Min legitima rasism - och andras

I dessa tider, när antirasismen har blivit hela svenska etablissemangets angelägenhet, finns det anledning att fråga: Håller vi oss trots allt med ett slags legitim rasism? Finns det folk (grupper) vi utan minsta risk kan generalisera negativt om?

Min egen legitima rasism
I förrgår var det flera timmar på Sveriges Radio om rasism. Många talade vackert om hur antirasistiska de var, också en och annan etnocentriker. Några berättade hur kränkta de blivit av "vardagsrasismen".

På www.tyresoradion.se  , som jag är programledare för, har vi ofta medgivit att vi är rasistiska. Vi berättar ju massor av elaka historier om människor av ett visst kön och med en viss hårfärg. Det handlar om våra blondinhistorier. En och annan gång har vi blivit förebrådda för att vi driver med kvinnor. Men det är lätt att bemöta, för vi berättar ju också massor av elaka historier om töntiga killar och gubbar. Att vi hånar blonda människor har ingen kritiserat oss för. Det är tydligen legitim rasism. Själva tror vi att blondiner är tillräckligt intelligenta för att kunna skilja på humor och rasism.

Ibland har vi också drivit med den nya folkrörelsen "Vi känner oss så väldans kränkta". En av oss är norrman och berättar hånfulla historier om oss svennar och vi andra svarar med samma mynt om norrbaggarna. Vi försöker så gott vi kan att låtsas vara kränkta, också för andra elakheter vi sprider om varandra.

Allvarligt talat så finns det dock legitim rasism, som det inte är så lätt att skämta bort:

"Gillar råttor bättre än…."
För över 20 år sedan skrev en veteran bland Dagens Nyheters litteraturkritiker, Ruth Halldén, en mycket annorlunda krönika på DN:s kultursida (92 08 31) med rubriken "Tyskhat går an". Där säger hon bland annat:

"Det finns i Sverige i dag bara ett enda folk som är föremål för en mer utbredd diskriminering bland människor som annars håller sig för goda att uttrycka etniska fördomar -- det är tyskarna, som ständigt utsätts för glåpord och förklenande omdömen. Utan risk för eget skinn kan man påstå att tyskar är feta, vulgära, hänsynslösa, materialistiska, smaklösa och tarvliga. Detta slag av förföljelse --man kan inte kalla det annat-- förekommer i de bästa kretsar. Personer som inte skulle drömma om att yttra sig förnedrande om en same, en kurd eller en kirgis, blir gärna fördömande och ironiska så fort en tysk kommer på tal. Så här kan man höra en så kallad bildad person säga: 'Jag vet att det är fult, men jag kan inte tåla tyskar.' Var vänlig, bästa läsare, och byt ordet TYSK mot JUDE och läs meningen en gång till. Vem säger så i dag, vem vågar?".

Hon skriver vidare:

"Utan påföljd går det att uttala sig förklenande om tyskarna. Och det värsta är kanske inte föraktet för ett helt folk utan att detta förakt nästan alltid faller i god jord. Tyskhatarna möter aldrig något motstånd, därför kan de fortsätta."

Som ett exempel nämner Halldén skådespelaren Kent Anderssons sommarprat på riksradions P3:

"Allt var bra utom när han beskrev något slags konferenshotell utomlands och målade ut ett par tjocka tyskar som satt och smorde kråset. De åt mer än andra och sopberget de åstadkom var större än andras. Självfallet kan tyskar vräka i sig mat precis som svenskar och afrikaner och alla andra, men tar man just tyskarna som exempel, så är det ju knappast för att dessa äter mer än passande. Man väljer symbol. Det är ju i sammanhanget otänkbart att Andersson skulle ha beskrivit ett par judar som satt och glufsade."

I ett brev efteråt berättade Ruth Halldén, att hon sällan hade fått sådan respons på någon artikel som den här gången. En rad tyskfödda svenskar hade tacksamt hört av sig. Hon berättade också om diplomatfrun som hävt ur sig:

"Jag hatar råttor och tyskar, men jag gillar råttor bättre!"

Halldén avslutar sin krönika genom att nämna nobelpristagaren Josephs Brodskys bok om Venedig:

"Författaren for gärna dit, men aldrig då turisterna var där, framför allt inte de TYSKA turisterna. Han diskriminerade alltså ett helt folk. Och hundra recensenter har inte lagt märke till detta, så vanlig är denna sorts tanklöshet".

"Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"
På 70-talet läste många av oss med tindrande ögon Erica Jongs bestseller "Fear of Flying" [Rädd för att flyga]. Den roade oss mycket, inte minst genom sin sexuella frispråkighet och drömmar om "det knapplösa knullet". Vi pojkar fnissade förtjust åt meningar som:

"Mina trosor blev så våta att man kunde tvätta Wiens gator med dem."

Recensenterna var också förtjusta. Bara Sara Lidman var förbannad, främst för att Jong hade använt det amerikanska öknamnet "Vietcong" på FNL i Sydvietnam.

Läser vi boken i dag upptäcker vi något som på 70-talet varken recensenterna eller vi många förtjusta bokläsare tycks ha lagt märke till: Boken innehåller frapperande rasistiska inslag. Tyskarna beskrivs som feta med "sladdriga armar och dubbelhakor", de blir "rödare i solen än kinesiskt fläsk". Hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:

Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"

Hon berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"

En lång, rasistisk tradition.
Den begåvade judiska överklassflickan från New York, Erica Jong, önskade alla tyskar "en långsam och fruktansvärd död". Inte fullt lika radikal var hennes landsman, Theodor Kaufmann, som 1941 gav ut en skrift med titeln "Tyskland måste förintas". Han föreslår bara sterilisering av tyskarna, men inte av alla, utan bara av kvinnor under 45 och män under 60, sammanlagt 48 miljoner tyskar. Hans relativa humanism kanske förklaras av att han utger sig vara president i en amerikansk "federation för fred".

Massterilisering av tyskar föreslogs också av lord Vansittart i det brittiska parlamentet, medan Roosevelts finansielle rådgivare, Henry Morgenthau, hade andra idéer om att förinta tyskarna. Hans plan gick ut på att efter andra världskriget förvandla Tyskland till ett agrart u-land, vilket skulle ha inneburit miljoner tyskars svältdöd.

Den uppburne sovjetiske författaren, Ilja Ehrenburg, använder ännu mera rak kommunikation i en massvis spridd uppmaning till Röda arméns soldater under andra världskriget:

"Tyskarna är inga människor..... När du har dödat en tysk, döda en till! För oss finns inget fröjdefullare än högar av tyska lik"

Detta är kärnfullt, alldeles bortsett att han blev bönhörd i hög grad, dock inte tillräckligt enligt vissa bedömare. Så finner svensken Salomon Schulman (Finanstidningen 95 03 09) Dresdens öde rättfärdigt, ty "ondskan fanns djupt rotad i de breda [tyska] folklagren". Han tycker, att sådana terrorbombningar borde ha skett ännu tidigare och oftare. Uppenbarligen känner han inte till att otäcka sådana förekom mycket ofta långt före Dresdens undergång i februari 1945.

Kipling, Wiesel, Goldhagen
Ehrenburg var stalinist och brast kanske därför i omdöme. Redan under första världskriget, åratal före nazismen, undslapp sig kända västerländska kulturpersonligheter klart rasistiska omdömen om tyskarna. Ehrenburgs brittiske författarkollega, Rudyard Kipling, påpekade då, att inget vore bättre än om tyskarnas tal, tankar och tro uteslöts ur världsgemenskapen. På tal om mänskligheten yttrade han:
"I dag finns det bara en indelning: Människor -- och tyskar"

Han fick stöd lite varstans, till exempel i den amerikanska kongressen, där man 1918 bad en bön om att Gud måtte hjälpa dem mot "den mest infama, lastbara, giriga, vulgära och blodtörstiga nationen, Tyskland, vilken som ingen annan skändat historiens blad."

Kipling fick Nobelpriset i litteratur, medan ett annat nobelpris 1986 förlänades Elie Wiesel. Norrmännen utsåg honom knappast till fredspristagare för att han försvarade de terrormord på britter i Palestina, som han själv deltog i. Kanske hade de lättare att uppskatta hans tal om "det virila, sunda hat" mot tyskarna man enligt honom alltid borde känna.

En amerikansk sociolog, Daniel Jonah Goldhagen, väckte märkvärdigt stor uppmärksamhet --inte minst på DNs kultursidor-- med en bok, som försöker bevisa tyskarnas kollektiva skuld, inte bara under Hitlertiden utan på något vis också i generationerna före.

Det senare skulle i så fall kunna motivera de omfattande skändningarna av gamla tyska gravar i Öst- och Sydeuropa, varifrån 14 miljoner tyskar etniskt rensades vid och efter andra världskrigets slut. Uppåt två miljoner barn, kvinnor och gamlingar dog/dödades i denna förintelse av mångsekelgammal bebyggelse och kultur. Denna Europas största etniska rensning, förespråkad av bland annat Churchill och beslutad av segermakterna i Potsdam sommaren 1945, var inte politiskt korrekt att påminna om ens under 1990-talets etniska rensningar i forna Jugoslavien. Samtidigt som alla dessa tyskar fördrevs eller dog/dödades hängdes nazistledare i Nürnberg för att under kriget ha gjort samma sak.

