Kära lyssnare! När ni lyssnar på detta program är det jultider. Låt oss hoppas på en glädjerik, strålande jul.Just nu, när jag ser ut genom fönstret, är det i alla fall vinterstämning ute. Snön fullständigt döljer Limhamn i ett vitt töcken.
Visst är det vackert med snö, men måste den komma i sådana mängder? Härnere finns ju inte alls den snöröjningsberedskap som man har lite längre upp i landet, där man är van vid snörika vintrar. Å andra sidan borde malmöiterna ha vant sig vid snö. Detta är min tredje vinter härnere, och nog har vi haft snö här så det räcker både för oss som traskar i modden och för dem som ska röja.
Julen är en väntans tid. Barnen väntar på tomten, vi vuxna väntar på den rätta julstämningen. I år vill dock den rätta julstämningen inte infinna sig. Den strålande jul vi alla väntar på fick en upptakt som inte var strålande, utan en upptakt med dunder, brak och eldslågor. En förvirrad och måhända i religiöst syfte missbrukad människa sprängde sig själv i luften. Avsikten var att dra med sig många andra människor i döden. Gudskelov hände inte det. Men mycket av den väntade julefröjden och julefriden försvann med de utlösta bomberna.
Låt os dock inte gripas av panik och se våld och terror i varje gathörn. Det har funnits missledda människor i alla tider, människor som tror att de har rätt att utöva terror på grund av sin egen övertygelse. Och terrorattacker har utövats här i Sverige förut. Det här är inte första gången. Jag tänker på Amalthea-bomben i Malmös hamn för lite mer än hundra år sedan.
Under nittonhundratalets första år var stora oroligheter mellan arbetare och arbetsgivare vanliga. De ledde ofta till lockouter och strejker. När så en hamnarbetarstrejk bröt ut i Malmö, hämtade arbetsgivaren engelska strejkbrytare.
Algot Rosberg, Anton Nilsson och Alfred Stern var tre arbetslösa ungsocialister, hungriga och desperata, som natten mellan den 11 och 12 juli 1908 rodde ut till fartyget ”Amalthea” i Malmös hamn för att skrämma de engelska hamnarbetarna som hade beskjutit svenska demonstrerande hamnarbetare. Meningen var aldrig att de tre som rodde ut i natten skulle skada någon. Men det var en varm natt och de engelska arbetarna sov på däck. När så den av de tre männen på utsidan av fartyget apterade bomben gick i luften, fick den större effekt än förväntat på den del av däcket, där männen låg. En man dödades och 23 skadades, varav sju svårt.
Det var ett hårt slag för den demokratiska strejkrätten, men ingen talade om att Sveriges oskuld hade gått förlorad och att terror nu rådde i landet, vilket skulle ge myndigheterna rätt att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Men nu skriks det i högan sky efter nya kraftfulla tag och FRA-lagen lurar genast som ett spöke vid horisonten. Nej, låt sans och måtta råda! Låt inte en enstaka förvirrad person försätta oss i skräck och vanmakt.
Här i Malmö har vi en babyboom. Den femtusende babyn föddes för en vecka sedan. För tvåtusen år sedan föddes en baby och lades i en krubba i ett stall, därför att föräldrarna inte fick plats i härbärget och var för fattiga för att ta in på hotell. Måtte ingen av de femtusen nyfödda här i Malmö uppleva hemlöshet och armod. Och måtte ingen av alla andra nyfödda i världen drabbas av hemlöshet och svält. Det är det som gör människor desperata – och desperata människor begår desperata handlingar.
En strålande jul och ett gott nytt år med besinning och strävan mot fred och utrotande av fattigdom på vår jord önskar från Limhamn.
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1279
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar