....till den tyska författningsdomstolen, som upphävt degraderingen av major Florian Pfaff. 2003 ansåg han att det angloamerikanska anfallskriget mot Irak var folkrättsvidrigt. Därför vägrade han att befatta sig med uppgifter som kunde vara till nytta även för den amerikanska armén. Hans mentala hälsa undersöktes och han degraderades till kapten. Men enligt tysk grundlag har man rätt och ibland skyldighet att följa sin övertygelse. 1946 hängdes den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop för brott mot freden, det vill säga anfallskrig. I dag tycks det vara fritt fram för angloamerikaner att ostraffat ägna sig åt anfallskrig.
....till Bengt Citron som med anledning av Pridefestivalen påpekar: Pride = Stolthet, Man kan onekligen känna sig stolt om man utfört en god gärning. T.ex. lindrat nöden för någon, hjälpt någon att utbilda sig, bidragit till sjuk- och hälsovård osv. Vi i TUFF har all anledning att känna stolthet över det arbete vi utför på frivillig basis. Även du kan känna stolthet genom att gå med i TUFF. Använd Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 för gåvor eller medlemsavgift (200 kr plus 80 kr för familjemedlem.) Vill du veta mera om oss? Kolla på http://come.to/tuff
....till Al Burke, som skrivit ner några citat från den film SvT sände förra söndagen (31/7). Det var Eugene Jareckis ”Why We Fight”. Där yttrade professor Chalmers Johnson: “USA:s militärbudget är 750 miljarder dollar [ca 5750 miljarder kr]. Vinsterna steg förra året med 25 procent. Jag garanterar er att när krig blir så vinstgivande kommer vi att få se mer av det”. President Eisenhower: ”Gud hjälpe detta land när den som sitter i Vita huset inte vet lika mycket om det militära som jag”
....till Skånska Dagbladet, som den 29 juli publicerade en artikel av Karin Wegestål och Jan Hagberg. De skriver bland annat: ”Man kan jämföra nyhetspådraget runt Srebrenica med tystnaden kring Krajinamassakern, den massaker på serber som startade den 4 augusti 1995 men medialt - och politiskt - hållits undan genom allt fokus på Srebrenica. Krajina är faktiskt den största massakern i Europa efter kriget men offren är ovärdiga allt medialt intresse.”
....till Ryska Posten, Stefan Lindgrens veckomagasin, som ofta innehåller intressant information om Ryssland, som annars liksom andra östländer befinner sig i medieskugga. I senaste numret finns befolkningsstatistik : ”Åren 1990-1994 sjönk de ryska männens medellivslängd från 63 till 57 år och de ryska kvinnornas från 74 till 71 år. Till idag har dessa siffror bara kunnat återhämtas marginellt, till 58 resp. 72 år, vilket innebär ett fundamentalt underbetyg åt hela det postsovjetiska samhällsexperimentet”
....till Sveriges Radios Studio Ett som i torsdags hade ett inslag om tyska krigsfångar under andra världskriget. Där uppgavs att bara i Frankfurt an der Oder hade 1300 hemvändande fångar dött och vräkts i en massgrav. Dessförinnan hade många dött under transporten från Sovjetunionen. Miljoner tyska och ryska krigsfångar dog i vidriga läger under och efter kriget, men det brukar förtigas av de trendnissar vilka som ett mantra framhåller alla människors lika värde
....till Dagens Nyheters INSIDAN, som i fredags (5/8) hade en hel sida om amerikanskan Cora Weiss. Hon är bl a ordförande i IPB (Internationella Fredsbyrån) och intervjuades i Radio Tuff nr 1000 den 31 oktober 2004
....till Svenska Dagbladets Brännpunkt, som i går (6/8) hade en artikel av Gunnar Westberg, president för Internationella läkare mot kärnvapen. Rubriken var ”Ett nytt Hiroshima hotar”
....till Aftonbladets Anita Goldman som i går (6/8) bland annat skrev: ”Att tala om kärnvapenhot luktar mossigt 50-tal. Vad kan det bero på att vi inte på allvar tar till oss information om att vi lever i en - för mänskligheten - exceptionell era; en där vi kan förgöra all framtid på jorden? Och om inte så drastiskt; att strålningen från en fälld bomb kan påverka många generationer. Att vi uppträder som om detta hot inte existerar. Inte reagerar och inte agerar. Är det djupt mänskligt att stöta från sig outhärdlig kunskap? Är det uppgivenhet? Eller är det cynism?”
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som i brev till oss talar atombombernas dumhet och skriver: ”I dagens situation är det enda sättet att fortsätta att kämpa så mycket vi kan. Stark allmän opinion är den enda lösningen, även om den inte uppnås på kort sikt. Men det kan och borde fungera en dag”
....till Sven Lionell och Jörgen Toresson och hans trio, som fortsätter att underhålla med ”Allsång på Notholmen”. Sista gången är nu på onsdag den 10 aug. kl 19. I onsdags var Åke Sandin ”hemlig gäst” och utfrågades om Succékanalen 91,4 och Radio Tuff men fick också tillfälle att informera om Hiroshimadagen. Mera om detta i senare i dagens Radio Tuff
....till generösa, solidariska människor på Notholmen, som köpte papperstranor, symbolen i Hiroshima för motståndet mot kärnvapen. 800 kr kunde räknas in, en välkommen förstärkning av Tuffs ekonomi, så att föreningen kan fortsätta med Radio Tuff och sitt omfattande freds- och solidaritetsarbete.
....till alla de många Tuff-aktivister som den senaste veckan med start i Tuff-lokalen förra söndagen vikt papperstranor under kunnig ledning av Erika Husberg och Monica Schelin
....till alla dem som i går, Hiroshimadagen 6 augusti, spred information om kärnvapen i Tyresö centrum under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA! Det var många papperstranor som delades ut och tack vare det kom det in 1 777 kr i Tuffs insamlingsbössor.
....till Stockholms Fredsförening som på tisdag den 9 augusti (Nagasakidagen) har en manifestation på Odenplan kl 14-16. Där viker de papperstranor och hänger upp dem mellan två träd. Föreningens ordförande, Agnes Hellström, är den som lärt oss i Tuff att vika papperstranor, symbolen för den i bokstavlig bemärkelse livsviktiga kampen mot kärnvapen.
söndag, augusti 7
VI BEHÖVER IDROTTARE OCH HOMOSEXUELLA
På 1980-talet var Hiroshimadagen den 6 augusti en stor begivenhet. Tusentals människor samlades på Sergels torg, där artister och talare avlöste varandra. Några år var det till och med en 24 timmars manifestation. I sovsäckar övernattade aktivister på plattan. Medierna gav det en viss uppmärksamhet.
Det finns fortfarande tiotusentals kärnvapen i världen, kapabla att förinta allt mänskligt liv. I Japan är den 6 augusti ännu en dag som miljoner människor uppmärksammar, inte minst i Hiroshima och Nagasaki. Fast Tuff-aktivister var i Tyresö centrum i går. Inne på Norrmalms torg hade Kvinnor för Fred med flera en manifestation. I Uppsala minneshöll flera fredsgrupper Hiroshima och varnade för kärnvapnen. På tisdag (Nagasakidagen) har Stockholms Fredsförening en manifestation på Odenplan. Det har varit knäpptyst i medierna om dessa arrangemang.
Den radikale brittiske professorn Terry Eagleton påpekade i sin senaste bok, att masturbation tycks vara mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Han fann kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår märkliga, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Kroppen är, skrev han, det mest fashionabla ämnet för dagen -- men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan det erotiska. Han kunde ha tillagt den idrottsliga kroppen.
För medierna är våra sexuella läggningar väldigt mycket häftigare att skildra än arbetet för att förhindra kärnvapenkrig. Våra papperstranor och banderoller är patetiskt ointressanta jämfört med Pridefestivalen. De är totalt i skuggan av Carros och Kajsas medaljchanser i friidotts-VM.
Det finns ”Läkare mot kärnvapen”, ”Ingenjörer mot kärnvapen” med flera men inte ”Idrottare mot kärnvapen” eller ”Homosexuella mot kärnvapen”. Hade dessa funnits hade fredsgruppernas Hiroshimadag i år kanske blivit medialt uppmärksammad. Om fotbolls- och ishockeyproffs engagerade sig –fantastiska tanke!— skulle fredsarbetet få en verklig skjuts De är dessutom mångmiljonärer och det vore inte så dumt för den utfattiga fredsrörelsen.
Missförstå mig inte! Jag tycker att sex är berikande i alla sina former -- så länge det inte skadar andra människor. Och jag är sportfåne, minns ännu med glädje Fredsloppet, när olika duktiga idrottstjejer och idrottskillar löpte stafett genom Sverige på 1980-talet. I Tuff hade vi för 25 år sen draghjälp av Lena Sandin, som då var Nordens främsta tennistjej. Hon försummade sällan att vid intervjuer nämna sitt fredsengagemang.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1040) 2005-08-07
Det finns fortfarande tiotusentals kärnvapen i världen, kapabla att förinta allt mänskligt liv. I Japan är den 6 augusti ännu en dag som miljoner människor uppmärksammar, inte minst i Hiroshima och Nagasaki. Fast Tuff-aktivister var i Tyresö centrum i går. Inne på Norrmalms torg hade Kvinnor för Fred med flera en manifestation. I Uppsala minneshöll flera fredsgrupper Hiroshima och varnade för kärnvapnen. På tisdag (Nagasakidagen) har Stockholms Fredsförening en manifestation på Odenplan. Det har varit knäpptyst i medierna om dessa arrangemang.
Den radikale brittiske professorn Terry Eagleton påpekade i sin senaste bok, att masturbation tycks vara mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Han fann kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår märkliga, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Kroppen är, skrev han, det mest fashionabla ämnet för dagen -- men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan det erotiska. Han kunde ha tillagt den idrottsliga kroppen.
För medierna är våra sexuella läggningar väldigt mycket häftigare att skildra än arbetet för att förhindra kärnvapenkrig. Våra papperstranor och banderoller är patetiskt ointressanta jämfört med Pridefestivalen. De är totalt i skuggan av Carros och Kajsas medaljchanser i friidotts-VM.
Det finns ”Läkare mot kärnvapen”, ”Ingenjörer mot kärnvapen” med flera men inte ”Idrottare mot kärnvapen” eller ”Homosexuella mot kärnvapen”. Hade dessa funnits hade fredsgruppernas Hiroshimadag i år kanske blivit medialt uppmärksammad. Om fotbolls- och ishockeyproffs engagerade sig –fantastiska tanke!— skulle fredsarbetet få en verklig skjuts De är dessutom mångmiljonärer och det vore inte så dumt för den utfattiga fredsrörelsen.
Missförstå mig inte! Jag tycker att sex är berikande i alla sina former -- så länge det inte skadar andra människor. Och jag är sportfåne, minns ännu med glädje Fredsloppet, när olika duktiga idrottstjejer och idrottskillar löpte stafett genom Sverige på 1980-talet. I Tuff hade vi för 25 år sen draghjälp av Lena Sandin, som då var Nordens främsta tennistjej. Hon försummade sällan att vid intervjuer nämna sitt fredsengagemang.
-----------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1040) 2005-08-07
måndag, augusti 1
FÖR 60 ÅR SEN: HIROSHIMA FÖRINTADES
I ett sommarpratarprogram 2001 sa författaren och debattören Eva Moberg många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Att homo sapiens, alltså vi människor, ibland inte tänker särskilt intelligent sammanfattade hon så här:
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
Eva Moberg verkar kanske ironisk men verkligheten är mer ironisk än hon Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av nån så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar och militärt våld.
Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfatoriskt tal påstod han att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben däremot mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselöst. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem kremerades levande i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.
Men efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"
Och Englands premiärminister under andra världskriget, Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:
"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde dom inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dess mest dödliga uttryck?"
Ensamma var och en för sig klarar vi inte mycket. Så även om det för tillfället är lite omodernt att i den gamla fina demokratiska traditionen ansluta sig till föreningar, så kan man gå med i fredsrörelsen. Gå med i TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening eller någon annan fredsförening.
En paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"
Eva Moberg verkar kanske ironisk men verkligheten är mer ironisk än hon Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av nån så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar och militärt våld.
Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.
Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I ett triumfatoriskt tal påstod han att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben däremot mitt över den kristna Urakamikatedralen.
Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselöst. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem kremerades levande i väldiga eldhav. Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju alltför många länder sen dess har gjort.
Men efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:
"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"
Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på Hiroshimadagen 1986 skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:
"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"
Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:
"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"
Och Englands premiärminister under andra världskriget, Winston Churchill, skrev i sitt stora verk om andra världskriget:
"Det skulle vara ett misstag att tro, att Japans öde bestämdes av atombomberna. Landets nederlag var säkrat redan innan den första atombomben fälldes".
Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:
"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."
Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde dom inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.
I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:
"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dess mest dödliga uttryck?"
Ensamma var och en för sig klarar vi inte mycket. Så även om det för tillfället är lite omodernt att i den gamla fina demokratiska traditionen ansluta sig till föreningar, så kan man gå med i fredsrörelsen. Gå med i TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening eller någon annan fredsförening.
En paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:
BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
söndag, juli 31
VARFÖR VIKA PAPPERSTRANOR?
När atombomben detonerade i Hiroshima var den japanska flickan Sadako 1 år. Hon överlevde men tio år senare insjuknade hon liksom många andra i leukemi på grund av den radioaktiva strålningen. Enligt en sägen skulle man klara sig om man vek 1000 papperstranor. Hon hann vika 644 tranor, innan hon dog, tolv år gammal. Hennes kamrater fortsatte att vika tranor och i Hiroshima är de sen dess symboler i kampen mot massförintelsevapen.
Eleanor Coerr skrev för många år sedan illustrerade böcker om ”Sadako och de tusen papperstranorna”. I Hiroshima finns en staty som avbildar Sadako och har en trana i toppen. Och den 6 augusti hänger papperstranor överallt i Hiroshima
Eleanor Coerr skrev för många år sedan illustrerade böcker om ”Sadako och de tusen papperstranorna”. I Hiroshima finns en staty som avbildar Sadako och har en trana i toppen. Och den 6 augusti hänger papperstranor överallt i Hiroshima
AUSSIG 1945. SREBRENICA 1995
I dag (31 juli) är det precis 60 år sen ”massakern i Aussig” inträffade. Staden ligger i Tjeckien vid Elbe och heter nu Usti nad Labem. Den 31 juli 1945, nästan tre månader efter krigsslutet, inträffade en explosion utanför denna sudettyska stad. Den skylldes på tyskarna De var lätt igenkända, för de var tvungna att bära en vit armbindel, ungefär som judarna i Nazityskland tvingades bära en Davidsstjärna.
En massa tyskar mördades. En tjeckisk tjänsteman berättade:
"Militären omringade Elbebroarna. De tyskar som återvände från jobbet med sina vita armbindlar blev de första offren på Benesj-bron. Militären deltog i mördandet. En mor, som drog sitt barn i en vagn över bron, slogs ihjäl med käppar och slängdes med sitt barn över broräcket ner i Elbe under följeeld från maskingevär.
En annan tilldragelse som fastnade i mitt minne och som kommer att följa mig hela livet, var den tyske antifascist som efter fyra år i koncentrationsläger hade kommit tillbaka och nu arbetade som montör. Denne tyske kämpe mot fascismen slet man håret av och sköt sedan sönder magen på. Han dog på fläcken.”
Den vetenskapliga tyska kommission, som på 1950-talet utvärderade ögonvittnesberättelser uppger att mellan 1000 och 2700 tyskar blev offer för massakern. Men den förlitade sig alltså på ögonvittnen, inte den mest trovärdiga av källor. Tjeckiska historiker har reducerat antalet tyska offer till något hundratal. Kanske kommer den amerikanske professorn Alfred M. de Zayas närmast sanningen, när han gissar att cirka 400 tyskar dödades?
Det är tacksamt att betvivla höga siffror på mördade tyskar, de mest ”ovärdiga” av offer. Man riskerar inga protester. Protester och fördömanden riskerar man däremot om man kritiskt granskar sifferuppgifter på ”värdiga” offer. I väst har vi de senaste åren betraktat serberna som ”ovärdiga” och deras motståndare som högst ”värdiga” offer
För tre veckor sen hade alla medier stort uppslagna skildringar av ”massakern i Srebrenica”. Det var då precis tio år sen den inträffade. Vi fick veta att serberna lät avrätta 8000 muslimska fångar. Siffran är i alla fall betydligt lägre än vad dåvarande tyske försvarsministern Scharping angav 1999 inför Nato-anfallet på Jugoslavien. Han klämde i TV till med 30 000 mördade i Srebrenica, men så gällde det ju också att få med Tyskland i krig –för första gången sedan 1945.
Men var det 8000? Vi såg på TV för tre veckor sedan en mängd kistor vid minnesdagen i Srebrenica. Men det var ingalunda flera tusen? Och när man intensivt grävt för att hitta kroppar har man långt ifrån hittat 8000. Och av dem man hittat, hur många hade stupat i strider och hur många var rentav stupade serber?
En av alla medier uppmärksammad video visar en grym serbisk avrättning av sex unga muslimska fångar. Utan tvekan en krigsförbrytelse. Men sex mördade blir inte utan vidare 8000. Det här sägs med all respekt för alla offer och för att påminna om att krigets främsta metod är att döda så många av sina motståndare som möjligt. Och säg mig ett krig där krigsfångar inte mördats på alla sidor?
Under Natos 78 dygns bombningar av Jugoslavien uppgav propagandan att serberna begick ”folkmord” (vad är förresten krig och bombningar för något annat än just folkmord?) genom att nog ha avlivat 100 000 eller 200 000 eller rentav 500 000 kosovoalbaner. Sedan har man intensivt grävt för att hitta alla kropparna men man har hittat 4000. Hur många av dem som var serber eller offer för Natobombningarna är förstås svårt att avgöra.
Vi ska hedra alla offer för krigets vansinne. Men vi hedrar dem inte genom att i hitta på ett antal offer som aldrig fanns.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
En massa tyskar mördades. En tjeckisk tjänsteman berättade:
"Militären omringade Elbebroarna. De tyskar som återvände från jobbet med sina vita armbindlar blev de första offren på Benesj-bron. Militären deltog i mördandet. En mor, som drog sitt barn i en vagn över bron, slogs ihjäl med käppar och slängdes med sitt barn över broräcket ner i Elbe under följeeld från maskingevär.
En annan tilldragelse som fastnade i mitt minne och som kommer att följa mig hela livet, var den tyske antifascist som efter fyra år i koncentrationsläger hade kommit tillbaka och nu arbetade som montör. Denne tyske kämpe mot fascismen slet man håret av och sköt sedan sönder magen på. Han dog på fläcken.”
Den vetenskapliga tyska kommission, som på 1950-talet utvärderade ögonvittnesberättelser uppger att mellan 1000 och 2700 tyskar blev offer för massakern. Men den förlitade sig alltså på ögonvittnen, inte den mest trovärdiga av källor. Tjeckiska historiker har reducerat antalet tyska offer till något hundratal. Kanske kommer den amerikanske professorn Alfred M. de Zayas närmast sanningen, när han gissar att cirka 400 tyskar dödades?
Det är tacksamt att betvivla höga siffror på mördade tyskar, de mest ”ovärdiga” av offer. Man riskerar inga protester. Protester och fördömanden riskerar man däremot om man kritiskt granskar sifferuppgifter på ”värdiga” offer. I väst har vi de senaste åren betraktat serberna som ”ovärdiga” och deras motståndare som högst ”värdiga” offer
För tre veckor sen hade alla medier stort uppslagna skildringar av ”massakern i Srebrenica”. Det var då precis tio år sen den inträffade. Vi fick veta att serberna lät avrätta 8000 muslimska fångar. Siffran är i alla fall betydligt lägre än vad dåvarande tyske försvarsministern Scharping angav 1999 inför Nato-anfallet på Jugoslavien. Han klämde i TV till med 30 000 mördade i Srebrenica, men så gällde det ju också att få med Tyskland i krig –för första gången sedan 1945.
Men var det 8000? Vi såg på TV för tre veckor sedan en mängd kistor vid minnesdagen i Srebrenica. Men det var ingalunda flera tusen? Och när man intensivt grävt för att hitta kroppar har man långt ifrån hittat 8000. Och av dem man hittat, hur många hade stupat i strider och hur många var rentav stupade serber?
En av alla medier uppmärksammad video visar en grym serbisk avrättning av sex unga muslimska fångar. Utan tvekan en krigsförbrytelse. Men sex mördade blir inte utan vidare 8000. Det här sägs med all respekt för alla offer och för att påminna om att krigets främsta metod är att döda så många av sina motståndare som möjligt. Och säg mig ett krig där krigsfångar inte mördats på alla sidor?
Under Natos 78 dygns bombningar av Jugoslavien uppgav propagandan att serberna begick ”folkmord” (vad är förresten krig och bombningar för något annat än just folkmord?) genom att nog ha avlivat 100 000 eller 200 000 eller rentav 500 000 kosovoalbaner. Sedan har man intensivt grävt för att hitta alla kropparna men man har hittat 4000. Hur många av dem som var serber eller offer för Natobombningarna är förstås svårt att avgöra.
Vi ska hedra alla offer för krigets vansinne. Men vi hedrar dem inte genom att i hitta på ett antal offer som aldrig fanns.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1039) 2005-07-31 till ....
....till Jan Öberg i TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning), som påpekar att atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki var terrorism och bland annat tillägger: ”I 50 år har miljoner civila varit gisslan för små kärnvapeneliter, som aldrig skulle våga folkomröstningar om kärnvapnens existens”
....till det Tuff-gäng, som finns i Tyresö centrum på lördag den 6 augusti kl 10.30—14, på dagen 60 år efter det att Hiroshima förintades av en atombomb. De står under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA
....till Erika Husberg och Monica Schelin, som av Astrid Hellström lärt sig att vika papperstranor och som i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 i dag söndag (31/7) kl 18.30 kommer att lära ut detta inför Hiroshimadagen på lördag. I Hiroshima är papperstranor symbolen för kampen mot massförintelsevapen. (Se förklaring ovan)
....till Kvinnor för Fred, som tillsammans med Läkare mot Kärnvapen, Artister för Fred och Svenska Kvinnors Vänsterförbund ordnar en manifestation på Norrmalmstorg kl 13-16 på Hiroshimadagen den 6 augusti
....till den amerikanska politikern Barbara Lee, som var den enda i kongressen som häromåret röstade mot Irakkriget. Nu tillhör hon tillsammans med bland andra Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust) de 1000 kvinnor som nominerats till Nobels fredspris.
....till den amerikanska antikrigsgrupp, som kallas ”de rasande farmödrarna” (raging grannies) och som nu hotas av åtal efter att ha demonstrerat vid ett rekryteringskontor. Men Pat Birnie, 75, hävdar att de bara ville ta värvning och ersätta sina barnbarn i Irak, så att dessa kunde hemförlovas..
....till tidskriften ”Pennan & Svärdet” (det är första gången den rosas här), som publicerat en intressant uppsats av Lennart Westberg, duktig militärhistoriker.. Den har rubriken ”Slaget om Berlin 1945 och den svenska legationen”. Det är delvis en otäck läsning, ”fasor som inte går att beskriva”. Det tog en vecka att efteråt bland Berlins ruiner ta hand om alla döda soldater och civila. En märklig diplomatisk självcensur präglar den svenske legationssekreteraren Hugo Ärnfast, när han efter kriget lakoniskt skriver: ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag tycker man inte bör ingå på”. Det var bland annat 100 000 tyska flickor och kvinnor som våldtogs. Många utsattes för massvåldtäkter eller våldtogs gång på gång. Inte undra på att cirka 10 000 flickor och kvinnor dog av övergreppen bara i Berlin.
....till Sundsvalls Tidning, som kommenterar det aktuella bidragsfuskandet. Man får bidrag, påpekar tidningen, om man använder de rätta nyckelorden, innefraserna och de trendriktiga schablonerna. Det är inte lika viktigt vad pengarna ger för resultat. I Tuff har vi ju lessnat på att man mindre fäster sig vid hur mycket bra och ekonomiskt som görs för Tuff-pengar i Indien än vilka tjusigheter vi formulerar i ansökningar och rapporter. Att vi genom att arbeta frivilligt inte har några administrativa kostnader som belastar insamlingen av pengar verkar heller inte vara någon merit hos bidraggivande organisationer.
...till flera som i veckan reagerat på Radio Tuff, t ex Konny Eriksson i Uppsala, som visserligen är konsekvent negativ och menar att vi visat ringaktning för det religiösa, men kritik är långt bättre än inga reaktioner alls. Ingrid Ternert i Göteborg kommenterar förra veckans krönika ”Verkligheten och den religiösa mångfalden”. Ingrid är mycket Irakkunnig och hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Sven Lionell, Jörgen Toressons trio samt Astrid och Rolf Rang, som i onsdagskväll ledde allsång på Notholmen. Under de två närmaste onsdagarna nu den 3 augusti och sedan den 10 augusti är det samma fina underhållning på Notholmen från kl 19. Nu på onsdag är förresten Radio Tuffs programledare, Åke Sandin, kvällens gäst.
....till det Tuff-gäng, som finns i Tyresö centrum på lördag den 6 augusti kl 10.30—14, på dagen 60 år efter det att Hiroshima förintades av en atombomb. De står under banderollen ALDRIG MER HIROSHIMA
....till Erika Husberg och Monica Schelin, som av Astrid Hellström lärt sig att vika papperstranor och som i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 i dag söndag (31/7) kl 18.30 kommer att lära ut detta inför Hiroshimadagen på lördag. I Hiroshima är papperstranor symbolen för kampen mot massförintelsevapen. (Se förklaring ovan)
....till Kvinnor för Fred, som tillsammans med Läkare mot Kärnvapen, Artister för Fred och Svenska Kvinnors Vänsterförbund ordnar en manifestation på Norrmalmstorg kl 13-16 på Hiroshimadagen den 6 augusti
....till den amerikanska politikern Barbara Lee, som var den enda i kongressen som häromåret röstade mot Irakkriget. Nu tillhör hon tillsammans med bland andra Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust) de 1000 kvinnor som nominerats till Nobels fredspris.
....till den amerikanska antikrigsgrupp, som kallas ”de rasande farmödrarna” (raging grannies) och som nu hotas av åtal efter att ha demonstrerat vid ett rekryteringskontor. Men Pat Birnie, 75, hävdar att de bara ville ta värvning och ersätta sina barnbarn i Irak, så att dessa kunde hemförlovas..
....till tidskriften ”Pennan & Svärdet” (det är första gången den rosas här), som publicerat en intressant uppsats av Lennart Westberg, duktig militärhistoriker.. Den har rubriken ”Slaget om Berlin 1945 och den svenska legationen”. Det är delvis en otäck läsning, ”fasor som inte går att beskriva”. Det tog en vecka att efteråt bland Berlins ruiner ta hand om alla döda soldater och civila. En märklig diplomatisk självcensur präglar den svenske legationssekreteraren Hugo Ärnfast, när han efter kriget lakoniskt skriver: ”En annan sak var behandlingen av Berlins befolkning, vilket jag tycker man inte bör ingå på”. Det var bland annat 100 000 tyska flickor och kvinnor som våldtogs. Många utsattes för massvåldtäkter eller våldtogs gång på gång. Inte undra på att cirka 10 000 flickor och kvinnor dog av övergreppen bara i Berlin.
....till Sundsvalls Tidning, som kommenterar det aktuella bidragsfuskandet. Man får bidrag, påpekar tidningen, om man använder de rätta nyckelorden, innefraserna och de trendriktiga schablonerna. Det är inte lika viktigt vad pengarna ger för resultat. I Tuff har vi ju lessnat på att man mindre fäster sig vid hur mycket bra och ekonomiskt som görs för Tuff-pengar i Indien än vilka tjusigheter vi formulerar i ansökningar och rapporter. Att vi genom att arbeta frivilligt inte har några administrativa kostnader som belastar insamlingen av pengar verkar heller inte vara någon merit hos bidraggivande organisationer.
...till flera som i veckan reagerat på Radio Tuff, t ex Konny Eriksson i Uppsala, som visserligen är konsekvent negativ och menar att vi visat ringaktning för det religiösa, men kritik är långt bättre än inga reaktioner alls. Ingrid Ternert i Göteborg kommenterar förra veckans krönika ”Verkligheten och den religiösa mångfalden”. Ingrid är mycket Irakkunnig och hörs senare i dagens Radio Tuff
....till Sven Lionell, Jörgen Toressons trio samt Astrid och Rolf Rang, som i onsdagskväll ledde allsång på Notholmen. Under de två närmaste onsdagarna nu den 3 augusti och sedan den 10 augusti är det samma fina underhållning på Notholmen från kl 19. Nu på onsdag är förresten Radio Tuffs programledare, Åke Sandin, kvällens gäst.
lördag, juli 23
VERKLIGHETEN OCH DEN RELIGIÖSA MÅNGFALDEN
Det är sällan jag numera läser romaner. Verkligheten är alltför spännande och gåtfull för att göra det påhittade intressant. Men i måndags knallade jag iväg till Tyresö kommunbibliotek och lät för en gångs skull bli att låna en faktabok eller en debattbok. Det blev i stället en roman som jag sedan sträckläste på några få timmar. Om det nu är en roman, för jag tyckte den skildrade verkligheten här i Stockholms förorter. Den är skriven av Lena Andersson, kom ut 1999 och heter ”Var det bra så?”
Lena Andersson har nyligen väckt uppståndelse. Det var när hon den 9 juli var sommarpratare på Sveriges Radios P1. I förra veckans Radio Tuff kritiserades hennes program av Gunnel Wahlström, som tillhör dem som anmält programmet till granskningsnämnden. Gunnel är en intelligent människa och ortodox kristen och har på Tyresöradion insiktsfullt berättat bland annat om Valamo kloster i Ladoga och Katarinaklostret på Sinai.
Efter intervjun med Gunnel lyckades jag lyssna på Lena Anderssons program. Där ägnade hon en dryg timme åt att med bibelcitat ifrågasätta den gängse bilden av Jesus Kristus. Han var manipulativ, en översittare som kom med ständiga pekpinnar, krävde allt av sina närstående, också att de skulle strunta i sina närmaste. Den som inte är med mig är emot mig, skall han ha sagt och Lena Andersson passade på att spela upp, när George W Bush som bekant sade detsamma. Hon menade att de många i den kristna mittfåran väljer ut det fina och goda i Jesu förkunnelse, medan sekteristerna tar fasta på det andra.
Jag tyckte att hennes radioprogram var intressant, men det beror antagligen på att jag är religiöst obegåvad. Kanske är Lena Andersson något så ovanligt som en människa som vågar ställa allmänt omfattade och slött accepterade åsikter under debatt. I sin debutbok ”Var det bra så?” låter hon en massa ungdomar i Stockholmsförorten ”Stensby” komma till tals. Det handlar om Rinkeby och Tensta, där hon själv växte upp från 1970, när hon föddes.
Boken är full av tonårssnack. Det är ungdomar av olika etnisk bakgrund, alla lika ängsliga att ha kompisar och många benägna att mobba varandra och sina lärare. Föräldrar och andra vuxna skymtar förbi i bakgrunden, mest som ensamma morsor och våldsamma och kriminella farsor. Ett rånmord här, ett självmord där.
På bokens omslagsblad förklarar hon: ”Utan fria ord kan man inte tänka fria tankar. Det finns ord som ägs av någon annan och med dem följer ägarnas påbjudna tankar”. Huvudperson är Lotta Svensson, kanske författarens alter ego? När eleverna får till uppgift att skriva manifest mot rasism blir läraren förskräckt, för Lotta skriver så här:
Fröken, vilken planet är du ifrån?
Får jag besöka den så att jag förstår,
precis hur tankegången går.
En sten som låg i fickans linning,
fördes mot Bassams broders tinning.
Förklara för mig så att jag förstår,
att det är rasism att slå en algerier med sten,
men inte att krossa en svennes ben
Fröken, är det bra på din planet?
är den kringvärvd av staket?
Jag heter Svensson som du vet,
Med det följer oundvikligt ett paket:
svenssonhoran snorar ur sin svenssonfitta.
Med turen har jag sluppit
förnamnen Ulla och Britta
Nej, så skriver man bara om man som tonåring lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet. Lena Andersson har en bitande skildring av en kvinnlig journalist som i innekläder och med inneåsikter vallfärdar till förorten. När Lotta Svensson intervjuas om vad hon tycker om islam, svarar hon.
-- Det är inget vidare det heller
Då anklagar journalisten Lotta för att vara intolerant mot religiös mångfald och Lotta tillrättavisas::
-- Jag har fått nog av den här inskränktheten. Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihop och jobba med vår tolerans.
-- Jag är ateist, svarar Lotta. Och motståndare mot varje form av vidskeplig utbredning, oavsett vad den kallar sig.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1038) 2005-07-24
Lena Andersson har nyligen väckt uppståndelse. Det var när hon den 9 juli var sommarpratare på Sveriges Radios P1. I förra veckans Radio Tuff kritiserades hennes program av Gunnel Wahlström, som tillhör dem som anmält programmet till granskningsnämnden. Gunnel är en intelligent människa och ortodox kristen och har på Tyresöradion insiktsfullt berättat bland annat om Valamo kloster i Ladoga och Katarinaklostret på Sinai.
Efter intervjun med Gunnel lyckades jag lyssna på Lena Anderssons program. Där ägnade hon en dryg timme åt att med bibelcitat ifrågasätta den gängse bilden av Jesus Kristus. Han var manipulativ, en översittare som kom med ständiga pekpinnar, krävde allt av sina närstående, också att de skulle strunta i sina närmaste. Den som inte är med mig är emot mig, skall han ha sagt och Lena Andersson passade på att spela upp, när George W Bush som bekant sade detsamma. Hon menade att de många i den kristna mittfåran väljer ut det fina och goda i Jesu förkunnelse, medan sekteristerna tar fasta på det andra.
Jag tyckte att hennes radioprogram var intressant, men det beror antagligen på att jag är religiöst obegåvad. Kanske är Lena Andersson något så ovanligt som en människa som vågar ställa allmänt omfattade och slött accepterade åsikter under debatt. I sin debutbok ”Var det bra så?” låter hon en massa ungdomar i Stockholmsförorten ”Stensby” komma till tals. Det handlar om Rinkeby och Tensta, där hon själv växte upp från 1970, när hon föddes.
Boken är full av tonårssnack. Det är ungdomar av olika etnisk bakgrund, alla lika ängsliga att ha kompisar och många benägna att mobba varandra och sina lärare. Föräldrar och andra vuxna skymtar förbi i bakgrunden, mest som ensamma morsor och våldsamma och kriminella farsor. Ett rånmord här, ett självmord där.
På bokens omslagsblad förklarar hon: ”Utan fria ord kan man inte tänka fria tankar. Det finns ord som ägs av någon annan och med dem följer ägarnas påbjudna tankar”. Huvudperson är Lotta Svensson, kanske författarens alter ego? När eleverna får till uppgift att skriva manifest mot rasism blir läraren förskräckt, för Lotta skriver så här:
Fröken, vilken planet är du ifrån?
Får jag besöka den så att jag förstår,
precis hur tankegången går.
En sten som låg i fickans linning,
fördes mot Bassams broders tinning.
Förklara för mig så att jag förstår,
att det är rasism att slå en algerier med sten,
men inte att krossa en svennes ben
Fröken, är det bra på din planet?
är den kringvärvd av staket?
Jag heter Svensson som du vet,
Med det följer oundvikligt ett paket:
svenssonhoran snorar ur sin svenssonfitta.
Med turen har jag sluppit
förnamnen Ulla och Britta
Nej, så skriver man bara om man som tonåring lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet. Lena Andersson har en bitande skildring av en kvinnlig journalist som i innekläder och med inneåsikter vallfärdar till förorten. När Lotta Svensson intervjuas om vad hon tycker om islam, svarar hon.
-- Det är inget vidare det heller
Då anklagar journalisten Lotta för att vara intolerant mot religiös mångfald och Lotta tillrättavisas::
-- Jag har fått nog av den här inskränktheten. Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihop och jobba med vår tolerans.
-- Jag är ateist, svarar Lotta. Och motståndare mot varje form av vidskeplig utbredning, oavsett vad den kallar sig.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1038) 2005-07-24
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1038) 05-07-24 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1038) 05-07-24 till....
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner om att det är två veckor till 60-årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser: ”Hundra dödade människor är ett avskyvärt terroristdåd. Hundratusentals döda är en militär offensiv”. Han citerar också Londons borgmästare Ken Livingstone, som i onsdags (20/7) på BBC sa: ”Västliga regeringar har varit så skräckslagna över att förlora sina bränsletillgångar att man fortsatt intervenera i Mellanöstern.....Decennier av brittisk och amerikansk intervention i oljerika Mellanöstern motiverade bombmännen." Och Jan påminner om Tage Danielssons ord:
”Med tanke på all terror som är laglig
är avskyns relativitet beklaglig”
....till den ansvariga för ”sommarbloggarna” på Aftonbladet, som i torsdags (21/7) presenterade Radio Tuffs Åke Sandin med anledning av hans blogg ”Förbannad pacifist”, som har adressen www.tuffsandin.blogspot.com Redan under torsdagsdygnet besöktes bloggen av 855 personer. Åke har en andra blogg, som har adressen www.vedebesegrade.blogspot.com
....till FN:s särskilde rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, som påminner om den ständigt pågående massdöden bland barn: ”Var femte sekund dör ett barn av hunger eller hungerrelaterade sjukdomar”. Utslaget på ett år blir det drygt sex miljoner döda barn.
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i tisdags (19/7) hade ett inslag om konferensen i New York om det civila samhällets möjligheter att förhindra krigiska konflikter. I programmet intervjuades bland andra Anna Åkerlund från Kristna Freds (I Radio Tuff den 10 juli berättade Suzanne Viklund om denna konferens som hon skulle delta i)
....till Aftonbladets Åsa Linderborg som i onsdags (20/7) visar att hon är historiker genom att punktera påståendet om att terrorn inget har att göra med västmakternas politik i Mellanöstern. Det brukar då framhållas att 11 september 2001 inträffade långt före anfallet på Irak. Linderborg skriver: ”Som om USA:s inblandning i Mellanöstern började i och med bombningarna 2003. Okänsligheten för USA:s brottsliga agerande i regionen allt sedan andra världskrigets slut - för att inte tala om hur Storbritannien direkt eller indirekt har härjat där allt sedan 1800-talet - visar mer på ideologisk blockering än okunskap. Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.”
....till den kanadensiska tidningen Toronto Stars Olivia Ward, som (16/7) påpekar att en halv miljon människor årligen dödas av ”small arms”, alltså pistoler, gevär, granater etc. Hälften av dessa mord sker utanför världens krigszoner. Det finns 640 miljoner skjutvapen i världen. En tredjedel av dessa finns i USA, som nästan har ett skjutvapen per person - barn och åldringar inräknade.
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om arbetet att förbättra förhållandena för stambefolkningen (tribals) i de hundratals små byarna i Dharampur (sydöstra Gujarat). Det stora problemet nu är jordförstöringen på grund av de häftiga regnen. Representanter för byarna skall träffas för att planera det fortsatta arbetet med att hindra jord att spolas bort av regnen. Under de senaste fem åren har 270 små dammar (check dams) byggts av lokalbefolkningen med pengar från Tuff. Nu planeras ytterligare 100 sådana dammar. Skolan i Tamachhadi är en av sex ”Tuff-skolorna” i Dharampur och har nu också 70 elever i klasserna 8-9. Distributionen av mangoplantor fortsätter.
....till den perfekta presenten, Tuffs “mangogram”, som bidragit till de 55 000 mangoträd som planterats i indiska Dharampur. I veckan har exempelvis Åsne och Lennart Liedén köpt mangogram för att gratulera en vän som fyller 70 år. De betalade 350 kr, för då blir det just 70 mangoträd i Indien.
....till solidariska människor, som stöder Tuff genom gåvor på plusgiro 16 01 37 - 6. Det kan man också använda för medlemskap: Årsavgift: 200 kr för enskild. 80 kr för familjemedlem
....till gandhianen Jan Viklund, som påminner om att det är två veckor till 60-årsdagarna av Hiroshimas och Nagasakis förintelser: ”Hundra dödade människor är ett avskyvärt terroristdåd. Hundratusentals döda är en militär offensiv”. Han citerar också Londons borgmästare Ken Livingstone, som i onsdags (20/7) på BBC sa: ”Västliga regeringar har varit så skräckslagna över att förlora sina bränsletillgångar att man fortsatt intervenera i Mellanöstern.....Decennier av brittisk och amerikansk intervention i oljerika Mellanöstern motiverade bombmännen." Och Jan påminner om Tage Danielssons ord:
”Med tanke på all terror som är laglig
är avskyns relativitet beklaglig”
....till den ansvariga för ”sommarbloggarna” på Aftonbladet, som i torsdags (21/7) presenterade Radio Tuffs Åke Sandin med anledning av hans blogg ”Förbannad pacifist”, som har adressen www.tuffsandin.blogspot.com Redan under torsdagsdygnet besöktes bloggen av 855 personer. Åke har en andra blogg, som har adressen www.vedebesegrade.blogspot.com
....till FN:s särskilde rapportör om rätten till mat, Jean Ziegler, som påminner om den ständigt pågående massdöden bland barn: ”Var femte sekund dör ett barn av hunger eller hungerrelaterade sjukdomar”. Utslaget på ett år blir det drygt sex miljoner döda barn.
....till Sveriges Radios Studio Ett, som i tisdags (19/7) hade ett inslag om konferensen i New York om det civila samhällets möjligheter att förhindra krigiska konflikter. I programmet intervjuades bland andra Anna Åkerlund från Kristna Freds (I Radio Tuff den 10 juli berättade Suzanne Viklund om denna konferens som hon skulle delta i)
....till Aftonbladets Åsa Linderborg som i onsdags (20/7) visar att hon är historiker genom att punktera påståendet om att terrorn inget har att göra med västmakternas politik i Mellanöstern. Det brukar då framhållas att 11 september 2001 inträffade långt före anfallet på Irak. Linderborg skriver: ”Som om USA:s inblandning i Mellanöstern började i och med bombningarna 2003. Okänsligheten för USA:s brottsliga agerande i regionen allt sedan andra världskrigets slut - för att inte tala om hur Storbritannien direkt eller indirekt har härjat där allt sedan 1800-talet - visar mer på ideologisk blockering än okunskap. Jag betvivlar att ens den vetenskapliga rapport som skrivits av det ansedda Chatham House, som entydigt säger att orsaken till Londonbombningen är Storbritanniens agerande i Irak, får bombliberalerna att nyansera sig.”
....till den kanadensiska tidningen Toronto Stars Olivia Ward, som (16/7) påpekar att en halv miljon människor årligen dödas av ”small arms”, alltså pistoler, gevär, granater etc. Hälften av dessa mord sker utanför världens krigszoner. Det finns 640 miljoner skjutvapen i världen. En tredjedel av dessa finns i USA, som nästan har ett skjutvapen per person - barn och åldringar inräknade.
....till Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om arbetet att förbättra förhållandena för stambefolkningen (tribals) i de hundratals små byarna i Dharampur (sydöstra Gujarat). Det stora problemet nu är jordförstöringen på grund av de häftiga regnen. Representanter för byarna skall träffas för att planera det fortsatta arbetet med att hindra jord att spolas bort av regnen. Under de senaste fem åren har 270 små dammar (check dams) byggts av lokalbefolkningen med pengar från Tuff. Nu planeras ytterligare 100 sådana dammar. Skolan i Tamachhadi är en av sex ”Tuff-skolorna” i Dharampur och har nu också 70 elever i klasserna 8-9. Distributionen av mangoplantor fortsätter.
....till den perfekta presenten, Tuffs “mangogram”, som bidragit till de 55 000 mangoträd som planterats i indiska Dharampur. I veckan har exempelvis Åsne och Lennart Liedén köpt mangogram för att gratulera en vän som fyller 70 år. De betalade 350 kr, för då blir det just 70 mangoträd i Indien.
....till solidariska människor, som stöder Tuff genom gåvor på plusgiro 16 01 37 - 6. Det kan man också använda för medlemskap: Årsavgift: 200 kr för enskild. 80 kr för familjemedlem
söndag, juli 17
VÅRT BEHOV AV UPPMUNTRAN
Det är helt ljuvligt att få uppleva en sommar igen. Samtidigt känns det lite ödsligt, när Sverige nu har ”stängt” några veckor. Bostadsområdet verkar nästan avfolkat, så nu blir det färre möten med medmänniskor och därmed också mindre av det tankeutbyte som kan inspirera till något vettigt i sommarsolen.
Det blir också mindre av den uppmuntran vi alla är beroende av. För inte blir man uppmuntrad av att ett femtiotal oskyldiga Londonbor sprängs till döds eller att några dagar senare 24 irakiska barn också faller offer för samma fanatism. Jag kan förstå att man av olika skäl kan begå självmord. Det blir ibland begripligt, också när det görs i politiskt syfte. De buddhistmunkar som brände sig till döds i protest mot Vietnamkriget påverkade vår syn på denna masslakt. Den tjeckiske studenten Jan Palach begick självmord i protest mot Warszawa-paktens ockupation av landet 1968 och blev en symbol för den icke-våldsliga kampen mot ockupanterna.
Ingen av dessa tog dock livet av en massa andra människor och det är här min fattningsförmåga inte räcker till. Jag känner mig lika deprimerad som dum. Tänker på Voltaires Candide, som ville så väl. Det slutade med att han desillusionerad vände världen ryggen för att odla sin trädgård.
Jag har ingen trädgård, men faktum är att jag i veckan gjort en liten insats. Utanför porten har den förträffliga bostadsrättsföreningen anlagt ett litet smultronland -- med kollektiva bär om man kan uttrycka det så. För några dar sen såg plantorna i sommarhettan bedrövliga ut, nästan förtorkade. Då börjades jag bära hinkar med vatten nerför de två trapporna och pytsa ut över plantorna. Redan efter första dygnet kunde man se hur de repade sig. Och efter tre dagar såg de gröna och friska ut och prunkade med smultron. Själv åt jag inga men kände en väldig tillfredsställelse, ja uppmuntran över att ha uppnått önskat resultat.
Jo, jag är resultatberoende. När man gör radio också under sommaren är man inte överoptimistisk om resultatet, alltså lyssnarsiffrorna. Men varje kväll känner jag mig uppmuntrad. Det är när jag har handdiskat. Då ser jag resultatet – faktiskt alldeles glasklart, för just glasen skiner så fint och uppmuntrande där i diskstället.
Två huvudregler är viktiga i all pedagogik, alltifrån matte till tennis, ett ämne jag också fuskat i att lära ut. Det ena är att man förstår att det man själv kan och tycker är lätt kan vara väldigt svårt för andra som ännu inte lärt sig det. Det andra är att uppmuntra varje litet framsteg, för då leder det snabbt till flera. Positiv förstärkning tror jag mig minnas att det hette inom psykologin. Får vi lite uppmuntran kan vi alla lyfta oss i håret -- också vi i RFOS, RiksFörbundet för Ofrivilliga Skinnskallar.
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff gör ännu under sin tjugonde sommar skäl för sitt namn. Det är ett tufft program med annorlunda och ibland grymt kritiska synpunkter. Men vi börjar varje sändning med att rundhänt dela ut ”veckans rosor”. Så här under sommaren i folktomma Bollmora är det mest olika skribenter som rosas men annars är det inte minst olika frivilligt arbetande Tuff-aktivister som uppmärksammas. De gör viktiga insatser, typ städar radiostudion, föreläser i skolor, står vid bokbord i köpcentrum eller tillbringar halva lördagar på styrelsemöten. Förhoppningsvis är det några som blir uppmuntrade av radiorosorna och kämpar vidare, oavlönat och ibland mot alla odds.
Lena Granhagen sjöng för länge sen in en LP med Wolf Biermanns låtar. När missmodet sätter in lyssnar jag just på den som heter ”Uppmuntran”. Dess fjärde strof lyder:
Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
Det blir också mindre av den uppmuntran vi alla är beroende av. För inte blir man uppmuntrad av att ett femtiotal oskyldiga Londonbor sprängs till döds eller att några dagar senare 24 irakiska barn också faller offer för samma fanatism. Jag kan förstå att man av olika skäl kan begå självmord. Det blir ibland begripligt, också när det görs i politiskt syfte. De buddhistmunkar som brände sig till döds i protest mot Vietnamkriget påverkade vår syn på denna masslakt. Den tjeckiske studenten Jan Palach begick självmord i protest mot Warszawa-paktens ockupation av landet 1968 och blev en symbol för den icke-våldsliga kampen mot ockupanterna.
Ingen av dessa tog dock livet av en massa andra människor och det är här min fattningsförmåga inte räcker till. Jag känner mig lika deprimerad som dum. Tänker på Voltaires Candide, som ville så väl. Det slutade med att han desillusionerad vände världen ryggen för att odla sin trädgård.
Jag har ingen trädgård, men faktum är att jag i veckan gjort en liten insats. Utanför porten har den förträffliga bostadsrättsföreningen anlagt ett litet smultronland -- med kollektiva bär om man kan uttrycka det så. För några dar sen såg plantorna i sommarhettan bedrövliga ut, nästan förtorkade. Då börjades jag bära hinkar med vatten nerför de två trapporna och pytsa ut över plantorna. Redan efter första dygnet kunde man se hur de repade sig. Och efter tre dagar såg de gröna och friska ut och prunkade med smultron. Själv åt jag inga men kände en väldig tillfredsställelse, ja uppmuntran över att ha uppnått önskat resultat.
Jo, jag är resultatberoende. När man gör radio också under sommaren är man inte överoptimistisk om resultatet, alltså lyssnarsiffrorna. Men varje kväll känner jag mig uppmuntrad. Det är när jag har handdiskat. Då ser jag resultatet – faktiskt alldeles glasklart, för just glasen skiner så fint och uppmuntrande där i diskstället.
Två huvudregler är viktiga i all pedagogik, alltifrån matte till tennis, ett ämne jag också fuskat i att lära ut. Det ena är att man förstår att det man själv kan och tycker är lätt kan vara väldigt svårt för andra som ännu inte lärt sig det. Det andra är att uppmuntra varje litet framsteg, för då leder det snabbt till flera. Positiv förstärkning tror jag mig minnas att det hette inom psykologin. Får vi lite uppmuntran kan vi alla lyfta oss i håret -- också vi i RFOS, RiksFörbundet för Ofrivilliga Skinnskallar.
Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff gör ännu under sin tjugonde sommar skäl för sitt namn. Det är ett tufft program med annorlunda och ibland grymt kritiska synpunkter. Men vi börjar varje sändning med att rundhänt dela ut ”veckans rosor”. Så här under sommaren i folktomma Bollmora är det mest olika skribenter som rosas men annars är det inte minst olika frivilligt arbetande Tuff-aktivister som uppmärksammas. De gör viktiga insatser, typ städar radiostudion, föreläser i skolor, står vid bokbord i köpcentrum eller tillbringar halva lördagar på styrelsemöten. Förhoppningsvis är det några som blir uppmuntrade av radiorosorna och kämpar vidare, oavlönat och ibland mot alla odds.
Lena Granhagen sjöng för länge sen in en LP med Wolf Biermanns låtar. När missmodet sätter in lyssnar jag just på den som heter ”Uppmuntran”. Dess fjärde strof lyder:
Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1037) 05-07-17 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1037) 05-07-17 till....
....till den expakistanske författaren Tariq Ali, som bland annat skrivit boken ”Fundamentalisternas kamp”, där han analyserar både den muslimska och den västerländska fundamentalismen. I tisdagens DN (12/7) skriver han under rubriken ”LÖSNINGEN ÄR POLITISK” bland annat: ”Etablissemangets politiker har inte mycket stöd från unga och detta gäller särskilt i arabvärlden. Så länge västvärldens politiker för krig medan deras muslimska kollegor ser på i tystnad kommer unga människor att attraheras av grupper som utför slumpmässig hämnd.....Det huvudsakliga skälet till detta våld är våldet som åsamkas folken i den muslimska världen. Att bomba oskyldiga människor är lika barbariskr i Bagdad, Jenin och Kabul som det är i New York, Madrid och London. Erkänns inte detta kommer våldet att fortsätta.”
....till Göteborgs-Posten som i torsdags (14/7) publicerade en lång artikel av Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som bland annat skriver: ”Det "krig" mot terrorismen som världens stora makthavare har fört sedan den 11 september 2001 har bara lett till en upptrappad våldsspiral där våld från regeringarnas sida har mötts med än mer våld från terrorgrupper. USA har genom sitt globala korståg mot terrorn samt genom krigen i Afghanistan och Irak underblåst de antiamerikanska och fundamentalistiska stämningar bland terrorgrupper som man velat försvaga. Israeliska hämndaktioner, dödsskjutningar och övervåld mot palestinier har lett till än fler självmordsbombningar. Och ju längre Rysslands krigföring i Tjetjenien fortsätter desto fler rekryter hittar militanta fundamentalister bland den tjetjenska civilbefolkningen”. Frida Blom skriver positivt om Folkpartiets vakthållning kring fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter men tycker att partiet nu på tal om ”kriget mot terrorismen” använder medieutrymmet till utspel som luktar populism.
....till Dagens Nyheters Andreas Malm, som i torsdags (14/7) skriver under rubriken ”VAR ÄR MURBRÄCKAN? ISRAEL HOTAR INTERNATIONELL RÄTTSKIPNING” Han påminner om att det nu är ett år sen Haagdomstolen i klara ordalag dömde ut muren på Västbanken som olaglig. Han skriver bland annat: ”Med ett penndrag ska 55 000 palestinier stängas av från Jerusalem. Den upp till nio meter höga betongmuren ska byggas runt ännu flera hus”
....till fredsforskaren Jan Öberg (TFF), som på tal om det i veckan så aktuella Srebrenica skriver, att det inte finns några vettiga skäl att glömma eller förtiga andra fall av massakrer, etniska rensningar och terrorbombningar, i vilka andra oskyldiga människor har förlorat sina liv. Han skriver bland annat om Srebrenica: ”Det faktum att det finns olika källor och siffror för antalet saknade, dödade och flyttade förbises. Likaså ignoreras det faktum att det finns flera rapporter och olika åsikter om vad som verkligen hände och varför. Det faktum att den bosniske militärbefälhavaren i Srebrenica, Naser Oric, är åtalad vid Haagtribunalen förbises. Soldater från den holländska FN-bataljonen beskriver honom som ’en skurk, en rövare, en hallick och en mördare’.... Förbisett är också relationerna mellan den militära och politiska bosniska ledningen å ena sidan och Al Qaida och islamistiska nätverk å den andra. Ska vi verkligen tro att väst har dödat hundratusentals oskyldiga irakiska muslimer under de senaste 14 åren men har en sådan passion och solidaritet med bosniska muslimer? Knappast. Det är troligare att de ännu måste demonisera serberna, eftersom varje annan attityd och ett öppet erkännande av komplexiteten på Balkan skulle innebära tvivel på den förenklade svart-vita bild av konflikten som det internationella samfundet har använt på forna Jugoslavien sedan 1991”.
....till Nerikes Allehanda, som i onsdags (13/7) tog in ett inlägg av Jan Hagberg, som påminner om serbernas lidanden och bl a skriver: ”Om fred och försoning ska uppnås i det forna Jugoslavien måste allas krigsbrott erkännas – och beskrivas på ett sätt som de flesta berörda uppfattar som någorlunda hederligt. Försoning är knappast något som kan beordras fram på trots mot andras erfarenheter.” I Skånska Dagbladet i måndags (11/7) skrev Hagberg tillsammans med Karin Wegestål en liknande artikel, där de kritiserar medias ensidiga och förenklade propagandabild i fråga om forna Jugoslavien.
....till dem som fortsätter att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 också i sommar. I veckan har exempel Mario Almasio i Trollbäcken satt in 400 kr som gåva. På samma plusgiro kan man också bli medlem i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Årsavgift: 200 kr för enskild, 80 kr för övrig familjemedlem.
....till den expakistanske författaren Tariq Ali, som bland annat skrivit boken ”Fundamentalisternas kamp”, där han analyserar både den muslimska och den västerländska fundamentalismen. I tisdagens DN (12/7) skriver han under rubriken ”LÖSNINGEN ÄR POLITISK” bland annat: ”Etablissemangets politiker har inte mycket stöd från unga och detta gäller särskilt i arabvärlden. Så länge västvärldens politiker för krig medan deras muslimska kollegor ser på i tystnad kommer unga människor att attraheras av grupper som utför slumpmässig hämnd.....Det huvudsakliga skälet till detta våld är våldet som åsamkas folken i den muslimska världen. Att bomba oskyldiga människor är lika barbariskr i Bagdad, Jenin och Kabul som det är i New York, Madrid och London. Erkänns inte detta kommer våldet att fortsätta.”
....till Göteborgs-Posten som i torsdags (14/7) publicerade en lång artikel av Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som bland annat skriver: ”Det "krig" mot terrorismen som världens stora makthavare har fört sedan den 11 september 2001 har bara lett till en upptrappad våldsspiral där våld från regeringarnas sida har mötts med än mer våld från terrorgrupper. USA har genom sitt globala korståg mot terrorn samt genom krigen i Afghanistan och Irak underblåst de antiamerikanska och fundamentalistiska stämningar bland terrorgrupper som man velat försvaga. Israeliska hämndaktioner, dödsskjutningar och övervåld mot palestinier har lett till än fler självmordsbombningar. Och ju längre Rysslands krigföring i Tjetjenien fortsätter desto fler rekryter hittar militanta fundamentalister bland den tjetjenska civilbefolkningen”. Frida Blom skriver positivt om Folkpartiets vakthållning kring fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter men tycker att partiet nu på tal om ”kriget mot terrorismen” använder medieutrymmet till utspel som luktar populism.
....till Dagens Nyheters Andreas Malm, som i torsdags (14/7) skriver under rubriken ”VAR ÄR MURBRÄCKAN? ISRAEL HOTAR INTERNATIONELL RÄTTSKIPNING” Han påminner om att det nu är ett år sen Haagdomstolen i klara ordalag dömde ut muren på Västbanken som olaglig. Han skriver bland annat: ”Med ett penndrag ska 55 000 palestinier stängas av från Jerusalem. Den upp till nio meter höga betongmuren ska byggas runt ännu flera hus”
....till fredsforskaren Jan Öberg (TFF), som på tal om det i veckan så aktuella Srebrenica skriver, att det inte finns några vettiga skäl att glömma eller förtiga andra fall av massakrer, etniska rensningar och terrorbombningar, i vilka andra oskyldiga människor har förlorat sina liv. Han skriver bland annat om Srebrenica: ”Det faktum att det finns olika källor och siffror för antalet saknade, dödade och flyttade förbises. Likaså ignoreras det faktum att det finns flera rapporter och olika åsikter om vad som verkligen hände och varför. Det faktum att den bosniske militärbefälhavaren i Srebrenica, Naser Oric, är åtalad vid Haagtribunalen förbises. Soldater från den holländska FN-bataljonen beskriver honom som ’en skurk, en rövare, en hallick och en mördare’.... Förbisett är också relationerna mellan den militära och politiska bosniska ledningen å ena sidan och Al Qaida och islamistiska nätverk å den andra. Ska vi verkligen tro att väst har dödat hundratusentals oskyldiga irakiska muslimer under de senaste 14 åren men har en sådan passion och solidaritet med bosniska muslimer? Knappast. Det är troligare att de ännu måste demonisera serberna, eftersom varje annan attityd och ett öppet erkännande av komplexiteten på Balkan skulle innebära tvivel på den förenklade svart-vita bild av konflikten som det internationella samfundet har använt på forna Jugoslavien sedan 1991”.
....till Nerikes Allehanda, som i onsdags (13/7) tog in ett inlägg av Jan Hagberg, som påminner om serbernas lidanden och bl a skriver: ”Om fred och försoning ska uppnås i det forna Jugoslavien måste allas krigsbrott erkännas – och beskrivas på ett sätt som de flesta berörda uppfattar som någorlunda hederligt. Försoning är knappast något som kan beordras fram på trots mot andras erfarenheter.” I Skånska Dagbladet i måndags (11/7) skrev Hagberg tillsammans med Karin Wegestål en liknande artikel, där de kritiserar medias ensidiga och förenklade propagandabild i fråga om forna Jugoslavien.
....till dem som fortsätter att använda Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 också i sommar. I veckan har exempel Mario Almasio i Trollbäcken satt in 400 kr som gåva. På samma plusgiro kan man också bli medlem i Tyresö Ulands- och Fredsförening. Årsavgift: 200 kr för enskild, 80 kr för övrig familjemedlem.
SREBRENICA: ”VÄRDIGA” OCH ”OVÄRDIGA” OFFER
I måndags (11/7) var medierna fulla av rapporter om vad som hände under kriget i den bosniska staden Srebrenica för tio år sen. Skakande bilder av gråtande kvinnor och sorgsna barn fyllde oss med medlidande.
I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.
Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.
En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.
Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.
Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.
Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.
Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?
Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
I torsdags (14/7) stod västvärlden stilla under två tysta minuter för de många offren för terrordådet i London.
Offren och deras anhöriga är värda all respekt och medkänsla. Ändå är det alltför lätt att under de senaste årens krig hitta ännu värre massakrer, som inte minneshålls med en enda tyst sekund.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky har påpekat att vi delar in offren i värdiga och ovärdiga. De människor som råkar bli offer för västliga anfall och bomber tillhör de ovärdiga. Deras grymma öden kan förbises.
En av Chomskys amerikanska meningsfränder är Edward S. Herman, professor vid Wharton School på universitetet i Pennsylvania. Nu har han skrivit en lång uppsats om händelserna i Srebrenica och vad som hände före och efter tragedin. Han sätter ”massakern i Srebrenica” inom citationstecken och kallar den för den största propagandatriumfen under krigen på Balkan.
Herman påpekar, att Srebrenica visserligen kallades för ”skyddat område” (safe area) och hade en liten holländsk FN-styrka som skydd. Men holländarna hade inte lyckats att demilitarisera staden. Där fanns en stor bosnisk-muslimsk militärenhet under ledning av den ökände Nasir Oric, sedermera åtalad i Haag. De muslimska soldaterna hade gjort ständiga utfall mot kringliggande serbiska byar, bränt, plundrat och dödat cirka 1300 serbiska bybor. Så sent som två veckor före serbernas anfall hade den serbiska byn Visjnica bränts ner och ett 40-tal serber dödats av muslimska soldater från Srebrenica.
Sen hände något märkligt. Regeringen i Sarajevo kallade hem den muslimske befälhavaren Nasir Oric. När så den serbiska attacken mot Srebrenica kom var de annars överlägsna muslimska styrkorna i förvirring. De försökte fly och många lyckades trots stora förluster att ta sig till säkert muslimskt område. Andra gav sig till fånga och bland dem mördades många av de hämndlystna serberna.
Professor Herman antyder, att den muslimska reträtten från det prisgivna Srebrenica hade syftet att låta serberna kompromettera sig och därigenom underlätta att Nato satte in flyg mot serberna. Det lyckades och Srebrenica kom dessutom att överskugga det som hände strax därefter. Det var när kroatiska styrkor med USA:s goda minne anföll Krajina, drev bort hundratusentals serber därifrån och dödade flera kvinnor och barn än serberna hade gjort i Srebrenica.
Muslimerna i Srebrenica anses av oss i väst vara ”värdiga” offer, som skall ihågkommas. Serberna i Krajina var däremot ”ovärdiga” offer, som vi kan glömma - och det har vi ju gjort. Inte heller har vi brytt oss om slutresultatet av blodigheterna och de etniska rensningarna på Balkan: Det är uppenbart att det är serberna som är de stora förlorarna, de i slutändan mest beklagansvärda offren. Hur många hundratusen etniskt rensade serber från Slavonien, Krajina och Kosovo är det nu som trängs i fattighuset Serbien?
Diana Johnstone har i sin bok ”Dårarnas korståg” (Hägglunds 2004) mera detaljerat nyanserat den ensidiga bilden av Balkankrigen. Det är märkligt hur orättvist hennes bok har brännmärkts av svenska opinionsbildare, till exempel de på Dagens Nyheters kultursidor. Klarar de ingen annan historieskrivning än Hollywoods svartvita om väldigt goda och mycket onda aktörer? Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
-----------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17
söndag, juli 10
”GODA KRIGARE”, SOM MÖRDAR CIVILA
”GODA KRIGARE”, SOM MÖRDAR CIVILA
(Följande krönika skrevs 1986 men är tyvärr fortfarande aktuell)
Inga är så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med att intala sig, att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade. Deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.
I vår tid sker militära massmord under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, kommunism, frihet, rättvisa, demokrati och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt liv för sina höga ideal.
RUE MONTMARTRE 1914
Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad med revolver och den goda krigarens belåtenhet.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. ”Segern” hade byggts på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det hade begåtts just föra krigsutbrottet?
Dessutom hade den goda krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet, också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris’ gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen om ”att rädda sitt land”, vad denna klyscha nu må betyda.
FREDSAKTIVISTEN JEAN JAURÈS
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit ”inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år”, som Jolo uttryckte det i sin lysande bok ”1914”.
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: ”Ner med kriget—krig mot kriget!” För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyske kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.
När Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas till gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.
Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès när han diktade:
På väggen stod det med krita:
De vill ha krig.
Den som skrivit det
har redan stupat
Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig
GODA KRIGARE SOM KALLAS TERRORISTER
Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Deras lilla grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas för att urskillningslöst döda också oskyldiga civila, när de sprider död och förintelse i tåg, tunnelbanor eller köpcentra.
Visst dödar vi civila, medger då de goda krigare som kallas terrorister, men än sen, det gör alla goda krigare i alla goda krig.
Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter. Faktum är att all statistik på förlustsiffror från moderna krig visar att de goda krigarna främst dödar barn. kvinnor och obeväpnade män.
De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra pengar och karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara militaristiska politiker, vapenfabrikanter och försvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som i sina förljugna men spännande skildringar i olika medier får oss att tro på de goda krigen.
”SÖRJ INTE, ORGANISERA ER”!
Vi som orkat resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelser. ”Sörj inte, organisera er!” sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986 -- sannolikt av en god krigare.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1036) 2005-07-10 (Krönikan skrevs ursprungligen för PAX nr 4/1986 och gav namn åt min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”, där den finns på sid 29 ff)
(Följande krönika skrevs 1986 men är tyvärr fortfarande aktuell)
Inga är så självgoda som de goda krigarna. Deras oförvitlighet är så gränslös, att inga mord är för skändliga för att begås av dem. De lyckas till och med att intala sig, att deras mördande befrämjar det goda och människovänliga. De blir ofta hyllade. Deras egendomliga metod har en lång och vidskeplig tradition bakom sig.
I vår tid sker militära massmord under trosvissa knäfall för Gud, Allah, kapitalism, kommunism, frihet, rättvisa, demokrati och andra intill hjärntvätt propagerade honnörsord. Och kärnvapenmakternas goda krigare är beredda att utplåna allt liv för sina höga ideal.
RUE MONTMARTRE 1914
Utanför Café Croissant på Rue Montmartre i Paris den 31 juli 1914: Den unge patrioten för undan gardinen till det öppna fönstret. Alldeles framför sig ser han den breda ryggtavlan på mannen, som väckt hans hat och rädsla. Han höjer sin revolver och skjuter två skott. Sen står han kvar på trottoaren, beväpnad med revolver och den goda krigarens belåtenhet.
När han fem år senare ställdes inför rätta blev han frikänd. Frankrike hade då utkämpat första världskriget. De många goda krigarna firades som hjältar. ”Segern” hade byggts på miljoner unga dödade. Vad spelade då ett mord till för roll, även om det hade begåtts just föra krigsutbrottet?
Dessutom hade den goda krigaren på Rue Montmartre dödat för fosterlandet, också han. Under sin värnplikt hade han oroats av antimilitaristisk agitation. Och timmarna före sitt dåd hade han på Paris’ gator blivit upprörd över en demonstration mot det hotande kriget. Han dödade i övertygelsen om ”att rädda sitt land”, vad denna klyscha nu må betyda.
FREDSAKTIVISTEN JEAN JAURÈS
Den mördade var Jean Jaurès, professor i filosofi och socialistledare. Fredsaktivist och socialist hade han blivit ”inte genom indignation och känslor utan genom att tänka efter i många år”, som Jolo uttryckte det i sin lysande bok ”1914”.
Dagen före mordet hade han tillsammans med andra av Europas socialistledare gjort ett sista desperat försök att stoppa det annalkande storkriget. De hade samlats i Bryssel och Jaurès hade utropat: ”Ner med kriget—krig mot kriget!” För att markera den internationella arbetarrörelsens sammanhållning lade han armen om sin tyske kollega. I det upphetsade stämningsläget hemma i Frankrike var det en gest som de många militaristerna uppfattade som landsförräderi.
När Jaurès begravdes hade första världskriget redan brutit ut. Men det var inte bara stöveltramp som ekade mellan husväggarna i Paris den dagen. Också massornas jubel över kriget hördes där liksom överallt i Europa. Snart skulle glädjeropen förbytas till gråt och många av de jublande ruttna i massgravar.
Kanske tänkte Bertolt Brecht på Jaurès när han diktade:
På väggen stod det med krita:
De vill ha krig.
Den som skrivit det
har redan stupat
Brecht skrev dessa rader 1938. Då var en ny generation goda krigare i full färd med att förbereda ett ännu värre krig
GODA KRIGARE SOM KALLAS TERRORISTER
Några av de goda krigarna blir inte beundrade av alla. Deras lilla grupp kallas för terrorister av dem som inte gillar deras syften. De anklagas för att urskillningslöst döda också oskyldiga civila, när de sprider död och förintelse i tåg, tunnelbanor eller köpcentra.
Visst dödar vi civila, medger då de goda krigare som kallas terrorister, men än sen, det gör alla goda krigare i alla goda krig.
Det finns i detta en ovedersäglig logik, låt vara från militaristiska utgångspunkter. Faktum är att all statistik på förlustsiffror från moderna krig visar att de goda krigarna främst dödar barn. kvinnor och obeväpnade män.
De goda krigarna riskerar ofta sina egna liv. Det är ingen tröst för deras många offer eller för anhöriga till dessa. Men det står i en viss kontrast till alla dem som i trygghet kan göra pengar och karriär på de goda krigen. Till dem hör inte bara militaristiska politiker, vapenfabrikanter och försvarsbyråkrater utan också en massa opinionsbildare, som i sina förljugna men spännande skildringar i olika medier får oss att tro på de goda krigen.
”SÖRJ INTE, ORGANISERA ER”!
Vi som orkat resultatvärdera krigen vet, att de inte är goda. Därför måste vi varje gång de goda krigarna slår till kämpa ännu hårdare mot deras villfarelser. ”Sörj inte, organisera er!” sa Joe Hill, mördad 1915. Hans ord citerades ibland av Olof Palme, mördad 1986 -- sannolikt av en god krigare.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1036) 2005-07-10 (Krönikan skrevs ursprungligen för PAX nr 4/1986 och gav namn åt min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”, där den finns på sid 29 ff)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1036) 05-07-10 till....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1036) 05-07-10 till....
....till Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson som hörs i ett av de femton sommarprogram som Åke Sandin har lagt in på ”Succékanalen 91,4” (Tyresöradion). Där tycker han bland annat att det är sorgligt att USA inte numera respekterar den FN-stadga som USA för 60 år sen var i spetsen för att utforma och att man nu ibland inte har betalat sina skulder till FN. USA respekterar inte heller principerna för säkerhetsrådet, trots att USA är en av medlemmarna där. Han nämner som exempel Irak:
”Den här utvecklingen i Irak är ju sorglig, för det visar sig ju att det var en väldigt ogenomtänkt operation. Man hade möjligen tänkt igenom hur man skulle starta kriget och hur man skulle ta sig till Bagdad, men det fanns ju ingen strategi för vad som skulle ske därefter.”
Ingvar Carlsson anser att FN måste spela en mycket större roll än i dag och måste ges mera finansiella resurser. På frågan om sitt förslag om FN:s reformering säger Carlsson:
”De nuvarande fem permanenta medlemmarna är ju andra världskrigets segrarmakter, och jag tycker att vi måste ha ett mycket mera representativt säkerhetsråd. Det är väldigt viktigt att man också får representanter från den fattigare delen av världen, till exempel Indien”
Ingvar Carlsson varnade 1999 för att det av FN inte godkända Nato-anfallet på Jugoslavien skulle kunna bli ett prejudikat. Och det blev det, konstaterar han dystert och nämner Afghanistan och Irak och tillägger:
”Nästa gång kanske det är Kina som vill angripa Taiwan och jag tycker att en stormakt på egen hand inte får ingripa utan godkännande av FN”.
Om USA:s vägran att godkänna den Internationella brottmålsdomstolen säger han:
”USA accepterar inte att deras invånare skall kunna ställas till ansvar inför den här domstolen. Däremot är de ju varma anhängare av att krigsförbrytare från Balkan forslas dit. Det blir ju väldigt konstigt, om man har en sån här domstol men vissa länders invånare ska inte lyda under den. Det är ungefär som om vi i Sverige skulle ha en högsta domstol, men invånarna på Östermalm skulle slippa att ställas till ansvar inför den. Det skulle vi nog inte acceptera”
....till Dagens Nyheters debattredaktör Mats Bergstrand, som (2/7) publicerade en mediekritisk text av engelsmannen John lloyd, som är redaktör för Financial Times Magazine och författare av boken ”What the Media Are Doing in Our Politics”. Bergstrand skriver: ”Lloyds huvudtes är att politikerna i dag är mediernas fångar och att journalisterna använder sin makt till att efter bästa förmåga spä på politikerföraktet. I förlängningen hotar därför medierna, mer än skyddar, demokratin”
....till sommarprataren i tisdags (5/7) i P1, Michael Azar, filosofie doktor i idéhistoria och med musikaliskt förflutet. Han talade bland annat om klyftorna i världen:
”Å ena sidan en värld där de 200 rikaste människorna äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, där världens två rikaste människor tillsammans har mera pengar än världens fattigaste 48 länder tillsammans.och där den rikaste femtedelen står för 75 % av all elkonsumtion. Å andra sidan en värld där en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, där omkring 800 miljoner lever i kronisk hunger, 1½ miljard människor lever utan el, där mer än tio miljoner människor årligen dör i det tysta krig som heter undernäring, vattenbrist, diaréer och olika sjukdomar som i princip utrotats i den rika världen och där aids, tbc och malaria varje dag skördar tiofalt fler människoliv än de som dog i World Trade Center den 11 september. Jag kan förstå varför vi håller tysta minuter för de cirka 3000 offren för 11 september. Men däremot blir jag förvånad när man sedan inte håller lika många tysta minuter för de tiotusentals civila offren för de amerikanska bombningarna av Afghanistan och Irak”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om följderna av översvämningskatastrofen i delstaten Gujarat häromveckan. 1800 byar och städer hamnade under vatten och över 150 människor dränktes. I Dharampur, där de många Tuff-projekten finns, var skadorna dock mindre än under fjolårets monsun. Alla sex ”Tuff-skolorna” är relativt oskadda och inga människoliv gick till spillo där. Men vägarna är illa skadade, jordras inträffade och jorderosionen måste hejdas..
....till Al Burke, numera svensk men uppvuxen i USA, som skickar oss många läsvärda artiklar och som sköter Nordic News Network, vars hemsida har adressen http://www.nnn.se Senare i dagens Radio Tuff intervjuas Al Burke.
....till Monica Schelin, som i sommarhettan städat radiostudion och till människor som förstår att Tuffs verksamhet trots allt frivilligt arbete ändå kostar pengar. Också Radio Tuff har i 20 år gjorts helt oavlönat men kostar bara i sändnings-avgifter drygt 10 000 kr per år. Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 är värt att stödja. Det kan man också använda vid medlemskap: 200 kr för enskild, 80 kr för annan på samma adress.
....till Tyresöbon och förre statsministern Ingvar Carlsson som hörs i ett av de femton sommarprogram som Åke Sandin har lagt in på ”Succékanalen 91,4” (Tyresöradion). Där tycker han bland annat att det är sorgligt att USA inte numera respekterar den FN-stadga som USA för 60 år sen var i spetsen för att utforma och att man nu ibland inte har betalat sina skulder till FN. USA respekterar inte heller principerna för säkerhetsrådet, trots att USA är en av medlemmarna där. Han nämner som exempel Irak:
”Den här utvecklingen i Irak är ju sorglig, för det visar sig ju att det var en väldigt ogenomtänkt operation. Man hade möjligen tänkt igenom hur man skulle starta kriget och hur man skulle ta sig till Bagdad, men det fanns ju ingen strategi för vad som skulle ske därefter.”
Ingvar Carlsson anser att FN måste spela en mycket större roll än i dag och måste ges mera finansiella resurser. På frågan om sitt förslag om FN:s reformering säger Carlsson:
”De nuvarande fem permanenta medlemmarna är ju andra världskrigets segrarmakter, och jag tycker att vi måste ha ett mycket mera representativt säkerhetsråd. Det är väldigt viktigt att man också får representanter från den fattigare delen av världen, till exempel Indien”
Ingvar Carlsson varnade 1999 för att det av FN inte godkända Nato-anfallet på Jugoslavien skulle kunna bli ett prejudikat. Och det blev det, konstaterar han dystert och nämner Afghanistan och Irak och tillägger:
”Nästa gång kanske det är Kina som vill angripa Taiwan och jag tycker att en stormakt på egen hand inte får ingripa utan godkännande av FN”.
Om USA:s vägran att godkänna den Internationella brottmålsdomstolen säger han:
”USA accepterar inte att deras invånare skall kunna ställas till ansvar inför den här domstolen. Däremot är de ju varma anhängare av att krigsförbrytare från Balkan forslas dit. Det blir ju väldigt konstigt, om man har en sån här domstol men vissa länders invånare ska inte lyda under den. Det är ungefär som om vi i Sverige skulle ha en högsta domstol, men invånarna på Östermalm skulle slippa att ställas till ansvar inför den. Det skulle vi nog inte acceptera”
....till Dagens Nyheters debattredaktör Mats Bergstrand, som (2/7) publicerade en mediekritisk text av engelsmannen John lloyd, som är redaktör för Financial Times Magazine och författare av boken ”What the Media Are Doing in Our Politics”. Bergstrand skriver: ”Lloyds huvudtes är att politikerna i dag är mediernas fångar och att journalisterna använder sin makt till att efter bästa förmåga spä på politikerföraktet. I förlängningen hotar därför medierna, mer än skyddar, demokratin”
....till sommarprataren i tisdags (5/7) i P1, Michael Azar, filosofie doktor i idéhistoria och med musikaliskt förflutet. Han talade bland annat om klyftorna i världen:
”Å ena sidan en värld där de 200 rikaste människorna äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, där världens två rikaste människor tillsammans har mera pengar än världens fattigaste 48 länder tillsammans.och där den rikaste femtedelen står för 75 % av all elkonsumtion. Å andra sidan en värld där en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, där omkring 800 miljoner lever i kronisk hunger, 1½ miljard människor lever utan el, där mer än tio miljoner människor årligen dör i det tysta krig som heter undernäring, vattenbrist, diaréer och olika sjukdomar som i princip utrotats i den rika världen och där aids, tbc och malaria varje dag skördar tiofalt fler människoliv än de som dog i World Trade Center den 11 september. Jag kan förstå varför vi håller tysta minuter för de cirka 3000 offren för 11 september. Men däremot blir jag förvånad när man sedan inte håller lika många tysta minuter för de tiotusentals civila offren för de amerikanska bombningarna av Afghanistan och Irak”.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som fortsätter att rapportera om följderna av översvämningskatastrofen i delstaten Gujarat häromveckan. 1800 byar och städer hamnade under vatten och över 150 människor dränktes. I Dharampur, där de många Tuff-projekten finns, var skadorna dock mindre än under fjolårets monsun. Alla sex ”Tuff-skolorna” är relativt oskadda och inga människoliv gick till spillo där. Men vägarna är illa skadade, jordras inträffade och jorderosionen måste hejdas..
....till Al Burke, numera svensk men uppvuxen i USA, som skickar oss många läsvärda artiklar och som sköter Nordic News Network, vars hemsida har adressen http://www.nnn.se Senare i dagens Radio Tuff intervjuas Al Burke.
....till Monica Schelin, som i sommarhettan städat radiostudion och till människor som förstår att Tuffs verksamhet trots allt frivilligt arbete ändå kostar pengar. Också Radio Tuff har i 20 år gjorts helt oavlönat men kostar bara i sändnings-avgifter drygt 10 000 kr per år. Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 är värt att stödja. Det kan man också använda vid medlemskap: 200 kr för enskild, 80 kr för annan på samma adress.
söndag, juli 3
28 JUNI—ETT ÖDESDIGERT DATUM
28 JUNI—ETT ÖDESDIGERT DATUM
28 juni 1389:
Slaget vid Trastfältet i nuvarande Kosovo. Turkarna besegrar serberna. Om jag minns rätt har denna dag (S:t Veitsdagen eller S:t Vitusdagen??) firats som någon slags serbisk nationaldag. Konstigt att fira ett gammalt nederlag men i alla fall mera sympatiskt än att fira en blodig seger.
28 juni 1914:
Den 20-årige serben Gavrilo Princip dödar det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Det blir inledningen till första världskriget. Det förs av segermakterna för att "trygga världen åt demokratin" och för "att göra slut på alla krig". Det leder i stället till en epidemi av diktaturer i Europa och sedan fram till det ännu värre andra världskriget.
28 juni 1919:
Freden i Versailles undertecknas. Den är närmast ett diktat, eftersom förlorarna inte fått delta i förhandlingarna utan bara har att skriva under. "Nazismen föddes i Versailles", brukar det hävdas.
28 juni 2001:
Expresident Milosevic utlämnas till Haag. Både landets president och högsta domstol körs över. Dagen efter sammanträder "givarländerna", som ställt ca 13 miljarder kronor i utsikt till återuppbyggnad av Serbien. Men skadorna av Nato-bombningarna beräknas till mellan 300 och 600 miljarder kronor.
Till ironin hör också, att domstolen ligger vid Churchill Lane i Haag. Det var Churchill som var den högste ansvarige för att någon miljon tyska barn, kvinnor och obeväpnade män dödades eller skadades svårt av brittiska terrorbombningar. Han var också tillskyndare av den största etniska rensning som gjorts i Europa, den av 14 miljoner tyskar kring krigsslutet 1945. 2,2 miljoner av dem dog eller dödades vid fördrivningen. Men nu skall Milosevic dömas för bland annat etnisk rensning. Är det också han som är skyldig till att uppåt en miljon serber flytt eller rensats--bland annat från Kosovo-- till fattighuset Serbien?
I Nürnberg efter andra världskrigets slut hängdes den tyske utrikesministern von Ribbentrop för "brott mot freden", det vill säga anfallskrig. Så tursamt att Natoanfallet 1999 bara var en "humanitär intervention"!28 juni 2001:Sveriges Television visar ett avsnitt om "presidentens män". Kissinger spelar en huvudroll. Alldeles öppet redovisas, hur CIA stödde militärkuppen mot den folkvalde Allende i Chile den 11 september (sic) 1973 och därigenom förde generalen Pinochet till makten. Hur många miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier var det som amerikanska bomber dödade på den tiden? Men låt oss --för att inte komplicera ädelmodet i vårt västliga rättspatos-- kalla också detta gigantiska massmord på civila för humanitärt!
28 juni 2004:
USA:s ockupationsstyrkor lämnar formellt över makten till en irakisk regering, av kritiker kallad en Quislingregim. Dess ledande företrädare Iyad Allawi kallar det en vändpunkt i den våldsamma utvecklingen efter Saddam och han lovar att bara om några dagar kommer Irak att blomstra av stabilitet och säkerhet
28 juni 2005:
Patrick Cockburn skriver om Irak i den brittiska tiningen The Independent. Rubriken är betecknande: A BLOODY MESS. Han rapporterar om det eskalerande dödandet och om hur irakierna nu lider brist inte bara på säkerhet utan också på el, rent vatten och andra elementära förnödenheter. Som vanligt är det mycket lättare att vinna krig än att skapa en rättvis och mänsklig fred.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1035) 2005-07-03
-----------------------------------------------------------------------
28 juni 1389:
Slaget vid Trastfältet i nuvarande Kosovo. Turkarna besegrar serberna. Om jag minns rätt har denna dag (S:t Veitsdagen eller S:t Vitusdagen??) firats som någon slags serbisk nationaldag. Konstigt att fira ett gammalt nederlag men i alla fall mera sympatiskt än att fira en blodig seger.
28 juni 1914:
Den 20-årige serben Gavrilo Princip dödar det österrikiska tronföljarparet i Sarajevo. Det blir inledningen till första världskriget. Det förs av segermakterna för att "trygga världen åt demokratin" och för "att göra slut på alla krig". Det leder i stället till en epidemi av diktaturer i Europa och sedan fram till det ännu värre andra världskriget.
28 juni 1919:
Freden i Versailles undertecknas. Den är närmast ett diktat, eftersom förlorarna inte fått delta i förhandlingarna utan bara har att skriva under. "Nazismen föddes i Versailles", brukar det hävdas.
28 juni 2001:
Expresident Milosevic utlämnas till Haag. Både landets president och högsta domstol körs över. Dagen efter sammanträder "givarländerna", som ställt ca 13 miljarder kronor i utsikt till återuppbyggnad av Serbien. Men skadorna av Nato-bombningarna beräknas till mellan 300 och 600 miljarder kronor.
Till ironin hör också, att domstolen ligger vid Churchill Lane i Haag. Det var Churchill som var den högste ansvarige för att någon miljon tyska barn, kvinnor och obeväpnade män dödades eller skadades svårt av brittiska terrorbombningar. Han var också tillskyndare av den största etniska rensning som gjorts i Europa, den av 14 miljoner tyskar kring krigsslutet 1945. 2,2 miljoner av dem dog eller dödades vid fördrivningen. Men nu skall Milosevic dömas för bland annat etnisk rensning. Är det också han som är skyldig till att uppåt en miljon serber flytt eller rensats--bland annat från Kosovo-- till fattighuset Serbien?
I Nürnberg efter andra världskrigets slut hängdes den tyske utrikesministern von Ribbentrop för "brott mot freden", det vill säga anfallskrig. Så tursamt att Natoanfallet 1999 bara var en "humanitär intervention"!28 juni 2001:Sveriges Television visar ett avsnitt om "presidentens män". Kissinger spelar en huvudroll. Alldeles öppet redovisas, hur CIA stödde militärkuppen mot den folkvalde Allende i Chile den 11 september (sic) 1973 och därigenom förde generalen Pinochet till makten. Hur många miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier var det som amerikanska bomber dödade på den tiden? Men låt oss --för att inte komplicera ädelmodet i vårt västliga rättspatos-- kalla också detta gigantiska massmord på civila för humanitärt!
28 juni 2004:
USA:s ockupationsstyrkor lämnar formellt över makten till en irakisk regering, av kritiker kallad en Quislingregim. Dess ledande företrädare Iyad Allawi kallar det en vändpunkt i den våldsamma utvecklingen efter Saddam och han lovar att bara om några dagar kommer Irak att blomstra av stabilitet och säkerhet
28 juni 2005:
Patrick Cockburn skriver om Irak i den brittiska tiningen The Independent. Rubriken är betecknande: A BLOODY MESS. Han rapporterar om det eskalerande dödandet och om hur irakierna nu lider brist inte bara på säkerhet utan också på el, rent vatten och andra elementära förnödenheter. Som vanligt är det mycket lättare att vinna krig än att skapa en rättvis och mänsklig fred.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1035) 2005-07-03
-----------------------------------------------------------------------
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1035) 05-07-03 till ....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1035) 05-07-03 till ....
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som (28/6) skriver under rubriken ”Primitiv reaktion efter tsunamin”. Hon jämför de svenska reaktionerna på flodvågskatastrofen med de finska: ”Finland har som ett land med livserfarenhet i sitt kollektiva undermedvetna reagerat på ett civiliserat sätt på en ohygglig naturkatastrof som är människorna övermäktig och som bör stämma till eftertanke och ödmjukhet, inte till agg. Annat ljud i skällan har det varit i Sverige. Här har oppositionspolitiker och journalister av alla de slag skrikit sig blåa av indignation över allt och ingenting i den svenska regeringens hantering av tsunamin, som naturligtvis inte hade drabbat så hårt om inte Laila Freivalds hade gått på teatern annandag jul.
Primitivt raseri ska vi kanske tala om. Svenskarnas kollektiva undermedvetna uppvisar drag av en rasande treåring, treåringen som vrålar av besvikelse när pappa inte kan ta ner månen”
....till Erni Friholt, en av de tusen kvinnorna som nominerats till Nobels fredspris. Erni ställer frågan vad vi i Sverige kan göra och svarar:
”Låta oss övertygas om att vapen inte skapar fred. Fredsforskarna har gett oss mängder med bevis. Vi, fotfolket ska sprida den kunskapen, vi ska inte bara sitta hemma på vår kammare och tycka och förfasa oss. Ut bland folket! Säga vad vi vet, bilda opinion, vara obekväm, demonstrera, anordna möten, seminarier. Folkbilda!
Mycket aktivt förändra de attityder som upprätthålls av patriarkatets våldskultur. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter! Visa i praktisk handling solidaritet med våldets offer, internationellt och här hemma. Acceptera inte tillvänjningen till våldet och våldsideologin!
Tillämpa en rättvis handel, i ord som i praktiken. Alla kan bojkotta Coca-Cola Alla kan köpa rättvisemärkta varor..
På vårt café serverar vi rättvisemärkt kaffe, te och choklad, tårtor och kakor med fina namn som Mahatma Gandhis drömmar, bakelsen Rosa Luxemburg, mandeltårtan Amandla Mandela, med mera.
Och så sjunger vi: fredssånger, kvinnosånger, kampsånger, kärlekssånger.
Fred med naturen och fred mellan könen.”
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i Dagens ETC (23/6) skriver under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik” Hon påminner om det ytterst spända läget 2002 mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Då avrådde svenska UD turister från att besöka Indien. Å andra sidan skickades svenska artilleriofficerare till Indien för att assistera när Boforskanonerna avfyrades vid pakistanska gränsen. Bofors hade fått vittring på en ny lukrativ kanonaffär. Sedan läget mellan Indien och Pakistan efter krisen 2002 normaliserats har vapenexporten till båda länderna ökat. Så här skriver Frida:
”Bofors är idag närmare en ny kanonaffär än någonsin. I Sverige har den tidigare restriktiva politiken gentemot Indien och Pakistan övergivits och helt nya vapenaffärer kan idag godkännas. Exporten har skjutit i höjden. De två senaste åren har Sverige sålt krigsmateriel till Indien och Pakistan för mer än 750 miljoner kronor. Hyckleriet tycks sakna gränser. Genom vapenexport till både Indien och Pakistan motverkar Sverige en fredlig lösning av konflikten och bidrar istället till att befästa de militära spänningarna mellan länderna. Sverige måste därför stoppa Bofors nya kanonaffär med Indien.”
...till Nyheterna i TV4, som i måndags hade ett inslag om tyskebarnen i Norge. 12000 barn föddes under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 med tyska soldater som fäder. Trots att dessa barn förstås var helt oskyldiga trakasserades de grymt i den rasistiska anda som då rådde överallt. I TV4 intervjuades en norska, Sissel Oustedt, som hade våldtagits som tolvåring, därför att hennes far var tysk. Mera om detta i Radio Tuffs krönika ”Krig förråar -- även de bästa” den 11 mars 2001.
(Se bloggen www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Svenska Jugoslavienkommitténs Jan Hagberg, som i Skånska Dagbladet den 28 juni hade en annorlunda artikel om krigen i forna Jugoslavien. Där tog han bland annat upp den film som visar hur serbiska paramilitärer grymt avrättade muslimska fångar i trakten av Srebrenica. Den visades vid tribunalen i Haag och också av medier över hela världen. I ett tillägg till Radio Tuff skriver Hagberg bland annat om ett vittnesmål i Haag ”av den holländske generalen Thom Karremans, som tjänstgjorde i Srebrenica-området under de aktuella åren. Han bekräftade då i sitt vittnesmål att under åren 1992 - 1995, före serbernas Srebrenica-anfall, hade muslimerna bränt drygt 190 serbiska byar i området (från Vishegrad i söder till Zvornik i norr) och där mördat 2800 serber och svårt skadat ytterligare 6 000 serber. Om detta vittnesmål däremot inte ett pip i svenska medier”
Hagberg tillägger: ”Om fred och försoning ska kunna skapas i området, måste alla krigsbrott erkännas”
....till alla dem som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Över 400 människor gör det varje år genom att sätta in medlemsavgiften, 280 kr per år för två på samma adress. (200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem). Andra använder plusgirot till gåvor. Det var solidariska och generösa gåvor som i vintras räddade Tuff-lokalen och Radio Tuff.
....till (postumt) Bertolt Brecht och Louis Armstrong. Vi ska nu höra Armstrong tolka Brechts ”Mackie Messer” (Mack the Knife):
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som (28/6) skriver under rubriken ”Primitiv reaktion efter tsunamin”. Hon jämför de svenska reaktionerna på flodvågskatastrofen med de finska: ”Finland har som ett land med livserfarenhet i sitt kollektiva undermedvetna reagerat på ett civiliserat sätt på en ohygglig naturkatastrof som är människorna övermäktig och som bör stämma till eftertanke och ödmjukhet, inte till agg. Annat ljud i skällan har det varit i Sverige. Här har oppositionspolitiker och journalister av alla de slag skrikit sig blåa av indignation över allt och ingenting i den svenska regeringens hantering av tsunamin, som naturligtvis inte hade drabbat så hårt om inte Laila Freivalds hade gått på teatern annandag jul.
Primitivt raseri ska vi kanske tala om. Svenskarnas kollektiva undermedvetna uppvisar drag av en rasande treåring, treåringen som vrålar av besvikelse när pappa inte kan ta ner månen”
....till Erni Friholt, en av de tusen kvinnorna som nominerats till Nobels fredspris. Erni ställer frågan vad vi i Sverige kan göra och svarar:
”Låta oss övertygas om att vapen inte skapar fred. Fredsforskarna har gett oss mängder med bevis. Vi, fotfolket ska sprida den kunskapen, vi ska inte bara sitta hemma på vår kammare och tycka och förfasa oss. Ut bland folket! Säga vad vi vet, bilda opinion, vara obekväm, demonstrera, anordna möten, seminarier. Folkbilda!
Mycket aktivt förändra de attityder som upprätthålls av patriarkatets våldskultur. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter! Visa i praktisk handling solidaritet med våldets offer, internationellt och här hemma. Acceptera inte tillvänjningen till våldet och våldsideologin!
Tillämpa en rättvis handel, i ord som i praktiken. Alla kan bojkotta Coca-Cola Alla kan köpa rättvisemärkta varor..
På vårt café serverar vi rättvisemärkt kaffe, te och choklad, tårtor och kakor med fina namn som Mahatma Gandhis drömmar, bakelsen Rosa Luxemburg, mandeltårtan Amandla Mandela, med mera.
Och så sjunger vi: fredssånger, kvinnosånger, kampsånger, kärlekssånger.
Fred med naturen och fred mellan könen.”
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i Dagens ETC (23/6) skriver under rubriken ”Gränslöst hyckleri i svensk vapenpolitik” Hon påminner om det ytterst spända läget 2002 mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan. Då avrådde svenska UD turister från att besöka Indien. Å andra sidan skickades svenska artilleriofficerare till Indien för att assistera när Boforskanonerna avfyrades vid pakistanska gränsen. Bofors hade fått vittring på en ny lukrativ kanonaffär. Sedan läget mellan Indien och Pakistan efter krisen 2002 normaliserats har vapenexporten till båda länderna ökat. Så här skriver Frida:
”Bofors är idag närmare en ny kanonaffär än någonsin. I Sverige har den tidigare restriktiva politiken gentemot Indien och Pakistan övergivits och helt nya vapenaffärer kan idag godkännas. Exporten har skjutit i höjden. De två senaste åren har Sverige sålt krigsmateriel till Indien och Pakistan för mer än 750 miljoner kronor. Hyckleriet tycks sakna gränser. Genom vapenexport till både Indien och Pakistan motverkar Sverige en fredlig lösning av konflikten och bidrar istället till att befästa de militära spänningarna mellan länderna. Sverige måste därför stoppa Bofors nya kanonaffär med Indien.”
...till Nyheterna i TV4, som i måndags hade ett inslag om tyskebarnen i Norge. 12000 barn föddes under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 med tyska soldater som fäder. Trots att dessa barn förstås var helt oskyldiga trakasserades de grymt i den rasistiska anda som då rådde överallt. I TV4 intervjuades en norska, Sissel Oustedt, som hade våldtagits som tolvåring, därför att hennes far var tysk. Mera om detta i Radio Tuffs krönika ”Krig förråar -- även de bästa” den 11 mars 2001.
(Se bloggen www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Svenska Jugoslavienkommitténs Jan Hagberg, som i Skånska Dagbladet den 28 juni hade en annorlunda artikel om krigen i forna Jugoslavien. Där tog han bland annat upp den film som visar hur serbiska paramilitärer grymt avrättade muslimska fångar i trakten av Srebrenica. Den visades vid tribunalen i Haag och också av medier över hela världen. I ett tillägg till Radio Tuff skriver Hagberg bland annat om ett vittnesmål i Haag ”av den holländske generalen Thom Karremans, som tjänstgjorde i Srebrenica-området under de aktuella åren. Han bekräftade då i sitt vittnesmål att under åren 1992 - 1995, före serbernas Srebrenica-anfall, hade muslimerna bränt drygt 190 serbiska byar i området (från Vishegrad i söder till Zvornik i norr) och där mördat 2800 serber och svårt skadat ytterligare 6 000 serber. Om detta vittnesmål däremot inte ett pip i svenska medier”
Hagberg tillägger: ”Om fred och försoning ska kunna skapas i området, måste alla krigsbrott erkännas”
....till alla dem som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6. Över 400 människor gör det varje år genom att sätta in medlemsavgiften, 280 kr per år för två på samma adress. (200 kr för enskild och 80 kr för familjemedlem). Andra använder plusgirot till gåvor. Det var solidariska och generösa gåvor som i vintras räddade Tuff-lokalen och Radio Tuff.
....till (postumt) Bertolt Brecht och Louis Armstrong. Vi ska nu höra Armstrong tolka Brechts ”Mackie Messer” (Mack the Knife):
lördag, juli 2
ÖVERSVÄMNINGAR I GUJARAT
I 35 år har Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) finansierat hundratals projekt i Gujarat, delstaten i nordvästra Indien. Under 90-talet skickade Tuff ca en miljon kronor per år till Indien –inte illa av en lokalförening. De senaste åren har projekten främst varit i det bergiga och gudsförgätna Dharampur, bebott av tribals (stambefolkningen), av våra partners kallade ”de fattigaste av de fattiga”. Man kan tillägga att de också är bland de mest föraktade i det indiska klass- och kastsamhället.
I Dharampur har för Tuff-pengar bland annat sex skolor drivits med 750 elever, hundratals brunnar och små dammar konstruerats och 55 000 mangoträd planterats.
Tuffs främsta partner de senaste 26 åren har varit Bhikhu Vyas. I dag kom följande e-brev från honom
BHIKHUS RAPPORT 2005-07-03:
Livet har stannat av här i delstaten Gujarat. Vi har haft oavbrutna störtregn under de senaste åtta dagarna. Landsvägar, också huvudvägar och motorvägar, är stängda. Järnvägstrafiken mellan Bombay och Ahmedabad är stoppad liksom den i Saurashtra (sydvästra Guaja)t
Dharampur, där de många Tuff-projekten nu finns, är värst drabbat av störtskurarna. Där har det redan regnat 80 inches (över 2000 mm). Vi har just lyckats få kontakt med två av våra medarbetare i städerna Kaprada och Dharampur. De hade inga nyheter om förluster till liv och egendom. Skadorna på grödorna och åkrarna är uppenbara. Vi kommer att starta ett massivt program för att distribuera utsäde för återsådd, precis som vi gjorde förra året och som gav gott resultat. Vi har fått några erbjudanden om hjälp. Vi väntar nu på rapporter om dammarna, skolorna etc, nu när vädret börjar bli bättre. Nu kan våra lärare och medarbetare ringa till oss. Tills i går var vår telefon död.
Situationen i Gujarat är extremt allvarlig. Enligt de senaste rapporterna har 125 människor dränkts (inklusive fem polismän i tjänst), och det kan vara flera. 500 000 människor har fått flytta till säkrare platser i flyktingläger. Ett tåg från Ahmedabad står under vatten. Passagerarna fick ta sig upp på taket. Myndigheterna försöker förtvivlat att rädda dem. Militära helikoptrar har satts in. Militären hjälper den civila administrationen på många platser.
Den här monsunen är den värsta katastrofen efter jordbävningen i Gujarat 2001, då ca 20 000 människor dödades. Den var dock geografiskt begränsad, medan regnet och översvämningarna nu är vitt spridda med mycket större materiell ödeläggelse.
Inga dödsfall i Valod, även om också vi har haft häftiga regn alla dessa dagar.
----------------------------------------------------------------
(Extrainslag i Radio Tuff 2005-07-03)
I Dharampur har för Tuff-pengar bland annat sex skolor drivits med 750 elever, hundratals brunnar och små dammar konstruerats och 55 000 mangoträd planterats.
Tuffs främsta partner de senaste 26 åren har varit Bhikhu Vyas. I dag kom följande e-brev från honom
BHIKHUS RAPPORT 2005-07-03:
Livet har stannat av här i delstaten Gujarat. Vi har haft oavbrutna störtregn under de senaste åtta dagarna. Landsvägar, också huvudvägar och motorvägar, är stängda. Järnvägstrafiken mellan Bombay och Ahmedabad är stoppad liksom den i Saurashtra (sydvästra Guaja)t
Dharampur, där de många Tuff-projekten nu finns, är värst drabbat av störtskurarna. Där har det redan regnat 80 inches (över 2000 mm). Vi har just lyckats få kontakt med två av våra medarbetare i städerna Kaprada och Dharampur. De hade inga nyheter om förluster till liv och egendom. Skadorna på grödorna och åkrarna är uppenbara. Vi kommer att starta ett massivt program för att distribuera utsäde för återsådd, precis som vi gjorde förra året och som gav gott resultat. Vi har fått några erbjudanden om hjälp. Vi väntar nu på rapporter om dammarna, skolorna etc, nu när vädret börjar bli bättre. Nu kan våra lärare och medarbetare ringa till oss. Tills i går var vår telefon död.
Situationen i Gujarat är extremt allvarlig. Enligt de senaste rapporterna har 125 människor dränkts (inklusive fem polismän i tjänst), och det kan vara flera. 500 000 människor har fått flytta till säkrare platser i flyktingläger. Ett tåg från Ahmedabad står under vatten. Passagerarna fick ta sig upp på taket. Myndigheterna försöker förtvivlat att rädda dem. Militära helikoptrar har satts in. Militären hjälper den civila administrationen på många platser.
Den här monsunen är den värsta katastrofen efter jordbävningen i Gujarat 2001, då ca 20 000 människor dödades. Den var dock geografiskt begränsad, medan regnet och översvämningarna nu är vitt spridda med mycket större materiell ödeläggelse.
Inga dödsfall i Valod, även om också vi har haft häftiga regn alla dessa dagar.
----------------------------------------------------------------
(Extrainslag i Radio Tuff 2005-07-03)
söndag, juni 26
BARN TÅL VÄLDIGT MYCKET, MEN......
Det finns en grundläggande orättvisa som ingen aldrig så människovänlig lagstiftning kan avskaffa. Det är att barn inte kan välja föräldrar. De flesta barn har tur och växer upp med hyggliga mammor och pappor. Andra får verkligen kämpa för tillvaron redan som små, ibland med kriminella, knarkare eller alkoholister som föräldrar. En del av dem faller själva offer för ”det sociala arvet” men förbluffande många klarar sig bra efter att ofta haft det kämpigt med att praktiskt taget varit morsa åt sina egna morsor.
Barn är väldigt tåliga. Det gäller också dem som drabbats av krig. Det har jag lärt mig vid de många intervjuerna med utomlandsfödda: Eva upplevde som femtonåring i Hinterpommern de värsta vidrigheter men har ändå blivit en mycket samhällsnyttig Tyresöbo. En annan tyskfödd kvinna berättade vid avslagen mikrofon att hon som nioåring blev våldtagen i Ostpreussen, men har fungerat bra här i trakten. Anneliese drabbades som femtonåring efter kriget av flera års slavarbete i Ostpreussen men har i Sverige blivit filosofie doktor och lektor. Marianne berättade hur hon som barn i Warnemünde lekte Vergewaltigung (våldtäkt). Barnen förstod inte vad det var, men de vuxna viskade ständigt om detta mystiska, som främmande soldater begick. Marianne blev lärare i Forellskolan. Erika såg som tioåring hur hennes lekkamrats mamma i Sassnitz våldtogs av en ”befriare”. Men det var inte flickorna som knäcktes av upplevelsen utan mamman, som blev mentalsjuk. Erika blev så småningom chef för Folktandvården i Farsta.
Dessa barn, som ofta hade ett veritabelt helvete, blev inte apatiska. Eller som flera av dem har förklarat var de alltför upptagna att likt hungriga små vargar skaffa mat, till exempel genom att stjäla potatisar.
Men barn blev ändå i en förfärande omfattning offer. Om vi räknar lågt med att 40 miljoner människor dödades under andra världskriget, så vet vi att ungefär hälften av dödsoffren var civila. Hur många miljoner av dessa ca 20 miljoner var barn? Hur många hundratusen barn blev levande kremerade i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer. Vi vet att ungefär 70 000 tyska barn dödades vid terrorbombningarna av tyska städer.
Vi vet också att massor av barn blev offer för den då så florerande rasismen. Om den nazistiska vet vi massor. Nästan inget har vi vetat om de ”godas” rasism. Men på sistone har vi fått reda på att 12 000 barn med norska mödrar och tyska fäder efter kriget blev grymt diskriminerade och utmobbade i Norge. Den danska överläkaren och historikern Kirsten Lyllof avslöjade för några år sedan att danska läkare strax efter andra världskriget lät rasismen övertrumfa läkaretiken. De vägrade att behandla sjuka flyktingar, därför att dessa var tyskar. Därför dog över 13 000 flyktingar, därav ca 7000 tyska flyktingbarn.
I andra fall blev barnen offer för skändade mödrars förtvivlan. I den nordtyska staden Demmin dränkte sig många hundra våldtagna kvinnor. Alltför ofta tog de sina barn med sig i djupet. Ett särskilt otäckt fall inträffade tre dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet i den lilla byn Linstow i Mecklenburg. Där våldtogs i kyrkan den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith von Dobbeler av en grupp ”befriare”. Barnen såg på. Hon band fast sina tre små pojkar, Dieter, Klaus och Hartmut, vid sin kropp och dränkte sig. Jag har sett gravstenen över mamman och de tre barnen..
Häromdagen hörde jag på radion ett program från England. Först trodde jag att det var något tekniskt fel, därför att var tredje sekund hördes det ett pip. Men det handlade om en kampanj mot fattigdomen i världen. Det påstods att var tredje sekund dör ett barn i vår värld. Det verkade mycket men jag tog fram miniräknaren och kollade. Jo, det stämde med FN-rapporternas uppgifter att ca 10 miljoner barn dör per år. Barn tål väldigt mycket men inte terrorbombningar, svält och sjukdomar utan läkartillsyn
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1034) 2005-06-26
Barn är väldigt tåliga. Det gäller också dem som drabbats av krig. Det har jag lärt mig vid de många intervjuerna med utomlandsfödda: Eva upplevde som femtonåring i Hinterpommern de värsta vidrigheter men har ändå blivit en mycket samhällsnyttig Tyresöbo. En annan tyskfödd kvinna berättade vid avslagen mikrofon att hon som nioåring blev våldtagen i Ostpreussen, men har fungerat bra här i trakten. Anneliese drabbades som femtonåring efter kriget av flera års slavarbete i Ostpreussen men har i Sverige blivit filosofie doktor och lektor. Marianne berättade hur hon som barn i Warnemünde lekte Vergewaltigung (våldtäkt). Barnen förstod inte vad det var, men de vuxna viskade ständigt om detta mystiska, som främmande soldater begick. Marianne blev lärare i Forellskolan. Erika såg som tioåring hur hennes lekkamrats mamma i Sassnitz våldtogs av en ”befriare”. Men det var inte flickorna som knäcktes av upplevelsen utan mamman, som blev mentalsjuk. Erika blev så småningom chef för Folktandvården i Farsta.
Dessa barn, som ofta hade ett veritabelt helvete, blev inte apatiska. Eller som flera av dem har förklarat var de alltför upptagna att likt hungriga små vargar skaffa mat, till exempel genom att stjäla potatisar.
Men barn blev ändå i en förfärande omfattning offer. Om vi räknar lågt med att 40 miljoner människor dödades under andra världskriget, så vet vi att ungefär hälften av dödsoffren var civila. Hur många miljoner av dessa ca 20 miljoner var barn? Hur många hundratusen barn blev levande kremerade i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer. Vi vet att ungefär 70 000 tyska barn dödades vid terrorbombningarna av tyska städer.
Vi vet också att massor av barn blev offer för den då så florerande rasismen. Om den nazistiska vet vi massor. Nästan inget har vi vetat om de ”godas” rasism. Men på sistone har vi fått reda på att 12 000 barn med norska mödrar och tyska fäder efter kriget blev grymt diskriminerade och utmobbade i Norge. Den danska överläkaren och historikern Kirsten Lyllof avslöjade för några år sedan att danska läkare strax efter andra världskriget lät rasismen övertrumfa läkaretiken. De vägrade att behandla sjuka flyktingar, därför att dessa var tyskar. Därför dog över 13 000 flyktingar, därav ca 7000 tyska flyktingbarn.
I andra fall blev barnen offer för skändade mödrars förtvivlan. I den nordtyska staden Demmin dränkte sig många hundra våldtagna kvinnor. Alltför ofta tog de sina barn med sig i djupet. Ett särskilt otäckt fall inträffade tre dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet i den lilla byn Linstow i Mecklenburg. Där våldtogs i kyrkan den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith von Dobbeler av en grupp ”befriare”. Barnen såg på. Hon band fast sina tre små pojkar, Dieter, Klaus och Hartmut, vid sin kropp och dränkte sig. Jag har sett gravstenen över mamman och de tre barnen..
Häromdagen hörde jag på radion ett program från England. Först trodde jag att det var något tekniskt fel, därför att var tredje sekund hördes det ett pip. Men det handlade om en kampanj mot fattigdomen i världen. Det påstods att var tredje sekund dör ett barn i vår värld. Det verkade mycket men jag tog fram miniräknaren och kollade. Jo, det stämde med FN-rapporternas uppgifter att ca 10 miljoner barn dör per år. Barn tål väldigt mycket men inte terrorbombningar, svält och sjukdomar utan läkartillsyn
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1034) 2005-06-26
lördag, juni 25
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1034) 05-06-26 till....
....till Sveriges Radios Studio Ett i tisdags, som hade Indien som tema och på ett mångsidigt sätt belyste detta folkrika land.
....till Tyresöradions ”Succékanalen 91,4”, som i dag startar med femton sommarprogram, därav tre med speciellt intresse för Tuff: 1) Intervju med Sylvia Ljungdahl som är ordförande både i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) och Tyresö kvinno- och tjejjour. 2) Åke Sandin läser tre av sina krönikor från Radio Tuff. 3) Samtalsledaren i Tuffs uppskattade diskussionscafé ”Filosofika”, Göran Flodman, berättar om professorerna Torbjörn Tännsjös och Lars Bergströms nya böcker i filosofi
....till Uppdrag Gransknings Lars Borgnäs, som på SvT i tisdags gav en bra sammanfattning om de olika turerna kring Estonias tragiska förlisning 1994. Borgnäs gjorde tidigare flera avslöjande program om den alarmistiska ubåtshysteri som florerade om alla sovjetiska ubåtar som påstods vimla i våra vatten. Till hösten kommer på Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 en intervju med den ryske författaren och TV-journalisten Oleg Vakulovsky, som också jobbar på ett TV-program om Estonia.
....till dem som nominerat 1000 fredsaktiva kvinnor till Nobels fredspris, nu när det är 100 år sedan priset gick till Bertha von Suttner. Hon skrev boken ”Ned med vapnen!”, som bland annat påverkade Alfred Nobel. En av de tusen nominerade är Erni Friholt. En gång i världen var hon aktiv i Tuffs systerförening BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening. Tillsammans med Ola Friholt har hon sedan varit ledande i Fredsrörelsen på Orust. Erni och Ola fick 2002 Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”
....till den indiska författaren Arundhati Roy som talade vid ”Världstribunalen om Irak” som i dagarna hålls i Istanbul. Hon avslutade sitt tal med: "Angreppet på Irak är ett angrepp på oss alla: på vår värdighet, vår intelligens, och vår framtid. Världstribunalen om Irak är måhända inte bindande enligt internationell lag. Men våra ambitioner sträcker sig vidare än så. Världstribunalen om Irak sätter sitt hopp till samvetet hos miljoner människor runt om i världen som inte längre stillasittande vill se på medan folket i Irak slaktas, underkuvas och förödmjukas."
....till en av dem som på sistone köpt ett mangogram av Tuff, Jenny Lindgren. Hon använde det för att gratulera två vänner som firade sin tioåriga bröllopsdag. Mangogram är en perfekt gåva vid exempelvis födelsedagar. För 200 kr blir det 40-50 mangoträd i indiska Dharampur. Det finns också mangogram med rubriken ”Till minne av”, vilka kan användas vid kondoleanser för att hedra minnet av någon avliden.
....till Neven Milivojevic, som nu bett att få flera indiska ”greeting cards” att sälja till förmån för Tuffs projekt i Indien. Dessa kort är handritade av indiska barn. Neven hörs senare i dagens Radio Tuff
Se också Tuffs hemsida: http://come.to/tuff och bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com samt
www.vedebesegrade.blogspot.com
....till Tyresöradions ”Succékanalen 91,4”, som i dag startar med femton sommarprogram, därav tre med speciellt intresse för Tuff: 1) Intervju med Sylvia Ljungdahl som är ordförande både i Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff) och Tyresö kvinno- och tjejjour. 2) Åke Sandin läser tre av sina krönikor från Radio Tuff. 3) Samtalsledaren i Tuffs uppskattade diskussionscafé ”Filosofika”, Göran Flodman, berättar om professorerna Torbjörn Tännsjös och Lars Bergströms nya böcker i filosofi
....till Uppdrag Gransknings Lars Borgnäs, som på SvT i tisdags gav en bra sammanfattning om de olika turerna kring Estonias tragiska förlisning 1994. Borgnäs gjorde tidigare flera avslöjande program om den alarmistiska ubåtshysteri som florerade om alla sovjetiska ubåtar som påstods vimla i våra vatten. Till hösten kommer på Radio Tuff och på Succékanalen 91,4 en intervju med den ryske författaren och TV-journalisten Oleg Vakulovsky, som också jobbar på ett TV-program om Estonia.
....till dem som nominerat 1000 fredsaktiva kvinnor till Nobels fredspris, nu när det är 100 år sedan priset gick till Bertha von Suttner. Hon skrev boken ”Ned med vapnen!”, som bland annat påverkade Alfred Nobel. En av de tusen nominerade är Erni Friholt. En gång i världen var hon aktiv i Tuffs systerförening BUFF, Botkyrka Ulands- och Fredsförening. Tillsammans med Ola Friholt har hon sedan varit ledande i Fredsrörelsen på Orust. Erni och Ola fick 2002 Tuffs pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”
....till den indiska författaren Arundhati Roy som talade vid ”Världstribunalen om Irak” som i dagarna hålls i Istanbul. Hon avslutade sitt tal med: "Angreppet på Irak är ett angrepp på oss alla: på vår värdighet, vår intelligens, och vår framtid. Världstribunalen om Irak är måhända inte bindande enligt internationell lag. Men våra ambitioner sträcker sig vidare än så. Världstribunalen om Irak sätter sitt hopp till samvetet hos miljoner människor runt om i världen som inte längre stillasittande vill se på medan folket i Irak slaktas, underkuvas och förödmjukas."
....till en av dem som på sistone köpt ett mangogram av Tuff, Jenny Lindgren. Hon använde det för att gratulera två vänner som firade sin tioåriga bröllopsdag. Mangogram är en perfekt gåva vid exempelvis födelsedagar. För 200 kr blir det 40-50 mangoträd i indiska Dharampur. Det finns också mangogram med rubriken ”Till minne av”, vilka kan användas vid kondoleanser för att hedra minnet av någon avliden.
....till Neven Milivojevic, som nu bett att få flera indiska ”greeting cards” att sälja till förmån för Tuffs projekt i Indien. Dessa kort är handritade av indiska barn. Neven hörs senare i dagens Radio Tuff
Se också Tuffs hemsida: http://come.to/tuff och bloggarna www.tuffsandin.blogspot.com samt
www.vedebesegrade.blogspot.com
söndag, juni 19
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, MEN SOLIDARITETEN DÅ?
Mänskliga rättigheter är i ropet. Trendkänsliga framhåller numera detta begrepp mycket oftare än solidaritet och rättvisa. För att inte tala om hur tyst det är om det mest omänskliga, de många tusen kärnvapnen.
Då tänker jag på 70-talet och på Anders Nystedt, som i många år var min kollega. En dag kom det till skolan en polisbil och han haffades. Den förde honom till startplattan på Bromma och tillsammans med en polisman flögs han till Karlskrona. Där skulle han begå det ”brott” han redan året innan suttit inne en månad för. Han hade nu på nytt blivit inkallad och för att underlätta för straffande myndigheter hade han underlåtit att inställa sig utan skrivit ett brev till dem och bekänt att han begick ”brottet” värnpliktsvägran än en gång. Jag minns att Anders fick fängelse igen och dessutom ålades att betala den dyra flygresan Karlskrona tur och retur, även polismannens. Men det betalade vi i Tuff efter en insamling.
I mitten av 70-talet satt årligen ca 1000 svenska killar i fängelse för samma ”brott”, fast hälften av dem hade nekats den vapenfria tjänst de anhållit om, trots att den var flera månader längre än militärtjänst. Tusen svenska samvetsfångar i fängelse motsvarade faktiskt, jämfört med folkmängden, 30 000 politiska fångar i Sovjetunionen, 70 000 i Indien och ännu flera i Kina. Några av dem som i dag talar sig varma för mänskliga rättigheter vill nog helst glömma att de teg och samtyckte den gången. Men västtyska Amnestygrupper reagerade i alla fall till svenska icke-våldsverkares förmån.
Anders var på 80-talet vice ordförande i Svenska Freds och i många år aktiv i Tuff. Han var med och organiserade dagsverken på Nyboda skola (Tyresö) och deltog i de studieresor Tuff anordnade till projekten i Indien. Vid hemkomsten minns jag att han blev en smula filosofisk:
-- Åke, tjejer och indier, dom är mariga dom
Anders gillar förstås både indier och tjejer, men det där om indier handlar om kulturella skillnader. Jag minns ännu med förtjusning ett brev vi för många år sen fick från myndigheterna i den indiska delstaten Gujarat. De tackade så väldigt mycket för de berömvärda insatser som ”två ledande svenska institutioner, Tuff och Sida” (sic!), gjorde i delstaten. Det var snudd på att vi ramade in det brevet.
Det belyser en skillnad. I Indien är inte lokala folkrörelser vanliga. Inte ens Tuffs hängivna partners stöds av medlemmar i någon förening, medan Tuffs många frivilliga aktiviteter är helt beroende av många medlemmars stöd.
I går återvände Bhikhu Vyas till Indien efter en månad i Tyresö. Tillsammans med sin fru Kokila har han under 25 år varit helt enastående i att för Tuff-pengar organisera hundratals utomordentliga projekt för ”de fattigaste av de fattiga”. Han kom hit för sjunde gången och är inte den enda av Tuffs utländska partners vi bjudit på resor hit och uppehälle här. Det har varit tjogtals besökare inte bara från Indien utan också från forna Jugoslavien.
Under 90-talet skickade Tuff varje år omkring en miljon kronor till de indiska projekten. I egocentriska stunder funderar jag på vad som är mest märkvärdigt: Att sätta sprätt på en miljon kronor per år och använda dem till beundransvärda insatser för den utfattiga och föraktade stambefolkningen i gudsförgätna Dharampur? Eller att oavlönat fixa en miljon kr årligen, få mer än 400 människor i en förort att betala medlemsavgift till Tuff och att sända freds- och solidaritetsradio varenda vecka sen 1985, i dag Radio Tuff nr 1033?
Det är jättebra med mänskliga rättigheter. Men ingen vill prata om mänskliga skyldigheter.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-06-19. (Om Anders, se en artikel jag skrev i DN. Den finns med i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”, s. 99 ff)
Då tänker jag på 70-talet och på Anders Nystedt, som i många år var min kollega. En dag kom det till skolan en polisbil och han haffades. Den förde honom till startplattan på Bromma och tillsammans med en polisman flögs han till Karlskrona. Där skulle han begå det ”brott” han redan året innan suttit inne en månad för. Han hade nu på nytt blivit inkallad och för att underlätta för straffande myndigheter hade han underlåtit att inställa sig utan skrivit ett brev till dem och bekänt att han begick ”brottet” värnpliktsvägran än en gång. Jag minns att Anders fick fängelse igen och dessutom ålades att betala den dyra flygresan Karlskrona tur och retur, även polismannens. Men det betalade vi i Tuff efter en insamling.
I mitten av 70-talet satt årligen ca 1000 svenska killar i fängelse för samma ”brott”, fast hälften av dem hade nekats den vapenfria tjänst de anhållit om, trots att den var flera månader längre än militärtjänst. Tusen svenska samvetsfångar i fängelse motsvarade faktiskt, jämfört med folkmängden, 30 000 politiska fångar i Sovjetunionen, 70 000 i Indien och ännu flera i Kina. Några av dem som i dag talar sig varma för mänskliga rättigheter vill nog helst glömma att de teg och samtyckte den gången. Men västtyska Amnestygrupper reagerade i alla fall till svenska icke-våldsverkares förmån.
Anders var på 80-talet vice ordförande i Svenska Freds och i många år aktiv i Tuff. Han var med och organiserade dagsverken på Nyboda skola (Tyresö) och deltog i de studieresor Tuff anordnade till projekten i Indien. Vid hemkomsten minns jag att han blev en smula filosofisk:
-- Åke, tjejer och indier, dom är mariga dom
Anders gillar förstås både indier och tjejer, men det där om indier handlar om kulturella skillnader. Jag minns ännu med förtjusning ett brev vi för många år sen fick från myndigheterna i den indiska delstaten Gujarat. De tackade så väldigt mycket för de berömvärda insatser som ”två ledande svenska institutioner, Tuff och Sida” (sic!), gjorde i delstaten. Det var snudd på att vi ramade in det brevet.
Det belyser en skillnad. I Indien är inte lokala folkrörelser vanliga. Inte ens Tuffs hängivna partners stöds av medlemmar i någon förening, medan Tuffs många frivilliga aktiviteter är helt beroende av många medlemmars stöd.
I går återvände Bhikhu Vyas till Indien efter en månad i Tyresö. Tillsammans med sin fru Kokila har han under 25 år varit helt enastående i att för Tuff-pengar organisera hundratals utomordentliga projekt för ”de fattigaste av de fattiga”. Han kom hit för sjunde gången och är inte den enda av Tuffs utländska partners vi bjudit på resor hit och uppehälle här. Det har varit tjogtals besökare inte bara från Indien utan också från forna Jugoslavien.
Under 90-talet skickade Tuff varje år omkring en miljon kronor till de indiska projekten. I egocentriska stunder funderar jag på vad som är mest märkvärdigt: Att sätta sprätt på en miljon kronor per år och använda dem till beundransvärda insatser för den utfattiga och föraktade stambefolkningen i gudsförgätna Dharampur? Eller att oavlönat fixa en miljon kr årligen, få mer än 400 människor i en förort att betala medlemsavgift till Tuff och att sända freds- och solidaritetsradio varenda vecka sen 1985, i dag Radio Tuff nr 1033?
Det är jättebra med mänskliga rättigheter. Men ingen vill prata om mänskliga skyldigheter.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-06-19. (Om Anders, se en artikel jag skrev i DN. Den finns med i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”, s. 99 ff)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1033) 2005-06-19 till ....
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1033) 2005-06-19 till ....
....till tidningen Nya Ålands Harriet Tuominen, som fyndigt kommenterar: ”Den bästa av alla de radiokanaler jag inte kan lyssna på är Radio Tuff i Tyresö. Jag vet, för jag finns på e-postlistan. Det är fred och frihet som gäller”. Hon skriver om miljardkostnaderna för stridsflygplan och nämner att i Radio Tuff kallas Jas 39 Gripen för ”Jas Dyrgripen”
....till Gunnar Fredriksson, vars krönika i Aftonbladet (13/6) har rubriken ”Horoskop—rena rama rappakaljan”. Han skriver bl a: ”Halva befolkningen i USA tror att världen skapades enligt bibelns berättelser trots att detta är nonsens. Men även i Europa tycks alltfler kräva att skolorna presenterar myt och vetenskap jämte varandra, som om de vore jämförbara teorier. I USA anser två procent av befolkningen att de någon gång kidnappats av utomjordingar (och återvänt). Ännu fler tror på flygande tefat. Horoskop och astrologi är rappakalja, om det inte bara är lek och förnumstiga råd; ändå tror många att de innehåller kunskap om framtiden.” Det påminner om de åsikter som brukar framföras av Göran Flodman, samtalsledare i Tuffs diskussionscafé ”Filosofika”
....till författaren Sven Lindqvist, som i DN (14/6) recenserar två nyutkomna böcker om Maumaurevolten i Kenya på 1950-talet. Det är en otäck läsning och ibland undrar man om britterna verkligen var så grymma. Om de kenyanska fångarna heter det: ”De blev slagna, piskade, våldtagna, brända och tvingade att äta skit och dricka piss – allt under överinseende och ofta också personlig medverkan av brittiska officerare” En dr Benny sägs ha varit känd för att kastrera de misstänkta och tvinga dem att äta sina egna testiklar. Den ena boken om dessa brittiska illdåd är skriven av Caroline Elkins och har titeln Britain’s Gulag
....till Torsten Kälvemark i Aftonbladet (14/6), som påminner om hur 7 500 lägerfångar ombord på fartygen Cap Arcona och Thielbeck dödades av brittiskt flyg bara fem dagar före krigsslutet 1945. Britterna har hemligstämplat akterna om denna krigsförbrytelse fram till år 2045. Benjamin Jacobs, en judisk överlevande från både Auschwitz, Neuengamme och Cap Arcona, kallar sin bok om Cap Arcona för ”The 100-Year Secret: Britain’s Hidden World War II Massacre”. I Radio Tuff har vi flera gånger erinrat om tragedin i Neustadtbukten den 3 maj 1945, senast den 22 maj i år, då krönikan hade rubriken ”Segrarnas nedtystanden befrämjar krig”
....till Aftonbladets Helle Klein, som på sin blogg i söndags berättade om Radio Tuff och på tal om nya stridsflygplan bland annat skrev: ”Tyresös fredsaktivister kan vara säkra på att Aftonbladets ledarsida nogsamt håller koll på förvarsminister Leni Björklund så att inte fler huvudlösa projekt försöker genomföras.” I tisdags han hon en ny notis om Radio Tuff, där hon bland nämner att Åke Sandin i sin blogg kallar sig förbannad pacifist. ”Något jag själv skulle kunna kalla mig”, tillägger hon. (Åkes bloggar: www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Smålandsposten som den 8 juni hade en artikel om att Tuffs pris på 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” i år delades ut till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Foto på sju fredsaktivister från Nässjö med diplomet från Tuff illustrerar artikeln.
....till Fredstidningen PAX, som också uppmärksammar priset till Nässjö liksom de brutna miniatyrgevären i guld till Tuffs Gunnar och Margaretha Petersen.
....till Gunnar och Margaretha Petersen, som under en månad varit värdar för Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas. Tillsammans med Gunnar som chaufför har han besökt många systerskolor och Tuff-aktivister och andra som bjudit hem Bhikhu. Egentligen är nog Tuff unikt genom att så ofta under åren ha bjudit hit olika partners och finansierat deras resor hit och deras vistelser här.
....till Bergtorpsskolan i Täby, som nu uppger att deras dagsverke för Tuff-projekten i Indien gav över 50 000 kr. Tidigare under vårterminen har också Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda gjort berömvärda dagsverken för samma ändamål
....till tidningen Nya Ålands Harriet Tuominen, som fyndigt kommenterar: ”Den bästa av alla de radiokanaler jag inte kan lyssna på är Radio Tuff i Tyresö. Jag vet, för jag finns på e-postlistan. Det är fred och frihet som gäller”. Hon skriver om miljardkostnaderna för stridsflygplan och nämner att i Radio Tuff kallas Jas 39 Gripen för ”Jas Dyrgripen”
....till Gunnar Fredriksson, vars krönika i Aftonbladet (13/6) har rubriken ”Horoskop—rena rama rappakaljan”. Han skriver bl a: ”Halva befolkningen i USA tror att världen skapades enligt bibelns berättelser trots att detta är nonsens. Men även i Europa tycks alltfler kräva att skolorna presenterar myt och vetenskap jämte varandra, som om de vore jämförbara teorier. I USA anser två procent av befolkningen att de någon gång kidnappats av utomjordingar (och återvänt). Ännu fler tror på flygande tefat. Horoskop och astrologi är rappakalja, om det inte bara är lek och förnumstiga råd; ändå tror många att de innehåller kunskap om framtiden.” Det påminner om de åsikter som brukar framföras av Göran Flodman, samtalsledare i Tuffs diskussionscafé ”Filosofika”
....till författaren Sven Lindqvist, som i DN (14/6) recenserar två nyutkomna böcker om Maumaurevolten i Kenya på 1950-talet. Det är en otäck läsning och ibland undrar man om britterna verkligen var så grymma. Om de kenyanska fångarna heter det: ”De blev slagna, piskade, våldtagna, brända och tvingade att äta skit och dricka piss – allt under överinseende och ofta också personlig medverkan av brittiska officerare” En dr Benny sägs ha varit känd för att kastrera de misstänkta och tvinga dem att äta sina egna testiklar. Den ena boken om dessa brittiska illdåd är skriven av Caroline Elkins och har titeln Britain’s Gulag
....till Torsten Kälvemark i Aftonbladet (14/6), som påminner om hur 7 500 lägerfångar ombord på fartygen Cap Arcona och Thielbeck dödades av brittiskt flyg bara fem dagar före krigsslutet 1945. Britterna har hemligstämplat akterna om denna krigsförbrytelse fram till år 2045. Benjamin Jacobs, en judisk överlevande från både Auschwitz, Neuengamme och Cap Arcona, kallar sin bok om Cap Arcona för ”The 100-Year Secret: Britain’s Hidden World War II Massacre”. I Radio Tuff har vi flera gånger erinrat om tragedin i Neustadtbukten den 3 maj 1945, senast den 22 maj i år, då krönikan hade rubriken ”Segrarnas nedtystanden befrämjar krig”
....till Aftonbladets Helle Klein, som på sin blogg i söndags berättade om Radio Tuff och på tal om nya stridsflygplan bland annat skrev: ”Tyresös fredsaktivister kan vara säkra på att Aftonbladets ledarsida nogsamt håller koll på förvarsminister Leni Björklund så att inte fler huvudlösa projekt försöker genomföras.” I tisdags han hon en ny notis om Radio Tuff, där hon bland nämner att Åke Sandin i sin blogg kallar sig förbannad pacifist. ”Något jag själv skulle kunna kalla mig”, tillägger hon. (Åkes bloggar: www.tuffsandin.blogspot.com och www.vedebesegrade.blogspot.com )
....till Smålandsposten som den 8 juni hade en artikel om att Tuffs pris på 6000 kr ”för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” i år delades ut till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Foto på sju fredsaktivister från Nässjö med diplomet från Tuff illustrerar artikeln.
....till Fredstidningen PAX, som också uppmärksammar priset till Nässjö liksom de brutna miniatyrgevären i guld till Tuffs Gunnar och Margaretha Petersen.
....till Gunnar och Margaretha Petersen, som under en månad varit värdar för Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas. Tillsammans med Gunnar som chaufför har han besökt många systerskolor och Tuff-aktivister och andra som bjudit hem Bhikhu. Egentligen är nog Tuff unikt genom att så ofta under åren ha bjudit hit olika partners och finansierat deras resor hit och deras vistelser här.
....till Bergtorpsskolan i Täby, som nu uppger att deras dagsverke för Tuff-projekten i Indien gav över 50 000 kr. Tidigare under vårterminen har också Kumla skola i Tyresö och Alléskolan i Floda gjort berömvärda dagsverken för samma ändamål
söndag, juni 12
KULTUR, SEX och ENGAGEMANG
Terry Eagleton är professor vid universitetet i Manchester i något så tjusigt som kulturteori. Det låter abstrakt men får man tro Olav Wiström i Sveriges Radios utmärkta program Obs (2005-06-09) är Eagleton ingen tråkmåns utan en provokativ och rolig samhällskritiker.
I sin bok ”After Theory” undrar Eagleton, om kultur numera ska handla om ”rullskridskor och krabbfiske eller pornografi, vampyrer och konsten att trycka ut ögat på folk”. Roligare än kultur är kanske enligt Eagleton/Wiström ”att föda upp taxar, spela golf eller solbada. Brunbrända människor lär ju vara vackrare och sexigare än blekfisar och numera är sex mycket sexigare än poststrukturalism och marxism”
Ja, Eagleton är vänsterteoretiker, så han ironiserar över ”att i vissa kulturella kretsar är masturbation mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Socialism har fullständigt tappat mark för sadomasochism. Det är kroppen som är det mest fashionabla ämnet för dagen, men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan den erotiska”
Och Eagleton kör vidare på detta spår: ”Njutning är den samtida kulturens nyckelord” I Olav Wiströms recension heter det, att Eagleton finner det märkligt att folk ägnar sig åt kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Terry Eagleton försöker enligt Wiström förklara vad humanitet är och hur humanitet kan utövas i praktiken. Det handlar inte om att ge efter för varenda sinnesimpuls och belöna sig med konsumtionssamhällets flyktiga härligheter så skamlöst som möjligt. Han anser, att det är politiskt katastrofalt att i likhet med en del postmodernistiska teoretiker studera porrfilmer och skofetischism, för det leder inte alls till att världen förändras. Han vill alltså bort från postmodermistisk relativism där ingenting verkar vara bättre än någon annat. Detta kallar han en kult som är självrefererande och självbelåten.
Det har hänt mycket sedan 1960-talet, den sexuella frigörelsens genombrottsdecennium. Då gällde det att avdramatisera sex, att frigöra det från synd och skuld. Äldre människor minns säkert vilken moralistisk uppståndelse det blev, när dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson strippade litegrann i Hylands hörna och i oskyldiga ordalag berättade om hur ett barn kom till. Den gången skrev jag på Dagens Nyheters kultursida (1967-01-02) en artikel som i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter” har rubriken ”Läsövning för folkstormare”. Vartannat stycke handlade om sex, vartannat om krigiska massmord, uländernas lidanden samt om förtryck och orättvisor. ”Läsövningen” slutade med frågor om vad som var mest upprörande: förekomsten av sex eller förekomsten av nöd och krig.
Många läste säkert min artikel i DN, helt enkelt därför att den var illustrerad med en tecknad penis, låt vara ur en läkarbok. I dag är sex så överexploaterat av medierna att den bilden verkar söndagsskoleaktigt oskyldig. Förra sommaren deltog i Stockholm hundra gånger så många människor i Pridefestivalen än i manifestationen på Hiroshimadagen. Och de homo- sexuella fick av medierna tusen gånger större uppmärksamhet än minnet av Hiroshima fick.
Sex är berikande och positivt. Men så länge de allra flesta av oss inte är exhibitionister kunde medierna kanske låta oss avnjuta det mera privat. Då skulle det nog finnas lite mer av nödvändigt engagemang mot de tiotusentals kärnvapen, som fortfarande hotar att utrota allt liv på jorden. Den 6 augusti i år är det 60 år sedan en av andra världskrigets mest spektakulära krigsförbrytelser begicks, förintelsen av Hiroshima. Vi får hoppas att medierna i år ger denna dag åtminstone en hundradel av den uppmärksamhet de brukar ge häftiga sexproblem.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1032) 2005-06-12
I sin bok ”After Theory” undrar Eagleton, om kultur numera ska handla om ”rullskridskor och krabbfiske eller pornografi, vampyrer och konsten att trycka ut ögat på folk”. Roligare än kultur är kanske enligt Eagleton/Wiström ”att föda upp taxar, spela golf eller solbada. Brunbrända människor lär ju vara vackrare och sexigare än blekfisar och numera är sex mycket sexigare än poststrukturalism och marxism”
Ja, Eagleton är vänsterteoretiker, så han ironiserar över ”att i vissa kulturella kretsar är masturbation mycket mer fascinerande än det politiska skeendet i Mellanöstern. Socialism har fullständigt tappat mark för sadomasochism. Det är kroppen som är det mest fashionabla ämnet för dagen, men inte den halvt ihjälhungrade kroppen utan den erotiska”
Och Eagleton kör vidare på detta spår: ”Njutning är den samtida kulturens nyckelord” I Olav Wiströms recension heter det, att Eagleton finner det märkligt att folk ägnar sig åt kulturhistoriska betraktelser rörande pubeshår, när halva världens befolkning saknar hälsovård och försöker överleva på mindre än två dollar om dan.
Terry Eagleton försöker enligt Wiström förklara vad humanitet är och hur humanitet kan utövas i praktiken. Det handlar inte om att ge efter för varenda sinnesimpuls och belöna sig med konsumtionssamhällets flyktiga härligheter så skamlöst som möjligt. Han anser, att det är politiskt katastrofalt att i likhet med en del postmodernistiska teoretiker studera porrfilmer och skofetischism, för det leder inte alls till att världen förändras. Han vill alltså bort från postmodermistisk relativism där ingenting verkar vara bättre än någon annat. Detta kallar han en kult som är självrefererande och självbelåten.
Det har hänt mycket sedan 1960-talet, den sexuella frigörelsens genombrottsdecennium. Då gällde det att avdramatisera sex, att frigöra det från synd och skuld. Äldre människor minns säkert vilken moralistisk uppståndelse det blev, när dåvarande Tyresöbon Per Oscarsson strippade litegrann i Hylands hörna och i oskyldiga ordalag berättade om hur ett barn kom till. Den gången skrev jag på Dagens Nyheters kultursida (1967-01-02) en artikel som i boken ”Goda krigare –och andra militaristiska myter” har rubriken ”Läsövning för folkstormare”. Vartannat stycke handlade om sex, vartannat om krigiska massmord, uländernas lidanden samt om förtryck och orättvisor. ”Läsövningen” slutade med frågor om vad som var mest upprörande: förekomsten av sex eller förekomsten av nöd och krig.
Många läste säkert min artikel i DN, helt enkelt därför att den var illustrerad med en tecknad penis, låt vara ur en läkarbok. I dag är sex så överexploaterat av medierna att den bilden verkar söndagsskoleaktigt oskyldig. Förra sommaren deltog i Stockholm hundra gånger så många människor i Pridefestivalen än i manifestationen på Hiroshimadagen. Och de homo- sexuella fick av medierna tusen gånger större uppmärksamhet än minnet av Hiroshima fick.
Sex är berikande och positivt. Men så länge de allra flesta av oss inte är exhibitionister kunde medierna kanske låta oss avnjuta det mera privat. Då skulle det nog finnas lite mer av nödvändigt engagemang mot de tiotusentals kärnvapen, som fortfarande hotar att utrota allt liv på jorden. Den 6 augusti i år är det 60 år sedan en av andra världskrigets mest spektakulära krigsförbrytelser begicks, förintelsen av Hiroshima. Vi får hoppas att medierna i år ger denna dag åtminstone en hundradel av den uppmärksamhet de brukar ge häftiga sexproblem.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1032) 2005-06-12
lördag, juni 11
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1031) till....
....till Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein, Svenska Freds ordförande Frida Blom med flera som framgångsrikt protesterade mot planerna att satsa 750 miljoner kr på ett nytt flygprojekt, det obemannade planet Neuron. Aftonbladet (9 juni 2005) tyckte att det nya projektet var ”huvudlöst” och påminde om Jas 39 Gripen, som vi i Radio Tuff brukar kalla ”Jas 39 Dyrgripen”:
”Jas 39 Gripen är i dag världens modernaste stridsflygplan. Jas har kostat skattebetalarna 106–110 miljarder kronor. Ett bestyckat plan kostar runt 500 miljoner. Regering och riksdag har beställt 204 plan till försvaret som i dag anses ha behov av 60–80 plan som beräknas ha en livslängd på 40 år. De svenska kraven på modernitet verkar vara högst i världen. Försvaret kostar lika mycket som 1990, 40 miljarder om året. Jas-projektet är den enskilt största orsaken till att kostnaderna inte har minskat, för Jas drar 40 procent av de totala materielkostnaderna.”
....till en recension i DN-Kultur (9/6) under rubriken ”Så blev världen som den är”. Den är skriven av Stefan Jonsson och behandlar bl a ”Kolonialismens svarta bok”. På tal om den skriver Jonsson:
”15 miljoner afrikaner förslavade och deporterade till Amerika. Hela Karibiens befolkning uttaderad. Amerikas ursprungsbefolkning reducerad till en eländig spillra – i Nordamerika från cirka 7 miljoner till 250 000. Språk, kulturer, livsformer grymt och spårlöst utstampade. Högt utvecklade samhällen sönderslagna och hänvisade att tigga vid västmakternas dörr (.....) De som kartlagt brotten somk begicks i fascismens och kommunismens namn glömmer gärna att de bägge systemens folkmordspolitik hade utformats långt tidigare, när kolonialmakterna exploaterade Amerika, Afrika, Asien och Australien.”
Ja, hur mycket sysslar den statligt inrättade och ack så trendriktiga ”Forum för levande historia” med dessa frågor?
....till Sveriges Radios ofta hörvärda Obs, där i torsdags (9/6) professor Terry Eagletons bok ”After Theory” recenserades av Olav Wiström. Mer om det i veckans krönika (Se nedan)
....till Gösta Hulthén som i Aftonbladet (7/6) skriver på tal om svenska insatser i Afghanistan: "I praktiken riskerar Sverige, för första gången i vår moderna historia, att dras in i ett folkrättsstridigt krig, utan FN-mandat, utan folkligt stöd och utan offentlig debatt."
....till Dieter Strand, som (AB 2005-06-07) påminner om att det den 6 augusti är 60 år sedan Hiroshima förintades. Han påminner om Robert McNamaras ord: ”Hade vi förlorat skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”
....till Maj Wechselmann, som i måndags var i Tyresö och filmade Radio Tuff , vår indiske partner Bhikju Vyas samt Indienfararna Anders Erixon, Anna Karin Nylander, Johanna Nilsson och Matilda Silén
....till Roland Schütts radiokompis Anders Gullberg som fotograferat alla Rolands konstverk och sedan skänkt bilderna till Roland. Auktionen gav 7 750 kr, som delas mellan konstföreningen och Tuff.
....till Svenska Freds, som vid sin 122:a årskongress för en vecka sedan gav Eldh-Ekblads fredspris till diplomatveteranen Sverker Åström, trots sin ålder radikalare än de flesta
....till tappra Tuff-aktivister, som i går skötte Tuffs storloppis utanför Tyresö centrum.
Resultat: 2 010 kr, mycket välkomna för att stötta Tuffs vacklande ekonomi
....till Tyresö teaterförening, vars uppsättning av Bombi Bitt hade bejublad premiär i fredags (10/6). Det gäller nu att passa på att besöka cirkustältet i slottsområdet före den 2 juli, då den sista föreställningen äger rum. Så här lät det bland annat vid premiären.
”Jas 39 Gripen är i dag världens modernaste stridsflygplan. Jas har kostat skattebetalarna 106–110 miljarder kronor. Ett bestyckat plan kostar runt 500 miljoner. Regering och riksdag har beställt 204 plan till försvaret som i dag anses ha behov av 60–80 plan som beräknas ha en livslängd på 40 år. De svenska kraven på modernitet verkar vara högst i världen. Försvaret kostar lika mycket som 1990, 40 miljarder om året. Jas-projektet är den enskilt största orsaken till att kostnaderna inte har minskat, för Jas drar 40 procent av de totala materielkostnaderna.”
....till en recension i DN-Kultur (9/6) under rubriken ”Så blev världen som den är”. Den är skriven av Stefan Jonsson och behandlar bl a ”Kolonialismens svarta bok”. På tal om den skriver Jonsson:
”15 miljoner afrikaner förslavade och deporterade till Amerika. Hela Karibiens befolkning uttaderad. Amerikas ursprungsbefolkning reducerad till en eländig spillra – i Nordamerika från cirka 7 miljoner till 250 000. Språk, kulturer, livsformer grymt och spårlöst utstampade. Högt utvecklade samhällen sönderslagna och hänvisade att tigga vid västmakternas dörr (.....) De som kartlagt brotten somk begicks i fascismens och kommunismens namn glömmer gärna att de bägge systemens folkmordspolitik hade utformats långt tidigare, när kolonialmakterna exploaterade Amerika, Afrika, Asien och Australien.”
Ja, hur mycket sysslar den statligt inrättade och ack så trendriktiga ”Forum för levande historia” med dessa frågor?
....till Sveriges Radios ofta hörvärda Obs, där i torsdags (9/6) professor Terry Eagletons bok ”After Theory” recenserades av Olav Wiström. Mer om det i veckans krönika (Se nedan)
....till Gösta Hulthén som i Aftonbladet (7/6) skriver på tal om svenska insatser i Afghanistan: "I praktiken riskerar Sverige, för första gången i vår moderna historia, att dras in i ett folkrättsstridigt krig, utan FN-mandat, utan folkligt stöd och utan offentlig debatt."
....till Dieter Strand, som (AB 2005-06-07) påminner om att det den 6 augusti är 60 år sedan Hiroshima förintades. Han påminner om Robert McNamaras ord: ”Hade vi förlorat skulle vi ha betraktats som krigsförbrytare”
....till Maj Wechselmann, som i måndags var i Tyresö och filmade Radio Tuff , vår indiske partner Bhikju Vyas samt Indienfararna Anders Erixon, Anna Karin Nylander, Johanna Nilsson och Matilda Silén
....till Roland Schütts radiokompis Anders Gullberg som fotograferat alla Rolands konstverk och sedan skänkt bilderna till Roland. Auktionen gav 7 750 kr, som delas mellan konstföreningen och Tuff.
....till Svenska Freds, som vid sin 122:a årskongress för en vecka sedan gav Eldh-Ekblads fredspris till diplomatveteranen Sverker Åström, trots sin ålder radikalare än de flesta
....till tappra Tuff-aktivister, som i går skötte Tuffs storloppis utanför Tyresö centrum.
Resultat: 2 010 kr, mycket välkomna för att stötta Tuffs vacklande ekonomi
....till Tyresö teaterförening, vars uppsättning av Bombi Bitt hade bejublad premiär i fredags (10/6). Det gäller nu att passa på att besöka cirkustältet i slottsområdet före den 2 juli, då den sista föreställningen äger rum. Så här lät det bland annat vid premiären.
söndag, juni 5
”FÖR BERÖMVÄRT FREDS- OCH SOLIDARITETSARBETE”
”FÖR BERÖMVÄRT FREDS- OCH SOLIDARITETSARBETE”
Sedan 1995 har Tuff delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” Det har gått till Värnamo fredsförening, Gunnar och Margaretha Petersen, Kvänums fredsförening, Akka Gudmundsson i Luleå, Ola och Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust), Hampus Eckerman och Edmundo Arróspide (Radio Tuff) samt i år till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. I år består det av ett diplom samt 6000 kr. Prisceremonin sker vid Svenska Freds’ 122:a (!) årskongress. Den äger rum i Morokulien (”moro”= kul på norska) vid gränsen mellan Norge och Sverige. Där uppfördes 1914 –100 år efter norsk-svenska unionens bildande—ett 18 meter högt granitmonument med en text som säger att ”i framtiden är krig omöjliga mellan broderfolken”. När det här programmet sänds är jag i Morokulien för att dela ut årets pris och säger då ungefär så här:
Nationalism är en pest, som orsakat otaliga miljoner människors död de senaste 100 åren. Men just här i Morokulien och just när jag tänker på vad som hände för hundra år sen kan jag inte undgå att känna en slags nationalistisk stolthet -- inte som svensk men som skandinav. För visst var norrmän och svenskar beundransvärt kloka det där året 1905. Den svenska ledningen hörsammade inte ropen från krigiska militarister att angripa Norge och norrmännen gick med på att rasera sina gränsbefästningar. Men så hade också Svenska Freds demonstrerat på Stockholms gator under den i dagens ögon så märkliga parollen ”Fred med Norge”.
Jag har visserligen varit med i Svenska Freds styrelse massor av år och dess ordförande ett par år och i 38 år ägnat större delen av min fritid åt Tyresö Ulands- och Fredsförening och de senaste tjugo åt Radio Tuff.. Men jag började som en militaristisk stridis, var landsstormspojke vid 13 års ålder, barnsoldat alltså och sen blev jag värnpliktig sergeant vid I 21 i Sollefteå och förde som 22-åring befäl över 40 man i en vintrig militärmanöver i Norrland. Men nästa repmånad vägrade jag och jag minns fanjunkaren, när han rapporterade min vägran till sina överordnade. Han var en hygglig karl men hade ett mustigt språk och sa ”Det är en figur här som är ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad”.
Jag undfägnades alltså med en solig och ganska trevlig sommarmånad på Bogesunds fångvårdsanstalt. Gratis logi och mat och något gym behövde vi inte för vi bar massaved i skogen som andra kulis och spelade fotboll mot Täbypolisen.
Året efter fick jag som vapenfri gräva diken vid Stora skuggans skjutfält och sedan jobba på sågverk i Uppland. På sågverket stod jag längst ner på bandet och hade det minst viktiga jobbet. Men så kom en dag en ny vägrare. Han hette Gunnar Adler Karlsson och honom minns jag med tacksamhet för nu fick han skitjobbet och jag åkte upp ett litet snäpp i produktionsstatusen. Men det var nog enda gången jag överträffade honom. Redan då var han vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant, han körde dollargrin och jag cyklade. Han blev professor och jag hamnade på en mycket multikulturell skola i Bollmora, varifrån de som talade vackrast om det mångkulturella försvann till angenämare jobb, eftersom de fann verkligheten för jobbig. Det är stor skillnad mellan praktik och politiskt korrekt teori.
Gunnar Adler Karlsson skrev läsvärda böcker, en del med magistrala titlar som ”Lärobok för 80-talet” och ”Lärobok för 90-talet”. Där skriver han bland annat:
”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”
Jag är gammalmodig nog att tro på att demokratins ryggrad är de lokala gruppernas frivilliga arbete och fria diskussioner. Därför har vi i Tuff sedan 1995 delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Svenska Freds’ och Tuffs presidier är jury och också i år var valet enhälligt. Priset går till en fredsförening, som grundades redan 1914. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det hände just det året, för då invigdes fredsmonumentet i Morokulien och då började första världskriget som sen ledde fram till det ännu blodigare andra världskriget. Tänk om tusentals andra orter i Europa hade aktiverat sig i fredsarbete den gången, då hade 60-70 miljoner människor sluppit att förintas i de båda krigen.
Årets pris går till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Jag skulle kunna nämna många från den föreningen som jag minns med glädje och beundran, men jag vet att ingen tar illa upp om jag bara nämner en enda, Östen Johannesson, frälsningssoldaten som under väldigt många år –han blev över 100 år-- gjorde fantastiska insatser i Nässjö och som också var Svenska Freds ordförande ett år under 60-talet.
Och nu ska vi hedra pristagarna genom att lyssna på Nässjö fredsklockor som förut turnerade land och rike runt just genom att spela på klockor
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1031) 2005-06-05
Sedan 1995 har Tuff delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” Det har gått till Värnamo fredsförening, Gunnar och Margaretha Petersen, Kvänums fredsförening, Akka Gudmundsson i Luleå, Ola och Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust), Hampus Eckerman och Edmundo Arróspide (Radio Tuff) samt i år till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. I år består det av ett diplom samt 6000 kr. Prisceremonin sker vid Svenska Freds’ 122:a (!) årskongress. Den äger rum i Morokulien (”moro”= kul på norska) vid gränsen mellan Norge och Sverige. Där uppfördes 1914 –100 år efter norsk-svenska unionens bildande—ett 18 meter högt granitmonument med en text som säger att ”i framtiden är krig omöjliga mellan broderfolken”. När det här programmet sänds är jag i Morokulien för att dela ut årets pris och säger då ungefär så här:
Nationalism är en pest, som orsakat otaliga miljoner människors död de senaste 100 åren. Men just här i Morokulien och just när jag tänker på vad som hände för hundra år sen kan jag inte undgå att känna en slags nationalistisk stolthet -- inte som svensk men som skandinav. För visst var norrmän och svenskar beundransvärt kloka det där året 1905. Den svenska ledningen hörsammade inte ropen från krigiska militarister att angripa Norge och norrmännen gick med på att rasera sina gränsbefästningar. Men så hade också Svenska Freds demonstrerat på Stockholms gator under den i dagens ögon så märkliga parollen ”Fred med Norge”.
Jag har visserligen varit med i Svenska Freds styrelse massor av år och dess ordförande ett par år och i 38 år ägnat större delen av min fritid åt Tyresö Ulands- och Fredsförening och de senaste tjugo åt Radio Tuff.. Men jag började som en militaristisk stridis, var landsstormspojke vid 13 års ålder, barnsoldat alltså och sen blev jag värnpliktig sergeant vid I 21 i Sollefteå och förde som 22-åring befäl över 40 man i en vintrig militärmanöver i Norrland. Men nästa repmånad vägrade jag och jag minns fanjunkaren, när han rapporterade min vägran till sina överordnade. Han var en hygglig karl men hade ett mustigt språk och sa ”Det är en figur här som är ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad”.
Jag undfägnades alltså med en solig och ganska trevlig sommarmånad på Bogesunds fångvårdsanstalt. Gratis logi och mat och något gym behövde vi inte för vi bar massaved i skogen som andra kulis och spelade fotboll mot Täbypolisen.
Året efter fick jag som vapenfri gräva diken vid Stora skuggans skjutfält och sedan jobba på sågverk i Uppland. På sågverket stod jag längst ner på bandet och hade det minst viktiga jobbet. Men så kom en dag en ny vägrare. Han hette Gunnar Adler Karlsson och honom minns jag med tacksamhet för nu fick han skitjobbet och jag åkte upp ett litet snäpp i produktionsstatusen. Men det var nog enda gången jag överträffade honom. Redan då var han vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant, han körde dollargrin och jag cyklade. Han blev professor och jag hamnade på en mycket multikulturell skola i Bollmora, varifrån de som talade vackrast om det mångkulturella försvann till angenämare jobb, eftersom de fann verkligheten för jobbig. Det är stor skillnad mellan praktik och politiskt korrekt teori.
Gunnar Adler Karlsson skrev läsvärda böcker, en del med magistrala titlar som ”Lärobok för 80-talet” och ”Lärobok för 90-talet”. Där skriver han bland annat:
”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”
Jag är gammalmodig nog att tro på att demokratins ryggrad är de lokala gruppernas frivilliga arbete och fria diskussioner. Därför har vi i Tuff sedan 1995 delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Svenska Freds’ och Tuffs presidier är jury och också i år var valet enhälligt. Priset går till en fredsförening, som grundades redan 1914. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det hände just det året, för då invigdes fredsmonumentet i Morokulien och då började första världskriget som sen ledde fram till det ännu blodigare andra världskriget. Tänk om tusentals andra orter i Europa hade aktiverat sig i fredsarbete den gången, då hade 60-70 miljoner människor sluppit att förintas i de båda krigen.
Årets pris går till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Jag skulle kunna nämna många från den föreningen som jag minns med glädje och beundran, men jag vet att ingen tar illa upp om jag bara nämner en enda, Östen Johannesson, frälsningssoldaten som under väldigt många år –han blev över 100 år-- gjorde fantastiska insatser i Nässjö och som också var Svenska Freds ordförande ett år under 60-talet.
Och nu ska vi hedra pristagarna genom att lyssna på Nässjö fredsklockor som förut turnerade land och rike runt just genom att spela på klockor
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1031) 2005-06-05
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1031) 2005-06-05 TILL ....
ROSOR från RADIO TUFF (NR 1031) 2005-06-05 TILL ....
....till Svensk Freds- och skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, som i helgen håller sin 122:a årskongress. Det sker mycket passande i Morokulien vid svensk-norska gränsen 100 år efter den fredliga upplösningen av unionen.
....till dem som bestämde att Gunnar och Margaretha Petersen vid kongressen i dag får E Holger Erikssons fredspris, smycket i form av ett brutet gevär i guld
....till det tappra tuff-gänget Erika Husberg, Sylvia Ljungdahl, Monica Schelin, Ulf Smedberg och Margareta Svahn, som städat Tuff-lokalen i veckan.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i veckan haft ett späckat program och bl a informerat i tre skolor. Rosor också till Gunnar Petersen som skött transporterna och till Margaretha Petersen som skött kosthållet och allt det andra
....till förra riksdagsledamoten Karin Wegestål, som kritiserar ett inslag i Sveriges Radios annars utmärkta Studio Ett den 16 maj. Det utpekade ensidigt serberna som de ”onda”, vilka hade utfört de mord av civila och våldtäkter som förekommer i alla krig från alla sidor
....till Kina Sellergren, som välförtjänt får Tyresö kommuns kulturstipendium i år. Från den 10 juni är hon kapellmästare vid uppförandet av ”Bombi Bitt” där borta vid vandrarhemmet. En ros också till Tyresö teaterförening, som än en gång gläder oss med detta fina program
....till tidningen ”Vi i Tyresö”, som i senaste numret gav stort utrymme åt Tyresöradions program och med en rolig teckning av Kalle Strokirk om 91,4 MHz
....till alla som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 till medlemsavgifter (200 kr plus 80 kr för familjemedlem) eller till gåvor
....till Tyresö konstförening som ordnat konstauktionen så fint i går och ställde upp med ordföranden Tord Strömberg, Gisela Eronn, Ulla Åman, Ingalill Söderquist, Ebba Udikas , Siv Levander med flera
....till sist men inte minst till den oförbrännelige Roland Schütt, 92 år ung, som höll i auktionen i går på sina konstverk och fick in åtskilliga tusen kronor, som delas mellan Tuff och Tyresö konstförening. Och nu ska vi få höra litegrann om hur det lät vid auktionen i Tyresö centrum
....till Svensk Freds- och skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation, som i helgen håller sin 122:a årskongress. Det sker mycket passande i Morokulien vid svensk-norska gränsen 100 år efter den fredliga upplösningen av unionen.
....till dem som bestämde att Gunnar och Margaretha Petersen vid kongressen i dag får E Holger Erikssons fredspris, smycket i form av ett brutet gevär i guld
....till det tappra tuff-gänget Erika Husberg, Sylvia Ljungdahl, Monica Schelin, Ulf Smedberg och Margareta Svahn, som städat Tuff-lokalen i veckan.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som i veckan haft ett späckat program och bl a informerat i tre skolor. Rosor också till Gunnar Petersen som skött transporterna och till Margaretha Petersen som skött kosthållet och allt det andra
....till förra riksdagsledamoten Karin Wegestål, som kritiserar ett inslag i Sveriges Radios annars utmärkta Studio Ett den 16 maj. Det utpekade ensidigt serberna som de ”onda”, vilka hade utfört de mord av civila och våldtäkter som förekommer i alla krig från alla sidor
....till Kina Sellergren, som välförtjänt får Tyresö kommuns kulturstipendium i år. Från den 10 juni är hon kapellmästare vid uppförandet av ”Bombi Bitt” där borta vid vandrarhemmet. En ros också till Tyresö teaterförening, som än en gång gläder oss med detta fina program
....till tidningen ”Vi i Tyresö”, som i senaste numret gav stort utrymme åt Tyresöradions program och med en rolig teckning av Kalle Strokirk om 91,4 MHz
....till alla som utnyttjar Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 till medlemsavgifter (200 kr plus 80 kr för familjemedlem) eller till gåvor
....till Tyresö konstförening som ordnat konstauktionen så fint i går och ställde upp med ordföranden Tord Strömberg, Gisela Eronn, Ulla Åman, Ingalill Söderquist, Ebba Udikas , Siv Levander med flera
....till sist men inte minst till den oförbrännelige Roland Schütt, 92 år ung, som höll i auktionen i går på sina konstverk och fick in åtskilliga tusen kronor, som delas mellan Tuff och Tyresö konstförening. Och nu ska vi få höra litegrann om hur det lät vid auktionen i Tyresö centrum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)