Om jag hade varit tysk, ryss, arab, israel, amerikan.....?

Som landsstormspojke vid 13 års ålder sköt jag med karbin modell 1884, ålade fram genom snön, traskade omkring i sex nummer för stor grötrock, kände gemenskapen med kompisarna, låg i stora militärtält, där jag rentav av fick avnjuta en porrtidning för första gången. Oj, vad det var häftigt att leka krig!

I mitt unga mannamod trodde jag att jag försvarade mamma, lillasyster och andra civila mot mordiska angripare. Först åratal senare lärde jag mig att i modena krig är det civila som råkar mest illa ut. Det har påståtts att vi som blev tonåringar i Norrland för ungefär 65 år sen föddes praktiskt taget med skidor på fötterna och gevär på axeln.

Historielöshet är en alltför vanlig åkomma, inte minst bland efterkloka moralister, som vill väcka medial uppmärksamhet. Man använder dagens värderingar på gångna tider för att självgott kunna fördöma i stället för att förklara. Hur skulle dagens firade opinionsbildare i mittfårans trängsel ha betett sig om de varit tyskar under Hitlertiden, ryssar under Stalintiden, amerikaner under Vietnamkriget eller den stora kommunistskräckens tid, britter under kolonialismens glansdagar etc etc...? Svaret blir att de nog med sin fina näsa för det gångbara hade varit lika framgångsrika som nu. Opportunismen har i alla tider varit lockande.

Har inga illusioner om mig själv som ung och lättlurad. Hade jag varit tonåring i nazityskland och utsatts för den tidens dominerande trend hade jag väl tagit värvning i Waffen-SS, den tuffaste av soldatutbildningar. Som tonårig ryss på 1930-talet och utsatt för den indoktrineringen hade jag nog sökt mig till de enheter som i främsta ledet bekämpade ”folkets fiender”. Kanske hade jag rentav blivit en duktig ung officer i NKVD med allt vad det inneburit av nackskott och transporter till Gulag. Hade jag varit tonårig amerikan kring 1950 hade jag antagligen blivit offer för den tidens kommunistskräck. Som god amerikan hade jag upprörts över dem som påstods ägna sig åt ”oamerikansk verksamhet”. Om jag hade varit tonåring i USA femton år senare under det blodiga Vietnamkriget hade väl marinkåren lockat, en utbildning som i hårdhet snarast överträffar den i Waffen-SS.

 Men jag hade tur, min barn- och ungdomstid fick jag tillbringa i det fredliga och demokratiska Sverige. Slapp kriget, men hade jag varit på den segrande sidan hade jag, om jag överlevt, varit som en gammal julgran, behängd med medaljer. Om jag - gud hjälpe! - varit på den förlorande sidan hade jag, om jag också överlevt fångenskapens helvete, varit vanärad för livet

Sen kan jag fortsätta den här tankeleken. Hade jag som tonåring varit britt.... israel....arab,,,, kroat,,,, serb etc hade jag sannolikt lytt order och med gott krigarsamvete begått krigsförbrytelser. Hoppas att jag då tillhört den segrande sidan. Annars hade jag drabbats av svåra efterräkningar.

I unga år var jag alltså beredd att offra mig för mitt land, för demokratin, friheten och andra honnörsord som dunkades in i min skalle. Jag utbildades att som det hette att ”dö för fosterlandet”. Det var eufemistisk bluff, för jag blev väldigt duktig på att vid behov döda för fosterlandet.

På försommaren skrev den lokala moderattidningen i en förtalskampanj, lika våldsam som förljugen, att jag menade att  "nazistiska krigsförbrytare borde få slippa mediedrevet under deras sista dagar för att kunna dö i lugn och ro" som det sägs i moderatblaskan.

Jo, jag skrev den 15 april här på bloggen en text med rubriken "Trendiga tyskar då och nu". (Tyskar är det ju trendigt och ofarligt att skuldbelägga.) Det jag vände mig emot var, att beskäftiga tyskar hade dömt den 89-årige ukrainsk-amerikanen Demjanjuk till fem års fängelse. Tyckte det räckte att han redan suttit sju år bakom galler i Israel, fem år i dödscell, efter att på falska vittnesmål ha dömts till döden.

Det häxjägarna förstås förteg var att jag också skrev om andra unga killar som lydde order:

"Nog vore det väl fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i terrorbombningarna skulle åtalas för massmord på  70 000 tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet."

När jag som 26-årig elitsoldat och sergeant vägrade vapentjänst hade jag det lätt. Bara en månads  fängelse för "grovt militärt lydnadsbrott" Hade det varit krig då hade jag sannolikt avrättats.

ÅKE SANDIN 13-09-29

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1348) 29/9 2013

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1348) 29/9 2013 till ....

….till              Tuffs senaste projekt, en skola bland Bolivias ursprungsfolk. Styrelsen beslöt att Tuff till att börja med skulle bidra till en grundplåt på 10 000 kr. Ledamoten av Tuffs styrelse Boliviafödde Fernando Quiroga är initiativtagare och sköter förbindelserna. På 90-talet samarbetade Tuff med en boliviansk grupp som försökte hjälpa sirioniófolket i indianbyn Ibiato med att återfå sina jaktmarker. Tuff bidrog med ca två miljoner kronor så byborna kunde köpa tillbaka tiotusentals hektar urskog.

….till              Stefan Lindgren, som mycket intressant och kunnigt inledde ett offentligt Tuff-möte om Ryssland den 23 september. Han redogjorde för Rysslands roll under Syrienkonflikten och tog också upp ryssarnas inställning till hbtq-frågor. Han försökte också balansera den oftast så negativa skildringen av landet. En rysk definition av diplomati är väl värd att citera: "Du måste prata med hunden, medan du syr en munkorg åt honom!"

….till              mötet "Nej till krig mot Syrien!" i Stockholm den 15 september. Bland talarna fanns Ibrahim Isaac, ordförande i Syriska riksförbundet. Han tyckte att gulfstaternas kungar och prinsar, som stöder rebellerna inte är kapabla att läxa upp Syrien om demokrati och mänskliga rättigheter, eftersom deras egna innevånare förnekas detta. Om USA:s inblandning kommenterade han: "Vi har inte glömt Hiroshima, Nagasaki, Vietnam, Korea, Somalia, Afghanistan, ej heller vårt grannland Irak." Han berörde också frågan om vilka som använt nervgaser och hänsyftar på det allt större inslaget av extremister bland rebellerna I frågan om vilka som använt nervgasen sarin påpekade Ibrahim Isaac: "Är al-Qaida kapabla att planera och verkställa attacker mot USA såsom den 11 september, så är införsel och användandet av sarin-gas i Syrien en tämligen banal uppgift för dem."  Han vill ha ett sekulärt, enat, fritt och självständigt Syrien. Om en stund hörs han själv här i Radio Tuff.

….till              professor Gunnar Westberg, aktiv i "Läkare mot kärnvapen". Han hördes (25/9) i Dagens Eko och påminde om att 100 000 iranier ännu lever med skador efter irakiska gasattacker på 1980-talet, då väst stödde Irak. Många utsattes för senapsgas och behöver medicinsk behandling för lung- och ögonskador. Men de skärpta sanktionerna mot Iran gör det näst intill omöjligt att få tag i medicinen. Det finns inga sanktioner mot mediciner. Ändå är det en stor brist på nästan all medicin i Iran på grund av att ingen bank i väst är villig att föra över pengar från Iran till de företag som säljer medicinen.  Westberg besökte Iran förra året och kunde då se hur sjuka och gasdrabbade människor inte får den vård de behöver för att överleva eller för att slippa bli blinda. Sanktionerna sägs hela tiden vara riktade mot regeringen och militären, men det känns som ett hån för dem som lever i Iran. I verkligheten är det civilbefolkningen som drabbas.

….till              den argentinske mottagaren av Nobels fredspris 1980 Adolfo Perez Esquivel, som i brev till president Obama påmint om att Martin Luther King just innan han mördades föreslog civil olydnad för att stoppa det amerikanska kriget i Vietnam. Om målet för det västliga stödet till syriska rebeller hänvisar han till den brittiske veteranjournalisten Robert Fisk, som anser att det är att försvaga Iran och att förhindra bildandet av en palestinsk stat.

….till              förre svenske utrikesministern och FN:s vapeninspektionschef Hans Blix, som varnat för ett nytt Irak genom ett militärt anfall mot Syrien. Han citerar den amerikanske utrikesministern John Kerry som kallat gaskriget i Syrien en obscenitet men menar att kriget med sina ca 100 000 dödade syrier är en ännu större obscenitet. Den amerikanska presidenten är han ingalunda bara kritisk mot utan skriver: "I respekt för folkrätten är Barack Obama – själv jurist – på ljusårs avstånd från Bush-administrationen, vars FN-ambassadör John Bolton blev berömd genom uttalandet att han inte skulle sörja om FN-skrapans tjugo övre våningar föll ner i East River."

….till              ett lockande Tuff-möte. Det är förra rektorn vid Sjöviks folkhögskola Lena Lönnqvist som inleder om Palestina och Israel. Hon var i vintras ekumenisk följeslagare på Västbanken och har alltså ganska färska erfarenheter av tillståndet där. Välkommen alltså till Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 onsdag den 2 oktober kl 19. Fika, gemyt och debattglädje ingår.

….till              Jan Guillou, som (AB 22/9) nu ironiskt och roligt skriver om Expressens många sensationella lögner om honom under flera decennier. Alltifrån att han för 40 år sedan tillsammans med nazister skulle ha planerat ett eldöverfall mot en judisk barnkoloni, att han skulle ha ingått i en mordkomplott mot polismästare Hans Holmér till att han nu rentav på en löpsedel påstås ha gjorts arvlös av sin mamma. Det påminner oss om 1997, då Expressen på en helsida hängde ut Åke Sandin och Tuff med hjälp av lögner, bildmanipulation och historieförfalskning. När vi i Radio Tuff (21-12-97) den gången avslöjade alla osakligheter avslutade vi sändningen med följande limerick:

                     

                                            En nybliven brudgum i Hessen

blev helt impotent utav stressen

Men när kvällsblaskan kom

han lindade om

för allt kan ju stå i Expressen

DEN TUFFA OBEROENDE RADION

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1348:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 29 september kl 17 och sedan 3 ggr per dygn till den 13 oktober, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17.  Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program..

Programmet i korthet:

Veckans rosor delas ut till ett nytt Tuff-projekt, en Rysslandskännare, en syrien-svensk, en medicinprofessor, en argentinsk nobelpristagare, en vapeninspektör, ett kommande Tuff-möte och en svensk journalistveteran.

Ordföranden i Syriska Riksförbundet Ibrahim Isaac intervjuas om läget i Syrien, de olika religionerna, omvärldens inblandning, jihadisterna och användningen av giftgas.

Lars-Gunnar Liljestrand är en av fyra jurister som skrivit boken "Lagen mot krig" och redogör för överträdelser med förskönande omskrivningar av typen "humanitär intervention".

Skönt med klarsynta medmänniskor!

I sommar har jag utsatts för en häftig förtalskampanj. Värst smutskastad har jag blivit av tre ledande moderater här i kommunen. De har travat skymford av typen "antisemit", "går nazisternas ärenden", "Israelhat", "mängden av antisemitisk propaganda" i min Tyresöradio mm mot mig.

Det här är killar som kanske är lättlurade, troligen historielösa men knappast underbegåvade. En av dem är faktiskt Tyresös ledande kommunalråd. Att de nu tyvärr verbalt löpt amok tror jag beror på att de okritiskt har trott på smarta, självutnämnda "antirasister", som försett dem med vilseledande information. Det räcker om de trott på en lögnaktig, historieförfalskande, bildmanipulerade artikel i Expressen från 1997. Den avslöjades här på bloggen den 16 aug. i texten "Redan 1997 beljögs Tuff" (Se nedan!)

Tyvärr har de inte på fyra månader lyckats ge ett enda exempel på min förmenta "antisemitism". På 91,4  MHz www.tyresoradion.se har jag flera gånger i sommar bett de många lyssnarna att hjälpa dem att komma med komprometterande uppgifter. Många av lyssnarna har svarat med förvåning och ingen av dem påstår att ens ha hört en skymt av "antisemitism" och liknande i mina program.

Många andra har också hört av sig. Har i ämnet fått 122 mejl. Bifogar här nedan de 29 senaste. (Att namnen inte är nämnda beror att jag vill skydda dem från påhälsningar från de häxjägare som också gett sig på de föreningar jag tillhör och dem som öppet vågat försvara mig.):

84. Två Ältabor och radiolyssnare;
"Mycket ska man höra...... Barbro och jag är snarast överkänsliga när det gäller antisemitism, men aldrig att vi hört dig så mycket som andas något i den vägen. Så räkna in oss bland dem som stöder dig."

85: Ledamot av fullmäktige (s):

"Åke har jag känt sedan början av åttiotalet. Jag har aldrig hört honom uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som antisemitiskt. Tvärtom har jag alltid uppfattat Åke som att han står för allas lika värde och för demokratiska och mänskliga rättigheter. Inte heller har jag i Tyresö närradio hört antisemitiska program. Jag lyssnar visserligen inte på närradion varje dag men om det vore vanligt borde jag ha hört det någon gång. Därför blir jag förundrad när jag läser att någon blivit ”…chockerad över mängden antisemitisk propaganda” som sänds ut därifrån och undrar över syftet med angreppen på Åke och på Tyresö närradio."

86. Riksdagsledamot, allianspolitiker:

"Åke har ju alltid stått upp för sin linje och sin åsikt. Heder för det. Såg att det var min kollega Fredrik Malm som varit inblandad i ngn del. Har även sett Anna Eks kommentar. Har lite svårt att förstå hur det kunnat bli så illa. Och hur käre Åkes långvariga kamp för fred och solidaritet kunnat misstolkas så. Måhända säger det ngt om debatten idag"

87. Känd judinna

"Bra Åke! Stå på dig! Du vinner"

88. Liberal civilingenjör och stockholmare:

"Jag ansluter mig helt till raden av upprörda mail som uttrycker sin avsky för alla dessa illvilligheter och konstruerade missförstånd som drabbar dina beundransvärda insatser inom TUFF och på andra sätt för tankefrihet och yttrandefrihet. Men fortsätt du och tappa inte modet!"

89. Lärare och miljöveteran:

"Återupprätta Åke Sandins och fredsrörelsens heder!"

90. Tyresöbo sedan 1965. Radiolyssnare:

"Jag hade väl då aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle behöva skriva följande. Åke, alla som följt tyresöradion VET att du är precis raka motsatsen till vad smutskastarna kallar dig för. Du är precis motsatsen, du tillför oss en massa bra och goda saker jag nu avnjutit på Tyresöradion ett par timmar varje kväll under flera, flera års tid. DET VET JAG. Nu fattar du rättning i ledet Åke och återupptar genast bloggandet."

91. Farstabo:

"Väl rutet Åke. Stå på dig!"

92. Radikal invandrare från USA:

"Åke. Men nu har du ägnat mer tid och möda åt dessa idioter än de förtjänar, tycker jag. Njut av livet, och var så säker på att alla som haft förmånen att på riktigt lära känna dig vet mycket väl att alla dessa dumma beskyllningar är trams. Och kom ihåg Schillers bevingade ord: Mit der Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens." (Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves)

93. Ung kvinnlig Tyresöförfattare:

"Varför gör du inte en polisanmälan om förtal? Ska vi hjälpa dig?"

93. Aktiv Haningemoderat:

"Jag blir helt matt av den till synes ogenomträngliga muren av förstockelse hos dina vedersakare. Samtidigt är det så skrämmande att de är villiga att offentligt hudflänga en man som alltid stått för sökandet efter sanning, oavsett på vilken sida av främlingshat den finns. Du skriver att angreppen är "ofta lögnaktiga". För mig syns alla angreppen alltid lögnaktiga. Du är all heder värd, och jag hoppas du orkar med att fortsätta bemöta angreppen på samma sakliga sätt."

94. Norrländsk militärhistoriker på tal om e-postmeddelande:

"Hej Åke! Mycket bra sammanfattning av det absurda. Jag hör av mig!"

95. Ordförande i södra Sverige för en av Svenska Freds numera alltför få lokalföreningar:

"Jag fick av min styrelse i uppdrag att skriva denna hälsning till dig och uttrycka vårt starka stöd till Dig och hela din familj. Vi hoppas du omprövar ditt beslut att lämna SFSF när 'drevet' lagt sig. Vi behöver din skärpa och analys i SFSF, som vi kunnat följa inte minst i Radio Tuff under många år. Att inte följa majoriteten och de "starkas vilja" utan också lyssna på den andra sidan har varit ditt signum. Fortsätt med det!"

96. Indienengagerad Vänersborgsbo:

"Det pågår en intensiv kampanj i alla politiska partier att försöka svärta ner hederliga människor som försöker föra en balanserad debatt. Hela Expos kampanj enligt principen "guilt by association" är lika vämjelig som under MacCarthys tid i USA. Fortsätt att bekämpa en historieskrivning som förvanskas av segrarna."

97. Radiolyssnare, apotekare:

"Verkligen tråkigt med allt förtal!  Någon som är avundsjuk på din framgång och popularitet Åke. En intrigerande och otrevlig bråkmakare, som troligen inte lyssnat på Tyresöradion särskilt mycket. Det har nog snart blåst över. Jag har inte sett förtalet på nätet utan bara hört kommentarerna om det på Tyresöradion. Jag lyssnar rätt mycket på 91,4 och anser att anklagelserna är helt utan grund. Många många gånger har jag tänkt på att du Åke låter lika intresserad av alla typer av människor, politiska åsikter, kyrkan eller "icke kyrka". Du låter på ett vänligt och intresserat sätt alla komma fram med sina åsikter utan att visa din egen ståndpunkt i frågan.  Mycket proffsigt! Sug i dig alla många fina positiva omdömen av glada lyssnare och lyssna inte på 'dömt fölk'. Vi är så många som uppskattar dig och stöttar dig."

98. Rektor:

"Hej Åke, Det är för bedrövligt att förtalet mot dig fortsätter. Men vad är motivet när de som angriper dig bara tar till lösryckta citat från flera decennier bakåt? Det kan ju inte vara att föra en aktuell debatt.

Stå på dig, men försök också att koppla av det hela och njut av sommaren!"

99. Högstadielärare, invandrare:

"Tack för att du sakligt bemöter alla angrepp.  Jag tar mig för pannan dagligen och stundligen när jag ser hur man från olika håll försöker tysta en viktig röst i samhällsdebatten. Vad är det för århundrade vi befinner oss i? Ibland tycks jag befinna  mig i 1600-talet och dess häxprocesser. Enda skillnaden är att Expo och ViT har hittat en förmodad häxa av manligt kön idag. Åke, jag gillar häxor; de har alltid vågat gå sin egen väg."

100. Ungerskfödd konstnär:

"Har läst en del av de påhopp som Du fick stå ut med på den senaste tiden. Det var tyvärr väntat med inte önskat. I en diktatur har man inte yttrandefrihet och man blir förföljd för sina åsikter. Vi har diktatur i Sverige som kallas för parlamentarisk demokrati, monarki. Du är en sann idealist som tror på sanningen/fakta och hatar krig. (För övrigt är de mer eller mindre kristna värderingar även om Du inte är religiös.) Varken sanningen/fakta och kriget har något värde hos dem som har makten idag."

101. Farmarstigenbo (Tyresö), invandrare:

"Åke!!!  Är på din sida."

102. Mycket fredsaktiv i decennier:

"Var förvissad om vårt totala stöd, Åke!!! Vi förstår till fullo din belägenhet. Hur oerhört frustrerande, hur kränkande, hur absurt och hur svårt att värja sig mot folk som tar heder och ära av en. Så sorgligt med SFSF. Vi har gått ur för länge sedan."

103. Från västkustens mest aktiva fredsförening:

"Det enda verksamma motmedel jag kan se är att stämma t ex de lokala moderaterna för förtal. Jag utgår från att de skulle bli fällda. De måste ju bevisa med fakta din omtalade antisemitism och förintelseförnekelse. Det är en massa besvär, men mest för dom. Och då skulle säkerligen de övriga inklusive SFSFs ordförande få väldigt kalla fötter. Kanske borde också Expo anmälas."

104. Norrländskt polisbefäl:

"Hoppas fårskallarna och dårarna har lugnat ner sig? Det är ju en skandal att du som gjort och uppmärksammat så mycket gott ska behöva utsättas för dessa orimligheter!"

105. Universitetslärare:

"Det är klart att det Expo håller på med är skitsnack. De tillämpar en otäck strategi,  tyvärr väldigt vanlig i dagens sensationsfixerade offentliga samtal, som går ut på att brännmärka och stigmatisera det som kan misstänkas för att inte vara riktigt kosher Och kosher är du ju tack och lov inte, och jag tror heller inte att du vill vara det. Deras syften är säkert flera: att bevaka och synas i sin (antagligen säljande) nisch i medialandskapet, att slå vakt om den officiella historieskrivningens ideologiska potential, och att upprätthålla identitetspolitikens ställning i det officiella politiska samtalet. Det går säkert att hitta fler bakomliggande syften. I det här perspektivet är nog inte omsorgen om det fria, öppna och anständiga samtalet ett offer som upplevs som särskilt tungt, är jag rädd."

106. Samhällsengagerad västgöte:

"Du är en av de ytterst få journalister, som trotsar medias konformism. Vi har en på papperet fri press i Sverige, men Gud nåde den journalist som påpekar fakta i stället för att godkänna segrarnas historieförfalskning. Fortsätt med ditt nödvändiga renhållningsarbete. "och dvärgalåten tystnar mot resen efterhand".

107. Engelskfödd Tyresöbo:

"Käre Åke! Jag sällar mig till den skara, som vill stödja dig och ditt dedicerade livsverk för rätt och rättvisa i världen. Det är ofattbart att någon kan ens tänka på att komma med sådana oförskämda anklagelser! Du, av alla, har väl visat en öppenhet och respekt för så många olika människor med så vitt skilda livsöden och åsikter, bl.a. i dina många intervjuer i lokalradion. Tack, Åke för ditt brinnande engagemang genom så många år!"

108. Internationell fredsordförande:

"Bra Åke! Det är tillåtet att du vilar dej, men inte tillåtet att du ger dej! när du anklagas så fel...!"

109. Stocksundsbo, tidigare aktiv i Svenska Freds och då också anställd där:

"Nej jag förstår inte varför Svenska Freds måste ta avstånd från dig. De kan ju klargöra sina ståndpunkter utan att för den skull delta i drevet och demonisera dig. Jag tycker det är fegt och ojuste. Om man tror sig vara tvungen att delta i drev för att behålla statsbidrag har man helt enkelt blivit alltför indefinierad."

110. Erfaren präst:

"Käre Åke, vad är det som händer?? Svårt att fatta att du kan bli utsatt för en sån förtalskampanj!! Vad bygger man det hela på? Tur att du fått stöd, här kommer mitt lilla enkla. Du Åke, är ju en sån människa som ger oss andra hopp, hopp om att det går att göra något för att förbättra världen. Din uthållighet är beundransvärd! Och du tror stenhårt, med all rätt, på kunskap och på att fördjupa och nyansera samtalet och därmed verklighetsuppfattningen. Du har förmåga att se under ytan och bortom vedertagen sanning – heder åt dej!! Du har både stark känsla och stor förmåga till analys – befriande för oss andra! Det är så sorgligt så man vill gråta, att du skall behöva uppleva detta på din ålders höst, efter ett helt livs starkt engagemang för solidaritet och kamp för dom som inte har makt. Dina intervjuer med tyska kvinnors lidande i krigets slutskede gjorde starkt intryck på mej – kalla fakta blev levande människor!"

111. Chefredaktör:

"Vi har uppmärksammat ditt gedigna fredsarbete. Det är få som anser det vara sin plikt att långt efter att pensionsåldern inträtt engagera sig för mänskligt lidande runt om i världen. Ditt engagemang får i högsta grad ses som oklanderligt. Även om alla någon gång trampar på en mina eller återger felaktig information måste stor vikt fästas vid avsikten och ärligheten i ens arbete. Vi beklagar det osakliga drev som förts mot din person. Tyvärr togs ju i stort sett heller ingen hänsyn till allt annat gott fredsarbete du utfört tidigare. Kritiken saknade helt enkelt proportioner."

112. Universitetsstuderande, född i Afghanistan:

Hälsa till Åke så mycket från mig med. Vi vet vem han är och vad han står för. Han är en väldigt stor person. Mycket respekt och kärlek till honom.

113. Bollmorabo. Norsk invandrare:

"Nu ser jag att den lokala redaktören för moderattidningen chockerats av en "mängd antisemitisk propaganda" på radion. Jag har aldrig hört något sådant på Tyresöradion och när jag frågar andra lyssnare blir de helt oförstående."

114. Före detta Tyresöbo. Trogen radiolyssnare:

"Hej Åke, Suck, att du ska behöva bemöta dessa idioter och "försvara" dig. Det är pinsamt. Stå på dig!"

115. Bollmorabo (s), sedan många år trägen radiolyssnare:

"Trots att Åke nu börjar trappa ner och lägger in intressanta repriser är Tyresöradion ännu jättebra. Tack och lov fortsätter han med Radio Tuff. Men jag begriper ingenting av den nuvarande hetsen mot honom. Har hört tusentals program och aldrig ens hört skymten av antisemitism, som några påhittiga moderater nu anklagar honom för.

116. Känd kulturpersonlighet, Stockholm:

"Fan att du skall behöva stå ut med skiten. Stå på dig som vanligt!"

117. Norrländsk historiker:

"Helt otroligt vad de tillstår sig mot dig. Jag är skakad! Kämpa på! Jag arbetar lite bakom kulisserna diskret"

118. Aktiv moderat som har läst Tuffs svar till Expressen 1997.

"Det är nog inte ofta som smutskastning blir bemött med argument och bevis som visar att belackarna i själva verket är de som är smutsiga. Om de inte vid det här laget ställt sig i skamvrån, är det bara att konstatera att de dels inte läst dina inlägg/alternativt, om de gjort det, inte är läskunniga, eftersom de inte bett om ursäkt, dels måste betraktas som helt obekymrade om vad de vräker ur sig för osanningar i ivern att framstå som de som står för demokrati och "sanning", när de i själva verket är stora lögnare/oförmögna att ta reda på sanningen i vad de påstår". Av allt jag läst som du skrivit sedan drevet började är det tydligt att dina belackare fullständigt förvrängt fakta (om de ens i själva verket känner till dem!). Varför man vill förstöra friden och glädjen hos en sådan helgjuten fredsälskare som du, med ett livslångt engagemang för det goda och mot lögnaktigheter, våld och skenhelighet är svårt att begripa, men när de vädrar blod försvinner tydligen både förnuftet och medmänskligheten. Jag kan förstå att både familj och Tuff-aktivister inser att dina belackare knappast skulle vilja erkänna sina misstag, utan snarare kanske öka temperaturen i sina påhopp, men någon torde väl i alla fall ha lyssnat på Radio Tuff och läst din blogg? Du har genom att gå tillbaka i tiden och återge vad du skrivit och sagt, klart visat att grund helt saknas för påhoppen.  

119. Bollmorabo:

"Men, men, hitintills har jag inte träffat någon som pratat skit om dig å inte läst ngt heller. En sak vet jag, och det är att bland dom som lyssnar på tyresöradion SÅ ÄR DU JÄVLIGT OMTYCKT. Finns INGEN av oss lyssnare som håller med det minsta på vad dessa lögnare och löjliga präktighetsnissar svamlar om"

120. Solbergabo, ubåtsavslöjare:

"Du får för fan inte ge dig för de hemska fullständigt omotiverade angreppen.  Jag stöttar  och tackar dig"

121. Tyresöbo, kristerapeut:

"Det är ingenting annat än ynkedom det  som sägs om Åke från moderathåll och annat borgarhåll. Och Svenska Fred ordförande ger jag inte mycket för efter att ha läst hennes syn på saken. Vid KDs bokbord uttryckte jag min uppfattning om Åkes storhet och gärning samt min åsikt om Israels bosättningspolitik. "Antisemit" blev omedelbart svaret. Sorgligt att se Åke drabbas av detta."

122. Bollmorabo, trogen radiolyssnare:

"Tryckte över 280 kronor för två medlemskap i Tuff, jag och min fru  till pg 16 0137-6. Detta för att visa att vi INTE deltar i smutskastningen mot TUFF och i SYNNERHET INTE MOT DIG Åke. Stort TACK Åke för all fin, rolig och fredlig info du delgivit mig under många år gm Tyresöradion.  Ha det och må som allra Bäst!"

---------------------------------------------

Medlem av Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) blir du genom 200 kr (plus kanske familjemedlem 80 kr) på TUFFs plusgiro 16 01 37 -6. Hjärtligt välkommen! Du behövs - särskilt nu.

I dag: INTERNATIONELLA FREDSDAGEN

Internationella fredsdagen infaller varje år den 21 september. Det är en av FN:s internationella dagar, instiftad för att vädja till världens länder om ett 24 timmar långt eldupphör och icke-våld åtminstone en gång om året. Människor över hela världen ombedes också att deltaga i en tyst minut mitt på dagen.

Själv tvivlar jag på att så många uppmärksammar den eller ens vet att den finns. Medierna har mig veterligt varit tysta. Och något eldupphör har inte ägt rum, åtminstone inte i Syrien, där oppositionen vägrar att delta i fredsförhandlingar. Inte heller i dag i Irak, Afghanistan eller Kenya, där oskyldiga människor dödas. Måhända har också drönarattacker utförts?

Kanske har i alla fall FN:s generalsekreterare, som brukligt är, ringt i Fredsklockan som finns vid FN:s högkvarter i New York.

DON'T MOURN - ORGANIZE!

Vi får minnas Joe Hills gamla maning, innan han avrättades i USA: Sörj inte - organisera er! Och vi får trösta oss med att det i Tyresö finns en aktiv oavlönat kämpande förening för fred och internationell solidaritet. Det är TUFF, Tyresö Ulands- och FredsFörening, vars Radio Tuff har hörts varje vecka sedan 1985, nu också på www.tyresoradion.se .

Välkommen som medlem! Det blir du genom att sätta in 200 kr (enskild) plus kanske 80 kr (familjemedlem) på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Om TUFF kan du få mycken information på www.tuff.fred.se Du behövs i den icke-våldsliga  kampen!

STEFAN LINDGREN OM RYSSLAND 23/9

I den gamla fina demokratitraditionen ordnar TUFF regelbundet offentliga möten, nästa gång redan måndagen den 23 september kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Det är Stefan Lindgren, redaktör för veckobulletinen med det vitsiga namnet Ryska Posten, som inleder om Ryssland. Det landet är nu högaktuellt i Syrienfrågan men också i hbtq- diskussionen och i fråga om Natos och andras militärövningar i Östersjön

Välkommen på måndag! Fika, gemyt och debattglädje ingår.

FACE TO FACE RENTAV BÄTTRE ÄN FACEBOOK

EN SYRIEN-SVENSK OM SYRIEN

I dag meddelades att svåra strider brutit ut igen mellan olika syriska rebellgrupper, den här gången vid den turkiska gränsen. Den Fria Syriska Armén strider mot den mera extrema gruppen med det ståtliga namnet Islamiska Staten Irak-Syrien (ISIS), vilken som en del andra rebellgrupper består av utländska jihadister.

På Ekot hördes Johan Mattias Sommarström, som är en typisk företrädare för den ensidigt dominerande västliga mediabilden av blodbaden, alltsedan han inte analyserade vilka som kom att efterträda Gadaffi i Libyen och ställa till med det kaos som nu råder i landet.

Sällan får men i medierna höra om de regimtrogna minoriteternas (kristna, alawiter, kurder m fl) lidanden i Syrien. Här gäller den vanliga uppdelningen i "onda" och "goda". De "godas" ogärningar skall nedtystas.

Söndag den 15 september ägde ett opinionsmöte rum med namnet NEJ TILL KRIG MOT SYRIEN! Bland talarna fanns bland andra Ibrahim Isaac, ordförande i Syriska Riksförbundet. Han sade bland annat:

"Till Gulfens kungar och prinsar säger vi: Nej till krig mot Syrien, ni är inte kapabla att läxa upp oss gällande demokrati eller mänskliga rättigheter då ni själva nekar dessa. Tack vare er olja blundar väst för detta.

Till administrationen i USA med Obama i spetsen säger vi: Nej till krig mot Syrien, vi har inte glömt Hiroshima, Nagasaki, Vietnam, Korea, Somalia, Afghanistan ej heller vårt grannland Irak.

Vi glömmer aldrig era ovedersägliga, falska och lögnaktiga bevis på att Irak verkligen hade massförstörelsevapen. Nu 13 år efter kriget mot Irak har ni lyckats med massförstörelse av hela landet Irak och fortfarande inte hittat massförstörelsevapen.

Herr Obama, är al-Qaida kapabla att planera och verkställa attacker mot USA så som den 11 september, så är införsel och användandet av sarin-gas i Syrien en tämligen banal uppgift för dem.

Herr Obama, vi vill informera dig om att din underrättelsetjänst CIA 'glömt' att meddela dig om att den 30 maj i år beslagtog turkisk polis i Adana på gränsen till Syrien 2 kg saringas av al-Qaida-allierade al-Nusra-fronten som är högaktiv i Syrien.

Det är inte upp till den amerikanska kongressen, senaten eller administrationen att upprätthålla internationell lag. Unilaterala beslut kan inte och får inte ligga till grund för internationell rätt."

TUFF, i mitt hjärta - och hjärna

I VÄMJELSE ÖVER FÖRTALET

I snart 50 år har jag ägnat en stor del av min fritid åt Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) och sedan 1985 har jag haft förmånen att vara oavlönad programledare i Radio Tuff (www.tyresoradion.se ), som hörts varenda eviga vecka i över 28 år. Det har varit mycket givande, meningsfullt och roligt.

Denna sommar har varit mindre rolig. Några lättlurade moderata höjdare i kommunen har på det grövsta förtalat Tuff i allmänhet och mig i synnerhet. Kampanjen skulle ha varit skrattretande om den inte varit så lögnaktig och på fyra månader inte kunnat lämna ett enda exempel eller bevis på de ärekränkande beskyllningarna.

Som "bevis" måste de rentav gå 16 år tillbaka i tiden genom att åberopa en Expressen-artikel från 1997. De anför minsann att den skrevs av en prisbelönad journalist, men här på bloggen den 16 augusti (se nedan) finns en text "Redan 1997 beljögs TUFF". Där avslöjas journalisten som en lika skicklig propagandist som en  historieförfalskare, bildmanipulatör och lögnare.  

Har mottagit 122 stödjande mejl från kloka och kritiskt tänkande människor, bland annat politiker i alla politiska läger utom Sverigedemokraterna. Några visar nu sin vämjelse över det skymfliga drevet genom att ansluta sig som medlemmar i Tuff. I dag fick jag till exempel från en lyssnare på Tyresöradion följande:

"Betalade in 280 kronor för två medlemskap i Tuff för mig och min fru. Detta för att visa att vi INTE deltar i smutskastningen mot TUFF och i SYNNERHET INTE MOT DIG Åke. Stort TACK Åke för all fin, rolig och fredlig info du delgivit mig under många år gm Tyresöradion.  Ha det och må som allra Bäst!"

Välkommen du också som medlem! Det blir du genom att sätta in 200 kr (plus för familjemedlem 80 kr) på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6. Du kan se mycken info om den tuffa föreningen på www.tuff.fred.se  

MASSOR AV BRA PROJEKT

I går var jag på Tuffs styrelsemöte. Om det var 300:e eller 400:e gången jag deltog i dessa träffar, som är öppna för alla medlemmar, vet jag inte.

Där redovisades våra möjligheter att fortsätta med det bistånd till fattiga i tredje världen vi har bedrivit i över 40 år. Det är klart att det är fråga om punktinsatser men det finns stora fördelar jämfört med större biståndsorgan:

1. Alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat. Inga feta löner till chefer och anställda.

2. Sedan många år har Tuff inga offentliga bidrag. Skattebetalarna drabbas inte.

3. Vattentäta skott mellan insamlingskontot 79 36 36 -2 och Tuffs föreningskonto pg

    16 01 37 - 6. Inte ett öre tas från insamlingskontot till föreningen.

4. Jättenoga kontroll att pengarna till projekten används mycket väl genom schyssta

    partners och många besök t ex av de 40-åriga projekten i Indien

Nu beräknas Tuff att även i år kunna stödja projekten i Indien. Vi kanske kan skicka ca 200 000 kr om någon månad till de sex Tuff-skolorna där. Det är förstås en struntsumma i den svenska skolverkligheten, men i det tidigare så gudsförgätna Dharampur räcker det till mycket: Två skolor med totalt 200 elever, barn till fattiga "tribals", blir finansierade.

Bland Kongos fattiga byar planeras en skola, en verksamhet som nu skildras i Radio Tuff nr 1347 på www.tyresoradion.se . Den kommer att bestå av sex klassrum, där uppåt 360 barn i skift kommer undervisas. I höstas lämnade Tuff en grundplåt på 25 000 kr. Det räcker till ett klassrum. Sedan dess har solidariska och generösa skickat in till insamlingskontot ca 75 000 kr, vilket alltså kan finansiera ytterligare 3 klassrum.  

NU OCKSÅ BOLIVIA IGEN

Förutom Indien har vi också hjälpt till med bra projekt i andra länder: Mauritius, Kenya, Eritrea, Indonesien, Afghanistan, Irak, Ecuador och Guatemala. Under de jugoslaviska krigen på 90-talet stödde vi med drygt 100 000 kr demokrati- och fredsgruppen Suncokret i Kroatien och i många år har vi bidragit till gamla serbiska flyktingars välfärd i Belgrad.

På 90-talet samarbetade Tuff med en boliviansk grupp som försökte hjälpa sirioniófolket i indianbyn Ibiato med att återfå sina jaktmarker. Tuff bidrog med ca två miljoner kronor och byborna kunde köpa tillbaka tiotusentals hektar urskog.

Det finns i Tuffs styrelse fyra utomlandsfödda ledamöter. En av dem är Fernando Quiroga. På hans förslag beslöt styrelsen att bevilja 10 000 kr - till att börja med - för en skola för barn till indianer i Bolivias låglandsområde.

Den frivilliga freds- och solidaritetskampen fortsätter.

----------------------------------

Åke Sandin

----------------------------------

PS: Lämnade just ett mangogram till en miljöaktivist. Han ville uppvakta en 60-åring med 60 mangoträd i indiska Dharampurs fattiga byar. Det är den perfekta presenten. Varje träd kostar 5 kr. Pengarna går oavkortat till Indien, där 110 00 träd redan kunnat planteras. Beställ genom att ringa Monica, tel 08 -712 2581 eller e-posta till monica.schelin@brevet.nu Förutom "För att gratulera…." finns också mangogram "Till minne av…." för att till anhöriga beklaga sorgen efter någon avliden.

Den oberoende radion

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1347:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 15 september kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 29 september, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17.  Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program..

Programmet i korthet:

Veckans rosor delas ut till en DN-krönikör, en politiker, en vapeninspektör, en tidning, en amerikansk professor och tidskrift, en president och till Tuffs aktiviteter.

Åsne Liedén om Obama och demonstrationerna vid hans besök i Stockholm

Lena Lönnqvist intervjuas om sina tre månader på Västbanken.

KTH-studenten Emma Elofsson om sitt arbete med den blivande skolan i Kongo.

Marcus Landström om fattiga människors stora engagemang för skolbygget i Kongo

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin

(Radio Tuff görs oavlönat och därmed oberoende. Den har hörts varenda vecka sedan 1985)

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1347) 15/9 2013 till....

….till              krönikören Emanuel Karlsten  i DN (31/8) skriver under rubriken "Obegripligt att                       vi så totalt knäböjer för USA". På tal om att Bradley Manning nu dömts till 35 års                         fängelse för att ha läckt tusentals dokument om USA:s krig i Irak, anser han: "Det                         är tack vare de dokumenten världen i dag vet att USA försökt dölja  civila man                           dödat under Irakkriget. Det är tack vare dokumenten vi vet att FN:s                                               generalsekreterare buggades inför samma krig. Det var via läckan världen fick                         se hur amerikanska soldater kallblodigt sköt ihjäl civila i Irak. Vad blev tacken?                         35 års fängelse."

….till              Per Gahrton  som i Sveriges Radios OBS (5/9) berättar om en bok av den franske filosofen Gregoire Chamayou. Denne menar att de förarlösa drönarna inte används för krig i egentlig mening utan för mord, eftersom förövarna inte är soldater utan sitter framför dataskärmar på tusentals mils avstånd. Att drönarna skulle vara "etiska", eftersom de påstås bara mörda terrorister, tillbakavisas med att de också dödar mängder av oskyldiga civila.

….till              Hans Blix, vilken som vapeninspektör i Irak 2003 informerade västmakterna om att Saddam Hussein inte hade massförstörelsevapen. Tyvärr ignorerades det av krigsvilliga västmakter. Nu skriver Blix i The Guardian (28/8), om ett eventuellt amerikanskt anfall på Syrien bland annat: "En sådan aktion skulle inte kunna vara 'självförsvar' eller 'vedergällning', eftersom västländerna inte har blivit attackerade. Att straffa Assadregimen för att använda kemiska vapen skulle enligt min mening var mycket oklokt"

….till              Den kristna tidningen SÄNDAREN (4/9) citerar en hjälparbetare I Syrien: "Vi har redan lidit tillräckligt i mer än två år. Ytterligare krigshandlingar, oavsett vilket motiv de har, kommer inte att lösa konflikten utan bara göra livet ännu svårare för människorna.

….till              den amerikanske professorn Ian Buruma, som i Sydsvenskan (4/9) bland annat skriver:  "Det är inte alls säkert att en USA-intervention skulle minska risken för att kriget sprids. Vissa förespråkare för ett ingripande – både nykonservativa och 'liberala hökar' – verkar önska en spridning. De vill ha krig mot Iran …. Ett ingripande kommer inte att stoppa inbördeskriget. Däremot gör redan en missil USA till krigförande part. En sådan handling skulle utlösa ytterligare våld. Den risken är knappast värd att ta för att rädda Obamas heder. Denna uppfattning är spridd i Syrien, till och med bland rebellerna och delas av de flesta i Europa och USA."

….till              den ryske presidenten Vladimir Putin, som i New York Times (11/9) bland annat skriver: "USA:s potentiella anfall  mot Syrien , trots starkt motstånd från många länder och viktiga politiska och religiösa ledare, inklusive påven , skulle resultera i fler oskyldiga offer och eskalering och slutligen sprida konflikten långt utanför Syriens gränser. Ett anfall skulle öka våldet och släppa lös en ny våg av terrorism. …Syrien bevittnar inte en kamp för demokrati, utan en väpnad konflikt mellan regeringen och oppositionen i ett mångreligiöst land . Det finns få förkämpar för demokrati i Syrien . Men det finns mer än tillräckligt av al Qaida-kämpar och extremister av alla slag som slåss mot regeringen…. Denna inre konflikt , som drivs av utländska vapenleveranser till oppositionen , är en av de blodigaste i världen….. Ingen tvivlar på att giftgas har använts i Syrien. Men det finns all anledning att tro att den inte användes av den syriska armén, utan av oppositionen för att provocera fram ett ingripande från deras mäktiga utländska beskyddare på  fundamentalisternas sida. Rapporter om att dessa förbereder en ny attack - denna gång mot Israel - kan inte ignoreras." (Hela artikeln på svenska i http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1629 Liknande synpunkter finns den i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com den 28 aug.)

….till            

                     den amerikanska tidskriften Foreign Policy som (26/8) har rubriken "CIA Files Prove America Helped Saddam Gassing Iran" Där avslöjas bland annat att under Iraks åttaåriga krig på 1980-talet mot Iran använde irakierna kemiska vapen. På den tiden var USA på Iraks sida så iranska protester ignorerades. Foreign Policy skriver bl a: "Nu överväger USA en militär aktion som svar på användning av kemiska vapen i Damaskus. Men för en generation sedan gjorde USA:s militära och underrättelseorgan inte någonting för att stoppa en serie av nervgasattacker långt mer förödande än någonting som har drabbat Syrien….Nya detaljer avslöjar den stora omfattningen av amerikansk kunskap om detta. Det är liktydigt med ett officiellt medgivande om medbrottslighet i några av de grymmaste kemvapenattackerna någonsin."

….till              tappra tuff-aktivister, som (31/8) ordnade loppis och fick in över 3000 kr till Tuff, som inte har några offentliga bidrag. En vecka senare var de aktiva vid Tyresö-festivalen.

….till              lockande offentliga Tuff-möten: Måndag den 23 sept kl 19 inleder Stefan Lindgren ett möte om Ryssland. Onsdag den 2 okt kl 19 börjar ett möte om Palestina/Israel med Lena Lönnqvist som inledare. Alla hjärtligt välkomna! Fika, debattglädje och gemyt ingår

….till       de som går med i Tuff genom att betala medlemsavgiften 200 kr (80 kr för familjmedlem Tuffs plusgiro 16 01 37 -6 Glädjande är att flera nu anslutit sig till Tuff i solidaritet med föreningen efter de grova men lögnaktiga beskyllningar som i sommar riktats mot föreningen. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Radio Tuff är Tyresö Ulands- och FredsFörenings sändningar, som hörts varenda vecka sedan 1985. Den hörs tre gånger per dygn på 91,4 MHz och när som helst på webben  www.tyresoradion.se

HANS BLIX: "Diplomati krävs, inte missiler!"

Hans Blix är ingen ungdom, född 1928. Redan 1978-79 var han svensk utrikesminister (fp), men mest känd är han som internationell vapeninspektör, bland annat i FN-tjänst. I början av 2000-talet ledde han FN-inspektöerna i Irak, vilka skulle kolla om Saddam hade massförstörelsevapen. Han meddelade några månader innan västmakternas folkrättsvidriga och ödesdigra anfall 2003 på Irak att landet inte hade sådana vapen.

Hans rapport nonchalerades tyvärr av västliga hökar, så Irakkriget med sina många års massdödande kom i gång. Ja, Blix kritiserades hårt bland annat av Per Ahlmark ("bombliberal?") i en artikel i självaste Washington Post. I en egen text i Fokus (6/8 2013) påminner Blix om 2003 och menar att USA:s vana att agera världspolis även nu i Syrienfrågan påminner om Bush-administrationens arrogans för att starta ett förödande krig, som motiverades med en propagandalögn.

Blix bryter den märkliga tystnaden nu om det värsta gaskriget på länge, Iraks användning av kemiska vapen mot iranier och kurder på 1980-talet. Han talar om den lama reaktionen den gången från USA. (Men då stödde USA irakierna mot Iran). Han nämner också att Assadregimen, om de använde kemvapen, måste ha insett att insatsen riskerade leda till en intervention. Han citerar John Kerry som kallat gaskriget i Syrien en obscenitet men menar att kriget med sina ca 100 000 dödade är en ännu större obscenitet. Om den amerikanska presidenten är han ingalunda bara kritisk utan skriver:

"Obama har talat sig varm för nedrustning, kritiserat Irakkriget som meningslöst och lotsat USA ur Irak och Afghanistan. Han har avstått från betydande insatser i kriget i Libyen och inblandning i de inre konflikterna i Tunisien, Egypten och Syrien. Denna återhållsamhet, som av inflytelserika hökar i politik och medier stämplas som en abdikation av amerikansk ledning i världen, har legat i linje med en amerikansk opinion som är trött på militära engagemang. Även i fråga om vilja till samverkan i FN-systemet och respekt för folkrätten är Barack Obama – själv jurist – på ljusårs avstånd från Bush-administrationen, vars FN-ambassadör John Bolton blev berömd genom uttalandet att han inte skulle sörja om FN-skrapans tjugo övre våningar föll ner i East River."

Följande ord från Hans Blix är också värda att citera:

"Det verkar tydligt att de flesta regeringar och en stark opinion i världen anser att missilregn från amerikanska örlogsfartyg och risk för konfliktspridning borde ersättas med globalt överenskomna åtgärder som stoppar krigshandlingarna."

--------------------------------

ÅKE SANDIN  14/9 2013

Assad, Anders Lindberg eller jag korkade?

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg har på sin fredagstext 13/9 rubriken: "Rysk propaganda fyller min mejlbox". Och jag som läser AB i förhoppningen att se något annat än den västliga propaganda som fyller våra medier.

Syriska regimen har ju haft framgångar i kriget på sistone. Då undrar vi mediekonsumenter förstås, hur al-Assad i det läget kunde vara så korkad att han använde kemiska vapen mot sitt eget folk. Hela världen visste ju att då skulle USA se sin hotfulla "röda linje" överskriden och ingripa militärt på rebellernas sida.

Cui bono (vem gagnas?), frågade redan romarna. Har Anders Lindberg blivit så överväldigad  -eller korkad? - av all västlig krigspropaganda, att han inte kunnat ställa sig den frågan? Nu avfärdar han alla våra undringar som "Rysslands statliga desinformation" och "konspirationsteorier från högerextremister och gamla vänsterradikaler".

Tror inte att  Hans Blix eller den amerikanska tidskriften Foreign Policy tillhör vare sig de höger- eller vänsterextrema. Vi har hört den amerikanske utrikesministern John Kelly varnande och upprört tala om Saddams massmördande på 80-talet med nervgas. Men han förteg det som Foreign Policy nu till och med har som rubrik, nämligen att "Amerika hjälpte Saddam med att gasa Iran" På den tiden var västmakterna på Saddams sida och offren var iranier och kurder. Har någon svensk tidning låtit bli att knäböja för USA och därmed vågat nämna det?

Carla del Ponte beskrivs helt schysst av Lindberg som en högt respekterad schweizisk åklagare. Men sedan blir han svårförståelig - eller är det nu jag som är korkad? Hade hon för FN funnit att det var troligt att rebellerna använt kemiska vapen, som det meddelades, men att hon inte kunnat upptäcka något liknande om regimen? Säkert är i alla fall att hon inte går i den ryska propagandans ledband, ja modigt nog inte ens i den tongivande västliga.

ÅKE SANDIN

Putin i New York Times 11/9

"USA:s potentiella anfall  mot Syrien , trots starkt motstånd från många länder och viktiga politiska och religiösa ledare, inklusive påven , skulle resultera i fler oskyldiga offer och eskalering och slutligen sprida konflikten långt utanför Syriens gränser. Ett anfall skulle öka våldet och släppa lös en ny våg av terrorism. Det skulle kunna undergräva multilaterala ansträngningar för att lösa det iranska nukleära problemet och den israelisk-palestinska konflikten och ytterligare destabilisera Mellanöstern och Nordafrika. Det kunde få hela systemet för internationell lag och ordning ur balans .

Syrien bevittnar inte en kamp för demokrati, utan en väpnad konflikt mellan regeringen och oppositionen i ett mångreligiöst land . Det finns få förkämpar för demokrati i Syrien . Men det finns mer än tillräckligt av al Qaida-kämpar och extremister av alla slag som slåss mot regeringen . Förenta staternas utrikesdepartement har karakteriserat al Nusra-Fronten och Islamiska staten Irak och Levanten, som slåss tillsammans med oppositionen, som terroristorganisationer . Denna inre konflikt , som drivs av utländska vapenleveranser till oppositionen , är en av de blodigaste i världen.

……………………….

Ingen tvivlar på att giftgas har använts i Syrien. Men det finns all anledning att tro att den inte användes av den syriska armén, utan av oppositionen för att provocera fram ett ingripande från deras mäktiga utländska beskyddare på  fundamentalisternas sida. Rapporter om att dessa förbereder en ny attack - denna gång mot Israel - kan inte ignoreras."

(Hela artikeln finns på svenska i http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=1629 Liknande synpunkter fanns här på bloggen den 28 augusti. Se nedan!)

Ilse Koch, "Buchenwalds häxa"

VARFÖR DENNA LÅNGA TEXT NEDAN?

(Hur några ledande Tyresömoderater med frenesi stämplat mig som antisemit beror nog främst på en artikel i Expressen 1997 och som de fått från Expo. Eftersom de helt okritiskt trodde på den blev de förstås väldigt upprörda. Synd att de inte försågs med TUFFs svar i samma tidning. Där avslöjades alla lögner i den smutskastande artikeln. Se texten "Redan 1997 beljögs Tuff" i denna blogg den 16 aug.

Expressen anklagade mig för att vara en skum historieförfalskare, eftersom jag i fredstidningen PAx nr 5/1996 i krönikan "Krigspropagandan lurar oss" hade skrivit att det var en myt, att tyskarna gjort tvål och lampskärmar av sina dödade offer. Expressen censurerade i sitt svar Tuffs påpekande om att aktade historiker, bl a de judiska professorerna  Deborah Lipstadt, Walter Laquer, Gitta Sereny och Yehuda Bauer  hade avfärdat människotvålarna som en myt. Det var alltså Expressens egen stjärnreporter som själv var skum historieförfalskare.

På minnesplatsen av koncentrationslägret Sachsenhausen hade jag sett bilder på lampskärmar, som sades vara tillverkade av nazistiska offers hud i Buchenwald, dit jag skrev och bad om detaljer. Då fick jag svar från doktorerna Knigge och Stein. De berättade, att man --efter 50 år! -- äntligen låtit analysera "lampskärmen av människohud". Rättsmedicinarna vid Erfurts universitet fann att den var av djurskinn. Det är därför det finns anledning att påminna om en av 1900-talets mest ökända kvinnor:

Ilse,"Buchenwalds häxa".Lampskärmar av offren?

Ingen annan kvinna under 1900-talet har blivit så illa beryktad som Ilse Koch. Media från alla världens länder har överhöljt henne med de mest förnedrande epitet: "Buchenwalds häxa", "The Bitch of Buchenwald", "det rödhåriga odjuret", "den sadistiska nymfomanen", "en sexuell psykopat", "en moraliskt fördärvad hora" och "en smutsig slampa".

Kanske var hon allt detta, ett monster i kvinnogestalt? Alla som dömde henne i den ena rättegången efter den andra var män, liksom nästan alla de tusentals som fördömde henne i media. Men ingen kvinnogrupp har någonsin velat --eller vågat-- ta sig an hennes fall.

Hur som helst var hon "den mest hatade kvinnan i världen", som Newsweek uttryckte det när hon 1967 hittades hängd i sin cell.

EN VANLIG FLICKA FRÅN DRESDEN....

Redan om hennes barndom har det skrivits skrönor, som i en bok av D. Constanza: La Chienne de Buchenwald (Paris 1952). Hon skall ha varit dotter till en prostituerad, blivit våldtagen vid tolv års ålder och därmed kommit att för alltid föra ett osedligt och brottsligt liv.

Verkligheten var, att Ilse Koch föddes 1906 i Dresden som det yngsta av tre barn i en småborgerlig familj. Pappan hette Köhler, var verkmästare och socialdemokrat. Hennes tonårstid sammanföll med Tysklands nederlag i första världskriget och den påföljande ekonomiska krisen med superinflation, arbetslöshet, stora krigsskadeståndsbetalningar och politisk oro. Vid sexton års ålder var hon lärling i en bokhandel och fick sedan olika kontorsjobb, det sista på cigarettfabriken Reemtsma i Dresden

Någon politiskt värst engagerad människa tycks hon dock inte ha varit.

...SOM KOM SIG UPP

I stället för att söka sin lycka inom politiken gjorde hon det sängvägen, låt vara genom äktenskap. I maj 1937 gifte hon sig med SS-officeren Karl Koch. Denne var tio år äldre än Ilse och hade från relativt blygsamma förhållanden --han hade varit kontorist-- tack vare sitt engagemang i nazistpartiet och SS grundlagt en till synes lovande karriär. Karl Koch var frånskild och hade hade två barn, av vilka det ena var utvecklingsstört. Dessutom hade han ett par mellanhavanden med polisen bakom sig.

Vigseln, som skedde mitt i natten med rituell pompa och paraderande SS-män som hedersvakt, ägde rum i Sachsenhausen-Oranienburg ett par mil norr om Berlin. Där var Koch kommedant för koncentrationslägret, det jämte Dachau äldsta av den långa rad av liknande otäcka inrättningar som i snabb takt skulle uppstå.

1937 började på Himmlers order ett nytt koncentrationsläger att byggas några kilometer från Weimar, i trakter som ironiskt nog hade varit tillflykt för Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Det fick namnet Buchenwald. Den nu 40-årige Karl Koch, vars begåvning bland annat tycks ha bestått i att hålla sig väl med SS-topparna, ansågs vara den rätte mannen att bli dess kommendant. I oktober 1937 flyttade Ilse in i "Villa Koch" utanför det av taggtråd och vakttorn omgärdade lägerområdet. Ännu hyste lägret inte fler än ett par tusen fångar jämfört med de tiotusentals som de första månaderna av 1945 trängdes, svalt och dog där.

Buchenwald var männens värld, vilket gällde såväl vaktmanskapet och SS-ledningen utanför taggtråden som fångarna innanför. Först under den sovjetiska tiden 1945-1950 skulle lägret hysa också fångna kvinnor. Förutom Ilse fanns bara sju andra kvinnor i Buchenwald, fruar till SS-officerare. Som kommendantens hustru blev den forna kontorsflickan från Dresden nu högsta hönset. Hon hade städfruar från Weimar till sin hjälp liksom fångar, som skötte de praktiska sysslorna. Hon kunde köpa sig kläder och möbler --som det senare skulle visa sig också med pengar hennes man berövat fångar på.

Det är klart att den drygt 30-åriga Ilse Koch väckte uppseende på detta mansdominerade ställe, där utöver det andra eländet sexualnöden självfallet var stor.  Hon beskrevs ibland på den tiden som vacker och sexig, omdömen som inte bekräftas av de foton som senare skulle publiceras över hela världen, ibland med bildtexten "den koögda nymfomanen". Hennes få medsystrar, Buchenwalds SS-fruar,  tycks inte ha haft mycket till övers för henne, åtminstone inte efter kriget när de ombads vittna mot henne. De ansåg att hon var utmanande klädd, i alldeles för korta kjolar och trånga jumprar.

Också bland fångarna vimlade det av historier om hur sexuellt utmanande denna beridna "kommandeuse" skall ha varit. Inte ens på hästryggen skall hon ha varit anständigt klädd och hon påstods ha funnit ett perverst nöje i att rida genom fånglägret för att hetsa upp karlarna. Det fanns dock vittnen som bestämt hävdade att Ilse Koch alltid hade ridbyxor och stövlar, ganska naturligt då hon använde en vanlig manssadel. Och flera vittnen, bland andra Buchenwaldfången och författaren av böcker om koncentrationslägren, Eugen Kogon, förnekade att de sett eller hört talas om att hon någonsin skulle ha funnits inne på fångarnas område.

Andra i den stora skaran vittnen berättade om hur hon slagit fångar med sitt ridspö, att hon när någon fånge misshagade henne hade sett till att han hårt straffades eller avrättades. Anstiftan till mord blev därför sedermera en av anklagelsepunkterna mot henne.

VÄNSTERPRASSLANDE TREBARNSMOR

Den mest spektakulära anklagelsen mot Ilse Koch var, att hon såg till att tatuerade fångar avrättades, så att hon kunde använda deras hud till lampskärmar och andra föremål. Den verkliga skräckvarianten av denna beskyllning var, att hon först hade tagit hem den tatuerade till sig och låtit honom vara sin älskare för att morgonen därpå låta beordra hans avrättning. Det var sådana berättelser, som fick segrarmakternas journalister att bli euforiska och som i hela världen stämplade henne både som nymfoman och sadist.

Några hållbara bevis för att hon sexuellt skulle ha utnyttjat fångar har aldrig presenterats. Själv nekade hon till det, men hon blånekade ibland till alltför mycket och talade förstås i egen sak. Det som hon däremot medgav var att hon under tiden i Buchenwald hade legat med ställföreträdande kommendanten Herman Florstedt och lägerläkaren, doktor Waldemar Hoven.

 Faktum var, att Ilse i Buchenwald födde barn i rask takt: sonen Artwin 1938 (han skulle förkrossad över skriverierna om sina föräldrar sedermera begå självmord) samt döttrarna Gisela 1939 och Gudrun 1940. Den sistnämnda dog redan som baby.

Ilse Koch var alltså havande under mer än halva sin tid som kommendanthustru i Buchenwald och hade småbarn att ta hand om. Det var en omständighet som inte passade in i bilden av henne som häxa och inte heller nämnvärt kom fram i de många vittnesmålen under rättegångarna mot henne.

NAZISTERNA DÖMDE KARL KOCH TILL DÖDEN !

I slutet av 1941 började hotfulla moln segla upp över Ilse Kochs ljuva liv som hustru till Buchenwalds kommendant. En general i Waffen-SS och tillika hög polisfunktionär med det osannolika namnet, prins Josias Georg Wilhelm Adolf von Waldeck-Pyrmont, hade börjat intressera sig för Karl Kochs administration av lägret. Den 18 december 1941 lät general Waldeck häkta Koch för förskingring av fångars tillgångar och han fördes till Gestapo i Weimar. Men redan dagen därpå släpptes han.

Waldeck hade underskattat Kochs förbindelser i den hösta SS-ledningen. Det finns uppgifter om att Ilse skulle ha gjort framstötar där för att få sin man frigiven. Å andra sidan påstås, att hon under makens korta arrestering hade förebrått honom för brottsliga handlingar i syfte att rädda sitt eget skinn. När han sedan snabbt frigavs hade hon simulerat ett hysteriskt anfall för att dölja sitt svek mot honom. Hur som helst var det här ändå slutet på Kochs chefstid i Buchenwald. Himmler omplacerade honom, först till Lublin i Polen och efter några månader till Saatz i Tjeckoslovakien.

Ilse stannade kvar i Buchenwald tills vidare och planerade att ansluta sig till sin make i Saatz, när bostads- och flyttningsproblem hade lösts. Hon skulle aldrig komma iväg.

Prinsen och SS-generalen Waldeck hade trots motståndet från högsta ort inte givit upp sina planer på att rensa upp i Buchenwalds ekonomiska träsk och sätta dit den förre kommendanten, Karl Koch. 1943 fick han  en ovanligt energisk och rättsmedveten medhjälpare, undersökningsdomaren Konrad Morgen. Denne tillhörde SS och hade till och med varit suspenderad en tid för sin alltför oförskräckta kamp mot rättsrötan i nazistkretsarna.

Morgen grävte fram bevis på att Buchenwalds ledning hade varit inblandad i svarta affärer. Sedan beordrade han Karl Koch tillbaka till Buchenwald. När Koch den 24 augusti 1943 infann sig där, blev han arresterad. Morgonen därpå kom Morgen  för att arrestera Ilse. När hon förstod, att också hon skulle bli föremål för rättegång skall hon enligt Morgen ha farit ut i okvädinsord och hotat: "Det här kommer att stå dig dyrt!"

Tillsammans med Kochs efterträdare som kommendant i Buchenwald, Hermann Pister, samt en kriminalkommisarie och en SS-major utförde sedan Morgen en pedantiskt noggrann husundersökning av Kochs villa. Den skulle sedan bli av stort intresse, när i rättegångarna mot Ilse frågan kom upp, om hon i sin ägo hade föremål gjorda av människohud.

Pendeln hade nu svängt igen för askungen från Dresden, som under några år varit prinsessa i Buchenwald, där så många människor pinades och dog. Hon placerades i fängelset i Weimar, där 40 fångar delade på sex celler. Där skulle hon stanna i sexton månader.

Först den 19 december 1944 var SS-domstolen i Weimar klar med sina domar. Karl Koch dömdes till döden för tre mord och förskingring av allmänna medel. Han hade berikat sig på olika sätt. Fångar som hjälpt honom att plundra andra fångar på deras tillgångar hade han låtit döda för att undanröja besvärande vittnen. Morgen var övertygad om att det skett i en lång rad av fall men han koncentrerade sig i åtalet på tre av dem, för vilka bevisen var särskilt graverande. Den 5 april 1945, bara en vecka innan amerikanerna befriade Buchenwald, avrättades Karl Koch och hans kropp brändes i lägrets krematorium. Buchen-wald blev både hans uppgång och mycket snöpliga fall.

För Ilse hade åklagaren yrkat på fem års fängelse för delaktighet i makens skumraskaffärer. Morgen hade samlat många vittnesmål från fångar, bland annat med löfte om förmåner, om att hon hade slagit och sparkat andra fångar. Han misslyckades dock med att få någon fånge att vittna om att han själv varit utsatt för hennes godtycke och omotiverade brutalitet.

Ilse Koch frikändes i denna sin första rättegång.

OVETANDE OM UPPSTÅNDELSEN?

Fri igen efter sexton månader i häkte begav sig Ilse till Ludvigsburg utanför Stuttgart, där hennes styvsvägerska, Erna Raible, bodde med Ilses båda barn. Svägerskan skulle snart få nog och praktiskt taget kasta ut Ilse och hennes barn. Ilse både drack och umgicks med karlar, klagade fru Raible. Också hennes nya hyresvärdinna förfasade sig: Ilse förvandlade sitt hyresrum till en bordell, lät hon meddela.

Ilse skulle snart slippa att konfronteras med upprörda hyrestanter. Någon gång kring månadsskiftet maj-juni 1945 kallades hon av amerikanerna till förhör och utfrågades om Buchenwald. Hon släpptes med förmaningen att stanna på orten. Först en månad senare, den 30 juni, arrresterades hon för gott.

Ilse Koch gjorde ingen ansats att gömma sig eller byta namn. Uppenbarligen ansåg hon att hon för ett halvår sedan i Weimar hade blivit rentvådd för alltid. Vid de senare rättegångarna uppgav hon, att hon sommaren 1945 inte heller känt till vilket enormt uppseende hon ägnats i världspressen. Det behöver inte vara så konstigt som det låter, för i nederlagets totala kaos fungerade inte den tyska nyhetsförmedlingen utan inskränktes ofta till ockupationsmaktens proklamationer och förhållningsorder. Först i oktober 1945 hade hon genom att i fängelset läsa tidskriften LIFE fått reda på sin herostratiska ryktbarhet.

EN JOURNALISTISK PANGGREJ

När amerikanerna i mitten av april 1945 befriade Buchenwald fanns många ohyggliga förhållanden att skildra för de medföljande journalisterna: Massor av sjuka och utsvultna fångar stirrade hålögt på de instormande journalisterna. De sista månaders enorma överbeläggning i förening med epidemier och alltmer oregelbunden mattillförsel i det sönderbombade Tyskland ledde till att fångarna dog som flugor. Krematorierna hann inte med och amerikanerna fick se vämjeliga likhögar.

Nu var likhögar eller sjuka och svältande människor inte något unikt i andra världskrigets Europa. Men i Buchenwald fann journalisterna något alldeles extra. Fångar berättade om en ung rödhårig och grönögd kvinna, som var gift med en hög tysk officer och som varit en riktig häxa. När berättelserna om henne publicerades fick journalisterna ännu lättare fram nya uppgifter och också att häxan i fråga skulle ha varit Ilse Koch, gift med Buchenwalds kommendant. Historierna fick trovärdighet genom att USAs krigsministerium släppte ut rapporter om att denna Ilse Koch faktiskt hade låtit flå tatuerade fångar för att komma åt deras hud.

Sedan kom reportage av den typ som Ann Stringer från den stora amerikanska nyhetsbyrån United Press gjorde:

"Lampskärmen var gjord av skinnet från en man. Bredvid fanns dessutom bokomslag, bokmärken och andra prydnadsföremål, alla på samma sätt framställda av människohud. Jag såg dem i dag och kunde se porerna och de nästan omärkliga, utan tvekan mänskliga, hudlinjerna. Jag rörde vid lampskärmen. Den kändes slät och häftade vid min hand."

Inför de andlöst lyssnande och flitigt antecknande journalisterna ville alltfler ge sin version av hur man flått människor i Buchenwald. En amerikan som var fånge där ett par månader i slutet av 1944 berättade om fångna ryska flygare, vilka man avlägsnat brösttatueringarna på. Några hade därvid dött. Han hade hört, att det skett på befallning av kommendanten, vars hustru ville ha tatuerad hud till dekorationer. Trots att paret Koch vid den här tidpunkten sedan över ett år satt häktade i Weimar, godtogs också denna berättelse.

BLEV MED BARN IGEN !

Första halvåret av 1945 skulle bli Ilse Kochs sista tid i frihet. Efter arresteringen satt hon nästan två år i ett interneringsläger, kallat "Läger 77", i Ludvigsburg. Över tusen kvinnor var fångar där. Många av dem hade haft befattningar i nazistpartiet men få av dem var i likhet med Ilse misstänkta för krigsförbrytelser. Lägret hade rykte om sig att hysa damer som ännu propagerade för nazistiska värderingar och flera blev på grund av detta isolerade från de andra. Ilse tillhörde inte till de politiskt aktiva.

I mars 1947 överfördes hon till Dachau för den amerikanska krigsförbrytarrättegången mot tyska befattningshavare i Buchenwald. På grund av Ilse, den enda kvinnan bland 30 män på de åtalades bänk, blev det den mest uppseendeväckande rättegången efter Nürnberg-tribunalen mot de ledande nazisterna.

Ännu mer sensationellt blev det, när det ganska snart framkom att huvudpersonen faktiskt var med barn. För amerikanerna, som haft ansvar för hennes internering var detta pinsamt, särskilt som det allmänt antogs, att fadern måste vara en amerikansk soldat eller förhörsledare. Amerikanerna satte igång med en undersökning. De kom fram till att det kanske hade varit en annan fånge, en tysk som flera gånger skulle ha lyckats ta sig in i hennes cell. Andra uppgifter säger, att det var en amerikansk vaktpost, åter andra att det rörde sig om en polsk vakt.

Till allt det andra gåtfulla kring denna kvinna tillkommer alltså det faktum, att man inte vet med vem hon i fångenskap blev med barn. Själv vägrade hon hårdnackat att avslöja det. Det enda hon tillstod var att det skedde i december 1946. Inte utan oblyg ironi kallade hon befruktningen sin "lilla julklapp" [kleines Weihnachtsgeschenk}.

För hennes chanser i rättegången var havandeskapet både till för- och nackdel. En del muttrade, att nu kunde man av sentimentala skäl inte ge henne ett välförtjänt dödsstraff. Å andra sidan ökade det inte trovärdigheten i hennes ständiga försäkringar, att hon i Buchenwald bara varit hemmafru, maka och mor.

RÄTTVISA ELLER HÄMND ?

Domstolen i Dachau bestod av åtta amerikanska militärer med överstes rang och med en ordförande, generalen Emil C. Kiel. Bara en av de nio hade juridisk skolning. Åklagarsidan utgjordes bland annat av tre civila jurister under ledning av William D. Denson från New York. Försvaret leddes av arméjuristen, major Charles Whitney, som till sin hjälp hade kapten Emanuel Lewis och tre tyska advokater.

Ilse Koch anklagades för en lång rad brott, bland annat för att ha utsatt flera tusen fångar för död, misshandel, tortyr, hungersnöd, förnedring etc. och att hon därvid handlat enligt en "gemensamt uppgjord plan" [common design]. I ett häfte som åklagarsidan lät distribuera hette det att de "trodde sig kunna bevisa, att den åtalade på ett sadistiskt sätt hade roat sig med att använda människohud från lägerfångar till personliga föremål som handskar, bokomslag och lampskärmar". Västliga media var inte sena att åter påminna om dessa  ohyggligheter. En östtysk tidning, "Der Sozialdemokrat", berättade om Ilses lyxliv och erotiska eskapader i Buchenwald och om hur hon ibland badat i ett kar fyllt med madeiravin !

Åklagarna hade inga svårigheter att få tag på villiga att vittna mot Ilse Koch. Särskilt vittnesbörd av före detta fångar från koncentrationslägren tillmättes största vikt. Så småningom skulle dock dessa vittnesmål komma att behandlas med större försiktighet. Som den amerikanske majoren Leon D. Poullada, vilken i Dachau tillhörde försvarssidan, uttryckte det på tal om dessa vittnen:

"Först trodde domstolarna på deras vittnesmål som på ett evangelium, förkunnat av oskyldiga offer. Sedan började domstolarna att visa stort misstroende mot dessa 'yrkesvittnen' , särskilt som några av dem vid inte mindre än tio fall som vittnen hade lämnat samma berättelser om olika åtalade. I några fall blev dessa vittnen själva avslöjade och dömda som krigsförbrytare, efter det att deras vittnesmål väsentligt bidragit till att fälla anklagade."

Också mot tolkar och förhörsledare har det framförts kritik av deras alltför bristande objektivitet. Många av dem var så kallade "trettionior", det vill säga sådana som hade flytt från Tyskland före kriget och nu kom tillbaka, begripligt nog inte alltid fria från hämndlystnad. Det finns också exempel på att mycket hårda metoder användes vid förhören av misstänkta, främst i den så kallade Malmedyrättegången mot hundratals medlemmar av Waffen-SS. Där fastslog en amerikansk undersökningskommission att tortyr i stor utsträckning användes. Bland annat fick många soldater sina testiklar söndersparkade av de amerikanska förhörs-ledarna, andra drevs till självmord. Och om förhören inför rättegången mot de anklagade från Buchenwald berättade Emil Pleissner, som själv dömdes som krigsförbrytare:

"Varje svar som misshagade herr Kirschbaum, bestraffades med slag i ansiktet och strypgrepp. Fyra före detta fångar stod beredda att klippa till."

Pleissner berättade också att han hade hotats att bli utelämnad till Polen och funnit för gott att underteckna allt som förhörsledaren hade förelagt honom.

Amerikanen Robert Kunzig, som tillhörde åklagarsidan i Dachau, berättade om de förhördas rädsla för tolkarna:

"Förvisso märkte jag, att många vittnen blev förtegna, när tolken var närvarande. Det föreföll mig, som om de betraktade tolken som en tredje person, ungefär som en Hitlertidens SS-man, så de ville hellre prata mellan fyra ögon. Jag försökte tala med dem på tyska --jag kunde lite-- utan tolken, och det var som en damm brast. Några av dem blev ganska emotionella och envisades med att visa mig skadorna på sina kroppar, vilka härrörde från slagen"

Ett exempel på liknande förhörsmetoder lämnades av Alfred Müller, som hade varit politisk fånge i Buchenwald. När han inte kunde intyga, att han sett en åtalad SS-man misshandla en fånge, blev förhörsledaren, Josef Kirschbaum, rasande och hotade med att sätta dit Müller själv.

Det finns dock inte några uppgifter om att Ilse Koch skulle ha blivit illa behandlad vid förhören eller i fångenskapen.

TVÅ HUVUDVITTNEN OM MÄNNISKOHUDEN

Det förefaller som om åklagarsidan i rättegången mot Ilse Koch var medveten om att bevisen mot henne i fråga om lampskärmar och liknande ruskigheter inte var värst solida. Samtidigt hade media haussat upp förväntningarna genom att ha gjort en jätteaffär av just detta. Därför mobiliserade åklagarna tio vittnen, som skulle försöka styrka att hon verkligen låtit avrätta fångar för att få tag på deras hud eller i varje fall hade ägt föremål av människohud.

Ett av dessa vittnen var Kurt Sitte, tjeckisk fysiker och fånge i Buchenwald. Han berättade om att människohud hade preparerats och handel med sådana bitar hade varit vanlig i lägret. Vart det sedan hade sålts eller tagit vägen visste han dock inte.

Sitte trodde inte, att den lampa amerikanerna hade visat fångarna vid befrielsen var Ilse Kochs. Den saknade nämligen "en fot gjord av skelettet från en fånges fot med en vit knapp på lilltån som strömbrytare", såsom ett annat vittne hade beskrivit den inför domstolen.

Huvudvittnena mot Ilse Koch i fråga om människohuden var Kurt Titz och Herbert Froböss. Titz hade som fånge varit en slags kalfaktor i "Villa Koch". Han berättade inför domstolen i Dachau:

"Man förklarade för mig, att lampskärmarna var gjorda av människohud. Mellan de båda lampskärmarna fanns en dödskalle. Lille Artwin lekte med denna dödskalle genom att  plocka ut tänderna."

På frågan om lampskärmarnas utseende blev Titz mera svävande:

"Jag kan inte minnas det....för mig var det alltid hemskt att titta på dem, för jag visste ju att de var gjorda av människohud. Varje gång jag fick syn på dem kändes det förfärligt...Jag såg dem varje dag."

Under den fortsatta utfrågningen preciserade han sig genom att påstå att den ena skärmen hade ett mönster av prickar och fyrkanter, på den andra fanns en segelbåt avbildad.

Det andra huvudvittnet, Herbert Froböss, presenterades i domstolen som franciskanerpräst och skulle ha blivit arresterad av nazisterna redan 1934 under ett besök i Tyskland. Han uttryckte sig mera självsäkert än Titz och tycktes ha ett mycket gott minne även för detaljer. Tillfrågad om Ilse Kochs handskar också var av människohud svarade han:

"Ja, vid varje tillfälle höll hon den vänstra handsken i sin vänstra hand. Den var vitaktigt gul och på baksidan av handsken var en stjärna intatuerad".

Froböss berättade också:

"Fru Koch uppenbarade sig till häst. En kamrat befann sig i lägret --hans namn var Jean-- fransman eller belgare. Han var känd i hela lägret på grund av sina tatueringar. Han hade några enastående tatueringar från huvudet till tårna.... Jag minns särskilt en färggrann kobra, som slingrade sig uppför hela vänstra armen....på bröstet hade han en utomordentligt tydligt tatuerad segelbåt med fyra master. Till och med i dag kan jag ännu se den klart för mina ögon. Fru Koch red fram mycket nära intill honom. Hon betraktade honom och noterade sedan hans nummer. Samma kväll blev mannen uppropad och sågs sedan dess aldrig mer"

Några veckor senare, fortsatte Froböss, hade han i patologilaboratoriet sett några hud-stycken och "till min förfäran kände jag igen segelbåten som jag sett på Jean"

Kort därefter, berättade Froböss, hade han fått i uppdrag att hjälpa Kochs med en familje-krönika och där på fotoalbumets pärmar hade han återsett segelbåten!

BEDRAGARE OCH YRKESFÖRBRYTARE

Vilka var då Kurt Titz och den minnesgode och vältalige "franciskanerpatern" Herbert Froböss?

Om den sistnämnde gjorde amerikanska armén i tysthet en undersökning. Det framkom då, att han redan 1926 hade blivit arresterad för förfalskning. När Hitler tog makten 1933 satt Froböss i fängelse för andra brott. I Buchenwald tillhörde han "de gröna", det vill säga de många yrkesförbrytare som också internerades där. Strax efter kriget hade "fader Herbert" blivit utesluten ur franciskanerklostret i Fulda, "då han inte var i stånd att uppfylla en prästs åligganden". Sedan hade han försökt att få pengar av en fru Förschner genom att lova att fixa ut hennes man ur fängelset.

Det andra huvudvittnet, Kurt Titz, var viktigt inte bara beträffande lampskärmarna och andra saker av förment människoskinn utan också för att han själv hade blivit straffad efter att ha misshagat fru Koch. Han arbetade under lång tid i Villa Koch. När hon vid ett tillfälle kom på honom med att dricka av husets vin, pryglades han av lägerpersonalen. Titz gav fru Koch skulden.

Det märkliga var att Titz efter en tid på nytt fick börja arbeta hos Kochs. Ibland fick han ensam på dagtid ha hand om huset. I mars 1942, när Karl Koch redan var förflyttad från Buchenwald och Ilse en dag var inne i Weimar, hittades Titz asberusad i källaren. Ännu värre var, att han hade gått bärsärkargång i huset: slagit sönder flaskor, glas, och möbler, hällt ut sprit och parfym, rivit sönder kläder och vällt ut byrålådor. På en punkt går vittnesmålen isär. Både Ilse och den nye kommendanten Pister påstod, att Titz efter att ha härjat i Kochs sovrum hade tagit på sig kläder, som tillhörde Ilse. Titz själv tillbakavisade detta som "ett av fru Kochs perversa, sadistiska påståenden".

Även den här gången klarade Titz livhanken, trots att det åtminstone i slutet av kriget inte behövdes mycket av förstörelse eller stöld för att också vanliga tyska civila skulle bli avrättade. Han skulle i stället bli ett viktigt vittne i både SS-processen mot Kochs och den amerikanska rättegången i Dachau mot fru Koch.

VAR FANNS LAMPSKÄRMAR OCH FOTOALBUM?

Det fanns inga skriftliga dokument som kunde binda Ilse Koch vid de många anklagelserna utan domstolen fick lita till skaran av vittnen. De många uppgifterna i pressen om att amerikanerna 1945 i Villa Koch hade hittat lampskärmar och andra föremål av människohud, som Ilse hade låtit införskaffa, upprepades av flera vittnen, Men Villa Koch hade tömts på paret Kochs saker, långt innan amerikanerna anlände. Redan i augusti 1943 hade ju paret Koch häktats för att sedan inte kunna bo Buchenwald. Karl Koch kom visserligen tillbaka dit men bara några timmar --för att avrättas och kremeras.

De fyra tyskar som vid häktningen 1943 utförde en minutiös husundersökning just för att hitta graverande bevis mot Karl och Ilse Koch vittnade vid rättegången. Med Konrad Morgen i spetsen --han som hade fått Koch dömd till döden-- försäkrade de att de hade letat mycket noga och att lampskärmar och fotoalbum inte hade varit av människohud. Morgen menade

dock, att bitar av människohud hade preparerats i lägrets patologiavdelning.

När lampskärmar, handskar, inbindning av album och andra chockerande ting spelade en så stor roll i anklagelserna hade det varit naturligt och behövligt att inför domstolen presentera dessa föremål, särskilt som det allmänt sades, att de hade blivit hittade och beslagtagna av amerikanerna. Detta skedde aldrig och åklagarnas ursäkt löd:

"Vi ber domstolen notera att vi inget hellre skulle vilja göra än att förevisa denna lampskärm. Då dessa bevisföremål i april 1945 övertogs av tredje armén, följde tyvärr därpå en order att de tillsammans med flera andra saker skulle skickas till Nürnberg. Vi innehade naturligtvis ett kvitto. I oktober 1945 fordrade vi tillbaka dessa bevisföremål från Nürnberg. Då meddelade man oss, att de personer som hade ställt ut kvittot på de olika föremålen hade rest tillbaka till USA och att.... man inte visste, var de specifika föremålen hade tagit vägen."

I augusti 1947 kunde det berömda amerikanska TIME Magazine meddela, att nu hade rättvisan hunnit i kapp den "smutsiga slampan" Ilse Koch, "häxan från Buchenwald, som till sin förnöjelse hade misshandlat fångar i det nazistiska koncentrationslägret och låtit förfärdiga handskar och lampskärmar av deras hud, sedan de dött av tortyr." Hon hade just dömts till livstids fängelse.

Samma dag, just efter det att domen fallit, överlämnade en representant för åklagarsidan paret Kochs båda fotoalbum till Ilses försvarare, major Whitney och kapten Lewis. Båda albumen var inbundna i svart läder och innehöll de vanliga familjebilder man brukar finna i privata fotoalbum. Försvararna blev förstås upprörda över att albumen faktiskt hade funnits men hemlighållits av åklagarsidan, så att de inte hade kunnat användas i rättegången för att åtminstone på en punkt rentvå Ilse Koch och definitivt punktera några av åklagarsidans vittnesmål. I den nådeansökan de snart lade in betonade de just det märkliga uppdykandet av "de beryktade fotoalbumen knappt en timme efter det att dom avkunnats". Denna ansökan avslogs.

GENERAL CLAY BLEV UTMOBBAD

Whitney och Lewis gav sig dock inte. De inlämnade en ansökan om revidering av domen. De påpekade inte bara den uppenbart usla bevisningen beträffande lampskärmar, fotoalbum och liknande skräckhistorier utan ifrågasatte också om bevisen räckte till för att fastslå, att Ilse Koch verkligen hade kunnat negativt påverka administrationen av Buchenwald eller delta i någon "gemensamt uppgjord plan" att trakassera fångar.

Detta överklagande behandlades av amerikanska militära myndigheter som hade en särskild enhet som behandlade ansökningar om strafflindring för de ca 1500 tyskar som av USA dömts som krigsförbrytare. Efter att ha studerat protokollen från rättegången fann dessa arméjurister, att bevisningen på avgörande punkter var bristfällig och rekommenderade en strafförkortning, från livstid till fyra års fängelse. Den som hade att fatta det slutliga avgörandet var general Clay.

General Lucius D. Clay hade 1947 blivit chef för den amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Den 8 juni 1948 följde han med instämmande av sin stabschef, general Hübner, revisionsmyndighetens råd att minska Ilse Kochs straff till fyra års fängelse. Det tog av någon anledning ett par månader innan beslutet blev offentligt. Då hette det i ett meddelande från USAs krigsministerium bland annat:

"Det kunde inte övertygande bevisas, att hon valt ut fångar att dödas för att få tag på deras tatuerade hud. Vidare kunde det inte tillräckligt visas, att hon i sin ägo haft föremål av människohud".

Det blev en enorm proteststorm. Med undantag för några få sansade pressröster rasade tidningarna i hela västvärlden över Clays beslut. I öst slogs det upp som ett bevis på den imperialistiska västliga dekadensen. Veteranorganisationer protesterade liksom judiska organisationer. Många politiker tog tillfället att ropa ut sin indignation i samma riktning som opinionens orkanvindar.

Så när Clay skulle hålla tal i Waldorf Astoria i New York möttes han av en uppretad folkmassa, som skrikande undrade om han redan glömt miljoner döda judar och som hade plakat med texter som: "Sluta upp att dalta med nazisterna!"

Clay blev  beskylld för att vara alltför mjuk, men faktum är att han bland annat fastställde 200 dödsdomar mot tyskar. Långt senare, 1976, skulle han kommentera fallet Ilse Koch:

"En företagsam reporter, som först gick in i hennes hus, hade givit henne det vackra namnet 'The Bitch of Buchenwald'. Dessutom hade han hittat några vita lampskärmar, om vilka han skrev, att de var gjorda av människohud. Denna journalist blev hennes olycksöde.

Det visade sig nämligen, att det handlade om getskinn. Men under rättegången talade man alltid om människohud. Det var nästan omöjligt för henne att få en rättvis rättegång."

EN HÄXA FÅR INTE GÅ LÖS !

När Ilse Koch efter fyra år släpptes ur amerikansk fångenskap väntade nya förhörsledare på henne, den här gången hennes landsmän. I USA hade några kongressmän med sinne för det politiskt gångbara tagit upp hennes fall. Deras problem var, att amerikanerna redan hade slutfört fallet och därför inte kunde ställa henne inför rätta på nytt.

Dilemmat klarades av genom att man gav tyskarna själva en möjlighet att föra en krigsförbrytarrättegång. Den ägde rum i Augsburg 1950-1951. Ännu flera vittnen än förut hade mobiliserats och tyskarna var angelägna att visa världen att de ville göra upp med sitt nazistiska förflutna. Ilse Koch dömdes till livstids fängelse igen.

Hon tillbringade resten av sitt liv i ett fängelse i Aichach i Bayern. Medan andra livstids-dömda från Dachaurättegångarna mot krigsförbrytare blev frigivna, de flesta redan under 1950-talet, nekades Ilse Koch nåd. Västtyska beslutsfattare stod inför ett genant problem: De kunde inte frige henne, det skulle ha väckt för mycket ont blod, men de ville inte heller bli påminda om att hon i strid mot human och modern kriminalvårdspraxis existerade år efter år bakom galler. Ilse hjälpte dem ur deras förlägenhet. 1967 hittades hon, då 61-årig, hängd i sin cell. Då hade hon med undantag för första halvåret 1945 skakat galler i 24 år. Hon begravdes i Aichach.

Det sista året av sitt liv hade hon fått besök några gånger av den son hon födde i fången-skapen hösten 1947. Han hette Uwe och hade efter födseln lämnats bort till barnavårds-myndigheterna. Först vid nitton års ålder hade han förstått, vem som var hans mor, då han läste att den beryktade Ilse Koch hade fött barn just den dag som var hans födelsedag.

MEDIA DÖMER TILL HÄXA

För några sekler sedan dömde vi lite här och var i Europa många tusen kvinnor som häxor och avrättade dem. Det var ofta starka eller lite avvikande kvinnor som råkade illa ut. Den tidens främsta nyhetsdistributörer och opinionsbildare var prästerna. Kyrkan var tidens helt överskuggande mediaorgan, där folk regelbundet och mangrant samlades och fick sig till livs något av det som tidningar, radio och TV i dag förmedlar. Det var just den tidens redaktörer, prästerna, som gick i spetsen för förföljelserna. Mängder av trendmedvetna vittnen svor dyrt och heligt på att de sett kvinnor kopulera med självaste Djävulen, vars penis var fjällig och vars sperma kall som is.

Kanske finns en viktig förklaring till Ilse Kochs öde i den framgångsrika ansökan om revidering av domen från Dachau 1947, som major Whitney och kapten Lewis skrev:

"Propagandans och massuggestionens makt kan väl knappast bättre illustreras än av fallet Ilse Koch. Långt före rättegången var hon i allmänhetens ögon redan dömd som 'Buchenwalds häxa', en grönögd, rödhårig nymfoman, som roade sig med att samla lampskärmar och andra föremål av människohud. Historier utbredde sig begärligt från man till man, pressen smyckade ut dem med grälla detaljer, varje ny berättelse kompletterade bilden genom ännu mera osannolika detaljer. Men när bevismaterialet skulle föreläggas domstolen saknade bevisen substans."

(Huvudkälla till denna text: California-professorn Arthur L. Smith jr.: "Der Fall Ilse Koch, DIE HEXE VON BUCHENWALD" (1995)

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

LAMPSKÄRMARNA AV "MÄNNISKOHUD" ÄNNU AKTUELLA

I muséet på minnesplatsen för koncentrationslägret Sachsenhausen-Oranienburg fanns ännu 1995 bilder av föremål, bland annat en lampskärm, som tyskarna uppges ha tillverkat av människohud i Buchenwald. Men chefen för Buchenwalds minnesplats, dr Volkhard Knigge, säger enligt ett dpa-telegram den 4 april 1995:

"Också lampskärmar, som påståtts skulle vara tillverkade av människohud har enligt nyaste forskningar visat sig vara gjorda av svinläder"

Och i ett brev (28.6.95) till Åke Sandin bekräftar dr Knigge:

"Tvål av människofett framställdes inte i Buchenwald. Inte heller lampskärmar av människohud"

Dr Harry Stein vid Gedenkstätte Buchenwald berättar i brev (12.10.95) till Åke Sandin, att man i Buchenwald inför en utställning i april 1995 hade låtit undersöka ett antal föremål. Det rättsmedicinska institutet vid medicinska fakulteten vid universitetet i Erfurt hade då fastslagit att "lampskärmen  av människohud" var av vanligt läder.

Ändå lever myten om "lampskärmarna av människohud" vidare. För media är det naturligt att de gärna uppehåller sig vid det makabra och sensationella. Så till exempel Aftonbladet den 27/1 1995 (50-årsdagen av Auschwitz' befrielse):

                      "Tatuerade fångar flåddes. Huden användes till lampskärmar, små handväskor och handskar"

Värre är, att de som kallar sig historiker surfar på samma trend. En av dem är historiedocenten Lennart Lundmark, som i Svenska Dagbladet (10/4 -96) visserligen ansåg att tyskarnas beryktade tvåltillverkning av människofett var en myt men upprepar skrönan om Buchenwalds lampskärmar av människohud.

--------------------------------------------

ÅKE SANDIN  1998