Mänskliga rättigheter är i ropet. Trendkänsliga framhåller numera detta begrepp mycket oftare än solidaritet och rättvisa. För att inte tala om hur tyst det är om det mest omänskliga, de många tusen kärnvapnen.
Då tänker jag på 70-talet och på Anders Nystedt, som i många år var min kollega. En dag kom det till skolan en polisbil och han haffades. Den förde honom till startplattan på Bromma och tillsammans med en polisman flögs han till Karlskrona. Där skulle han begå det ”brott” han redan året innan suttit inne en månad för. Han hade nu på nytt blivit inkallad och för att underlätta för straffande myndigheter hade han underlåtit att inställa sig utan skrivit ett brev till dem och bekänt att han begick ”brottet” värnpliktsvägran än en gång. Jag minns att Anders fick fängelse igen och dessutom ålades att betala den dyra flygresan Karlskrona tur och retur, även polismannens. Men det betalade vi i Tuff efter en insamling.
I mitten av 70-talet satt årligen ca 1000 svenska killar i fängelse för samma ”brott”, fast hälften av dem hade nekats den vapenfria tjänst de anhållit om, trots att den var flera månader längre än militärtjänst. Tusen svenska samvetsfångar i fängelse motsvarade faktiskt, jämfört med folkmängden, 30 000 politiska fångar i Sovjetunionen, 70 000 i Indien och ännu flera i Kina. Några av dem som i dag talar sig varma för mänskliga rättigheter vill nog helst glömma att de teg och samtyckte den gången. Men västtyska Amnestygrupper reagerade i alla fall till svenska icke-våldsverkares förmån.
Anders var på 80-talet vice ordförande i Svenska Freds och i många år aktiv i Tuff. Han var med och organiserade dagsverken på Nyboda skola (Tyresö) och deltog i de studieresor Tuff anordnade till projekten i Indien. Vid hemkomsten minns jag att han blev en smula filosofisk:
-- Åke, tjejer och indier, dom är mariga dom
Anders gillar förstås både indier och tjejer, men det där om indier handlar om kulturella skillnader. Jag minns ännu med förtjusning ett brev vi för många år sen fick från myndigheterna i den indiska delstaten Gujarat. De tackade så väldigt mycket för de berömvärda insatser som ”två ledande svenska institutioner, Tuff och Sida” (sic!), gjorde i delstaten. Det var snudd på att vi ramade in det brevet.
Det belyser en skillnad. I Indien är inte lokala folkrörelser vanliga. Inte ens Tuffs hängivna partners stöds av medlemmar i någon förening, medan Tuffs många frivilliga aktiviteter är helt beroende av många medlemmars stöd.
I går återvände Bhikhu Vyas till Indien efter en månad i Tyresö. Tillsammans med sin fru Kokila har han under 25 år varit helt enastående i att för Tuff-pengar organisera hundratals utomordentliga projekt för ”de fattigaste av de fattiga”. Han kom hit för sjunde gången och är inte den enda av Tuffs utländska partners vi bjudit på resor hit och uppehälle här. Det har varit tjogtals besökare inte bara från Indien utan också från forna Jugoslavien.
Under 90-talet skickade Tuff varje år omkring en miljon kronor till de indiska projekten. I egocentriska stunder funderar jag på vad som är mest märkvärdigt: Att sätta sprätt på en miljon kronor per år och använda dem till beundransvärda insatser för den utfattiga och föraktade stambefolkningen i gudsförgätna Dharampur? Eller att oavlönat fixa en miljon kr årligen, få mer än 400 människor i en förort att betala medlemsavgift till Tuff och att sända freds- och solidaritetsradio varenda vecka sen 1985, i dag Radio Tuff nr 1033?
Det är jättebra med mänskliga rättigheter. Men ingen vill prata om mänskliga skyldigheter.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 2005-06-19. (Om Anders, se en artikel jag skrev i DN. Den finns med i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”, s. 99 ff)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar