I tre veckor hade den schlesiske bonden Franz Gehmann varit på flykt. Han höll tömmarna i vänster hand. Sin högra arm hade han förlorat på östfronten. Med på vagnen var hans fru Gertrud och hans tre barn sju, fem och ett år gamla. De var febriga efter umbäranden i kyla och snö.
Vid tre-tiden den 13 februari 1945 kunde de äntligen skönja konturerna av sina drömmars stad. Solen bröt plötsligt genom molnen denna kulna vinterdag, och de såg, hur stadens många kyrktorn glänste till i fjärran.
Samtidigt men 10 mil österut stod Maria Mächtig med sin treåriga dotter Gisela på en tågperrong, som kryllade av folk. De hade redan på flykt västerut ett par veckor. En månad tidigare hade Maria fått veta att hennes make dödats på västfronten. Fullpackade flyktingtåg rullade bara förbi, men efter fem timmar lyckades hon äntra en överfull tågkupé.
Vid fem-tiden samma dag lyfte 243 bombplan från sina baser i England. Liksom för Franz och Maria var deras mål Dresden.
xxx
Vid tio-tiden samma kväll tuffade Marias tåg in på Dresdens centralstation. Hon hann skymta folkmassorna som väntade där, innan tåget rullade vidare och stannade en bit längre bort.
Franz Gehmanns hade bäddat ner sig i sin vagn. De hade fått plats i en av stadens parker, liksom skolornas och Elbes stränder en tillflykt för de hundratusentals flyktingarna. Dessutom fanns i Dresden många krigsfångar. Under en kvart strax efter kl 20 fällde de brittiska bombplanen sin last. Ett försvarslöst Dresden stacks i brand.
Med sitt barn rusade Maria Mächtig ut ur tåget och tryckte mot en brant banvall. Franz och hans familj kröp under sin vagn. De överlevde.
Tre timmar senare, kl 2 på natten kom nästa angrepp. 529 brittiska bombplan siktade in sig på de mörka, inte brinnande av Dresden. Dit hörde de av flyktingar fulla parkerna.
xxx
I sin dödsångest hörde Franz' familj, dätr det tryckte under sin vagn, hur bomberna haglade ner i parken. Bara de sårades skrik och de döendes rosslingar kunde förnimmas mellan explosionerna. Utan att Franz hann hindra det tog hans fru ettåringen i famnen och försökte springa sin väg. Han såg hur en bombkrevad slungade dem upp i luften.
Maria och hennes dotter hade sökt skydd i en källare. När hettan snabbt steg och röken tilltog, rusade människor ut på gatorna, vilkas asfalt klibbiga vid deras fötter. Maria sprang genom eldsflammor mot en öppen plats. Nästan framme slog nedfallande tegel dottern ur famnen på henne. Hon slet med sig flickan, men när hon helt utmattad vågade stanna till, såg hon att dottern var död. Hon bar liket med sig av det som återstod av staden.
xxx
Följande morgon såg Franz Gehmann en kvinna, som med sina bara händer försökte krafsa upp en grop i den kalla jorden. Själv hade han lyckats hitta resterna av sina döda anhöriga och redan grävt en grund grav. Så kom det sig att Marias dotter, lilla Gisela Mächtig, begravdes i samma grop i en park i Dresden som Gertrud Gehmann och hennes ettåriga barn.
Några timmar senare kom det tredje anfallet. Vid middagstid vräkte 311 amerikanska "flygande fästningar" ner bomber över en redan döende stad. Amerikanska jaktplan besköt från låg höjd flyktingarna längs Elbe.
xxx
Liksom Hiroshima var Dresden, Elbes Florens, av ringa militär betydelse. Förut påstod seriösa historiker att 130 000 dödades på något dygn i Dresden, men det finns också uppgifter om över 200 000 dödsoffer. Men antalet dödade i andra världskriget överdrivs ofta. Så mera trolig är historikern Götz Berganders siffra på "minst 35 000". Massakern tycks ha varit en idé av Churchill. Inför toppmötet i Jalta behövde han något att imponera på vapenbrodern Stalin med.
Inte nog med att asfalten kokade och brandbilar glödande sögs in mot eldcentrum. I oskadade skyddsrum kvävdes alla till döds eller rostades ihjäl av den heta luft som blåste in. Dessa källare kallas likgruvor av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut i hans ytterst läsvärda bok "Slakthus 5".
-------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff www.tyresoradion.se 24 feb- 10 mars 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar