(Här nedan kommer min krönika i tidningen Pax nr 2/1995. Den hade rubriken ”Det klirrar i medias glashus”)
För några veckor sen blev jag utsatt för ryggdunkningar och gamla skämt om minkar.
-- Har du firat med champagne nu? frågade en bekant med sinne för festligheter.
-- Du kanske trots allt har haft rätt under alla år, sa en annan och såg generad ut , för han brukar tro på unisona mediakörer.
De syftade på Radio Tuffs envetna avslöjanden under tio år av alla de otaliga ubåtsskrönorna, hysteriskt uppblåsta av journalisterna, som i de här fallen varit häpnadsväckande kritik- och förnuftslösa. För övrigt har ju svensk fredsrörelse inte heller mycket att skryta med i ämnet.
Nej, jag avskyr champagne och hade jag behov att berusa mig var det inte för att fira. Svenska media slog i vintras nya rekord i hyckleri. I skadeglädjen över minkarna --som militären hederligt lät berätta om-- låtsades de inte om, att de själva i femton år hetsat fram ubåtspsykosen.
Så senila har vi väl inte blivit, att vi glömt alla löpsedlar, jätterubriker, helsidor och andfådda kommentarer i radio och TV. Ta till exempel den enorma uppståndelsen under många veckor över "ubåtarna" vid Karlskrona 1983 och 1984, vid Sundsvall-Alnö 1983 och vid norrbottniska Töre 1983 och 1987. Trots att media de gångerna gav oss föreställningen om att det var aggressiva intrång av främmande makt, avfärdas i dag dessa och många andra incidenter.
Men dementierna sker närmast i smyg och utan kommentarer. Ingemar Myhrberg, som tidigast av alla slog larm om ubåtsvalserna, har de senaste månaderna inte blivit uppringd av en enda journalistkollega, Radio Tuff undantaget. Liksom i diktaturstater, vilkas dissidenter vi älskar att hylla och skildra, vill det svenska medieetablissemanget inte veta av sina egna dissidenter, inte ens när de börjar få rätt --eller framförallt inte då.
x x x
Alla vi mediekonsumenter borde i en demokrati med "fri" press ha rätt att få reda på, hur och varför vi i många år blivit så grundlurade, att vi låtit skattemiljarder rulla iväg för att bekämpa hotfantasier. Det skulle göra oss mindre lättlurade nästa gång och rentav kanske bidra till att media blev mera undersökande än ivägskenande. Om vi inte kan hålla huvet kallt i fredstid, hur galna skulle vi då inte kunna bli i konfliktsituationer. Med rätta förfasar vi oss över, hur ensidiga och krigshetsande media har varit i det forna Jugoslavien. Där råder dock krig.
I höstas ordnade Medborgargruppen i ubåtsfrågan med Ingemar Rexed i spetsen ett två dagars seminarium. Där deltog förutom ett par höga ryska amiraler sådana tunga namn som förre arméchefen, general Nils Sköld, förre utrikesministern Lennart Bodström och kommendören Karl Andersson. Sköld dömde ut ubåtsskyddskommissionen av 1983. Bodström citerade olika ledamöter av denna kommission, bl a Carl Bildt. Det var trots hans formella torrhet ett helt förödande grepp: Jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Maj-Lis Lööw (s) utan att fnissa, och det rår Bodström för.
Mest initierad var Karl Andersson, den förste svensken ombord på U 137. Han var också i ledningen för de vilda och långvariga ubåtsjakterna vid Karlskrona 1983 och 1984. Efter någon vecka stod det klart för honom att det inte var fråga om främmande ubåtar. När han ville avbryta operationen var andra befattningshavare så i gasen, att rabaldret fortsatte flera veckor till. Han illustrerade stämningsläget genom att bland annat berätta, hur man noggrant låtit undersöka avloppssystemet i Karlskrona. Det hade nämligen kommit tips om att dessa sluga ryssar gömde sina miniubåtar i de drygt en meter breda avloppstunnlarna!
x x x
Media var inbjudna till seminariet. Bara Arbetet, Proletären och Radio Tuff ansåg, att alla dessa avslöjanden var tillräckligt intressanta för att uppmärksammas. Stockholmska media var som vanligt upptagna med bantnings- och sexualtips och att heroiskt bekämpa nazismen, tyvärr 60 år för sent.
Det verkliga kalkonprogrammet i vintras stod Sievert Öholm för i TVs Kvällsöppet. Han intervjuade Carl Bildt, som satsat mycket karriär och prestige på att larma om ryska ubåtar. I stället för att testa Bildt på Karlskrona, Sundsvall-Alnö, Töre och andra upplåsta ubåtsaffärer, hängav sig Öholm åt populistisk kvasipsykologi och frågade bland annat: "Är du en passionerad människa, Carl Bildt?". Ack ja.
Några veckor senare rehabiliterade sig Öholm genom att släppa fram Lars Ångström, Svenska Freds' nu tyvärr avgående ordförande. Lasse var så överlägsen i debatten om landminorna, att jag för första gången i mitt liv tyckte synd om en Boforsdirektör:
-- Vilken strålande affärsidé! Först säljer ni krut till trampminor, sen tar ni fram en minröjningsmaskin för att tjäna ytterligare pengar.
---------------------------------------------
ÅKE SANDIN 1995
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar