På Dagens Nyheters debattsida den 2 april 2008 fanns ett upprop som har undertecknats av 453 historiker och statsvetare på hög akademisk nivå. Det handlar om den statliga historiemyndigheten Forum för levande historia, egentligen en egendomlighet i ett annars demokratiskt land. I uppropet sägs:
”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer..”
Undertecknarna talar om ”kampanjhistoria” och frågar:
”Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner kr per år på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet?”
Det är rimliga frågor, eftersom den statliga myndigheten hittills undvikit att skildra västliga förbrytelser. Just nu belyses Pol Pots brott. Men flera debattörer har påpekat att det kristna och demokratiska USA i sitt krig i Vietnam och Kambodja dödade långt flera människor än vad kommunisten Pol Pot lyckades med.
Hittills har den statliga historiemyndigheten uppträtt likt forna tiders hovhistoriker, som fick en given plats intill köttgrytorna genom att smickra överheten och skildra dess favoritämnen. Kommer den någonsin att berätta om den västliga slavhandelns miljoner offer, indianutrotningen i Amerika eller de västliga kolonisatörernas härjningar?
Den amerikanske historikern Mike Davis påstår i boken ”Late Victorian Holocaust” (2001), att britter och andra giriga imperialister under senare delen av 1800-talet orsakade 60 miljoners människors död i tredje världen. Det är kanske liksom liknande dödssiffror tilltaget i överkant, men det har kallats för ”historiens kanske största folkmord”. I många fall handlade det visserligen om direkt dödande men de flesta blev indirekta svältoffer, så beteckningen folkmord kan ifrågasättas.
Om det som hände i Belgiska Kongo vid tiden kring sekelskiftet 1900 skriver Adam Hochschild i sin bok ”Kung Leopolds vålnad”:
”Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid”.
Den i andra världskriget så beryktade rasismen hade sina föregångare. En ledande brittisk imperialist var Joseph Chamberlain, som fastslog:
"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".
Chamberlain var vid sekelskiftet 1900 tillskyndare av Englands angrepp på boerrepublikerna i Sydafrika, där bland andra 22 000 boerbarn dog i brittiska koncentrationsläger. Också den unge Winston Churchill, som var tidningskorrespondent under boerkriget, undslapp sig att han trodde på ”den brittiska rasens överlägsenhet”
Ungefär samtidigt erövrade USA Filippinerna från Spanien. Också bland amerikaner frodades då rasistiska tongångar eller som den vältalige senatorn Albert Beveridge uttryckte det::
"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och
om nödvändigt också nya länder.
Och när amerikanerna dödade alla inklusive kvinnor och barn i en filippinsk stad på 17 000 invånare försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."
Om vår statliga historiemyndighet också tar up dessa ämnen slipper den att bli kallad Forum för ensidig historia.
------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1247) 27/9-11/10 2009
PS: Med utgångspunkt från Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel” har Tuffs samtalscafé en träff i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 torsdag den 1 oktober kl 19. Inledare Birgitta Karlfeldt. Alla välkomna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar