Morden på Ringman, Bernadotte och Sérot

Två veckor före andra världskrigets slut i Europa rör sig en skandinavisk lastbilskolonn långsamt mot Danmark på kaotiska nordtyska vägar. Bilarna är fulla av många hundra belgiska, holländska, franska och polska kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück. Den första lastbilen körs av Erik Ringman. Bredvid honom sitter en ung löjtnant, Gösta Hallquist, som 1995 lät publicera sin dagbok. För den 25 april 1945 har han antecknat:

"Det är en ljus och solig dag idag, lätt för flygarna att från hög höjd se vår kolonn. Vi är ett lätt mål...Men min bil är vitmålad och försedd med väl markerade röda kors både på sidorna och på taket. Dessutom är den svenska flaggan påmålad som en extra skyddsängel på kylaren...Himlen är alldeles blå och klar".

Men ändå gick det riktigt illa just den dagen. Kolonnen angreps och när Hallquist kvicknade till för ett ögonblick såg han chauffören Ringman hänga livlös över ratten. Innan han tuppade av igen såg han också sina egna ben översköljda av blod.

Erik Ringman dödades omedelbart liksom många av de kvinnor som annars bara hade något dygn fram till frihet och säkerhet. Hallquist fick svåra skallskador och räddades till livet tack vare en hängiven läkare, doktor Zehrer, som trots de mest primitiva sjukvårdsförhållanden fortsatte att hjälpa de tiotusentals som var svårt sårade bara i staden Schwerin.

Helvetet på de tyska vägarna i slutet av kriget skildrar sjuksköterskan Margareta Björcke i en dagboksanteckning från den 1 maj 1945:

"De 69 kilometrarna mellan Schwerin och Lübeck tog sex, sju timmar. Vägen var till trängsel fylld av flyktingar, som anfölls av jaktflyg, s k Tiefflieger....
Döda och sårade låg vid dikeskanterna och vi lade förband och gav injektioner, så långt våra förråd räckte och så många vi kunde tog vi upp i ambulansen och i dr Arnoldssons bil. Vi passerade skrindor som drogs av magra hästar, som blödde ur näsan. Vid sidan av vägen satt en man med sin hästs huvud i knäet."

Hon tillägger, att

"man måste nog med egna ögon ha sett hur jaktflygarna träffsäkert prickade flyktingar i hästskrindor...för att fatta det fullkomligt hänsynslösa i detta slags krigföring".

Nationaliteten på flygarna nämns nästan aldrig. De kallas kort och gott för Tiefflieger, tyska för lågflygande attackplan. Men de var inte tyskar utan västallierade. De hade i krigets slutmånader ett sådant luftherravälde att de ostört kunde bränna ned gamla kulturstäder, såsom Pforzheim och Dresden, skjuta prick på flyktingar och i dagsljus med klar sikt flera gånger anfalla Röda korsets vitmålade och väl utmärkta räddningsfordon. Den tragiska höjdpunkten kom tre dagar efter Hitlers död. Då dödades i en attack av det brittiska flyget, det bragdomsusade Royal Air Force, 7000 koncentrationslägerfångar ombord på fartyg i Neustadtbukten.

En av de brittiska piloterna förklarade att de hade order att skjuta på allt som rörde sig. Och en talesman för segrarna avfärdade massmorden med "att det inte var tid för lyxen av långa ursäkter".

Tre år senare på en gata i Jerusalem hejdas tre bilar av män i en arméjeep. En av dem springer fram till den bakersta bilen och brassar av sitt automatvapen genom den öppna rutan till baksätet. En passagerare skjuts med sex skott, en annan genomborras av arton projektiler. Båda dör ögonblickligen i ett baksäte som dränks i blod.

Också ironin i händelsen är blodig, för den ene var FN-medlaren Folke Bernadotte, den andre den franske översten André Sérot. Gärningsmännen tillhörde en grupp judiska nationalister, som av britterna givits öknamnet Sternligan. De var missnöjda med Bernadottes försök att hitta fredliga lösningar. Så kom det sig att Bernadotte, vars räddningsaktioner 1945 hade räddat tusentals judar till Sverige, mördades av en israel.

Överste Sérots öde är om möjligt ännu märkligare. Han hade just för det här tillfället bett att få sitta bredvid Bernadotte bara för att få en chans att tacka svensken för att hans hustru hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av de vita bussarna. Att han sköts sönder med arton skott berodde på att mördaren trodde att Sérot var en hatad engelsman.

Huvudfienden för israeliska nationalister hade varit britterna, som härskat över Palestina och ansågs arabvänliga eller åtminstone ett hinder för att etniskt rensa palestinska områden från araber. Mord på engelsmän hade länge varit på dagordningen. Sternligan hade mitt under andra världskriget rentav kontaktat det nazistiska Tyskland och erbjudit gemensam kamp mot England.

De som planlade och utförde morden har länge varit kända. De har till och med framträtt i israelisk TV och stolt berättat om det. Ingen har dock ställts inför rätta. Och åtminstone en av dem, Yitzak Shamir, gjorde som israelisk premiär- och utrikesminister på 1980-talet en lysande karriär.

Ringman, Bernadotte och Sérot hade ingen tur i oturen. Deras banemän tillhör inte dem som västliga media älskar att skuldbelägga. Detta har säkert bidragit till att det varit så relativt tyst om dem.

(En utförlig text med rubriken ”Folke Bernadottes död och eftermäle” finns på denna blogg 7 nov 2007. Se http://tuffsandin.blogspot.com/2007_11_01_archive.html)
ÅKE SANDIN
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------Källor:
Citaten är från "Gösta Hallquists dagbok --Från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945" (Malmö 1995).
Samma slags skidringar av dessa Tieffliger finns i Röda korsläkaren Hans Arnoldsson bok "Natt och dimma" (1946).
Arnoldsson uppger att 10 000 fångar dödades vid anfallet mot Neustadt den 3 maj 1945 men senare forskningar anger ca 7300 omkomna, därav några hundra tyska besättningsmän och vakter. Avsnittet om Bernadotte och Sérot bygger främst på Kati Martons bok "Döden i Jerusalem" (Fischer & Co 1995, am. originalets titel: "A Death in Jerusalem" 1994). Kati Marton har varit korrespondent för TV-kanalen ABC och gift med USAs bitr. utrikesminister Richard Holbrook.