”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”

I Radio Tuff har vi flera gånger berättat om den norske juristen Fredrik S Heffermehl. För tre år sedan utkom hans bok ”Nobels vilje”. Där kritiserade han valet i flera fall av Nobels fredspristagare efter andra världskriget. Han påminde om att Nobel i sitt testamente bestämde, att priset skulle delas ut till personer eller föreningar, som verkade för ”avskaffande eller minskning av stående arméer”.

Så gjorde man ofta i början. Första gången Nobels fredspris delades ut var 1901,då priset gick till Henri Dunant, Röda korsets grundare, men som också var aktiv i Franska fredsföreningen. 1905 fick Bertha von Suttner priset, pacifisten som var Nobels vän och inspirationskälla främst genom sin 1889 utkomna bok Die Waffen nieder (Ner med vapnen!) och sitt bildande 1891 av en österrikisk fredsrörelse.

Ja, och 1908 fick minsann ”stinsen från Tumba” Klas Pontus Arnoldsson Nobels fredspris. Han var 1883 en av grundarna av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation. Två år senare gick priset till Internationella fredsbyrån (IPB), vars ordförande sedan 2006 är Tomas Magnusson, en jättebra kille, som efterträdde mig som ordförande i Svenska Freds i sex år från 1979.

Heffermehl tycker att den norska fredskommittén de senaste 60 åren inte har rättat sig efter Nobels uttryckliga vilja. Visst har priset ibland givits till fredsaktivister, såsom den amerikanske kärnvapenmotståndaren Linus Pauling 1962 och ickevåldskämpen Martin Luther King 1964. Och 1975 gick priset till ryssen Andrej Sacharov, kärnfysikern som bidrog till sovjetiska vätebomber men som sedan så intensivt varnade för kärnvapenförintelse, att han fick leva i husarrest.

Men Nobels fredspris har också givits till krigiska hökar, såsom Henry Kissinger 1973. Och inte var pristagarna 1994 Shimon Peres, Yassir Arafat och förre generalen Yitshak Rabin några typiska fredsaktivister, lika lite som förre terroristledaren Menachim Begin, som tillsammans med egyptiern Anwar Sadat fick Nobels fredspris 1978. Vad pristagaren Elie Wiesel gjort för freden för att på priset 1986 är åtminstone för mig obekant.

Sedan finns det flera beundransvärda människor som fått Nobels fredspris men knappast för sina insatser för att i Nobels anda bekämpa militarismen. Visst är moder Teresa, som 1979 fick priset utomordentligt berömvärd, men vad uträttade hon för världsfreden? Och Al Gore, som 2007 fick priset för sina insatser för miljön, vad gjorde han som USA:s vicepresident 1993-2001 för att minska militära rustningar eller för att förhindra Natobombningarna av Serbien och Kosovo 1999? Och vad skulle Alfred Nobel ha tyckt om förra årets pristagare Barack Obama, president i den särklassigt mest militariserade stormakten, som dessutom utökade sina truppstyrkor i Afghanistan samma år som han fick priset?

Dagens Nyheter publicerade på självaste Nobeldagen 10 december en artikel av Heffermehl under rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”. Där menar han att Natolandet Norges politiker i Nobelkommittén har ”präglats av Nato och det kalla kriget. De är försvarsvänner, inte fredsvänner.” Och han skriver:

”Som tonåring fann jag det absurt och avskyvärt att jag skulle utbildas till, och kanske beordras, att döda mina jämnåriga på grund av historiens tillfälligheter och nationella gränser. En så orimlig världsordning måste väl ändras omedelbart? Femtio år senare blomstrar militarism och vapenkultur som aldrig förr, men jag har hittat en viktig meningsfrände – Alfred Nobel. Tyvärr har alla – inte minst den norska Nobelkommittén –glömt vad Nobel ville då han inrättade sitt pris ’för fredsförfäktare’ ”.

Om jag själv för några decennier sedan hade haft det minsta inflytande över valet av fredspristagare hade jag föreslagit Per Anders Fogelström, vars enda svaghet var att han inte framhöll sig själv. Han var Svenska Freds’ otroligt duktiga ordförande 1963-1977. Han skrev inte bara beundrade Stockholmsböcker utan också boken ”Krigens barn” om de stackars offren för de sista svenska krigen för 200 år sedan. Dessutom skrev han den svenska fredsrörelsens historia i boken ”Kampen för fred”. Det som framförallt påverkade mig och många andra var den lilla boken ”I stället för atombomb”. Där föreslog han 1958 mitt under etablissemangets agitation för blågula atombomber att vi skulle avrusta helt och i stället satsa alla militärmiljarderna på att bekämpa fattigdom och annat elände i tredje världen.

Det är sådant som sedan dess har väglett oss i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF).
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1279) 19/12-2/1 (Hörs på www.tyresoradion.se )

Heffermehls artikel i DN finns att läsa på http://www.dn.se/debatt/natopraglade-politiker-har-tagit-over-nobels-fredspris-1.1224676