KUVÖSBLUFFEN
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska
kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah.
Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade
via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka
opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter
"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om
hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait.
Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt
låtit spädbarnen dö på golvet..
Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva
historien låg en reklamfirma, Hill
& Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80
miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme
och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men
våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal
anställda bearbeta opinionen - med allting från T-shirts till nationella
bönedagar.
Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande
vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror
skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något
frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av
Kuwaits diplomater i Washington.
Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000
irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i
bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal,
flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de
egna.
Efteråt blev hundratusentals irakier indirekta offer för
Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport dog uppåt en halv miljon barn, främst till
följd av sanktionerna.
"SADDAMS MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN"
2003 var det dags igen att
angripa Irak. Det föregicks av stora folkliga protester mot det annalkande
kriget. Enorma demonstrationer i alla större europeiska städer den 15 februari
2003. I Stockholm var vi nästan 50 000 som krävde nej till kriget. Det var en
bred samling, alltifrån unga anarkister till prydliga Östermalmsdamer,
alltifrån vänstersympatisörer till borgerliga krigsmotståndare.
De folkliga
meningsyttringarna nonchalerades genom att angriparna, USA och England, angav
ett någorlunda rimligt skäl för aggressionen: Det gällde att förebyggande
beröva den otäcke Saddam Hussein de massförstörelsevapen, som rentav påstods
hota att utplåna delar av Europa. Följden blev ett krig som drabbat miljontals
människor med död, skador, flykt och annat elände. Än i dag påverkas Irak av
efterdyningarna. Bara i år har ca 6000 irakier dödats i inre oroligheter.
Som vanligt när man dristar
sig till att resultatvärdera krig blir man grymt besviken. Irak hade inga
massförstörelsevapen, så huvudmotivet för angreppet var en bluff.
ATT "RÄDDA CIVILA" GENOM FLYGBOMBNINGAR?
Natos ingripande i Libyen
härom året motiverades tjusigt med att man skulle "rädda civila". Men
just bombningar har ju dödat massor av just civila genom åren. Collateral
damage som dessa offer förskönande kallas. Även många libyska civila dödades av
dessa "räddningsinsatser".
Men genom bombningar kunde
ju Muammar Khadaffi infångas och lycnchas. Det skapade till en börja med
optimism. I dag är dock Libyen ett laglöst och kaotiskt land, där bland andra
den amerikanske ambassadören mördades, självaste premiärministern kidnappades,
svenska konsulatet i Benghazi bilbombades och olika till tänderna beväpnade
"rebellgrupper" bekämpar varandra och lamslår ekonomin.
Libyen är fullt av vapen,
vilka också spridits till andra oroshärdar, såsom Syrien. Därifrån har några
veckor varit ganska tyst, sedan det i Damaskus användes kemiska vapen. Dessa
påstods ha använts av Assadregimen, men ännu väntar vi på de definitiva
bevisen. Många frågar sig vad Carla del Pontes FN-rapport från i våras tog
vägen. Denna erfarna före detta chefsåklagare vid krigsförbrytartribunalerna
antydde ju att det snarare var rebellgrupper som använde kemvapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar