VÅRT BEHOV AV UPPMUNTRAN

Det är helt ljuvligt att få uppleva en sommar igen. Samtidigt känns det lite ödsligt, när Sverige nu har ”stängt” några veckor. Bostadsområdet verkar nästan avfolkat, så nu blir det färre möten med medmänniskor och därmed också mindre av det tankeutbyte som kan inspirera till något vettigt i sommarsolen.

Det blir också mindre av den uppmuntran vi alla är beroende av. För inte blir man uppmuntrad av att ett femtiotal oskyldiga Londonbor sprängs till döds eller att några dagar senare 24 irakiska barn också faller offer för samma fanatism. Jag kan förstå att man av olika skäl kan begå självmord. Det blir ibland begripligt, också när det görs i politiskt syfte. De buddhistmunkar som brände sig till döds i protest mot Vietnamkriget påverkade vår syn på denna masslakt. Den tjeckiske studenten Jan Palach begick självmord i protest mot Warszawa-paktens ockupation av landet 1968 och blev en symbol för den icke-våldsliga kampen mot ockupanterna.

Ingen av dessa tog dock livet av en massa andra människor och det är här min fattningsförmåga inte räcker till. Jag känner mig lika deprimerad som dum. Tänker på Voltaires Candide, som ville så väl. Det slutade med att han desillusionerad vände världen ryggen för att odla sin trädgård.

Jag har ingen trädgård, men faktum är att jag i veckan gjort en liten insats. Utanför porten har den förträffliga bostadsrättsföreningen anlagt ett litet smultronland -- med kollektiva bär om man kan uttrycka det så. För några dar sen såg plantorna i sommarhettan bedrövliga ut, nästan förtorkade. Då börjades jag bära hinkar med vatten nerför de två trapporna och pytsa ut över plantorna. Redan efter första dygnet kunde man se hur de repade sig. Och efter tre dagar såg de gröna och friska ut och prunkade med smultron. Själv åt jag inga men kände en väldig tillfredsställelse, ja uppmuntran över att ha uppnått önskat resultat.

Jo, jag är resultatberoende. När man gör radio också under sommaren är man inte överoptimistisk om resultatet, alltså lyssnarsiffrorna. Men varje kväll känner jag mig uppmuntrad. Det är när jag har handdiskat. Då ser jag resultatet – faktiskt alldeles glasklart, för just glasen skiner så fint och uppmuntrande där i diskstället.

Två huvudregler är viktiga i all pedagogik, alltifrån matte till tennis, ett ämne jag också fuskat i att lära ut. Det ena är att man förstår att det man själv kan och tycker är lätt kan vara väldigt svårt för andra som ännu inte lärt sig det. Det andra är att uppmuntra varje litet framsteg, för då leder det snabbt till flera. Positiv förstärkning tror jag mig minnas att det hette inom psykologin. Får vi lite uppmuntran kan vi alla lyfta oss i håret -- också vi i RFOS, RiksFörbundet för Ofrivilliga Skinnskallar.

Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff gör ännu under sin tjugonde sommar skäl för sitt namn. Det är ett tufft program med annorlunda och ibland grymt kritiska synpunkter. Men vi börjar varje sändning med att rundhänt dela ut ”veckans rosor”. Så här under sommaren i folktomma Bollmora är det mest olika skribenter som rosas men annars är det inte minst olika frivilligt arbetande Tuff-aktivister som uppmärksammas. De gör viktiga insatser, typ städar radiostudion, föreläser i skolor, står vid bokbord i köpcentrum eller tillbringar halva lördagar på styrelsemöten. Förhoppningsvis är det några som blir uppmuntrade av radiorosorna och kämpar vidare, oavlönat och ibland mot alla odds.

Lena Granhagen sjöng för länge sen in en LP med Wolf Biermanns låtar. När missmodet sätter in lyssnar jag just på den som heter ”Uppmuntran”. Dess fjärde strof lyder:

Nej, låt dig ej förbrukas
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1037) 2005-07-17