I dag (31 juli) är det precis 60 år sen ”massakern i Aussig” inträffade. Staden ligger i Tjeckien vid Elbe och heter nu Usti nad Labem. Den 31 juli 1945, nästan tre månader efter krigsslutet, inträffade en explosion utanför denna sudettyska stad. Den skylldes på tyskarna De var lätt igenkända, för de var tvungna att bära en vit armbindel, ungefär som judarna i Nazityskland tvingades bära en Davidsstjärna.
En massa tyskar mördades. En tjeckisk tjänsteman berättade:
"Militären omringade Elbebroarna. De tyskar som återvände från jobbet med sina vita armbindlar blev de första offren på Benesj-bron. Militären deltog i mördandet. En mor, som drog sitt barn i en vagn över bron, slogs ihjäl med käppar och slängdes med sitt barn över broräcket ner i Elbe under följeeld från maskingevär.
En annan tilldragelse som fastnade i mitt minne och som kommer att följa mig hela livet, var den tyske antifascist som efter fyra år i koncentrationsläger hade kommit tillbaka och nu arbetade som montör. Denne tyske kämpe mot fascismen slet man håret av och sköt sedan sönder magen på. Han dog på fläcken.”
Den vetenskapliga tyska kommission, som på 1950-talet utvärderade ögonvittnesberättelser uppger att mellan 1000 och 2700 tyskar blev offer för massakern. Men den förlitade sig alltså på ögonvittnen, inte den mest trovärdiga av källor. Tjeckiska historiker har reducerat antalet tyska offer till något hundratal. Kanske kommer den amerikanske professorn Alfred M. de Zayas närmast sanningen, när han gissar att cirka 400 tyskar dödades?
Det är tacksamt att betvivla höga siffror på mördade tyskar, de mest ”ovärdiga” av offer. Man riskerar inga protester. Protester och fördömanden riskerar man däremot om man kritiskt granskar sifferuppgifter på ”värdiga” offer. I väst har vi de senaste åren betraktat serberna som ”ovärdiga” och deras motståndare som högst ”värdiga” offer
För tre veckor sen hade alla medier stort uppslagna skildringar av ”massakern i Srebrenica”. Det var då precis tio år sen den inträffade. Vi fick veta att serberna lät avrätta 8000 muslimska fångar. Siffran är i alla fall betydligt lägre än vad dåvarande tyske försvarsministern Scharping angav 1999 inför Nato-anfallet på Jugoslavien. Han klämde i TV till med 30 000 mördade i Srebrenica, men så gällde det ju också att få med Tyskland i krig –för första gången sedan 1945.
Men var det 8000? Vi såg på TV för tre veckor sedan en mängd kistor vid minnesdagen i Srebrenica. Men det var ingalunda flera tusen? Och när man intensivt grävt för att hitta kroppar har man långt ifrån hittat 8000. Och av dem man hittat, hur många hade stupat i strider och hur många var rentav stupade serber?
En av alla medier uppmärksammad video visar en grym serbisk avrättning av sex unga muslimska fångar. Utan tvekan en krigsförbrytelse. Men sex mördade blir inte utan vidare 8000. Det här sägs med all respekt för alla offer och för att påminna om att krigets främsta metod är att döda så många av sina motståndare som möjligt. Och säg mig ett krig där krigsfångar inte mördats på alla sidor?
Under Natos 78 dygns bombningar av Jugoslavien uppgav propagandan att serberna begick ”folkmord” (vad är förresten krig och bombningar för något annat än just folkmord?) genom att nog ha avlivat 100 000 eller 200 000 eller rentav 500 000 kosovoalbaner. Sedan har man intensivt grävt för att hitta alla kropparna men man har hittat 4000. Hur många av dem som var serber eller offer för Natobombningarna är förstås svårt att avgöra.
Vi ska hedra alla offer för krigets vansinne. Men vi hedrar dem inte genom att i hitta på ett antal offer som aldrig fanns.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1039) 2005-07-31
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar