VARFÖR
DENNA LÅNGA TEXT NEDAN?
(Hur
några ledande Tyresömoderater med frenesi stämplat mig som antisemit beror nog
främst på en artikel i Expressen 1997 och som de fått från Expo. Eftersom de
helt okritiskt trodde på den blev de förstås väldigt upprörda. Synd att de inte
försågs med TUFFs svar i samma tidning. Där avslöjades alla lögner i den
smutskastande artikeln. Se texten "Redan
1997 beljögs Tuff" i denna blogg den 16 aug.
Expressen
anklagade mig för att vara en skum historieförfalskare, eftersom jag i fredstidningen
PAx nr 5/1996 i krönikan "Krigspropagandan
lurar oss" hade skrivit att det var en myt, att tyskarna gjort tvål
och lampskärmar av sina dödade offer. Expressen censurerade i sitt svar Tuffs
påpekande om att aktade historiker, bl a de judiska professorerna Deborah
Lipstadt, Walter Laquer, Gitta Sereny och Yehuda Bauer hade avfärdat människotvålarna som en myt. Det
var alltså Expressens egen stjärnreporter som själv var skum historieförfalskare.
På minnesplatsen av
koncentrationslägret Sachsenhausen hade jag sett bilder på lampskärmar, som sades
vara tillverkade av nazistiska offers hud i Buchenwald, dit jag skrev och bad
om detaljer. Då fick jag svar från doktorerna Knigge
och Stein. De berättade, att man --efter 50 år! -- äntligen låtit analysera
"lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts
universitet fann att den var av djurskinn. Det är därför det finns anledning
att påminna om en av 1900-talets mest ökända kvinnor:
Ilse,"Buchenwalds
häxa".Lampskärmar av offren?
Ingen annan kvinna under 1900-talet har blivit så illa
beryktad som Ilse Koch. Media från alla världens länder har överhöljt henne med
de mest förnedrande epitet: "Buchenwalds häxa", "The Bitch of
Buchenwald", "det rödhåriga odjuret", "den sadistiska
nymfomanen", "en sexuell psykopat", "en moraliskt fördärvad
hora" och "en smutsig slampa".
Kanske var hon allt detta, ett monster i kvinnogestalt? Alla
som dömde henne i den ena rättegången efter den andra var män, liksom nästan
alla de tusentals som fördömde henne i media. Men ingen kvinnogrupp har
någonsin velat --eller vågat-- ta sig an hennes fall.
Hur som helst var hon "den mest hatade kvinnan i
världen", som Newsweek uttryckte det när hon 1967 hittades hängd i sin
cell.
EN VANLIG
FLICKA FRÅN DRESDEN....
Redan om hennes barndom har det skrivits skrönor, som i en
bok av D. Constanza: La Chienne de Buchenwald (Paris 1952). Hon
skall ha varit dotter till en prostituerad, blivit våldtagen vid tolv års ålder
och därmed kommit att för alltid föra ett osedligt och brottsligt liv.
Verkligheten var, att Ilse Koch föddes 1906 i Dresden som
det yngsta av tre barn i en småborgerlig familj. Pappan hette Köhler, var
verkmästare och socialdemokrat. Hennes tonårstid sammanföll med Tysklands
nederlag i första världskriget och den påföljande ekonomiska krisen med
superinflation, arbetslöshet, stora krigsskadeståndsbetalningar och politisk
oro. Vid sexton års ålder var hon lärling i en bokhandel och fick sedan olika
kontorsjobb, det sista på cigarettfabriken Reemtsma i Dresden
Någon politiskt värst engagerad människa tycks hon dock inte
ha varit.
...SOM KOM SIG
UPP
I stället för att söka sin lycka inom politiken gjorde hon
det sängvägen, låt vara genom äktenskap. I maj 1937 gifte hon sig med
SS-officeren Karl Koch. Denne var tio år äldre än Ilse och hade från relativt
blygsamma förhållanden --han hade varit kontorist-- tack vare sitt engagemang i
nazistpartiet och SS grundlagt en till synes lovande karriär. Karl Koch var
frånskild och hade hade två barn, av vilka det ena var utvecklingsstört.
Dessutom hade han ett par mellanhavanden med polisen bakom sig.
Vigseln, som skedde mitt i natten med rituell pompa och
paraderande SS-män som hedersvakt, ägde rum i Sachsenhausen-Oranienburg ett par
mil norr om Berlin. Där var Koch kommedant för koncentrationslägret, det jämte
Dachau äldsta av den långa rad av liknande otäcka inrättningar som i snabb takt
skulle uppstå.
1937 började på Himmlers order ett nytt koncentrationsläger
att byggas några kilometer från Weimar, i trakter som ironiskt nog hade varit
tillflykt för Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Det fick namnet
Buchenwald. Den nu 40-årige Karl Koch, vars begåvning bland annat tycks ha
bestått i att hålla sig väl med SS-topparna, ansågs vara den rätte mannen att
bli dess kommendant. I oktober 1937 flyttade Ilse in i "Villa Koch"
utanför det av taggtråd och vakttorn omgärdade lägerområdet. Ännu hyste lägret
inte fler än ett par tusen fångar jämfört med de tiotusentals som de första
månaderna av 1945 trängdes, svalt och dog där.
Buchenwald var männens värld, vilket gällde såväl
vaktmanskapet och SS-ledningen utanför taggtråden som fångarna innanför. Först
under den sovjetiska tiden 1945-1950 skulle lägret hysa också fångna kvinnor.
Förutom Ilse fanns bara sju andra kvinnor i Buchenwald, fruar till
SS-officerare. Som kommendantens hustru blev den forna kontorsflickan från
Dresden nu högsta hönset. Hon hade städfruar från Weimar till sin hjälp liksom
fångar, som skötte de praktiska sysslorna. Hon kunde köpa sig kläder och möbler
--som det senare skulle visa sig också med pengar hennes man berövat fångar på.
Det är klart att den drygt 30-åriga Ilse Koch väckte
uppseende på detta mansdominerade ställe, där utöver det andra eländet
sexualnöden självfallet var stor. Hon
beskrevs ibland på den tiden som vacker och sexig, omdömen som inte bekräftas
av de foton som senare skulle publiceras över hela världen, ibland med
bildtexten "den koögda nymfomanen". Hennes få medsystrar, Buchenwalds
SS-fruar, tycks inte ha haft mycket till
övers för henne, åtminstone inte efter kriget när de ombads vittna mot henne.
De ansåg att hon var utmanande klädd, i alldeles för korta kjolar och trånga
jumprar.
Också bland fångarna vimlade det av historier om hur
sexuellt utmanande denna beridna "kommandeuse" skall ha varit. Inte
ens på hästryggen skall hon ha varit anständigt klädd och hon påstods ha funnit
ett perverst nöje i att rida genom fånglägret för att hetsa upp karlarna. Det
fanns dock vittnen som bestämt hävdade att Ilse Koch alltid hade ridbyxor och
stövlar, ganska naturligt då hon använde en vanlig manssadel. Och flera
vittnen, bland andra Buchenwaldfången och författaren av böcker om
koncentrationslägren, Eugen Kogon, förnekade att de sett eller hört talas om att
hon någonsin skulle ha funnits inne på fångarnas område.
Andra i den stora skaran vittnen berättade om hur hon slagit
fångar med sitt ridspö, att hon när någon fånge misshagade henne hade sett till
att han hårt straffades eller avrättades. Anstiftan till mord blev därför
sedermera en av anklagelsepunkterna mot henne.
VÄNSTERPRASSLANDE
TREBARNSMOR
Den mest spektakulära anklagelsen mot Ilse Koch var, att hon
såg till att tatuerade fångar avrättades, så att hon kunde använda deras hud
till lampskärmar och andra föremål. Den verkliga skräckvarianten av denna
beskyllning var, att hon först hade tagit hem den tatuerade till sig och låtit
honom vara sin älskare för att morgonen därpå låta beordra hans avrättning. Det
var sådana berättelser, som fick segrarmakternas journalister att bli euforiska
och som i hela världen stämplade henne både som nymfoman och sadist.
Några hållbara bevis för att hon sexuellt skulle ha
utnyttjat fångar har aldrig presenterats. Själv nekade hon till det, men hon
blånekade ibland till alltför mycket och talade förstås i egen sak. Det som hon
däremot medgav var att hon under tiden i Buchenwald hade legat med
ställföreträdande kommendanten Herman Florstedt och lägerläkaren, doktor
Waldemar Hoven.
Faktum var, att Ilse
i Buchenwald födde barn i rask takt: sonen Artwin 1938 (han skulle förkrossad
över skriverierna om sina föräldrar sedermera begå självmord) samt döttrarna
Gisela 1939 och Gudrun 1940. Den sistnämnda dog redan som baby.
Ilse Koch var alltså havande under mer än halva sin tid som
kommendanthustru i Buchenwald och hade småbarn att ta hand om. Det var en
omständighet som inte passade in i bilden av henne som häxa och inte heller
nämnvärt kom fram i de många vittnesmålen under rättegångarna mot henne.
NAZISTERNA
DÖMDE KARL KOCH TILL DÖDEN !
I slutet av 1941 började hotfulla moln segla upp över Ilse
Kochs ljuva liv som hustru till Buchenwalds kommendant. En general i Waffen-SS
och tillika hög polisfunktionär med det osannolika namnet, prins Josias Georg
Wilhelm Adolf von Waldeck-Pyrmont, hade börjat intressera sig för Karl Kochs
administration av lägret. Den 18 december 1941 lät general Waldeck häkta Koch
för förskingring av fångars tillgångar och han fördes till Gestapo i Weimar.
Men redan dagen därpå släpptes han.
Waldeck hade underskattat Kochs förbindelser i den hösta
SS-ledningen. Det finns uppgifter om att Ilse skulle ha gjort framstötar där
för att få sin man frigiven. Å andra sidan påstås, att hon under makens korta
arrestering hade förebrått honom för brottsliga handlingar i syfte att rädda
sitt eget skinn. När han sedan snabbt frigavs hade hon simulerat ett hysteriskt
anfall för att dölja sitt svek mot honom. Hur som helst var det här ändå slutet
på Kochs chefstid i Buchenwald. Himmler omplacerade honom, först till Lublin i
Polen och efter några månader till Saatz i Tjeckoslovakien.
Ilse stannade kvar i Buchenwald tills vidare och planerade
att ansluta sig till sin make i Saatz, när bostads- och flyttningsproblem hade
lösts. Hon skulle aldrig komma iväg.
Prinsen och SS-generalen Waldeck hade trots motståndet från
högsta ort inte givit upp sina planer på att rensa upp i Buchenwalds ekonomiska
träsk och sätta dit den förre kommendanten, Karl Koch. 1943 fick han en ovanligt energisk och rättsmedveten
medhjälpare, undersökningsdomaren Konrad Morgen. Denne tillhörde SS och hade
till och med varit suspenderad en tid för sin alltför oförskräckta kamp mot
rättsrötan i nazistkretsarna.
Morgen grävte fram bevis på att Buchenwalds ledning hade
varit inblandad i svarta affärer. Sedan beordrade han Karl Koch tillbaka till
Buchenwald. När Koch den 24 augusti 1943 infann sig där, blev han arresterad.
Morgonen därpå kom Morgen för att
arrestera Ilse. När hon förstod, att också hon skulle bli föremål för rättegång
skall hon enligt Morgen ha farit ut i okvädinsord och hotat: "Det här
kommer att stå dig dyrt!"
Tillsammans med Kochs efterträdare som kommendant i
Buchenwald, Hermann Pister, samt en kriminalkommisarie och en SS-major utförde
sedan Morgen en pedantiskt noggrann husundersökning av Kochs villa. Den skulle
sedan bli av stort intresse, när i rättegångarna mot Ilse frågan kom upp, om
hon i sin ägo hade föremål gjorda av människohud.
Pendeln hade nu svängt igen för askungen från Dresden, som
under några år varit prinsessa i Buchenwald, där så många människor pinades och
dog. Hon placerades i fängelset i Weimar, där 40 fångar delade på sex celler.
Där skulle hon stanna i sexton månader.
Först den 19 december 1944 var SS-domstolen i Weimar klar
med sina domar. Karl Koch dömdes till döden för tre mord och förskingring av
allmänna medel. Han hade berikat sig på olika sätt. Fångar som hjälpt honom att
plundra andra fångar på deras tillgångar hade han låtit döda för att undanröja
besvärande vittnen. Morgen var övertygad om att det skett i en lång rad av fall
men han koncentrerade sig i åtalet på tre av dem, för vilka bevisen var
särskilt graverande. Den 5 april 1945, bara en vecka innan amerikanerna
befriade Buchenwald, avrättades Karl Koch och hans kropp brändes i lägrets
krematorium. Buchen-wald blev både hans uppgång och mycket snöpliga fall.
För Ilse hade åklagaren yrkat på fem års fängelse för
delaktighet i makens skumraskaffärer. Morgen hade samlat många vittnesmål från
fångar, bland annat med löfte om förmåner, om att hon hade slagit och sparkat
andra fångar. Han misslyckades dock med att få någon fånge att vittna om att
han själv varit utsatt för hennes godtycke och omotiverade brutalitet.
Ilse Koch frikändes i denna sin första rättegång.
OVETANDE OM
UPPSTÅNDELSEN?
Fri igen efter sexton månader i häkte begav sig Ilse till
Ludvigsburg utanför Stuttgart, där hennes styvsvägerska, Erna Raible, bodde med
Ilses båda barn. Svägerskan skulle snart få nog och praktiskt taget kasta ut
Ilse och hennes barn. Ilse både drack och umgicks med karlar, klagade fru
Raible. Också hennes nya hyresvärdinna förfasade sig: Ilse förvandlade sitt
hyresrum till en bordell, lät hon meddela.
Ilse skulle snart slippa att konfronteras med upprörda
hyrestanter. Någon gång kring månadsskiftet maj-juni 1945 kallades hon av
amerikanerna till förhör och utfrågades om Buchenwald. Hon släpptes med
förmaningen att stanna på orten. Först en månad senare, den 30 juni,
arrresterades hon för gott.
Ilse Koch gjorde ingen ansats att gömma sig eller byta namn.
Uppenbarligen ansåg hon att hon för ett halvår sedan i Weimar hade blivit
rentvådd för alltid. Vid de senare rättegångarna uppgav hon, att hon sommaren
1945 inte heller känt till vilket enormt uppseende hon ägnats i världspressen.
Det behöver inte vara så konstigt som det låter, för i nederlagets totala kaos
fungerade inte den tyska nyhetsförmedlingen utan inskränktes ofta till
ockupationsmaktens proklamationer och förhållningsorder. Först i oktober 1945
hade hon genom att i fängelset läsa tidskriften LIFE fått reda på sin
herostratiska ryktbarhet.
EN
JOURNALISTISK PANGGREJ
När amerikanerna i mitten av april 1945 befriade Buchenwald
fanns många ohyggliga förhållanden att skildra för de medföljande
journalisterna: Massor av sjuka och utsvultna fångar stirrade hålögt på de
instormande journalisterna. De sista månaders enorma överbeläggning i förening
med epidemier och alltmer oregelbunden mattillförsel i det sönderbombade
Tyskland ledde till att fångarna dog som flugor. Krematorierna hann inte med
och amerikanerna fick se vämjeliga likhögar.
Nu var likhögar eller sjuka och svältande människor inte
något unikt i andra världskrigets Europa. Men i Buchenwald fann journalisterna
något alldeles extra. Fångar berättade om en ung rödhårig och grönögd kvinna,
som var gift med en hög tysk officer och som varit en riktig häxa. När
berättelserna om henne publicerades fick journalisterna ännu lättare fram nya
uppgifter och också att häxan i fråga skulle ha varit Ilse Koch, gift med
Buchenwalds kommendant. Historierna fick trovärdighet genom att USAs
krigsministerium släppte ut rapporter om att denna Ilse Koch faktiskt hade
låtit flå tatuerade fångar för att komma åt deras hud.
Sedan kom reportage av den typ som Ann Stringer från den
stora amerikanska nyhetsbyrån United Press gjorde:
"Lampskärmen
var gjord av skinnet från en man. Bredvid fanns dessutom bokomslag, bokmärken
och andra prydnadsföremål, alla på samma sätt framställda av människohud. Jag
såg dem i dag och kunde se porerna och de nästan omärkliga, utan tvekan
mänskliga, hudlinjerna. Jag rörde vid lampskärmen. Den kändes slät och häftade
vid min hand."
Inför de andlöst lyssnande och flitigt antecknande
journalisterna ville alltfler ge sin version av hur man flått människor i
Buchenwald. En amerikan som var fånge där ett par månader i slutet av 1944
berättade om fångna ryska flygare, vilka man avlägsnat brösttatueringarna på.
Några hade därvid dött. Han hade hört, att det skett på befallning av
kommendanten, vars hustru ville ha tatuerad hud till dekorationer. Trots att
paret Koch vid den här tidpunkten sedan över ett år satt häktade i Weimar,
godtogs också denna berättelse.
BLEV MED BARN
IGEN !
Första halvåret av 1945 skulle bli Ilse Kochs sista tid i
frihet. Efter arresteringen satt hon nästan två år i ett interneringsläger, kallat
"Läger 77", i Ludvigsburg. Över tusen kvinnor var fångar där. Många
av dem hade haft befattningar i nazistpartiet men få av dem var i likhet med
Ilse misstänkta för krigsförbrytelser. Lägret hade rykte om sig att hysa damer
som ännu propagerade för nazistiska värderingar och flera blev på grund av
detta isolerade från de andra. Ilse tillhörde inte till de politiskt aktiva.
I mars 1947 överfördes hon till Dachau för den amerikanska
krigsförbrytarrättegången mot tyska befattningshavare i Buchenwald. På grund av
Ilse, den enda kvinnan bland 30 män på de åtalades bänk, blev det den mest
uppseendeväckande rättegången efter Nürnberg-tribunalen mot de ledande
nazisterna.
Ännu mer sensationellt blev det, när det ganska snart
framkom att huvudpersonen faktiskt var med barn. För amerikanerna, som haft
ansvar för hennes internering var detta pinsamt, särskilt som det allmänt
antogs, att fadern måste vara en amerikansk soldat eller förhörsledare.
Amerikanerna satte igång med en undersökning. De kom fram till att det kanske
hade varit en annan fånge, en tysk som flera gånger skulle ha lyckats ta sig in
i hennes cell. Andra uppgifter säger, att det var en amerikansk vaktpost, åter
andra att det rörde sig om en polsk vakt.
Till allt det andra gåtfulla kring denna kvinna tillkommer
alltså det faktum, att man inte vet med vem hon i fångenskap blev med barn.
Själv vägrade hon hårdnackat att avslöja det. Det enda hon tillstod var att det
skedde i december 1946. Inte utan oblyg ironi kallade hon befruktningen sin
"lilla julklapp" [kleines Weihnachtsgeschenk}.
För hennes chanser i rättegången var havandeskapet både till
för- och nackdel. En del muttrade, att nu kunde man av sentimentala skäl inte
ge henne ett välförtjänt dödsstraff. Å andra sidan ökade det inte
trovärdigheten i hennes ständiga försäkringar, att hon i Buchenwald bara varit
hemmafru, maka och mor.
RÄTTVISA ELLER
HÄMND ?
Domstolen i Dachau bestod av åtta amerikanska militärer med
överstes rang och med en ordförande, generalen Emil C. Kiel. Bara en av de nio hade
juridisk skolning. Åklagarsidan utgjordes bland annat av tre civila jurister
under ledning av William D. Denson från New York. Försvaret leddes av
arméjuristen, major Charles Whitney, som till sin hjälp hade kapten Emanuel
Lewis och tre tyska advokater.
Ilse Koch anklagades för en lång rad brott, bland annat för
att ha utsatt flera tusen fångar för död, misshandel, tortyr, hungersnöd,
förnedring etc. och att hon därvid handlat enligt en "gemensamt uppgjord
plan" [common design]. I ett häfte som åklagarsidan lät distribuera hette
det att de "trodde sig kunna bevisa,
att den åtalade på ett sadistiskt sätt hade roat sig med att använda
människohud från lägerfångar till personliga föremål som handskar, bokomslag
och lampskärmar". Västliga media var inte sena att åter påminna om
dessa ohyggligheter. En östtysk tidning,
"Der Sozialdemokrat", berättade om Ilses lyxliv och erotiska
eskapader i Buchenwald och om hur hon ibland badat i ett kar fyllt med
madeiravin !
Åklagarna hade inga svårigheter att få tag på villiga att
vittna mot Ilse Koch. Särskilt vittnesbörd av före detta fångar från
koncentrationslägren tillmättes största vikt. Så småningom skulle dock dessa
vittnesmål komma att behandlas med större försiktighet. Som den amerikanske
majoren Leon D. Poullada, vilken i Dachau tillhörde försvarssidan, uttryckte
det på tal om dessa vittnen:
"Först
trodde domstolarna på deras vittnesmål som på ett evangelium, förkunnat av
oskyldiga offer. Sedan började domstolarna att visa stort misstroende mot dessa
'yrkesvittnen' , särskilt som några av dem vid inte mindre än tio fall som
vittnen hade lämnat samma berättelser om olika åtalade. I några fall blev dessa
vittnen själva avslöjade och dömda som krigsförbrytare, efter det att deras
vittnesmål väsentligt bidragit till att fälla anklagade."
Också mot tolkar och förhörsledare har det framförts kritik
av deras alltför bristande objektivitet. Många av dem var så kallade
"trettionior", det vill säga sådana som hade flytt från Tyskland före
kriget och nu kom tillbaka, begripligt nog inte alltid fria från hämndlystnad.
Det finns också exempel på att mycket hårda metoder användes vid förhören av
misstänkta, främst i den så kallade Malmedyrättegången mot hundratals medlemmar
av Waffen-SS. Där fastslog en amerikansk undersökningskommission att tortyr i
stor utsträckning användes. Bland annat fick många soldater sina testiklar
söndersparkade av de amerikanska förhörs-ledarna, andra drevs till självmord.
Och om förhören inför rättegången mot de anklagade från Buchenwald berättade
Emil Pleissner, som själv dömdes som krigsförbrytare:
"Varje
svar som misshagade herr Kirschbaum, bestraffades med slag i ansiktet och
strypgrepp. Fyra före detta fångar stod beredda att klippa till."
Pleissner berättade också att han hade hotats att bli
utelämnad till Polen och funnit för gott att underteckna allt som
förhörsledaren hade förelagt honom.
Amerikanen Robert Kunzig, som tillhörde åklagarsidan i
Dachau, berättade om de förhördas rädsla för tolkarna:
"Förvisso
märkte jag, att många vittnen blev förtegna, när tolken var närvarande. Det
föreföll mig, som om de betraktade tolken som en tredje person, ungefär som en
Hitlertidens SS-man, så de ville hellre prata mellan fyra ögon. Jag försökte
tala med dem på tyska --jag kunde lite-- utan tolken, och det var som en damm
brast. Några av dem blev ganska emotionella och envisades med att visa mig
skadorna på sina kroppar, vilka härrörde från slagen"
Ett exempel på liknande förhörsmetoder lämnades av Alfred
Müller, som hade varit politisk fånge i Buchenwald. När han inte kunde intyga,
att han sett en åtalad SS-man misshandla en fånge, blev förhörsledaren, Josef
Kirschbaum, rasande och hotade med att sätta dit Müller själv.
Det finns dock inte några uppgifter om att Ilse Koch skulle
ha blivit illa behandlad vid förhören eller i fångenskapen.
TVÅ
HUVUDVITTNEN OM MÄNNISKOHUDEN
Det förefaller som om åklagarsidan i rättegången mot Ilse
Koch var medveten om att bevisen mot henne i fråga om lampskärmar och liknande
ruskigheter inte var värst solida. Samtidigt hade media haussat upp
förväntningarna genom att ha gjort en jätteaffär av just detta. Därför
mobiliserade åklagarna tio vittnen, som skulle försöka styrka att hon verkligen
låtit avrätta fångar för att få tag på deras hud eller i varje fall hade ägt
föremål av människohud.
Ett av dessa vittnen var Kurt Sitte, tjeckisk fysiker och
fånge i Buchenwald. Han berättade om att människohud hade preparerats och
handel med sådana bitar hade varit vanlig i lägret. Vart det sedan hade sålts
eller tagit vägen visste han dock inte.
Sitte trodde inte, att den lampa amerikanerna hade visat
fångarna vid befrielsen var Ilse Kochs. Den saknade nämligen "en fot gjord av skelettet från en
fånges fot med en vit knapp på lilltån som strömbrytare", såsom ett
annat vittne hade beskrivit den inför domstolen.
Huvudvittnena mot Ilse Koch i fråga om människohuden var Kurt
Titz och Herbert Froböss. Titz hade som fånge varit en slags kalfaktor i
"Villa Koch". Han berättade inför domstolen i Dachau:
"Man
förklarade för mig, att lampskärmarna var gjorda av människohud. Mellan de båda
lampskärmarna fanns en dödskalle. Lille Artwin lekte med denna dödskalle genom
att plocka ut tänderna."
På frågan om lampskärmarnas utseende blev Titz mera
svävande:
"Jag
kan inte minnas det....för mig var det alltid hemskt att titta på dem, för jag
visste ju att de var gjorda av människohud. Varje gång jag fick syn på dem
kändes det förfärligt...Jag såg dem varje dag."
Under den fortsatta utfrågningen preciserade han sig genom
att påstå att den ena skärmen hade ett mönster av prickar och fyrkanter, på den
andra fanns en segelbåt avbildad.
Det andra huvudvittnet, Herbert Froböss, presenterades i
domstolen som franciskanerpräst och skulle ha blivit arresterad av nazisterna
redan 1934 under ett besök i Tyskland. Han uttryckte sig mera självsäkert än
Titz och tycktes ha ett mycket gott minne även för detaljer. Tillfrågad om Ilse
Kochs handskar också var av människohud svarade han:
"Ja,
vid varje tillfälle höll hon den vänstra handsken i sin vänstra hand. Den var
vitaktigt gul och på baksidan av handsken var en stjärna intatuerad".
Froböss berättade också:
"Fru
Koch uppenbarade sig till häst. En kamrat befann sig i lägret --hans namn var
Jean-- fransman eller belgare. Han var känd i hela lägret på grund av sina
tatueringar. Han hade några enastående tatueringar från huvudet till tårna....
Jag minns särskilt en färggrann kobra, som slingrade sig uppför hela vänstra
armen....på bröstet hade han en utomordentligt tydligt tatuerad segelbåt med
fyra master. Till och med i dag kan jag ännu se den klart för mina ögon. Fru
Koch red fram mycket nära intill honom. Hon betraktade honom och noterade sedan
hans nummer. Samma kväll blev mannen uppropad och sågs sedan dess aldrig
mer"
Några veckor senare, fortsatte Froböss, hade han i
patologilaboratoriet sett några hud-stycken och "till min förfäran kände jag igen segelbåten som jag sett på
Jean"
Kort därefter, berättade Froböss, hade han fått i uppdrag
att hjälpa Kochs med en familje-krönika och där på fotoalbumets pärmar hade han
återsett segelbåten!
BEDRAGARE OCH
YRKESFÖRBRYTARE
Vilka var då Kurt Titz och den minnesgode och vältalige
"franciskanerpatern" Herbert Froböss?
Om den sistnämnde gjorde amerikanska armén i tysthet en
undersökning. Det framkom då, att han redan 1926 hade blivit arresterad för
förfalskning. När Hitler tog makten 1933 satt Froböss i fängelse för andra
brott. I Buchenwald tillhörde han "de gröna", det vill säga de många
yrkesförbrytare som också internerades där. Strax efter kriget hade "fader
Herbert" blivit utesluten ur franciskanerklostret i Fulda, "då han inte var i stånd att uppfylla
en prästs åligganden". Sedan
hade han försökt att få pengar av en fru Förschner genom att lova att fixa ut
hennes man ur fängelset.
Det andra huvudvittnet, Kurt Titz, var viktigt inte bara
beträffande lampskärmarna och andra saker av förment människoskinn utan också
för att han själv hade blivit straffad efter att ha misshagat fru Koch. Han
arbetade under lång tid i Villa Koch. När hon vid ett tillfälle kom på honom
med att dricka av husets vin, pryglades han av lägerpersonalen. Titz gav fru
Koch skulden.
Det märkliga var att Titz efter en tid på nytt fick börja
arbeta hos Kochs. Ibland fick han ensam på dagtid ha hand om huset. I mars
1942, när Karl Koch redan var förflyttad från Buchenwald och Ilse en dag var
inne i Weimar, hittades Titz asberusad i källaren. Ännu värre var, att han hade
gått bärsärkargång i huset: slagit sönder flaskor, glas, och möbler, hällt ut
sprit och parfym, rivit sönder kläder och vällt ut byrålådor. På en punkt går
vittnesmålen isär. Både Ilse och den nye kommendanten Pister påstod, att Titz
efter att ha härjat i Kochs sovrum hade tagit på sig kläder, som tillhörde
Ilse. Titz själv tillbakavisade detta som "ett
av fru Kochs perversa, sadistiska påståenden".
Även den här gången klarade Titz livhanken, trots att det
åtminstone i slutet av kriget inte behövdes mycket av förstörelse eller stöld
för att också vanliga tyska civila skulle bli avrättade. Han skulle i stället
bli ett viktigt vittne i både SS-processen mot Kochs och den amerikanska
rättegången i Dachau mot fru Koch.
VAR FANNS
LAMPSKÄRMAR OCH FOTOALBUM?
Det fanns inga skriftliga dokument som kunde binda Ilse Koch
vid de många anklagelserna utan domstolen fick lita till skaran av vittnen. De
många uppgifterna i pressen om att amerikanerna 1945 i Villa Koch hade hittat
lampskärmar och andra föremål av människohud, som Ilse hade låtit införskaffa,
upprepades av flera vittnen, Men Villa Koch hade tömts på paret Kochs saker,
långt innan amerikanerna anlände. Redan i augusti 1943 hade ju paret Koch
häktats för att sedan inte kunna bo Buchenwald. Karl Koch kom visserligen
tillbaka dit men bara några timmar --för att avrättas och kremeras.
De fyra tyskar som vid häktningen 1943 utförde en minutiös
husundersökning just för att hitta graverande bevis mot Karl och Ilse Koch
vittnade vid rättegången. Med Konrad Morgen i spetsen --han som hade fått Koch
dömd till döden-- försäkrade de att de hade letat mycket noga och att
lampskärmar och fotoalbum inte hade varit av människohud. Morgen menade
dock, att bitar av människohud hade preparerats i lägrets
patologiavdelning.
När lampskärmar, handskar, inbindning av album och andra
chockerande ting spelade en så stor roll i anklagelserna hade det varit
naturligt och behövligt att inför domstolen presentera dessa föremål, särskilt
som det allmänt sades, att de hade blivit hittade och beslagtagna av
amerikanerna. Detta skedde aldrig och åklagarnas ursäkt löd:
"Vi
ber domstolen notera att vi inget hellre skulle vilja göra än att förevisa
denna lampskärm. Då dessa bevisföremål i april 1945 övertogs av tredje armén,
följde tyvärr därpå en order att de tillsammans med flera andra saker skulle
skickas till Nürnberg. Vi innehade naturligtvis ett kvitto. I oktober 1945
fordrade vi tillbaka dessa bevisföremål från Nürnberg. Då meddelade man oss,
att de personer som hade ställt ut kvittot på de olika föremålen hade rest
tillbaka till USA och att.... man inte visste, var de specifika föremålen hade
tagit vägen."
I augusti 1947 kunde det berömda amerikanska TIME Magazine
meddela, att nu hade rättvisan hunnit i kapp den "smutsiga slampan" Ilse Koch, "häxan från Buchenwald, som till sin förnöjelse hade misshandlat
fångar i det nazistiska koncentrationslägret och låtit förfärdiga handskar och lampskärmar av deras hud, sedan
de dött av tortyr." Hon hade just dömts till livstids fängelse.
Samma dag, just efter det att domen fallit, överlämnade en
representant för åklagarsidan paret Kochs båda fotoalbum till Ilses försvarare,
major Whitney och kapten Lewis. Båda albumen var inbundna i svart läder och
innehöll de vanliga familjebilder man brukar finna i privata fotoalbum.
Försvararna blev förstås upprörda över att albumen faktiskt hade funnits men
hemlighållits av åklagarsidan, så att de inte hade kunnat användas i
rättegången för att åtminstone på en punkt rentvå Ilse Koch och definitivt
punktera några av åklagarsidans vittnesmål. I den nådeansökan de snart lade in
betonade de just det märkliga uppdykandet av "de beryktade fotoalbumen knappt en timme efter det att dom
avkunnats". Denna ansökan avslogs.
GENERAL CLAY
BLEV UTMOBBAD
Whitney och Lewis gav sig dock inte. De inlämnade en ansökan
om revidering av domen. De påpekade inte bara den uppenbart usla bevisningen
beträffande lampskärmar, fotoalbum och liknande skräckhistorier utan
ifrågasatte också om bevisen räckte till för att fastslå, att Ilse Koch
verkligen hade kunnat negativt påverka administrationen av Buchenwald eller
delta i någon "gemensamt uppgjord plan" att trakassera fångar.
Detta överklagande behandlades av amerikanska militära
myndigheter som hade en särskild enhet som behandlade ansökningar om
strafflindring för de ca 1500 tyskar som av USA dömts som krigsförbrytare.
Efter att ha studerat protokollen från rättegången fann dessa arméjurister, att
bevisningen på avgörande punkter var bristfällig och rekommenderade en
strafförkortning, från livstid till fyra års fängelse. Den som hade att fatta
det slutliga avgörandet var general Clay.
General Lucius D. Clay hade 1947 blivit chef för den
amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Den 8 juni 1948 följde han med
instämmande av sin stabschef, general Hübner, revisionsmyndighetens råd att
minska Ilse Kochs straff till fyra års fängelse. Det tog av någon anledning ett
par månader innan beslutet blev offentligt. Då hette det i ett meddelande från
USAs krigsministerium bland annat:
"Det
kunde inte övertygande bevisas, att hon valt ut fångar att dödas för att få tag
på deras tatuerade hud. Vidare kunde det inte tillräckligt visas, att hon i sin
ägo haft föremål av människohud".
Det blev en enorm proteststorm. Med undantag för några få
sansade pressröster rasade tidningarna i hela västvärlden över Clays beslut. I
öst slogs det upp som ett bevis på den imperialistiska västliga dekadensen.
Veteranorganisationer protesterade liksom judiska organisationer. Många
politiker tog tillfället att ropa ut sin indignation i samma riktning som
opinionens orkanvindar.
Så när Clay skulle hålla tal i Waldorf Astoria i New York
möttes han av en uppretad folkmassa, som skrikande undrade om han redan glömt
miljoner döda judar och som hade plakat med texter som: "Sluta upp att dalta med nazisterna!"
Clay blev beskylld
för att vara alltför mjuk, men faktum är att han bland annat fastställde 200
dödsdomar mot tyskar. Långt senare, 1976, skulle han kommentera fallet Ilse
Koch:
"En
företagsam reporter, som först gick in i hennes hus, hade givit henne det
vackra namnet 'The Bitch of Buchenwald'. Dessutom hade han hittat några vita
lampskärmar, om vilka han skrev, att de var gjorda av människohud. Denna
journalist blev hennes olycksöde.
Det
visade sig nämligen, att det handlade om getskinn. Men under rättegången talade
man alltid om människohud. Det var nästan omöjligt för henne att få en rättvis
rättegång."
EN HÄXA FÅR
INTE GÅ LÖS !
När Ilse Koch efter fyra år släpptes ur amerikansk
fångenskap väntade nya förhörsledare på henne, den här gången hennes landsmän.
I USA hade några kongressmän med sinne för det politiskt gångbara tagit upp
hennes fall. Deras problem var, att amerikanerna redan hade slutfört fallet och
därför inte kunde ställa henne inför rätta på nytt.
Dilemmat klarades av genom att man gav tyskarna själva en
möjlighet att föra en krigsförbrytarrättegång. Den ägde rum i Augsburg
1950-1951. Ännu flera vittnen än förut hade mobiliserats och tyskarna var
angelägna att visa världen att de ville göra upp med sitt nazistiska förflutna.
Ilse Koch dömdes till livstids fängelse igen.
Hon tillbringade resten av sitt liv i ett fängelse i Aichach
i Bayern. Medan andra livstids-dömda från Dachaurättegångarna mot
krigsförbrytare blev frigivna, de flesta redan under 1950-talet, nekades Ilse
Koch nåd. Västtyska beslutsfattare stod inför ett genant problem: De kunde inte
frige henne, det skulle ha väckt för mycket ont blod, men de ville inte heller
bli påminda om att hon i strid mot human och modern kriminalvårdspraxis
existerade år efter år bakom galler. Ilse hjälpte dem ur deras förlägenhet.
1967 hittades hon, då 61-årig, hängd i sin cell. Då hade hon med undantag för
första halvåret 1945 skakat galler i 24 år. Hon begravdes i Aichach.
Det sista året av sitt liv hade hon fått besök några gånger
av den son hon födde i fången-skapen hösten 1947. Han hette Uwe och hade efter
födseln lämnats bort till barnavårds-myndigheterna. Först vid nitton års ålder
hade han förstått, vem som var hans mor, då han läste att den beryktade Ilse
Koch hade fött barn just den dag som var hans födelsedag.
MEDIA DÖMER
TILL HÄXA
För några sekler sedan dömde vi lite här och var i Europa
många tusen kvinnor som häxor och avrättade dem. Det var ofta starka eller lite
avvikande kvinnor som råkade illa ut. Den tidens främsta nyhetsdistributörer
och opinionsbildare var prästerna. Kyrkan var tidens helt överskuggande
mediaorgan, där folk regelbundet och mangrant samlades och fick sig till livs
något av det som tidningar, radio och TV i dag förmedlar. Det var just den
tidens redaktörer, prästerna, som gick i spetsen för förföljelserna.
Mängder av trendmedvetna vittnen svor dyrt och heligt på att de sett kvinnor
kopulera med självaste Djävulen, vars penis var fjällig och vars sperma kall
som is.
Kanske finns en viktig förklaring till Ilse Kochs öde i den
framgångsrika ansökan om revidering av domen från Dachau 1947, som major
Whitney och kapten Lewis skrev:
"Propagandans och
massuggestionens makt kan väl knappast bättre illustreras än av fallet Ilse
Koch. Långt före rättegången var hon i allmänhetens ögon redan dömd som
'Buchenwalds häxa', en grönögd, rödhårig nymfoman, som roade sig med att samla
lampskärmar och andra föremål av människohud. Historier utbredde sig begärligt
från man till man, pressen smyckade ut dem med grälla detaljer, varje ny
berättelse kompletterade bilden genom ännu mera osannolika detaljer. Men när
bevismaterialet skulle föreläggas domstolen saknade bevisen substans."
(Huvudkälla till denna text: California-professorn Arthur L. Smith jr.: "Der Fall
Ilse Koch, DIE HEXE VON BUCHENWALD" (1995)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
LAMPSKÄRMARNA
AV "MÄNNISKOHUD" ÄNNU AKTUELLA
I muséet på minnesplatsen för koncentrationslägret
Sachsenhausen-Oranienburg fanns ännu 1995 bilder av föremål, bland annat en
lampskärm, som tyskarna uppges ha tillverkat av människohud i Buchenwald. Men
chefen för Buchenwalds minnesplats, dr Volkhard
Knigge, säger enligt ett dpa-telegram den 4 april 1995:
"Också
lampskärmar, som påståtts skulle vara tillverkade av människohud har enligt
nyaste forskningar visat sig vara gjorda av svinläder"
Och i ett brev (28.6.95) till Åke Sandin bekräftar dr
Knigge:
"Tvål
av människofett framställdes inte i Buchenwald. Inte heller lampskärmar av
människohud"
Dr Harry Stein
vid Gedenkstätte Buchenwald berättar i brev (12.10.95) till Åke Sandin, att man
i Buchenwald inför en utställning i april 1995 hade låtit undersöka ett antal
föremål. Det rättsmedicinska institutet vid medicinska fakulteten vid
universitetet i Erfurt hade då fastslagit att "lampskärmen av människohud" var av vanligt läder.
Ändå lever myten om "lampskärmarna av människohud"
vidare. För media är det naturligt att de gärna uppehåller sig vid det makabra
och sensationella. Så till exempel Aftonbladet den 27/1 1995 (50-årsdagen av
Auschwitz' befrielse):
"Tatuerade fångar
flåddes. Huden användes till lampskärmar, små handväskor och handskar"
Värre är, att de som kallar sig historiker surfar på samma
trend. En av dem är historiedocenten Lennart Lundmark, som i Svenska Dagbladet
(10/4 -96) visserligen ansåg att tyskarnas beryktade tvåltillverkning av
människofett var en myt men upprepar skrönan om Buchenwalds lampskärmar av
människohud.
--------------------------------------------
ÅKE SANDIN 1998
