Då ville vi ha
svenska kärnvapen
1957 gjordes en
opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40
procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen
bestämd åsikt.
Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska
medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium,
1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens
Nyheter slog fast, att kärnvapen i det här sammanhanget var ohyggligt
effektivt. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten,
betecknade konventionellt försvar som ”pilbågar”.
Bland militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra
svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade
utländsk militär, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med
och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general
Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det
skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:
Prov på hög höjd över
Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att
skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte
uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras.
1959 gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29
procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en
uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så
det till slut blev politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret
kärnvapen.
Boken I
stället för atombomb
Vad hade då hänt under dessa två år
i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade
behandlas på partiledarnivå, ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en
debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen under Karl Staaffs
och Hjalmar Brantings tid.
Debatten fokuserade på två
händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen
mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström (signaturen PAF)
en central person.
Boken hette I stället för atombomb och skrevs av Per
Anders Fogelström och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och
reservofficer. Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den
byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde
skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner
omistliga, som demokrati och humanism. Militärmiljarderna skulle i stället
användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den
här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det
här var mitt under Kalla kriget och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I
slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra
gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs
egna ord:
Vi samlar rostande högar
av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och
hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare.
Men om vi skrotade våra vapen, hur skulle vi då försvara
oss mot Stalins efterträdare? Författarna menade att det här positiva
alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det svårt att angripa
oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var
"ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda
kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och
därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett ”goodwill-försvar”. I
stället för atombomb slutar med följande ord:
Låt inte hänsyn till
gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om
möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan
till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn --
i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion
att skapa trygghet. Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det
ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med
ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld.
Boken blev en inspiration för många som tvivlade på
militära förintelsemetoder och var medvetna om den fattiga världens elände.
Flera ulands- och fredsföreningar grundades, bland andra TUFF, Tyresö Ulands-
och Fredsförening, som ännu är en mycket aktiv förening, som har finansierat
många utomordentliga projekt inte minst i Indien. Radio Tuff har hörts på www.tyresoradion.se
varenda vecka
sedan 1985.
Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA)
Samma år som I
stället för atombomb utkom grundades AMSA, Aktionsgruppen mot svensk
atombomb. Det började med att några personer samlades på Kväkargården i
Stockholm. Fogelström och några till var med och han och Barbro Alving fick i
uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två
programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra
mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt
debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära
ändamål, för uppbyggande
syften". Denna punkt var uppenbart inspirerad av
Fogelström-Morells bok.
AMSA bestod i början av 21 personer. Förutom Alving och
Fogelström fanns där bland andra författaren Sara Lidman, Ulf Himmelstrand,
Stig ”Slas” Claesson, ärkebiskop Yngve
Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson
och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst Fogelström, var ute på återkommande
möten och debatter. Ibland kom så mycket folk att man måste dubblera mötet och
låta föredragshållarna uppträda två gånger samma kväll.
Det här väckte uppmärksamhet i pressen och debatterades med
hetta. Självklart för denna tid - McCarthys decennium- varnade man för att AMSA
och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen.
Det är nästan komiskt att läsa vad även etablerade tidningar skrev: Sydsvenska
Dagbladet hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft",
där det talades om "den blåögde
författaren PA
Fogelström och hans vilseförda". I Norra Skånes Tidningar
stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor", AMSA som:
Världsfrånvarande
ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop,
vilka lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k.
Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv
skall underlättas.
Faktum var, att inte en enda av de 21 AMSA-medlemmarna var
kommunist. Men även detta skulle konservativa Svensk Tidskrift lasta gruppen
för, när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i
AMSA gjorde gruppen extra skum och farlig.
Fogelström och Svahnström
Till AMSA hörde
också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent för flera av våra största
tidningar. Han blev ordförande för Kampanjen mot atomvapen som inspirerades av
Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna mot kärnvapen och ordnade i
flera år demonstrationer på svenska vägar, gator och torg.
I motsats till Svahnström spelade PAF knappast någon
framträdande roll i Kampanjen mot atomvapen eller inom den livaktiga
Vietnamrörelsen Hans hållning stämde nog bra överenes med vad han i sin bok Café
Utposten (1970) låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle,
under strejken före Amaltheaaffären säga:
"Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många
nog som är ute och skriker".
Suverän ordförande för Svenska Freds under 14 år
PAF och
Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice
ordförande. Det är alldeles för lite uppmärksammat, vilket enormt och
skickligt arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.
Det här var en
omvälvande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds,
grundat redan 1883, drogs med. Det blev oändliga diskussioner om olika former
av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror
och andra genvägar till politisk lycka. Ibland på årskongresserna kunde man få
lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga
nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera
kampen mot militarismen.
Det var säkert organisationens stora lycka att som
ordförande då ha PAF. Han stod över käbblet, lyssnade med oändligt tålamod,
försökte alltid att finna lösningar på konflikter och lyckades nästan jämt tack
vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För yngre och mindre återhållsamma
blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar. Han
bemötte kritiken av Svenska Freds för att inte vara tillräckligt revolutionär
med orden: "Fredsrörelsen är radikal,
den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi
har: våld och vapen”. Han skrev också:
Vi vill fred och
användandet av icke-våldsliga metoder, men därför har vi ingen rätt att fördöma
dem som inte uthärdar det våld de utsätts för, utan själva griper till våld.
Medlen kan
sabotera ändamålet
Som Ruben Lind i
boken Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel
medel. PAF var knappast någon varm anhängare av direkta aktioner och klar
motståndare till våldsamheter. Ändå var han en gång medskyldig, låt vara
indirekt - till grov skadegörelse. En sen natt under Vietnamtiden väcktes PAF
av telefonen. Det var en yngling, som nog var lite på örat, och som ville
diskutera den "amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och
behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet". Nattetid kunde tydligen
den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa han till
sist i desperation ungefär att: ”han ju kunde göra vad han ville”, "panga
dororna" på ambassaden till exempel.
Dagen efter stod det i tidningarna att massor av fönster på
USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Den som delvis låg bakom det
var alltså en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.
Mer om sambandet mellan mål och medel skrev PAF:
Jag tror att man måste
vara mycket misstänksam när det predikas, att ändamålet helgar medlen, när man
låter påskina att vår oförvitlighet är så gränslös, att även de mest
fruktansvärda vapen skulle förädlas av att bli använda av oss.
Eller med andra ord:
Våld löser inte
problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en
trasig maskin att fungera genom att sparka på den.
Enorm arbetskapacitet
Ett par typiska
egenskaper hos PAF var hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska
kunnighet. Det var nästan obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta
ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för
Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt samt grunda och driva
Fredsföreningen Eken på Söder. Gång på gång tvingades han ta itu med fattiga
Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur
egen ficka.
Han städade upp
genom att slänga, sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket
annat. Att han också under sin ordförandetid hann med att skriva de tre sista
böckerna i Stadsserien, Café Utposten, Kamratserien plus ett antal andra
skrifter och artiklar var imponerande.
PAF var alltså en mycket produktiv människa, en flitig man,
ja som rökare var han faktiskt ännu flitigare än sin efterträdare, vilket var
en prestation. När jag några år före hans död intervjuade honom för Radio Tuff,
märkte jag att han gång på gång gjorde lite nervösa rörelser mot fickorna,
vilket jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att
läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om
det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte
han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkaren.
Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på
styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare
är dock helt ogrundade.
ÅKE SANDIN
PS: Tidskriften Parnass www.parnass.nu
ägnar nästa nummer åt Per Anders Fogelström (1917-1998), signaturen PAF. Texten
ovan ingår då i tidskriften
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar