För en tid sen blev jag uthängd i tidningen Expo (Se nedan min krönika i Radio Tuff med rubriken "Expo exponerar sin demagogi") Där förfasade sig en Jonatan Leman över att jag i Radio Tuff för över fyra år sedan hade kallat Paul Rassinier för "ett modigt sanningsvittne". Leman aktade sig noga för att berätta om vem Rassinier var. Det skulle inte alls ha passat i hans syfte att brännmärka mig. Jan Myrdal, liksom jag knappast någonsin misstänkt för att vara på den politiska högerkanten, har skrivit om Rassinier. Här kommer en text som jag skrav 2002:
--------------------------------------------------
1981 rasade en debatt i främst Svenska Dagbladet och Expressen om yttrandefriheten och om de franska historierevisionisterna Robert Faurisson och Paul Rassinier. På ena sidan stod Jan Myrdal, på den andra Arne Ruth assisterad av bland andra Pierre Vidal-Naquet.
Det började med att Myrdal höll en föreläsning i Paris, inbjuden av L'Union des Ecrivains, författarförbundet på vänsterkanten. Myrdals ord om att yttrandefriheten var motståndarnas yttrandefrihet bemöttes med stampanden och visslingar. I Svenska Dagbladet (81-03-05) berättar han om reaktionerna bland sina franska kollegor:
"Därefter betraktades jag allmänt som en obehaglig pronazist och antisemit (fast förvånansvärt många sade, att det var skönt att någon vågade ta upp affären. Men de sade det blott privat och i förtroende)"
FAURISSON, "EN FORSKARTYP AV OVANLIG ENVISHET"
I samma artikel i Svenska Dagbladet skriver Jan Myrdal också:
"Faurissonaffären är en skandal. Professor Faurisson har inte bara utsatts för skymflig behandling och jagats i universitetet på SA-manér av stormtruppsorganiserade studenter. Han har också fått lika litet skydd mot detta som liberala och radikala tyska professorer fick, när de utsattes för liknande behandling åren 1928-1933. Myndigheterna har berövat honom hans akademiska frihet. Tidningarna har hetsat mot honom. Så småningom har han också ställts inför rätta"
Myrdal menar att varje försök att med polisens hjälp avgöra vad som är sanning bara leder till seger för lögnen. Han tycker att man bör ta reda på vad Faurisson verkligen har skrivit och behandla hans texter på ett sedvanligt intellektuellt sätt. När Myrdal hade läst in sig på Faurisson framstod denne varken som nynazist eller antisemit utan som en "högerliberal anarkist, en forskartyp av ovanlig envishet".
Efter att ha blivit angripen av bland andra Arne Ruth skriver Myrdal (Expressen 81-03-19):
"Ingenting i det jag läst av Faurisson tyder på att han skulle vara antisemit eller nynazist"
SOCIALISTEN OCH PACIFISTEN RASSINIER
Paul Rassinier anses vara den förste revisionisten beträffande tyskarnas brott. Jacke Jakubowsky smädade honom i Expressen som "sjukligt antisemitisk" utan att ens nämna att Rassinier själv satt i nazistiska koncentrationsläger. Uttrycket har han troligen lånat från Lucy Dawidowicz, som betecknar Rassinier som en "rabid anti-Semite". Hur som helst är det demagogi, för det tyder på att Jakubowsky inte läst något av Rassinier.
Men Jan Myrdal har läst Rassinier. Så här skriver han (Expressen 81-03-19):
"Rassinier var aktiv inom arbetarrörelsen. Han befann sig på vänsterkanten. Kommunist 1922 vid sexton års ålder under inflytande från Victor Serge uteslöts han 1932 och arbetade fackligt samman med Rosmer, Monatte och Souvarine och gick in i Socialistpartiet 1934. Han var sekreterare i Belfortsektionen och aktiv pacifist. När de tyska trupperna ockuperade norra Frankrike var han en av de första motståndsmännen.Han var en av grundarna av "Liberation Nord". Han arresterades av Gestapo 1943 och torterades svårt.
Därefter tillbringade han nitton månader i Buchenwald och Dora. Efter befrielsen var han invalidiserad. Han dekorerades för sina krigsinsatser (men bar som socialist aldrig dekorationer), återtog sitt arbete i socialistpartiet och valdes som socialistisk deputerad till den andra konstituerande församlingen.
Hemma I Belfort lade han inte band på sig. Han påpekade att han aldrig i motståndsrörelsen sett skymten av de personligheter som nu efter kriget talade i dess namn. Hans koncentrationslägerminnen är en mörk läsning. SS lät fångarna vakta och förtrycka varandra.
Med sin andra bok på eget förlag, 'Le Mensonge d'Ulysse' år 1950 blev han med ens totalt omöjlig. Han uteslöts ur socialistpartiet och utsattes för en massiv presskampanj (av vad jag kan se mest av skribenter som inte kan ha läst honom)."
Myrdal redogör för Rassiniers beskrivning av lägren som ett fasans universum men att lägren inte principiellt skilde sig från andra länders, till exempel de franska i Algeriet och Indokina.
"Men Rassinier gick ett steg vidare. Han hävdade att kommunistpartierna och fånglägerledningen sedan vid befrielsen tagit över alla hedersposter och talade i fångarnas namn. Han hävdade att det var för att undgå frågan om hur denna ohyggliga mängd kadaver kommit till stånd som man mytiserade hela detta koncentrationslägerhelvete.
Rassinier hävdade att gaskamrarna var en myt. Inte för att det inte skulle ha funnits någon gaskammare eller genomförts några försök med avlivande i gaskammare utan för att gaskamrarna som förklaring på massdöden var en myt, skapad för att avvältra skuldbördan från den grupp vilken varit medskyldig i massmorden; den grupp som offrat sina medfångar för att få egna fördelar, som dömt dem till hungerdöd genom att systematiskt stjäla deras matransoner. Den grupp som --och det var nu det började brännas-- offrat medfångar för att stärka det kommunistiska partiets positioner och för att bevara den centrala och ledande partikadern intakt inför de kommande uppgörelserna"
Jan Myrdal berättar också om hur Rassinier blev var mans niding och överallt blev stoppad. Arne Ruth hade gjort ett nummer av att Rassinier så småningom publicerades av förlag på högra ytterkanten. Men han tog bara den enda väg som var öppen för honom, menar Myrdal, som också påpekar att det var felaktigt att stämpla Rassinier som fascist. Han övergav aldrig sin socialistiska och pacifistiska hållning.
Myrdal gör också ett personligt tankeexperiment:
"Om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers två böcker, då är det troligt att jag aldrig sedan brutit igenom publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna hade jag varit tystad för evigt"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar