"FILOSOFERNAS KRIG"

Ja nu börjar en halvtimme på Tyresöradion (91,4 MHz eller www.tyresoradion.se ) när jag ska försöka att hålla låda själv. Det skall mest handla om hur folk som borde veta bättre och kunna hålla huvet kallt också rycks med av olika känslostämningar, innetrender eller mediakampanjer. Jag tänker koncentrera mig på filosofer och andra intellektuella vilkas uppgift det väl är att långt ovan våra fördomar, aggressioner och andra passioner klargöra sammanhang på ett logiskt och förutsättningslöst sätt.

Det är ju hög tid att nu blicka tillbaka på 1900-talet. Enligt min mening har ingenting mera präglat Europa under detta sekel än händelserna år 1914 och deras följder. Då började första världskriget. Enligt segermakternas deklarationer gick slakten av så där en tio miljoner unga män ut på att göra slut på alla krig och att göra världen trygg för demokratin. Men det blev tyvärr snarast tvärtom. Kriget som skulle bli det sista ledde i stället fram till det ännu värre andra världskriget och i stället för demokrati fick vi i många av Europas länder olika former av diktaturer: fascism, stalinism och nazism. Som vanligt stämde inte resultaten med krigsmålen .

Först en ögonblicksbild från en kväll just före första världskrigets utbrott: Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914:

Den unge patrioten för undan gardinen från caféets öppna fönster. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på den man som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han nöjd kvar på trottoaren och låter sig infångas.

När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. Segern hade byggt på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det begåtts just före krigsutbrottet?

Dessutom hade den unge mannen på Rue Montmartre dödat för fosterlandet också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris gator blivit upprörd över en demonstration mot det annalkande kriget. Han dödade i övertygelsen om "att rädda sitt land", vad denna klyscha nu må betyda.

Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit "inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år", som Jolo (Jan Olof Olsson) uttryckte det i sin lysande bok "1914".

Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialdemokratiska ledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det hotande kriget. De hade samlats i Bryssel och för att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning hade Jaurès då lagt armen om sin tyske kollega. I den upphetsade stämningen hemma i Frankrike var det en gest som de många krigsivriga uppfattade som landsförräderi.

När Jean Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut, så kanske var det på honom Bertold Brecht tänkte när han skrev:

På väggen stod det med krita
De vill ha krig
Den som skrivit det
har redan stupat

Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Europas huvudstäder de här dagarna utan också massornas jubelrop. I vimlet på Londons gator gick Englands ledande filosof, Bertrand Russell, omkring och förskräcktes av människornas glädje över kriget,

"alla skrikande, ilskna folkmassor, kejsare på balkonger anropande Gud, högtidliga ord
om plikt och uppoffring för att skyla över blodigt mord och raseri"

Russell skrev sedan om

"hur en hel stadsbefolkning, dittills fredlig och människovänlig, på bara några dagar
störtade ner i ett primitivt barbari och på ett ögonblick släppte loss det hat och den
mordlust som hela vårt samhälle är uppbyggt på att skydda oss emot"

Och Bertrand Russell får göra en bitter självkritik:

"Själv hade jag fromt trott på vad de flesta pacifister förfäktade, nämligen att krigen
påtvingades en motvillig allmänhet av machiavelliska och despotiska regeringar."

För Russell innebar kriget att han klev ned från sin filosofiska piedestal. Tidigare hade han menat att en filosof skulle syssla med logik och matematik, inte med etik och politik. Nu förstod han att förnuftet inte räckte utan att människan i stor utsträckning styrs av sina passioner. Likt Voltaire ville han nu hjälpa förnuftet till seger genom att känslorna underordnades det.

Han blir under kriget en intensiv agitator för fred, ingen lätt uppgift när folk hetsas till krigiskhet av en ensidigt förljugen press. En brittisk teologiprofessor anordnar bokbål på Russells skrifter. En professorskollega och tidigare vän säger nu att han skäms för att han någonsin tyckt om honom. När han 1916 engagerar sig mot införande av värnplikt genom att påpeka att "det finns inget mer fruktansvärt brott mot friheten än att tvinga människor att döda varandra", döms han till böter. Den tidigare så ansedde filosofiprofessorn sparkas nu från sin tjänst vid Trinity College i Cambridge. Han nekas utresevisum till USA och 1918 sätts han ett halvår i fängelse.

Ja, som Jolo uttrycker det i sin bok "Rivna fanor" ansågs den lilla kretsen av fredsivrare som

"fegisar, samvetsömma lipsillar som satt och pimplade te med fjolliga fruntimmer och
yrade om fred och rättvisa medan deras landsmän vann medaljer för tapperhet eller
offrade livet i skyttegravarna".

Russell tyckte det var plågsamt att bli hånad som förrädare:

"Jag känner mig förfärligt ensam i denna förfärliga tid…Jag skäms att tillhöra en så rå
djurart."

Bland filosofer och andra lärda var Bertrand Russell faktiskt ganska ensam i att kritisera också det egna landets krig. Som professor Svante Nordin påpekat i sin 1998 utkomna bok med den välfunna titeln "Filosofernas krig" var det regel att forskare och filosofer glömde sin vetenskapliga plikt att vara objektiva och i stället ivrigt vittnade till det egna landets fördel, till och med efter de linjer som respektive lands hatiska krigspropaganda hade dragit upp.

Detta kan förefalla bedrövligt, ja vulgärt, men det var ju minst lika illa bland präster, biskopar och andra representanter för den kristna kärleksreligionen under detta krig mellan kristna nationer. Som Victor Svanberg uttryckte det:

"Gud blev under första världskriget tyskarnas gud och fransmännens gud och på båda
hållen var Gud lika omänsklig som hans åkallare"

Till och med i USA, som deltog först i slutet och var på tryggt avstånd från det europeiska massmördandet, tog man kristendomen till hjälp, när man till exempel i kongressen bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot

"den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken
som ingen annan skändat historiens blad"

Men med moderna krig är det väl som Juan Bosch, 1963 störtad president i Dominkanska republiken, påpekade i sin bok "Pentagonismen" (1969):

"För att få män att gå i döden och få dem att döda krävs, att man ger dem en
moralens fana, som gör deras samveten motståndskraftiga och ger dem en möjlighet
att rättfärdiga sig inför sig själva"

Typiskt för Russell var att han under kriget oroade sig för sin kanske främste elev, som nu råkat hamna på fiendesidan, Ludwig Wittgenstein, av judisk börd och son till Österrikes störste stålmagnat. Trots att Wittgenstein ingalunda opponerade mot kriget utan anmälde sig som frivillig och deltog i kriget som soldat på östfronten brevväxlade han och Russell med varandra.

Wittgenstein motiverade deltagandet i kriget med att närheten till döden gav en möjlighet att bli en anständig människa och uppleva livet som meningsfullt. Sådana uppfattningar låg i tiden och många intellektuella uttryckte sig ännu mera uppskattande om krigets positiva betydelse för människorna. Det betecknades inte bara som ett renande stålbad utan som en heroisk plikt fjärran från det fredliga arbetets trista lunk. Kriget framställdes i idealistiska tongångar som ett offer för högre värden, höjt över den fredliga vardagens egoism, materialism och krämaranda. Att vapenfabrikanter och gulaschbaroner tjänade storkovan under kriget, medan miljoner unga män dödades, bortsåg man ifrån i sådana högtidliga deklamationer.

Ett antal kammarlärda gubbar med stort anseende gav genom sina närmast rusiga tirader kriget legitimitet. Den mycket kände tyske nationalekonomen, professor Werner Sombart, undslapp sig 1914 följande harang:

"Vi håller kriget heligt, därför att det syns oss vara den största sedliga makt, varav
försynen betjänar sig för att bevara människorna på jorden mot förfall och förruttnelse"

Franska professorer gick på i samma stil fast med omvända förtecken. Den främste franske filosofen, Henri Bergson, sedermera nobelpristagare i litteratur, påstod nu,

"att de stora andliga segrarna måste köpas med massor av blod och många
tårar….men att offret var rikt på frukter"

För Bergson var nu Tyskland barbariet på jorden och dess filosofi bara reflexen av den tyska djuriskheten och kriminaliteten.

Och när man till exempel läser vad den blivande nobelpristagaren i litteratur, Thomas Mann, skrev under första världskriget blir man lite förvånad över att han trots allt blev antinazist. Vid krigsutbrottet hade han uttryckt tacksamhet över att få uppleva så stora ting. Och i Gedanken im Kriege skrev han bland annat:

"Krig, det var rening….och ett oerhört hopp…. Det var nationens aldrig upplevda, väldiga
och svärmiska förmåga att sluta sig samman i beredskap inför den djupaste prövning,
en beslutsamhetens radikalism, sådan som folkens historia aldrig tidigare varit med om"

Det kan dock nämnas att Thomas Manns äldre bror, Heinrich, inte höll med utan betecknade kriget som en oerhörd katastrof för mänskligheten.

Också människor, som bara efter några år skulle bli internationella revolutionärer rycktes 1914 med av de då så trendriktiga nationella lidelserna. Ernst Toller, kommunistisk revolutionär i München redan 1919, yttrade 1914:

"Alla talar nu samma språk. Alla försvarar en mor, Tyskland"

Även neutrala länder som Sverige påverkades av de militaristiska passionerna. Den uppburna forskningsresanden Sven Hedin, en nationalhjälte på den tiden, hade redan åren före första världskriget gisslat den nya demokratiska tiden med dess fokusering på sociala reformer i fattigsverige, krävt pansarbåtar i stället och tillsammans med kung Gustaf V lyckats störta den liberala regeringen Staaff, den första svenska ministär som tillkommit efter val med allmän rösträtt för män.

Och i Södra Latins aula avhånades 1914 svenskarnas ovilja att dras in i kriget av en begåvad tonåring, den blivande författaren Bertil Malmberg, som deklamerade:

"Jag ser ett folk vars trötta huvud lutas
i sömn mot fredens kvinnoknän"

Ja, kvinnoknän var för den tidens män, som alla ville vara karlakarlar, något ytterst föraktligt förstås.

Också psykoanalysens grundare, Sigmund Freud, påverkades av kriget, inte bara genom att han fick färre patienter, eftersom folk nu fick annat att bekymra sig för än sina neuroser. På västallierat håll smädades hans lära, som sades vara typisk för den tyska mentaliteten, vilken påstods vara vulgärt sexfixerad, underförstått: britter och fransmän hade mera civiliserade intressen.

Freud skriver under kriget en uppsats, Unser Verhältnis zum Tode (Vårt förhållande till döden), där han ändrar ett känt romerskt ordspråk till "Si vis vitam, para mortem" --"om du vill livet, förbered dig på döden". Han menar att människor normalt förtränger döden men nu påminns påtagligt om den genom kriget, som ger livet ett mera intensivt innehåll och värde. Han börjar tala om människornas dödsdrift.

En del av Freuds sentida lärjungar skulle gå mycket längre. På 1970-talet skrev psykoanalytikern Stefi Pedersen, att "människorna har ångest för freden", ja fred är "kyrkogårdens stillhet som manar till sorg".

Sigmund Freud kände för Österrike-Ungern under kriget, två söner överlevde som soldater det. När den habsburgska dubbelmonarkin av segermakterna hade delats upp i småbitar med Freuds hemstad Wien som det stora huvudet i det nu lilla Österrike, fjärranalyserade han den amerikanske presidenten Wilsons psyke. Det påminner om en slags hämnd, för Wilsons misslyckanden att skapa en rättvis fred förklaras nu bero på hans faderskomplex. Han hade genom att undantränga sina aggressioner mot fadern, en presbyteriansk präst, kommit att lida av ett oförlöst Oidipuskomplex. Därför hade han fått en religiöst kvinnlig läggning, ville vädja och övertala hellre än slåss. Alltså kom han skändligen till korta under fredsförhandlingarna med mycket mindre feminina typer som de europeiska hårdingarna Clemencau och Lloyd George.

En 28-årig fransman, Paul Nizan, skulle 1932 ironiskt häckla filosofernas hållning under första världskriget:

"Kriget var inte alls alla dessa strider, eldsvådor, dessa högar av avskräckande döda
kroppar, dessa dagar av leda och mord, dessa löpgravar och rensningsknivar, denna
ohyra och detta mänskliga snusk, som de stridande lärde känna utan det Rättas kamp
mot Makten, Descartes kamp mot Machiavelli, Bergsons mot den tyska maskinen. Inte
en blodig lek som vapenfabrikanterna tjänade på utan ett filosofiskt korståg, en
själsstrid".

Nizan, som var en idealistisk kommunist, stupade åtta år senare i andra världskriget.

Fanns det då inga flera dissidenter än Bertrand Russell under dessa år av krigisk hysteri? Jo i Schweiz fanns fransmannen Romain Rolland, som höll huvet kallt och påverkad av bland annat Tolstojs pacifism sände ut appeller om fred, sedan samlade i boken "Ovan stridsvimlet". I samma land satt också en landsflyktig ryss och hatade sitt tsaristiska fosterland. Han hette Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. För honom blev de tyska socialdemokraternas röster för kejsarens krigskrediter en avgörande vändpunkt, som definitivt gjorde att han lämnade den reformistiska vägen. Men för Lenin var inte freden det första målet utan det gällde nu, menade han, att förvandla krigen mellan nationerna till revolutionära krig inom länderna. "Bajonetternas tid har kommit" slog han fast.

Allteftersom första världskriget malde på och massgravarna växte kilometervis började en del yngre intellektuella ta avstånd från den gamla samhällsordningen som orsakat allt detta. Hoppet för många blev nu kommunismen. Georg von Lukacs var son till en judisk bankir i Budapest, hade doktorerat 1909 och fortsatt sin forskning i Tyskland. Han höll sig undan från kriget och var i början ingen anhängare av Lenins ryska revolution 1917. Påverkad av Dostojevskis författarskap menade han att bolsjevikerna bara ersatte den kapitalistiska terrorn med sin egen, drev ut Satan med Belsebub. Men på kort tid ändrade han sig och gick med i kommunistpartiet, varefter han utelämnade sitt von i namnet och blev Georg Lukacs kort och gott. Det revolutionära mördandet blev nu för honom ett moraliskt offer, en skuld man tog på sig i det ädla syftet att främja högre idéer och mål, alltså samma slags resonemang som borgerliga filosofer, fast med nationalistiska förtecken, hade hängivit sig åt under kriget. Lukacs blev folkkommisarie i den kommunistiska rådsdiktatur, som Bela Kun 1919 upprättade i Ungern. När den efter några månader föll, flydde han och räddades undan avrättning bland annat genom att tyska intellektuella, däribland faktiskt Thomas Mann, vädjade om nåd.

I Franska Ekvatorialafrika, nuvarande Gabon, alltså långt borta från massdödandet i Europa befann sig en märklig tysk, av många ansedd som ett universalsnille. Det var Albert Schweitzer, som inte bara var teologie doktor och kyrkohistoriker, medicine doktor och filosofie doktor utan också en genommusikalisk kännare och tolkare av Johann Sebastian Bach. När kriget bröt ut 1914 blev han på sitt missionssjukhus i Lambarene krigsfånge hos fransmännen och därför förhindrad att fortsätta att bota sjukdomar bland afrikanerna. Desto mera tid fick han för att fundera och filosofera.

Schweitzer hade länge tyckt att den västerländska kulturen var på tillbakagång, utan egen originell skaparkraft, bara efterapande tidigare generationers framsteg. Första världskrigets katastrof blev nu för honom beviset på att det förhöll sig så. Han hade inget emot framåtskridande på olika områden, tvärtom liksom den kontroversielle filosofen Friedrich Nietzsche bejakade Schweitzer livet. Men den ensidiga inriktningen på de materiella framstegen hade gjort att etiken glömts bort och det var orsaken till kulturens förfall, menade han.

Länge grubblade han över hur filosofin egentligen hade tacklat de etiska frågorna. Han tyckte att filosoferna så trist och snörpmynt hade behandlat etiken, att den blev svår att förena med hans egen världs- och livsbejakelse. Hur han sedan fann en användbar formel har han i sina memoarer beskrivit närmast som en uppenbarelse. Det var under en pråmfärd många mil genom urskogen till en sjuk fransk missionärsfru. Schweitzer var den ende europén ombord. Han satt på däcket och brottades med frågorna om livsvilja och etik. Och så händer det som han beskriver så här:

"På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord
flodhästar, stod plötsligt utan att jag anat eller sökt dem orden ändå klart för mig:
VÖRDNAD FÖR LIVET. Järnporten hade givit vika; stigen i snårskogen hade blivit
synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som
etiken är inneslutna"

Denna Albert Schweitzers absoluta grundprincip, vördnad för livet, har vi tragiskt ofta glömt under 1900-talet. Vi får se om vi kan förverkliga den bättre under kommande decennium, det som av FN har förklarats som icke-våldets årtionde.

Själv lutar jag gärna mitt trötta huvud mot "fredens kvinnoknän".
ÅKE SANDIN'
-------------------------------------------------------------------------------------------------Denna halvtimme på Tyresöradion (12/12 1999 -- 2/1 2000) har jag byggt främst på Svante Nordins bok "Filosofernas krig", men också på Jolos böcker "1914" och "Rivna fanor" samt på mina egna skriverier i boken "Goda krigare--och andra militaristiska myter" och i tidningen Pax. Den kommer i höst (2009) i repris på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se .