Vart tog Per Ahlmark vägen, denne liberal med de raka verbala puckarna? Vilar han ut i den skog som i Israel bär hans namn? Minns honom med en viss förtjusning, när han 1999 i DN dammade på oss, som i ett upprop i rikspressen protesterade mot det folkrättsvidriga anfallet på Jugoslavien. Han skrädde inte orden utan stämplade oss som ”den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner”.
Visst var flera av oss veteraner men många tillhörde inte alls någon extremvänster. Om jag minns rätt fanns bland oss till exempel historieprofessorn Peter Englund, numera ständig sekreterare i Svenska Akademien. Och själv är jag närmast smickrad över att jag hamnade i en ny fålla efter att av argumentslösa trendnissar ha etiketterats som lite av varje, bland annat med epitetet ”förbannad pacifist”.
Anfallet på Jugoslavien var ett anfallskrig, alltså ett sådant som i Nürnbergdomstolen 1945-46 ansågs vara det värsta av alla krigsförbrytelser, eftersom det ledde till allt annat elände och massmördande. Och det var starten för andra aggressioner, 2001 mot Afghanistan och 2003 mot Irak, krig som fortfarande pågår. Vilken massdöd och vilket elände det i så många år inneburit för afghaner och irakier vill vi ogärna tänka på.
Att resultatvärdera västmakters anfallskrig bör vi avstå från, om vi vill tillhöra det i medierna dominerande traska-patrullo-patrasket. En som ändå vågar ifrågasätta är amerikanskan Diana Johnstone. 2004 utkom hennes bok ”Dårarnas korståg”, där hon försökte nyansera den i västlig propaganda ensidiga bilden av serberna som de ”onda”. Det upprörde det rättroende som på DN:s kultursidor började svamla om ”brunvänster” och Björn Eklund fick sparken från Ordfront Magasin för att han vågade publicera en intervju med Johnstone.
I dagens Radio Tuff fick Diana Johnstone en ”veckans ros” för att ha kritiskt resultatvärderat ”befrielsen” av Kosovo, så nu väntar jag bara på att vargarna börjar yla igen. Ibland nämner jag också förlorarnas lidanden under andra världskriget och hamnar då på någon skamlista hos etnocentriker med makt och inflytande över medierna..
Diana Johnstone verkar förstå mera av krig än mittfårans firade debattörer och åsiktspoliser, för så här skriver hon:
”Krig är ett brottsligt tillstånd. Det i fredstid värsta av alla brott, att döda folk och förstöra deras egendom, blir då tillåtna, uppmuntrade och belönade handlingar. Det finns förvisso goda skäl att försöka begränsa fasorna genom att etablera konventioner för ’laglig’ krigföring, men samtidigt är det något perverst med att vilja rena kriget från ojuste agerande, som om det rörde sig om någon slags sport. Insisterandet på respekt för mänskliga rättigheter i krigssammanhang får aldrig leda till att man glömmer att kriget självt är den grundläggande kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av de organiserade militära aktiviteterna under krig, och framförallt under inbördeskrig, ger den allmänna oredan därtill tillfälle till en mängd privata brott som våldtäkt, vandalism och stöld. Situationen kompliceras av att kriget inte bara för med sig brott utan också tendensen att överdriva eller rentav att hitta på brott som begåtts av fienden. Av alla ’krigsförbrytelser’ är kanske förtal den mest oundvikliga och minst kända”
-----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1284)
söndag, januari 30
lördag, januari 29
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1282) 30/1 2011 till....
....till Internationella Röda Korset, som varnar för fortsatt försämrad säkerhet i Afghanistan, särskilt för landets civila. Enligt FN var det i fjol en 20 procentig ökning av civila som dödades i stridernas korseld, en ökning som enligt Internationella Röda Korsets högste operative chef Pierre Krähenbühl återspeglats i fler och fler sårade på organisationens sjukhus. Organisationens sjukhus i Kandahar hade i fjol fler än dubbelt så många krigsskadade patienter än året dessförinnan. En av få ljuspunkter enligt IRK är att talibanerna faktiskt går att tala med.
....till Carsten Jensen, som i DN skrivit analyserande artiklar om det över nio år militära engagemanget i Afghanistan. Hans tredje och avslutande text (19/1) hade den betecknande rubriken ”Vår tid i Afghanistan är förbi”
....till den amerikanska författaren Diana Johnstone, som nu skrivit en text med rubriken ”Ett kriminellt Kosovo—Amerikas gåva till Europa”. Hon påstår att ”USA:s medier har givit större utrymme åt anklagelserna mot Julian Assanges eventuella sex-ofredanden än åt en officiell rapport om Kosovos premiärminister Hashim Thacis kriminella företag.” Rapporten är skriven av den liberale schweiziske senatorn Dick Marty på uppdrag av Europarådets parlamentariska församling. Medan Kosovo blir allt fattigare har Thachis gäng samlat förmögenheter på olika slags kriminell handel, såsom trafficking, prostitution och narkotikahandel.
....till Eivor Sydberg i Härjedalen som i brev till Radio Tuff bland annat skriver: ”Ingen har mig veterligt krävt med kraft, att krigsindustrierna skall ställa om produktionen och att deras forskare skall arbeta för liv, inte för död. Ingen regering har ställt detta krav, ej heller Förenta Nationerna.” Och hon slutar sitt brev så här: ”Jag beundrar alla människor som i olika organisationer arbetar för fred. De ä r värda allt beröm. Men jag är orolig för mina och andra mödrars barn och barnbarn. Vilken framtid går de till mötes?”
....till två aktiva i ”Svenska jurister mot kärnvapen”, Stig Gustafsson och Curt Riberdahl, som på DN.Debatt (24/1) skriver under rubriken ”Natos kärnvapen hinder för svenskt medlemskap”, bland annat: ”Nato förbehåller sig rätten att använda kärnvapen först (s k first use) utan att ha utsatts för angrepp med sådana vapen. Detta gäller också mot länder som inte har kärnvapen. Enligt vår mening strider denna strategi mot folkrätten sådan den uttolkats 1996 i ett yttrande av Internationella domstolen i Haag” Skribenterna varnar för att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära medansvar för Natos kärnvapen.
....till Generösa och solidariska Tuff-medlemmar som under 2010 satte in 18315 kr som gåvor på Tuffs pg 16 01 37 -6, därav 2 620 kr till Radio Tuff. Eftersom Tuff inte har stöd av offentliga medel är det sådana insatser från medlemmarna som gör att vi kan betala hyra för Tuff-lokalen, fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff med mera. Ett annat skäl är förstås att allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Tack också till tre medlemmar som redan i år satt in sammanlagt 3 500 kr på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2. Ett speciellt tack till Pelle i Haninge som i januari i år skänkte flera tusen kronor både till Radio Tuff och närradioföreningen
....till Tuffs lockande mötesarrangemang: Två lärare från Tyresö skola, Kerstin Andersson och Jonas Hugosson, besökte tillsammans med gymnasisten Sofia Quiroga kring nyår de många Tuff-projekten i Indien. Om detta berättar de, kanske också med bilder, i ”Navet”, Föreningsgården Kvarnhjulet (vid Nyboda skola) tisdagen den 8 februari kl 19. Sedan blir det i samma lokal diskussion om det brännande ämnet ”Våldet, krigen och religionerna” måndagen den 28 februari kl 19.
....till Carsten Jensen, som i DN skrivit analyserande artiklar om det över nio år militära engagemanget i Afghanistan. Hans tredje och avslutande text (19/1) hade den betecknande rubriken ”Vår tid i Afghanistan är förbi”
....till den amerikanska författaren Diana Johnstone, som nu skrivit en text med rubriken ”Ett kriminellt Kosovo—Amerikas gåva till Europa”. Hon påstår att ”USA:s medier har givit större utrymme åt anklagelserna mot Julian Assanges eventuella sex-ofredanden än åt en officiell rapport om Kosovos premiärminister Hashim Thacis kriminella företag.” Rapporten är skriven av den liberale schweiziske senatorn Dick Marty på uppdrag av Europarådets parlamentariska församling. Medan Kosovo blir allt fattigare har Thachis gäng samlat förmögenheter på olika slags kriminell handel, såsom trafficking, prostitution och narkotikahandel.
....till Eivor Sydberg i Härjedalen som i brev till Radio Tuff bland annat skriver: ”Ingen har mig veterligt krävt med kraft, att krigsindustrierna skall ställa om produktionen och att deras forskare skall arbeta för liv, inte för död. Ingen regering har ställt detta krav, ej heller Förenta Nationerna.” Och hon slutar sitt brev så här: ”Jag beundrar alla människor som i olika organisationer arbetar för fred. De ä r värda allt beröm. Men jag är orolig för mina och andra mödrars barn och barnbarn. Vilken framtid går de till mötes?”
....till två aktiva i ”Svenska jurister mot kärnvapen”, Stig Gustafsson och Curt Riberdahl, som på DN.Debatt (24/1) skriver under rubriken ”Natos kärnvapen hinder för svenskt medlemskap”, bland annat: ”Nato förbehåller sig rätten att använda kärnvapen först (s k first use) utan att ha utsatts för angrepp med sådana vapen. Detta gäller också mot länder som inte har kärnvapen. Enligt vår mening strider denna strategi mot folkrätten sådan den uttolkats 1996 i ett yttrande av Internationella domstolen i Haag” Skribenterna varnar för att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära medansvar för Natos kärnvapen.
....till Generösa och solidariska Tuff-medlemmar som under 2010 satte in 18315 kr som gåvor på Tuffs pg 16 01 37 -6, därav 2 620 kr till Radio Tuff. Eftersom Tuff inte har stöd av offentliga medel är det sådana insatser från medlemmarna som gör att vi kan betala hyra för Tuff-lokalen, fortsätta att betala sändningsavgifter för Radio Tuff med mera. Ett annat skäl är förstås att allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Tack också till tre medlemmar som redan i år satt in sammanlagt 3 500 kr på Tuffs insamlingskonto 79 36 36 -2. Ett speciellt tack till Pelle i Haninge som i januari i år skänkte flera tusen kronor både till Radio Tuff och närradioföreningen
....till Tuffs lockande mötesarrangemang: Två lärare från Tyresö skola, Kerstin Andersson och Jonas Hugosson, besökte tillsammans med gymnasisten Sofia Quiroga kring nyår de många Tuff-projekten i Indien. Om detta berättar de, kanske också med bilder, i ”Navet”, Föreningsgården Kvarnhjulet (vid Nyboda skola) tisdagen den 8 februari kl 19. Sedan blir det i samma lokal diskussion om det brännande ämnet ”Våldet, krigen och religionerna” måndagen den 28 februari kl 19.
Marianne Stieger: Skepp ohoj!
Kära lyssnare!
Som tonåring var jag fullständigt fascinerad av romanen ”Myteriet på Bounty” av Charles Nordhoff. I romanen skildras hur den härsklystne kaptenen William Bligh driver sin understyrman Fletcher Cristian i april 1789, samma år som den Franska revolutionen ägde rum, tillsammans med besättningen till myteri, något som är det värsta man kan göra på ett fartyg. Kaptenen sattes i en av livbåtarna och lyckades överleva och återvända till England.
Besättningen, under ledning av Fletcher Christian tog sig i land på en söderhavsö, där de hämtade förråd och tog sig kvinnor, något erövrare har gjort i alla tider. Sedan seglade de till ön Pitcairn som ligger i höjd med Chile långt ut i Stilla havet. Där brände de skeppet, slog sig ner och byggde upp en ny tillvaro åt sig. Att återvända till England var inte att tänka på. Där skulle de ha hängts allihop.
1962 spelades det in en film som byggde på romanen. Marlon Brando spelade huvudrollen som Fletcher Christian. Gissa vem som tittar på den filmen så fort det ges en chans? Förresten, ättlingarna till den revolterande besättningen och de mer eller mindre bortrövade kvinnorna från söderhavsön, lever fortfarande kvar på Pitcairn. Mer eller mindre i misär, sägs det.
Varför berättar jag nu detta för er, kära lyssnare? Jo, därför att Tyskland är i fullt uppror efter att ett myteri har ägt rum på den tyska marinens ögonsten, nämligen segelskolskeppet ”Gorch Fock”. Detta myteri ägde rum redan i november, men den tyska försvarsledningen höll tyst om det, ända tills det kom till allmänhetens kännedom för fjorton dagar sedan. Ett myteri på ”Gorch Fock”? Den tyska allmänheten talar om skandal, politikerna är upprörda över att försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg, adelsman till råga på allt och journalisternas kelgris, har hemlighållit händelsen. Dessutom har han, utan att kaptenen dessförinnan har blivit hörd, avskedat honom. Visserligen backade zu Gutenberg efter massiv kritik och talade om suspendering istället för avsked, men faktum är att en misskrediterad kapten nu ska föra hem ett fartyg han inte längre har kommandot över.
Vad är det nu som hänt egentligen? Varför så upprörda känslor? Jo, kaptenen på ”Gorch Fock” sägs har varit, precis som William Bligh på HMS ”Bounty”, mer eller mindre en slavdrivare och hyllade principen om kadaverdisciplin. Besättningen består av 69 man stamanställda och 200 officersaspiranter, både kvinnor och män. Utanför Brasiliens kust, en dag i november i fjol, i hårt väder, kommenderades de aspiranter som hade vakt upp i fartygets rigg för byte av segel. Och den här riggen är hög, ska ni veta. Den högsta masten är 45,3 meter över vattenlinjen. Det är inte fy skam ute på Stilla havet i hög sjö. Är det då att förvånas över att en av de kvinnliga aspiranterna vägrade bege sig upp. Hon vågade inte, hon var helt enkelt livrädd. Vakthavande officer följde fartygsbefälets påstådda mönster av glåpord och sexuella trakasserier och hotade den unga kvinnan att låta flyga hem henne med alla de konsekvenser det skulle få för hennes fortsatta karriär. Till saken hör att det tyska reglementet i sådana här fall ger utrymme för ordervägran. Det tillät inte officeren. Han tvingade upp den kvinnliga aspiranten i riggen. Hon drabbades av panik, störtade i havet och omkom.
Besättningen gjorde myteri. Fullt uppror uppstod ombord, innan kaptenen hade kontroll över fartyget igen. Saken tystades ner med inställningen att sådant händer på ett fartyg. Också försvarsministern agerade i tysthet. Men nu var ett filmteam med ombord och händelsen uppdagades i sinom tid för allmänheten. En storm, nej en orkan av protester mot kadaverdisciplinen och den omänskliga behandlingen bröt ut.
Och inte blev det bättre av att en tysk soldat under lek med vapen på en förläggning i Afghanistan sköt ihjäl en kamrat. Karl-Theodor zu Guttenberg står under full beskjutning, och detta precis när den sista kontingenten värnpliktiga just har inkallats i Tyskland. Från och med juli inför Tyskland, precis som Sverige just har gjort, en yrkesarmé. Blir det mindre kadaverdisciplin då? Blir det mindre lek med vapen på luckan? Blir det mindre onödigt spill av unga människoliv? undrar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1282
Som tonåring var jag fullständigt fascinerad av romanen ”Myteriet på Bounty” av Charles Nordhoff. I romanen skildras hur den härsklystne kaptenen William Bligh driver sin understyrman Fletcher Cristian i april 1789, samma år som den Franska revolutionen ägde rum, tillsammans med besättningen till myteri, något som är det värsta man kan göra på ett fartyg. Kaptenen sattes i en av livbåtarna och lyckades överleva och återvända till England.
Besättningen, under ledning av Fletcher Christian tog sig i land på en söderhavsö, där de hämtade förråd och tog sig kvinnor, något erövrare har gjort i alla tider. Sedan seglade de till ön Pitcairn som ligger i höjd med Chile långt ut i Stilla havet. Där brände de skeppet, slog sig ner och byggde upp en ny tillvaro åt sig. Att återvända till England var inte att tänka på. Där skulle de ha hängts allihop.
1962 spelades det in en film som byggde på romanen. Marlon Brando spelade huvudrollen som Fletcher Christian. Gissa vem som tittar på den filmen så fort det ges en chans? Förresten, ättlingarna till den revolterande besättningen och de mer eller mindre bortrövade kvinnorna från söderhavsön, lever fortfarande kvar på Pitcairn. Mer eller mindre i misär, sägs det.
Varför berättar jag nu detta för er, kära lyssnare? Jo, därför att Tyskland är i fullt uppror efter att ett myteri har ägt rum på den tyska marinens ögonsten, nämligen segelskolskeppet ”Gorch Fock”. Detta myteri ägde rum redan i november, men den tyska försvarsledningen höll tyst om det, ända tills det kom till allmänhetens kännedom för fjorton dagar sedan. Ett myteri på ”Gorch Fock”? Den tyska allmänheten talar om skandal, politikerna är upprörda över att försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg, adelsman till råga på allt och journalisternas kelgris, har hemlighållit händelsen. Dessutom har han, utan att kaptenen dessförinnan har blivit hörd, avskedat honom. Visserligen backade zu Gutenberg efter massiv kritik och talade om suspendering istället för avsked, men faktum är att en misskrediterad kapten nu ska föra hem ett fartyg han inte längre har kommandot över.
Vad är det nu som hänt egentligen? Varför så upprörda känslor? Jo, kaptenen på ”Gorch Fock” sägs har varit, precis som William Bligh på HMS ”Bounty”, mer eller mindre en slavdrivare och hyllade principen om kadaverdisciplin. Besättningen består av 69 man stamanställda och 200 officersaspiranter, både kvinnor och män. Utanför Brasiliens kust, en dag i november i fjol, i hårt väder, kommenderades de aspiranter som hade vakt upp i fartygets rigg för byte av segel. Och den här riggen är hög, ska ni veta. Den högsta masten är 45,3 meter över vattenlinjen. Det är inte fy skam ute på Stilla havet i hög sjö. Är det då att förvånas över att en av de kvinnliga aspiranterna vägrade bege sig upp. Hon vågade inte, hon var helt enkelt livrädd. Vakthavande officer följde fartygsbefälets påstådda mönster av glåpord och sexuella trakasserier och hotade den unga kvinnan att låta flyga hem henne med alla de konsekvenser det skulle få för hennes fortsatta karriär. Till saken hör att det tyska reglementet i sådana här fall ger utrymme för ordervägran. Det tillät inte officeren. Han tvingade upp den kvinnliga aspiranten i riggen. Hon drabbades av panik, störtade i havet och omkom.
Besättningen gjorde myteri. Fullt uppror uppstod ombord, innan kaptenen hade kontroll över fartyget igen. Saken tystades ner med inställningen att sådant händer på ett fartyg. Också försvarsministern agerade i tysthet. Men nu var ett filmteam med ombord och händelsen uppdagades i sinom tid för allmänheten. En storm, nej en orkan av protester mot kadaverdisciplinen och den omänskliga behandlingen bröt ut.
Och inte blev det bättre av att en tysk soldat under lek med vapen på en förläggning i Afghanistan sköt ihjäl en kamrat. Karl-Theodor zu Guttenberg står under full beskjutning, och detta precis när den sista kontingenten värnpliktiga just har inkallats i Tyskland. Från och med juli inför Tyskland, precis som Sverige just har gjort, en yrkesarmé. Blir det mindre kadaverdisciplin då? Blir det mindre lek med vapen på luckan? Blir det mindre onödigt spill av unga människoliv? undrar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1282
tisdag, januari 25
Tyresöradion och jag nu på Facebook
Hej!
Jag är ibland lite gammaldags. Gillar e-post som du säkert har erfarit. Och jag har ca 900 texter på min blogg http://www.tuffsandin.blogspot.com Men har flera gånger sagt på radion att jag tycker face to face, dvs personliga möten eller telefonsamtal, är bättre än Facebook, som alltför ofta innehåller rena trivialiteter. Men nu finns Tyresöradion och (motvilligt) jag också på Facebook:
Du som har ett Facebook-konto kan nu gå in och gilla Tyresöradion och själv skriva i loggen på Facebook.
Det går också att klicka på en gilla-knapp på hemsidan http://www.tyresoradion.se/
Åke Sandin tel 08-712 4463
PS: På tordag 27 jan. är du hjärtligt välkommen till en ny träff kl 19 i det mysiga samtalscaféet FilosoFIKA, där vi face to face fikar och diskuterar ämnet "DET MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET" i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80.
Jag är ibland lite gammaldags. Gillar e-post som du säkert har erfarit. Och jag har ca 900 texter på min blogg http://www.tuffsandin.blogspot.com Men har flera gånger sagt på radion att jag tycker face to face, dvs personliga möten eller telefonsamtal, är bättre än Facebook, som alltför ofta innehåller rena trivialiteter. Men nu finns Tyresöradion och (motvilligt) jag också på Facebook:
Du som har ett Facebook-konto kan nu gå in och gilla Tyresöradion och själv skriva i loggen på Facebook.
Det går också att klicka på en gilla-knapp på hemsidan http://www.tyresoradion.se/
Åke Sandin tel 08-712 4463
PS: På tordag 27 jan. är du hjärtligt välkommen till en ny träff kl 19 i det mysiga samtalscaféet FilosoFIKA, där vi face to face fikar och diskuterar ämnet "DET MÅNGKULTURELLA SAMHÄLLET" i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80.
tisdag, januari 18
Omfattande Tuff-bistånd 2010
(Från TUFF-bladet vintern 2011. Det skickas ut tull de ca 400 betalande medlemmarna i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Se http://www.tuff.fred.se/ )
Stort Tuff-bistånd 2010
Även år 2010 var Tuffs bistånd till flera olika länder betydande:
Till Indien: 270 000 kr
Till Afghanistan: 15 000 kr
Till Bagdad: 20 000 kr
Till Belgrad: 5 000 kr
Till Ship to Gaza: 8 400 kr
------------------------------------------------------
Summa bistånd 2010: 318 400 kr
Bhikhu sammanfattar
I Radio Tuff nr 1281, som 16-30 jan. kan höras på 91,4 MHz eller www.tyresoradion.se , gör Bhikhu Vyas, sedan 30 år vår främste indiske partner, en sammanfattning av de många Tuff-projekten. Han anser att det internationella samarbetet mellan Tuff och indiska gandhianer är ”helt unikt”. På 90-talet bekostade Tuff byggandet av sex skolor bland de hundratals byarna i det utfattiga och tidigare bortglömda Dharampur. Fortfarande står Tuff-pengar för driften av två av dessa skolor men räcker även till vattenförsörjning med mera. Området, där invånarna tidigare var analfabeter har nu till och med datorer i skolorna.
Mangogrammen en succé!
För 15 år sedan planterades 500 mangoträd i Dharampur. I dag finns över 100 000, som ger vitaminrika frukter och extrainkomster till fattiga bybor. ”Den perfekta presenten”, det vill säga Tuffs mangogram har bidragit till detta rekord. Finns ”för att gratulera” ”i stället för blommor” och ”till minne av”. Kan beställas från Åke Sandin, ake.sandin@tyresoradion.se tel 08- 712 4463.
Afghanska krigsdrabbade
Via pålitliga afghaner i Sverige har Tuff-pengar i Afghanistan använts till stöd för fattiga och ofta av krig skadade människor.
Barnbibliotek i Bagdad
Pengarna till Bagdad används för driften av de två barnbibliotek Svensk-Irakiska Solidaritets-kommittén anlagt i den irakiska huvudstaden. Solidaritetskommittén skriver: ”Vi uppskattar verkligen allt stöd från Tuff - ni är helt otroliga!!! Stort tack!”
Gamla fattiga i Belgrad
I samarbete med Tuffs partner Lina Vuskovic, tidigare ”kvinna i svart” i protest mot krigen, får fattiga gamla i Belgrad varje år julklappar. Det är mycket uppskattat av dessa veteraner, som genomlidit flera krig och i dag hankar sig fram på usla pensioner. Flera är flyktingar.
Pg 79 36 36-2 ”heligt”
Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 används endast till utlandsbetalningar. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Omkostnader för lokalhyra, Radio Tuff, telefon, porto etc täcks av Tuffs föreningskonto, pg 16 01 37 – 6, det vill säga genom medlemsavgifter och gåvor.
Välkommen du också som medlem!
Tuff är helt beroende av sina medlemmar. 2010 ökade glädjande nog antalet medlemmar.Men ännu flera behövs. Årsavgiften är 200 kr för enskild plus 80 kr för familjemedlem att sättas in på pg 16 01 37--6 I avgiften ingår fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och TUFF-bladet. Hör med dina vänner och bekanta om de inte vill gå med i TUFF!
http://www.tyresoradion.se
Tyresöradions hemsida har fräschats upp och nu kan man också höra pågående program på webben. Du kan alltså när du vill lyssna på det Radio Tuff som just sänts och som annars hörs på 91,4 MHz fyra ggr per dygn. På denna sida finns också fliken ”Sagt om 91,4”, där många hundra lyssnare har lämnat omdömen. Hör av dig till ake.sandin@tyresoradion.se eller 08-712 4463 om radion så blir han uppmuntrad!
Stort Tuff-bistånd 2010
Även år 2010 var Tuffs bistånd till flera olika länder betydande:
Till Indien: 270 000 kr
Till Afghanistan: 15 000 kr
Till Bagdad: 20 000 kr
Till Belgrad: 5 000 kr
Till Ship to Gaza: 8 400 kr
------------------------------------------------------
Summa bistånd 2010: 318 400 kr
Bhikhu sammanfattar
I Radio Tuff nr 1281, som 16-30 jan. kan höras på 91,4 MHz eller www.tyresoradion.se , gör Bhikhu Vyas, sedan 30 år vår främste indiske partner, en sammanfattning av de många Tuff-projekten. Han anser att det internationella samarbetet mellan Tuff och indiska gandhianer är ”helt unikt”. På 90-talet bekostade Tuff byggandet av sex skolor bland de hundratals byarna i det utfattiga och tidigare bortglömda Dharampur. Fortfarande står Tuff-pengar för driften av två av dessa skolor men räcker även till vattenförsörjning med mera. Området, där invånarna tidigare var analfabeter har nu till och med datorer i skolorna.
Mangogrammen en succé!
För 15 år sedan planterades 500 mangoträd i Dharampur. I dag finns över 100 000, som ger vitaminrika frukter och extrainkomster till fattiga bybor. ”Den perfekta presenten”, det vill säga Tuffs mangogram har bidragit till detta rekord. Finns ”för att gratulera” ”i stället för blommor” och ”till minne av”. Kan beställas från Åke Sandin, ake.sandin@tyresoradion.se tel 08- 712 4463.
Afghanska krigsdrabbade
Via pålitliga afghaner i Sverige har Tuff-pengar i Afghanistan använts till stöd för fattiga och ofta av krig skadade människor.
Barnbibliotek i Bagdad
Pengarna till Bagdad används för driften av de två barnbibliotek Svensk-Irakiska Solidaritets-kommittén anlagt i den irakiska huvudstaden. Solidaritetskommittén skriver: ”Vi uppskattar verkligen allt stöd från Tuff - ni är helt otroliga!!! Stort tack!”
Gamla fattiga i Belgrad
I samarbete med Tuffs partner Lina Vuskovic, tidigare ”kvinna i svart” i protest mot krigen, får fattiga gamla i Belgrad varje år julklappar. Det är mycket uppskattat av dessa veteraner, som genomlidit flera krig och i dag hankar sig fram på usla pensioner. Flera är flyktingar.
Pg 79 36 36-2 ”heligt”
Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 används endast till utlandsbetalningar. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Omkostnader för lokalhyra, Radio Tuff, telefon, porto etc täcks av Tuffs föreningskonto, pg 16 01 37 – 6, det vill säga genom medlemsavgifter och gåvor.
Välkommen du också som medlem!
Tuff är helt beroende av sina medlemmar. 2010 ökade glädjande nog antalet medlemmar.Men ännu flera behövs. Årsavgiften är 200 kr för enskild plus 80 kr för familjemedlem att sättas in på pg 16 01 37--6 I avgiften ingår fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och TUFF-bladet. Hör med dina vänner och bekanta om de inte vill gå med i TUFF!
http://www.tyresoradion.se
Tyresöradions hemsida har fräschats upp och nu kan man också höra pågående program på webben. Du kan alltså när du vill lyssna på det Radio Tuff som just sänts och som annars hörs på 91,4 MHz fyra ggr per dygn. På denna sida finns också fliken ”Sagt om 91,4”, där många hundra lyssnare har lämnat omdömen. Hör av dig till ake.sandin@tyresoradion.se eller 08-712 4463 om radion så blir han uppmuntrad!
söndag, januari 16
Kära barnbarn, pissa inte på våra gravar!
”Det var mycket bättre förr”, har vi gubbar i alla tider jämrande sagt. Egentligen var väldigt mycket värre då, men i ett avseende var det bättre: Vi var mycket yngre. Brukar citera min ångermanländske landsman, författaren och samhällskritikern Lubbe Nordström (1882-1942). I unga självsäkra vänners sällskap klämde han till med: ”Även jag har varit ung, ja yngre än de flesta!”
Läser i den tyska tidningen Die Zeit det tal som Cristophe Hein höll på nyårsnatten. Han är prästson och växte upp i Östtyskland (DDR) men är också i det återförenade Tyskland en uppskattad kulturpersonlighet. Han är född 1944 och alltså många år yngre (läs: mindre gammal) än jag. Ändå är han djupt bekymrad över världens nuvarande tillstånd.
Hein säger rentav att våra unga måste göra helt annorlunda än vi om världen ska räddas. Man kommer att tänka på historiens kanske mest kända kungliga mätress, Madame de Pompadour, som lär ha sagt: ”Efter oss syndafloden”. Hein varnar för en bokstavlig syndaflod, orsakad av klimatuppvärmningen, som vi svenskar dock inte känt något av hittills denna vinter. Han erinrar om att vi för ett århundrade sedan uppfann bilen, som vi sedan planerat för att skaffa innan vi ens tänkt på att skaffa vårt första barn. Hein menar, att privatbilarna har en enorm ”förstöringspotential” och säger:
”Nu finns också i Östeuropa, Kina och Indien lika många bilar som i Västeuropa och Nordamerika, och två andra kontinenter väntar otåligt på att de ska kunna bidra till klimatförstöringen”
Kanske är det Christophe Heins uppväxt som prästson som gör att han så starkt fördömer sin egen generations ”synder”, av vilka den värsta enligt honom är girigheten eller habegäret. Denna synd leder till död och fördömelse, anser han.
Själv tror jag att vår grunkfrälsthet har funnits i alla tider. Det tycks fånigt nog vara viktigare, vad man äger än vad man gör eller vad man är. Sedan några år säger barnen när de riktigt gillar någon: ”Han äger!”. Ibland undrar jag om vi inte ändrade våra prioriteringar under 1980-talet. Då översvämmades Sverige och Europa av en massa amerikanska budskap om lycka och framgång. Satsa och tänk på dig själv – underförstått: skit i alla andra!-- blev den trendiga parollen. Gamla värderingar som solidaritet, föreningsaktivitet och samhällsengagemang började snabbt förlora i status. Och den segrande marknadsekonomin har inneburit att aktiesparande har blivit den nya folkrörelsen och ”guldsot” den nya folksjukdomen.
En text i min blogg http://tuffsandin.blogspot.com från november har rubriken ”Våra barnbarns dom över oss!?” Där frågade jag: "Kommer våra barnbarn om 40 år att förfasa sig över att vi som självgoda och giriga konsumister låter många miljoner barn dö i onödan varje år i vår värld, att de miljarder vi satsar på mat till våra husdjur med 4 miljarder dollar överstiger de anslag vi ger till mat och hälsa för världens över en miljard fattiga, att vi stillatigande accepterar att tusentals kärnvapen finns (snacka om förintelse!) osv osv?”
Barnbarnen kommer att få mycket att undra över, så det återstår bara att citera slutraderna i Bertolt Brechts dikt ”Till kommande släkten”: ”Ack vi, som ville jämna marken för vänlighet kunde själva inte vara vänliga. Men ni, när tiden har kommit då människan hjälper sin medmänniska, tänk på oss med överseende!”
Så kära barnbarn, pissa inte på våra gravar utan tänk på oss med överseende!
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (1281) 16-30 jan 2011
Läser i den tyska tidningen Die Zeit det tal som Cristophe Hein höll på nyårsnatten. Han är prästson och växte upp i Östtyskland (DDR) men är också i det återförenade Tyskland en uppskattad kulturpersonlighet. Han är född 1944 och alltså många år yngre (läs: mindre gammal) än jag. Ändå är han djupt bekymrad över världens nuvarande tillstånd.
Hein säger rentav att våra unga måste göra helt annorlunda än vi om världen ska räddas. Man kommer att tänka på historiens kanske mest kända kungliga mätress, Madame de Pompadour, som lär ha sagt: ”Efter oss syndafloden”. Hein varnar för en bokstavlig syndaflod, orsakad av klimatuppvärmningen, som vi svenskar dock inte känt något av hittills denna vinter. Han erinrar om att vi för ett århundrade sedan uppfann bilen, som vi sedan planerat för att skaffa innan vi ens tänkt på att skaffa vårt första barn. Hein menar, att privatbilarna har en enorm ”förstöringspotential” och säger:
”Nu finns också i Östeuropa, Kina och Indien lika många bilar som i Västeuropa och Nordamerika, och två andra kontinenter väntar otåligt på att de ska kunna bidra till klimatförstöringen”
Kanske är det Christophe Heins uppväxt som prästson som gör att han så starkt fördömer sin egen generations ”synder”, av vilka den värsta enligt honom är girigheten eller habegäret. Denna synd leder till död och fördömelse, anser han.
Själv tror jag att vår grunkfrälsthet har funnits i alla tider. Det tycks fånigt nog vara viktigare, vad man äger än vad man gör eller vad man är. Sedan några år säger barnen när de riktigt gillar någon: ”Han äger!”. Ibland undrar jag om vi inte ändrade våra prioriteringar under 1980-talet. Då översvämmades Sverige och Europa av en massa amerikanska budskap om lycka och framgång. Satsa och tänk på dig själv – underförstått: skit i alla andra!-- blev den trendiga parollen. Gamla värderingar som solidaritet, föreningsaktivitet och samhällsengagemang började snabbt förlora i status. Och den segrande marknadsekonomin har inneburit att aktiesparande har blivit den nya folkrörelsen och ”guldsot” den nya folksjukdomen.
En text i min blogg http://tuffsandin.blogspot.com från november har rubriken ”Våra barnbarns dom över oss!?” Där frågade jag: "Kommer våra barnbarn om 40 år att förfasa sig över att vi som självgoda och giriga konsumister låter många miljoner barn dö i onödan varje år i vår värld, att de miljarder vi satsar på mat till våra husdjur med 4 miljarder dollar överstiger de anslag vi ger till mat och hälsa för världens över en miljard fattiga, att vi stillatigande accepterar att tusentals kärnvapen finns (snacka om förintelse!) osv osv?”
Barnbarnen kommer att få mycket att undra över, så det återstår bara att citera slutraderna i Bertolt Brechts dikt ”Till kommande släkten”: ”Ack vi, som ville jämna marken för vänlighet kunde själva inte vara vänliga. Men ni, när tiden har kommit då människan hjälper sin medmänniska, tänk på oss med överseende!”
Så kära barnbarn, pissa inte på våra gravar utan tänk på oss med överseende!
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff (1281) 16-30 jan 2011
fredag, januari 14
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1281) 16-30/1 -11 till....
....till fredstidningarna Pax och ”Kvinnor för fred”, som i sina senaste nummer har mycket läsvärt. Pax uppmärksammar bland annat tre av de många svenska värnpliktsvägrarna och har även en notis om ärkebiskop Wejryds utdelning av ickevåldsfondens priser. I ”Kvinnor för fred” skriver två så kloka radikaler som Maj Britt Theorin och Stefan Lindgren.
....till Freds- och konfliktforskaren Håkan Wiberg (1942-2010), som några månader före sin död förra sommaren skrev förordet till Johan Galtungs bok ”Johan utan land”. Där heter det bland annat: ”Den historiske Johan utan land var kung av England, blev bannlyst av Innocentius III år 1203 och fick absolution först när han tio år senare underkastade sig påvens överhöghet. Johan Galtung har blivit bannlyst på många håll. Norsk schweizisk och annan säkerhetspolis har spionerat på honom, han har blivit utburen från en talarstol i gamla Östtyskland, uppdrag och tjänster har försvunnit i flera länder, o.s.v. Eftersom han inte erkänner någon påvlig överhöghet får han ingen absolution, och en av de få saker som med total säkerhet kan sägas om honom är att han aldrig kommer att få Nobels fredspris. Han kommer knappast att sakna det: Gandhi fick det inte heller, däremot Kissinger och nu senast Obama omedelbart efter sin upptrappning av kriget mot Afghanistan och USA:s militärbudget”
....till den norske fredsprofessorn Johan Galtungs bok ”Johan utan land. På fredsvägen genom världen”. Där skriver han bland annat: ”De farligaste är de som tror sig utvalda av Gud, Historien eller något liknande, för de tror sig vara höjda över lagen och att jordens rike är deras, i varje fall ett utlovat land. Det finns en hel del av dem här i världen. Om de är grannar, går det ofta illa. Har vi mod att genomskåda alla deras flinka rationaliseringar och se allt detta i ögonen?” Galtung skriver konkret och roligt om sina många freds- och medlarinsatser världen över men också om sitt halvår i norskt fängelse för vapenvägran.
....till Svenska Afghanistankommittén, som Pierre Schori citerat i en artikel om Sveriges krigföring i Afghanistan. Schori förordar svenskt militärt uttåg och citerar siffror från Svenska Afghanistankommittén, som verkat i landet över trettio år: ”För de cirka 500 svenska soldater som riskerar liv och lem i Afghanistan skulle man kunna få 25000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever. Om Sverige verkligen vill hjälpa det under decennier krigsplågade afghanska folket borde valet mellan dyra militära insatser och civilt bistånd vara enkelt.” Faktum är att det i Tyresö blir ett offentligt seminarium med Monica Eriksson från Svenska Afghanistankommittén lördagen den 29 januari kl 10-12. Plats: Kulturcaféet, Kvarnhjulet vid Nyboda skola.
....till Tuffs arbetsutskott, som nu till medlemmar och andra skickar ut Tuff-kalendariet och TUFF-bladet. Det är mycket jobb i en lokalförening med en så hög aktivitet som Tuff, som inte har någon anställd. Värda rosor är bland andra Sylvia Ljungdahl och Margareta Svahn, som exempelvis jobbat med den otacksamma uppgiften att städa Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80.
....till kommande Tuff-arrangemang: Det populära samtalscaféet Filosofika har en ny träff torsdag den 27 januari kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Alla välkomna!
Nyligen besökte lärarna Kerstin Andersson och Jonas Hugosson samt gymnasisten Sofia Quiroga de många Tuff-projekten i Indien. Tisdag den 8 februari kl 19 inleder de ett Indien-möte i ”Navet”, Föreningsgården vid Nyboda skola.
....till dem som nu i början av året bestämmer sig för att bli Tuff-medlemmar genom att sätta in 200 kr för enskild plus 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6
....till Freds- och konfliktforskaren Håkan Wiberg (1942-2010), som några månader före sin död förra sommaren skrev förordet till Johan Galtungs bok ”Johan utan land”. Där heter det bland annat: ”Den historiske Johan utan land var kung av England, blev bannlyst av Innocentius III år 1203 och fick absolution först när han tio år senare underkastade sig påvens överhöghet. Johan Galtung har blivit bannlyst på många håll. Norsk schweizisk och annan säkerhetspolis har spionerat på honom, han har blivit utburen från en talarstol i gamla Östtyskland, uppdrag och tjänster har försvunnit i flera länder, o.s.v. Eftersom han inte erkänner någon påvlig överhöghet får han ingen absolution, och en av de få saker som med total säkerhet kan sägas om honom är att han aldrig kommer att få Nobels fredspris. Han kommer knappast att sakna det: Gandhi fick det inte heller, däremot Kissinger och nu senast Obama omedelbart efter sin upptrappning av kriget mot Afghanistan och USA:s militärbudget”
....till den norske fredsprofessorn Johan Galtungs bok ”Johan utan land. På fredsvägen genom världen”. Där skriver han bland annat: ”De farligaste är de som tror sig utvalda av Gud, Historien eller något liknande, för de tror sig vara höjda över lagen och att jordens rike är deras, i varje fall ett utlovat land. Det finns en hel del av dem här i världen. Om de är grannar, går det ofta illa. Har vi mod att genomskåda alla deras flinka rationaliseringar och se allt detta i ögonen?” Galtung skriver konkret och roligt om sina många freds- och medlarinsatser världen över men också om sitt halvår i norskt fängelse för vapenvägran.
....till Svenska Afghanistankommittén, som Pierre Schori citerat i en artikel om Sveriges krigföring i Afghanistan. Schori förordar svenskt militärt uttåg och citerar siffror från Svenska Afghanistankommittén, som verkat i landet över trettio år: ”För de cirka 500 svenska soldater som riskerar liv och lem i Afghanistan skulle man kunna få 25000 välutbildade lärare eller stödja 720 000 elever. Om Sverige verkligen vill hjälpa det under decennier krigsplågade afghanska folket borde valet mellan dyra militära insatser och civilt bistånd vara enkelt.” Faktum är att det i Tyresö blir ett offentligt seminarium med Monica Eriksson från Svenska Afghanistankommittén lördagen den 29 januari kl 10-12. Plats: Kulturcaféet, Kvarnhjulet vid Nyboda skola.
....till Tuffs arbetsutskott, som nu till medlemmar och andra skickar ut Tuff-kalendariet och TUFF-bladet. Det är mycket jobb i en lokalförening med en så hög aktivitet som Tuff, som inte har någon anställd. Värda rosor är bland andra Sylvia Ljungdahl och Margareta Svahn, som exempelvis jobbat med den otacksamma uppgiften att städa Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80.
....till kommande Tuff-arrangemang: Det populära samtalscaféet Filosofika har en ny träff torsdag den 27 januari kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Alla välkomna!
Nyligen besökte lärarna Kerstin Andersson och Jonas Hugosson samt gymnasisten Sofia Quiroga de många Tuff-projekten i Indien. Tisdag den 8 februari kl 19 inleder de ett Indien-möte i ”Navet”, Föreningsgården vid Nyboda skola.
....till dem som nu i början av året bestämmer sig för att bli Tuff-medlemmar genom att sätta in 200 kr för enskild plus 80 kr för familjemedlem på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6
måndag, januari 10
Radio Tuff nr 1280
Hej och god fortsättning på det nya året!
På http://www.tyresoradion.se/ kan man nu på vilken tid som helst lyssna på vilket program som helst av de tolv halvtimmar, bland annat Radio Tuff, som hörs dygnet runt vid radioapparaterna på 91,4 MHz.
Här nedan kommer en sammanfattning av Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1280) söndag 2 januari 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 16 januari på 91,4 MHz och när som helst på webben http://www.tyresoradion.se/ , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
En massa texter från Radio Tuff kan du läsa här nedan.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till Tuffs biståndsarbete 2010, till alla dem som ifjol använde mangogram för att gratulera eller beklaga någons sorg, till glädjande många nya Tuff-medlemmar, till fredsveteranen Johan Galtungs bok ”Johan utan land” och till många hundra radiolyssnare som lämnat sina omdömen, vilka gör att vi nu på det 27:e året orkar fortsätta med Radio Tuff.
Hampus Eckerman oroar och roar med rapporter om missbildningar i Irak pga utarmat uran, ekonomisk utveckling i Vitryssland, dödspatruller i Bangla Desh, oro i Tunisien, bankernas bojkott av Wikileaks och palestinsk dubbelspel.
Åke Sandins krönika handlar kritiskt om Expressen-reportern Ingvar Hedlund och har rubriken ” ’Stjärnslaskreportern’ och hans ’noggrannhet’ ”
Marianne Stieger minns katastrofer under 2010 och hoppas på ett nytt och mycket bättre 2011.
Från indiska landsbygden rapporterar på telefon lärarna Kerstin Andersson och Jonas Hugosson samt gymnasisten Sofia Quiroga om de många Tuff-projekten där.
Några ord om Per Oscarsson, 1967 Tyresöbo och en av Tuffs grundare
På http://www.tyresoradion.se/ kan man nu på vilken tid som helst lyssna på vilket program som helst av de tolv halvtimmar, bland annat Radio Tuff, som hörs dygnet runt vid radioapparaterna på 91,4 MHz.
Här nedan kommer en sammanfattning av Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1280) söndag 2 januari 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 16 januari på 91,4 MHz och när som helst på webben http://www.tyresoradion.se/ , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
En massa texter från Radio Tuff kan du läsa här nedan.
Trevligt om också du ville kontakta mig om radion, antingen på telefon 08-712 4463 eller på e-post ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
Veckans rosor delas ut till Tuffs biståndsarbete 2010, till alla dem som ifjol använde mangogram för att gratulera eller beklaga någons sorg, till glädjande många nya Tuff-medlemmar, till fredsveteranen Johan Galtungs bok ”Johan utan land” och till många hundra radiolyssnare som lämnat sina omdömen, vilka gör att vi nu på det 27:e året orkar fortsätta med Radio Tuff.
Hampus Eckerman oroar och roar med rapporter om missbildningar i Irak pga utarmat uran, ekonomisk utveckling i Vitryssland, dödspatruller i Bangla Desh, oro i Tunisien, bankernas bojkott av Wikileaks och palestinsk dubbelspel.
Åke Sandins krönika handlar kritiskt om Expressen-reportern Ingvar Hedlund och har rubriken ” ’Stjärnslaskreportern’ och hans ’noggrannhet’ ”
Marianne Stieger minns katastrofer under 2010 och hoppas på ett nytt och mycket bättre 2011.
Från indiska landsbygden rapporterar på telefon lärarna Kerstin Andersson och Jonas Hugosson samt gymnasisten Sofia Quiroga om de många Tuff-projekten där.
Några ord om Per Oscarsson, 1967 Tyresöbo och en av Tuffs grundare
Den verkliga folkradion!
På 91,4 MHz hörs dygnet runt tolv halvtimmesprogram av varierat innehåll. De kan också höras på http://www.tyresoradion.se/ Välkommen du också som lyssnare!
Denna radio görs sedan 1985 helt på frivilligbasis och med över 200 program per år, mestadels med så kallade vanliga människor, som dock är helt unika när de blir intervjuade. Programledare och tekniker: Åke Sandin ake.sandin@tyresoradion.se
Här korta sammanfattningar av programutbudet vecka 2 år 2011:
26/12-16/1
Anna Steele Karlström (fp) har varit kommunalråd i Tyresö de senaste åren. I höstas valdes hon i riksdagen. Hon intervjuas om Tyresöpolitiken, sina första erfarenheter av riksdagen sina berömvärda insatser för Tyresöradion och sin plats i riksdagens kulturutskott.
Smålänningen Martin Nilsson (s) kom som rekordung in i riksdagen, där han var i 14 år. Sedan har han varit oppositionsråd i Tyresö och han intervjuas om sin riksdagstid, sina hjärtefrågor i Tyresös politik, till exempel arbetslösheten men också om planer att utnyttja Tyresöradion.
Trollbäckenborna och tandläkarna Lars och Margareta Hedin berättar om sitt engagemang i Lions och scoutrörelsen och den tandklinik i Kenya som de hjälper. De berättar om Kenyas olika stammar men också om korruptionen där.
Lennart Mårtensson i Krusboda berättar om sin uppväxt i Malmö, sitt engagemang i Krusboda samfällighet, sin karriär inom Posten från brevbärare till administratör, sina besök i Peking, Argentina och Spanien och sitt favoritlag i fotboll, Malmö FF:
2/1-23/1
Stefan Viljehammar växte som Stefan Olsson upp på Björkbacken i Tyresö och hade en tuff barndom. Var aktiv i Kyrkans ungdom och blev så småningom busschaufför. Berättar ironiskt om termen ”kvalitetsförbättrare”. Sjunger egna låtar till gitarr.
Tomas Clason är ordförande i vår teaterförening, spelade själv Magnus Gabriel de la Gardie i somras. Berättar om barndomen i Saltsjöbaden, jobb i unga år på skeppsmäkleri, sedan vid SJ. Diskuterar järnvägar och transportekonomi (=logistisk). Är nu lärare på C3L och beundrar skidstjärnan Charlotte Kalla.
Ebbe Björkman om Nils Ferlin (del 3): Ferlins skiftande psyke, moderns död, religiösa inslag i dikterna. Diktsamlingarna ”Goggles” och ”Från mitt ekorrhjul”, Flera dikter läses
Terje Engh, Anders Gullberg, Peter Dicke och Åke Sandin berättar historier och lanserar nya ordspråk
9/1-30/1
(Repris) Aina och Åke Andersson om Stortorp förr och nu, dess gårdar och affärer, samfärdseln på Drevviken, hembygdsföreningen m m
Kjell Börjesson växte upp i Säffle men har bott länge i Trångsund, där han är en ledande kraft i hembygdsföreningen Amarillis. Berättar hur det är att vara blind och ändå klara det mesta.
Björn Sandqvist bor i Vendelsö, berättar om många år som musiklärare i Tyresö. Han sjunger till piano egna låtar, drar vitsar och andra skämt.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1280-81) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman och Marianne Stieger. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
Denna radio görs sedan 1985 helt på frivilligbasis och med över 200 program per år, mestadels med så kallade vanliga människor, som dock är helt unika när de blir intervjuade. Programledare och tekniker: Åke Sandin ake.sandin@tyresoradion.se
Här korta sammanfattningar av programutbudet vecka 2 år 2011:
26/12-16/1
Anna Steele Karlström (fp) har varit kommunalråd i Tyresö de senaste åren. I höstas valdes hon i riksdagen. Hon intervjuas om Tyresöpolitiken, sina första erfarenheter av riksdagen sina berömvärda insatser för Tyresöradion och sin plats i riksdagens kulturutskott.
Smålänningen Martin Nilsson (s) kom som rekordung in i riksdagen, där han var i 14 år. Sedan har han varit oppositionsråd i Tyresö och han intervjuas om sin riksdagstid, sina hjärtefrågor i Tyresös politik, till exempel arbetslösheten men också om planer att utnyttja Tyresöradion.
Trollbäckenborna och tandläkarna Lars och Margareta Hedin berättar om sitt engagemang i Lions och scoutrörelsen och den tandklinik i Kenya som de hjälper. De berättar om Kenyas olika stammar men också om korruptionen där.
Lennart Mårtensson i Krusboda berättar om sin uppväxt i Malmö, sitt engagemang i Krusboda samfällighet, sin karriär inom Posten från brevbärare till administratör, sina besök i Peking, Argentina och Spanien och sitt favoritlag i fotboll, Malmö FF:
2/1-23/1
Stefan Viljehammar växte som Stefan Olsson upp på Björkbacken i Tyresö och hade en tuff barndom. Var aktiv i Kyrkans ungdom och blev så småningom busschaufför. Berättar ironiskt om termen ”kvalitetsförbättrare”. Sjunger egna låtar till gitarr.
Tomas Clason är ordförande i vår teaterförening, spelade själv Magnus Gabriel de la Gardie i somras. Berättar om barndomen i Saltsjöbaden, jobb i unga år på skeppsmäkleri, sedan vid SJ. Diskuterar järnvägar och transportekonomi (=logistisk). Är nu lärare på C3L och beundrar skidstjärnan Charlotte Kalla.
Ebbe Björkman om Nils Ferlin (del 3): Ferlins skiftande psyke, moderns död, religiösa inslag i dikterna. Diktsamlingarna ”Goggles” och ”Från mitt ekorrhjul”, Flera dikter läses
Terje Engh, Anders Gullberg, Peter Dicke och Åke Sandin berättar historier och lanserar nya ordspråk
9/1-30/1
(Repris) Aina och Åke Andersson om Stortorp förr och nu, dess gårdar och affärer, samfärdseln på Drevviken, hembygdsföreningen m m
Kjell Börjesson växte upp i Säffle men har bott länge i Trångsund, där han är en ledande kraft i hembygdsföreningen Amarillis. Berättar hur det är att vara blind och ändå klara det mesta.
Björn Sandqvist bor i Vendelsö, berättar om många år som musiklärare i Tyresö. Han sjunger till piano egna låtar, drar vitsar och andra skämt.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1280-81) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Medarbetare: Hampus Eckerman och Marianne Stieger. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.
söndag, januari 2
EN ”STJÄRNSLASKREPORTER” OCH HANS ”NOGGRANNHET”
I den lokalpatriotiska Tyresöradion händer det ibland att jag också intervjuar utsocknes. En vecka vintern 2003 gjorde jag halvtimmar med två färgstarka politiker, först folkpartiledaren Bengt Westerberg och sedan Sten Andersson, tidigare socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister.
Sten Andersson (1923-2006) besökte jag ett par gånger i hans hem i Enskedes ”käringstad”, där alla gator har kvinnonamn. Kom att tänka på de intervjuerna, när jag Juldagen lyssnade på Åke Petterssons ofta hörvärda program ”Publicerat” på Sveriges Radios P 1. Då intervjuades Expressen-journalisten Ingvar Hedlund. Denne var faktiskt stolt över att ha blivit kallad för ”stjärnslaskreporter” och han berömde sig själv för sin ”noggrannhet”
Vad Sten Andersson berättade om Expressens ”stjärnslaskreporter” var så svavelosande att jag inte ska återberätta det i detalj. Men han menade att Expressen var en tidning ”med solsting”, som 1976 bidrog till den borgerliga valsegern genom sin ”lögnkampanj” mot honom och andra ledande socialdemokrater. Chefredaktören Per Wrigstad använde då just Ingvar Hedlund som sin ”lydige lakej”, berättade Sten Andersson, som anklagades i Expressen för att ha kommit över ett "drömställe" i skärgården genom att utnyttja en skogvaktare, som uppgavs vara "partivän". Och så skickade man ut en fotograf, som från en bergsklack tog en bild av Stens fiskekoja, som var 14 (!) kvadratmeter stor (läs: liten) men som på bilden tycktes hänga ihop med ett mycket större hus.
Ingvar Hedlund, ja, han skrev 1997 en helsida om mig. Den var lögnaktig och grovt vinklad. I den tvåradiga rubriken på helsidan hängdes jag ut som "HAN ÄR EN AV AHMED RAMIS HANTLANGARE", bara för att jag fem år tidigare också intervjuat Rami bland de många tusen andra av alla olika politiska och religiösa, som jag pratat med på radion.
Och Hedlund, han som nu skryter över sin noggrannhet, skrev bland annat ”Sandin är i dag ordförande I Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF)." Ordförande hade jag då inte varit på 25 år, var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men stjärnslaskreporterns lögn inspirerade självaste ledarsidan på Expressen (15/12 1997) att smäda TUFF som ”TASK, Tyresö AntiSemit och Krigsförening”.
Hedlund skrev också: "Sandin pekas av Svenska Kommittén mot Antisemitism ut som historieförfalskare". Han anförde, att jag inte längre trodde på att tyskarna gjorde tvål av sina dödade offer. Men när Tuffs vice ordförande Monica Schelin ringde honom och berättade om judiska historieprofessorer som tagit avstånd från just den seglivade tvålmyten, skrev han faktiskt att hon inte hade kunnat nämna någon trovärdig källa.
När Hedlund intervjuade mig lovade han att jag skulle få läsa hans manus i förväg. Det löftet svek han, tyvärr, för då skulle han ha undvikit några av sina grövsta misstag och kanske framstått som någorlunda ”noggrann”. Själv ringde jag honom efteråt och bad att få intervjua honom. Han uppgav då att han måste fråga sina överordnade om lov (helledudane då!) och bad mig ringa om en vecka. Det gjorde jag men då uppgavs, att han var på semester. Är stjärnslaskreportrar fega? Eller gäller det bara en som Jan Guillou kallat för ”notorisk lögnhals”?
Förbryllad är jag över tystnaden från Svenska Kommittén mot Antisemitism, så ofta citerad av våra medier. Hade den verkligen stämplat mig som historieförfalskare, som Hedlund uppger, borde den sakligt ha underbyggt denna anklagelse eller också tagit avstånd från Expressens fabuleringar. Eller är denna kommitté verkligen nöjd med att avslöjare av historieförfalskningar lögnaktigt kallas historieförfalskare, bara för att det i någon mening gynnar dess syften?
-----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1280) 2-16 jan 2011. Hörs på 91,4 MHz och på http://www.tyresoradion.se/
Sten Andersson (1923-2006) besökte jag ett par gånger i hans hem i Enskedes ”käringstad”, där alla gator har kvinnonamn. Kom att tänka på de intervjuerna, när jag Juldagen lyssnade på Åke Petterssons ofta hörvärda program ”Publicerat” på Sveriges Radios P 1. Då intervjuades Expressen-journalisten Ingvar Hedlund. Denne var faktiskt stolt över att ha blivit kallad för ”stjärnslaskreporter” och han berömde sig själv för sin ”noggrannhet”
Vad Sten Andersson berättade om Expressens ”stjärnslaskreporter” var så svavelosande att jag inte ska återberätta det i detalj. Men han menade att Expressen var en tidning ”med solsting”, som 1976 bidrog till den borgerliga valsegern genom sin ”lögnkampanj” mot honom och andra ledande socialdemokrater. Chefredaktören Per Wrigstad använde då just Ingvar Hedlund som sin ”lydige lakej”, berättade Sten Andersson, som anklagades i Expressen för att ha kommit över ett "drömställe" i skärgården genom att utnyttja en skogvaktare, som uppgavs vara "partivän". Och så skickade man ut en fotograf, som från en bergsklack tog en bild av Stens fiskekoja, som var 14 (!) kvadratmeter stor (läs: liten) men som på bilden tycktes hänga ihop med ett mycket större hus.
Ingvar Hedlund, ja, han skrev 1997 en helsida om mig. Den var lögnaktig och grovt vinklad. I den tvåradiga rubriken på helsidan hängdes jag ut som "HAN ÄR EN AV AHMED RAMIS HANTLANGARE", bara för att jag fem år tidigare också intervjuat Rami bland de många tusen andra av alla olika politiska och religiösa, som jag pratat med på radion.
Och Hedlund, han som nu skryter över sin noggrannhet, skrev bland annat ”Sandin är i dag ordförande I Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF)." Ordförande hade jag då inte varit på 25 år, var inte ens med i Tuffs månghövdade styrelse. Men stjärnslaskreporterns lögn inspirerade självaste ledarsidan på Expressen (15/12 1997) att smäda TUFF som ”TASK, Tyresö AntiSemit och Krigsförening”.
Hedlund skrev också: "Sandin pekas av Svenska Kommittén mot Antisemitism ut som historieförfalskare". Han anförde, att jag inte längre trodde på att tyskarna gjorde tvål av sina dödade offer. Men när Tuffs vice ordförande Monica Schelin ringde honom och berättade om judiska historieprofessorer som tagit avstånd från just den seglivade tvålmyten, skrev han faktiskt att hon inte hade kunnat nämna någon trovärdig källa.
När Hedlund intervjuade mig lovade han att jag skulle få läsa hans manus i förväg. Det löftet svek han, tyvärr, för då skulle han ha undvikit några av sina grövsta misstag och kanske framstått som någorlunda ”noggrann”. Själv ringde jag honom efteråt och bad att få intervjua honom. Han uppgav då att han måste fråga sina överordnade om lov (helledudane då!) och bad mig ringa om en vecka. Det gjorde jag men då uppgavs, att han var på semester. Är stjärnslaskreportrar fega? Eller gäller det bara en som Jan Guillou kallat för ”notorisk lögnhals”?
Förbryllad är jag över tystnaden från Svenska Kommittén mot Antisemitism, så ofta citerad av våra medier. Hade den verkligen stämplat mig som historieförfalskare, som Hedlund uppger, borde den sakligt ha underbyggt denna anklagelse eller också tagit avstånd från Expressens fabuleringar. Eller är denna kommitté verkligen nöjd med att avslöjare av historieförfalskningar lögnaktigt kallas historieförfalskare, bara för att det i någon mening gynnar dess syften?
-----------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1280) 2-16 jan 2011. Hörs på 91,4 MHz och på http://www.tyresoradion.se/
lördag, januari 1
Per Oscarsson, en av Tuffs grundare
På 1960-talet bodde skådespelaren Per Oscarsson i Brevik här i Tyresö. Han var med i den grupp på tio personer, som beslöt att bilda Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Det skedde en februarikväll 1967 vid ett offentligt möte på Bollmora bibliotek. Lokalen var knökfull med folk som ville lyssna på bland andra Per Anders Fogelström och Monica Nielsen. Men den stora publikattraktionen var Per Oscarsson, som några veckor tidigare hade väckt enorm uppmärksamhet genom sitt annorlunda framträdande i Hylands hörna. Han fick stå på ett bord för att kunna synas och höras i folkmassan under Tuff-mötet på biblioteket.
Nu (1/1) befaras tyvärr att Per Oscarsson (1927- ?) har omkommit, när hans hus brann ner på natten till nyårsafton.
-------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1280) 2-16 januari 2011 på http://www.tyresoradion.se/
Nu (1/1) befaras tyvärr att Per Oscarsson (1927- ?) har omkommit, när hans hus brann ner på natten till nyårsafton.
-------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1280) 2-16 januari 2011 på http://www.tyresoradion.se/
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1280) 2/1 2011 till....
....till Tuffs biståndsarbete 2010, då vi till gandhianska indiska partners skickade hela 270 000 kr, som bland annat räcker till driften av två av de sex Tuff-skolorna i Dharampur bland de fattigaste av de fattiga. Tuff har också 2010 genom afghanska vänner skickat 15 000 kr till fattiga krigsdrabbade i detta land. Ett barnbibliotek i det krigsdrabbade Bagdad kunde vi i fjol stödja med 20 000 kr. Och gamla fattiga och ofta krigsdrabbade i Belgrad har vi nyligen stött med 5000 kr, inte minst för att de ska få julklappar. Ship to Gaza lyckades vi i våras att stödja med 8 400 kr tack vare många solidariska medlemmar. Det blir sammanlagt 318 400 kr. Inte dåligt av en lokalförening, som inte har någon avlönad och inte ett öre i offentliga bidrag! Vi lider inte av ”guldsot” som en och annan av de välavlönade i de stora biståndsorganisationerna tycks drabbas av.
....till alla kloka, solidariska människor som 2010 utnyttjat Tuffs mangogram för att gratulera eller beklaga sorgen efter någon bortgången anhörig eller vän. 60 personer köpte i fjol mangogram för sammanlagt 21 260 kr. Det blir i indiska byar många tusen mangoträd, som ger massor av vitaminrika frukter och skugga under den gassande sommarsolen. För bara 5 kr, en mangoplanta. Kontakta oss gärna om mangogram genom att ringa Monica Schelin, tel 08 -712 2581 eller genom e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
....till Tuffs nya medlemmar under 2010 som gjorde att föreningen ökade sitt medlemsantal till nästan 400 betalande. Vi får hoppas att vi blir ännu flera i år. Årsavgiften för enskild är 200 kr och för familjmedlem 80 kr, som sätts in på Tuffs pg 16 01 37 -6. I medlemskapet ingår förutom Radio Tuff bland annat regelbundna utskick av Tuff-kalendariet, Tuff-bladet och fredstidningen Pax. Välkommen du också!
....till förlaget Panta Rei, som givit ut den norske fredsveteranen Johan Galtungs bok ”Johan utan land” med undertiteln ”På fredsvägen genom världen”. På försättsbladet finns ett citat från Gandhi: ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen”. Mera om boken i nästa Radio Tuff.
....till de många hundra lyssnare som lämnar omdömen om Tyresöradion inklusive Radio Tuff. De förs in i fliken ”Sagt om 91,4” på hemsidan www.tyresoradion.se , som nu fint fräschats upp av Ann Sandin och Theodor Lindgren. Bland annat kan man nu på webben inte bara lyssna på tidigare program utan också de aktuella som hörs vid radioapparaterna.
....till alla kloka, solidariska människor som 2010 utnyttjat Tuffs mangogram för att gratulera eller beklaga sorgen efter någon bortgången anhörig eller vän. 60 personer köpte i fjol mangogram för sammanlagt 21 260 kr. Det blir i indiska byar många tusen mangoträd, som ger massor av vitaminrika frukter och skugga under den gassande sommarsolen. För bara 5 kr, en mangoplanta. Kontakta oss gärna om mangogram genom att ringa Monica Schelin, tel 08 -712 2581 eller genom e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
....till Tuffs nya medlemmar under 2010 som gjorde att föreningen ökade sitt medlemsantal till nästan 400 betalande. Vi får hoppas att vi blir ännu flera i år. Årsavgiften för enskild är 200 kr och för familjmedlem 80 kr, som sätts in på Tuffs pg 16 01 37 -6. I medlemskapet ingår förutom Radio Tuff bland annat regelbundna utskick av Tuff-kalendariet, Tuff-bladet och fredstidningen Pax. Välkommen du också!
....till förlaget Panta Rei, som givit ut den norske fredsveteranen Johan Galtungs bok ”Johan utan land” med undertiteln ”På fredsvägen genom världen”. På försättsbladet finns ett citat från Gandhi: ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen”. Mera om boken i nästa Radio Tuff.
....till de många hundra lyssnare som lämnar omdömen om Tyresöradion inklusive Radio Tuff. De förs in i fliken ”Sagt om 91,4” på hemsidan www.tyresoradion.se , som nu fint fräschats upp av Ann Sandin och Theodor Lindgren. Bland annat kan man nu på webben inte bara lyssna på tidigare program utan också de aktuella som hörs vid radioapparaterna.
torsdag, december 30
ÖSTERSJÖNS STÖRSTA TRAGEDIER
(Krönika i Pax , nr 6/1994)
De största räddningsaktionerna på Östersjön --men också de värsta tragedierna-- ägde rum från hösten 1944 till sommaren 1945. Över två miljoner människor kom över Östersjön i någorlunda säkerhet. Många var balter men de flesta tyskar. Inte alla kom fram. Över 100 fartyg sänktes och cirka 30 000 människor omkom.
Ett av dessa fartyg hette Goya, kanske ett dåligt omen. Det var ju Francisco Goya, som skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor". Goyas undergång skulle bli den näst värsta fartygskatastrofen genom tiderna.
Bara ett par veckor före krigsslutet 1945 träffades Goya av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3. Hon sjönk på fyra minuter. Bara 165 människor kunde räddas, medan uppåt 7000 omkom, de flesta flyktingar.
Goya hade avseglat från Hela, en smal halvö utanför Danzig (nu:Gdansk). Där hade 400 000 tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick många döda lämpas i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Den efterlängtade platsen ombord innebar ibland bara en annan sorts död. Den 30 januari 1945 lämnade det stora passagerarfartyget Wilhelm Gustloff Danzigområdet. Vid nio-tiden på kvällen träffades hon av tre torpeder från den sovjetiska ubåten S 13. Hon höll sig flytande i ytterligare 70 minuter, så 904 människor lyckades rädda sig. Över 9000 mötte döden i det iskalla vattnet.
I livbåten, innan hon dog av nedkylning, hann en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp till däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
I den sovjetiska kommunikén hette det triumfierande: "Det fascistiska transportfartyget sänktes med 6 100 hitlerister ombord".
x x x
Andra så kallade hitlerister var den gamle läraren Otto Fritsch, hans fru, dotter och tre barnbarn. Under fyra veckor på flykt i Ostpreussen hade hustrun och yngsta barnbarnet dött av strapatserna. Resten av familjen tog sig den 11 april 1945 ombord på Karlsruhe, en gammal skorv på knappt 900 ton. Den sänktes av sovjetiska torpedplan, men Otto Fritsch lyckades rädda sig. När han sedan letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade, att de fiskat upp pojken när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock i vattnet. Dottern och det återstående barnbarnet tillhörde de 850 drunknade.
Natten till den 10 februari 1945 sänkte en sovjetisk ubåt 15000-tonnaren General von Steuben. 3000 människor omkom, nästan alla flyktingar och sårade soldater. 600 räddades, däribland den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare, hur han hört offren skrika ut sin dödsångest: "Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare".
Inte ens när deras fartyg nått sin destination i väst var flyktingarna alltid i säkerhet. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars ta 2000 människor från ostpreussiska Pillau (nu: den ryska örlogsbasen Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Just när de skulle gå i land angreps staden av 700 allierade bombplan, som fällde 1500 ton bomber. Andros sänktes och 570 av passagerarna dödades.
x x x
Det märkligaste massmordet på Östersjön skedde den 3 maj 1945, flera dagar efter Hitlers död och just när de sista tyska motståndsfickorna förberedde kapitulationen. Dagarna innan hade två svenska fartyg avseglat från Lübeckbukten till Sverige. De hade före detta fångar från tyska koncentrationsläger med sig. Detta ingick i de räddningsaktioner som Svenska Röda korset under den märkligt bortglömde Folke Bernadottes ledning företog de sista krigsmånaderna. Kvar på Neustadts redd i Lübeckbukten låg de tyska fartygen Cap Arcona, Thielbeck, Deutschland och Athen. Ombord var cirka 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, många sjuka, de flesta utsvultna.
Den svenske röda-korsmannen Hans Arnoldsson uppger i sin bok "Natt och dimma", att svenskarna på morgonen den 3 maj hade underrättat britterna om att det var fång- och evakueringsfaryg. Men detta meddelande tycks ha kommit för sent. Samma eftermiddag utsattes Neustadt för en bombattack av brittiskt flyg.
Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Athen sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor, men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
-----------------------------
ÅKE SANDIN 1994
De största räddningsaktionerna på Östersjön --men också de värsta tragedierna-- ägde rum från hösten 1944 till sommaren 1945. Över två miljoner människor kom över Östersjön i någorlunda säkerhet. Många var balter men de flesta tyskar. Inte alla kom fram. Över 100 fartyg sänktes och cirka 30 000 människor omkom.
Ett av dessa fartyg hette Goya, kanske ett dåligt omen. Det var ju Francisco Goya, som skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor". Goyas undergång skulle bli den näst värsta fartygskatastrofen genom tiderna.
Bara ett par veckor före krigsslutet 1945 träffades Goya av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3. Hon sjönk på fyra minuter. Bara 165 människor kunde räddas, medan uppåt 7000 omkom, de flesta flyktingar.
Goya hade avseglat från Hela, en smal halvö utanför Danzig (nu:Gdansk). Där hade 400 000 tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick många döda lämpas i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Den efterlängtade platsen ombord innebar ibland bara en annan sorts död. Den 30 januari 1945 lämnade det stora passagerarfartyget Wilhelm Gustloff Danzigområdet. Vid nio-tiden på kvällen träffades hon av tre torpeder från den sovjetiska ubåten S 13. Hon höll sig flytande i ytterligare 70 minuter, så 904 människor lyckades rädda sig. Över 9000 mötte döden i det iskalla vattnet.
I livbåten, innan hon dog av nedkylning, hann en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp till däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
I den sovjetiska kommunikén hette det triumfierande: "Det fascistiska transportfartyget sänktes med 6 100 hitlerister ombord".
x x x
Andra så kallade hitlerister var den gamle läraren Otto Fritsch, hans fru, dotter och tre barnbarn. Under fyra veckor på flykt i Ostpreussen hade hustrun och yngsta barnbarnet dött av strapatserna. Resten av familjen tog sig den 11 april 1945 ombord på Karlsruhe, en gammal skorv på knappt 900 ton. Den sänktes av sovjetiska torpedplan, men Otto Fritsch lyckades rädda sig. När han sedan letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade, att de fiskat upp pojken när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock i vattnet. Dottern och det återstående barnbarnet tillhörde de 850 drunknade.
Natten till den 10 februari 1945 sänkte en sovjetisk ubåt 15000-tonnaren General von Steuben. 3000 människor omkom, nästan alla flyktingar och sårade soldater. 600 räddades, däribland den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare, hur han hört offren skrika ut sin dödsångest: "Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare".
Inte ens när deras fartyg nått sin destination i väst var flyktingarna alltid i säkerhet. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars ta 2000 människor från ostpreussiska Pillau (nu: den ryska örlogsbasen Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Just när de skulle gå i land angreps staden av 700 allierade bombplan, som fällde 1500 ton bomber. Andros sänktes och 570 av passagerarna dödades.
x x x
Det märkligaste massmordet på Östersjön skedde den 3 maj 1945, flera dagar efter Hitlers död och just när de sista tyska motståndsfickorna förberedde kapitulationen. Dagarna innan hade två svenska fartyg avseglat från Lübeckbukten till Sverige. De hade före detta fångar från tyska koncentrationsläger med sig. Detta ingick i de räddningsaktioner som Svenska Röda korset under den märkligt bortglömde Folke Bernadottes ledning företog de sista krigsmånaderna. Kvar på Neustadts redd i Lübeckbukten låg de tyska fartygen Cap Arcona, Thielbeck, Deutschland och Athen. Ombord var cirka 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, många sjuka, de flesta utsvultna.
Den svenske röda-korsmannen Hans Arnoldsson uppger i sin bok "Natt och dimma", att svenskarna på morgonen den 3 maj hade underrättat britterna om att det var fång- och evakueringsfaryg. Men detta meddelande tycks ha kommit för sent. Samma eftermiddag utsattes Neustadt för en bombattack av brittiskt flyg.
Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Athen sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor, men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
-----------------------------
ÅKE SANDIN 1994
onsdag, december 29
1996: Krigspropagandan lurar oss!
(En krönika i tidningen Pax nr 6/1996)
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.
"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..
Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.
Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.
Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna.
Efteråt har hundratusentals irakier blivit indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport har uppåt en halv miljon barn dött, främst till följd av sanktionerna. Och som vi sett löste kriget inte värst många av de andra problemen i området. Också med anledning av en aktuell debatt i Svenska Freds kan det därför vara värt att erinra om Henrik Tikkanens ord: "Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de."
x x x
Det finns krigspropaganda som inte avslöjas lika fort som kuvösbluffen utan som lever vidare i generationer. Det är nämligen lätt att falla för propagandan, särskilt den som ständigt och unisont upprepas och samtidigt passar ens politiska eller religiösa tro. Medialt och politiskt "korrekta" lögner blir långlivade "sanningar".
I somras (31/7) skrev en katolsk präst, universitetslektorn Anders Piltz, en lång artikel på DN:s kultursida. Den handlar om jungfru Maria och kvinnorna. Men Piltz kommer också in på andra världskriget och påvens vakthållning kring "den mänskliga kroppens värdighet". Han nämner dock inte de 40-50 miljoner som dödades på de grymmaste sätt: sprängdes sönder av bomber och granater, sköts, brändes ihjäl av brandbomber, våldtogs till döds, dränktes i fartygskatastrofer, avrättades, pinades ihjäl eller dog av svält och sjukdomar i koncentrations- och fångläger etc.
Detta duger tydligen inte som exempel på människoföraktet, kanske därför att inte heller Piltz' kyrka haft modet att radikalt ta avstånd från krigiskt massmördande som metod. I stället upprepar den fromme universitetslektorn --hittills oemotsagd på den punkten-- en av de smaskigaste propagandalögnerna från kriget: att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Ungefär samma skröna spreds om "hunnerna" av den skickliga brittiska propagandan under första världskriget. Den skulle dock hederligt dementeras redan 1925. Men tvål- och lampskärmshistorierna har mer än ett halvsekel berättats på tusen och åter tusen håll, inte bara av olika media utan också av våra historielärare. Till och med professorer i historia har tillhört kolportörerna och därvid ibland hänvisat till den som historisk källa överskattade Nürnbergrättegången.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10/4 96) avfärdar dock historiedocenten Lennart Lundmark människotvålen som en myt. Han tillägger dock, att i koncentrationslägret Buchenwald garvade man människohud och använde den till lampskärmar. Men i Buchenwald är experter som doktorerna Knigge och Stein inte så säkra längre. Förra året lät man --efter 50 år! -- äntligen analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn.
I sin bok med den vitsiga titeln "Det betvingade ordet" (1976) fastslår Jarl Torbacke, i dag historieprofessor, att "propagandalögner är ett svårutrotat ogräs". Ironiskt nog och helt oavsiktligt bevisar hans sitt påstående genom att i samma andetag tala om människotvålarna som en realitet.
----------------------
Åke Sandin i Pax nr 5/96
(PS: Även senare har lögnaktig propaganda spelat en ödesdiger roll, till exempel när USA och England 2003 anföll Irak på falska uppgifter om irakiska massförstörelsevapen)
Den 10 oktober 1990 framträdde inför den amerikanska kongressen en kuwaitisk tonårsflicka, Nayirah. Hennes vittnesmål upprörde hårdhudade journalister och politiker och skakade via TV om en hel värld. Mer än något annat bidrog det till att påverka opinionen för krig mot irakierna, Kuwaits ockupanter. Före konflikten hade många amerikaner inte ens hört talas om Kuwait -- och av dem som hade det trodde en del att det var ett oljebolag.
"Ögonvittnet" Nayirah berättade hjärtskärande om hur hon sett den irakiska soldatesken fara fram på Al Addan-sjukhuset i Kuwait. Tårögd vittnade hon om hur irakierna hade rövat bort även kuvöserna och grymt låtit spädbarnen dö på golvet..
Så småningom visade det sig att bakom den här effektiva historien låg en reklamfirma, Hill & Knowlton. Den hade från kuwaitiskt håll försetts med ca 80 miljoner kr för att förmå USA och FN att befria Kuwait, ett feodalt shejkdöme och förtryckarsamhälle, som nu började beskrivas som en supersympatisk men våldtagen demokrati. Med så mycket pengar kunde den låta ett hundratal anställda bearbeta opinionen, med allting från T-shirts till nationella bönedagar.
Pangnumret i kampanjen blev unga Nayirahs rörande vittnesbörd. Uppbackad av reklamfirman hade hon inför politiker och TV-kameror skickligt spelat sin propagandaroll. I verkligheten hade hon inte varit något frivilligt arbetande sjukvårdsbiträde i Kuwait utan hon var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington.
Men när succébluffen avslöjades hade redan uppåt 150 000 irakiska killar, ivägtvingade som soldater, dödats liksom tusentals civila i bombangrepp, som påstods vara "kliniskt rena". På den andra sidan dödades något hundratal, flera av dem offer för "friendly fire", missriktad eldgivning från de egna.
Efteråt har hundratusentals irakier blivit indirekta offer för Gulfkriget. Enligt en FAO-rapport har uppåt en halv miljon barn dött, främst till följd av sanktionerna. Och som vi sett löste kriget inte värst många av de andra problemen i området. Också med anledning av en aktuell debatt i Svenska Freds kan det därför vara värt att erinra om Henrik Tikkanens ord: "Krig löser inga problem -- och alltså fortsätter de."
x x x
Det finns krigspropaganda som inte avslöjas lika fort som kuvösbluffen utan som lever vidare i generationer. Det är nämligen lätt att falla för propagandan, särskilt den som ständigt och unisont upprepas och samtidigt passar ens politiska eller religiösa tro. Medialt och politiskt "korrekta" lögner blir långlivade "sanningar".
I somras (31/7) skrev en katolsk präst, universitetslektorn Anders Piltz, en lång artikel på DN:s kultursida. Den handlar om jungfru Maria och kvinnorna. Men Piltz kommer också in på andra världskriget och påvens vakthållning kring "den mänskliga kroppens värdighet". Han nämner dock inte de 40-50 miljoner som dödades på de grymmaste sätt: sprängdes sönder av bomber och granater, sköts, brändes ihjäl av brandbomber, våldtogs till döds, dränktes i fartygskatastrofer, avrättades, pinades ihjäl eller dog av svält och sjukdomar i koncentrations- och fångläger etc.
Detta duger tydligen inte som exempel på människoföraktet, kanske därför att inte heller Piltz' kyrka haft modet att radikalt ta avstånd från krigiskt massmördande som metod. I stället upprepar den fromme universitetslektorn --hittills oemotsagd på den punkten-- en av de smaskigaste propagandalögnerna från kriget: att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Ungefär samma skröna spreds om "hunnerna" av den skickliga brittiska propagandan under första världskriget. Den skulle dock hederligt dementeras redan 1925. Men tvål- och lampskärmshistorierna har mer än ett halvsekel berättats på tusen och åter tusen håll, inte bara av olika media utan också av våra historielärare. Till och med professorer i historia har tillhört kolportörerna och därvid ibland hänvisat till den som historisk källa överskattade Nürnbergrättegången.
I en artikel i Svenska Dagbladet (10/4 96) avfärdar dock historiedocenten Lennart Lundmark människotvålen som en myt. Han tillägger dock, att i koncentrationslägret Buchenwald garvade man människohud och använde den till lampskärmar. Men i Buchenwald är experter som doktorerna Knigge och Stein inte så säkra längre. Förra året lät man --efter 50 år! -- äntligen analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn.
I sin bok med den vitsiga titeln "Det betvingade ordet" (1976) fastslår Jarl Torbacke, i dag historieprofessor, att "propagandalögner är ett svårutrotat ogräs". Ironiskt nog och helt oavsiktligt bevisar hans sitt påstående genom att i samma andetag tala om människotvålarna som en realitet.
----------------------
Åke Sandin i Pax nr 5/96
(PS: Även senare har lögnaktig propaganda spelat en ödesdiger roll, till exempel när USA och England 2003 anföll Irak på falska uppgifter om irakiska massförstörelsevapen)
tisdag, december 28
Morden på Ringman, Bernadotte och Sérot
Två veckor före andra världskrigets slut i Europa rör sig en skandinavisk lastbilskolonn långsamt mot Danmark på kaotiska nordtyska vägar. Bilarna är fulla av många hundra belgiska, holländska, franska och polska kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück. Den första lastbilen körs av Erik Ringman. Bredvid honom sitter en ung löjtnant, Gösta Hallquist, som 1995 lät publicera sin dagbok. För den 25 april 1945 har han antecknat:
"Det är en ljus och solig dag idag, lätt för flygarna att från hög höjd se vår kolonn. Vi är ett lätt mål...Men min bil är vitmålad och försedd med väl markerade röda kors både på sidorna och på taket. Dessutom är den svenska flaggan påmålad som en extra skyddsängel på kylaren...Himlen är alldeles blå och klar".
Men ändå gick det riktigt illa just den dagen. Kolonnen angreps och när Hallquist kvicknade till för ett ögonblick såg han chauffören Ringman hänga livlös över ratten. Innan han tuppade av igen såg han också sina egna ben översköljda av blod.
Erik Ringman dödades omedelbart liksom många av de kvinnor som annars bara hade något dygn fram till frihet och säkerhet. Hallquist fick svåra skallskador och räddades till livet tack vare en hängiven läkare, doktor Zehrer, som trots de mest primitiva sjukvårdsförhållanden fortsatte att hjälpa de tiotusentals som var svårt sårade bara i staden Schwerin.
Helvetet på de tyska vägarna i slutet av kriget skildrar sjuksköterskan Margareta Björcke i en dagboksanteckning från den 1 maj 1945:
"De 69 kilometrarna mellan Schwerin och Lübeck tog sex, sju timmar. Vägen var till trängsel fylld av flyktingar, som anfölls av jaktflyg, s k Tiefflieger....
Döda och sårade låg vid dikeskanterna och vi lade förband och gav injektioner, så långt våra förråd räckte och så många vi kunde tog vi upp i ambulansen och i dr Arnoldssons bil. Vi passerade skrindor som drogs av magra hästar, som blödde ur näsan. Vid sidan av vägen satt en man med sin hästs huvud i knäet."
Hon tillägger, att
"man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor...för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring".
Nationaliteten på flygarna nämns nästan aldrig. De kallas kort och gott för Tiefflieger, tyska för lågflygande attackplan. Men de var inte tyskar utan västallierade. De hade i krigets slutmånader ett sådant luftherravälde att de ostört kunde bränna ned gamla kulturstäder, såsom Pforzheim och Dresden, skjuta prick på flyktingar och i dagsljus med klar sikt flera gånger anfalla Röda korsets vitmålade och väl utmärkta räddningsfordon. Den tragiska höjdpunkten kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det brittiska flyget, det bragdomsusade Royal Air Force, 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten.
En av de brittiska piloterna förklarade att de hade order att skjuta på allt som rörde sig. Och en talesman för segrarna avfärdade massmorden med "att det inte var tid för lyxen av långa ursäkter".
Tre år senare på en gata i Jerusalem hejdas tre bilar av män i en arméjeep. En av dem springer fram till den bakersta bilen och brassar av sitt automatvapen genom den öppna rutan till baksätet. En passagerare skjuts med sex skott, en annan genomborras av arton projektiler. Båda dör ögonblickligen i ett baksäte som dränks i blod.
Också ironin i händelsen är blodig, för den ene var FN-medlaren Folke Bernadotte, den andre den franske översten André Sérot. Gärningsmännen tillhörde en grupp judiska nationalister, som av britterna givits öknamnet Sternligan. De var missnöjda med Bernadottes försök att hitta fredliga lösningar. Så kom det sig att Bernadotte, vars räddningsaktioner 1945 hade räddat tusentals judar till Sverige, mördades av en israel.
Överste Sérots öde är om möjligt ännu märkligare. Han hade just för det här tillfället bett att få sitta bredvid Bernadotte bara för att få en chans att tacka svensken för att hans hustru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av de vita bussarna. Att han sköts sönder med arton skott berodde på att mördaren trodde att Sérot var en hatad engelsman.
Huvudfienden för israeliska nationalister hade varit britterna, som härskat över Palestina och ansågs arabvänliga eller åtminstone ett hinder för att etniskt rensa palestinska områden från araber. Mord på engelsmän hade länge varit på dagordningen. Sternligan hade mitt under andra världskriget rentav kontaktat det nazistiska Tyskland och erbjudit gemensam kamp mot England.
De som planlade och utförde morden har länge varit kända. De har till och med framträtt i israelisk TV och stolt berättat om det. Ingen har dock ställts inför rätta. Och åtminstone en av dem, Yitzak Shamir, gjorde som israelisk premiär- och utrikesminister på 1980-talet en lysande karriär.
Ringman, Bernadotte och Sérot hade ingen tur i oturen. Deras banemän tillhör inte dem som västliga media älskar att skuldbelägga. Detta har säkert bidragit till att det varit så relativt tyst om dem.
(En utförlig text med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” finns på denna blogg 7 nov 2007. Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html)
ÅKE SANDIN
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------Källor:
Citaten är från "Gösta Hallquists dagbok --Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945" (Malmö 1995).
Samma slags skidringar av dessa Tieffliger finns i Röda korsläkaren Hans Arnoldsson bok "Natt och dimma" (1946).
Arnoldsson uppger att 10 000 fångar dödades vid anfallet mot Neustadt den 3 maj 1945 men senare forskningar anger ca 7300 omkomna, därav några hundra tyska besättningsmän och vakter. Avsnittet om Bernadotte och Sérot bygger främst på Kati Martons bok "Döden i Jerusalem" (Fischer & Co 1995, am. originalets titel: "A Death in Jerusalem" 1994). Kati Marton har varit korrespondent för TV-kanalen ABC och gift med USAs bitr. utrikesminister Richard Holbrook.
"Det är en ljus och solig dag idag, lätt för flygarna att från hög höjd se vår kolonn. Vi är ett lätt mål...Men min bil är vitmålad och försedd med väl markerade röda kors både på sidorna och på taket. Dessutom är den svenska flaggan påmålad som en extra skyddsängel på kylaren...Himlen är alldeles blå och klar".
Men ändå gick det riktigt illa just den dagen. Kolonnen angreps och när Hallquist kvicknade till för ett ögonblick såg han chauffören Ringman hänga livlös över ratten. Innan han tuppade av igen såg han också sina egna ben översköljda av blod.
Erik Ringman dödades omedelbart liksom många av de kvinnor som annars bara hade något dygn fram till frihet och säkerhet. Hallquist fick svåra skallskador och räddades till livet tack vare en hängiven läkare, doktor Zehrer, som trots de mest primitiva sjukvårdsförhållanden fortsatte att hjälpa de tiotusentals som var svårt sårade bara i staden Schwerin.
Helvetet på de tyska vägarna i slutet av kriget skildrar sjuksköterskan Margareta Björcke i en dagboksanteckning från den 1 maj 1945:
"De 69 kilometrarna mellan Schwerin och Lübeck tog sex, sju timmar. Vägen var till trängsel fylld av flyktingar, som anfölls av jaktflyg, s k Tiefflieger....
Döda och sårade låg vid dikeskanterna och vi lade förband och gav injektioner, så långt våra förråd räckte och så många vi kunde tog vi upp i ambulansen och i dr Arnoldssons bil. Vi passerade skrindor som drogs av magra hästar, som blödde ur näsan. Vid sidan av vägen satt en man med sin hästs huvud i knäet."
Hon tillägger, att
"man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor...för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring".
Nationaliteten på flygarna nämns nästan aldrig. De kallas kort och gott för Tiefflieger, tyska för lågflygande attackplan. Men de var inte tyskar utan västallierade. De hade i krigets slutmånader ett sådant luftherravälde att de ostört kunde bränna ned gamla kulturstäder, såsom Pforzheim och Dresden, skjuta prick på flyktingar och i dagsljus med klar sikt flera gånger anfalla Röda korsets vitmålade och väl utmärkta räddningsfordon. Den tragiska höjdpunkten kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det brittiska flyget, det bragdomsusade Royal Air Force, 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten.
En av de brittiska piloterna förklarade att de hade order att skjuta på allt som rörde sig. Och en talesman för segrarna avfärdade massmorden med "att det inte var tid för lyxen av långa ursäkter".
Tre år senare på en gata i Jerusalem hejdas tre bilar av män i en arméjeep. En av dem springer fram till den bakersta bilen och brassar av sitt automatvapen genom den öppna rutan till baksätet. En passagerare skjuts med sex skott, en annan genomborras av arton projektiler. Båda dör ögonblickligen i ett baksäte som dränks i blod.
Också ironin i händelsen är blodig, för den ene var FN-medlaren Folke Bernadotte, den andre den franske översten André Sérot. Gärningsmännen tillhörde en grupp judiska nationalister, som av britterna givits öknamnet Sternligan. De var missnöjda med Bernadottes försök att hitta fredliga lösningar. Så kom det sig att Bernadotte, vars räddningsaktioner 1945 hade räddat tusentals judar till Sverige, mördades av en israel.
Överste Sérots öde är om möjligt ännu märkligare. Han hade just för det här tillfället bett att få sitta bredvid Bernadotte bara för att få en chans att tacka svensken för att hans hustru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av de vita bussarna. Att han sköts sönder med arton skott berodde på att mördaren trodde att Sérot var en hatad engelsman.
Huvudfienden för israeliska nationalister hade varit britterna, som härskat över Palestina och ansågs arabvänliga eller åtminstone ett hinder för att etniskt rensa palestinska områden från araber. Mord på engelsmän hade länge varit på dagordningen. Sternligan hade mitt under andra världskriget rentav kontaktat det nazistiska Tyskland och erbjudit gemensam kamp mot England.
De som planlade och utförde morden har länge varit kända. De har till och med framträtt i israelisk TV och stolt berättat om det. Ingen har dock ställts inför rätta. Och åtminstone en av dem, Yitzak Shamir, gjorde som israelisk premiär- och utrikesminister på 1980-talet en lysande karriär.
Ringman, Bernadotte och Sérot hade ingen tur i oturen. Deras banemän tillhör inte dem som västliga media älskar att skuldbelägga. Detta har säkert bidragit till att det varit så relativt tyst om dem.
(En utförlig text med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” finns på denna blogg 7 nov 2007. Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html)
ÅKE SANDIN
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------Källor:
Citaten är från "Gösta Hallquists dagbok --Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945" (Malmö 1995).
Samma slags skidringar av dessa Tieffliger finns i Röda korsläkaren Hans Arnoldsson bok "Natt och dimma" (1946).
Arnoldsson uppger att 10 000 fångar dödades vid anfallet mot Neustadt den 3 maj 1945 men senare forskningar anger ca 7300 omkomna, därav några hundra tyska besättningsmän och vakter. Avsnittet om Bernadotte och Sérot bygger främst på Kati Martons bok "Döden i Jerusalem" (Fischer & Co 1995, am. originalets titel: "A Death in Jerusalem" 1994). Kati Marton har varit korrespondent för TV-kanalen ABC och gift med USAs bitr. utrikesminister Richard Holbrook.
måndag, december 27
DE SJÄLVGODAS RÅA RASISM
(En krönika i Pax nr 6/1995)
Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.
Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi dagligen påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.
Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?
x x x
Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.
Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermäniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:
Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar". Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.
x x x
Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".
Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.
I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort minst en --och Oscarsbelönad?-- film på temat.
-----------------------------------------
ÅKE SANDIN 1995
----------------------------------------
PS: Fakta och citat främst hämtade från boken ”War without Mercy” (1986) skriven av John W. Dower, professor vid University of California.
Själv tvivlade jag länge på att den stora tidningen Life verkligen hade publicerat en så makaber och för USA komprometterande bild. Men den finns över en helsida i Life, sidan 35 den 22 maj 1944. Flickan är jättesöt. På sidan 34 finns följande text:
”PICTURE OF THE WEEK. When he said goodbye two years ago to Natalie Nickerson, 20, a war worker of Phoenix, Ariz., a big handsome Navy lieutenant promised her a Jap. Last week Natalie received a human scull autographed by her lieutenant and 13 friends and inscribed: ‘This is a good Jap – a dead one picked up on the New Guinea beach’ “
Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.
Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi dagligen påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.
Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?
x x x
Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.
Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermäniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:
Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar". Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.
x x x
Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".
Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.
I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort minst en --och Oscarsbelönad?-- film på temat.
-----------------------------------------
ÅKE SANDIN 1995
----------------------------------------
PS: Fakta och citat främst hämtade från boken ”War without Mercy” (1986) skriven av John W. Dower, professor vid University of California.
Själv tvivlade jag länge på att den stora tidningen Life verkligen hade publicerat en så makaber och för USA komprometterande bild. Men den finns över en helsida i Life, sidan 35 den 22 maj 1944. Flickan är jättesöt. På sidan 34 finns följande text:
”PICTURE OF THE WEEK. When he said goodbye two years ago to Natalie Nickerson, 20, a war worker of Phoenix, Ariz., a big handsome Navy lieutenant promised her a Jap. Last week Natalie received a human scull autographed by her lieutenant and 13 friends and inscribed: ‘This is a good Jap – a dead one picked up on the New Guinea beach’ “
lördag, december 25
1995: EN ÅTERBLICK PÅ UBÅTSHYSTERIN
(Här nedan kommer min krönika i tidningen Pax nr 2/1995. Den hade rubriken ”Det klirrar i medias glashus”)
För några veckor sen blev jag utsatt för ryggdunkningar och gamla skämt om minkar.
-- Har du firat med champagne nu? frågade en bekant med sinne för festligheter.
-- Du kanske trots allt har haft rätt under alla år, sa en annan och såg generad ut , för han brukar tro på unisona mediakörer.
De syftade på Radio Tuffs envetna avslöjanden under tio år av alla de otaliga ubåtsskrönorna, hysteriskt uppblåsta av journalisterna, som i de här fallen varit häpnadsväckande kritik- och förnuftslösa. För övrigt har ju svensk fredsrörelse inte heller mycket att skryta med i ämnet.
Nej, jag avskyr champagne och hade jag behov att berusa mig var det inte för att fira. Svenska media slog i vintras nya rekord i hyckleri. I skadeglädjen över minkarna --som militären hederligt lät berätta om-- låtsades de inte om, att de själva i femton år hetsat fram ubåtspsykosen.
Så senila har vi väl inte blivit, att vi glömt alla löpsedlar, jätterubriker, helsidor och andfådda kommentarer i radio och TV. Ta till exempel den enorma uppståndelsen under många veckor över "ubåtarna" vid Karlskrona 1983 och 1984, vid Sundsvall-Alnö 1983 och vid norrbottniska Töre 1983 och 1987. Trots att media de gångerna gav oss föreställningen om att det var aggressiva intrång av främmande makt, avfärdas i dag dessa och många andra incidenter.
Men dementierna sker närmast i smyg och utan kommentarer. Ingemar Myhrberg, som tidigast av alla slog larm om ubåtsvalserna, har de senaste månaderna inte blivit uppringd av en enda journalistkollega, Radio Tuff undantaget. Liksom i diktaturstater, vilkas dissidenter vi älskar att hylla och skildra, vill det svenska medieetablissemanget inte veta av sina egna dissidenter, inte ens när de börjar få rätt --eller framförallt inte då.
x x x
Alla vi mediekonsumenter borde i en demokrati med "fri" press ha rätt att få reda på, hur och varför vi i många år blivit så grundlurade, att vi låtit skattemiljarder rulla iväg för att bekämpa hotfantasier. Det skulle göra oss mindre lättlurade nästa gång och rentav kanske bidra till att media blev mera undersökande än ivägskenande. Om vi inte kan hålla huvet kallt i fredstid, hur galna skulle vi då inte kunna bli i konfliktsituationer. Med rätta förfasar vi oss över, hur ensidiga och krigshetsande media har varit i det forna Jugoslavien. Där råder dock krig.
I höstas ordnade Medborgargruppen i ubåtsfrågan med Ingemar Rexed i spetsen ett två dagars seminarium. Där deltog förutom ett par höga ryska amiraler sådana tunga namn som förre arméchefen, general Nils Sköld, förre utrikesministern Lennart Bodström och kommendören Karl Andersson. Sköld dömde ut ubåtsskyddskommissionen av 1983. Bodström citerade olika ledamöter av denna kommission, bl a Carl Bildt. Det var trots hans formella torrhet ett helt förödande grepp: Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Maj-Lis Lööw (s) utan att fnissa, och det rår Bodström för.
Mest initierad var Karl Andersson, den förste svensken ombord på U 137. Han var också i ledningen för de vilda och långvariga ubåtsjakterna vid Karlskrona 1983 och 1984. Efter någon vecka stod det klart för honom att det inte var fråga om främmande ubåtar. När han ville avbryta operationen var andra befattningshavare så i gasen, att rabaldret fortsatte flera veckor till. Han illustrerade stämningsläget genom att bland annat berätta, hur man noggrant låtit undersöka avloppssystemet i Karlskrona. Det hade nämligen kommit tips om att dessa sluga ryssar gömde sina miniubåtar i de drygt en meter breda avloppstunnlarna!
x x x
Media var inbjudna till seminariet. Bara Arbetet, Proletären och Radio Tuff ansåg, att alla dessa avslöjanden var tillräckligt intressanta för att uppmärksammas. Stockholmska media var som vanligt upptagna med bantnings- och sexualtips och att heroiskt bekämpa nazismen, tyvärr 60 år för sent.
Det verkliga kalkonprogrammet i vintras stod Sievert Öholm för i TVs Kvällsöppet. Han intervjuade Carl Bildt, som satsat mycket karriär och prestige på att larma om ryska ubåtar. I stället för att testa Bildt på Karlskrona, Sundsvall-Alnö, Töre och andra upplåsta ubåtsaffärer, hängav sig Öholm åt populistisk kvasipsykologi och frågade bland annat: "Är du en passionerad människa, Carl Bildt?". Ack ja.
Några veckor senare rehabiliterade sig Öholm genom att släppa fram Lars Ångström, Svenska Freds' nu tyvärr avgående ordförande. Lasse var så överlägsen i debatten om landminorna, att jag för första gången i mitt liv tyckte synd om en Boforsdirektör:
-- Vilken strålande affärsidé! Först säljer ni krut till trampminor, sen tar ni fram en minröjningsmaskin för att tjäna ytterligare pengar.
---------------------------------------------
ÅKE SANDIN 1995
För några veckor sen blev jag utsatt för ryggdunkningar och gamla skämt om minkar.
-- Har du firat med champagne nu? frågade en bekant med sinne för festligheter.
-- Du kanske trots allt har haft rätt under alla år, sa en annan och såg generad ut , för han brukar tro på unisona mediakörer.
De syftade på Radio Tuffs envetna avslöjanden under tio år av alla de otaliga ubåtsskrönorna, hysteriskt uppblåsta av journalisterna, som i de här fallen varit häpnadsväckande kritik- och förnuftslösa. För övrigt har ju svensk fredsrörelse inte heller mycket att skryta med i ämnet.
Nej, jag avskyr champagne och hade jag behov att berusa mig var det inte för att fira. Svenska media slog i vintras nya rekord i hyckleri. I skadeglädjen över minkarna --som militären hederligt lät berätta om-- låtsades de inte om, att de själva i femton år hetsat fram ubåtspsykosen.
Så senila har vi väl inte blivit, att vi glömt alla löpsedlar, jätterubriker, helsidor och andfådda kommentarer i radio och TV. Ta till exempel den enorma uppståndelsen under många veckor över "ubåtarna" vid Karlskrona 1983 och 1984, vid Sundsvall-Alnö 1983 och vid norrbottniska Töre 1983 och 1987. Trots att media de gångerna gav oss föreställningen om att det var aggressiva intrång av främmande makt, avfärdas i dag dessa och många andra incidenter.
Men dementierna sker närmast i smyg och utan kommentarer. Ingemar Myhrberg, som tidigast av alla slog larm om ubåtsvalserna, har de senaste månaderna inte blivit uppringd av en enda journalistkollega, Radio Tuff undantaget. Liksom i diktaturstater, vilkas dissidenter vi älskar att hylla och skildra, vill det svenska medieetablissemanget inte veta av sina egna dissidenter, inte ens när de börjar få rätt --eller framförallt inte då.
x x x
Alla vi mediekonsumenter borde i en demokrati med "fri" press ha rätt att få reda på, hur och varför vi i många år blivit så grundlurade, att vi låtit skattemiljarder rulla iväg för att bekämpa hotfantasier. Det skulle göra oss mindre lättlurade nästa gång och rentav kanske bidra till att media blev mera undersökande än ivägskenande. Om vi inte kan hålla huvet kallt i fredstid, hur galna skulle vi då inte kunna bli i konfliktsituationer. Med rätta förfasar vi oss över, hur ensidiga och krigshetsande media har varit i det forna Jugoslavien. Där råder dock krig.
I höstas ordnade Medborgargruppen i ubåtsfrågan med Ingemar Rexed i spetsen ett två dagars seminarium. Där deltog förutom ett par höga ryska amiraler sådana tunga namn som förre arméchefen, general Nils Sköld, förre utrikesministern Lennart Bodström och kommendören Karl Andersson. Sköld dömde ut ubåtsskyddskommissionen av 1983. Bodström citerade olika ledamöter av denna kommission, bl a Carl Bildt. Det var trots hans formella torrhet ett helt förödande grepp: Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Maj-Lis Lööw (s) utan att fnissa, och det rår Bodström för.
Mest initierad var Karl Andersson, den förste svensken ombord på U 137. Han var också i ledningen för de vilda och långvariga ubåtsjakterna vid Karlskrona 1983 och 1984. Efter någon vecka stod det klart för honom att det inte var fråga om främmande ubåtar. När han ville avbryta operationen var andra befattningshavare så i gasen, att rabaldret fortsatte flera veckor till. Han illustrerade stämningsläget genom att bland annat berätta, hur man noggrant låtit undersöka avloppssystemet i Karlskrona. Det hade nämligen kommit tips om att dessa sluga ryssar gömde sina miniubåtar i de drygt en meter breda avloppstunnlarna!
x x x
Media var inbjudna till seminariet. Bara Arbetet, Proletären och Radio Tuff ansåg, att alla dessa avslöjanden var tillräckligt intressanta för att uppmärksammas. Stockholmska media var som vanligt upptagna med bantnings- och sexualtips och att heroiskt bekämpa nazismen, tyvärr 60 år för sent.
Det verkliga kalkonprogrammet i vintras stod Sievert Öholm för i TVs Kvällsöppet. Han intervjuade Carl Bildt, som satsat mycket karriär och prestige på att larma om ryska ubåtar. I stället för att testa Bildt på Karlskrona, Sundsvall-Alnö, Töre och andra upplåsta ubåtsaffärer, hängav sig Öholm åt populistisk kvasipsykologi och frågade bland annat: "Är du en passionerad människa, Carl Bildt?". Ack ja.
