Hur
många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska
protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school
today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att
USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen
att bli hjälte på ärans fält.
Om
förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir
vi dagligen påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för
krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar,
britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de
segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa,
deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av
tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad
vi från Moskva till Hollywood i över ett halvsekel fått lära oss: Att i andra
världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de hundraprocentigt onda
rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.
Ingen
historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den
också varit. Men hur sann är den?
x x x
Den
effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade
blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner.
Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner
redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv
miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.
Ganska
okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla
havet. Den förekom på den japanska sidan men ungefär lika otäckt bland
amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar,
kackerlackor, råttor och djuriska undermäniskor, inte bara av meniga soldater
och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker.
Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:
Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte
om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och
"gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att
"japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska
brottslingar". Den australiensiske generalen
Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna
ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD
japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande
slavar". Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och
"gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som
apor gav upphov till ryktet att deras för britterna fatalt snabba
framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna
hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också
massor av exempel på hur medier och politiker rasistiskt hånade japanerna för
att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.
x x x
Det är
inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många
amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De
mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att
japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna
var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var
fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera
japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade
1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade
president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens
krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA
borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska
civilbefolkningen".
Det
finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom
att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de
ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och det hedrar
president Roosevelt, att han vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av
lårbenet på en dödad japan.
I den ledande
amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt,
blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle.
Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett
tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt
henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade
skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit
välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort minst en --och
Oscarsbelönad?-- film på temat.
-----------------------------------------
ÅKE SANDIN
----------------------------------------
PS:
Fakta och citat främst hämtade från boken ”War without Mercy” (1986) skriven av
John W. Dower, professor vid
University of California.
Själv
tvivlade jag länge på att den stora tidningen Life verkligen hade publicerat en
så makaber och för USA komprometterande bild. Men den finns över en helsida i Life,
sidan 35 den 22 maj 1944. Flickan är jättesöt. På sidan 34 finns följande text:
”PICTURE OF THE WEEK. When he said goodbye two years ago to Natalie Nickerson, 20, a war worker of Phoenix, Ariz., a big
handsome Navy lieutenant promised her a Jap. Last week Natalie received a human
scull autographed by her lieutenant and 13 friends and inscribed: ‘This is a
good Jap – a dead one picked up on the New Guinea beach’ “
Vill gärna framhålla att det
här inte är ett försök att "relativisera" rasismen i andra
världskriget. Den ensidiga krigspropagandan göder rasismen bland alla parter i
alla krig, vilkas orgier i rasism ofta glöms bort. Det är alltså inte ett
försök att "relativisera" västmakternas rasism under de många
kolonialkrigen och verkligen inte den nazistiska rasismen, som dessbättre är ofta
skildrad i våra medier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar