BARN TÅL VÄLDIGT MYCKET, MEN......

Det finns en grundläggande orättvisa som ingen aldrig så människovänlig lagstiftning kan avskaffa. Det är att barn inte kan välja föräldrar. De flesta barn har tur och växer upp med hyggliga mammor och pappor. Andra får verkligen kämpa för tillvaron redan som små, ibland med kriminella, knarkare eller alkoholister som föräldrar. En del av dem faller själva offer för ”det sociala arvet” men förbluffande många klarar sig bra efter att ofta haft det kämpigt med att praktiskt taget varit morsa åt sina egna morsor.

Barn är väldigt tåliga. Det gäller också dem som drabbats av krig. Det har jag lärt mig vid de många intervjuerna med utomlandsfödda: Eva upplevde som femtonåring i Hinterpommern de värsta vidrigheter men har ändå blivit en mycket samhällsnyttig Tyresöbo. En annan tyskfödd kvinna berättade vid avslagen mikrofon att hon som nioåring blev våldtagen i Ostpreussen, men har fungerat bra här i trakten. Anneliese drabbades som femtonåring efter kriget av flera års slavarbete i Ostpreussen men har i Sverige blivit filosofie doktor och lektor. Marianne berättade hur hon som barn i Warnemünde lekte Vergewaltigung (våldtäkt). Barnen förstod inte vad det var, men de vuxna viskade ständigt om detta mystiska, som främmande soldater begick. Marianne blev lärare i Forellskolan. Erika såg som tioåring hur hennes lekkamrats mamma i Sassnitz våldtogs av en ”befriare”. Men det var inte flickorna som knäcktes av upplevelsen utan mamman, som blev mentalsjuk. Erika blev så småningom chef för Folktandvården i Farsta.

Dessa barn, som ofta hade ett veritabelt helvete, blev inte apatiska. Eller som flera av dem har förklarat var de alltför upptagna att likt hungriga små vargar skaffa mat, till exempel genom att stjäla potatisar.

Men barn blev ändå i en förfärande omfattning offer. Om vi räknar lågt med att 40 miljoner människor dödades under andra världskriget, så vet vi att ungefär hälften av dödsoffren var civila. Hur många miljoner av dessa ca 20 miljoner var barn? Hur många hundratusen barn blev levande kremerade i Hiroshima, Nagasaki, Tokyo och andra japanska städer. Vi vet att ungefär 70 000 tyska barn dödades vid terrorbombningarna av tyska städer.

Vi vet också att massor av barn blev offer för den då så florerande rasismen. Om den nazistiska vet vi massor. Nästan inget har vi vetat om de ”godas” rasism. Men på sistone har vi fått reda på att 12 000 barn med norska mödrar och tyska fäder efter kriget blev grymt diskriminerade och utmobbade i Norge. Den danska överläkaren och historikern Kirsten Lyllof avslöjade för några år sedan att danska läkare strax efter andra världskriget lät rasismen övertrumfa läkaretiken. De vägrade att behandla sjuka flyktingar, därför att dessa var tyskar. Därför dog över 13 000 flyktingar, därav ca 7000 tyska flyktingbarn.

I andra fall blev barnen offer för skändade mödrars förtvivlan. I den nordtyska staden Demmin dränkte sig många hundra våldtagna kvinnor. Alltför ofta tog de sina barn med sig i djupet. Ett särskilt otäckt fall inträffade tre dagar efter Hitlers självmord och fem dagar före krigsslutet i den lilla byn Linstow i Mecklenburg. Där våldtogs i kyrkan den 30-åriga kyrkoherdefrun Edith von Dobbeler av en grupp ”befriare”. Barnen såg på. Hon band fast sina tre små pojkar, Dieter, Klaus och Hartmut, vid sin kropp och dränkte sig. Jag har sett gravstenen över mamman och de tre barnen..

Häromdagen hörde jag på radion ett program från England. Först trodde jag att det var något tekniskt fel, därför att var tredje sekund hördes det ett pip. Men det handlade om en kampanj mot fattigdomen i världen. Det påstods att var tredje sekund dör ett barn i vår värld. Det verkade mycket men jag tog fram miniräknaren och kollade. Jo, det stämde med FN-rapporternas uppgifter att ca 10 miljoner barn dör per år. Barn tål väldigt mycket men inte terrorbombningar, svält och sjukdomar utan läkartillsyn
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1034) 2005-06-26