Några veckor senare rehabiliterade sig Öholm genom att släppa fram Lars Ångström, Svenska Freds' nu tyvärr avgående ordförande. Lasse var så överlägsen i debatten om landminorna, att jag för första gången i mitt liv tyckte synd om en Boforsdirektör:
-- Vilken strålande affärsidé! Först säljer ni krut till trampminor, sen tar ni fram en minröjningsmaskin för att tjäna ytterligare pengar.
---------------------------------------------
ÅKE SANDIN 1995
torsdag, december 23
JAN MYRDAL OM FAURISSON OCH RASSINIER
För en tid sen blev jag uthängd i tidningen Expo (Se nedan min krönika i Radio Tuff med rubriken "Expo exponerar sin demagogi") Där förfasade sig en Jonatan Leman över att jag i Radio Tuff för över fyra år sedan hade kallat Paul Rassinier för "ett modigt sanningsvittne". Leman aktade sig noga för att berätta om vem Rassinier var. Det skulle inte alls ha passat i hans syfte att brännmärka mig. Jan Myrdal, liksom jag knappast någonsin misstänkt för att vara på den politiska högerkanten, har skrivit om Rassinier. Här kommer en text som jag skrav 2002:
--------------------------------------------------
1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra Arne Ruth assisterad av bland andra Pierre Vidal-Naquet.
Det började med att Myrdal höll en föreläsning i Paris, inbjuden av L'Union des Ecrivains, författarförbundet på vänsterkanten. Myrdals ord om att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes med stampanden och visslingar. I Svenska Dagbladet (81-03-05) berättar han om reaktionerna bland sina franska kollegor:
"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"
FAURISSON, "EN FORSKARTYP AV OVANLIG ENVISHET"
I samma artikel i Svenska Dagbladet skriver Jan Myrdal också:
"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Han tycker att man bör ta reda på vad Faurisson verkligen har skrivit och behandla hans texter på ett sedvanligt intellektuellt sätt. När Myrdal hade läst in sig på Faurisson framstod denne varken som nynazist eller antisemit utan som en "högerliberal anarkist, en forskartyp av ovanlig envishet".
Efter att ha blivit angripen av bland andra Arne Ruth skriver Myrdal (Expressen 81-03-19):
"Ingenting i det jag läst av Faurisson tyder på att han skulle vara antisemit eller nynazist"
SOCIALISTEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Paul Rassinier anses vara den förste revisionisten beträffande tyskarnas brott. Jacke Jakubowsky smädade honom i Expressen som "sjukligt antisemitisk" utan att ens nämna att Rassinier själv satt i nazistiska koncentrationsläger. Uttrycket har han troligen lånat från Lucy Dawidowicz, som betecknar Rassinier som en "rabid anti-Semite". Hur som helst är det demagogi, för det tyder på att Jakubowsky inte läst något av Rassinier.
Men Jan Myrdal har läst Rassinier. Så här skriver han (Expressen 81-03-19):
"Rassinier var aktiv inom arbetarrörelsen. Han befann sig på vänsterkanten. Kommunist 1922 vid sexton års ålder under inflytande från Victor Serge uteslöts han 1932 och arbetade fackligt samman med Rosmer, Monatte och Souvarine och gick in i Socialistpartiet 1934. Han var sekreterare i Belfortsektionen och aktiv pacifist. När de tyska trupperna ockuperade norra Frankrike var han en av de första motståndsmännen.Han var en av grundarna av "Liberation Nord". Han arresterades av Gestapo 1943 och torterades svårt.
Därefter tillbringade han nitton månader i Buchenwald och Dora. Efter befrielsen var han invalidiserad. Han dekorerades för sina krigsinsatser (men bar som socialist aldrig dekorationer), återtog sitt arbete i socialistpartiet och valdes som socialistisk deputerad till den andra konstituerande församlingen.
Hemma I Belfort lade han inte band på sig. Han påpekade att han aldrig i motståndsrörelsen sett skymten av de personligheter som nu efter kriget talade i dess namn. Hans koncentrationslägerminnen är en mörk läsning. SS lät fångarna vakta och förtrycka varandra.
Med sin andra bok på eget förlag, 'Le Mensonge d'Ulysse' år 1950 blev han med ens totalt omöjlig. Han uteslöts ur socialistpartiet och utsattes för en massiv presskampanj (av vad jag kan se mest av skribenter som inte kan ha läst honom)."
Myrdal redogör för Rassiniers beskrivning av lägren som ett fasans universum men att lägren inte principiellt skilde sig från andra länders, till exempel de franska i Algeriet och Indokina.
"Men Rassinier gick ett steg vidare. Han hävdade att kommunistpartierna och fånglägerledningen sedan vid befrielsen tagit över alla hedersposter och talade i fångarnas namn. Han hävdade att det var för att undgå frågan om hur denna ohyggliga mängd kadaver kommit till stånd som man mytiserade hela detta koncentrationslägerhelvete.
Rassinier hävdade att gaskamrarna var en myt. Inte för att det inte skulle ha funnits någon gaskammare eller genomförts några försök med avlivande i gaskammare utan för att gaskamrarna som förklaring på massdöden var en myt, skapad för att avvältra skuldbördan från den grupp vilken varit medskyldig i massmorden; den grupp som offrat sina medfångar för att få egna fördelar, som dömt dem till hungerdöd genom att systematiskt stjäla deras matransoner. Den grupp som --och det var nu det började brännas-- offrat medfångar för att stärka det kommunistiska partiets positioner och för att bevara den centrala och ledande partikadern intakt inför de kommande uppgörelserna"
Jan Myrdal berättar också om hur Rassinier blev var mans niding och överallt blev stoppad. Arne Ruth hade gjort ett nummer av att Rassinier så småningom publicerades av förlag på högra ytterkanten. Men han tog bara den enda väg som var öppen för honom, menar Myrdal, som också påpekar att det var felaktigt att stämpla Rassinier som fascist. Han övergav aldrig sin socialistiska och pacifistiska hållning.
Myrdal gör också ett personligt tankeexperiment:
"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
--------------------------------------------------
1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra Arne Ruth assisterad av bland andra Pierre Vidal-Naquet.
Det började med att Myrdal höll en föreläsning i Paris, inbjuden av L'Union des Ecrivains, författarförbundet på vänsterkanten. Myrdals ord om att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes med stampanden och visslingar. I Svenska Dagbladet (81-03-05) berättar han om reaktionerna bland sina franska kollegor:
"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"
FAURISSON, "EN FORSKARTYP AV OVANLIG ENVISHET"
I samma artikel i Svenska Dagbladet skriver Jan Myrdal också:
"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Han tycker att man bör ta reda på vad Faurisson verkligen har skrivit och behandla hans texter på ett sedvanligt intellektuellt sätt. När Myrdal hade läst in sig på Faurisson framstod denne varken som nynazist eller antisemit utan som en "högerliberal anarkist, en forskartyp av ovanlig envishet".
Efter att ha blivit angripen av bland andra Arne Ruth skriver Myrdal (Expressen 81-03-19):
"Ingenting i det jag läst av Faurisson tyder på att han skulle vara antisemit eller nynazist"
SOCIALISTEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Paul Rassinier anses vara den förste revisionisten beträffande tyskarnas brott. Jacke Jakubowsky smädade honom i Expressen som "sjukligt antisemitisk" utan att ens nämna att Rassinier själv satt i nazistiska koncentrationsläger. Uttrycket har han troligen lånat från Lucy Dawidowicz, som betecknar Rassinier som en "rabid anti-Semite". Hur som helst är det demagogi, för det tyder på att Jakubowsky inte läst något av Rassinier.
Men Jan Myrdal har läst Rassinier. Så här skriver han (Expressen 81-03-19):
"Rassinier var aktiv inom arbetarrörelsen. Han befann sig på vänsterkanten. Kommunist 1922 vid sexton års ålder under inflytande från Victor Serge uteslöts han 1932 och arbetade fackligt samman med Rosmer, Monatte och Souvarine och gick in i Socialistpartiet 1934. Han var sekreterare i Belfortsektionen och aktiv pacifist. När de tyska trupperna ockuperade norra Frankrike var han en av de första motståndsmännen.Han var en av grundarna av "Liberation Nord". Han arresterades av Gestapo 1943 och torterades svårt.
Därefter tillbringade han nitton månader i Buchenwald och Dora. Efter befrielsen var han invalidiserad. Han dekorerades för sina krigsinsatser (men bar som socialist aldrig dekorationer), återtog sitt arbete i socialistpartiet och valdes som socialistisk deputerad till den andra konstituerande församlingen.
Hemma I Belfort lade han inte band på sig. Han påpekade att han aldrig i motståndsrörelsen sett skymten av de personligheter som nu efter kriget talade i dess namn. Hans koncentrationslägerminnen är en mörk läsning. SS lät fångarna vakta och förtrycka varandra.
Med sin andra bok på eget förlag, 'Le Mensonge d'Ulysse' år 1950 blev han med ens totalt omöjlig. Han uteslöts ur socialistpartiet och utsattes för en massiv presskampanj (av vad jag kan se mest av skribenter som inte kan ha läst honom)."
Myrdal redogör för Rassiniers beskrivning av lägren som ett fasans universum men att lägren inte principiellt skilde sig från andra länders, till exempel de franska i Algeriet och Indokina.
"Men Rassinier gick ett steg vidare. Han hävdade att kommunistpartierna och fånglägerledningen sedan vid befrielsen tagit över alla hedersposter och talade i fångarnas namn. Han hävdade att det var för att undgå frågan om hur denna ohyggliga mängd kadaver kommit till stånd som man mytiserade hela detta koncentrationslägerhelvete.
Rassinier hävdade att gaskamrarna var en myt. Inte för att det inte skulle ha funnits någon gaskammare eller genomförts några försök med avlivande i gaskammare utan för att gaskamrarna som förklaring på massdöden var en myt, skapad för att avvältra skuldbördan från den grupp vilken varit medskyldig i massmorden; den grupp som offrat sina medfångar för att få egna fördelar, som dömt dem till hungerdöd genom att systematiskt stjäla deras matransoner. Den grupp som --och det var nu det började brännas-- offrat medfångar för att stärka det kommunistiska partiets positioner och för att bevara den centrala och ledande partikadern intakt inför de kommande uppgörelserna"
Jan Myrdal berättar också om hur Rassinier blev var mans niding och överallt blev stoppad. Arne Ruth hade gjort ett nummer av att Rassinier så småningom publicerades av förlag på högra ytterkanten. Men han tog bara den enda väg som var öppen för honom, menar Myrdal, som också påpekar att det var felaktigt att stämpla Rassinier som fascist. Han övergav aldrig sin socialistiska och pacifistiska hållning.
Myrdal gör också ett personligt tankeexperiment:
"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
söndag, december 19
”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”
I Radio Tuff har vi flera gånger berättat om den norske juristen Fredrik S Heffermehl. För tre år sedan utkom hans bok ”Nobels vilje”. Där kritiserade han valet i flera fall av Nobels fredspristagare efter andra världskriget. Han påminde om att Nobel i sitt testamente bestämde, att priset skulle delas ut till personer eller föreningar, som verkade för ”avskaffande eller minskning av stående arméer”.
Så gjorde man ofta i början. Första gången Nobels fredspris delades ut var 1901,då priset gick till Henri Dunant, Röda korsets grundare, men som också var aktiv i Franska fredsföreningen. 1905 fick Bertha von Suttner priset, pacifisten som var Nobels vän och inspirationskälla främst genom sin 1889 utkomna bok Die Waffen nieder (Ner med vapnen!) och sitt bildande 1891 av en österrikisk fredsrörelse.
Ja, och 1908 fick minsann ”stinsen från Tumba” Klas Pontus Arnoldsson Nobels fredspris. Han var 1883 en av grundarna av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation. Två år senare gick priset till Internationella fredsbyrån (IPB), vars ordförande sedan 2006 är Tomas Magnusson, en jättebra kille, som efterträdde mig som ordförande i Svenska Freds i sex år från 1979.
Heffermehl tycker att den norska fredskommittén de senaste 60 åren inte har rättat sig efter Nobels uttryckliga vilja. Visst har priset ibland givits till fredsaktivister, såsom den amerikanske kärnvapenmotståndaren Linus Pauling 1962 och ickevåldskämpen Martin Luther King 1964. Och 1975 gick priset till ryssen Andrej Sacharov, kärnfysikern som bidrog till sovjetiska vätebomber men som sedan så intensivt varnade för kärnvapenförintelse, att han fick leva i husarrest.
Men Nobels fredspris har också givits till krigiska hökar, såsom Henry Kissinger 1973. Och inte var pristagarna 1994 Shimon Peres, Yassir Arafat och förre generalen Yitshak Rabin några typiska fredsaktivister, lika lite som förre terroristledaren Menachim Begin, som tillsammans med egyptiern Anwar Sadat fick Nobels fredspris 1978. Vad pristagaren Elie Wiesel gjort för freden för att på priset 1986 är åtminstone för mig obekant.
Sedan finns det flera beundransvärda människor som fått Nobels fredspris men knappast för sina insatser för att i Nobels anda bekämpa militarismen. Visst är moder Teresa, som 1979 fick priset utomordentligt berömvärd, men vad uträttade hon för världsfreden? Och Al Gore, som 2007 fick priset för sina insatser för miljön, vad gjorde han som USA:s vicepresident 1993-2001 för att minska militära rustningar eller för att förhindra Natobombningarna av Serbien och Kosovo 1999? Och vad skulle Alfred Nobel ha tyckt om förra årets pristagare Barack Obama, president i den särklassigt mest militariserade stormakten, som dessutom utökade sina truppstyrkor i Afghanistan samma år som han fick priset?
Dagens Nyheter publicerade på självaste Nobeldagen 10 december en artikel av Heffermehl under rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”. Där menar han att Natolandet Norges politiker i Nobelkommittén har ”präglats av Nato och det kalla kriget. De är försvarsvänner, inte fredsvänner.” Och han skriver:
”Som tonåring fann jag det absurt och avskyvärt att jag skulle utbildas till, och kanske beordras, att döda mina jämnåriga på grund av historiens tillfälligheter och nationella gränser. En så orimlig världsordning måste väl ändras omedelbart? Femtio år senare blomstrar militarism och vapenkultur som aldrig förr, men jag har hittat en viktig meningsfrände – Alfred Nobel. Tyvärr har alla – inte minst den norska Nobelkommittén –glömt vad Nobel ville då han inrättade sitt pris ’för fredsförfäktare’ ”.
Om jag själv för några decennier sedan hade haft det minsta inflytande över valet av fredspristagare hade jag föreslagit Per Anders Fogelström, vars enda svaghet var att han inte framhöll sig själv. Han var Svenska Freds’ otroligt duktiga ordförande 1963-1977. Han skrev inte bara beundrade Stockholmsböcker utan också boken ”Krigens barn” om de stackars offren för de sista svenska krigen för 200 år sedan. Dessutom skrev han den svenska fredsrörelsens historia i boken ”Kampen för fred”. Det som framförallt påverkade mig och många andra var den lilla boken ”I stället för atombomb”. Där föreslog han 1958 mitt under etablissemangets agitation för blågula atombomber att vi skulle avrusta helt och i stället satsa alla militärmiljarderna på att bekämpa fattigdom och annat elände i tredje världen.
Det är sådant som sedan dess har väglett oss i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF).
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1279) 19/12-2/1 (Hörs på www.tyresoradion.se )
Heffermehls artikel i DN finns att läsa på http://www.dn.se/debatt/natopraglade-politiker-har-tagit-over-nobels-fredspris-1.1224676
Så gjorde man ofta i början. Första gången Nobels fredspris delades ut var 1901,då priset gick till Henri Dunant, Röda korsets grundare, men som också var aktiv i Franska fredsföreningen. 1905 fick Bertha von Suttner priset, pacifisten som var Nobels vän och inspirationskälla främst genom sin 1889 utkomna bok Die Waffen nieder (Ner med vapnen!) och sitt bildande 1891 av en österrikisk fredsrörelse.
Ja, och 1908 fick minsann ”stinsen från Tumba” Klas Pontus Arnoldsson Nobels fredspris. Han var 1883 en av grundarna av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation. Två år senare gick priset till Internationella fredsbyrån (IPB), vars ordförande sedan 2006 är Tomas Magnusson, en jättebra kille, som efterträdde mig som ordförande i Svenska Freds i sex år från 1979.
Heffermehl tycker att den norska fredskommittén de senaste 60 åren inte har rättat sig efter Nobels uttryckliga vilja. Visst har priset ibland givits till fredsaktivister, såsom den amerikanske kärnvapenmotståndaren Linus Pauling 1962 och ickevåldskämpen Martin Luther King 1964. Och 1975 gick priset till ryssen Andrej Sacharov, kärnfysikern som bidrog till sovjetiska vätebomber men som sedan så intensivt varnade för kärnvapenförintelse, att han fick leva i husarrest.
Men Nobels fredspris har också givits till krigiska hökar, såsom Henry Kissinger 1973. Och inte var pristagarna 1994 Shimon Peres, Yassir Arafat och förre generalen Yitshak Rabin några typiska fredsaktivister, lika lite som förre terroristledaren Menachim Begin, som tillsammans med egyptiern Anwar Sadat fick Nobels fredspris 1978. Vad pristagaren Elie Wiesel gjort för freden för att på priset 1986 är åtminstone för mig obekant.
Sedan finns det flera beundransvärda människor som fått Nobels fredspris men knappast för sina insatser för att i Nobels anda bekämpa militarismen. Visst är moder Teresa, som 1979 fick priset utomordentligt berömvärd, men vad uträttade hon för världsfreden? Och Al Gore, som 2007 fick priset för sina insatser för miljön, vad gjorde han som USA:s vicepresident 1993-2001 för att minska militära rustningar eller för att förhindra Natobombningarna av Serbien och Kosovo 1999? Och vad skulle Alfred Nobel ha tyckt om förra årets pristagare Barack Obama, president i den särklassigt mest militariserade stormakten, som dessutom utökade sina truppstyrkor i Afghanistan samma år som han fick priset?
Dagens Nyheter publicerade på självaste Nobeldagen 10 december en artikel av Heffermehl under rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”. Där menar han att Natolandet Norges politiker i Nobelkommittén har ”präglats av Nato och det kalla kriget. De är försvarsvänner, inte fredsvänner.” Och han skriver:
”Som tonåring fann jag det absurt och avskyvärt att jag skulle utbildas till, och kanske beordras, att döda mina jämnåriga på grund av historiens tillfälligheter och nationella gränser. En så orimlig världsordning måste väl ändras omedelbart? Femtio år senare blomstrar militarism och vapenkultur som aldrig förr, men jag har hittat en viktig meningsfrände – Alfred Nobel. Tyvärr har alla – inte minst den norska Nobelkommittén –glömt vad Nobel ville då han inrättade sitt pris ’för fredsförfäktare’ ”.
Om jag själv för några decennier sedan hade haft det minsta inflytande över valet av fredspristagare hade jag föreslagit Per Anders Fogelström, vars enda svaghet var att han inte framhöll sig själv. Han var Svenska Freds’ otroligt duktiga ordförande 1963-1977. Han skrev inte bara beundrade Stockholmsböcker utan också boken ”Krigens barn” om de stackars offren för de sista svenska krigen för 200 år sedan. Dessutom skrev han den svenska fredsrörelsens historia i boken ”Kampen för fred”. Det som framförallt påverkade mig och många andra var den lilla boken ”I stället för atombomb”. Där föreslog han 1958 mitt under etablissemangets agitation för blågula atombomber att vi skulle avrusta helt och i stället satsa alla militärmiljarderna på att bekämpa fattigdom och annat elände i tredje världen.
Det är sådant som sedan dess har väglett oss i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF).
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1279) 19/12-2/1 (Hörs på www.tyresoradion.se )
Heffermehls artikel i DN finns att läsa på http://www.dn.se/debatt/natopraglade-politiker-har-tagit-over-nobels-fredspris-1.1224676
lördag, december 18
Påannons av Radio Tuff 1279 19/12-2/1
Bra nyhet för lyssnarna:
Hemsidan www.tyresoradion.se har fräschats upp. Nu kan man där på vilken tid som helst lyssna på vilket program som helst av de tolv halvtimmar, bland annat Radio Tuff, som hörs dygnet runt vid radioapparaterna.
Här nedan kommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1279) söndag 19 december kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 2 januari på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e- posta på ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
”Rosor” delas ut till en kyrkoherde, ett radioprogram, en amerikansk-svenska, en insändarskribent, en medarbetare i Radio Tuff, en norsk debattör och till köpare av mangogram.
Hampus Eckerman kommenterar tomtar, Wikileaks om Georgienkriget, Somalia, barnprostitution i Afghanistan och Kissinger, självmordsbombare till och med i Härjedalen m m.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”, en rubrik på en artikel av norske juristen Fredrik S Heffermehl i DN den 10 december.
Marianne Stieger kåserar från Malmö om jul och snö men också om terror genom att påminna om Amaltheadådet 1908 utanför Malmö.
En text ”Världshistoriens mest pyramidala misslyckande” om angreppen på Irak och Afghanistan från Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson hörs.
Hemsidan www.tyresoradion.se har fräschats upp. Nu kan man där på vilken tid som helst lyssna på vilket program som helst av de tolv halvtimmar, bland annat Radio Tuff, som hörs dygnet runt vid radioapparaterna.
Här nedan kommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1279) söndag 19 december kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 2 januari på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e- posta på ake.sandin@tyresoradion.se
PÅANNONS:
”Rosor” delas ut till en kyrkoherde, ett radioprogram, en amerikansk-svenska, en insändarskribent, en medarbetare i Radio Tuff, en norsk debattör och till köpare av mangogram.
Hampus Eckerman kommenterar tomtar, Wikileaks om Georgienkriget, Somalia, barnprostitution i Afghanistan och Kissinger, självmordsbombare till och med i Härjedalen m m.
Åke Sandins krönika har rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”, en rubrik på en artikel av norske juristen Fredrik S Heffermehl i DN den 10 december.
Marianne Stieger kåserar från Malmö om jul och snö men också om terror genom att påminna om Amaltheadådet 1908 utanför Malmö.
En text ”Världshistoriens mest pyramidala misslyckande” om angreppen på Irak och Afghanistan från Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svensson hörs.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1279) 19/12 2010 till ....
....till Tyresös kyrkoherde Michael Öjermo, som i tidningen Palmetten skriver under rubriken ”O Betlehem, du lilla stad”, bland annat: ”Betlehem ligger nära Jerusalem. Men avståndet är ändå oändligt. Hela Betlehem är numera omgärdat av en hög mur, som staten Israel byggt till skydd mot terrorhot. När tusentals människor ska passera övergångsstationen varje morgon på väg från hemmet på Västbanken till Jerusalem och jobbet, utspelas förfärliga scener. Den israeliska armén, det vill säga unga män och kvinnor med stora vapen och oftast otrevlig attityd, behandlar passerande palestinier väldigt illa. Inne i Betlehem träffar vi en ung palestinier inne i ett stort flyktingläger. Han har aldrig varit i Jerusalem, och han säger att han skulle ge vad som helst för en dag på Haifa Beach; han har aldrig badat i havet.” Kyrkoherde Öjermo avslutar sin text med att omsluta både israeler och palestinier i sina förböner.
....till Sveriges Radios ”Uppdrag Granskning” som (8/12) hade ett program om hur biståndsarbetarna på Ship to Gaza behandlades på försommaren. Nio av dem dödades av israeliska angripare. Den israeliska ambassadören i Stockholm fick uttala sig men kunde inte ens beklaga att bordningen och dödandet skett på internationellt vatten. Undrar hur han i sin lojalitet mot överordnade hade betett sig om han hade varit tysk på 30-talet, ryss under Stalintiden, kambodjan under Pol Pot eller amerikan under McCarthy-tiden? I Tuff ångrar vi inte att vi stödde Ship to Gaza litegrann (8 400 kr) i dess strävanden att humanitärt hjälpa palestinierna i det instängda och tidigare så krigsdrabbade Gaza.
....till amerikansksvenskan Pamela Boston som e-postar från Handen och bland annat skriver: ”Jag är verkligen besviken och upprörd över Sveriges sätt att behandla Assange. Jag har alltid reagerat mot att folk kallar Sverige för en lydstat under USA men nu känns det verkligen så. Allting är så konstigt..... Det verkar som om alla internetkonton har stängts! Hur kan USA straffa honom som spion när man inte kan bevisa att han ville skada USA å någon annan stats vägnar? Allting som han gjort är för mänskligheten, inte för att hjälpa USAs fiender!”
....till insändarskribenten Åke Bergh, som i DN (5/12) skriver under rubriken ”Fobi för tobaksrök borde kunna botas”. Han påstår, att inga vetenskapliga rön finns om att passiv rökning bidrar till plötslig spädbarnsdödlighet och tillägger; ”Det märkliga med alla dessa fobigrupper är att motsvarigheter saknas inom områden som verkligen hotar oss. Ingen röststark fobigrupp hörs mot militär rustning (pacifister avvisas som naiva idioter), ingen mot kärnvapen (kärnkraftsfobi tycks numera helt botad), ingen kräver skydd mot aggressiv rövarkapitalism (då kommunismen nu utrotats)”
....till Radio Tuffs medarbetare sedan 17-18 år Hampus Eckerman, som bland annat skriver: ”Anna Ardin och Julian Assagne är ointressanta. Vi vet inte om det har handlat om någon felaktig anklagelse och ingen är fälld. Vad vi vet däremot är att Wikileaks har gjort ett fantastiskt arbete. Det är därför ganska logiskt att skänka pengar till Wikileaks, däremot inte till Assagne i sig..... Kom ihåg att Wikileaks fått stoppade inbetalningar från Paypal, Visa och Mastercard. Vi vet att Sverige fått påtryckningar om utlämning av Assagne. Givetvis handlar det också om att skrämma efterföljare. Det är en pågående internationell kampanj.” Hela Hampus’ text finns på http://www.tuffsandin.blogspot.com/.
....till DN-Debatt, som (10/12) publicerar den norske juristen Fredrik S Heffermehls kritik av den norska Nobelkommittén under rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”. Mera om detta i Åkes Sandins krönika.
....till alla de många solidariska och kloka som köpt Tuffs julmangogram för att använda som julkort eller julklappar. För bara fem kronor blir det ett nytt mangoträd i fattiga indiska byar.
....till Sveriges Radios ”Uppdrag Granskning” som (8/12) hade ett program om hur biståndsarbetarna på Ship to Gaza behandlades på försommaren. Nio av dem dödades av israeliska angripare. Den israeliska ambassadören i Stockholm fick uttala sig men kunde inte ens beklaga att bordningen och dödandet skett på internationellt vatten. Undrar hur han i sin lojalitet mot överordnade hade betett sig om han hade varit tysk på 30-talet, ryss under Stalintiden, kambodjan under Pol Pot eller amerikan under McCarthy-tiden? I Tuff ångrar vi inte att vi stödde Ship to Gaza litegrann (8 400 kr) i dess strävanden att humanitärt hjälpa palestinierna i det instängda och tidigare så krigsdrabbade Gaza.
....till amerikansksvenskan Pamela Boston som e-postar från Handen och bland annat skriver: ”Jag är verkligen besviken och upprörd över Sveriges sätt att behandla Assange. Jag har alltid reagerat mot att folk kallar Sverige för en lydstat under USA men nu känns det verkligen så. Allting är så konstigt..... Det verkar som om alla internetkonton har stängts! Hur kan USA straffa honom som spion när man inte kan bevisa att han ville skada USA å någon annan stats vägnar? Allting som han gjort är för mänskligheten, inte för att hjälpa USAs fiender!”
....till insändarskribenten Åke Bergh, som i DN (5/12) skriver under rubriken ”Fobi för tobaksrök borde kunna botas”. Han påstår, att inga vetenskapliga rön finns om att passiv rökning bidrar till plötslig spädbarnsdödlighet och tillägger; ”Det märkliga med alla dessa fobigrupper är att motsvarigheter saknas inom områden som verkligen hotar oss. Ingen röststark fobigrupp hörs mot militär rustning (pacifister avvisas som naiva idioter), ingen mot kärnvapen (kärnkraftsfobi tycks numera helt botad), ingen kräver skydd mot aggressiv rövarkapitalism (då kommunismen nu utrotats)”
....till Radio Tuffs medarbetare sedan 17-18 år Hampus Eckerman, som bland annat skriver: ”Anna Ardin och Julian Assagne är ointressanta. Vi vet inte om det har handlat om någon felaktig anklagelse och ingen är fälld. Vad vi vet däremot är att Wikileaks har gjort ett fantastiskt arbete. Det är därför ganska logiskt att skänka pengar till Wikileaks, däremot inte till Assagne i sig..... Kom ihåg att Wikileaks fått stoppade inbetalningar från Paypal, Visa och Mastercard. Vi vet att Sverige fått påtryckningar om utlämning av Assagne. Givetvis handlar det också om att skrämma efterföljare. Det är en pågående internationell kampanj.” Hela Hampus’ text finns på http://www.tuffsandin.blogspot.com/.
....till DN-Debatt, som (10/12) publicerar den norske juristen Fredrik S Heffermehls kritik av den norska Nobelkommittén under rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”. Mera om detta i Åkes Sandins krönika.
....till alla de många solidariska och kloka som köpt Tuffs julmangogram för att använda som julkort eller julklappar. För bara fem kronor blir det ett nytt mangoträd i fattiga indiska byar.
fredag, december 17
Marianne Stieger: Jul, jul, strålande jul
Kära lyssnare! När ni lyssnar på detta program är det jultider. Låt oss hoppas på en glädjerik, strålande jul.Just nu, när jag ser ut genom fönstret, är det i alla fall vinterstämning ute. Snön fullständigt döljer Limhamn i ett vitt töcken.
Visst är det vackert med snö, men måste den komma i sådana mängder? Härnere finns ju inte alls den snöröjningsberedskap som man har lite längre upp i landet, där man är van vid snörika vintrar. Å andra sidan borde malmöiterna ha vant sig vid snö. Detta är min tredje vinter härnere, och nog har vi haft snö här så det räcker både för oss som traskar i modden och för dem som ska röja.
Julen är en väntans tid. Barnen väntar på tomten, vi vuxna väntar på den rätta julstämningen. I år vill dock den rätta julstämningen inte infinna sig. Den strålande jul vi alla väntar på fick en upptakt som inte var strålande, utan en upptakt med dunder, brak och eldslågor. En förvirrad och måhända i religiöst syfte missbrukad människa sprängde sig själv i luften. Avsikten var att dra med sig många andra människor i döden. Gudskelov hände inte det. Men mycket av den väntade julefröjden och julefriden försvann med de utlösta bomberna.
Låt os dock inte gripas av panik och se våld och terror i varje gathörn. Det har funnits missledda människor i alla tider, människor som tror att de har rätt att utöva terror på grund av sin egen övertygelse. Och terrorattacker har utövats här i Sverige förut. Det här är inte första gången. Jag tänker på Amalthea-bomben i Malmös hamn för lite mer än hundra år sedan.
Under nittonhundratalets första år var stora oroligheter mellan arbetare och arbetsgivare vanliga. De ledde ofta till lockouter och strejker. När så en hamnarbetarstrejk bröt ut i Malmö, hämtade arbetsgivaren engelska strejkbrytare.
Algot Rosberg, Anton Nilsson och Alfred Stern var tre arbetslösa ungsocialister, hungriga och desperata, som natten mellan den 11 och 12 juli 1908 rodde ut till fartyget ”Amalthea” i Malmös hamn för att skrämma de engelska hamnarbetarna som hade beskjutit svenska demonstrerande hamnarbetare. Meningen var aldrig att de tre som rodde ut i natten skulle skada någon. Men det var en varm natt och de engelska arbetarna sov på däck. När så den av de tre männen på utsidan av fartyget apterade bomben gick i luften, fick den större effekt än förväntat på den del av däcket, där männen låg. En man dödades och 23 skadades, varav sju svårt.
Det var ett hårt slag för den demokratiska strejkrätten, men ingen talade om att Sveriges oskuld hade gått förlorad och att terror nu rådde i landet, vilket skulle ge myndigheterna rätt att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Men nu skriks det i högan sky efter nya kraftfulla tag och FRA-lagen lurar genast som ett spöke vid horisonten. Nej, låt sans och måtta råda! Låt inte en enstaka förvirrad person försätta oss i skräck och vanmakt.
Här i Malmö har vi en babyboom. Den femtusende babyn föddes för en vecka sedan. För tvåtusen år sedan föddes en baby och lades i en krubba i ett stall, därför att föräldrarna inte fick plats i härbärget och var för fattiga för att ta in på hotell. Måtte ingen av de femtusen nyfödda här i Malmö uppleva hemlöshet och armod. Och måtte ingen av alla andra nyfödda i världen drabbas av hemlöshet och svält. Det är det som gör människor desperata – och desperata människor begår desperata handlingar.
En strålande jul och ett gott nytt år med besinning och strävan mot fred och utrotande av fattigdom på vår jord önskar från Limhamn.
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1279
Visst är det vackert med snö, men måste den komma i sådana mängder? Härnere finns ju inte alls den snöröjningsberedskap som man har lite längre upp i landet, där man är van vid snörika vintrar. Å andra sidan borde malmöiterna ha vant sig vid snö. Detta är min tredje vinter härnere, och nog har vi haft snö här så det räcker både för oss som traskar i modden och för dem som ska röja.
Julen är en väntans tid. Barnen väntar på tomten, vi vuxna väntar på den rätta julstämningen. I år vill dock den rätta julstämningen inte infinna sig. Den strålande jul vi alla väntar på fick en upptakt som inte var strålande, utan en upptakt med dunder, brak och eldslågor. En förvirrad och måhända i religiöst syfte missbrukad människa sprängde sig själv i luften. Avsikten var att dra med sig många andra människor i döden. Gudskelov hände inte det. Men mycket av den väntade julefröjden och julefriden försvann med de utlösta bomberna.
Låt os dock inte gripas av panik och se våld och terror i varje gathörn. Det har funnits missledda människor i alla tider, människor som tror att de har rätt att utöva terror på grund av sin egen övertygelse. Och terrorattacker har utövats här i Sverige förut. Det här är inte första gången. Jag tänker på Amalthea-bomben i Malmös hamn för lite mer än hundra år sedan.
Under nittonhundratalets första år var stora oroligheter mellan arbetare och arbetsgivare vanliga. De ledde ofta till lockouter och strejker. När så en hamnarbetarstrejk bröt ut i Malmö, hämtade arbetsgivaren engelska strejkbrytare.
Algot Rosberg, Anton Nilsson och Alfred Stern var tre arbetslösa ungsocialister, hungriga och desperata, som natten mellan den 11 och 12 juli 1908 rodde ut till fartyget ”Amalthea” i Malmös hamn för att skrämma de engelska hamnarbetarna som hade beskjutit svenska demonstrerande hamnarbetare. Meningen var aldrig att de tre som rodde ut i natten skulle skada någon. Men det var en varm natt och de engelska arbetarna sov på däck. När så den av de tre männen på utsidan av fartyget apterade bomben gick i luften, fick den större effekt än förväntat på den del av däcket, där männen låg. En man dödades och 23 skadades, varav sju svårt.
Det var ett hårt slag för den demokratiska strejkrätten, men ingen talade om att Sveriges oskuld hade gått förlorad och att terror nu rådde i landet, vilket skulle ge myndigheterna rätt att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Men nu skriks det i högan sky efter nya kraftfulla tag och FRA-lagen lurar genast som ett spöke vid horisonten. Nej, låt sans och måtta råda! Låt inte en enstaka förvirrad person försätta oss i skräck och vanmakt.
Här i Malmö har vi en babyboom. Den femtusende babyn föddes för en vecka sedan. För tvåtusen år sedan föddes en baby och lades i en krubba i ett stall, därför att föräldrarna inte fick plats i härbärget och var för fattiga för att ta in på hotell. Måtte ingen av de femtusen nyfödda här i Malmö uppleva hemlöshet och armod. Och måtte ingen av alla andra nyfödda i världen drabbas av hemlöshet och svält. Det är det som gör människor desperata – och desperata människor begår desperata handlingar.
En strålande jul och ett gott nytt år med besinning och strävan mot fred och utrotande av fattigdom på vår jord önskar från Limhamn.
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1279
torsdag, december 16
Bengt Svensson: ”Världshistoriens mest pyramidala misslyckande!”
Hej alla lyssnare!
En flyktingbåt slogs sönder, när den kastades mot klipporna längs Australiens kust. 27 personer rapporteras drunknade, mest kvinnor och barn enligt ögonvittnen. De sägs ha kommit från Iran och Irak i ett desperat försök att få politisk asyl i Australien. Enligt statistiken har 636 irakiska båtflyktingar lyckats ta sig i land i Australien under 2010 hittills. Men den helt dominerande gruppen är från Afghanistan, 2706 båtflyktingar hittills år 2010. Och ett okänt antal drunknade, förstås.
Nio år har gått sedan USA invaderade Afghanistan och sedermera fick hjälp av övriga Natoländer och några wannabes, däribland Sverige, och snart har åtta år gått sedan "de villigas allians" invaderade Irak. Ett av resultaten är miljoner människor, som riskerar livet för att fly från sina befriade länder. Det är alltså inte tidigare flyktingar, som återvänder, utan en ständig ström av nya flyktingar, som lämnar Irak och Afghanistan.
En imponerande skara av världens rikaste länder har spenderat hundratals miljarder dollar, dvs biljoner kronor (det är en etta med tolv nollor) på att, som de påstår, förbättra livet för irakier och afghaner, särskilt kvinnor och barn. Skolor, demokrati, kvinnors rättigheter har det talats mycket om. Om vi för ett ögonblick tror på uppriktigheten bakom retoriken, så måste vi alltså konstatera, att vi har framför oss världshistoriens mest pyramidala misslyckande. Biljoner kronor närmare bestämt.
Nu har Stockholm fått en fläkt av det som är vardagsmat i Kabul och Bagdad. En stackars idiot till terrorist lyckades med viss möda ta död på sig själv och ställa till kaos på Drottninggatan. Vad han framför allt lyckades med, var dock att binda Sverige till ett krig utan slut. Karl XII:s fälttåg mot Norge ter sig plötsligt som en god idé.
Slutligen en julklapp till svenska regeringen i form av ett gott råd. A free gift, som vi säger over here: President Reagans fru, Nancy, myntade på 80-talet en slogan, "Just say no!". Den riktade sig mot barn och ungdomar, som riskerade att börja använda narkotika. Tanken var att ungarna var lätta att förleda och övertala för en hänsynslös langare med en väloljad trut. Alltså, lyssna inte på dem, gå därifrån, gå hem och läs läxor, även om kompisarna skäller er för mesar och tråkmånsar. Det är kanske inte så spännande på kort sikt, men i längden räddar det liv! Och nu till Sveriges regering: Nästa gång ni får ett erbjudande om att haka på ett tjusigt krig i fjärran land, Just Say No!
God jul och gott nytt år önskar
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco
En flyktingbåt slogs sönder, när den kastades mot klipporna längs Australiens kust. 27 personer rapporteras drunknade, mest kvinnor och barn enligt ögonvittnen. De sägs ha kommit från Iran och Irak i ett desperat försök att få politisk asyl i Australien. Enligt statistiken har 636 irakiska båtflyktingar lyckats ta sig i land i Australien under 2010 hittills. Men den helt dominerande gruppen är från Afghanistan, 2706 båtflyktingar hittills år 2010. Och ett okänt antal drunknade, förstås.
Nio år har gått sedan USA invaderade Afghanistan och sedermera fick hjälp av övriga Natoländer och några wannabes, däribland Sverige, och snart har åtta år gått sedan "de villigas allians" invaderade Irak. Ett av resultaten är miljoner människor, som riskerar livet för att fly från sina befriade länder. Det är alltså inte tidigare flyktingar, som återvänder, utan en ständig ström av nya flyktingar, som lämnar Irak och Afghanistan.
En imponerande skara av världens rikaste länder har spenderat hundratals miljarder dollar, dvs biljoner kronor (det är en etta med tolv nollor) på att, som de påstår, förbättra livet för irakier och afghaner, särskilt kvinnor och barn. Skolor, demokrati, kvinnors rättigheter har det talats mycket om. Om vi för ett ögonblick tror på uppriktigheten bakom retoriken, så måste vi alltså konstatera, att vi har framför oss världshistoriens mest pyramidala misslyckande. Biljoner kronor närmare bestämt.
Nu har Stockholm fått en fläkt av det som är vardagsmat i Kabul och Bagdad. En stackars idiot till terrorist lyckades med viss möda ta död på sig själv och ställa till kaos på Drottninggatan. Vad han framför allt lyckades med, var dock att binda Sverige till ett krig utan slut. Karl XII:s fälttåg mot Norge ter sig plötsligt som en god idé.
Slutligen en julklapp till svenska regeringen i form av ett gott råd. A free gift, som vi säger over here: President Reagans fru, Nancy, myntade på 80-talet en slogan, "Just say no!". Den riktade sig mot barn och ungdomar, som riskerade att börja använda narkotika. Tanken var att ungarna var lätta att förleda och övertala för en hänsynslös langare med en väloljad trut. Alltså, lyssna inte på dem, gå därifrån, gå hem och läs läxor, även om kompisarna skäller er för mesar och tråkmånsar. Det är kanske inte så spännande på kort sikt, men i längden räddar det liv! Och nu till Sveriges regering: Nästa gång ni får ett erbjudande om att haka på ett tjusigt krig i fjärran land, Just Say No!
God jul och gott nytt år önskar
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco
onsdag, december 15
Hampus Eckerman om Assange och Wikileaks
(Sedan 17 år har Hampus Eckerman varit ett radikalt salt i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff, som hörs på 91,4 MHz och på www.tyresoradion.se Här kommer hans kommentarer i aktuella ämnen;)
1) Anna Ardin och Julian Assange är ointressanta. Vi vet inte om det har handlat om någon felaktig anklagelser och ingen är fälld. Vad vi vet däremot är att Wikileaks har gjort ett fantastiskt arbete.
2) Det är därför ganska logiskt att skänka pengar till Wikileaks, däremot inte till Assange i sig.
3) Anklagelser som Assange har blivit utsatta för är inte någon skillnad på vad Craig Murray blev utsatt för som ambassadör i Uzbekistan eller Ellsberg gällande Pentagon Papers. Honey traps och falska anklagelser är något som finns, men vi vet inte om det gäller här.
4) Faktum är att den vanligaste typen av underättelsefällor är när den anklagade faktiskt är skyldig till något! Det är de effektivaste och de som utnyttjas bäst. Det är de som man kan använda för påtryckningar och veta att de ger som resultat.
Så låt oss strunta i Assange som person. Därför att:
a) Det ska redas ut i domstol utan att han ges någon skuld innan han är dömd. Vi kan förstå att han i fall av oskuld är rädd för att bli utlämnad. Vi har ingen aning om han är skyldig eller oskyldig. Vad som än sägs.
b) Wikileaks är inte knutet specifikt till Assange. Vi ska och måste ge stöd till organisationen i sig. Detta är helt enkelt västvärldens fatwa som utdelats mot information som inte gillas.
c) Vad vi är intresserade om är att denna typ av information ska nå så många som möjligt. Vi kräver att Assange ska ha bästa försvar möjligt, stöd honom gärna då han har världens största supermakt mot sig, men minns att han faktiskt kan vara skyldig. Men även skyldig människa har rätt till en seriös rättegång trots utländska påtryckningar. Alla har rätt till ett bekostat försvar.
d) Kom ihåg att Wikileaks fått stoppade inbetalningar från Paypal, Visa och Mastercard. Vi vet att Sverige fått påtryckningar om utlämning av Assagne. Givetvis handlar det också om att skrämma efterföljare. Det är en pågående internationell kampanj, vad som än inte talas om.
Och igen. Assange är en bisak. Det vet han själv. Vad som är intressant är uppgifterna som Wikileaks gett oss. Och att alla, vad de än misstänks för, har rätt till ett fullt rättsligt skydd vad de än anklagas för. Det är vi usla på i Sverige där nyligen två personer blev fällda för "terrorbrott" för att de tog felaktig ställning i nbördeskrigets Somalia. Vad vi vill är att slippa vänta i 30 år på att få svar som t.ex hur USA ljög om Tonkin bay för att starta krig mot Vietnam.
HAMPUS ECKERMAN
1) Anna Ardin och Julian Assange är ointressanta. Vi vet inte om det har handlat om någon felaktig anklagelser och ingen är fälld. Vad vi vet däremot är att Wikileaks har gjort ett fantastiskt arbete.
2) Det är därför ganska logiskt att skänka pengar till Wikileaks, däremot inte till Assange i sig.
3) Anklagelser som Assange har blivit utsatta för är inte någon skillnad på vad Craig Murray blev utsatt för som ambassadör i Uzbekistan eller Ellsberg gällande Pentagon Papers. Honey traps och falska anklagelser är något som finns, men vi vet inte om det gäller här.
4) Faktum är att den vanligaste typen av underättelsefällor är när den anklagade faktiskt är skyldig till något! Det är de effektivaste och de som utnyttjas bäst. Det är de som man kan använda för påtryckningar och veta att de ger som resultat.
Så låt oss strunta i Assange som person. Därför att:
a) Det ska redas ut i domstol utan att han ges någon skuld innan han är dömd. Vi kan förstå att han i fall av oskuld är rädd för att bli utlämnad. Vi har ingen aning om han är skyldig eller oskyldig. Vad som än sägs.
b) Wikileaks är inte knutet specifikt till Assange. Vi ska och måste ge stöd till organisationen i sig. Detta är helt enkelt västvärldens fatwa som utdelats mot information som inte gillas.
c) Vad vi är intresserade om är att denna typ av information ska nå så många som möjligt. Vi kräver att Assange ska ha bästa försvar möjligt, stöd honom gärna då han har världens största supermakt mot sig, men minns att han faktiskt kan vara skyldig. Men även skyldig människa har rätt till en seriös rättegång trots utländska påtryckningar. Alla har rätt till ett bekostat försvar.
d) Kom ihåg att Wikileaks fått stoppade inbetalningar från Paypal, Visa och Mastercard. Vi vet att Sverige fått påtryckningar om utlämning av Assagne. Givetvis handlar det också om att skrämma efterföljare. Det är en pågående internationell kampanj, vad som än inte talas om.
Och igen. Assange är en bisak. Det vet han själv. Vad som är intressant är uppgifterna som Wikileaks gett oss. Och att alla, vad de än misstänks för, har rätt till ett fullt rättsligt skydd vad de än anklagas för. Det är vi usla på i Sverige där nyligen två personer blev fällda för "terrorbrott" för att de tog felaktig ställning i nbördeskrigets Somalia. Vad vi vill är att slippa vänta i 30 år på att få svar som t.ex hur USA ljög om Tonkin bay för att starta krig mot Vietnam.
HAMPUS ECKERMAN
måndag, december 13
Lucia, extremister och den förbannade kollektivskulden
Inga små ljuvliga flickor med ljus i håret har jag sett i dag på Lucia-dagen. Inte många vet vem Lucia var. Hon fanns i Syrakusa på Sicilien och dog martyrdöden redan vid 21 års ålder år 304 och har sedan blivit ett av många helgon.
Enligt legenden bestämde sig Lucia tidigt för att alltid leva i kyskhet. Det var inget som hennes trolovade gillade. Men som kompensation slet hon ut sina ögon och gav honom dem. Men det räckte inte, utan hon arresterades och dömdes till att tjänstgöra på Syrakusas bordell. Hon vägrade och trots försök att döda henne med kokande olja och svärd överlevde hon mirakulöst. Inte förrän denna 21-åring fått sista smörjelsen avled hon.
Detta är vackert – men obegripligt för mig som är religiöst obegåvad.
I dag domineras medierna av explosionerna i Stockholm i förrgår. Den där stackars Tranåskillen som överdoserad med sprängämnen –och med religion! -- råkade spränga sig själv i luften och ville hämnas verkar lite knäpp. I sin extrema tolkning av islam ville han bli martyr genom att spränga ihjäl sig själv plus en massa oskyldiga julhandlande stockholmare. Finns det verkligen någon religion, som vill att dess anhängare ska mörda oskyldiga människor, låt vara av en annan religion?
Killen verkade mycket trosviss – men sinnessjuk för mig, som sagt är religiöst obegåvad.
Hoppas nu att inte muslimer i allmänhet drabbas av den förbannade kollektivskulden, vars anhängare den där självmordsbombaren själv var, när han ville döda oskyldiga svenskar på grund av 500 svenskars närvaro i Afghanistan. Mina muslimska vänner och bekanta i Indien, Sverige och under mina besök i Egypten, Jordanien, Tunisien och Marocko är jätteschyssta människor och inte alls fanatiska, precis som inte heller kristna, hinduer och ateister i min vänkrets är.
Kollektivskuldens löjlighet, ja, den har jag någon gång beskrivit så här: ”Jag känner en inuit (eskimå), som är en jävla skitstövel. Alltså är alla andra inuiter likadana och bör behandlas som skitstövlar.”
Den mest kända tillämpningen av den eländiga kollektivskulden drabbade judarna. Nazisterna betonade i sin propaganda att judarna var överrepresenterade både bland ledande kommunister i Sovjetunionen och bland de storkapitalister, som skodde sig på många miljoner människors elände under 20- och 30-talen, inte minst tyskarnas. Alltså lät de samla ihop miljoner av helt oskyldiga judar i läger, där många av dem dog/dödades.
Men samma förbannade kollektivskuld drabbade vid krigsslutet och efteråt miljoner tyskar, en nedtystad förintelse, eftersom den begicks av de hyllade segrarna. Då etniskt rensades 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet, Jugoslavien och andra områden i öster, där deras förfäder bott i sekler. Ungefär två miljoner dog/dödades, många kvinnor och flickor efter våldtäkter. Få av dessa offer var förstås på minsta sätt skyldiga till Hitlers brott. Att jag ibland nämner detta beror på att inga västerländska medier, knappast ens tyska, brukar våga nämna det. De säger visserligen ofta, att segrarna skriver historien, men aktar sig sedan att nyansera den gängse bilden av andra världskriget och dess följder.
Under mina över 3000 radio-intervjuer har jag ibland pratat med tyskfödda svenskar. Vad de berättat har lärt mig mycket nytt och chockerande om den samtidshistoria jag trodde mig känna till.
Låt oss inte luras att tillämpa den förbannade kollektivskulden genom att korkat lockas skuldbelägga våra många fina svenska och andra muslimer på grund av en ensam extremists planer!
Åke Sandin
Enligt legenden bestämde sig Lucia tidigt för att alltid leva i kyskhet. Det var inget som hennes trolovade gillade. Men som kompensation slet hon ut sina ögon och gav honom dem. Men det räckte inte, utan hon arresterades och dömdes till att tjänstgöra på Syrakusas bordell. Hon vägrade och trots försök att döda henne med kokande olja och svärd överlevde hon mirakulöst. Inte förrän denna 21-åring fått sista smörjelsen avled hon.
Detta är vackert – men obegripligt för mig som är religiöst obegåvad.
I dag domineras medierna av explosionerna i Stockholm i förrgår. Den där stackars Tranåskillen som överdoserad med sprängämnen –och med religion! -- råkade spränga sig själv i luften och ville hämnas verkar lite knäpp. I sin extrema tolkning av islam ville han bli martyr genom att spränga ihjäl sig själv plus en massa oskyldiga julhandlande stockholmare. Finns det verkligen någon religion, som vill att dess anhängare ska mörda oskyldiga människor, låt vara av en annan religion?
Killen verkade mycket trosviss – men sinnessjuk för mig, som sagt är religiöst obegåvad.
Hoppas nu att inte muslimer i allmänhet drabbas av den förbannade kollektivskulden, vars anhängare den där självmordsbombaren själv var, när han ville döda oskyldiga svenskar på grund av 500 svenskars närvaro i Afghanistan. Mina muslimska vänner och bekanta i Indien, Sverige och under mina besök i Egypten, Jordanien, Tunisien och Marocko är jätteschyssta människor och inte alls fanatiska, precis som inte heller kristna, hinduer och ateister i min vänkrets är.
Kollektivskuldens löjlighet, ja, den har jag någon gång beskrivit så här: ”Jag känner en inuit (eskimå), som är en jävla skitstövel. Alltså är alla andra inuiter likadana och bör behandlas som skitstövlar.”
Den mest kända tillämpningen av den eländiga kollektivskulden drabbade judarna. Nazisterna betonade i sin propaganda att judarna var överrepresenterade både bland ledande kommunister i Sovjetunionen och bland de storkapitalister, som skodde sig på många miljoner människors elände under 20- och 30-talen, inte minst tyskarnas. Alltså lät de samla ihop miljoner av helt oskyldiga judar i läger, där många av dem dog/dödades.
Men samma förbannade kollektivskuld drabbade vid krigsslutet och efteråt miljoner tyskar, en nedtystad förintelse, eftersom den begicks av de hyllade segrarna. Då etniskt rensades 14 miljoner tyskar från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet, Jugoslavien och andra områden i öster, där deras förfäder bott i sekler. Ungefär två miljoner dog/dödades, många kvinnor och flickor efter våldtäkter. Få av dessa offer var förstås på minsta sätt skyldiga till Hitlers brott. Att jag ibland nämner detta beror på att inga västerländska medier, knappast ens tyska, brukar våga nämna det. De säger visserligen ofta, att segrarna skriver historien, men aktar sig sedan att nyansera den gängse bilden av andra världskriget och dess följder.
Under mina över 3000 radio-intervjuer har jag ibland pratat med tyskfödda svenskar. Vad de berättat har lärt mig mycket nytt och chockerande om den samtidshistoria jag trodde mig känna till.
Låt oss inte luras att tillämpa den förbannade kollektivskulden genom att korkat lockas skuldbelägga våra många fina svenska och andra muslimer på grund av en ensam extremists planer!
Åke Sandin
lördag, december 11
Program dec. 2010 på Succékanalen 91,4 Tyresöradion
Sedan 1995 hörs dygnet runt på 91,4 MHz tolv halvtimmesprogram och femton korta mellansnack. De hörs också på www.tyresoradion.se Där kan man också i fliken ”Arkiv” lyssna på det senaste årets ca 200 program. Dessutom kan man där i fliken ”Sagt om 91,4” läsa många hundra lyssnaromdömen.
Fyra eller fem nya halvtimmar läggs in på radion varje söndag från kl 17 och hörs sedan fyra gånger per dygn i tre veckor.
Programledare Åke Sandin, tel 08-712 4463, på e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
Här korta sammanfattningar av de nu aktuella programmen:
21/11-12/12:
Krusbodabon Nils-Olof Ahlén växte upp i Örby, blev ingenjör på kvällstid, jobbade som tekniker för LM bl a i Moskva och Liberia, är ordförande i Tyresö fiskevårdsförening och intervjuas om fiskerättigheter och tillgång på fisk och kräftor
Gösta Falk kom som 12-åring från Västra Ryd till Hanviken och minns med nöje Kumla skola. Jobbade 44 år som tekniker på Sveriges Radio. Flyttade för tre år sen till Sikvägen, aktiv i bostadsrättsföreningen. Spelade fotboll för Hanvikens SK och beundrar Gunnar Nordahl.
Ursula Rundin och Helén Rapp är aktiva i föreningen Styvmorsviolen, som samlar styvföräldrar eller ”bonusföräldrar”, vilka hjälper och stöder varandra. De diskuterar problem och lösningar.
Robert Markay kom som pojke från Irak till Bollmora, där han nu är chef för verkstaden Bileliten. Samtal om assyrisk historia, religioner och musik men också om väpnat rån, fotboll m m.
28/11-19/12:
Katharina Häll om Österbotten, sina jobb i Tyresö förskolor, sina många bejublade roller under 25 år i teaterföreningen, fritidssysselsättningar och resor.
Ebbe Björkman (repris) om Nils Ferlin del 2, hans caféliv bland bohemer och litteratörer , samlingen”Barfota barn”, radiospel, temat döden och dikter såsom ”Löpsedel”.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1277-78) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Monica Schelin, Marianne Stieger.
Peter Dicke, Terje Engh och Anders Gullberg släpps lösa med inte alltid rumsrena historier och med limerickar och allmänt glammande.
5/12-26/12:
Franskfödda Claudine Andersson har jobbat som lärare vid Nyboda, är nu biträdande rektor vid Strandskolan, minns Frankrike det oroliga året 1968, intervjuas om Strandskolans ”Öppet hus”, har synpunkter på bankerna och berättar om Klövbergsgrottorna vid Kalvfjärden.
Tyresötjejen Anna-Klara Mehlich (född Hedman), gjorde radio som tonåring, jobbar på Handisam, berättar om sina släktingar i Dalsland och intervjuas om sin nyutkomna debutbok ”Gunga åt Öster mot tidens härskare”.
Siv Källstigen är en välkänd och uppskattad präst med många års tjänstgöring i Tyresö bakom sig. Hon berättar om böcker, såsom Yvonne Hirdmans ”Röda grevinnan” och Robert Stiegers bok om kriget. Andra ämnen som berörs är pilgrimsvandringar, julen, Strindberg och jungfru Maria.
Ohuru Hallström kom som 11-åring från Kenya, som han berättar om men också om sitt jobb i Tyresö som fritidsledare. Han intervjuas om våra ungdomar men också om sina idoler.
12/12- 2/1:
Farstabon Luzia Steinhof bodde i många år i Tyresö. Som barn flykting från Schlesien, gick i tysk klosterskola, flyttade till Sverige där hon tillhörde de många unga tyskorna som blev hembiträden. Berättar om katolsk tro och julfirande.
Mats Berndtson med rötter i Mora och Göteborg växte upp på Skogsängsvägen med mopeder i källaren men bor nu ända ute i Vissvass, har ärvt sin pappas intresse för båtar, har haft olika jobb, är intresserad av dans och Italien och är nyfiken på Zlatan.
Lena Hedström kom som 16-åring från Ornäs i Dalarna till Myggdalsvägen i Bollmora. Har jobbat bl a på Systemet i Bollmora och på ett justitiaföretag, varit fackligt aktiv i Unionen och i bostadsrättsföreningen Bergfoten.
19-åriga Trollbäckentjejerna Anna Eriksson och Amanda Gölles intervjuas om skolor, olika jobb, böcker, medier, Ungern, Indien och sin önskan att bistå människor i fattiga länder.
Fyra eller fem nya halvtimmar läggs in på radion varje söndag från kl 17 och hörs sedan fyra gånger per dygn i tre veckor.
Programledare Åke Sandin, tel 08-712 4463, på e-post ake.sandin@tyresoradion.se .
Här korta sammanfattningar av de nu aktuella programmen:
21/11-12/12:
Krusbodabon Nils-Olof Ahlén växte upp i Örby, blev ingenjör på kvällstid, jobbade som tekniker för LM bl a i Moskva och Liberia, är ordförande i Tyresö fiskevårdsförening och intervjuas om fiskerättigheter och tillgång på fisk och kräftor
Gösta Falk kom som 12-åring från Västra Ryd till Hanviken och minns med nöje Kumla skola. Jobbade 44 år som tekniker på Sveriges Radio. Flyttade för tre år sen till Sikvägen, aktiv i bostadsrättsföreningen. Spelade fotboll för Hanvikens SK och beundrar Gunnar Nordahl.
Ursula Rundin och Helén Rapp är aktiva i föreningen Styvmorsviolen, som samlar styvföräldrar eller ”bonusföräldrar”, vilka hjälper och stöder varandra. De diskuterar problem och lösningar.
Robert Markay kom som pojke från Irak till Bollmora, där han nu är chef för verkstaden Bileliten. Samtal om assyrisk historia, religioner och musik men också om väpnat rån, fotboll m m.
28/11-19/12:
Katharina Häll om Österbotten, sina jobb i Tyresö förskolor, sina många bejublade roller under 25 år i teaterföreningen, fritidssysselsättningar och resor.
Ebbe Björkman (repris) om Nils Ferlin del 2, hans caféliv bland bohemer och litteratörer , samlingen”Barfota barn”, radiospel, temat döden och dikter såsom ”Löpsedel”.
Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1277-78) med ”rosor”, intervjuer, krönikor m m. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Hampus Eckerman, Monica Schelin, Marianne Stieger.
Peter Dicke, Terje Engh och Anders Gullberg släpps lösa med inte alltid rumsrena historier och med limerickar och allmänt glammande.
5/12-26/12:
Franskfödda Claudine Andersson har jobbat som lärare vid Nyboda, är nu biträdande rektor vid Strandskolan, minns Frankrike det oroliga året 1968, intervjuas om Strandskolans ”Öppet hus”, har synpunkter på bankerna och berättar om Klövbergsgrottorna vid Kalvfjärden.
Tyresötjejen Anna-Klara Mehlich (född Hedman), gjorde radio som tonåring, jobbar på Handisam, berättar om sina släktingar i Dalsland och intervjuas om sin nyutkomna debutbok ”Gunga åt Öster mot tidens härskare”.
Siv Källstigen är en välkänd och uppskattad präst med många års tjänstgöring i Tyresö bakom sig. Hon berättar om böcker, såsom Yvonne Hirdmans ”Röda grevinnan” och Robert Stiegers bok om kriget. Andra ämnen som berörs är pilgrimsvandringar, julen, Strindberg och jungfru Maria.
Ohuru Hallström kom som 11-åring från Kenya, som han berättar om men också om sitt jobb i Tyresö som fritidsledare. Han intervjuas om våra ungdomar men också om sina idoler.
12/12- 2/1:
Farstabon Luzia Steinhof bodde i många år i Tyresö. Som barn flykting från Schlesien, gick i tysk klosterskola, flyttade till Sverige där hon tillhörde de många unga tyskorna som blev hembiträden. Berättar om katolsk tro och julfirande.
Mats Berndtson med rötter i Mora och Göteborg växte upp på Skogsängsvägen med mopeder i källaren men bor nu ända ute i Vissvass, har ärvt sin pappas intresse för båtar, har haft olika jobb, är intresserad av dans och Italien och är nyfiken på Zlatan.
Lena Hedström kom som 16-åring från Ornäs i Dalarna till Myggdalsvägen i Bollmora. Har jobbat bl a på Systemet i Bollmora och på ett justitiaföretag, varit fackligt aktiv i Unionen och i bostadsrättsföreningen Bergfoten.
19-åriga Trollbäckentjejerna Anna Eriksson och Amanda Gölles intervjuas om skolor, olika jobb, böcker, medier, Ungern, Indien och sin önskan att bistå människor i fattiga länder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)