Libyenkrigets följd: Massdöden på Medelhavet

I går (19/4) var den allt överskuggande nyheten att ca 700 människor (eller kanske 900) hade dött i Medelhavet efter att deras usla båt hade kapsejsat. I dag meddelas att en ny  tragedi lär vara på väg att hända, då en flyktingbåt med ca 300 ombord håller på att sjunka. Förra veckan omkom 400 människor på samma sätt.

Nu diskuteras intensivt vad vi i Europa kan göra för att hindra dessa ständiga katastrofer. Det ganska tröga EU uppmanas att ingripa. Italien som under förra året mottog 170 000 flyktingar, många av dem räddade till havs, gör väl så gott de kan. Ca 3500 drunknade i fjol i Medelhavet i sin färd mot det efterlängtade Europa.

Många av EU:s 28 länder tar knappt emot några flyktingar alls. Tyskland och Sverige är de positiva undantagen. De tar emot lika många flyktingar som de andra 26 EU-länderna tillsammans.

FLYKTINGSMUGGLARE =  ”TERRORISTER”?

Frankrikes president Hollande uttalade sig i går. Han kritiserade de hänsynslösa flyktingsmugglarna som tjänar grova pengar på att överlasta dåliga båtar med människor. Han betecknade dem rentav som terrorister.

Vilket land tillåter dessa giriga smugglare att härja fritt? Jo, dessa eländiga båtar avseglar från Libyen. Det är numera ett helt laglöst land med två sinsemellan oeniga ”regeringar”, vilket ger de olika beväpnade och kriminella miliserna fritt spelrum.

Hur har det då blivit så eländigt?

KRIGET SOM SKULLE SKYDDA CIVILA

Alla som talade så entusiastiskt om den så kallade arabiska våren 2011, livligt påhejad av västmakterna, iakttar nu en tystnad, förhoppningsvis generad. I dag regeras Egypten av militärer, som dömer sina motståndare till döden. I Syrien har kriget pågått i fyra år med över 200 000 dödade. Tunisien har klarat sig ganska bra men drabbades nyligen av ett terroristattentat som dödade 20 civila turister.

Jämte Syrien har Libyen drabbats värst. Där fick ju oppositionens olika grupper hjälp av Nato, som med bombningar som sades vilja ”skydda civila”, ett lika hycklande som motsägelsefullt motiv, eftersom inga andra krigiska metoder har dödat så många civila som just bombardemang från luften.

Det var ju 2011 som Nato – med svenskt flygstöd --  angrep Libyen. Våra medier har inte brytt sig om att bevaka landet värst mycket sedan dess. Den aggression som motiverades med att ”skydda civila” skulle redan då döda massor av civila.

Under de snart fyra åren därefter har Libyens befolkning drabbats av att deras land är en lekstuga för flyktingsmugglare och andra kriminella.  Dessutom är det ett tillhåll för IS och andra fanatiska terrorgrupper. Redan ett år efter det att Gadaffi hade lynchats blev den amerikanske ambassadören Christopher Stevens och fyra andra amerikaner mördade. Det var på självaste årsdagen av terrorattacken mot USA den 11 september och gärningsmännen lär ha ropat: ”Vi är alla Osama!” I dag har all utländsk ambassadpersonal lämnat Libyen.

Ironiskt är att den mördade ambassadören var känd som en varm vän av rebellerna. Hans döda kropp visades upp lika barbariskt triumfatoriskt som Gadaffis långt blodigare lik visades upp, när Nato 2011 hade gjort sitt jobb.

FLYKTINGDÖDEN ETT INDIREKT RESULTAT AV KRIGET

Krigens resultat aktar man sig för att värdera. Det är helt begripligt att det mäktiga militär-industriella-mediala komplexet med sitt inflytande över våra räddhågade medier gör allt för att tysta ned de ödesdigra följderna av krig.

Alla de som nu med rätta upprörs över tragedierna på Medelhavet bör inse att de är en följd av anfallet på Libyen 2011.

PS: ÖSTERSJÖNS STORA TRAGEDIER

Nu sägs ofta att de dödliga katastrofer som nu inträffar på Medelhavet är det värsta som hänt till sjöss sedan andra världskriget.

Trots att Sverige har lång kust mot Östersjön är det ganska okänt – eller nedtystat?  -- att de värsta fartygstragedierna i världshistorien skedde just i Östersjön. Det var i slutet av andra världskriget, då flera tyska båtar med flyktingar från Ostpressen och Danzig-området sänktes av sovjetiska ubåtar.

Således sänktes det stora passagerarskeppet Wilhelm Gustloff den 30 januari 1945. Uppåt 10 000 människor, de allra flesta civila, dog i Östersjöns kalla vatten. Den 16 april, tre veckor före krigsslutet, följde uppåt 7000 människor fartyget Goya i djupet.  

Den mest onödiga tragedin inträffade tre dagar efter Hitlers död och fem dagar före krigsslutet. Den 3 maj 1945 sänkte brittiskt flyg fartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. 7000 fångar av olika nationaliteter från lägret Neuengamme dödades. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.