"Antirasisternas" tystnad om legitim rasism
Idén om ett folks kollektiva skuld har alltid varit rasismens hörnpelare men att generaliserande skuldbelägga tyskarna anses snarast berömvärt. I dag är vi ju alla antirasister men ingen bland våra självutnämnda och närmast professionella antirasister eller någon med statliga pengar omhuldad antirasistisk organisation har någonsin knystat om den alldeles uppenbara och rasistiska hetsen mot tyskarna.

Ett sätt att komma ur denna förlägenhet vore om någon forskare, till exempel en amerikansk sociolog, typ Goldhagen med den "objektivitet" som stödet från media brukar förläna, kunde bevisa att det egentligen var tyskarna som också låg bakom det senaste halvseklets massmord i Korea, Malaysia, Ungern, Tibet, Biafra, Sydafrika, Algeriet, Vietnam, Kambodja, Mocambique, Angola, Chile, Afghanistan, Östtimor, Grenada, Panama, Falkland, Kurdistan, Irak-Iran, Kuwait, Västbanken, Libanon, Jugoslavien, Rwanda, Somalia, Tjetjenien, Liberia och på andra ställen, där krigiska förintelser av civila ägt rum och övergrepp mot mänskliga rättigheter begåtts.

"Det bayerska svinet"
Vintern 1997 spelade det tyska landslaget i fotboll en landskamp på bortaplan mot Israel. Tyskarna spelade inte särskilt bra men vann med 0--1. Inför matchen skrev den israeliska journalisten Aron Zander, att "det finns inga goda tyskar". Han talade också om det "bayerska svinet Lothar Matthäus" . Matthäus var under många år en av Europas mest eleganta fotbollsartister, lagkapten för det framgångsrika tyska landslaget och internationellt känd som en schysst och sportslig världsstjärna.

Före matchen avlade det tyska landslaget en visit i Holocaustmuséet i Jerusalem för att hylla nazismens offer.

Aldrig har brittiska idrottsmän i Tyskland brytt sig om Dresden, Hamburg, Pforzheim eller andra tyska städer, där brittiskt flyg förintade många hundratusen tyska civila. De vet knappast om dessa krigsförbrytelser, ännu mindre om vad som hände i Neustadt (Holstein) den 3 maj 1945, då brittiskt flyg dödade 7000 koncentrationslägerfångar.

Amerikanska idrottsmän, som tävlar i Tyskland, behöver inte besöka Eberstetten eller Lippach, där tyska fångar mördades av amerikaner och tyska kvinnor och flickor våldtogs. Inte heller behöver de påminnas om Remagen och andra orter efter Rhen, där tyska krigsfångar dog som flugor i vad som kallats "Eisenhowers dödsläger".

Franska idrottsmän i Tyskland blir inte påminda om till exempel kurorten Freudenstadt (Schwarzwald), där 600 tyskor fick söka sjukhusvård efter ha blivit våldtagna av franska soldater eller Stuttgart, där över 6000 våldtogs, av vilka åtskilliga dödades.

Det är ju också helt riktigt, att unga brittiska, amerikanska och franska idrottare inte bör skuldbeläggas för vad deras landsmän gjorde under det krigiska barbariet decennier innan de föddes. Bara deras jämnåriga tyska idrottskillar och flickor skall utsättas för detta. Här gäller helt oförblommerat och retroaktivt den rasistiska kollektivskulden -- eller om det nu inte är en grym tillämpning av Bibelns arvssynd.

Brittisk självgodhet
I SvD (02-07-01) skriver Mats Gellerfelt under rubriken "Glöm kriget--tysk fotboll har elegans". Det handlar om fotbolls-VM i Japan/Korea och om "vissa av fördomar förblindade förståsigpåare". Han skriver:

"När det gäller tyskar, oavsett när de är födda, skall kriget alltid nämnas. Vid fotbolls-EM i England 1996 svämmade den inhemska skandalpressen över av snaskiga rubriker om Gestapo och revansch och hämnd och annat smått och gott."

Och vidare:

"Över tysk fotboll, och i grund och botten över alla tyskar, kan man vräka vilka fördomar som helst, sådana som vore otänkbara i diskussionen om andra länders folk eller fotboll. Vem beskyller Beckham för de brittiska imperialisternas mord och andra våldshandlingar?"