Som
landsstormspojke vid 13 års ålder sköt jag med karbin modell 1884, ålade fram
genom snön, traskade omkring i sex nummer för stor grötrock, kände gemenskapen
med kompisarna, låg i stora militärtält, där jag rentav av fick avnjuta en
porrtidning för första gången. Oj, vad det var häftigt att leka krig!
I mitt unga mannamod trodde
jag att jag försvarade mamma, lillasyster och andra civila mot mordiska
angripare. Först åratal senare lärde jag mig att i modena krig är det civila
som råkar mest illa ut. Det har påståtts att vi som blev tonåringar i Norrland
för ungefär 65 år sen föddes praktiskt taget med skidor på fötterna och gevär
på axeln.
Historielöshet är en alltför
vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial
uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar på gångna tider för att
självgott kunna fördöma i stället för att förklara. Hur skulle dagens firade
opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under
Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den
stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc
etc...? Svaret blir att de nog med sin fina näsa för det gångbara hade varit
lika framgångsrika som nu. Opportunismen har i alla tider varit lockande.
Har inga illusioner om mig
själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts
för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den
tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för
den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta ledet
bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung
officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till
Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit
offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över
dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Om jag hade varit
tonåring i USA femton år senare under det blodiga Vietnamkriget hade väl
marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i
Waffen-SS.
Men jag hade tur, min barn- och ungdomstid
fick jag tillbringa i det fredliga och demokratiska Sverige. Slapp kriget, men
hade jag varit på den segrande sidan hade jag, om jag överlevt, varit som en
gammal julgran, behängd med medaljer. Om jag - gud hjälpe! - varit på den
förlorande sidan hade jag, om jag också överlevt fångenskapens helvete, varit
vanärad för livet
Sen kan jag fortsätta den här
tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,,
serb etc hade jag sannolikt lytt order och med gott krigarsamvete begått
krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade
jag drabbats av svåra efterräkningar.
I unga år var jag alltså
beredd att offra mig för mitt land, för demokratin, friheten och andra
honnörsord som dunkades in i min skalle. Jag utbildades att som det hette att ”dö för fosterlandet”. Det var
eufemistisk bluff, för jag blev väldigt duktig på att vid behov döda för fosterlandet.
På försommaren skrev den
lokala moderattidningen i en förtalskampanj, lika våldsam som förljugen, att
jag menade att "nazistiska krigsförbrytare borde få slippa mediedrevet under
deras sista dagar för att kunna dö i lugn och ro" som det sägs i
moderatblaskan.
Jo, jag skrev den 15 april
här på bloggen en text med rubriken "Trendiga
tyskar då och nu". (Tyskar är det ju trendigt och ofarligt att
skuldbelägga.) Det jag vände mig emot var, att beskäftiga tyskar hade dömt den
89-årige ukrainsk-amerikanen Demjanjuk till fem års fängelse. Tyckte det räckte
att han redan suttit sju år bakom galler i Israel, fem år i dödscell, efter att
på falska vittnesmål ha dömts till döden.
Det häxjägarna förstås förteg
var att jag också skrev om andra unga killar som lydde order:
"Nog vore det väl fånigt om någon domstol skulle kräva att
brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i terrorbombningarna
skulle åtalas för massmord på 70 000
tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig,
offer för överordnade gubbars krigiskhet."
När jag som 26-årig elitsoldat och sergeant vägrade
vapentjänst hade jag det lätt. Bara en månads fängelse för "grovt militärt lydnadsbrott" Hade det varit krig då hade
jag sannolikt avrättats.
ÅKE SANDIN 13-09-29
Jag undrar om inte den sortens logik kan ursäkta alla krigsförbrytare, och de flesta andra mördare och våldtäktsmän för den delen, då det är slumpen som avgjorde att de föddes i fel tid och hamnade på fel plats. Ens egen vilja, läggning och förnuft mm borde väl också spela en viss roll, vill man gärna tro.
SvaraRadera