VERKLIGHETEN OCH DEN RELIGIÖSA MÅNGFALDEN

Det är sällan jag numera läser romaner. Verkligheten är alltför spännande och gåtfull för att göra det påhittade intressant. Men i måndags knallade jag iväg till Tyresö kommunbibliotek och lät för en gångs skull bli att låna en faktabok eller en debattbok. Det blev i stället en roman som jag sedan sträckläste på några få timmar. Om det nu är en roman, för jag tyckte den skildrade verkligheten här i Stockholms förorter. Den är skriven av Lena Andersson, kom ut 1999 och heter ”Var det bra så?”

Lena Andersson har nyligen väckt uppståndelse. Det var när hon den 9 juli var sommarpratare på Sveriges Radios P1. I förra veckans Radio Tuff kritiserades hennes program av Gunnel Wahlström, som tillhör dem som anmält programmet till granskningsnämnden. Gunnel är en intelligent människa och ortodox kristen och har på Tyresöradion insiktsfullt berättat bland annat om Valamo kloster i Ladoga och Katarinaklostret på Sinai.

Efter intervjun med Gunnel lyckades jag lyssna på Lena Anderssons program. Där ägnade hon en dryg timme åt att med bibelcitat ifrågasätta den gängse bilden av Jesus Kristus. Han var manipulativ, en översittare som kom med ständiga pekpinnar, krävde allt av sina närstående, också att de skulle strunta i sina närmaste. Den som inte är med mig är emot mig, skall han ha sagt och Lena Andersson passade på att spela upp, när George W Bush som bekant sade detsamma. Hon menade att de många i den kristna mittfåran väljer ut det fina och goda i Jesu förkunnelse, medan sekteristerna tar fasta på det andra.

Jag tyckte att hennes radioprogram var intressant, men det beror antagligen på att jag är religiöst obegåvad. Kanske är Lena Andersson något så ovanligt som en människa som vågar ställa allmänt omfattade och slött accepterade åsikter under debatt. I sin debutbok ”Var det bra så?” låter hon en massa ungdomar i Stockholmsförorten ”Stensby” komma till tals. Det handlar om Rinkeby och Tensta, där hon själv växte upp från 1970, när hon föddes.

Boken är full av tonårssnack. Det är ungdomar av olika etnisk bakgrund, alla lika ängsliga att ha kompisar och många benägna att mobba varandra och sina lärare. Föräldrar och andra vuxna skymtar förbi i bakgrunden, mest som ensamma morsor och våldsamma och kriminella farsor. Ett rånmord här, ett självmord där.

På bokens omslagsblad förklarar hon: ”Utan fria ord kan man inte tänka fria tankar. Det finns ord som ägs av någon annan och med dem följer ägarnas påbjudna tankar”. Huvudperson är Lotta Svensson, kanske författarens alter ego? När eleverna får till uppgift att skriva manifest mot rasism blir läraren förskräckt, för Lotta skriver så här:

Fröken, vilken planet är du ifrån?
Får jag besöka den så att jag förstår,
precis hur tankegången går.
En sten som låg i fickans linning,
fördes mot Bassams broders tinning.
Förklara för mig så att jag förstår,
att det är rasism att slå en algerier med sten,
men inte att krossa en svennes ben

Fröken, är det bra på din planet?
är den kringvärvd av staket?
Jag heter Svensson som du vet,
Med det följer oundvikligt ett paket:
svenssonhoran snorar ur sin svenssonfitta.
Med turen har jag sluppit
förnamnen Ulla och Britta

Nej, så skriver man bara om man som tonåring lever i verkligheten och ännu inte lärt sig att beskriva den på det trendigt korrekta sättet. Lena Andersson har en bitande skildring av en kvinnlig journalist som i innekläder och med inneåsikter vallfärdar till förorten. När Lotta Svensson intervjuas om vad hon tycker om islam, svarar hon.

-- Det är inget vidare det heller

Då anklagar journalisten Lotta för att vara intolerant mot religiös mångfald och Lotta tillrättavisas::

-- Jag har fått nog av den här inskränktheten. Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihop och jobba med vår tolerans.

-- Jag är ateist, svarar Lotta. Och motståndare mot varje form av vidskeplig utbredning, oavsett vad den kallar sig.
--------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1038) 2005-07-24