har tagit sitt ansvar och ställt sig själv till svars är den före detta bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. Hon var en drivande kraft bakom den organiserade etniska rensningen av muslimer och kroater under det förhärjande kriget på Balkan 1990-talet. År 2003 dömdes hon av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. I torsdags tog regeringen beslutet att frisläppa henne efter att hon avtjänat två tredjedelar av sitt brott.
Tyvärr, kära lyssnare, har alltför många krigsförbrytare sluppit undan rättvisan. Och varför slapp de undan rättvisan? Jo, för att de hade besegrat en av de största av alla krigsförbrytare, nämligen Hitler. Därför slapp de undan straff för sina egna illgärningar. En av de största krigsförbrytarna har dessutom senare belönats med Nobelpriset i litteratur. Det var nog för magstarkt att ge honom fredspriset. Vill vi ha ministrar som senare kommer att ställas till svars för sina krigsförbrytelser i Afghanistan? Nej och åter nej! Så därför gäller det för vår regering att ta hem våra svenska soldater så fort som möjligt. Helst före jul! Låt oss arbeta på det, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1249
Malmöiter, påstås det, är ena riktiga småförbrytare i trafiken. Och nog har jag rynkat pannan en och annan gång, när jag blir omkörd i hundra knyck, där det är femtio kilometer i timmen. Ibland har jag också tyckt att bilisterna nog borde blinka, när jag står i en korsning och väntar, och bilen jag väntar på plötsligt svänger in på gatan där jag snällt har väntat. Men jag har inte förfasat mig särskilt mycket, helst med tanke på att jag själv säkert begår en eller annan försyndelse i trafiken.
Men under den gångna veckan har malmöiternas envishet när det gäller deras körsätt verkligen visat sig från den fränaste sidan. I Malmös gamla stad har en gata plötsligt enkelriktats så att bussar och yrkestrafiken lättare ska komma fram. Vad gör privatbilisterna? Jo, de fortsätter oförtrutet att köra på den numera med stora skyltar enkelriktat markerade gatan. En annan gata, som har varit avstängd på grund av byggnadsarbete för den nya tunneln under Malmö, har nu äntligen öppnats för trafik igen. Men vad gör malmöiterna då? Jo, de fortsätter troget att köra den gamla omvägen och låter gatan ligga öde och tom. Ingen trafik där inte! Tala om skånsk tjurskallighet! Fast det är också en del av charmen
med skåningarna.
Några som verkligen är tjurskalliga, eller kanske hellre korkade, är våra svenska beslutsfattare. När jag 1958 blev svensk medborgare var jag verkligen stolt över att ha blivit medborgare i ett land, där det inte hade härskat krig på nästan 150 år. Jag kom från ett land, där det ett drygt årtionde tidigare hade rasat ett förödande krig. Att nu leva i ett land, där det inte fanns några ruiner, där det inte fanns några lemlästade och där det inte fanns mer än 15 miljoner fördrivna, det var för mig en oändlig lycka. Sveriges neutralitet var min stolthet.
Och nu är det slut med det. Sverige är inte längre neutralt. Vi lever i krig! Ja, kära lyssnare, det är vad vi gör. Här råder fortfarande lugn och ro, men i Afghanistan har vi soldater som dödar och dödas. Dagligen hör vi på tv och läser i tidningarna om nya förödande anslag. Och nu frågar jag er och mig: Vad gör vi egentligen i Afghanistan? Försvara vi folket eller försvarar vi amerikanska intressen? Det är dags för en ordentlig debatt i Afghanistan-frågan! Har svenska folket verkligen gett regeringen sitt mandat att kriga i ett annat land? Gör våra ministrar sig inte skyldiga till krigsförbrytelser? Åtminstone förbryter de sig mot gällande grundlag!
En krigsförbrytare som har tagit sitt ansvar och ställt sig själv till svars är den före detta bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. Hon var en drivande kraft bakom den organiserade etniska rensningen av muslimer och kroater under det förhärjande kriget på Balkan 1990-talet. År 2003 dömdes hon av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag till elva års fängelse för brott mot mänskligheten. I torsdags tog regeringen beslutet att frisläppa henne efter att hon avtjänat två tredjedelar av sitt brott.
Tyvärr, kära lyssnare, har alltför många krigsförbrytare sluppit undan rättvisan. Och varför slapp de undan rättvisan? Jo, för att de hade besegrat en av de största av alla krigsförbrytare, nämligen Hitler. Därför slapp de undan straff för sina egna illgärningar. En av de största krigsförbrytarna har dessutom senare belönats med Nobelpriset i litteratur. Det var nog för magstarkt att ge honom fredspriset. Vill vi ha ministrar som senare kommer att ställas till svars för sina krigsförbrytelser i Afghanistan? Nej och åter nej! Så därför gäller det för vår regering att ta hem våra svenska soldater så fort som möjligt. Helst före jul! Låt oss arbeta på det, kära lyssnare, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1249
onsdag, oktober 21
Ännu en fegt anonym tyckare.
Så här skriver en ny sådan där ”anonym”, som i likhet med AFA-terrorister (läs: fascistliknande ”antifascister”) bankrånare och alltför många besserwissrar på Internet maskerar sig i anonymitet:
”Du beskyller andra för att vara fegisar men själv vågar du inte publicera de kommentarer du får. Det är lite svårt att förstå! Hur ska samhället utformas? Varför vill du inte ha en diskussion? Vad vill du dölja? Papua har 800 språk och en befolkning stor som Sveriges - vad är hållbart? Ett språk? Människan är sju miljoner år, jordrukssamhället 10 000 år, naturvetenskapen - industrisamhället 400 år.Hur ska samhället utformas? Vilka har skapat vårt nuvarade samhälle? Vilka äger media som styr oss - skapar politisk korrekthet? Vilka äger pengarna som styr media? Det går att försöka hitta svar men de flesta bryr sig inte! Låter sig styras av pengarnas media.Det är helt ekelt för stort för de flesta - att se sitt vardagsliv i världsperspektiv och media tiger - gör de flesta okunniga.”
Detta är inte speciellt lättfattligt. Sedan anger ”anonym” en massa länkar som jag sett förut men sällan orkat läsa. Länkarna går till sidor om att 11 september var en bluff, kanske iscensatt av israeliska agenter.
Det intressanta vore om ”anonym” själv ville besvara sina frågor, så man vet vad han tycker i stället för att använda mig som någon slags torped för hans många länkar. Min blogg är inget fågelbo, där fegt anonyma gökar kan placera sina åsiktsägg.
Åke Sandin
”Du beskyller andra för att vara fegisar men själv vågar du inte publicera de kommentarer du får. Det är lite svårt att förstå! Hur ska samhället utformas? Varför vill du inte ha en diskussion? Vad vill du dölja? Papua har 800 språk och en befolkning stor som Sveriges - vad är hållbart? Ett språk? Människan är sju miljoner år, jordrukssamhället 10 000 år, naturvetenskapen - industrisamhället 400 år.Hur ska samhället utformas? Vilka har skapat vårt nuvarade samhälle? Vilka äger media som styr oss - skapar politisk korrekthet? Vilka äger pengarna som styr media? Det går att försöka hitta svar men de flesta bryr sig inte! Låter sig styras av pengarnas media.Det är helt ekelt för stort för de flesta - att se sitt vardagsliv i världsperspektiv och media tiger - gör de flesta okunniga.”
Detta är inte speciellt lättfattligt. Sedan anger ”anonym” en massa länkar som jag sett förut men sällan orkat läsa. Länkarna går till sidor om att 11 september var en bluff, kanske iscensatt av israeliska agenter.
Det intressanta vore om ”anonym” själv ville besvara sina frågor, så man vet vad han tycker i stället för att använda mig som någon slags torped för hans många länkar. Min blogg är inget fågelbo, där fegt anonyma gökar kan placera sina åsiktsägg.
Åke Sandin
söndag, oktober 18
Det vimlar av fega stollar på Internet
På Internet vimlar det av varelser som krälar under sina stenar och maskerade sticker upp sina käftar, inte för att argumentera utan för att skälla till. Civilkurage saknas hos dessa anonyma fegisar. Det går inte att komma i kontakt med dem och därmed inleda en diskussion. Flera gånger har jag svarat på Internet att de skall höra av sig, så kan de få framföra sina synpunkter i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff eller på Succékanalen 91,4 – Tyresöradion. Men nej, de väljer alltid att hålla till i sitt gosiga mörker. Tål väl inte dagsljuset, i varje fall gör inte deras synpunkter det.
Kanske är många av dem så packade eller förvirrade att de inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till en krönika av en sån där ”anonym”, som skrev (här citerat utan ändringar av stavfel):
”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag sedan befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när det svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen --snacka om förintelse!-- så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn.
Namnet på denna blogg är ”Förbannad pacifist”. Det är dubbeltydigt för det syftar också på att pacifister ofta förbannas av de självgoda och hjärntvättade.
Åke Sandin
Kanske är många av dem så packade eller förvirrade att de inte vill sätta ut sina namn. Fick just en kommentar till en krönika av en sån där ”anonym”, som skrev (här citerat utan ändringar av stavfel):
”Hej jag läser alsköns smaskiga saker som troligt är påhittat allt och en som hyllar sig själv som pacefist är en feg ynkrygg bara sitta här och åta gräddbakelser som svenskarna gjorde under 2 WW och skryta att man är pacifist är en skit bara som är ett fegt kräk som inte ville hjälpa broder folket Findland. IDIOT”
Jag är alltså ”en feg ynkrygg” och ”en skit bara som är ett fegt kräk”. Dessutom idiot. Detta sägs av en stackare som inte ens vågar sätta ut sitt namn. Finnarna utkämpade sina krig, när jag var liten pojke. Min familj fick flera medaljer och gåvor för att de helhjärtat ställde upp på att ”Finlands sak är vår”.
Själv förde jag sedan befäl över 40 man under en vintrig manöver i Norrland. Men när det svenska etablissemanget hade planer på att skaffa blågula aromvapen --snacka om förintelse!-- så vägrade jag min andra repmånad och valde fängelse i stället. Var det också fegt och ynkryggigt och värdigt ett kräk?
På den frågan får jag säkert inget svar, i varje fall inte av någon som kallar andra fega kräk, men som själv inte ens vågar sätta ut sitt namn.
Namnet på denna blogg är ”Förbannad pacifist”. Det är dubbeltydigt för det syftar också på att pacifister ofta förbannas av de självgoda och hjärntvättade.
Åke Sandin
söndag, oktober 11
FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
------------------------------------------------
Här hemma hos mig hänger en tavla av Helga Henschen (1917-2002). Många minns nog denna poet och konstnär och hennes tecknade figur Rebella, en hippieliknande tjej med raka, kluriga budskap. På en affisch syns nu Rebella igen. Hon står på en låda och i handen har hon ett plakat med texten: ”Tillsammans kan vi stoppa bomben”. Hon talar till en folksamling och säger: ”För att kärnvapenkriget ska bryta ut behövs det bara att du och jag och alla dom andra tiger och samtycker”.
Affischen har rubriken ”BUDKAVLE FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD”. Det är ett lika glädjande som märkligt projekt. Initiativtagare är norrländskan Inger Holmlund, som hördes i somras under en många gånger repriserad halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Budkavlen startade i november 2008 i Haparanda och har sedan passerat alla kommuner i Norrland och Dalarna. Den har fått stor uppmärksamhet i lokalpressen men också på flera håll från kommunerna och kyrkorna. I budkavlen ingår en namninsamling ”för en kärnvapenfri värld”, som redan samlat uppåt 30 000 namn att skickas till svenska UD. Sedan en tid har också vi i Tuff varit aktiva att samla namn på dessa listor. Kontakta mig om du vill ha en lista för att samla namn bland vänner och bekanta!
Inger Holmlund talar med rätta om ”en ödesdiger tystnad om kärnvapenhotet”. Hon påpekar att bara en ynka bråkdel av världens väte- och atombomber skulle kunna utrota allt liv på vår planet. Ryssland och USA har 2 200 bomber -50 gånger starkare än Hiroshimabomben- vilka är osäkrade och redo att avfyras inom två minuter. De har också 5 330 kärnvapen förberedda för avfyrning inom en timme. Indien och Pakistan har långt färre kärnvapen men de räcker för att vid ett lokalt krig blockera tio procent av solvärmen och omöjliggöra skördar under flera år, samtidigt som ozonskiktet förstörs och släpper fram en massa cancerogen strålning.
Förbluffande mycket i kärnvapenfrågan är grymt ironiskt och fullt av dubbelmoral. De fem självgoda segrarna (USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina) i andra världskriget var de första som rustade upp med dessa helvetiska vapen. Många av deras företrädare kan nästan tungomålstala om mänskliga rättigheter, trots att en elementär sådan rättighet borde vara att få leva i en värld utan hotet mot alla våra livsbetingelser. Ickevåldsmannen Gandhi måtte rotera i sin grav över att hans hemland Indien i dag är en kärnvapenmakt. Det är väldigt tyst om att ett land i Mellanöstern, Israel, sedan länge haft kärnvapen, medan det högljutt larmas om att Iran kanske förbereder framställning av dem.
På FN-dagen den 24 oktober kommer budkavlen till Tyresö centrum, där i många år kommunen och föreningarna firat denna dag. I år säger centrumägaren Rodamco nej. De ska ha ett ”event” inne i centrum. På frågan vad detta ord på supermaktspråket innebär har vi bara fått svaret att det ska bli ett ”event”, alltså goddag yxskaft. Här är det kommersialismen som styr över förnuftet och omsorgen om människorna.
Egentligen borde vi ha en demonstration mot en sådan vulgär felprioritering. Men Tuff kommer att vara där på FN-dagen. Dels vid ett bokbord utanför Coop och vid ett stort tält vid ingången till centrum. Välkomna då att skriva på namnlistorna! Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon! Fast radioaktiv på ett helt annat sätt kommer jag själv att vara, så länge jag kan. Eller som Bertrand Russell uttryckte det:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat”
-------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
------------------------------------------------
Här hemma hos mig hänger en tavla av Helga Henschen (1917-2002). Många minns nog denna poet och konstnär och hennes tecknade figur Rebella, en hippieliknande tjej med raka, kluriga budskap. På en affisch syns nu Rebella igen. Hon står på en låda och i handen har hon ett plakat med texten: ”Tillsammans kan vi stoppa bomben”. Hon talar till en folksamling och säger: ”För att kärnvapenkriget ska bryta ut behövs det bara att du och jag och alla dom andra tiger och samtycker”.
Affischen har rubriken ”BUDKAVLE FÖR EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD”. Det är ett lika glädjande som märkligt projekt. Initiativtagare är norrländskan Inger Holmlund, som hördes i somras under en många gånger repriserad halvtimme på Succékanalen 91,4, Tyresöradion. Budkavlen startade i november 2008 i Haparanda och har sedan passerat alla kommuner i Norrland och Dalarna. Den har fått stor uppmärksamhet i lokalpressen men också på flera håll från kommunerna och kyrkorna. I budkavlen ingår en namninsamling ”för en kärnvapenfri värld”, som redan samlat uppåt 30 000 namn att skickas till svenska UD. Sedan en tid har också vi i Tuff varit aktiva att samla namn på dessa listor. Kontakta mig om du vill ha en lista för att samla namn bland vänner och bekanta!
Inger Holmlund talar med rätta om ”en ödesdiger tystnad om kärnvapenhotet”. Hon påpekar att bara en ynka bråkdel av världens väte- och atombomber skulle kunna utrota allt liv på vår planet. Ryssland och USA har 2 200 bomber -50 gånger starkare än Hiroshimabomben- vilka är osäkrade och redo att avfyras inom två minuter. De har också 5 330 kärnvapen förberedda för avfyrning inom en timme. Indien och Pakistan har långt färre kärnvapen men de räcker för att vid ett lokalt krig blockera tio procent av solvärmen och omöjliggöra skördar under flera år, samtidigt som ozonskiktet förstörs och släpper fram en massa cancerogen strålning.
Förbluffande mycket i kärnvapenfrågan är grymt ironiskt och fullt av dubbelmoral. De fem självgoda segrarna (USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina) i andra världskriget var de första som rustade upp med dessa helvetiska vapen. Många av deras företrädare kan nästan tungomålstala om mänskliga rättigheter, trots att en elementär sådan rättighet borde vara att få leva i en värld utan hotet mot alla våra livsbetingelser. Ickevåldsmannen Gandhi måtte rotera i sin grav över att hans hemland Indien i dag är en kärnvapenmakt. Det är väldigt tyst om att ett land i Mellanöstern, Israel, sedan länge haft kärnvapen, medan det högljutt larmas om att Iran kanske förbereder framställning av dem.
På FN-dagen den 24 oktober kommer budkavlen till Tyresö centrum, där i många år kommunen och föreningarna firat denna dag. I år säger centrumägaren Rodamco nej. De ska ha ett ”event” inne i centrum. På frågan vad detta ord på supermaktspråket innebär har vi bara fått svaret att det ska bli ett ”event”, alltså goddag yxskaft. Här är det kommersialismen som styr över förnuftet och omsorgen om människorna.
Egentligen borde vi ha en demonstration mot en sådan vulgär felprioritering. Men Tuff kommer att vara där på FN-dagen. Dels vid ett bokbord utanför Coop och vid ett stort tält vid ingången till centrum. Välkomna då att skriva på namnlistorna! Bättre aktiv i dag än radioaktiv i morgon! Fast radioaktiv på ett helt annat sätt kommer jag själv att vara, så länge jag kan. Eller som Bertrand Russell uttryckte det:
”Så länge vi är vid liv ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor: Kom ihåg att ni är människor och glöm allt annat”
-------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
lördag, oktober 10
Pol Pot som EU-president och fredspriset till Richard Nixon?
(Det här är en text av Hampus Eckerman, som varit medarbetare i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, en radio som på frivilligbasis har hörts varenda vecka sedan 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-------------------------
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.Dagen efter att Spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barak Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta för krigsförbrytelser kom nyheten från den norska nobelkommittén att Barack Obama skulle få Nobels Fredspris.
Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv. 1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av "privata säkerhetsfirmor" - legosoldater med andra ord.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte för krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med Sultanen. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Han är en rackare på att skaka hand.
* * *
Nästa chock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att "ödesdigra misstag gällande Irak" gör honom "problematisk", men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon "Ja varför inte?". Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historia "Forum för Levande historia" en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla.
Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medan de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv. Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kanbodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper, detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef.
Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men det var med säkert färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner. * * *
Barack "Nixon" Obama och Tony "Pol Pot" Blair. Krigförande med blod på sina händer, ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan påverka människor till folkmördare har de två utmärkta studieobjekt. En av dem som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak, är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Bushs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
-----------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
-------------------------
Fredagen var en sån där märklig dag då verkligheten verkade vara ur synk med sig själv. Jag kände mig ungefär som den man som nyligen hittades efter att ha kramat om en Jesus-staty för att tacka Gud för räddningen från en bilolycka. Statyn välte över mannen och han dog, krossad av dess tyngd. Förvåningen han måste ha känt speglade min reaktion över dagens nyheter.Dagen efter att Spanien tvingats inskränka sin lag gällande krigsförbrytelser för att förhindra att Barak Obama och sju andra statsöverhuvuden ställdes inför rätta för krigsförbrytelser kom nyheten från den norska nobelkommittén att Barack Obama skulle få Nobels Fredspris.
Hur sänker man bäst en norsk u-båt? Man skickar ner en dykare att knacka på. Den norska Nobel-kommittén tycks dock sänka sig själv. 1968 valdes Richard Nixon till president i USA. Han vann valet på en presidentkampanj om ett slut på kriget i Vietnam och om en ny fred. När han valdes utökade han istället kriget med operationer i grannländerna och med kraftiga truppökningar. På samma sätt har Obamas tid vid makten kännetecknats av en kraftigt höjd militärbudget, fler amerikanska soldater utplacerade i världen, mer soldater till Afghanistan och en ökning av både civila och militära dödsoffer. Irak har på pappret fått trupptillbakadraganden, men i praktiken har dessa ersatts av "privata säkerhetsfirmor" - legosoldater med andra ord.
Till Obamas försvar nämns ofta att han valt att inte placera ut nya militärbaser i Öst-europa. Det är onekligen trevligt av honom, liksom det är trevligt att han inte bombarderat Lichtenstein med gråsten eller tvingat amerikanska skolbarn att bära plastpåsar på huvudet. Vad jag vet har Sultanen i Brunei inte heller beslutat sig för att placera militärbaser i Europa och han för heller inte för krig i andra länder. Inte jag heller för den delen och jag erbjuder mig därför att broderligt dela nästa års fredspris med Sultanen. Jag är övertygad om att han kommer att klara prisutdelningen galant. Han är en rackare på att skaka hand.
* * *
Nästa chock som fredagen gav mig var en ledarkrönika i Aftonbladet av Katrin Kielos. Där omtalas förslagen om att göra krigsförbrytaren Tony Blair till EU-president. Kielos konstaterar att "ödesdigra misstag gällande Irak" gör honom "problematisk", men på frågan om en man med 1.3 miljoner irakier på sitt samvete bör besitta den Europeiska Unionens högsta ämbete svarar hon "Ja varför inte?". Tydligare än så kan inte begreppet tidsanda illustreras.
Just nu har det statliga organet för politiskt utfäst historia "Forum för Levande historia" en utställning om de svenskar som under Pol Pots tid vid makten åkte till Kambodja. Hur kunde tidsandan göra att svenskar försvarade Pol Pot och vad var det som gjorde att de kunde åka till Kambodja utan att se massmorden som pågick? Svaren är visserligen enkla.
Förtrycket och morden skedde framförallt i östra Kambodja på de kommunister som sågs som Vietnam-trogna medan de svenska besökarna var i de delar av landet som klarat sig ifrån den svält som Pol Pots politik orsakat. Ändå är frågan intressant i ett vidare perspektiv. Hur kunde svenskar stödja de bombningarna av Vietnam och Kambodja som dödade långt fler än Pol Pot och hur kommer det sig att de, som t.ex europaparlamentarikern Gunnar Hökmark, kan behålla höga politiska positioner utan kritik? Och än värre, hur kan det komma sig att det fanns svenskar som både stödde bombningarna av Vietnam och Kanbodja och dessutom stödde Pol Pot långt efter att han avsatts? När det kommunistiska Vietnam gick in och avsatte Pol Pot tillhörde den svenska borgerliga regeringen de som krävde att Pol Pots organisation fortfarande skulle representera landet i FN. USA utverkade också medicinskt stöd via FN till Pol Pots trupper, detta för att straffa ärkerivalen Vietnam som placerat ut sin egen marionett, Heng Samrin, som statschef.
Det kalla krigets tidsanda gjorde att lojaliteter kunde bytas snabbt.Hur många som dog under Pol Pots tid vid makten kan man inte säga med säkerhet, men det var med säkert färre än de dödsfall som orsakats av sanktionerna och den senaste invasionen av Irak där antalet döda nu tillsammans överstiger 2.5 miljoner. Tony Blair, vår tids motsvarighet till Pol Pot, var aktivt inblandad i båda. Ändå har han inte ställts inför rätta. Han lever heller inte på flykt. Nej, tvärtom är han den troligaste att utnämnas till en av planetens viktigaste positioner. * * *
Barack "Nixon" Obama och Tony "Pol Pot" Blair. Krigförande med blod på sina händer, ändå hedrade av etablissemang och statschefer. När Levande Historia ska göra sin nästa utställning om hur tidsandan kan påverka människor till folkmördare har de två utmärkta studieobjekt. En av dem som inte fick årets fredspris var Cindy Sheehan. Sheehan, vars son dödades i Irak, är aktiv i den amerikanska fredsrörelsen och skapade stora rubriker då hon tältade utanför Bushs ranch i Texas som en protest mot Irak-kriget. Amerikanska och svenska medier kunde inte få nog av henne. När hon upprepade detta genom att följa efter Obama för att kräva att denne skulle hålla sitt vallöfte om slut på krigen i Irak och Afghanistan rådde medietystnad. Bush hade redan förlorat valet och då var det bäst att hålla tyst om de pågående konflikterna.
Det är nu 10 år sedan Nobels fredspris senast gick till någon som arbetat med fredsfrågor. Med dagens kommitté kan det dröja 10 år till. När tidsandan får Nobelpriskommittén att överge dagens folkmördare gör de gott i att minnas Sheehan.
-----------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 oktober 2009
fredag, oktober 9
MARIANNE STIEGER: Nedtystade krigsförbrytelser
Kära lyssnare!
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.
Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”
Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.
”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”
Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.
Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!
Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009
Häromdagen föll mina ögon på en rubrik i min dagliga tidning: ”Krigsbrott måste straffas.” Javisst, det är självklart, tänkte jag och läste vidare i artikeln som handlade om FN:s rapport om kriget på Gazaremsan. Jag läste vidare: ”Det handlar inte bara om Israel och Hamas utan om hela världen. När det gäller de flesta andra konflikter anses rättsliga åtgärder mot krigsbrottslingar vara en förutsättning för stabil fred.” Ja, och så följde en uppräkning av många krigsförbrytelser över hela världen, den ena värre än det andra.
Samma dag på eftermiddagen lärde jag känna en pensionerad sjökapten, en svensk sjöman av det riktigt gamla slaget som har seglat på all världens hav. Vårt samtal flöt fram och tillbaka, när han plötsligt sade: ”Det värsta jag har upplevt var nog när jag seglade som befälselev för Transatlantik åren 1947 till 48. Så glad jag var när rederiet flyttade mig till en annan trad, så att jag slapp se de uthungrade, förtvivlade kvinnorna som lastade och lossade i de kommunistiska hamnarna.”
Mitt intresse och min nyfikenhet var väckta och det behövdes inte många frågor, för att få den gamle mannen att gräva i minnenas skattkista. Upp kom en hemsk berättelse om hårt arbete, svält och umbäranden. I de flesta hamnarna var det utmärglade, dåligt klädda kvinnor som utförde det tunga lastnings- och lossningsarbetet. Ibland bröt kvinnorna ihop i lastrummen, vinschades upp och fördes bort av de ryska soldaterna som bevakade dem med kalasjnikovs. Tack var sina tyska språkkunskaper kunde den då tjugoårige befälseleven under korta obevakade sekunder fråga ut kvinnorna om deras öde. Alla var de tyska deporterade kvinnor som av de ryska trupperna hade släpats bort under de kaotiska månaderna i slutet av andra världskriget.
”Vi ville så gärna ge dem något att äta”, fortsatte den gamle, medan det blänkte förrädiskt i hans blåa ögon, ”men de bevakades hela tiden av välnärda, varmt klädda ryska soldater. Under hela mitt sjömannaliv har jag tänkt på de här stackars kvinnorna och om de någonsin kom hem igen.”
Dessa kvinnor hörde till de många hundratusen civilister som deporterades till Sovjetunionen i krigets slutskede och månaderna därefter. 132 000 av dem befann sig redan på rysk mark före Jalta-konferensen, det vill säga innan kriget var slut. Det var en ren krigsförbrytelse och strider mot alla undertecknade konventioner. De sista av alla de många hundratusen deporterade från många olika länder, bland dem 400 000 civilister från Ungern, däribland många judar, återvände hem 1957. De tyska kvinnor som inte hade något hem att återvända till, varken i DDR eller i Förbundsrepubliken, fördes till de östtyska urangruvorna, där tusentals av dem omkom. De slutligen hemvändande kvinnorna var sjuka, lemlästade och psykiskt fullständigt slut.
Kära lyssnare, nu kommer det värsta. Ingen, ingen enda nation i världen har någonsin bett om ursäkt för brotten mot dessa människor. Och ingen gottgörelse har de fått. Jo, någon kvinna talar i boken av Freya Klier ”Verschleppt ans Ende der Welt, Deporterad till världens ände, som jag har som grund för mina påståenden om 600 DM eller någon om 1320 DM. Inte någon enda av de hundratals miljarder kronorna som har utbetalats som gottgörelse av tyska staten till krigets offer har gått till dessa kvinnor. Heder åt Freya Klier som gett dessa kvinnor en röst i världen! Skam åt Tyskland som ännu sviker dessa kvinnor! Tusenfalt skam åt Sovjetunionen som har behandlat människor på detta sätt! Och tack gamle sjöman, som minns dessa kvinnor med sådan värme!
Kära lyssnare, skänk även ni en tanke åt alla civilister i världen som drabbas så hårt av krigets elände hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1248) 11-25 okt. 2009
torsdag, oktober 8
ROSOR från RADIO TUFF (nr1248) 11-25 okt -09 till....
(I den här bloggen förekommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som har hörts varje vecka från 1985 på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Radio Tuff görs på frivilligbasis i den stolta folkrörelsetraditionen och sänds första gången söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor.)
-----------------------------------------------------
....till Strandskolan i Tyresö, som 15 oktober från kl 16 anordnar Öppet hus för Tuff-projekten i Indien och som har den prisbelönta skoltidningen Strandaren. Där berättar läraren Mia Tranehed med många fina bilder från indiska Dharampur om sitt besök bland projekten 2005 och skriver bland annat: ”Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer.” Se http://webnews.textalk.com/strandaren/ eller Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som varje vecka uppdateras av Bengt Citron och som läses av bland andra Bhikhu Vyas i Indien. Han skriver: “Please thank Bengt for his wonderful and efficient job”
....till två inspirerande fredshändelser som sker i oktober. I november 2008 startade en ”Budkavle för en kärnvapenfri värld” i Haparanda. Den har redan passerat alla Norrlandskommuner och på FN-dagen 24 oktober anländer den till Tyresö. Mer om detta hörs i detta Radio Tuffs krönika. Den andra mera internationella fredskampanjen är ”Världsmarschen för fred och icke-våld”, som i år startade på Nya Zeeland den 2 oktober, Gandhis födelsedag. Den anländer till Stockholm den 29-30 oktober och dess paroller är: ”Global kärnvapenavrustning. Omedelbart tillbakadragande av militära styrkor från ockuperade områden. Fortskridande proportionell nedrustning av konventionella vapen. Undertecknande av icke-aggressionsavtal mellan länder. Regeringars avsägande av krig som en lösning på konflikter”
....till före detta ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk mot Sveriges dubbelmoral: "På sikt måste vi se på vapenproduktion på samma sätt som koldioxidutsläpp. Vi bara öser in nya vapen, samtidigt som alla gamla finns kvar. Det kan inte sluta i något annat än en våldskatastrof. Men jag tycker att det är väldigt tyst, och få vågar problematisera att stater lägger så mycket pengar på vapenkapacitet när de behövs till så mycket annat. Det är väldigt lite prat och ingen vågar tro på en vapenfri värld."
....till Tyresöbon Inger Gemicioglu, som meddelar att LUCA (Lokal utveckling i Centralamerika) nu är nära att nå målet att utbilda ett antal ”barfota” barnmorskor i Guatemala. Hon skriver: ”Det är tack vare TUFF och andra bidragsgivare, som det blivit möjligt att genomföra projektet och det är vi oerhört tacksamma för”. Tuff har det senaste året bidragit med 9000 kr.
....till tidskriften Deutscher Ostdienst, som påminner om katoliken och antifascisten Don Luigi Sturzo som tidigt flydde från Mussolinis Italien men som redan i december 1944 från sin asyl i USA skarpt kritiserade Churchills planer på att etniskt rensa många miljoner tyskar. Han kallade det för ”historielöst, barbariskt och rasistiskt”. Och barbariskt blev det. Av de 14 miljoner tyskar som fördrevs till det krympta ruinlandet Tyskland dog eller dödades över två miljoner. Eller som den brittisk-judiske socialisten och bokförläggaren Victor Gollanz skrev på tal om detta: ”Kollektivskuld är en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke”.
....till Tuff-aktivisten Erika Husberg, som städat Tuff-lokalen. Sådana insatser i en frivilligt arbetande förening är väldigt viktiga men tyvärr ofta underskattade.
....till veckans citat, som kommer från Bengt Svensson i San Francisco: ”Krig är terrorism – med en större budget”
-----------------------------------------------------
....till Strandskolan i Tyresö, som 15 oktober från kl 16 anordnar Öppet hus för Tuff-projekten i Indien och som har den prisbelönta skoltidningen Strandaren. Där berättar läraren Mia Tranehed med många fina bilder från indiska Dharampur om sitt besök bland projekten 2005 och skriver bland annat: ”Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer.” Se http://webnews.textalk.com/strandaren/ eller Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se , som varje vecka uppdateras av Bengt Citron och som läses av bland andra Bhikhu Vyas i Indien. Han skriver: “Please thank Bengt for his wonderful and efficient job”
....till två inspirerande fredshändelser som sker i oktober. I november 2008 startade en ”Budkavle för en kärnvapenfri värld” i Haparanda. Den har redan passerat alla Norrlandskommuner och på FN-dagen 24 oktober anländer den till Tyresö. Mer om detta hörs i detta Radio Tuffs krönika. Den andra mera internationella fredskampanjen är ”Världsmarschen för fred och icke-våld”, som i år startade på Nya Zeeland den 2 oktober, Gandhis födelsedag. Den anländer till Stockholm den 29-30 oktober och dess paroller är: ”Global kärnvapenavrustning. Omedelbart tillbakadragande av militära styrkor från ockuperade områden. Fortskridande proportionell nedrustning av konventionella vapen. Undertecknande av icke-aggressionsavtal mellan länder. Regeringars avsägande av krig som en lösning på konflikter”
....till före detta ärkebiskopen KG Hammar, som är mycket kritisk mot Sveriges dubbelmoral: "På sikt måste vi se på vapenproduktion på samma sätt som koldioxidutsläpp. Vi bara öser in nya vapen, samtidigt som alla gamla finns kvar. Det kan inte sluta i något annat än en våldskatastrof. Men jag tycker att det är väldigt tyst, och få vågar problematisera att stater lägger så mycket pengar på vapenkapacitet när de behövs till så mycket annat. Det är väldigt lite prat och ingen vågar tro på en vapenfri värld."
....till Tyresöbon Inger Gemicioglu, som meddelar att LUCA (Lokal utveckling i Centralamerika) nu är nära att nå målet att utbilda ett antal ”barfota” barnmorskor i Guatemala. Hon skriver: ”Det är tack vare TUFF och andra bidragsgivare, som det blivit möjligt att genomföra projektet och det är vi oerhört tacksamma för”. Tuff har det senaste året bidragit med 9000 kr.
....till tidskriften Deutscher Ostdienst, som påminner om katoliken och antifascisten Don Luigi Sturzo som tidigt flydde från Mussolinis Italien men som redan i december 1944 från sin asyl i USA skarpt kritiserade Churchills planer på att etniskt rensa många miljoner tyskar. Han kallade det för ”historielöst, barbariskt och rasistiskt”. Och barbariskt blev det. Av de 14 miljoner tyskar som fördrevs till det krympta ruinlandet Tyskland dog eller dödades över två miljoner. Eller som den brittisk-judiske socialisten och bokförläggaren Victor Gollanz skrev på tal om detta: ”Kollektivskuld är en vanvettig, oliberal, antikristen och beklagansvärt nazistisk tanke”.
....till Tuff-aktivisten Erika Husberg, som städat Tuff-lokalen. Sådana insatser i en frivilligt arbetande förening är väldigt viktiga men tyvärr ofta underskattade.
....till veckans citat, som kommer från Bengt Svensson i San Francisco: ”Krig är terrorism – med en större budget”
tisdag, oktober 6
Bengt Svensson: KÄRNVAPEN, IRAN, HÄLSOVÅRDSREFORM
Hej alla lyssnare på radio Tuff och Tyresö närradio.
Empire State Building i New York har blivit belyst i rött och gult för att fira Mao Tse Tungs utropande av folkrepubliken Kina för precis 60 år sedan. Det är tur att Mao är död. Annars skulle han nog ha skrattat ihjäl sig.
Åtta makter samlades för att diskutera kärnvapenbegränsning och provstoppsavtalets följande. Sju av dem är kärnvapenmakter, om man räknar in Tyskland, som har hundratals amerikanska massförstörelsevapen på sitt territorium. Den åttonde, Iran, saknar både kärnvapen och teknologin för att tillverka dem och säger sig dessutom inte ha några planer på att skaffa några. Till skillnad från de sju kärnvapenmakterna har Iran heller inte brutit mot provstoppsavtalet.
Bara USA:s årsbudget för kärnvapenutveckling överstiger de flesta länders totala försvarsbudget. I provstoppsavtalet står det tvärtom att kärnvapenmakterna ska avskaffa sina kärnvapen. Men får man tro våra vanligaste massmedier, så är det Iran som hotar freden med sina icke-existerande kärnvapen. I själva verket liknar den här propagandaoffensiven motsvarande kampanj mot Irak, som banade väg för anfallet för över sex år sedan. Då som nu tillhörde de stora amerikanska tidningarna som The New York Times och Wall Street Journal de värsta krigshetsarna.Snart har ett år gått sedan Barak Obama valdes till president. Som väntat har inte särskilt mycket hänt. Jag hade dock väntat mig att hans inrikespolitiska reformer skulle vara både djärvare och kraftfullare med tanke på den demokratiska majoriteten i både senat och representanthus. Obama står nu inför valet att trappa upp kriget i Afghanistan. På sista tiden har man jämfört honom med Lyndon Johnson, som valde att trappa upp Vietnamkriget och tvingades överge sina sociala reformer, som han kallade för The Great Society. Ja, Vietnamkriget blev undergången för hans presidentskap. Han ställde inte upp för omval. Hans vicepresident Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon efter att både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats samma år, 1968.
Johnson hade mycket mer politisk erfarenhet än Obama och var betydligt brutalare och effektivare när det gällde att driva igenom sin lagstiftning, särskilt medborgarrättslagarna, vilka mötte bittert motstånd från hans egna partikamrater i sydstaterna.Obamas hälsovårdsreform går trögt minst sagt. Det är osäkert om det blir något mer än en obetydlig försäkringsreform. Men den demokratiske representanten från Florida, Alan Grayson, presenterade motståndarnas alternativ så här:
”The Republican health care plan for America: 'don't get sick.' If you have insurance don't get sick, if you don't have insurance, don't get sick; if you're sick, don't get sick. ... If you do get sick America, the Republican health care plan is this: 'die quickly’."
Bli inte sjuk, och om du ändå blir sjuk, dö snabbt. Bakgrunden är, att tusentals människor med eller utan försäkring gör personlig konkurs varje år på grund av obetalda sjukhusräkningar.
--------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 11-25 oktober 2009
Empire State Building i New York har blivit belyst i rött och gult för att fira Mao Tse Tungs utropande av folkrepubliken Kina för precis 60 år sedan. Det är tur att Mao är död. Annars skulle han nog ha skrattat ihjäl sig.
Åtta makter samlades för att diskutera kärnvapenbegränsning och provstoppsavtalets följande. Sju av dem är kärnvapenmakter, om man räknar in Tyskland, som har hundratals amerikanska massförstörelsevapen på sitt territorium. Den åttonde, Iran, saknar både kärnvapen och teknologin för att tillverka dem och säger sig dessutom inte ha några planer på att skaffa några. Till skillnad från de sju kärnvapenmakterna har Iran heller inte brutit mot provstoppsavtalet.
Bara USA:s årsbudget för kärnvapenutveckling överstiger de flesta länders totala försvarsbudget. I provstoppsavtalet står det tvärtom att kärnvapenmakterna ska avskaffa sina kärnvapen. Men får man tro våra vanligaste massmedier, så är det Iran som hotar freden med sina icke-existerande kärnvapen. I själva verket liknar den här propagandaoffensiven motsvarande kampanj mot Irak, som banade väg för anfallet för över sex år sedan. Då som nu tillhörde de stora amerikanska tidningarna som The New York Times och Wall Street Journal de värsta krigshetsarna.Snart har ett år gått sedan Barak Obama valdes till president. Som väntat har inte särskilt mycket hänt. Jag hade dock väntat mig att hans inrikespolitiska reformer skulle vara både djärvare och kraftfullare med tanke på den demokratiska majoriteten i både senat och representanthus. Obama står nu inför valet att trappa upp kriget i Afghanistan. På sista tiden har man jämfört honom med Lyndon Johnson, som valde att trappa upp Vietnamkriget och tvingades överge sina sociala reformer, som han kallade för The Great Society. Ja, Vietnamkriget blev undergången för hans presidentskap. Han ställde inte upp för omval. Hans vicepresident Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon efter att både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats samma år, 1968.
Johnson hade mycket mer politisk erfarenhet än Obama och var betydligt brutalare och effektivare när det gällde att driva igenom sin lagstiftning, särskilt medborgarrättslagarna, vilka mötte bittert motstånd från hans egna partikamrater i sydstaterna.Obamas hälsovårdsreform går trögt minst sagt. Det är osäkert om det blir något mer än en obetydlig försäkringsreform. Men den demokratiske representanten från Florida, Alan Grayson, presenterade motståndarnas alternativ så här:
”The Republican health care plan for America: 'don't get sick.' If you have insurance don't get sick, if you don't have insurance, don't get sick; if you're sick, don't get sick. ... If you do get sick America, the Republican health care plan is this: 'die quickly’."
Bli inte sjuk, och om du ändå blir sjuk, dö snabbt. Bakgrunden är, att tusentals människor med eller utan försäkring gör personlig konkurs varje år på grund av obetalda sjukhusräkningar.
--------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. 11-25 oktober 2009
lördag, oktober 3
Öppet hus 15 oktober 2009 - Mat och solidaritet
(Mia Tranehed är lärare vid Strandskolan i Tyresö, som den 15 oktober 2009 har sitt traditionella Öppet hus för Tuff-projekten i Indien. Så här skriver hon i skolans tidning Strandaren):
Nu är det åter dags att solidariskt hjälpa det utsatta bergsområdet i Dharampur i norra Indien. Ända sedan Strandskolan öppnade 1996 har vi i samarbete med TUFF (Tyresö U-lands och fredsförening) skänkt pengar från Öppet hus till Indien.
En diskussion man kan föra i samband med detta är huruvida vi ska fortsätta sända pengar till ett land som Indien, som numera tillhör de största ekonomierna i världen. TUFF och även Strandskolan har beslutat att fortsätta hjälpa de byar som inte staten i nuläget hjälper. Våra vänskolor ligger utspridda i små bergsbyar i Dharampur i delstaten Gujarat. Människorna i dessa byar är mycket fattiga och har dålig tillgång till rent vatten. Folket är varken hinduer eller muslimer och tillhör på så sätt en utsatt minoritetsbefolkning utan det naturliga samhällsskyddet. TUFF har genom åren bidragit till att borra nya brunnar, bygga dammar för att rädda en del av monsunens regn samt byggt skolor till barnen som inte annars hade fått någon utbildning. Det är på sikt allas önskan att Indien själva övertar omsorgen över detta område.Vår samarbetspartner Bikhu Vyas fördelar pengarna till våra sex skolor. Det kan också komma att handla om nya planteringar av mangoträd eller inköp av medicin.
Pengarna ger resultat.
Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer. Undertecknad tillsammans med kollegan Anna-Karin Nylander har själv sett resultatet från våra tidigare insamlade pengar. Under en resa i bergsområdet Dharamphur för fyra år sedan kunde vi möta mycket tacksamma och glada elever. Det är oerhört glädjande att veta att vi ännu en gång kommer att bidra till en bättre skolgång och en tryggare framtid för dessa ungdomar. Förra året inbringade vårt Öppna hus 32000 kr, låt oss tillsammans slå detta torsdagen den 15 oktober!Radio TUFF sänder via succékanalen på 91,4 och just nu rullar en intervju med mig där jag berättar lite mer om vårt Öppna hus för att locka även allmänheten att komma.För att se ett bildspel från Dharampur i Power point-format klickar du här.
Mia Tranehed, Lärare Strandskolan. Indienresenär 2005
Nu är det åter dags att solidariskt hjälpa det utsatta bergsområdet i Dharampur i norra Indien. Ända sedan Strandskolan öppnade 1996 har vi i samarbete med TUFF (Tyresö U-lands och fredsförening) skänkt pengar från Öppet hus till Indien.
En diskussion man kan föra i samband med detta är huruvida vi ska fortsätta sända pengar till ett land som Indien, som numera tillhör de största ekonomierna i världen. TUFF och även Strandskolan har beslutat att fortsätta hjälpa de byar som inte staten i nuläget hjälper. Våra vänskolor ligger utspridda i små bergsbyar i Dharampur i delstaten Gujarat. Människorna i dessa byar är mycket fattiga och har dålig tillgång till rent vatten. Folket är varken hinduer eller muslimer och tillhör på så sätt en utsatt minoritetsbefolkning utan det naturliga samhällsskyddet. TUFF har genom åren bidragit till att borra nya brunnar, bygga dammar för att rädda en del av monsunens regn samt byggt skolor till barnen som inte annars hade fått någon utbildning. Det är på sikt allas önskan att Indien själva övertar omsorgen över detta område.Vår samarbetspartner Bikhu Vyas fördelar pengarna till våra sex skolor. Det kan också komma att handla om nya planteringar av mangoträd eller inköp av medicin.
Pengarna ger resultat.
Jag kan intyga att pengarna används på bästa tänkbara sätt och att inga pengar försvinner i korrumperade händer. Undertecknad tillsammans med kollegan Anna-Karin Nylander har själv sett resultatet från våra tidigare insamlade pengar. Under en resa i bergsområdet Dharamphur för fyra år sedan kunde vi möta mycket tacksamma och glada elever. Det är oerhört glädjande att veta att vi ännu en gång kommer att bidra till en bättre skolgång och en tryggare framtid för dessa ungdomar. Förra året inbringade vårt Öppna hus 32000 kr, låt oss tillsammans slå detta torsdagen den 15 oktober!Radio TUFF sänder via succékanalen på 91,4 och just nu rullar en intervju med mig där jag berättar lite mer om vårt Öppna hus för att locka även allmänheten att komma.För att se ett bildspel från Dharampur i Power point-format klickar du här.
Mia Tranehed, Lärare Strandskolan. Indienresenär 2005
lördag, september 26
KOLONIALISMEN DÅ, STATLIGA TRENDNISSAR?
På Dagens Nyheters debattsida den 2 april 2008 fanns ett upprop som har undertecknats av 453 historiker och statsvetare på hög akademisk nivå. Det handlar om den statliga historiemyndigheten Forum för levande historia, egentligen en egendomlighet i ett annars demokratiskt land. I uppropet sägs:
”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer..”
Undertecknarna talar om ”kampanjhistoria” och frågar:
”Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner kr per år på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet?”
Det är rimliga frågor, eftersom den statliga myndigheten hittills undvikit att skildra västliga förbrytelser. Just nu belyses Pol Pots brott. Men flera debattörer har påpekat att det kristna och demokratiska USA i sitt krig i Vietnam och Kambodja dödade långt flera människor än vad kommunisten Pol Pot lyckades med.
Hittills har den statliga historiemyndigheten uppträtt likt forna tiders hovhistoriker, som fick en given plats intill köttgrytorna genom att smickra överheten och skildra dess favoritämnen. Kommer den någonsin att berätta om den västliga slavhandelns miljoner offer, indianutrotningen i Amerika eller de västliga kolonisatörernas härjningar?
Den amerikanske historikern Mike Davis påstår i boken ”Late Victorian Holocaust” (2001), att britter och andra giriga imperialister under senare delen av 1800-talet orsakade 60 miljoners människors död i tredje världen. Det är kanske liksom liknande dödssiffror tilltaget i överkant, men det har kallats för ”historiens kanske största folkmord”. I många fall handlade det visserligen om direkt dödande men de flesta blev indirekta svältoffer, så beteckningen folkmord kan ifrågasättas.
Om det som hände i Belgiska Kongo vid tiden kring sekelskiftet 1900 skriver Adam Hochschild i sin bok ”Kung Leopolds vålnad”:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid”.
Den i andra världskriget så beryktade rasismen hade sina föregångare. En ledande brittisk imperialist var Joseph Chamberlain, som fastslog:
"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".
Chamberlain var vid sekelskiftet 1900 tillskyndare av Englands angrepp på boerrepublikerna i Sydafrika, där bland andra 22 000 boerbarn dog i brittiska koncentrationsläger. Också den unge Winston Churchill, som var tidningskorrespondent under boerkriget, undslapp sig att han trodde på ”den brittiska rasens överlägsenhet”
Ungefär samtidigt erövrade USA Filippinerna från Spanien. Också bland amerikaner frodades då rasistiska tongångar eller som den vältalige senatorn Albert Beveridge uttryckte det::
"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och
om nödvändigt också nya länder.
Och när amerikanerna dödade alla inklusive kvinnor och barn i en filippinsk stad på 17 000 invånare försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."
Om vår statliga historiemyndighet också tar up dessa ämnen slipper den att bli kallad Forum för ensidig historia.
------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
PS: Med utgångspunkt från Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” har Tuffs samtalscafé en träff i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 torsdag den 1 oktober kl 19. Inledare Birgitta Karlfeldt. Alla välkomna!
”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer..”
Undertecknarna talar om ”kampanjhistoria” och frågar:
”Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner kr per år på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet?”
Det är rimliga frågor, eftersom den statliga myndigheten hittills undvikit att skildra västliga förbrytelser. Just nu belyses Pol Pots brott. Men flera debattörer har påpekat att det kristna och demokratiska USA i sitt krig i Vietnam och Kambodja dödade långt flera människor än vad kommunisten Pol Pot lyckades med.
Hittills har den statliga historiemyndigheten uppträtt likt forna tiders hovhistoriker, som fick en given plats intill köttgrytorna genom att smickra överheten och skildra dess favoritämnen. Kommer den någonsin att berätta om den västliga slavhandelns miljoner offer, indianutrotningen i Amerika eller de västliga kolonisatörernas härjningar?
Den amerikanske historikern Mike Davis påstår i boken ”Late Victorian Holocaust” (2001), att britter och andra giriga imperialister under senare delen av 1800-talet orsakade 60 miljoners människors död i tredje världen. Det är kanske liksom liknande dödssiffror tilltaget i överkant, men det har kallats för ”historiens kanske största folkmord”. I många fall handlade det visserligen om direkt dödande men de flesta blev indirekta svältoffer, så beteckningen folkmord kan ifrågasättas.
Om det som hände i Belgiska Kongo vid tiden kring sekelskiftet 1900 skriver Adam Hochschild i sin bok ”Kung Leopolds vålnad”:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid”.
Den i andra världskriget så beryktade rasismen hade sina föregångare. En ledande brittisk imperialist var Joseph Chamberlain, som fastslog:
"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".
Chamberlain var vid sekelskiftet 1900 tillskyndare av Englands angrepp på boerrepublikerna i Sydafrika, där bland andra 22 000 boerbarn dog i brittiska koncentrationsläger. Också den unge Winston Churchill, som var tidningskorrespondent under boerkriget, undslapp sig att han trodde på ”den brittiska rasens överlägsenhet”
Ungefär samtidigt erövrade USA Filippinerna från Spanien. Också bland amerikaner frodades då rasistiska tongångar eller som den vältalige senatorn Albert Beveridge uttryckte det::
"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och
om nödvändigt också nya länder.
Och när amerikanerna dödade alla inklusive kvinnor och barn i en filippinsk stad på 17 000 invånare försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."
Om vår statliga historiemyndighet också tar up dessa ämnen slipper den att bli kallad Forum för ensidig historia.
------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
PS: Med utgångspunkt från Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” har Tuffs samtalscafé en träff i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 torsdag den 1 oktober kl 19. Inledare Birgitta Karlfeldt. Alla välkomna!
fredag, september 25
MARIANNE STIEGER: Skördetid i Skåne och Tyskland
Kära lyssnare!
Det är skördetid härnere i Skåne. Fläderbären, eller hyllebär som vi säger härnere, hänger rödsvarta i stora klasar på sina buskar. Men när jag ska skörda dem, säger jag som räven i de grekiska fablerna. ”Det är surt!” Jag når nämligen inte upp till de frestande klasarna. Så är det när man är kort i rocken.
Däremot tar jag med mig sekatören på mina cykelturer utmed havet och klipper av stora dignade grenar med havtorn. Vilket gelé det blir! Har ni smakat på det någon gång? Eller havtornssoppa med skumägg? En delikatess utan like! Brukar serveras på Ålandsbåtarna.
Även sockerbetorna, Skånes söta guld, är mogna. Säger man om sockerbetor att de är mogna? Nå, hur som helst, så har betskörden börjat den här veckan. Nu gäller det att se upp på de skånska småvägarna. Där kör lastbilarna ut från åkrarna i full fart och lämnar spår av halkig och slirig lera bakom sig. Men vad gör det, när betskörden i år tycks rikligare än på många år? Bönderna lär tacka och ta emot. Det är den varma och soliga sensommaren som ger klirret kassakistan.
Det är också denna härliga, men blåsiga sensommar som har förlett mig till mina morgonbad. Jag hade tänkt hålla på med mina morgontidiga simturer i Öresund till 1 oktober eller tills temperaturen har sjunkit under 12 grader. Än så länge håller den sig kring 15. Nu har jag dock träffat på en lika tokig inflyttad stockholmska som tänker hålla på till 15 oktober. Får se om jag lyckas överträffa henne. Jag ska hålla er informerad.
Skördetid sa jag! I Tyskland är det skördetid för politikerna. Idag, söndagen den 27 september, är det parlamentsval i Tyskland, men i de flesta förbundsländerna också val till lantdag och kommun. Det har varit en mycket säregen valrörelse. De båda stora partierna CDU, den kristliga unionen, och SPD, socialdemokraterna, har ju regerat ihop de sista fyra åren. Hur sjutton bär man sig åt för att angripa varandra i en valrörelse och samtidigt låta framskymta regeringskoalitionens lyckliga äktenskap? Det blev en svårlöst spagat och därmed ett valhänt röstfiske.
När valet är över, kommer vi att få veta om det blir kansler Angela Merkel som sitter kvar i regeringen, eller om månne Frank Walter Steinmeier har lyckats bättre med att fiska röster. Kritiken från väljarna är hård. Ingen vet nämligen vad man egentligen röstar på. Har Merkel tur, kan hon bilda sin önskeregering: nämligen en koalition med FDP, eller det närmaste man kan komma folkpartiet. Annars måste hon bita i det sura äpplet och fortsätta sitt äktenskap med socialdemokraterna.
Dessa i sin tur lägger ut sina nät åt alla håll. Blir det en koalition med vänstern? Eller möjligen med både vänstern och miljöpartiet. Ja, gissningarna går vilt. Men som man sår, så skördar man. Och nu i kväll får vi se hur skördeutfallet i det tyska valet blir.
Själv hoppas jag att ni har ladorna fulla i Tyresö. Jag vet ett plommonträd på Slåttervägen som bär de ljuvligaste frukterna. Numret förråder jag dock inte.
Tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
Det är skördetid härnere i Skåne. Fläderbären, eller hyllebär som vi säger härnere, hänger rödsvarta i stora klasar på sina buskar. Men när jag ska skörda dem, säger jag som räven i de grekiska fablerna. ”Det är surt!” Jag når nämligen inte upp till de frestande klasarna. Så är det när man är kort i rocken.
Däremot tar jag med mig sekatören på mina cykelturer utmed havet och klipper av stora dignade grenar med havtorn. Vilket gelé det blir! Har ni smakat på det någon gång? Eller havtornssoppa med skumägg? En delikatess utan like! Brukar serveras på Ålandsbåtarna.
Även sockerbetorna, Skånes söta guld, är mogna. Säger man om sockerbetor att de är mogna? Nå, hur som helst, så har betskörden börjat den här veckan. Nu gäller det att se upp på de skånska småvägarna. Där kör lastbilarna ut från åkrarna i full fart och lämnar spår av halkig och slirig lera bakom sig. Men vad gör det, när betskörden i år tycks rikligare än på många år? Bönderna lär tacka och ta emot. Det är den varma och soliga sensommaren som ger klirret kassakistan.
Det är också denna härliga, men blåsiga sensommar som har förlett mig till mina morgonbad. Jag hade tänkt hålla på med mina morgontidiga simturer i Öresund till 1 oktober eller tills temperaturen har sjunkit under 12 grader. Än så länge håller den sig kring 15. Nu har jag dock träffat på en lika tokig inflyttad stockholmska som tänker hålla på till 15 oktober. Får se om jag lyckas överträffa henne. Jag ska hålla er informerad.
Skördetid sa jag! I Tyskland är det skördetid för politikerna. Idag, söndagen den 27 september, är det parlamentsval i Tyskland, men i de flesta förbundsländerna också val till lantdag och kommun. Det har varit en mycket säregen valrörelse. De båda stora partierna CDU, den kristliga unionen, och SPD, socialdemokraterna, har ju regerat ihop de sista fyra åren. Hur sjutton bär man sig åt för att angripa varandra i en valrörelse och samtidigt låta framskymta regeringskoalitionens lyckliga äktenskap? Det blev en svårlöst spagat och därmed ett valhänt röstfiske.
När valet är över, kommer vi att få veta om det blir kansler Angela Merkel som sitter kvar i regeringen, eller om månne Frank Walter Steinmeier har lyckats bättre med att fiska röster. Kritiken från väljarna är hård. Ingen vet nämligen vad man egentligen röstar på. Har Merkel tur, kan hon bilda sin önskeregering: nämligen en koalition med FDP, eller det närmaste man kan komma folkpartiet. Annars måste hon bita i det sura äpplet och fortsätta sitt äktenskap med socialdemokraterna.
Dessa i sin tur lägger ut sina nät åt alla håll. Blir det en koalition med vänstern? Eller möjligen med både vänstern och miljöpartiet. Ja, gissningarna går vilt. Men som man sår, så skördar man. Och nu i kväll får vi se hur skördeutfallet i det tyska valet blir.
Själv hoppas jag att ni har ladorna fulla i Tyresö. Jag vet ett plommonträd på Slåttervägen som bär de ljuvligaste frukterna. Numret förråder jag dock inte.
Tag väl hand om er, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
torsdag, september 24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1147) 27/9-11/10 till....
....till filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö, som (AB 18/9) skriver under rubriken ”USA:s tur att be Kambodjas folk om ursäkt”. Han påpekar att Pol Pot ingalunda var ensam om att massdöda männsikor i Indokina och skriver: ”När ska USA be det kambodjanska folket om ursäkt för sitt cyniska stöd till Pol Pot, då hans brott låg i öppen dager? Och när ska USA betala skadestånd för det krig man övertog från Frankrike och drev med sådan ihärdig blodtörst, ända tills det var förlorat?"
....till vietnamesiskan Kim Phuc, nyligen på besök i Sverige. Hon förekom som 9-åring 1972 på ett av krigshistoriens mest kända foton, när hon naken och skrikande av smärta och fasa sprang med huden brinnande av amerikansk napalm. Men nu har hon förlåtit dem som bombade hennes by och säger: ”De är offer, precis som jag.” Världen skulle bli bättre om flera hade denna klarsyn och om offrens lidanden också för västliga förbrytelser visades oftare än de så kallade hjältarna. Kim Phuc finns med i den nyutkomna boken "FRED! 100 röster mot våld och krig" I samband med hennes besök i Sverige uppger nu våra medier, att det amerikanska kriget i Vietnam dödade miljoner flera än vad Pol Pot lyckades med.
....till Den Internationella Haagdomstolen, som anser att förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic nu kan släppas ur kvinnofängelset i Hinseberg. Hon dömdes till 11 år för krigsförbrytelser. Då var hon 73 år, i dag är hon nästan 80. De som hatiskt demonstrerar mot beslutet borde lära sig lite av vietnamesiskan Kim Phuc, som vi talade om nyss. Dessutom är det lätt att i krigen i forna Jugoslavien hitta förbrytelser också mot serberna, vilka i slutändan etniskt rensades mest av alla.
....till Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”, som bland annat har rubriken ”Väst önskade inte enat Tyskland”. Där citeras den franske författaren Francois Mauriac, som redan 1958 sade: "Så mycket älskar jag Tyskland, att det eggar mig att det finns två". Men det tycks faktiskt ha varit en gängse uppfattning bland Västeuropas ledare också 1989. Så här heter det i Ryska Posten: ”Bara två månader före Berlinmurens fall träffade den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov Storbritanniens Margaret Thatcher som förklarade att varken Storbritannien eller Västeuropa önskade Tysklands återförening. Hon uppmanade de sovjetiska ledarna att göra vad de kunde för att stoppa återföreningen.” Och Jacques Attali, som var president Mitterands rådgivare, förklarade för den sovjetiska politbyråns representant att "Frankrike ingalunda önskar tysk återförening, även om det inser att den till sist är oundviklig".
....till Catrin Ormestad, som bor I Israel och som nu skriver (AB 19/9) om angreppen mot Gaza i vintras: ”Civila användes som mänskliga sköldar. Civila sköts när de försökta sätta sig i säkerhet, hållande i vita flaggor. Skolor, sjukhus och fabriker utsattes för systematisk förstörelse.” Hon citerar Amnesty och Humans Rights Watch, som också påpekat att Israels armé begår krigsförbrytelser. Det pekar nu också en FN-rapport på. Tidningen Israel Hayom avfärdar den som ”ett klassiskt exempel på antisemitism.” Men denna frekventa anklagelse kompliceras –minst sagt- av att FN-kommissionens ordförande Richard Goldstone själv är av judisk börd och anses vara sionist.
....till Dan Jönsson, som på DN-Kultur (24/9) bland annat skriver: ”Som svensk är det lätt att bli avundsjuk när man sneglar mot den yviga danska Afghanistan-debatten och jämför med den sorgliga tystnad som råder i Sverige om detta krig, vårt första på tvåhundra år. Ett krig där vi undan för undan glider allt djupare in i Natos famn, längs ett sluttande plan av otydligheter och knipna politikerkäftar”.
....till vietnamesiskan Kim Phuc, nyligen på besök i Sverige. Hon förekom som 9-åring 1972 på ett av krigshistoriens mest kända foton, när hon naken och skrikande av smärta och fasa sprang med huden brinnande av amerikansk napalm. Men nu har hon förlåtit dem som bombade hennes by och säger: ”De är offer, precis som jag.” Världen skulle bli bättre om flera hade denna klarsyn och om offrens lidanden också för västliga förbrytelser visades oftare än de så kallade hjältarna. Kim Phuc finns med i den nyutkomna boken "FRED! 100 röster mot våld och krig" I samband med hennes besök i Sverige uppger nu våra medier, att det amerikanska kriget i Vietnam dödade miljoner flera än vad Pol Pot lyckades med.
....till Den Internationella Haagdomstolen, som anser att förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic nu kan släppas ur kvinnofängelset i Hinseberg. Hon dömdes till 11 år för krigsförbrytelser. Då var hon 73 år, i dag är hon nästan 80. De som hatiskt demonstrerar mot beslutet borde lära sig lite av vietnamesiskan Kim Phuc, som vi talade om nyss. Dessutom är det lätt att i krigen i forna Jugoslavien hitta förbrytelser också mot serberna, vilka i slutändan etniskt rensades mest av alla.
....till Stefan Lindgrens veckomagasin ”Ryska Posten”, som bland annat har rubriken ”Väst önskade inte enat Tyskland”. Där citeras den franske författaren Francois Mauriac, som redan 1958 sade: "Så mycket älskar jag Tyskland, att det eggar mig att det finns två". Men det tycks faktiskt ha varit en gängse uppfattning bland Västeuropas ledare också 1989. Så här heter det i Ryska Posten: ”Bara två månader före Berlinmurens fall träffade den dåvarande sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov Storbritanniens Margaret Thatcher som förklarade att varken Storbritannien eller Västeuropa önskade Tysklands återförening. Hon uppmanade de sovjetiska ledarna att göra vad de kunde för att stoppa återföreningen.” Och Jacques Attali, som var president Mitterands rådgivare, förklarade för den sovjetiska politbyråns representant att "Frankrike ingalunda önskar tysk återförening, även om det inser att den till sist är oundviklig".
....till Catrin Ormestad, som bor I Israel och som nu skriver (AB 19/9) om angreppen mot Gaza i vintras: ”Civila användes som mänskliga sköldar. Civila sköts när de försökta sätta sig i säkerhet, hållande i vita flaggor. Skolor, sjukhus och fabriker utsattes för systematisk förstörelse.” Hon citerar Amnesty och Humans Rights Watch, som också påpekat att Israels armé begår krigsförbrytelser. Det pekar nu också en FN-rapport på. Tidningen Israel Hayom avfärdar den som ”ett klassiskt exempel på antisemitism.” Men denna frekventa anklagelse kompliceras –minst sagt- av att FN-kommissionens ordförande Richard Goldstone själv är av judisk börd och anses vara sionist.
....till Dan Jönsson, som på DN-Kultur (24/9) bland annat skriver: ”Som svensk är det lätt att bli avundsjuk när man sneglar mot den yviga danska Afghanistan-debatten och jämför med den sorgliga tystnad som råder i Sverige om detta krig, vårt första på tvåhundra år. Ett krig där vi undan för undan glider allt djupare in i Natos famn, längs ett sluttande plan av otydligheter och knipna politikerkäftar”.
söndag, september 13
(Succékanalen 91,4, Tyresöradion, hörs dygnet runt på 91,4 MHz eller på www.tyresoradion.se Där hörs också Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, första gången udda veckor söndagar kl 17 och sedan fyra ggr per dygn. Programledare för alla programmen är Åke Sandin)
ORGANHANDEL OCH BEFÄNGDA ANALOGIER
Visst är det jättebra att vissa av våra vitala organ efter vår död kan användas för att livrädda svårt sjuka medmänniskor. Men det är ont om sådana organ och enligt en elementär ekonomisk lag stiger ju priserna, när efterfrågan är långt större än tillgången. Det lockar folk i olika länder att tjäna stora pengar. Ibland tycks smarta typer lura fattiga ”donatorer”, som bara får en ynka bråkdel av vad organhandlarna tjänar.
Den här frågan har på sistone fått stor aktualitet genom den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om palestiniers misstankar om att deras dödade landsmän också berövas sina organ. Det upprörande är ju faktiskt inte att döda människors organ räddar livet på andra –tvärtom-- utan att unga killar dödas för stenkastning och att deras anhöriga inte tillfrågas om sitt samtycke till organoperationer – om sådana nu skett.
Ledande israeler och deras många, mediestarka anhängare i Sverige har reagerat på det mest bisarra sätt. Rekordet slås av den förre israeliske Stockholmsambassadören Zvi Mazel, han som vandaliserade israel-svensken Dror Feilers konstverk på Historiska museet 2004. Mazel fablar nu om att 80 procent av svenska medier kontrolleras av socialisterna och vänstern. Det är faktiskt tvärtom, men han vill väl inte låtsas om Bonniers, en familj som inte utan vidare kan avfärdas som vänster eller antisemitisk.
Annars har kritikerna haft så svaga sakargument att de tvingats drämma till med just ”antisemitism”, det kanske mest missbrukade politiska glåpordet i vår tid. För att ge sken av rimlighet har de fått ta sats ända i Medeltiden. Den var en epok, när de mest befängda och ödesdigra skrönor förekom. Kvinnohatet frodades och massor av ”häxor” brändes på bål efter att ha haft samlag med Satan själv, som det påstods. Religiöst avvikande av olika etniciteter förföljdes och kättarbålen flammade friskt men dödande. Också judar förtalades, till exempel genom att anklagas för att baka bröd av mördade kristna barns blod. Det är denna gamla fördom, som israelvännerna nu använder för att avleda diskussionen från den i dag aktuella sakfrågan. ”En befängd analogi” för att citera Jan Guillou (AB 30/8).
Nu finns det ända in i vår tid liknande skräckhistorier, mestadels påhittade av den ständigt lögnaktiga krigspropagandan. I första världskriget spred segrarna berättelser om att tyskarna i veritabla likfabriker förvandlade dödade fiender till smörjolja och konstgödsel. Det tog bara några år innan detta avfärdades som lögn och förbannad dikt, bland annat av den brittiske labourpolitikern Arthur Ponsonby i hans bok ”Falsehood in Wartime” (1928).
Efter andra världskriget skulle dock under flera decennier liknande historier spridas av medierna från Hollywood till Moskva. De många skildringarna om hur tyskarna gjorde massor av tvålar av sina dödade offer har vi alla hört. Ja, de har pinsamt nog i många år lärts ut som dagsens sanning i våra skolor. Själv är jag en i den stora majoritet av historielärare som okritiskt förmedlat dessa lögner till många intet ont anande årgångar av tonåringar. Var rentav stolt och nöjd med att jag som skolans huvudlärare i historia bland de många läromedlen om judarnas grymma öde också anskaffade ett ljudbildband, där den för sin ”upplysningsverksamhet” prisbelönte Ferenc Göndör berättade om dessa ”människotvålar” av märket RIF. Det påstods betyda Rent Judefett, Reines Judenfett. Men inte heller på tyska stämmer ju initialerna och ändå trodde vi många historielärare på myten trots vår källkritiska skolning, så ensidigt hjärntvättade var vi.
Tänk om mänskligheten ännu existerar om 500 år i vår kärnvapennedlusade värld. Kan då tyskar i argumentsnöd om sin organhantering hänvisa till lögnaktiga skräckhistorier om dem i vår tid – senmedeltiden? -- och hojta om ”traditionell antigermanism” för att avleda uppmärksamheten från sakfrågorna? Men vi får ju aldrig veta, om tyskar kanske kommer att utnyttja en så befängd analogi.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1246) 13-27 september -09
ORGANHANDEL OCH BEFÄNGDA ANALOGIER
Visst är det jättebra att vissa av våra vitala organ efter vår död kan användas för att livrädda svårt sjuka medmänniskor. Men det är ont om sådana organ och enligt en elementär ekonomisk lag stiger ju priserna, när efterfrågan är långt större än tillgången. Det lockar folk i olika länder att tjäna stora pengar. Ibland tycks smarta typer lura fattiga ”donatorer”, som bara får en ynka bråkdel av vad organhandlarna tjänar.
Den här frågan har på sistone fått stor aktualitet genom den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om palestiniers misstankar om att deras dödade landsmän också berövas sina organ. Det upprörande är ju faktiskt inte att döda människors organ räddar livet på andra –tvärtom-- utan att unga killar dödas för stenkastning och att deras anhöriga inte tillfrågas om sitt samtycke till organoperationer – om sådana nu skett.
Ledande israeler och deras många, mediestarka anhängare i Sverige har reagerat på det mest bisarra sätt. Rekordet slås av den förre israeliske Stockholmsambassadören Zvi Mazel, han som vandaliserade israel-svensken Dror Feilers konstverk på Historiska museet 2004. Mazel fablar nu om att 80 procent av svenska medier kontrolleras av socialisterna och vänstern. Det är faktiskt tvärtom, men han vill väl inte låtsas om Bonniers, en familj som inte utan vidare kan avfärdas som vänster eller antisemitisk.
Annars har kritikerna haft så svaga sakargument att de tvingats drämma till med just ”antisemitism”, det kanske mest missbrukade politiska glåpordet i vår tid. För att ge sken av rimlighet har de fått ta sats ända i Medeltiden. Den var en epok, när de mest befängda och ödesdigra skrönor förekom. Kvinnohatet frodades och massor av ”häxor” brändes på bål efter att ha haft samlag med Satan själv, som det påstods. Religiöst avvikande av olika etniciteter förföljdes och kättarbålen flammade friskt men dödande. Också judar förtalades, till exempel genom att anklagas för att baka bröd av mördade kristna barns blod. Det är denna gamla fördom, som israelvännerna nu använder för att avleda diskussionen från den i dag aktuella sakfrågan. ”En befängd analogi” för att citera Jan Guillou (AB 30/8).
Nu finns det ända in i vår tid liknande skräckhistorier, mestadels påhittade av den ständigt lögnaktiga krigspropagandan. I första världskriget spred segrarna berättelser om att tyskarna i veritabla likfabriker förvandlade dödade fiender till smörjolja och konstgödsel. Det tog bara några år innan detta avfärdades som lögn och förbannad dikt, bland annat av den brittiske labourpolitikern Arthur Ponsonby i hans bok ”Falsehood in Wartime” (1928).
Efter andra världskriget skulle dock under flera decennier liknande historier spridas av medierna från Hollywood till Moskva. De många skildringarna om hur tyskarna gjorde massor av tvålar av sina dödade offer har vi alla hört. Ja, de har pinsamt nog i många år lärts ut som dagsens sanning i våra skolor. Själv är jag en i den stora majoritet av historielärare som okritiskt förmedlat dessa lögner till många intet ont anande årgångar av tonåringar. Var rentav stolt och nöjd med att jag som skolans huvudlärare i historia bland de många läromedlen om judarnas grymma öde också anskaffade ett ljudbildband, där den för sin ”upplysningsverksamhet” prisbelönte Ferenc Göndör berättade om dessa ”människotvålar” av märket RIF. Det påstods betyda Rent Judefett, Reines Judenfett. Men inte heller på tyska stämmer ju initialerna och ändå trodde vi många historielärare på myten trots vår källkritiska skolning, så ensidigt hjärntvättade var vi.
Tänk om mänskligheten ännu existerar om 500 år i vår kärnvapennedlusade värld. Kan då tyskar i argumentsnöd om sin organhantering hänvisa till lögnaktiga skräckhistorier om dem i vår tid – senmedeltiden? -- och hojta om ”traditionell antigermanism” för att avleda uppmärksamheten från sakfrågorna? Men vi får ju aldrig veta, om tyskar kanske kommer att utnyttja en så befängd analogi.
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1246) 13-27 september -09
lördag, september 12
HAMPUS ECKERMAN: Att hjälpa barn att gå i skola
”Ett par miljoner flickor går nu i skola”, säger Moderaterna. ”Nu har kvinnor rösträtt, nu går 2 miljoner afghanska flickor i skolan”, säger Fredrik Reinfeldt i TV och enligt Gunnar Jonsson i DN är vi i Afghanistan ”så att barn och särskilt flickor får gå i skolan”. ”Hundratals skolor har byggts så att även flickor fått lära sig läsa och skriva” berättar Sydsvenskan.
I den indiska delstaten Gujarats södra delar ligger kommunen Dharampur. I många av bergsbyarnas små hyddor ser det ut som om det vore medeltid. Jordgolv. Inget rinnande vatten, inte ens en vattenpump. Parasitsjukdomar är fortfarande vanliga och brist på vitaminer leder till nattblindhet och ögoninfektioner. Vid monsunen kommer översvämningar som förstör byggnader och förråd och även jordbävningar har drabbat området. Det indiska IT-under som vi kan läsa om i svenska tidningar har inte nått hit och ej heller till stora delar av landet.
Fortfarande lever 800 miljoner indier, två tredjedelar av befolkningen, i fattigdom.
Av dessa 800 miljoner fattiga bor ca 200 000 på Dharampurs kullar och varje år kommer dessutom sockerrörshuggarna, koytas, för att jobba på plantagerna under skördeperioden. Det är hårt jobb till dålig betalning. Delstaten erbjuder ingen undervisning alls till deras barn. Det är inte bara talibaner som förvägrar barn rätten att gå i skolan.
Sedan 1971, för trettioåtta år sedan, har Tyresö U-lands och Fredsförening (TUFF) finansierat många bra projekt i området kring Valod och Dharampur för att ge barnen möjlighet att gå i skola. Under 90-talet finansierade TUFF utbildning och mat för 3000 barn årligen. Nu finansieras åtta skolor för över 800 elever. Utöver det har
uppåt 200 brunnar grävts, 210 dieselpumpar installerats och 95 000 mangoträd
- för värdefulla vitaminer - planterats. Ögonoperationer och läkarundersökningar har bekostats och mat har donerats.
Allt utan att vi behövt döda en enda människa.
Inga av dessa pengar har behövt gå till bombplan, stridsvagnar eller legosoldater. Inget bröllop har bombarderats och folk har inte behövts brännas till döds när nervösa militärer i panik gett order som lett till 10-tals människors död. Inga beskyddarpengar har behövts ges till religiösa fundamentalister som sedan köpt vapen för dem för att bekämpa en utländsk ockupationsarmé. De pengar som skänts till TUFF för att hjälpa barn att gå i skolan har oförkortat gått till detta.
Från juni förra året till i samma tid i år har vi bekostat åtta skolor (nu även med hjälp från indiska organisationer), tillsammans med utbildning för lärarna, skolböcker och husrum för de utifrån samt mat för eleverna. 5000 mango- och kokosnötspalmer har planterats. Fyra brunnar har grävts. Resekostnader för leveranser av mat och annat har bekostats.
Allt detta för 300 000 kronor.
Vi har inte behövt bekosta militärer för att bevaka administratörer från utlandet. Vi har inte lagt ut några minor. Vi har inte skickat någon till NATO för att lära sig att koordinera bombplan. Pengarna har inte gått till några dyra svenskar utan enbart till lokalanställda. Inga traktamenten eller kostnader för att upprätthålla en egen tillsatt
regering.
Mitt förslag till dig, Fredrik Reinfeldt, är enkelt: Är din önskan att svenska pengar ska gå till skolgång för barn i utlandet, så skänk pengarna till TUFF. Då är det också till detta pengarna kommer att gå. Inte till något annat.
P.S. Vill ni också hjälpa barn att gå i skolan utan att behöva döda någon? Sätt in pengar på TUFF:s konto 79 36 36 -2. Ange ”Skolor i Indien”. Eller hjälp till att plantera mangoträd, endast fem kronor per träd. Läs mer om ”Mangogram” på www.tuff.fred.se , där mycken annan information om föreningens verksamhet finns. Och ta oss inte bara på vårt ord! Besök istället något av våra öppna styrelsemöten eller andra samlingar och fråga själva om verksamheten!
-----------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 13-27 sept -09
I den indiska delstaten Gujarats södra delar ligger kommunen Dharampur. I många av bergsbyarnas små hyddor ser det ut som om det vore medeltid. Jordgolv. Inget rinnande vatten, inte ens en vattenpump. Parasitsjukdomar är fortfarande vanliga och brist på vitaminer leder till nattblindhet och ögoninfektioner. Vid monsunen kommer översvämningar som förstör byggnader och förråd och även jordbävningar har drabbat området. Det indiska IT-under som vi kan läsa om i svenska tidningar har inte nått hit och ej heller till stora delar av landet.
Fortfarande lever 800 miljoner indier, två tredjedelar av befolkningen, i fattigdom.
Av dessa 800 miljoner fattiga bor ca 200 000 på Dharampurs kullar och varje år kommer dessutom sockerrörshuggarna, koytas, för att jobba på plantagerna under skördeperioden. Det är hårt jobb till dålig betalning. Delstaten erbjuder ingen undervisning alls till deras barn. Det är inte bara talibaner som förvägrar barn rätten att gå i skolan.
Sedan 1971, för trettioåtta år sedan, har Tyresö U-lands och Fredsförening (TUFF) finansierat många bra projekt i området kring Valod och Dharampur för att ge barnen möjlighet att gå i skola. Under 90-talet finansierade TUFF utbildning och mat för 3000 barn årligen. Nu finansieras åtta skolor för över 800 elever. Utöver det har
uppåt 200 brunnar grävts, 210 dieselpumpar installerats och 95 000 mangoträd
- för värdefulla vitaminer - planterats. Ögonoperationer och läkarundersökningar har bekostats och mat har donerats.
Allt utan att vi behövt döda en enda människa.
Inga av dessa pengar har behövt gå till bombplan, stridsvagnar eller legosoldater. Inget bröllop har bombarderats och folk har inte behövts brännas till döds när nervösa militärer i panik gett order som lett till 10-tals människors död. Inga beskyddarpengar har behövts ges till religiösa fundamentalister som sedan köpt vapen för dem för att bekämpa en utländsk ockupationsarmé. De pengar som skänts till TUFF för att hjälpa barn att gå i skolan har oförkortat gått till detta.
Från juni förra året till i samma tid i år har vi bekostat åtta skolor (nu även med hjälp från indiska organisationer), tillsammans med utbildning för lärarna, skolböcker och husrum för de utifrån samt mat för eleverna. 5000 mango- och kokosnötspalmer har planterats. Fyra brunnar har grävts. Resekostnader för leveranser av mat och annat har bekostats.
Allt detta för 300 000 kronor.
Vi har inte behövt bekosta militärer för att bevaka administratörer från utlandet. Vi har inte lagt ut några minor. Vi har inte skickat någon till NATO för att lära sig att koordinera bombplan. Pengarna har inte gått till några dyra svenskar utan enbart till lokalanställda. Inga traktamenten eller kostnader för att upprätthålla en egen tillsatt
regering.
Mitt förslag till dig, Fredrik Reinfeldt, är enkelt: Är din önskan att svenska pengar ska gå till skolgång för barn i utlandet, så skänk pengarna till TUFF. Då är det också till detta pengarna kommer att gå. Inte till något annat.
P.S. Vill ni också hjälpa barn att gå i skolan utan att behöva döda någon? Sätt in pengar på TUFF:s konto 79 36 36 -2. Ange ”Skolor i Indien”. Eller hjälp till att plantera mangoträd, endast fem kronor per träd. Läs mer om ”Mangogram” på www.tuff.fred.se , där mycken annan information om föreningens verksamhet finns. Och ta oss inte bara på vårt ord! Besök istället något av våra öppna styrelsemöten eller andra samlingar och fråga själva om verksamheten!
-----------------------------------
Hampus Eckerman i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff 13-27 sept -09
fredag, september 11
Marianne Stieger: Lycka är matjord och fågelsträck
(PÅANNONS: På telefon från Malmö till Radio Tuff finns nu Marianne Stieger. Medan andra världskrigets beundrade segrare sedan dess startat anfallskrig lite varstans i världen med miljontals dödade höll sig ditt forna hemland Tyskland på mattan i 54 år, ända tills Natos föga folkrättsliga anfall på Jugoslavien 1999. Och trots att du vill tala lyriskt om lyckan med fågelsträck och matjord har du också kritiska synpunkter på det tyska deltagandet i Afghanistan.)
Kära lyssnare!
Förra veckan var det 70 år sedan andra världskriget började och världen störtade ner i ett kaos av död och förintelse. Mer än 55 miljoner människor över hela jorden miste livet under de år som krigets härjningar pågick. Mer än 35 miljoner krigsskadade har under årtionden efter kriget fått leva med sina skador. Alla de miljoner som fick skador på själen är inte ens räknade.
Efter allt elände skulle man kunna tro och hoppas att krigsmakterna på vårt sargade jordklot hade lärt sig något. Men nej, inget har de lärt sig och inget har de gjort bättre. I veckan som gått firade Tyskland sin förbundsdags 60åriga födelsedag, den längsta tiden av demokrati i Tysklands historia. I stadgarna till denna förbundsdag stipulerades att Tyskland aldrig mera skulle föra krig utanför sitt lands gränser. Och vad händer nu?
För sju år sedan gick Tyskland Afghanistan tillmötes och skickade dit trupper i fredsbevarande syfte, den så kallade fredsmissionen. Under åren har tyska soldater och talibaner stupat vid Hindukush i norra Afghanistan, men hela tiden har regeringarna hållit fast vid att det har varit i fredligt syfte. Ingen har talat högt om de drabbningar som ägt rum. Men förra fredagen kallade överbefälhavaren för de tyska trupperna in förstärkning när talibanerna hade kapat två oljelastade tankbilar. Rykten hade gjort gällande att dessa bilar skulle byggas om till rullande bomber. Den tyske överbefälhavaren begärde flygförstärkning från ISAF-trupperna, under ledning av USA, som fällde bomber över bilarna. Naturligtvis dog människor. Det gör människor när bomber fälls. Det är ju själva syftet med bomber. Hade någon glömt det?
Men se nu var inte alla de 79 afghaner som dog talibaner, så som den tyske försvarsministern gick ut och talade om för pressen. Bland de dödade fanns civilister, eventuellt också barn. USA anklagade Tyskland direkt för denna krigsförbrytelse. USA av alla stater, vars krigsmakt har dödat tusentals civila i Afghanistan! Tysklands regering har lovat att undersöka och utreda händelsen med största noggrannhet. Offer är att beklaga – antingen de nu är civila eller tillhör de olika försvarsmakterna. Så är det i krig, eller som det kallas i detta fall, i fredsbevarande syfte. Krig medför alltid offer. Det är därför vi inom TUFF är pacifister.
I Tyskland vaknar nu politiker och väljare. Om 14 dagar är det val i Tyskland, i ett land vars befolkning har lärt sig av sin historia och som inte vill ha KRIG, ett ord som hittills inte uttalats i samband med Afghanistan. Men nu är ordet sagt och kraven är stenhårda: bort med tyska soldater ur Afghanistan! Kommer kansler Merkel att bli omvald efter detta tabubrott – att ha fört tyska soldater ut i krig, 70 år efter andra världskriget?
Nej, kära lyssnare, inga fler stora krig – låt oss njuta av de små lyckorna i livet: en säck matjord som den grönfingrade dottern släpade hem till sin moders balkong, där växterna förde en tynande tillvaro, en flock fåglar som vilade ut på ängen invid min badbrygga, innan den stora resan söderut skulle påbörjas. Flocken lyfte precis när jag kom ner till bryggan. En sväng västerut över Öresund och sedan raka spåret söderut mot vinterns matplats. Vilken lyckokänsla, när jag såg de små liven med sina fladdrande vingar sträva mot vinden. Hösten är på väg, men snart återvänder fågelsträcket för en ny vår med ny odlarglädje, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1246
Kära lyssnare!
Förra veckan var det 70 år sedan andra världskriget började och världen störtade ner i ett kaos av död och förintelse. Mer än 55 miljoner människor över hela jorden miste livet under de år som krigets härjningar pågick. Mer än 35 miljoner krigsskadade har under årtionden efter kriget fått leva med sina skador. Alla de miljoner som fick skador på själen är inte ens räknade.
Efter allt elände skulle man kunna tro och hoppas att krigsmakterna på vårt sargade jordklot hade lärt sig något. Men nej, inget har de lärt sig och inget har de gjort bättre. I veckan som gått firade Tyskland sin förbundsdags 60åriga födelsedag, den längsta tiden av demokrati i Tysklands historia. I stadgarna till denna förbundsdag stipulerades att Tyskland aldrig mera skulle föra krig utanför sitt lands gränser. Och vad händer nu?
För sju år sedan gick Tyskland Afghanistan tillmötes och skickade dit trupper i fredsbevarande syfte, den så kallade fredsmissionen. Under åren har tyska soldater och talibaner stupat vid Hindukush i norra Afghanistan, men hela tiden har regeringarna hållit fast vid att det har varit i fredligt syfte. Ingen har talat högt om de drabbningar som ägt rum. Men förra fredagen kallade överbefälhavaren för de tyska trupperna in förstärkning när talibanerna hade kapat två oljelastade tankbilar. Rykten hade gjort gällande att dessa bilar skulle byggas om till rullande bomber. Den tyske överbefälhavaren begärde flygförstärkning från ISAF-trupperna, under ledning av USA, som fällde bomber över bilarna. Naturligtvis dog människor. Det gör människor när bomber fälls. Det är ju själva syftet med bomber. Hade någon glömt det?
Men se nu var inte alla de 79 afghaner som dog talibaner, så som den tyske försvarsministern gick ut och talade om för pressen. Bland de dödade fanns civilister, eventuellt också barn. USA anklagade Tyskland direkt för denna krigsförbrytelse. USA av alla stater, vars krigsmakt har dödat tusentals civila i Afghanistan! Tysklands regering har lovat att undersöka och utreda händelsen med största noggrannhet. Offer är att beklaga – antingen de nu är civila eller tillhör de olika försvarsmakterna. Så är det i krig, eller som det kallas i detta fall, i fredsbevarande syfte. Krig medför alltid offer. Det är därför vi inom TUFF är pacifister.
I Tyskland vaknar nu politiker och väljare. Om 14 dagar är det val i Tyskland, i ett land vars befolkning har lärt sig av sin historia och som inte vill ha KRIG, ett ord som hittills inte uttalats i samband med Afghanistan. Men nu är ordet sagt och kraven är stenhårda: bort med tyska soldater ur Afghanistan! Kommer kansler Merkel att bli omvald efter detta tabubrott – att ha fört tyska soldater ut i krig, 70 år efter andra världskriget?
Nej, kära lyssnare, inga fler stora krig – låt oss njuta av de små lyckorna i livet: en säck matjord som den grönfingrade dottern släpade hem till sin moders balkong, där växterna förde en tynande tillvaro, en flock fåglar som vilade ut på ängen invid min badbrygga, innan den stora resan söderut skulle påbörjas. Flocken lyfte precis när jag kom ner till bryggan. En sväng västerut över Öresund och sedan raka spåret söderut mot vinterns matplats. Vilken lyckokänsla, när jag såg de små liven med sina fladdrande vingar sträva mot vinden. Hösten är på väg, men snart återvänder fågelsträcket för en ny vår med ny odlarglädje, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1246
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1246) 13-27 sept 09 till....
....till ordföranden i Svensk-Irakiska Solidaritetskommittén Anita Lilburn, som e-postar: ”Tala om för hela TUFF hur mycket vi uppskattar er ’tiggarkampanj’ till förmån för barnbiblioteken och krigsdrabbade afghaner! Jättefint och värmande och kommer att omsättas till många välbehövliga saker ! Heder och tack!”
....till de många solidariska människor som satt in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fram till den 12 september har det för de två barnbiblioteken i Bagdad blivit 7 000 kr och till fattiga krigsdrabbade barn i Afghanistan 10 000 kr.
....till Gunnila Cervall, under många år uppskattad lärare på Forellskolan och i dag Uppsalabo. Hon e-postar till Tuff och säger bland annat: ”Vilket enastående jobb ni gör! Och ideellt! Man blir ju bara lycklig av att ta del av det – i detta penningens och girighetens tidevarv.”
....till senaste numret av Tyresö Nyheter som har helsidesrubriken ”Tuff hjälper krigsdrabbade barn” med bild av Nasira Omidy, som rapporterat i Radio Tuff om sitt besök i Afghanistan nyligen.
....till Nasira Omidy, som inleder ett möte om läget i Afghanistan och Tuffs hjälp till krigsdrabbade afghaner. Alla är välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 onsdagen den 16 september kl 19. Fika och god stämning som vanligt vid Tuff-möten. Och två veckor senare inleder Birgitta Karlfeldt en träff i samma lokal torsdag den 1 oktober kl 19. Ämne är kolonialismens härjningar med Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” som utgångspunkt.
....till den amerikanske före detta löjtnanten William Calley, som nu –efter 41 år!—bett om ursäkt för att han 1968 ledde det kompani som begick en massaker på över 500 mestadels civila vietnameser i Son My. Efter tre år i husarrest släpptes han fri. Jämfört med hur västliga motståndare brukar bestraffas för mycket mindre brott blev hans straff utomordentligt lindrigt.
....till den 21 september, som FN redan 1981 instiftade som Internationella fredsdagen, då man skulle informera om icke-våld och iaktta en tyst minut för krigens alla offer. Den har inte uppmärksammats värst mycket men i år anordnar Kristna fredsrörelsen gatuteater på Medborgarplatsen kl 17. I Sensus lokaler på Medborgarplatsen visas sedan kl 18 en film om vapenhandeln. Den har titeln Devil’s Bargain
....till Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh, som (8/9) skriver under rubriken ”Kriget i förorten är en räkmacka för SD”. Han menar att upploppen i svenska förorter gynnar Sverigedemokraternas försök att komma in i riksdagen. Han skriver bland annat: ”Varje kastad sten slungas tillbaka i form av ökad främlingsfientlighet. Varje brandsatt bil ger nytt syre till den pyrande brasan där allt fler svenskar finner värme och gemenskap i sitt förakt för utlänningar.”
....till de många solidariska människor som satt in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Fram till den 12 september har det för de två barnbiblioteken i Bagdad blivit 7 000 kr och till fattiga krigsdrabbade barn i Afghanistan 10 000 kr.
....till Gunnila Cervall, under många år uppskattad lärare på Forellskolan och i dag Uppsalabo. Hon e-postar till Tuff och säger bland annat: ”Vilket enastående jobb ni gör! Och ideellt! Man blir ju bara lycklig av att ta del av det – i detta penningens och girighetens tidevarv.”
....till senaste numret av Tyresö Nyheter som har helsidesrubriken ”Tuff hjälper krigsdrabbade barn” med bild av Nasira Omidy, som rapporterat i Radio Tuff om sitt besök i Afghanistan nyligen.
....till Nasira Omidy, som inleder ett möte om läget i Afghanistan och Tuffs hjälp till krigsdrabbade afghaner. Alla är välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsv. 80 onsdagen den 16 september kl 19. Fika och god stämning som vanligt vid Tuff-möten. Och två veckor senare inleder Birgitta Karlfeldt en träff i samma lokal torsdag den 1 oktober kl 19. Ämne är kolonialismens härjningar med Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” som utgångspunkt.
....till den amerikanske före detta löjtnanten William Calley, som nu –efter 41 år!—bett om ursäkt för att han 1968 ledde det kompani som begick en massaker på över 500 mestadels civila vietnameser i Son My. Efter tre år i husarrest släpptes han fri. Jämfört med hur västliga motståndare brukar bestraffas för mycket mindre brott blev hans straff utomordentligt lindrigt.
....till den 21 september, som FN redan 1981 instiftade som Internationella fredsdagen, då man skulle informera om icke-våld och iaktta en tyst minut för krigens alla offer. Den har inte uppmärksammats värst mycket men i år anordnar Kristna fredsrörelsen gatuteater på Medborgarplatsen kl 17. I Sensus lokaler på Medborgarplatsen visas sedan kl 18 en film om vapenhandeln. Den har titeln Devil’s Bargain
....till Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh, som (8/9) skriver under rubriken ”Kriget i förorten är en räkmacka för SD”. Han menar att upploppen i svenska förorter gynnar Sverigedemokraternas försök att komma in i riksdagen. Han skriver bland annat: ”Varje kastad sten slungas tillbaka i form av ökad främlingsfientlighet. Varje brandsatt bil ger nytt syre till den pyrande brasan där allt fler svenskar finner värme och gemenskap i sitt förakt för utlänningar.”
fredag, september 4
"FILOSOFERNAS KRIG"
Ja nu börjar en halvtimme på Tyresöradion (91,4 MHz eller www.tyresoradion.se ) när jag ska försöka att hålla låda själv. Det skall mest handla om hur folk som borde veta bättre och kunna hålla huvet kallt också rycks med av olika känslostämningar, innetrender eller mediakampanjer. Jag tänker koncentrera mig på filosofer och andra intellektuella vilkas uppgift det väl är att långt ovan våra fördomar, aggressioner och andra passioner klargöra sammanhang på ett logiskt och förutsättningslöst sätt.
Det är ju hög tid att nu blicka tillbaka på 1900-talet. Enligt min mening har ingenting mera präglat Europa under detta sekel än händelserna år 1914 och deras följder. Då började första världskriget. Enligt segermakternas deklarationer gick slakten av så där en tio miljoner unga män ut på att göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin. Men det blev tyvärr snarast tvärtom. Kriget som skulle bli det sista ledde i stället fram till det ännu värre andra världskriget och i stället för demokrati fick vi i många av Europas länder olika former av diktaturer: fascism, stalinism och nazism. Som vanligt stämde inte resultaten med krigsmålen .
Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:
Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?
Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.
När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:
På väggen stod det med krita
De vill ha krig
Den som skrivit det
har redan stupat
Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget,
"alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord
om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"
Russell skrev sedan om
"hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar
störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den
mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"
Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:
"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen
påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."
För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.
Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.
Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som
"fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och
yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller
offrade livet i skyttegravarna".
Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare:
"Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå
djurart."
Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.
Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:
"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda
hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"
Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot
"den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken
som ingen annan skändat historiens blad"
Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969):
"För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en
moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet
att rättfärdiga sig inför sig själva"
Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.
Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.
Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang:
"Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav
försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"
Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu,
"att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många
tårar….men att offret var rikt på frukter"
För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.
Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:
"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga
och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning,
en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"
Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.
Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:
"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"
Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.
Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:
"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas
i sömn mot fredens kvinnoknän"
Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.
Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.
Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.
En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".
Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.
En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:
"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda
kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna
ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp
mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte
en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en
själsstrid".
Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.
Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.
Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.
I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.
Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.
Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:
"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord
flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig:
VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit
synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som
etiken är inneslutna"
Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.
Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".
ÅKE SANDIN'
-------------------------------------------------------------------------------------------------Denna halvtimme på Tyresöradion (12/12 1999 -- 2/1 2000) har jag byggt främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. Den kommer i höst (2009) i repris på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se .
Det är ju hög tid att nu blicka tillbaka på 1900-talet. Enligt min mening har ingenting mera präglat Europa under detta sekel än händelserna år 1914 och deras följder. Då började första världskriget. Enligt segermakternas deklarationer gick slakten av så där en tio miljoner unga män ut på att göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin. Men det blev tyvärr snarast tvärtom. Kriget som skulle bli det sista ledde i stället fram till det ännu värre andra världskriget och i stället för demokrati fick vi i många av Europas länder olika former av diktaturer: fascism, stalinism och nazism. Som vanligt stämde inte resultaten med krigsmålen .
Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:
Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?
Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.
När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:
På väggen stod det med krita
De vill ha krig
Den som skrivit det
har redan stupat
Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget,
"alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord
om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"
Russell skrev sedan om
"hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar
störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den
mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"
Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:
"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen
påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."
För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.
Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.
Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som
"fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och
yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller
offrade livet i skyttegravarna".
Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare:
"Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå
djurart."
Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.
Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:
"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda
hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"
Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot
"den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken
som ingen annan skändat historiens blad"
Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969):
"För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en
moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet
att rättfärdiga sig inför sig själva"
Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.
Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.
Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang:
"Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav
försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"
Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu,
"att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många
tårar….men att offret var rikt på frukter"
För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.
Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:
"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga
och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning,
en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"
Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.
Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:
"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"
Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.
Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:
"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas
i sömn mot fredens kvinnoknän"
Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.
Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.
Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.
En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".
Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.
En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:
"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda
kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna
ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp
mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte
en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en
själsstrid".
Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.
Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.
Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.
I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.
Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.
Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:
"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord
flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig:
VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit
synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som
etiken är inneslutna"
Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.
Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".
ÅKE SANDIN'
-------------------------------------------------------------------------------------------------Denna halvtimme på Tyresöradion (12/12 1999 -- 2/1 2000) har jag byggt främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. Den kommer i höst (2009) i repris på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)