”FÖR BERÖMVÄRT FREDS- OCH SOLIDARITETSARBETE”

”FÖR BERÖMVÄRT FREDS- OCH SOLIDARITETSARBETE”
Sedan 1995 har Tuff delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete” Det har gått till Värnamo fredsförening, Gunnar och Margaretha Petersen, Kvänums fredsförening, Akka Gudmundsson i Luleå, Ola och Erni Friholt (Fredsrörelsen på Orust), Hampus Eckerman och Edmundo Arróspide (Radio Tuff) samt i år till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. I år består det av ett diplom samt 6000 kr. Prisceremonin sker vid Svenska Freds’ 122:a (!) årskongress. Den äger rum i Morokulien (”moro”= kul på norska) vid gränsen mellan Norge och Sverige. Där uppfördes 1914 –100 år efter norsk-svenska unionens bildande—ett 18 meter högt granitmonument med en text som säger att ”i framtiden är krig omöjliga mellan broderfolken”. När det här programmet sänds är jag i Morokulien för att dela ut årets pris och säger då ungefär så här:

Nationalism är en pest, som orsakat otaliga miljoner människors död de senaste 100 åren. Men just här i Morokulien och just när jag tänker på vad som hände för hundra år sen kan jag inte undgå att känna en slags nationalistisk stolthet -- inte som svensk men som skandinav. För visst var norrmän och svenskar beundransvärt kloka det där året 1905. Den svenska ledningen hörsammade inte ropen från krigiska militarister att angripa Norge och norrmännen gick med på att rasera sina gränsbefästningar. Men så hade också Svenska Freds demonstrerat på Stockholms gator under den i dagens ögon så märkliga parollen ”Fred med Norge”.

Jag har visserligen varit med i Svenska Freds styrelse massor av år och dess ordförande ett par år och i 38 år ägnat större delen av min fritid åt Tyresö Ulands- och Fredsförening och de senaste tjugo åt Radio Tuff.. Men jag började som en militaristisk stridis, var landsstormspojke vid 13 års ålder, barnsoldat alltså och sen blev jag värnpliktig sergeant vid I 21 i Sollefteå och förde som 22-åring befäl över 40 man i en vintrig militärmanöver i Norrland. Men nästa repmånad vägrade jag och jag minns fanjunkaren, när han rapporterade min vägran till sina överordnade. Han var en hygglig karl men hade ett mustigt språk och sa ”Det är en figur här som är ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad”.

Jag undfägnades alltså med en solig och ganska trevlig sommarmånad på Bogesunds fångvårdsanstalt. Gratis logi och mat och något gym behövde vi inte för vi bar massaved i skogen som andra kulis och spelade fotboll mot Täbypolisen.

Året efter fick jag som vapenfri gräva diken vid Stora skuggans skjutfält och sedan jobba på sågverk i Uppland. På sågverket stod jag längst ner på bandet och hade det minst viktiga jobbet. Men så kom en dag en ny vägrare. Han hette Gunnar Adler Karlsson och honom minns jag med tacksamhet för nu fick han skitjobbet och jag åkte upp ett litet snäpp i produktionsstatusen. Men det var nog enda gången jag överträffade honom. Redan då var han vapenvägrande fänrik och jag bara sergeant, han körde dollargrin och jag cyklade. Han blev professor och jag hamnade på en mycket multikulturell skola i Bollmora, varifrån de som talade vackrast om det mångkulturella försvann till angenämare jobb, eftersom de fann verkligheten för jobbig. Det är stor skillnad mellan praktik och politiskt korrekt teori.

Gunnar Adler Karlsson skrev läsvärda böcker, en del med magistrala titlar som ”Lärobok för 80-talet” och ”Lärobok för 90-talet”. Där skriver han bland annat:

”Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar von oben tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd”

Jag är gammalmodig nog att tro på att demokratins ryggrad är de lokala gruppernas frivilliga arbete och fria diskussioner. Därför har vi i Tuff sedan 1995 delat ut ett pris för ”berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. Svenska Freds’ och Tuffs presidier är jury och också i år var valet enhälligt. Priset går till en fredsförening, som grundades redan 1914. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det hände just det året, för då invigdes fredsmonumentet i Morokulien och då började första världskriget som sen ledde fram till det ännu blodigare andra världskriget. Tänk om tusentals andra orter i Europa hade aktiverat sig i fredsarbete den gången, då hade 60-70 miljoner människor sluppit att förintas i de båda krigen.

Årets pris går till Nässjö Freds- och skiljedomsförening. Jag skulle kunna nämna många från den föreningen som jag minns med glädje och beundran, men jag vet att ingen tar illa upp om jag bara nämner en enda, Östen Johannesson, frälsningssoldaten som under väldigt många år –han blev över 100 år-- gjorde fantastiska insatser i Nässjö och som också var Svenska Freds ordförande ett år under 60-talet.

Och nu ska vi hedra pristagarna genom att lyssna på Nässjö fredsklockor som förut turnerade land och rike runt just genom att spela på klockor
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1031) 2005-06-05